Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.

 

 

Träningsläger och utlandsresa

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har varit på två olika arbetsmiljöutbildningar med jobbet. Riktigt lärorikt, roligt och framför allt viktigt. Något annat som är roligt är att jag har fått en ny tjänst på jobbet. Tillbaka till treskift och att förkorta min livstid. Skämt åsido. Men det sägs ju att treskiftsarbete förkortar livstiden. Att jobba på nätterna och sova på dagarna går emot människans natur. Men jag gillar att jobba nätter och kommer att göra det ett tag till. Hur länge ”ett tag till” blir, det är det ingen som vet. Jag tar en dag i taget och försöker att vara i nuet. Nog om jobb, här kommer en liten uppdatering om den senaste tidens äventyr…

 

Höstläger Team Ljungskog

Oktober månad inleddes med ett höstläger tillsammans med tjejerna i cykellaget. Cykellaget som först hette Team Sky Blue, sedan Team Sus Bikes och som nu heter Team Ljungskog. Tredje gången gillt. Jag gillar det sistnämnda mest. Team Ljungskog är ett enkelt och proffsigt namn. Man ska inte göra det mer komplicerat än vad det är och vi är inte så komplicerade. Vi cyklar, umgås och äter god mat tillsammans!

Den första oktober hade Team Ljungskog Sundsvall en heldag tillsammans. Fokus på träning, umgänge och god mat. Välbefinnande helt enkelt! Vi hade löpskola med Anna-Maija i spetsen. Vi sprang några kilometer och avslutade löpträningen med backintervaller upp för Sidsjöbacken. Oj så jobbigt och oj så roligt! Det är svårare än man kan tro att hitta rätt löpteknik. Det är inte bara att springa, man måste tänka på ett och annat. Hur armar och ben ska jobba tillsammans och hur hållning och steglängd påverkar löpningen osv.

Efter löpningen blev det coreträning, teambuilding och korvgrillning. En intensiv och givande förmiddag utomhus. Efter lunch bytte vi miljö till spinninglokalen där Hanna, som också leder laget tillsammans med mig, hade ett brutalt jobbigt spinningpass med tio intervaller á la en minut och med en minuts vila mellan varje intervall. Det gällde att maxa varje intervall och det var fruktansvärt jobbigt, speciellt efter förmiddagens urladdning med backintervaller.

Det sög rejält i benen och under sista intervallen krampade det i hela min vänstra vad. Det gick nästan inte att trampa, krampen tog över helt. Jag har aldrig varit med om något liknande men det var förmodligen ett tecken på att jag druckit för lite under dagen samt att benen började ta slut på energi. Härligt att få pressa kroppen till det yttersta! Man orkar men än man tror.

Efter spinning hade Hanna en föreläsning om träning och sedan avslutade vi dagen med fika och planering inför kommande cykelsäsong. TACK tjejer för en fantastisk första säsong tillsammans med er, ni sprider så enormt mycket glädje och jag blir en bättre ledare (och människa) tillsammans med er!

 

Utlandsresa Maspalomas

Efter några intensiva veckor med resor och utbildningar med jobbet så åkte jag och kärleken iväg på en veckas solsemester på Gran Canaria och Maspalomas på den södra sidan av ön. Det blev en helt fantastisk resa med 30 graders värme, häng i sanddynerna, bad i havet med härliga vågor, löpturer ner till stranden efter frukost, vandring i bergen med ”Rocky Adventure”, kamelsafari, god mat och dryck och mycket, mycket mer. Jag tänker inte skriva så mycket om resan utan ni får ta del av en härlig bildbomb istället…

Ovan bilder är från bergsvandringen medRocky Adventure”. En magisk vandring med en utsikt som heter mer än bara duga. Bland det häftigaste och roligaste jag upplevt. Rekommenderas starkt!

Jag avslutar detta inlägg med bilder från den häftiga stranden som hade sanddyner som var perfekta att träna i. Det är jobbigt att springa i sand, speciellt när det går uppför. Att avsluta träningen med ett dopp i det blå är ju inte heller helt fel!

Vi levde i en dröm i en vecka och är nu laddade med energi inför en mörk och kall vinter. Nu längtar jag efter snö, skidor och jul.

Kram på er!

Kardiologen, en påminnelse om livets skörhet

Hej hösten och hej alla läsare,

Och tack för er respons på mitt senaste inlägg om stress, vad som händer i kroppen vid stress och hur man ska hantera stressen för att kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag tror att många känner igen sig i stress och hur den kan påverka både det emotionella, fysiska och mentala. Jag tycker att jag har börjat hitta en bra balans i tillvaron, en bra balans mellan aktiviteter och vila/återhämtning. En balans där jag kan hantera min stress, självklart så blir jag stressad ibland men jag låter inte stressen styra mitt liv och hur jag mår. Nu är utmaningen att behålla balansen och att inte ramla tillbaka i gamla och destruktiva mönster.

Sommaren gav mig ny balans i livet efter en hektisk vinter och vår. Nu är hösten här med sitt lugn och sina vackra färger. Jag älskar årstider och hösten är nog den vackraste årstiden. Och kanske den mysigaste också. Hösten bjuder inte på lika mycket aktiviteter som sommaren utan nu känner man lugnet lite mer, tänder ljus, dricker te och myser under en varm filt framför Netflix. I love it. Men hösten började inte så lugnt som jag hade hoppats på…

Planen var att cykla Stockholm Velothon 160 kilometer. Jag skulle vara en av ledarna i TSB-klungans fartgrupp 30+ km/h. Jag hade verkligen sett fram emot att få cykla med tjejerna, att få peppa, inspirera och motivera. Och inte minst att bli peppad, inspirerad och motiverad! Det handlar ju om att ge och ta.

Planen var som sagt att cykla men som ni säkert har fått erfara så blir det inte alltid som man planerat. ”Life is what happens when you’re busy making other plans”. Och livet var precis vad som hände. Livet och en påminnelse om att vi alla ska dö någon gång. Man vill ju gärna tro att man är odödlig, det vill i alla fall jag tro att jag är, det känns lite bättre att tänka så. Lite bättre och lite lättare. Jag gillar inte att tänka på döden. Jag vill gärna tro att jag är odödlig och jag vill framför allt tro att mina nära och kära är odödliga. Mamma, pappa, storasyster och min stora kärlek Ted. Jag vill gärna tro att de alla ska leva för alltid tillsammans med mig. Happily ever after. Men så fungerar inte livet, livet är inte för alltid. Livet kommer att ta slut. Vi kommer alla att dö. Det enda vi vet säkert om livet är att vi ska dö. En fredags eftermiddag i september så blev jag påmind om det.

Livets yttre faktorer spräckte hål på min lilla bubbla när pappa rasade ihop och fick åka upp till akuten. Han var vid medvetande men väldigt yr. Jag har sett min pappa dålig men aldrig så dålig. Efter några timmars väntan, som kändes som en evighet, så kom en läkare och gjorde sin bedömning. Pappa fick stanna kvar för hjärtövervakning på kardiologen. Efter fyra dagar, som också kändes som en evighet, så fick pappa opereras. Han fick en pacemaker inopererad och samma dag som operationen ägde rum så kunde han lämna sjukhuset. Han blev opererad och hemskickad samma dag. Hur otroligt?!

Många tankar och känslor hann komma och gå under de där fyra dagarna, det kan jag lova. Jag är evigt tacksam till den svenska sjukvården som faktiskt, när det kommer till kritan, är helt enastående. Pappa mår bra idag. Han är tillbaka i spinningsalen och trampar så att watten slår i taket. Han är helt otrolig, min pappa. Jag är evigt tacksam över att det inte var något allvarligare som hade drabbat honom. Nu var det något som man kunde undersöka och åtgärda bara på några dagar. Hur fantastiskt är inte det?

Det är fantastiskt att leva. Livet är fantastiskt, men också väldigt skört. Den där skörheten får vi nog alla uppleva på ett eller annat sätt. En del får uppleva det lite mer och andra lite mindre. Man vet aldrig när skörheten gör sig påmind nästa gång. Jag vet att det är klyschigt men klyschor är ju klyschor av en anledning, de är klyschor för att de är nötta slagord och de är nötta för slagord för att de talar om sanningen. Klyschor är sanna. Inte alltid, men för det mesta. Det klyschiga jag tänkte skriva är att vi måste leva här och nu, fånga dagen! Snacka om nött uttryck. Men det är ju exakt det vi måste göra. Ingen vet vad morgondagen har att erbjuda, och tur är väl det. Ingen vet när skörheten slår till igen, därför måste vi vara här och nu. Med varandra. Närvarande. Levande. Älskande.

Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att leva här och nu. Förut så oroade jag mig mer över framtiden och grämdes mer över det förflutna. Det var ungefär som att jag gick och bar på tre problem samtidigt. Gårdagens problem, dagens problem och morgondagens problem. Det blir för många problem att hantera samtidigt. Nu hanterar jag bara dagens problem, och jag väljer att se möjligheter mer än problem. Något i mitt tankesätt har förändrats och när pappa blev dålig så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt ännu mer. Jag har blivit bättre på att leva här och nu och se möjligheter i saker istället för problem men jag har fortfarande en lång väg kvar tills jag är tillräckligt bra på att kontrollera mina tankar. För det är trots allt det som det handlar om. Att kontrollera tankarna, att ta makten över sitt mentala.

De senaste veckorna så har jag verkligen försökt att se det positiva i saker, både i det stora och det lilla. Varje kväll så försöker jag komma på tre bra saker med dagen som varit. Det är lätt att komma på tre bra saker, men det är också lätt att lägga fokus på det som är dåligt istället för det som är bra. Nu försöker jag lägga mitt fokus på det som ger mig positiv energi. Det är en utmaning, speciellt efter en natts dålig sömn och en lång och hektisk dag på jobbet. Men det går. Tro mig. Det går. Det gäller bara att försöka lite mer efter de dagar som känts lite tuffare.

Nog med visdomsord för idag! 

Avslutningsvis så vill jag bjuda på några vackra höstbilder från ”mitt” vackra Norrland.

Kram på er!

Stressad hjärna, stressad kropp – Allt hänger ihop

Vi har nog alla haft perioder i livet då vi känt att det har blivit för mycket av allt. Fullplanerade veckor med jobb, träning, olika projekt man startat eller hoppat på och andra roliga aktiviteter med vänner och familj. Ingen tid för vila i schemat. Finns det tid över så ska det städas och tvättas. På kvällen är man helt slut i både kropp och knopp men kroppen går på något konstigt sätt samtidigt på högvarv och det är svårt att varva ned och känna lugnet. Man lägger sig i sängen och försöker sova. Vrider och vänder på sig, fram och tillbaka. Tankarna fortsätter att snurra i huvudet. Tankar om dagen som har varit och tankar om dagen som kommer. Kommer jag hinna med allt imorgon? Jag får inte glömma att ta med träningskläderna i jobbväskan. Eller ligger dom redan i väskan? Och sådär maler det på hela natten. Man lyckas somna av ren utmattning men får ingen ordentlig djupsömn. Man vaknar ofta, springer på toa och har sedan svårt att somna om. Tankarna fortsätter att mala på.

När man har för mycket på sitt schema så utsätter man kroppen för en enorm påfrestning och hög stress. Stress producerar stresshormoner i form av adrenalin, noradrenalin och kortisol. Dessa hormoner ökar andning, puls och genomströmningen av blod i kroppen.

Adrenalin är stresshormonet som utsöndras vid rädsla, stress och ansträngning. Det är adrenalinet som gör vår kropp redo på att fly eller kämpa mot en fara.

Noradrenalin är en första stadie till adrenalin. Noradrenalin och adrenalin utsöndras under en stressig situation och gör att vår puls ökar, blodtryck och blodsocker höjs, luftrören vidgas och pupillerna förstoras.

Kortisol är ett stresshormon som i förhöjd halt kan göra att kroppens immunförsvar försämras och halterna av glukos höjs i blodet. På natten ska kortisolnivåerna sjunka, vilket gör att kroppen kan slappna av. Är nivåerna däremot för höga så har kroppen svårt för att somna. Höga nivåer av kortisol kan leda till kronisk trötthet. Hög halt av kortisol kan också påverka sexlusten negativt. Till en början leder stress till ökar produktion av kortisol, men vid långvarig stress minskar produktionen av kortisol, vilket också är skadligt.

Listan är lång och kan göras ännu längre på de negativa konsekvenserna som stress och stresshormonerna ger för kropp och knopp.

Att vara stressad under kortare perioder är ingen fara, det är alla människor och det kan kroppen hantera. Det farliga är när kroppen är stressad under en längre tid och aldrig får den återhämtning som den behöver, då blir vi sjuka både fysiskt och mentalt.

Som ni säkert vet så kan långvarig stress leda till sömnsvårigheter (som jag nämnde ovan), ångest, depression, irritation, aggression, övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar, infektioner, matsmältningsbesvär och diabetes.

Allt detta kan resultera i…

  • Emotionell trötthet
  • Mental trötthet
  • Fysisk trötthet

Under våren så resulterade mitt fullbokade schema med endast aktiviteter och ingen vila i en hög stressnivå under en längre period och detta resulterade i sin tur i både emotionell, mental och fysiskt trötthet. En utmattning helt enkelt.

För att återhämta sig från emotionell trötthet så behöver man vara spendera mycket tid med sig själv i sin ensamhet. Egentid. Bara fokus på sig själv, ingen annan. Att vara ute i naturen läker också en trött och känslig kropp. Att ta en fika och prata om livet med en nära vän behövs också. Ensamheten får inte ta över helt.

För att återhämta sig från den mentala tröttheten så behöver man fysisk aktivitet. Då pratar vi inte om 10 mil på cykeln i högt tempo utan en långpromenad i skogen, en korta cykeltur i lugnt tempo eller en skön joggingrunda.

För att återhämta sig från den fysiska tröttheten så behöver kroppen parkeras i soffan och se på en film, läsa en tidning eller en bok.

En skön mix av ovanstående ”återhämtningsaktiviteter” är i min bok det som fungerar bäst.

Tröttheten sitter i, man får ta en dag i taget och känna efter vad kroppen säger. Vad orkar jag idag? Vad orkar min kropp? Känner man sig sömnig efter en dag på jobbet så ta en tupplur om möjligheten finns. Tupplurar är guld för själen.

Det gäller att hitta en balans mellan aktivitet och vila för att man ska orka i det långa loppet. Man ska leva i nuet men man kan inte bara leva här och nu. Man måste tänka långsiktigt och planera för kommande dagar och veckor. Är schemat realistiskt eller måste man ta bort en eller två aktiviteter för att orka? Det svaret har bara jag åt mig själv och du åt dig själv.

Försök att stanna upp med jämna mellanrum, ta några djupa andetag och känn efter vad din kropp säger till dig. Börja yoga, läs en bok innan läggdags och kliv upp en halvtimme tidigare på morgonen för att känna lugnet, få tid med dig själv och starta dagen utan stress. Gör något som får dig att gå ned i varv och känna lugnet.

Allt är individuellt men mycket i våra kroppen fungerar på samma sätt. Man måste lyssna på sin kropp, man har bara en. Var lyhörd till kroppens signaler. Det är lätt att sätta upp ett alldeles för högt tempo i dagens stressiga och ständigt uppkopplade samhälle.

Jag har sänkt mitt tempo vilket är ett stort framsteg för mig. Nu blir nästa utmaning att försöka behålla detta tempo och ha fortsatt balans mellan aktiviteter och vila.

Ibland vill huvudet för mycket, men kroppen måste hänga med! Allt hänger ju ihop.

Med det sagt så vill jag avsluta med lite fakta och det är att utan min cykel hade allt varit mycket jobbigare. Min cykel är min frihet och friheten gör mig lycklig.

Kram på er!

Tour de Paris – Ett gammalt inlägg med lite nya tankar

Just nu så cyklar Team Rynkeby till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. För dig som inte vet vad Team Rynkeby är så kan du titta in på deras hemsida, http://www.team-rynkeby.se/, eller på denna video https://youtu.be/IM0bfNtCEj4.

År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. Det var stort för mig, av flera olika anledningar. Jag fick bidra till något bra och viktigt, jag fick en rejäl utmaning både för det fysiska och det mentala och jag insåg både ett och annat om mig själv, andra människor och livet i stort.

Med facit i hand så borde jag inte ha cyklat med Team Rynkeby år 2015. Jag var inte redo för den utmaningen. Jag var lite för hungrig på livet, lite för girig. Och som ni kanske vet så är girighet en av de sju dödssynderna. Jag jobbade treskift, jag bodde i fel stad (det vill säga inte den staden som jag tränade i med laget, jag hade dessutom ingen bil att bruka), jag hade det kärvt ekonomiskt och prioriterade fel saker i allmänhet.

Jag sov för lite, åt för dåligt (läs: fel kost), stressade för mycket, cyklade på en felinställd cykel osv. Det resulterade i en knäskada, en sjuhelvetes hosta som satt i hela sommaren, en misslyckad Vätternrunda, en cykel som blåste av taket i hög hastighet och gick i bitar (det var dock bara ren och skär otur men kanske ett tecken från en ”högre makt” på att jag skulle tagga ner och cykla till Paris något annat år) och lite andra missöden.

Jag lyssnade dock inte på ”den högre makten” och jag valde att blunda för alla dessa tecken som bara pekade på en sak och det var att jag skulle ta ett stort steg tillbaka, men jag tog istället flera steg framåt och körde på. Typiskt mig. Ibland så vill jag alldeles för mycket. Då ville jag på tok för mycket.

Jag lärde mig dock mycket av denna resa som mest gjorde mig åksjuk. Det svängde hit och dit och upp och ner längs resans gång. Jag visste inte vart jag hade mig själv varken mentalt eller fysiskt. Jag gjorde mitt bästa och lite till, det gör jag alltid, men jag mådde inte bra av det. Jag var sliten och slut. Ville bara hem till mamma och kramas, typ. Jag kände mig liten.

Men det är lätt att vara efterklok. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vi samlade in en fin summa till Barncancerfonden och jag ser annorlunda på mig själv och de utmaningar jag tar mig an idag. Jag kan tänka före, prioritera bättre, vara mer ödmjuk och jag har insett att jag bara är människa, jag är ingen supermänniska oavsett hur mycket jag ibland vill och försöker. Jag har blivit lite äldre och lite klokare. Ibland kan jag längta till min 40-årsdag. Tänk vad klok jag måste vara då.

Jag tycker absolut att du ska testa på denna fantastiska och givande utmaning, men läs på om det ordentligt innan. Var realistisk. Tänk igenom det, flera gånger. Gärna två gånger för mycket. Det krävs mycket tid, jobb, energi och pengar för att kunna delta. Det är inte bara cykling det handlar om, utan allt arbete runtomkring för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är inte bara. Men det är viktigt, oerhört viktigt.

Men nog om detta, här kommer sammanfattningen av Tour de Paris som jag skrev år 2015 på Team Rynkeby Täbys blogg. Enjoy…

 

STORA HJÄRTAN OCH SÅRIGA RUMPOR – SAMMANFATTNING AV TOUR DE PARIS

Team Rynkeby Täby 2015

Det tog oss sju dagar att cykla till Paris. Det tog oss två timmar att åka hem med flygplanet. Den här resan går inte att beskriva med ord, samtidigt så känns det som att jag kan skriva en hel bok om den. Allt är inte alltid logiskt men jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta resan på mitt sätt, det vill säga i ord.

Första dagen började med fyrtio graders värme, det var som att cykla i en bastu. Jag kommer från Norrland och gillar kyla, behöver jag säga mer? Jag drack på tok för lite och efter 14 mil så började jag frossa och skaka på cykeln och jag valde att stanna. Jag grät som ett litet barn på grund av rädsla och besvikelse. Jag fick ingen luft och ville inget hellre än att bada i ett badkar fyllt med isbitar. Det slutade inte med ett badkar utan med en biltur hem till hotellet där jag med hjälp av lagkamraterna samlade ihop mig. Vi var flera som gick in i den berömda ”värmeväggen” den dagen, främst på grund av vätskebrist. Tur att vi har två läkare i laget som kunde pyssla om oss och ge oss körförbud när man tänkte för mycket med hjärtat och för lite med hjärnan.

Jag och Chatarina, min fina vän och stora trygghet i laget.

Andra dagen hade värmen lättat och ingen var gladare än jag. Jag bytte ut den kokande kepsen mot ett huckle och drack vatten med resorb i mängder. Klövervaselinet satt givetvis på plats mellan skinkorna och jag kände mig redo för en ny dag med nya möjligheter. Efter cirka 17,2 mil drog en storm in över laget samtidigt som regnet öste ner. Draglaget med navigatörer var snabbtänkta och lyckades få bort hela laget från vägen innan vi hann blåsa bort. Det är på riktigt bland det sjukaste (och häftigaste) jag har varit med om och då har jag varit i New York när ”The Hurricane Irene” kom på besök. Hur som helst, vi stod under ett hustak tills stormen hade lagt sig och cyklade sakta men säkert mot serviceteamet som hade dukat upp med ett ordentligt mysfika där det fanns både filtar och kramar. Några valde att bryta efter stormen men de flesta cyklade vidare och tog sig fram till hotellet efter cirka 24 mil.

Tredje dagen… Det är väl någonstans här som mycket börjar bli lite av en dimma för mig. Värmen på nätterna i kombination med en överanalyserande hjärna gjorde att jag inte kunde sova. Jag låg och svettades och vred och vände på mig tills jag efter många om och men lade mig med täcke och kudde på hallgolvet och sov 1,5 timme. Samma procedur upprepades mellan dag tre och fyra. 3 timmars sömn på golvet under två nätter, det är inte att rekommendera. Det blev ytterligare några mil i servicebilen för mig men med facit i hand så gjorde det mig absolut ingenting, snarare tvärtom. Det gav mig ett helikopterperspektiv på hela laget och resan. Jag insåg på riktigt vilket jobb som ligger bakom den här resan och hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av den. Innan jag insåg detta så var det mycket ångest som bubblade innanför mitt bröst och jag grät nästan ohälsosamt mycket emellanåt. Men jag har lärt mig att det är en styrka att våga visa sig svag så jag lät tårarna komma och kunde sedan skratta mitt i eländet. Med hjälp av skrivandet som sorterade upp mina överanalytiska tankar, min sjuka humor (som de flesta i laget delade med mig), fina lagkamrater och nära och kära hemma i Sverige så lyckades jag vända allting till något bra. Allting löser sig, nästan allting.

Dagarna rullade på och runt dag fyra så insåg jag att ett av de stora problemen för mig och många andra i laget var att hitta sin roll. Vem är jag i laget? Hur bidrar jag bäst och får det mig och de andra i laget att må bra? Hittar man inte sin roll så väljer man en roll som man är bekväm i och för mig blev det att agera ”säkerhetsman”, på gott och ont. Jag vet att jag har ett säkerhetstänk som ibland går lite för långt, inte bara på grund av mitt yrke utan även på grund av saker jag varit med om privat. Jag har förlorat människor jag växt upp med i trafiken och jag har varit nära att förlora familjemedlemmar på samma sätt. Jag kommer aldrig tumma på säkerheten och jag kommer alltid att ställa upp för människor som jag bryr mig om. Jag bryr mig om Team Rynkeby Täby, ett lag fyllt med många fantastiska människor som alla har sina egna demoner att fightas mot. Jag vet inte vad alla i laget har i sitt bagage men jag har fått titta i en del ryggsäckar och många har mycket att bära på sina axlar.

Dag fem, mer fokus på cyklingen och mindre på de inre demonerna som vi alla bär på. Den här dagen så väntade en av resans stora utmaningar, Mur De Huy i Belgien. På morgonen utanför hotellet så kom en man fram till mig och frågade om vi cyklade för Tour de France. Jag flinade nöjt men skakade på huvudet åt mannen som såg förvirrat på mig och mina gula vänner i laget. Innan Mur De Huy så plockade jag fram den gamla tävlingsmänniskan som på något sätt alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag åt bara flytande saker (lätt i magen, lätt i kroppen), jag såg till att ha lite vatten i vattenflaskorna (lätt cykel, lätt uppförsbacke), jag slog mig själv i ansiktet och på benen (tagga till, fokus!) och jag försökte att bara tänka positiva tankar och gav mitt knä det onda ögat en sista gång. Den kända ”mördarbacken” gick bra, helt klart över förväntan. Jag hoppade av cykeln när jag trodde att det var långt kvar men fick höra en liten stund senare att vi snart var uppe så då slängde jag mig upp på cykeln igen och spurtade upp sista biten. Den känslan mina vänner, den känslan. På toppen så började jag gråta, igen. Jag vet egentligen inte varför. ”Var inte backen längre?”, fick jag fram lite besviket mellan tårarna. Jag fick en lång kram av en fin vän och några peppande ord sen så var det bra igen.

Dag sex, dagen innan målgång. Jag och sömnen var på banan igen. Mur de Huy kändes som en stor seger. Jag och min sjukgymnast hade aldrig trott att jag skulle kunna cykla upp för den så kallade mördarbacken men det gick, det mentala besegrade det fysiska och dess begränsningar. Jag var lycklig och kände att nu får det gå hur som helst de sista dagarna, jag har gjort mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra. Jag hade framför allt mött mina inre demoner och börjat rannsaka mig själv. Man ska inte förtränga sitt förflutna, samtidigt så är det en tanke med att framrutan är större än backspegeln. Den sjätte dagen blev en mycket bra dag med långa uppförsbackar, härliga nedförsbackar, goda väderförhållanden, såriga rumpor, glada miner och ett vackert landskap i det franska Champagne. Stämningen i laget var fantastisk och vi kändes som ett riktigt lag.

Den sjunde dagen, målgång i Paris. Den här delen går inte att beskriva med ord men jag ska göra vad jag kan med dessa tangenter. Väckarklockan ringde innan 05 men varken jag eller min roomie kände någon trötthet, vi kände bara lukten av Paris. Jag plockade fram min lila och lurviga penna från företaget och en av våra guldsponsorer Kamoja och stoppade den i min bakficka på cykeltröjan. Den lila lurviga pennan är en fågel som ska inspirera och jag döpte honom till Rune. Jag och Rune fick en fantastisk sista dag tillsammans på cykeln. Han sa åt mig att bara tänka positiva tankar, att fokusera på cyklingen och göra det bästa av situationen. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min första vurpa längs vägen, en klassisk ”SPD-vurpa” när man står still och inte får loss skon ur pedalen. Jag ramlade fint på vänster sida och en lagkamrat sa ”Du log i alla fall hela vägen ner”. Ibland är det skönt att falla, det är bara att resa sig upp igen och cykla vidare.

Att cykla genom Paris med drygt 1400 Team Rynkeby-cyklister är något som måste upplevas för att man ska förstå känslan, det går INTE att beskriva med ord. Hela staden var avspärrad av franska polisen för att vi skulle få cykla fram till målgången som detta år var belägen vid parken Les Invalides mitt i centrala Paris. När jag kom fram så kände jag först bara en enorm tomhet. Det var så mycket känslor i kroppen så det blev övermäktigt för kroppen att hantera, det kändes helt tomt i bröstet. Finns det tårar kvar? Ska jag skratta nu? Ska jag sätta mig ner och känna lugnet? Ska jag kramas? Ska jag ta den där ”måste-ha-bilden” på mig själv när jag lyfter upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag gjorde det sistnämnda. En lagkamrat tog en bild på mig när jag lyfte upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag kände fortfarande ingenting. Då plockade jag fram mobiltelefonen och ringde hem till mamma och pappa. Då kom tårarna. Floden med tårar. Jag kallar den för Seine. Efter samtalet och tårarna så kände jag lättnad och lycka. Lycka. Jag kramade hela cykellaget och serviceteamet, jag tror i alla fall att jag kramade alla. Allt var som i en dimma, overkligt men samtidigt så på riktigt som det kan bli. Till sist så njöt jag av stunden och insåg att detta är en av de största stunderna i mitt liv, helt klart topp tre.

Så vad har jag lärt mig av den här resan? Jo… Det är bra att hjälpa andra men ibland måste man hjälpa sig själv först. Ålder är verkligen bara en siffra. Kramar är helande. Ensam är INTE stark, laget före jaget. Fördomar kan vara bra men också väldigt farliga. Det finns stora hjärtan och snygga (och såriga) rumpor i Team Rynkeby Täby. Man blir aldrig för gammal för kiss- och bajshumor. Delad glädje är dubbel glädje. Ibland är det skönt att gråta tillsammans, det gör mindre ont i bröstet då. Säkerheten kommer alltid först. Om någon säger att jag inte kan så är det som att hälla bensin på elden, lite som Zlatan. Militärisk disciplin är bra, positiv feedback är ett måste. Att cykla till Paris på en cykel som är för stor är en utmaning. Att köra intervaller i 24 mil är jobbigt. Det är viktigt att prata om saker. Alla har en ryggsäck att bära på, det är bara innehållet och vikten som är olika. I grund och botten så är vi alla människor, inte maskiner. Människor är fantastiska och kan tillsammans åstadkomma underverk.

Tack Team Rynkeby Täby, TACK alla för allt. Vi har samlat ihop en enorm summa pengar till Barncancerfonden och vi har hittat vänner för livet i varandra. Nu väntar Barncancertrampet i augusti och Stockholm Velothon och checköverlämning i september. På återseende!

 

Vätternrundan 2017 – Lärdomar

Det har varit några kämpiga veckor efter Vätternrundan. Kroppen har varit sliten, vilket den å andra sidan var redan innan Vätternrundan. Jag hade verkligen inte toppat formen men jag hade bestämt mig och det mentala övervann det fysiska och jag tog mig runt ”pölen” under 9 timmar och 30 minuter. Jag var i bra form, helt klart, men långt ifrån den form jag hoppats på och försökt träna mig till. Jag skrev en race report om dessa 300 både härliga och ibland överj*vliga kilometrar (läs om det här: Race Report), men när jag skrev den var jag för trött mentalt för att bena ut lärdomar, stora som små, jag fått av loppet. Här kommer lärdomarna:

  • Ät mindre socker! Sista milen mådde jag illa av alla sötsliskiga bars, snickers osv. Jag kunde knappt tugga på en snickersbit för kroppen bara skrek ”nej, sluta! ge mig något salt istället”. Vid framtida långlopp kommer jag att byta ut hälften av mina snickersbitar mot ölkorv (tack för tipset Hanna). Ölkorv är gott, det är salt och man kan skära upp den i små lättuggade bitar. Perfekt!
  • Drick mer vatten/sportdryck! Varning! Ingen läsning för den finkänslige. Jag dricker ALLTID för dåligt under långlopp. Jag har blivit bättre på att dricka men jag är långt ifrån bra. Man förlorar oerhörda mängder vätska under 300 kilometer cykling. Jag tyckte att jag drack bra under loppet men det tyckte jag inte efter loppet… jag kissade brunt, vilket tyder på en rejäl vätskebrist. Jag var dålig i två dygn efter loppet på grund av detta, huvudet kändes helt bortkopplat. Inte roligt, inte okej.
  • Stretcha mer! Jag lär mig aldrig. Efter målgång, när jag cyklat ett långlopp, så tänker jag alltid ”nu borde jag stretcha”. Gör jag det då? Nej. Sedan haltar jag istället runt som en gammal dam på 80+ och gnäller över stelhet i axlar och nacke i cirka en vecka. Smart? Nej. Kommer jag att stretcha efter nästa långlopp? Oklart.

Det var tre viktiga lärdomar. Det där med att dricka mer är nog den viktigaste lärdomen, så dåligt som jag mådde dygnen efter loppet, så dåligt vill jag aldrig må igen på grund av ett långlopp. Jag har lärt mig mer än tre saker efter årets Vätternrunda, till exempel att jag borde sova en stund direkt efter loppet (det kommer jag dock aldrig lyckas med på grund av den extremt obeskrivligt höga känslan i kroppen, jag är alldeles för ”o-chill” för det) men jag nöjer mig med att dela med mig av dessa lärdomar här och nu. Jag hoppas att jag i framtiden kan använda dessa lärdomar i praktiken, men om jag inte kan det så kanske DU kan det?

Kommer jag att cykla Vätternrundan igen?

Förmodligen. Kanske. Jag vet inte.

Nu har jag fått min femårsmedalj och jag har cyklat under tio timmar. Det var mina två stora mål, två mål som har växt fram, sakta men säkert, under de senaste fem åren. För fem år sedan trodde jag aldrig att jag skulle lyckas varken med femårsmedaljen eller tiden 09:17. Jag är nöjd, på riktigt. Jättenöjd. Nöjd och stolt. Stolt och tacksam. Tacksam över att kroppen och knoppen orkar hänga med på dessa fantastiska galenskaper! Jag är frisk och tänker fortsätta cykla så länge kroppen kan och vill. Men om det blir någon Vättenrunda igen, det kan jag inte svara på idag. Det enda jag vet just nu, det är att jag är nöjd.

NÖJD.

Smaka på det ordet. Länge. Njut. *pratar med sig själv*

 

Kram på er!

Cykla säkert, snabbt och snyggt.

 

Vätternrundan 2017 – Race Report

Femte Vätternrundan, femte året i rad. Målet var först sub10 men det blev, efter många om och men samt byte av lag, sub9:30. Att cykla Vätternrundan under 10 timmar är en magisk och nästan lite helig gräns för mig. För fyra år sedan stod jag på startlinjen med 60 mil i benen, en felinställd aluminiumracer och med målet att överleva runt ”pölen”.

Då hade jag aldrig trott att jag fyra år senare skulle stå på startlinjen för femte Vätternrundan i rad. Då cyklade jag på 15:20, jag hade med mig en bekant i 13 mil. 17 mil cyklade jag helt själv, med hjälp av olika cyklister längs vägen såklart. Jag överlevde och genomförde en Svensk Klassiker som det året var mitt stora mål.

Det här året cyklade jag inte själv. Jag fick äran att cykla med Team Sky Blue sub 9:30 med ett gäng grymt starka Boråstjejer i spetsen. Mer eller mindre samma tjejer som jag cyklade sub11 med förra året. Jag trodde inte att jag skulle klara av sub 9:30 detta år efter en vår och försommar med alldeles för lite mil i ben och alldeles för mycket stress och förkylningar i kroppen. Men skam den som ger sig!

Här kommer årets race report för Vätternrundan…

(Jag har delat in texten i olika delar: Innan start, rundan runt ”pölen”, efter målgång, fakta och statistik, lärdomar och tankar samt tack. Då kan du välja ut de delar som du tycker är mest intressanta, det vill säga om du inte orkar läsa hela, men det är klart du orkar det!)

 

INNAN START…

Fredagen spenderades i en Volvo utan AC. Det var varmt och svettigt. Både jag och min käre fästman, Ted, drack vatten med lime i mängder. Åt gjorde vi också, i mängder. Jag kissade i mängder. Man måste fylla på depåerna i kroppen med extra mycket vätska och energi innan rundan. Väderprognosen för lördagen visade dessutom på mycket värme och sol. Jag gillar inte värme. Jag bara bränner mig och får svårt att andas. Min bleka kropp är inte gjord för värme. Men, det är dumt att klaga. Bättre med skinande sol än motvind och spöregn i 30 mil.

Vi anlände till Motala vid 16-tiden. Vi fick bo i en fin villa centralt i Motala som ett gäng grabbar från Alnö Race Team fixat, tack igen för det! Vi packade upp cyklar och diverse tillhörigheter och bytte om till cykelkläder. Vi cyklade ned till ”cykelområdet” trots regnet. Att leta parkering skulle i värsta fall kunna ta en evighet, så vi valde cyklarna. Det var dessutom skönt att få känna på cykeln efter servicen samt en veckas förkylning.

Cykeln rullade fint. Jag har haft problem med mycket kedjehopp den senaste månaden. Kedjan har nästan alltid hoppat av när jag växlat från lilla till stora klingan. Två gånger så har det till och med varit så illa så att jag trampat in med pedalen i kedjan när den hoppat av, så kedjan har liksom snurrat sig runt pedalen. Det kan i värsta fall sluta med en trasig kedja, men sådan otur har jag inte haft.

Nu var det dock inget problem med kedjehopp längre, Sportson i Sundsvall hade lyckats rätta till felet och pärlan kändes som ny. Ted var dock tvungen att justera sina växlar så vi rullade ned till Sportsons tält nere i ”cykelområdet” i Motala. Vi fick snabb och proffsig hjälp av Jonas Holtbo och nu var även Teds cykel som ny.

Efter cykelservice så bytte vi starttider, hämtade ut nummerlappar och hade sedan ett sista möte och ”pepptalk” med laget. Alla verkade väldigt fokuserade på uppgiften. Våra ledare, Malin, Eva och Giesela, gick igenom upplägget för rundan en sista gång och vi fick en chans att ställa några sista frågor. Det kändes bra. Alla såg starka ut. Jag kände mig dock inte helt 100 på min egen form och kylan från regnet smög sig in i kroppen. ”Måtte jag inte bli sjuk nu, igen” tänkte jag samtidigt som jag försökte hålla igång värmen i kroppen.

Vi cyklade sedan tillbaka till boendet. På vägen hem köpte vi pasta med köttfärssås och fyra påsar med godis. Vi drack och åt tills magarna nästan sprängdes. Vi satt fast nummerlapp på våra styren, tröjor och hjälmar. Vi packade ryggfickorna med gels och bars. Vi lade fram våra cykelkläder och andra tillbehör. Allting måste vara klart innan morgonen. Uppstigning klockan 03:40. Samling med laget 05:00. Start 05:32.

Vid 22:30 så somnade vi. Jag vaknade 01:30, tre timmar senare, och trodde då att det var dags att kliva upp. Det var det inte. Jag gick på toaletten och försökte sedan att somna om men kroppen ville inte sova, den ville cykla runt ”pölen”. Jag fick nöja mig med tre timmars sömn. De sista timmarna låg jag och lyssnade på Teds djupa andetag. Han kunde sova tills klockan ringde. ”Den lilla j*veln” tänkte jag för mig själv men visste samtidigt att lite sömn inför Vättern inte gör någonting. Jag försökte tänka positivt, det mentala kan lura kroppen till både ett och annat… till exempel att cykla runt ”pölen” under 10 timmar.

 

RUNDAN RUNT ”PÖLEN”

Samling 05:00 med laget. Ett gäng starka tjejer och fem starka ”hangarounds” (läs: manliga cyklister) samt en egen ”langingsman” som efter 76 kilometer stod och ”langade” fyllda vattenflaskor till oss under vår första paus på  2 minuter.

Alla var fokuserade, taggade och lite fnissiga innan start. Nerverna blev synliga hos de flesta av oss. Jag själv blir lite ”spretig” och måste springa på toaletten konstant… och det var jag inte ensam om. Under samlingen så såg jag Roberto Vacchi en bit bort, det tog jag som ett gott tecken. Detta kan inte bli något annat än bra! Bara positiva tankar nu, ingenting annat. Det mentala måste vara med, hela vägen!

Vi rullade cyklarna mot starten, då hör jag någon ropa ”Soooofiiiaaaa”. Jag känner igen rösten, ”Katjaaaa”. Vi kramades och hann utbyta några snabba meningar med varandra. ”Du strålar” säger hon. Jag ler. Katja, du fina människa. Tack för energin. Ett mycket gott tecken att träffa dig innan start.

05:32 trampade vi iväg. Från Motala, mot Motala! Femte året. 300 kilometer. Allt kan hända. Många tankar hinner passera i huvudet den första milen… ”jäklar, jag har ont i halsen”, ”eller nej, jag har nog inte ont halsen”, ”jag har för mycket kläder på mig”, ”eller nej, jag har nog för lite kläder på mig”, ”mitt dåliga knä gör ont, eller?”, ”hoppas att kedjan inte hoppar något idag”, ”tänk om jag får punktering, då är det kört”… osv.

Jag ventilerade mina tankar med en annan tjej i laget som tänkte likadant, vi skrattade och sen var de dåliga och oroliga tankarna som bortblåsta. Vätternrundan är verkligen ett riktigt tufft test för både nerver och demonerna i det mentala. Det gäller att övervinna både det förstnämnda och det sistnämnda. Har du lyckats med det, då har du kommit en god bit på väg runt ”pölen”. Och ja, Vätternrundan är givetvis ett mycket tufft test även för den fysiska delen, men den kan du inte göra så mycket åt när du väl är på plats. Det jobbet måste du ha gjort innan, annars blir det extremt tufft. Inte omöjligt, absolut inte, men tufft.

Första fem milen bara försvann i dimman, bokstavligt talat. Vi hade dessutom lite flyt och hamnade bakom en bra klunga som vi kunde få lite draghjälp av. Roberto Vacchi svischade förbi i mitten av en blå klunga, han såg knappt ansträngd ut. Han liksom seglade fram på asfalten. Vackert. Det såg dock mindre vackert ut på himlen en stund men det kom tack och lov bara lite ”stänk” från molnen och sedan var det över. Jag tyckte att det var skönt med lite kyla, perfekt väder att värma upp i, men regn ville jag inte ha. Jag hade lämnat skoskydden hemma men jag startade med både långa ärmar, vindväst och en tunn liten ”buff” runt halsen för att skydda mot vinddraget. Jag får ofta ont i nacken när jag cyklar runt Vättern så jag försöker alltid skydda nacken så gott som det går.

Vi cyklade förbi backen där jag kraschade förra året, jag kände en liten klump i magen men tänkte bara positiva tankar… ”du har kraschat här en gång, det kommer inte att hända igen”. Den kraschen gick ju dock bra. Ett snett styre som vi kunde knäcka tillbaka, trasiga benvärmare och lite förlorade gels. Ingen ko på isen med andra ord.

Efter 7,6 mil kom vårt första egna lilla depåstopp. Där kunde vi kissa, byta ut tomma vattenflaskor och ta av oss kläder. Jag tog av mig ärmarna, vindvästen och buffen och stoppade ner det i Teds lilla ryggsäck. Jag drack vatten och flyttade plats på lite gels, sen var jag redo! Två minuter går fort. Speciellt när vi hade uppställning med en minut kvar. Ordning och reda. Militärisk disciplin. Det är bra grejer. Om någon inte var klar efter två minuter så blev den personen lämnad, det var det vi hade avtalat innan start och det stod vi fast vid hela vägen. Samma sak gällde vid punktering, den personen som fick punka fick klara sig själv. Det fanns inga marginaler till sub 9:30-målet.

7,6 mil blev tio mil, vi passerade Jönköping och jag kände mig fortfarande hyfsat fräsch i kropp och knopp med tanke på att jag inte hade lyckats toppa formen till Vättern detta år. Ted såg också väldigt fräsch ut. Han har cyklat mycket mindre än mig denna säsong och är helt ny när det kommer till ”racer” så vi var båda inställda på att han kanske inte skulle orka cykla med i TSB-klungan hela vägen in i mål. Men han hade inga problem att ligga och dra i 35 km/h samtidigt som han pratade glatt med sin härliga skånska dialekt. Jag är en stolt flickvän, minst sagt. Här fick klungan dock ett bakslag. Lotta fick punktering. Hon svor. Jag svor. Alla svor. Men vi hade bestämt att klungan inte stannar för punktering så Lotta fick klara sig själv. Starka, starka Lotta.

Efter 13,4 mil kom vi till vårt andra depåstopp, Fagerhult. Jag behövde verkligen gå på toa och uträtta både det ena och det andra men tiden var för knapp så jag fick prioritera. Jag valde att fylla på vätska i mina vattenflaskor, jag åt en bulle, en saltgurka och drog i mig en mugg med blåbärssoppa. Sedan hann jag inte göra så mycket mer. Jag stuvade om lite saker i ryggfickorna sedan var det dags för uppställning igen. Det ”tröck på” nå fruktansvärt där bak men jag hann inte gå på toa. Jag mådde illa. Rapade både gel och lite annat smått och gott. Jag hade tappat räkningen på hur många gels jag hade tryckt i mig vid det här laget. En i halvtimmen är rekommenderat. Så många hade jag nog inte stoppat i mig men det var många. Snickers åt jag också med jämna mellanrum. Sockersmaken gjorde mig illamående. Men det var bara att bita ihop. Jag hade tappat bort min parkompis men ställde mig i högerledet, samma led som jag stod i när jag rullade in i depån. Det är viktigt att veta sin plats, annars blir det vilda västern och det är inte att föredra när man cyklar klunga.

Efter halva sträckan så började de smärtsamma känningarna att komma både i hals, rygg, nacke och mitt dåliga högerknä. Det var inget som inte gick att övervinna på cykeln men det kändes lite oroväckande. Tankar som ”kommer jag att orka hela vägen?” och ”är det bara tillfällig smärta eller kommer det bli värre?” smög sig på. Ted såg sliten ut. Han lade sig bakom grindvakterna. Jag låg kvar i rotationen. Jag hörde Teds härliga skånska i några mil till sedan så blev det tyst. En av tjejerna i laget meddelade att han hade släppt klungan. ”Det är lugnt, han klarar sig” sa jag och kunde bara känna en stor stolthet över att han orkat cykla med oss så länge, han som aldrig cyklat klunga i dessa hastigheter tidigare. Min skånska hjälte.

Nästa stora utmaning för laget blev om vi skulle hinna förbi broöppningen i Karlsborg eller om vi skulle komma dit precis då det var broöppning. Vi diskuterade hur vi skulle göra in i det sista. Enligt tidsplanen så skulle vi vara där 12:03, det vill säga när det var broöppning. Då var tanken att vi skulle ha stannat på depån i Karlsborg, plan B, istället för depån i Boviken, plan A. Vi hade dock cyklat på snabbare än planerat så vi hann förbi broöppningen innan klockan 12:00 och kunde stanna i Boviken som var plan A.

Nu hade dock mina krafter börjat ta slut på riktigt. Jag vet inte exakt vilken mil det var men jag var tvungen att svälja min förbannade stolthet och rulla ut ur rotationen. Benen orkade inte dra mer, och inte pannbenet heller för den delen. Jag lade mig först bakom grindvakterna för att vila och sedan agerade jag grindvakt så att de starka grindvakterna kunde gå upp i rotationen och dra.

Vi var flera som började bli trötta. Några hade tappat klungan helt och några valde att vila från rotationen i perioder. Jag lämnade grindvaktsplatsen och gick in i rotationen igen och försökte dra men det var som att cykla in i en vägg… benen och kroppen skrek ”sluta”. Hjärtat och hjärnan skrek ”fortsätt”. Vad tror ni att jag lyssnade på? Hjärtat och hjärnan, såklart. Jag fick lägga mig som grindvakt igen. En position som jag trivs väldigt bra med, man måste vara vaken och ha ett helikopterperspektiv över den roterande klungan. Jag ville dock ligga och rotera och dra mina kära klungkompisar men pannbenet kunde inte övervinna den lite halvt krampande känslan i benen.

Vårt sista depåstopp kom i Boviken efter 22,6 mil. Jag var så fruktansvärt bajsnödig nu men jag fick återigen prioritera att fylla på vattenflaskorna med energidryck och jag åt saltgurka mot krampen och en banan för att få lite annan energi än bara gels och snickers. Jag tryckte dock in en gel i munnen också. Jag mådde fruktansvärt illa nu. Jag ville bajsa men hann inte. Tiden räckte inte till. Jag stretchade ut min vänstra ljumske som jag på något sätt lyckats sträcka med tio mil kvar. Kroppen var sliten, oerhört sliten.

Det rullade på fruktansvärt fort i klungan efter sista pausen. Någon skrek att vi hade 34 km/h i rullsnitt. Planen var 32 km/h för att hålla sub 9:30-målet. Någon mumlade att krafterna var slut. Några andra såg helt oberörda ut och cyklade på med samma energi som de första fem milen. Jag försökte hålla fokus på att vara en bra grindvakt samtidigt som jag fick ställa mig upp på cykeln med jämna mellanrum för att lätta på ”krampandet” i benen. Det började skava ordentligt mellan benen också, nacken var stel och jag hade gel över hela min cykeldator, mina händer och växlar. Det var klibbigt och kladdigt. Jag spottade mig ren om fingrarna. Nu handlade det om överlevnad, allt annat var sekundärt.

De sista 10 milen var en ständig kamp mellan kroppen och huvudet. Kroppen skrek hela tiden ”sluta” men hjärnan sa åt mig att fortsätta. Jag försökte visualisera hur jag gick i mål tillsammans med TSB-klungan. Jag bestämde mig för att antingen så cyklar jag med klungan hela vägen in i mål eller så bryter jag. Det hjälpte mig att fortsätta hänga på i klungan. Jag hade aldrig brutit om jag inte hade varit riktigt skadad eller liknande men just den där tanken fick mig att fortsätta trolla fram energi ur min kropp som egentligen var helt tömd på just det, energi.

Det var säkert vid minst fem olika tillfällen som jag tänkte att ”nu orkar inte kroppen detta tempo något mer, jag måste släppa klungan”. Men jag hade bestämt mig för att inte släppa och på något sätt så lyckades jag suga mig fast som en blodigel i klungan på grindvaktsplats hela vägen in i mål. Jag och Anneli, som jag cyklade med förra året också, tog varandra i handen och sträckte upp armarna mot skyn i ett upp-och-nedvänt V. Den känslan. Vilken känsla. Helt obeskrivligt. Klockan stannade på 09:17. Personbästa. Overkligt.

De två killarna bakom vår klunga, en i orange tröja och en med helsvarta kläder som gör tummen upp, hängde på vår klunga hela vägen från Gränna och in i mål. De var mycket tacksamma och imponerade över vår klungkörning. Roligt med positivt feedback och att man kan hjälpas åt runt ”pölen”.

 

EFTER MÅLGÅNG

En känsla av tomhet men samtidigt så mycket tankar och känslor, hur det nu går ihop? En del av mig var enormt nöjd med min prestation med tanke på att jag känt mig helt ur form hela veckan inför Vättern samt att alla förkylningar under våren och försommaren förstört för min träning och gjort att jag fått mycket mindre mil i benen än planerat. 95 mil hade jag i benen innan Vättern denna säsong. Mycket backar och intervaller men ändå på tok för lite. Men jag lyckades ta mig in under 10 timmar (det som var målet för detta året). Jag lyckades till och med ta mig in under 9:30. Helt otroligt.

En annan del av mig var missnöjd. Jag orkade inte ligga i rotationen och dra hela vägen in i mål. Jag älskar att ligga lägst fram med klungan i ryggen och bara pressa men det gick inte riktigt hela vägen detta år. Jag hade velat orka lite mer. Jag vill gärna alltid vara lite bättre. Mycket vill ha mer. Höga ambitioner. Tävlingsmänniska. Ni vet.

Men till slut så bestämde jag mig för att vara nöjd. Man kan inte vara annat än nöjd efter detta. Bara att ta sig runt ”pölen” är ju en enorm prestation. 300 kilometer är ingen lek för kroppen och inte minst knoppen.

Hur gick det för Ted? Han trampade i mål på 10:40 med ett stort leende på sina läppar. Det ryms mycket krut i den skåningen! Jag vågar inte ens tänka på hur vass han kan bli om han fortsätter cykla racer…

Grattis älskling för en makalös prestation och tack för allt stöd både på och bredvid cykeln! Ditt stöd betyder allt. Aldrig utan dig.

Ted till vänster och Lotta till höger. Det var Lotta som fick punktering efter 10 mi. Hon bytte slang och tog sig i mål på helt otroliga 09:40. Snacka om prestation! Grattis!

 

FAKTA OCH STATISTIK

Vätternrundan är ingen tävling, det är ett motionslopp. Men jag är tävlingsmänniska och gillar både fakta och statistik…

  • Vi hade en medelhastighet på 32,0 km/h inklusive alla stopp.
  • När vi satt på cykeln snittade vi 32,9 km/h.
  • Vi gick in på plats 3096 av 18800 som fullföljde, vilket betyder att vi var snabbare än 84 % av alla startande.
  • Bland alla startande tjejer var vi på runt plats 90-95!!! 💪👏👏
  • Vi körde om 4640 cyklister och blev bara omkörda av 338 cyklister!

 

LÄRDOMAR OCH TANKAR

Jag är för trött i knoppen för att skriva något under denna rubrik just nu, det kommer i ett senare inlägg.

 

TACK… till TEAM SKY BLUE och alla tjejer och killar i sub9:30. Utan er så hade jag aldrig tagit mig i mål på denna fantastiska tid. Tack till ledarna och allt jobb ni lagt ner innan och under rundan, ni är otroliga. Tack till Ted, min favoritperson som följde med mig på detta galna äventyr runt ”pölen”. Tack till alla som peppat mig innan och under rundan, TACK för att ni tror på mig när jag inte själv gör det. Tack för alla grattis, kramar och fina ord i samband med rundan! Det värmer i mitt cykelhjärta som växer sig större för varje dag som går. Jag älskar cykling mer än vad ord kan beskriva, det har givit mig och det ger mig så otroligt mycket. TACK cykeln, tack Sportson för fin service och tack Vätternrundan för ett otroligt fint evenemang!

 

Over and out. / Sofia

 

Det får bära eller brista, jag kommer kämpa in i det sista!

Jag blir alltid lite ”all over the place” under Vätternveckan. Jag varnade till och med mina arbetskamrater i måndags… ”om jag beter mig lite märkligt den här veckan så behöver ni inte oroa er, det är för att det är Vättern på lördag”. Tack och lov så har jag förstående arbetskamrater, och inte minst en förstående sambo. Det är min sambo som får ta den största ”smällen”.

Ena sekunden kan jag springa runt i lägenheten och nynna på ”Bo Diddley” med Arvingarna och i nästa sekund kan jag sitta på köksbordet (ja, på köksbordet) och stirra tomt in i väggen. Känslorna och tankarna går med andra ord både upp och ner och hit och dit. Men det är väl det som är charmen med denna älskade galenskap? Javisst! Och sambon verkar inte helt avskräckt, han ska ju faktiskt också cykla runt den kända pölen på lördag.

Apropå pöl, Facebook levererade dubbla minnen från pölen igår. Ett minne från år 2015 då jag cyklade med Team Rynkeby. År 2015 var året då ingenting gick som planerat. Min cykel flög av ett biltak på motorvägen en vecka innan Vättern och samma helg som cykeln försökte flyga så cyklade jag 16 mil i ösregn runt Siljan och skadade mitt opererade knä. Kyla kombinerat med knäskada är en dålig kombination. Det var ett mindre bra år med andra ord. Men jag tog mig i alla fall runt pölen, efter många om och men…

 

 

Och revansch fick jag ta förra året då min sub11-grupp trampade i mål på 10:23. Minne nummer två är från år 2014 då jag, pappa och syrrans man cyklade runt Vättern på under 12 timmar. Jag hade cyklat drygt 50 mil innan, alldeles för lite med andra ord. Pappa och Markus drog mig runt pölen och vi fick en helt fantastiskt bra tid med tanke på hur få vi var samt att vi knappt hade någon Vätternrutin…

 

 

Nu är det dags för min femte runda och jag försöker att sluta analysera min träning inför samt min nuvarande form. Det får gå som det går. Jag ska göra mitt bästa och lite till. Det får bära eller brista. Jag ska cykla säkert, snabbt och snyggt. Jag ska NJUTA!

Nu ska jag hämta min och sambons cykel som är servade hos Sportson i Sundsvall. Pärlan har fått sig en riktig uppfräschning. Startbevisen är utskrivna. Energi, bars, snickers, resorb sport, rumpsalva, kolsyrepatroner, knävärmare och lite annat smått och gott är inhandlat. Nu är resten upp till mina kära ben.

Lycka till i helgen alla galna cyklister som ska ta sig runt ”pölen”. Sväng höger!  😉

 

Kram, Sofia