Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim

Jag minns år 2011 då jag dansade till ”Levels” på alla irländska uteställen när jag och några svenska tjejer var där och jobbade på ett shelter för hemlösa hundar.

Jag minns år 2013 då jag skulle cykla min första Vätternrunda och ”Wake me up” gick på repeat.

Jag minns år 2018 då ”Without you” spelades på radion och jag sjöng med så högt i bilen så att sambon rynkade på näsan.

Jag tror att nästan alla har något speciellt minne kopplat till en av Aviciis låtar. Avicii har berört en hel värld med sin musik. Men strålkastarljus och kändisskap är inte lika med lycka. Att stå på scenen och uppträda kan vara lika med obeskrivlig ångest och en handfull hemska tankar. Jag kände inte Tim, ja han heter ju faktiskt inte Avicii. Jag lyssnade på Avicii, men jag kände inte Tim. Jag såg SVT:s dokumentär om det unga stjärnskottet med psykisk ohälsa. Jag blev obeskrivligt berörd av detta. Jag har gått och funderat på Tim och hela Avicii-karusellen i flera veckor. Det har etsat sig fast i min hjärnhinna. Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på hur dåligt han faktiskt mådde, han var väldigt öppen med det, men ingen lyssnade. Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim. 

Det är dags nu, att vi pratar om psykisk ohälsa. Hur utbredd den är i dagens samhälle. Alla känner någon som varit där, du har kanske själv varit där. Längst ner i ett träsk av hemska tankar, sömnlösa nätter, svettig ångest och en livslust som stått på minus. Det är okej att må dåligt, det är okej att be om hjälp. Vi måste prata om detta, vi måste lyssna på varandra. Ingen ska behöva slåss mot sina demoner ensam. Vi är starka tillsammans.

Igår hade jag Avicii-spinning på Friskis & Svettis i Sundsvall. 60 minuter med bara Aviciis låtar. Det var ett sent pass men det var trots detta fullbokat. Vi trampade och svettades tillsammans och jag upplevde någon form av spinning-magi. Jag kände mig så tacksam och så lycklig över att få dela ett så känslosamt pass med så många motionärer. Efter passet var det många som kom fram till mig och de fina orden bara haglade. Alla älskar Avicii, alla ville ha mer.

Avicii lever vidare med oss via sin musik. Alltid saknad, aldrig glömd. 

ART-dagen och cykelns dag

Idag är det cykelns dag och det innebär givetvis att man cyklar. Jag hängde med på ART-dagen med med Alnö Race Team, något de anordnar en gång varje vår. Vi delade in oss i fartgrupper och jag valde att cykla med en grupp som tänker köra runt sub9-9:30 på Vättern, det kändes rimligt. Det rullade på bra i klungan och efter 5,5 mil stannade vi vid ett vackert lunchstopp på Porter Café. Vi åt buffé och drack kaffe sen var det dags igen.

Vi satte upp ett högt tempo från start och jag fick kämpa ordentligt en stund för att hänga med. Det tar en stund för benen att vakna efter ett längre stopp. Vi låg tätt bakom en annan klunga med cyklister så det blev lite jagis en stund, på gott och ont. Jobbigt men mycket bra träning! Det ska svida lite i benen. Efter cirka 8 mil så svängde jag av en annan väg än klungan för att få en bättre väg hem och inte en omväg.

Efter cirka 9 mil så var dagens runda slut och benen är mer än nöjda. Det var roligt att cykla idag, jobbigt och roligt. Solen var med oss hela vägen och mitt mentala likaså. Tänk vad mycket det är som sitter i huvudet, så mycket av orken sitter där. Nu har jag totalt 85 mil denna säsong så minst 100 innan Vänern runt om knappt två veckor känns helt klart inom räckhåll. Så skönt!

Har ni cyklat idag?

Pssst, följ mig på Strava vetja. Jag heter ”Sofia Holgersson” där.

Cykla landsväg i Sundsvall – Tre favoriter

Jag är inne på mitt sjätte år som landsvägscyklist. Det började med en Svensk Klassiker och det slutade med… ja vem vet? Första året bodde jag i Umeå och cyklade inte så värst mycket, då handlade det mest om överlevnad runt Vättern. Sedan flyttade jag till Uppsala och kom igång ganska bra med cyklingen, men det är först de senaste åren som jag börjar komma igång ordentligt. Jag känner att cykling är min grej, det är roligt och jag är ganska bra på det. Och framför allt, jag mår bra av det! Jag har hittat några favoriter när det kommer till cykling här i Sundsvall, staden mellan bergen, och vill gärna dela med mig av dessa.

  1. ALNÖ RUNT – En klassiker för landsvägscyklisten i Sundsvall. Dryga fyra mil runt ön som också är känd under namnet ”Norrlands Hawaii”. Det är kuperat, det är lite blåsigt och det är vackert. Alnö är en riktig idyll med mycket sommarstugor och badstränder. Jag blir aldrig trött på att cykla runt denna fantastiska ö.

2. SÖDRA BERGET – Vill man ha backträning och avsluta med en vacker utsikt över staden, då är backen upp till Hotell Södra Berget något för dig. Starta gärna längst ned i stan och cykla hela vägen upp, det blir bra med höjdmeter och tunga ben. Jag har någon form av hatkärlek till denna backe. Jag gillar inte backar men måste därför träna mer backar och när jag väl har bestigit en backe så känns det fantastiskt bra.

3. NORRA BERGET – Sundsvall kallas som sagt för ”staden mellan bergen”. Det finns ett berg i söder och ett berg i norr. Klättringen upp till Norra är inte lika ruggig som den upp till Södra men den duger fint. Starta längs ned i stan vid fotbollsarenan (Giffarnas hemmaplan), cykla cykelvägen upp för den första backen, vik av upp till vänster och cykla sedan hela vägen upp till toppen och den magnifika utsikten över staden. Det finns dessutom ett utkikstorn högst upp på Norra för den som vill ha lite trappträningen som grädden på moset. Besök gärna Café Gesällen som ligger ett stenkast ned från toppen, ett himla mysigt café.

Kör hårt!

Att köpa en Mountainbike

Detta är ett sponsrat inlägg i samarbete med Searchmind och Bikester! 

Jag har gått i Mountainbike-tankar länge nu. Jag tänkte köpa en redan förra året men insåg att ekonomin och tiden sa nej… man måste få drömma men samtidigt hålla sig realistisk. Så jag fick sätta den drömmen på vänt och har nu, ett år senare, börjat drömma igen. Jag har frågat mina kära MTB-vänner om råd och tittat runt på olika cyklar på nätet.

BIKESTER har ett stort utbud av cyklar och de ligger också väldigt bra i pris jämfört med andra sidor. Jag vet att jag vill ha en MTB men då är frågan vilken jag vill ha? Det finns ju ganska många att välja på under kategorin MOUNTAINBIKES.

Mina största funderingar har varit följande…

  • Hardtail eller heldämpad? Det vill säga, bara dämpning fram eller dämpning både fram och bak. Många jag känner har tidigare cyklat hardtail men de har sedan gått över till heldämpat. Varför? Man kan cykla på mer stökig och bökig terräng och ”ösa på” på ett annat sätt. Cykeln dämpar mer av terrängen och man sparar på kroppen. Med en hardtail så måste man jobba mer, stå upp mer och tänka efter mer när det kommer till stigvalet, man kan inte ösa på lika kraftigt. En hardtail är dock något lättare eftersom det är mindre komponenter på den. Och en hardtail är billigare… vilket förmodligen blir en dealbreaker för många.

Jag känner att jag verkligen vill ha en heldämpad och jag har fastnat för denna: LIV Embolden 0 GE Heldämpad.

Nästa fundering har varit det här med klingor…

  • Singeklinga eller tvådelad? Tidigare så körde man också med tre klingor på sin MTB, man gick sedan ner till två och nu cyklar en del med en så kallad singelklinga. Jag har fastnat för det här med singelklinga, varför? Man undviker kedjehopp, den är lättare att rengöra, cykeln blir enklare att använda, osv… jag är dock för dåligt insatt i det hela för att kunna säga att det ena är bättre än det andra. Smaken är förmodligen som baken.

Det finns mycket att fundera på när man ska köpa en ny cykel, det är inte bara. Det kostar pengar och cykling är som ni alla vet en materialsport, på gott och ont. Nu ska jag in i cykeldjungeln igen och hoppas på att bli något klokare!

 

 

 

 

Mallis – Ett magiskt avslut

Hemma på svensk mark igen, har snart varit hemma i en vecka. Tiden bara susar förbi och Vänern Runt närmar sig med stormsteg. Hur blev sista dagarna på Mallis då? Jo…

Efter att ha cyklat 46 mil under fyra dagar så sa kroppen ifrån. Det var varmt, benen var tunga, det mentala var inte med i matchen, skavsåren i röven sved, jag var helt enkelt helt slut. Dag fem bjöd vädret upp till storm och det kom väldigt lägligt. Det blev en vilodag med god mat, kaffe och lite shopping på Huerzeler. Jag insåg att jag ätit och druckit för lite tidigare dagar, framför allt ätit för lite. Inte konstigt att kroppen säger ifrån när man äter en liten baguette till lunch. Men jag tycker att det är svårt att äta mycket under ett cykelpass. Kroppen är igång och musklerna jobbar för fullt, då kan jag inte trycka en stor tallrik med pasta, det går bara inte. Men jag måste försöka äta mer, så är det bara. Jag vill inte vägga igen, inte så brutalt. Men vägga gör alla ibland, så det får man nog leva med.

Men nog om väggen. Dag sex, sista cykeldagen, så åkte jag och pappa ut på en härlig far-och-dotter-tur. Pappa hade hostat under natten och ville inte upp i bergen och cykla så vi valde platten… men notera att vi är på Mallis och där finns det alltid lite backar och höjdmeter att håva in, oavsett vart du cyklar. Vilodagen hade gjort susen för min del och jag kände mig stark igen, mycket starkare än tidigare dagar. Kroppen började vänja sig vid långpassen och värmen. Benen ville trampa och det mentala bjöd på positiva tankar. Helt fantastiskt! Hårt arbete lönar sig, ingenting kommer gratis… i alla fall inte starka cykelben.

Hur cyklade vi resans sista tur?

Vi cyklade ut ur Palma mot Cala Pi och stannade vid Cap Blanc och njöt av en helt magisk utsikt över havet. Vi cyklade vidare och tog en kaffe i Sant Jordi. Vi lunchade i den mysiga lilla turistorten Cala D’or efter 7,5 mil och tog fika nummer två i Petra på det kända ”cykelfikatorget” efter 10, 5 mil. Sedan cyklade vi drygt 4 mil in till Palma. Kroppen svarade hela vägen fram. 15 mil in på cykelkontot. Cykeln skulle lämnas tillbaka klockan 18:00, jag rullade in i hyrbutiken klockan 17:59, magisk tajming. Kan verkligen rekommendera att hyra cykel på Pro Cycling Mallorca som ägs av svenske Fredric. Mycket bra cykel och mycket bra service! Jag har inte cyklat med elväxlar och skivbromsar tidigare… jag blev lite kär. Tack cykeln för en fin vecka.

Avslutar med att bjuda på två filmer från resan. Ett klipp från lite serpentiner i Militärbacken och ett klipp från Palma City då Alnö Race Team försöker att orientera sig… inte alltid det lättaste.


Cykel, svett och tårar

Trodde ni att cykla på Mallis bara är guld, gröna skogar och vackra vyer? Då trodde ni fel. Låt mig berätta om dagens tur…

Efter tre dagars cykling med totalt 32 mil i benen så var kroppen lite mör, med all rätt. Vi cyklade 6 mil i medvind fram till lunchstoppet. Livet lekte. Jag kände mig stark. Underbara känsla. Jag tröck en pizza och njöt av livet. Sedan var vi fem personer som bestämde oss för att ta en omväg hem. Vi ville upp till klostret Sant Salvador, en fin klättring som skulle bjuda på vyer som hette duga.

Sagt och gjort. Jag, en stark kvinnlig triathlet och tre starka cykelgubbar trampade upp för Sant Salvador. Jag hamnade sist. Hatar känslan. Man vill ju vara starkast. Jag gillade läget. Fick stanna halvvägs upp för att äta en gel och dränka huvudet i vatten. Varmt och jäkligt. Ja, jäkligt. Jag gillar inte att cykla i värme. Jag bara bränner mig och blir trött. Helt värdelöst. Det är väl finnen i mig som talar. Well, jag tog mig upp. Njöt av utsikten. Fotade. Drack en fanta. Susade nedför (jag älskar nedförsbackar!). Kom inte sist. Allt är en tävling, eller?

Mätaren stod på 9 mil, 5 kvar till Palma. Benen kändes möra. Jag gick på rött. Hängde med klungan i 1,5 mil. Såg rött. Vi stannade. Jag hängde mot en mur. En cykelkompis kom fram, la en hand på min axel och jag bröt ihop. Grät som ett litet barn. Så skönt men också lite jobbigt. Ville bara hem och lägga mig i sängen. Ville inte cykla. Ville kasta cykeln i diket. Det gjorde jag dock inte. Jag drog ned på tempot med pappa i spetsen. Älskade pappa, världens bästa cykelkompis. Så stark och snäll.

Vi cyklade vidare. Lite backar. Motvind. Tog en glass på en mack. Livet återvände. Vi cyklade lite till. Motvinden avtog och det gick lätt utför hela vägen tillbaka. Jag blundade till och med i en utförslöpa och tackade livet för stunden. Sen tutade en bil och stunden var över.

14 mil senare. Nu sitter jag här med skavsår i röven, brända armar och en mör kropp. Dricker cava i miniformat, äter pringles och Milka choklad. Cykla är ju ganska kul ändå. Mycket kul. Men inte alltid kul.

Halvtid på Mallis

Ja tänk vad tiden går fort när man har roligt. Halva tiden har redan gått. Nu är jag alltså här igen, tredje våren i rad. Första året bodde vi i Port Pollenca, sedan i Alcudia och nu i Palma. Var stad har sin charm men jag kände mig mer hemma på ”Alcudiasidan”. Där har man närhet till Cap Formentor, Sa Calobra osv. Men variation är bra.

Hur har dagarna varit då? 

Dag ett blev en fin platt runda till Cala Pi, lunchstopp i Sant Jordi och sedan tillbaka. Bra och behaglig start på cykelveckan.

Dag två blev allt annat än behaglig. Blåsigt och bergigt. Tre klättringar, bland annat Militärbacken. Drygt 1000 höjdmeter. Det var kallt i bergen och jag var genomfrusen efter lunchen. Cyklade sista milen i mitt eget tempo med pappa i spetsen. Avslutade kvällen med andra halvan av familjen som är här på weekend. Magiskt. Däckade på hotellet vid 19 med en burk pringles. Magiskt? Ja!

Dag tre. Slitna ben. Trött hjärna. Släppte gruppen efter en mil. Kände att jag behövde cykla själv i mitt eget tempo med mina egna tankar. Det är nyttigt. Hamnade i Petra och där cyklade jag in i mina cykelvänner från Borås som jag cyklat Vättern med. Hur grymt?! Vi tog sällskap till Palma via Randa och hittade resans grymmaste utförslöpa. Det gick undan! Ni vet när man flyger fram och man bara måste skrika rakt ut. Man känner sig SÅ levande. Solade lite vid poolen, som för övrigt var iskall. Tog mig sedan in till Palma och åt en fantastisk god Tagliatelle Carbonara, Mallorcas största glass och drack cava med mamma och syrran. Vilken dag!! Älskar livet och känner mig så tacksam över att min kropp orkar med detta.

Nu är det sängen som gäller. Tre dagar kvar… och vem vet vad de kan bjuda på?

Racerpremiär säsongen 2018 – Tack pappa!

Våren har äntligen kommit till Norrland och det innebär bara en sak… racerpremiär! Premiären för säsongen blev i vanlig ordning med min käre far som fick agera hjälpryttare deluxe. Nu låter det ju dock som att det är jag som är stjärnan i vårt lilla ”lag” men så är inte riktigt fallet. Jag känner mig starkare i år, det tar ju några år att bygga upp en stark cyklist, MEN pappa blir också starkare. Jag är alltså inte ikapp honom, än. Det kan bero på att han har cyklat i 30 år längre än mig, eller så beror det helt enkelt på att han tränar mycket mer. Han är 58 år men tränar dubbelt så mycket cykel som jag gör, typ. Han har en otrolig disciplin som jag önskar att jag också hade. Jag har disciplin, absolut, men pappa har något utöver det vanliga. Folk säger att jag tränar mycket men de har inte träffat min pappa. Du är grym farsan! En förebild.

Åter till premiären. Det blev 7 starka mil med snittfart 30 km/h ish. Vi cyklade längs riksväg 86 där det är lite trafik och fin asfalt, som en dröm. Vyerna är dessutom helt magiska. Solen sken och benen pinnade på bra. Sista 5 kilometrarna var jag helt slut. Jag skrek ”lucka” och ”ta det lugnt” till pappa som inte förstod varför jag var så trött, han hade ju dragit mig hela vägen. 7 mil och 500 höjdmeter blev det i alla fall. Tack pappa, tack cykeln, tack kroppen!

De senaste dagarna har jag jobbat och vädret har varit sisådär så jag har nött trainer i några dagar, det är faktiskt ganska kul med bra musik i lurarna och en rolig serie på teven. Men nu längtar jag efter mer asfalt och jag längtar efter Mallis! En vecka kvar nu. En vecka. Halleluja!

Kram på er cykelnördar!

Här får ni ett klipp från vår premiär, njut av de vackra vyerna.

Racerpremiär säsongen 2018 from Sofia Holgersson on Vimeo.

Våren är här, översvämningen likaså

Söndag, ledig helg, ryggläge. Jag har legat i sängen hela förmiddagen. Jag har ätit frukost, tittat på GW:s mord och lyssnar nu på podden ”Ett jädra liv” med Jessica Clarén och Joanna Swica som pratar med powerwoman Anna Wretling om kvinnor och hur starka vi är tillsammans men också hur onda vi kan vara mot varandra. Varför kan vi inte bara hjälpas åt? Hylla varandra när vi presterar och lyckas. Pusha och peppa varandra. Glädjas med varandras framgångar. Vi måste bli bättre på det! Kom igen brudar, vi kan bättre!

Apropå något helt annat, nu går jag in i en helt ny träningsfas. Varför? Det är vår och utesäsongen på cykeln närmar sig, den borde egentligen redan vara här men snön ligger fortfarande i drivor längs vägarna och vattenpölarna växer sig större för varje dag. Men jag tar vattenpölarna som ett vårtecken. Det är vår och jag ska trappa upp träningen lite mer. Fyra cykelpass och ett styrketräningspass i veckan. Motivationen just nu är Mallis, 16 dagar kvar! Jag längtar efter värme och massa höjdmeter.

Hur ser ditt träningsupplägg ut just nu? Dela gärna med dig! 

Avslutar med lite bilder från väderläget här uppe i norr och några bilder från Fredrika Eks föreläsning som blev en fullsatt succé. Vilken inspiration, vilken kvinna! Heja heja.

 

 

 

 

Jobba hårdare och cykla mer, då blir du lycklig!

Jag är helt övertygad om att hårt arbete lönar sig. Att ha tålamod och låta saker ta tid, för vet ni vad? Bra saker tar tid. Jag kan vara en rätt så otålig person, att vänta på saker är inte min starka sida. Men jag gillar att jobba hårt och om jag måste vänta för att det ska ge resultat, då väntar jag gärna hur länge som helst. Nästan. Ungefär som nu, nu när jag har bestämt mig för att skriva en bok. En riktig bok. En fiktiv polisroman. Det kommer att ta tid och det kommer att kräva hårt arbete… men den enda jag måste vänta på är mig själv. Det är bara jag som kan skriva den här boken, ingen annan. Och jag kommer att skriva den, jag har redan börjat. Nu har jag skrivit sju kapitel. Tack för all fantastisk feedback på kapitel ett som jag valde att lägga ut här i ett tidigare inlägg. Det värmer.

Men det är svårt att hinna med allt skrivande när man jobbar hundra procent, är spinninginstruktör, planerar kommande cykelsäsong för cykellaget och tycker om att hitta på saker med nära och kära på fritiden. Apropå fritid. Förra veckan var vi i Björnrike/Vemdalen i fem dagar. Skidåkning, bastu, jäger och god mat med familjen och kärleken. Magiskt. Här kommer lite bilder från våra dagar…

Nu är vi tillbaka på hemmaplan igen och jobbet rullar på… nästan som vanligt. Det händer saker, och jag gillar när det händer saker. Men framför allt så trivs jag otroligt bra med mitt jobb just nu, vilket inte är något som man kan ta för givet.

Men det är inte bara jobb, det är massa annat roligt som händer också. Som till exempel ikväll. Ikväll har jag anordnat ett event i Team Ljungskogs anda på Friskis & Svettis i Sundsvall där Fredrika Ek ”the bike ramble” ska föreläsa om sin cykelresa runt jorden. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande att få ta del av Fredrikas äventyr, vilken inspiration hon är. Föreläsning är dessutom för en god sak, alla som kommer ska skänka minst 100 kronor till ActionAid. Så kvällen kan inte bli annat än bra.

Nu ska jag fortsätta att njuta av den här fantastiska vårvinterdagen som dessutom är min lediga dag. Jag har hunden Elliot på besök och vi har redan hunnit Netflixa och varit ute och sprungit fem kilometer. Det krävs en glad och stark liten hund för att jag ska dra på mig löparskorna, jag föredrar ju att cykla… som ni kanske har förstått.

Med det säger jag tack för att ni tittade in här och jag bjuder på en bild från lördagens Spin of Hope där jag instruerade i en timme på ledarcykeln, även det för en god sak. Cykla är lycka, speciellt när man får göra det för en god sak. Cykla mer, bli lyckligare! Jag lovar.

Kram på er!