2018 – Nytt år, nya mål

Nytt år, nya mål. Så fungerar jag. När ett nytt år slår in så tar jag fram penna och papper och skriver ned vad jag har för mål med det nya året. Jag fungerar bättre med mål. Jag antar att det är kopplat till min så kallade vinnarskalle. Jag behöver sätta upp mål för att driva mig själv framåt på det där lite mer krävande, utmanande och framför allt roligare sättet.

Mitt huvudmål 2018 är att prioritera bättre och göra mindre saker men att göra de saker jag gör mer helhjärtat. Jag har en förmåga att planera in alldeles för mycket och sätta upp alldeles för många mål på för kort tid. Det må vara roliga saker men blir det för mycket av det roliga så tar man slut, det spelar ingen roll hur roligt det är. Energi går inte att trolla fram. Nu ska jag alltså planera in mindre saker i kalendern och inte sätta upp lika många mål. Det kommer att ge mig mer frihet i form av tid och den tiden kan jag lägga ned på de saker jag har planerat in och de mål jag satt upp. Det kommer att bli en mer helhjärtad livsstil. En livsstil där jag kan njuta mer av det jag gör. Stanna upp och bara vara.

Tävlingsmänniskan i mig behöver givetvis sätta upp ett mål när det kommer till cyklingen. 2017 blev ett stort cykelår för mig. Jag cyklade min femte Vätternrunda och rullade i mål på magiska 09:17 med Team Ljungskog. Jag kände mig nöjd och kommer detta år att byta till en annan ”pöl” i form av Vänern. Detta år blir det Vänern runt i slutet av maj med Team Ljungskog. Cirka 60 mil fördelat på tre dagar. Det ska bli spännande att se hur kroppen svarar dag två och tre.

År 2018 ska givetvis också bli året då jag utvecklas och landar lite mer i min roll som instruktör i spinning. Jag är precis färdig som instruktör, licensen är inramad och jag börjar sakta men säkert att hitta mig själv uppe på ledarcykeln. Det är en utmaning att förmedla rätt känsla till motionärerna. En utmaning som jag inte vill vara utan.

Det känns som att 2018 kommer att bli ett bra år, ett stabilt år. Jag och kärleken har hittat varandra i sambolivet och vi har skapat ett riktigt hem i vår första lägenhet. Det är viktigt att komma hem till ett riktigt hem där man trivs och kan slappna av ordentligt. Avslappning och återhämtning, två ledord för 2018. Men träning, utmaningar och framför allt cykling är ytterligare tre ledord för detta år.

Det känns skönt att ha målen svart på vitt, det blir mer på riktigt då. Tankarna blir verklighet när de formas till ord. Har du några mål för 2018, om ja, vilka är de?

Kärleken får visa vägen.

Den där perfekta känslan efter ett pass på ledarcykeln

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Den där obeskrivliga känslan som jag känner just nu. Men jag ska försöka få er att förstå hur jag känner.

Jag har precis avslutat mitt andra spinpass på ledarcykeln som färdig instruktör. Salen var nästan fylld till max. Förväntansfulla motionärer på i princip varenda cykel. Jag kände hur nervositeten smög sig på, men också en släng av självsäkerhet. Jag kände att jag hade mitt mentala i balans och en kropp som ville hoppa upp på cykeln och börja trampa. Allt stämde. Så är det inte alla dagar, absolut inte. Så jag tog vara på den där härliga känslan och försökte göra det bästa av den, vilket jag med facit i hand tyckte att jag gjorde.

Jag är ofta väldigt självkritisk, men inte idag. Idag var jag nöjd med allas prestation, inklusive min egen. Jag hittade takten i låtarna, känslan i kroppen, orden i min mun… allt bara flöt på. Jag behövde knappt tänka, bara trampa. Resten kom av sig själv. Svetten rann nedför pannan, starka ben, tunga andetag och en hög puls. Den känslan. Ett leende spred sig över mina läppar och i hela min kropp, jag tror att det smittade. Jag skrek rätt ut, av glädje. ”Tryck och dra!”. Alla cyklade tillsammans, hela vägen in i mål.

Efter passet fick jag beröm för passet, motionärerna var också nöjda. DEN känslan. Nu sitter jag här i min fåtölj, hög på spinning och endorfiner. Jag känner mig så lyckligt lottad som får guida och coacha människor i träning. Det är få saker som gör mig lyckligare. Att ge och ta. Ge energi och få energi tillbaka. Så fantastiskt.

Tack alla för idag.

Jag känner mig så tacksam.

Livet.

 

Vägen till ledarcykeln i spinningsalen

Nu är jag spinninginstruktör. Ja, det är jag faktiskt nu. På riktigt. Vägen dit har inte varit spikrak och tur är väl det… hur roligt är det med spikraka vägar? Man lär sig av kurvorna som svänger hit och dit och backarna som går upp och ner.

Hur har vägen sett ut?

Här följer en kort sammanfattning av året då jag blev spinninginstruktör…

  • I slutet av 2016 skickade jag in en ansökan via Frikis & Svettis hemsida.
  • Någon månad senare fick jag svaret att jag gått vidare i ansökningsprocessen och var välkommen till Friskis lokaler för att provcykla tillsammans med spinansvarig i Sundsvalls förening.
  • Jag provcyklade tillsammans med spinansvarig. Pirrigt och väldigt roligt. Jag hade svårt att hålla takten i position ett (när man sitter ner i sadeln och trampar). Mina ”cyklistgener” ville trampa på alldeles för fort. Typiskt landsvägscyklister sa hon. Är det kört nu? Tänkte jag.
  • Nej, det var inte kört. Jag fick ett härligt samtal från Friskis som meddelade att jag skulle få gå deras omtalade (i väldigt positiv bemärkelse!) utbildning och bli spinninginstruktör. Wow! Vilken grej. Detta har jag drömt om sedan jag började spinna, vilket är sisådär 12 år sedan då jag hade dragit av mitt korsband och förstört menisken i en fotbollsmatch och var tvungen att lägga fotbollsskorna på hyllan och istället börja cykla mer för att återfå styrkan och stabiliteten i mitt högra knä. Jag ska ärligt säga att jag inte var något stort fan av spinning när jag började spinna, jag tyckte mest att det gjorde ont i rumpan, men med tiden så insåg jag vilken fantastiskt bra och rolig träning det är.
  • Efter det positiva beskedet så började jag plugga inför ”Ettan” (en fyradagars grundutbildning med Friskis & Svettis som alla instruktörer och funktionärer går).  Jag pluggade anatomi, träningsfysiologi och allt som har med träning att göra. Uthållighet, styrka, andning, endorfiner, återhämtning och framför allt rörelseglädje!
  • ”Ettan” ägde rum i fantastiska Lillsved. Det var fyra intensiva, lärorika och roliga dagar där vi varvade teori i klassrummet med praktik både utomhus och inomhus. Vi körde bland annat löpintervaller där vi fick putsa på vår löpteknik, styrketräning, skivstångspass och yoga. Så jädra kul!
  • I maj skulle jag åka till Uppsala för att gå andra delen av utbildningen med inriktning på spinning. Jag började plugga inför den men blev sjuk och fick avboka.
  • I slutet av november var det istället dags för del två. Oj vad jag hade längtat! Fyra dagar på Ultunas Friskisanläggning i Uppsala. Under dessa fyra dagar varvade vi teori i klassrummet med spinning i Spinningsalen. Mycket fokus på att bygga upp ett pass, räkna bpm (beats per minute) och att leda en spinningklass. Jag lärde mig massor och fick lära känna ett gäng tokiga och härliga cykelfantaster. Del två av utbildningen var snäppet vassare än del ett, inte så konstigt med tanke på att jag älskar att cykla och sitta och trampa i en spinningsal. Tryck och dra! Tack alla för fyra magiska dagar, ett minne för livet.
  • Första advent kom jag hem från utbildningen, trött och lycklig. Jag bokade in en licensiering i slutet av december. Jag vill inte vänta för länge utan jag ville bygga upp ett pass när kunskaperna från utbildningen var färska… plus att jag vill börja instruera på en gång. Tålamod lika med noll. Men en sak har jag lärt mig och det är att bra saker tar tid.
  • Inför licensieringen så fick jag mycket hjälp av min fantastiska ”Friskisfadder” Peter som också är spinninginstruktör och instruerar i Giro 4, ett tufft och cykelnördigt pass som har utvecklats tillsammans med Mattias Reck. Peter hjälpte mig med att gå igenom kurvan i det spinningpass jag byggt upp (ett spin distans 60 minuter, det pass som de flesta nya spinninginstruktörer börjar med) , han förklarade hur musikanläggning och belysning i spinningsalen fungerar samt hur man laddar ned musik och mixar det i Mix Meister. Mycket att pussla ihop på kort tid men med Peters hjälp och pepp från nära, kära och cykelvänner så lyckades jag lägga ihop detta spinningpussel mitt i jul- och jobbstök.
  • Licensieringen var helt fantastisk och jag fick instruera mitt första pass inför en fullsatt spinningsal. Tack alla som kom! Licenseraren sammanfattade det hela som ”en mycket duktig ledare med ett tydligt ledarskap, bra pass rent tekniskt men för lite guidning i känslan”. Jag fick finputsa på det sistnämnda och hade ytterligare ett pass bara inför licenseraren, några friskisledare, pappa och min sambo. En kär liten skara. Jag lade mer fokus på att guida i känslan så att de kunde följa den ansträngningskurva jag byggt upp för passet och jag fick lämna spinningsalen med min licens! Jag var så trött efter tio timmars jobb den dagen, en julvecka fylld med jobb, dålig sömn, en punktering, en insnöad bil och lite andra tokigheter… luften bara gick ur mig samtidigt som lyckan var total. Nu är jag spinninginstruktör och ska leda mitt spinpass varje torsdag klockan 19:45 på Friskis.
  • Drömmar blir verklighet! Så fortsätta drömma.

2018 – Låt framrutan vara större än backspegeln

Nytt år, nya möjligheter. Ta med dig allt du upplevt 2017 in i 2018 och lär dig av det, bli lite bättre och lite klokare. Har du inte blivit lite bättre och klokare så är det också helt okej, det kommer fler år. 2017 kanske inte var ditt år, det kanske var året då allt stod stilla? Året då inget blev som planerat? Eller var det ett magiskt år som har berikat dig som människa? Allt är inte svart eller vitt, det kanske var något mittemellan. Ett helt okej år med en del höga toppar och en del djupa dalar och allt däremellan. Oavsett hur ditt år har varit så är det ett nytt år nu och vi måste låta framrutan vara större än backspegeln, som Olof Röhlander alltid skriver i slutet av sin veckobrev. Blicka framåt, inte bakåt och försök att leva i nuet.

Hur har mitt år varit? Här kommer en kort resumé…

Januari – Min älskade skåning tog sin examen och flyttade hela vägen upp till Norrland för min skull, det är kärlek. Vi blev sambos och fick börja lära känna varandra på riktigt i den vanliga vardagen. Inte alltid lätt, men älskar man någon så fixar man allt. Vi köpte farfars gamla pärla, en Volvo 850. Jag fick positivt besked i min ansökan till spinninginstruktör för Friskis & Svettis. Vilken lycka! En till dröm skulle bli verklighet.

Februari – Längdskidor, skridskor, mycket jobb och en hel drös med lägenhetsvisningar.

Mars –  Fortsatt mycket jobb, vi la bud på en lägenhet och skrev kontrakt (vår första egna lägenhet!) och fick flytta in ganska omgående, ledarutbildning i Stockholm med Team Ljungskog, informationskväll med Team Ljungskog i Sundsvall, Susanne kom på besök och firade sin födelsedag här, en resa till fjällen med familjen och kärleken. Det var väl någonstans här som jag började känna att kroppen var slutkörd. När vi var i fjällen så valde jag att sova en halv dag istället för att åka skidor, om jag väljer sömn framför alpint så är det något som är fel. Jag började få svårt att sova på nätterna i kombination med en väldigt hög arbetsbelastning på jobbet. Jag kände mig orkelös i perioder men körde ändå på. Försökte rekrytera medlemmar till Team Ljungskog på fritiden och pluggade inför första ledarutbildningen med Friskis & Svettis i Lillsved.

April – Trött tjej. Rörigt på jobbet, blev vald till skyddsombud och åkte iväg på första ledarutbildningen med F&S i Lillsved. En helt fantastiskt givande och rolig utbildning men kroppen var trött och det mentala likaså. Vi hade fullt upp med att komma iordning i vår nya lägenhet och att få någon form av kvalitetstid tillsammans. De sömnlösa och ångestfyllda nätterna staplades på varandra, de blev fler och fler. Det gick inte att varva ned och finna lugn och ro på kvällarna, det mentala var ständigt på högvarv. Jag tänkte på jobbet, på cykellaget, på kärleken, på framtiden, på allt och ingenting. Till slut så visste jag inte vad jag tänkte utan det handlade bara om överlevnad. Att orka gå till jobbet och hålla god min hela dagen. När jag kom hem så orkade jag inte alltid hålla god min. Det var tufft, både för mig och för kärleken.

Maj – Cykelsäsongen drog igång på riktigt. Träningar med Team Ljungskog, egna cykelpass, kärleken köpte sin första racer och vi började träna inför Vätternrundan 2017. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle cykla med Alnö Race Team eller Team Ljungskog. Planen var att cykla med ART men där fanns ingen lagkapten och ingen plan, vilket gjorde mig stressad. Jag ville ha ordning och reda, ledning och struktur. Det krävdes inte mycket för att få mig stressad, sömnen var fortfarande alldeles för dålig för att jag skulle få den återhämtning jag behövde efter jobb och träning. Jag kände mig ständigt trött, jag gick på någon konstig sparlåga av något slag. Den andra ledarutbildningen med F&S med inriktning spinning blev inställd, jag var sjuk och orkeslös. En känsla av frustration och besvikelse. Det bästa med maj månad var utan tvekan utlandsresan till Mallorca med kärleken och hela min familj. Vi åt gott, solade, badade, cyklade i bergen och var på delfintur ute på Medelhavet. Helt magiskt och precis vad vi behövde efter en tuff vår.

Juni – Tröttheten ville inte försvinna ur kroppen. Sömnen hade blivit något bättre men långt ifrån bra. Jag sov oroligt på nätterna och vaknade extremt tidigt och kunde sedan inte somna om. Oro inför jobb och Vätternrundan. Skulle jag orka cykla det här året? Jag hade valt att cykla med Team Ljungskog och sub 9:30. Det fick bära eller brista helt enkelt och jag försökte bestämma mig för att inte bli besviken om det inte skulle gå vägen. Men jag känner mig själv, jag vet att jag hade blivit enormt besviken om det inte hade gått som planerat. Det är bara ett motionslopp, jag vet, men för mig är det mer än bara så. Den där förbannade pölen är mer än bara ett motionslopp, så är det bara och så kommer det alltid att vara. Jag och kärleken åkte till Motala och nerverna sprutade ut ur hela kroppen, mina nerver allts, inte hans. Oj vilket stöd min älskade sambo har varit. Han har trott på mig hela vägen, peppat mig och cyklat med mig. Han lyckades dessutom genomföra sin första runda på makalösa 10:40 med endast 50-60 mil i benen innan start. Jag lyckades, på något oförklarligt sätt, ta mig runt pölen på 09:17. Nytt personbästa och lyckan var total. Uppladdningen hade varit dålig med en utdragen förkylning efter träningslägret med Team Ljungskog en vecka innan Vättern. Jag sov i princip ingenting natten innan start och jag tvivlade starkt på min egen kapacitet den dagen. Jag vet att jag är stark men Vätternrundan på under 9 timmar och 30 minuter är ingen lek. Jag hade aldrig klarat det utan kärlekens stöd och alla otroligt starka och fina tjejer i Team Ljungskog, vilket gäng ni är. Ni är bäst!

Det blev en rejäl topp som sedan slog över i en rejäl dal. En vecka efter Vätternrundan var energin som bortblåst, luften hade gått ur mig helt och hållet. Jag kände en ständig stress inför jobbet och kunde inte sova på nätterna. Efter mycket tårar och frustration så sa sambon åt mig att stanna hemma från jobbet, han orkade inte se mig så trött och slut längre. Sagt och gjort. Jag blev hemma i några veckor.

Juli – De där veckorna hemma kändes som en evighet. Skulle jag någonsin få tillbaka min energi? Läkaren hade beskrivit mitt tillstånd som en ”lätt utmattning som en reaktion på långvarig stress”. Lätt utmattning, det lät ju inte så farligt. Utbränd var jag kanske inte trots allt. Eller? Tankarna snurrade. Jag försökte fortsätta cykla med laget, lite kortare och lättare rundor. Jag tog promenader och sprang till och med några rundor. Jag som hatar att springa. Eller nej, hatar är ett starkt ord, men jag ogillar det. Jag har aldrig varit en löpare och kommer aldrig att bli. Den friska luften fick i alla fall tankarna att snurra lite mindre. Jag började sova ordentligt på nätterna igen och energin kom sakta men säkert smygandes tillbaka. Jag började hitta tillbaka till mig själv, en bättre version till och med. Man hinner inse mycket när man går hemma själv med sina egna tankar. Efter några veckor så var jag tillbaka på jobbet och i radiobilen. Det blev några otroligt roliga jobbveckor och sedan tog jag och kärleken en välförtjänt semester på två veckor.

Augusti – Semesterveckor. Skåne, cykling, Bornholm, kvalitetstid och framför allt återhämtning. Vi grillade och läste böcker nere vid havet. Tog en tur i roddbåten och höll nästan på att blåsa bort i stormen ute på havet. Vi åt mängder av mjukglass och pratade om livet. Och jag sov halva dagarna. Kroppen fick äntligen återhämta sig ordentligt. Den värsta tröttheten och stressen hade försvunnit. Nu kunde jag vara den fästmö som min fästman förtjänar att ha.

September – Jobb, träning inför Velothon Stockholm. Pappa, som också är min kollega, segade ihop på jobbet och fick åka upp till akuten. Jag följde med. Han blev sedan inlagd på kardiologen och fick en pacemaker inopererad. Helt otroligt vad den svenska sjukvården fungerar bra när det är något akut som inträffat. Tack till all vårdpersonal, ni är fantastiska. Jag ställde in Stockholm Velothon och var hemma med familjen istället. Mycket tankar och tårar men också tacksamhet, pappa mår bra.

Oktober – Dubbla utbildningar i min roll som skyddsombud. En sväng till Umeå i Norr och Skövde i söder. Sedan kom den positiva nyheten att jag fått den tjänst jag sökt, jag skulle få gå tillbaka till ingripandeverksamheten och åka på larm på heltid. Oktober blev en riktigt bra månad. Vi hade ett mycket lyckat träningsläger med Team Ljungskog och jag och kärleken avslutade månaden med att åka till Maspolmas i en vecka. Sol, bad, bergsklättring och bara rå om varandra. Helt magiskt.

November – Jobb, lite lätt julkänsla, snö i massor och plugg inför sista delen av F&S ledarutbildning. En utbildning som överträffade mina förväntningar. Ett otroligt härligt gäng, två pålästa och härliga utbildare samt spinning och ledarskapsövningar i mängder. Jag älskar’t! Tänk vad lyckligt lottad jag är som får uppleva ytterligare en dröm.

December – En hektisk månad med fix inför jul, jobb hela julen och uppbyggnad av mitt egen spinningpass samt licensiering på ledarcykeln inför en fullsatt spinningsal. Mycket känslor, mest positiva men också en hel del nerver och elaka demoner som spökat uppe i det mentala. Men det gick vägen, nu har jag min licens inramad. Jag är spinninginstruktör och jag har byggt upp ett eget spinningpass. Tacksamhet. Efter en intensiv julvecka så tog jag med mig kärleken upp till Sollefteå och Hotell Hallstaberget. En liten spontan överraskningsresa. Han har gjort så mycket för mig det här året så jag ville visa hur mycket jag uppskattar det, hur mycket jag uppskattar honom. Han är det bästa jag har.

Det har varit ett tufft år. Tufft men roligt. Händelserikt och inte minst lärorikt. Med facit i hand så hade jag inte gjort något annorlunda, för då hade jag inte lärt mig lika mycket. Man lär sig både av det man gjort rätt och det man gjort fel. Det har varit ett av mina bättre år i livet, helt klart. Mycket kärlek, utmaningar, äventyr, extremt mycket personlig utveckling och tacksamhet. Tacksamhet över att jag och alla som står mig nära är friska. Tacksamhet över allt jag får uppleva. Tacksamhet över att jag får dela livet med någon som gör mig lycklig. Nu blickar jag framåt och låter framrutan vara större än backspegeln.

GOTT NYTT ÅR! 2018, jag är redo.

 

 

    

 

 

Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.

 

 

Träningsläger och utlandsresa

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har varit på två olika arbetsmiljöutbildningar med jobbet. Riktigt lärorikt, roligt och framför allt viktigt. Något annat som är roligt är att jag har fått en ny tjänst på jobbet. Tillbaka till treskift och att förkorta min livstid. Skämt åsido. Men det sägs ju att treskiftsarbete förkortar livstiden. Att jobba på nätterna och sova på dagarna går emot människans natur. Men jag gillar att jobba nätter och kommer att göra det ett tag till. Hur länge ”ett tag till” blir, det är det ingen som vet. Jag tar en dag i taget och försöker att vara i nuet. Nog om jobb, här kommer en liten uppdatering om den senaste tidens äventyr…

 

Höstläger Team Ljungskog

Oktober månad inleddes med ett höstläger tillsammans med tjejerna i cykellaget. Cykellaget som först hette Team Sky Blue, sedan Team Sus Bikes och som nu heter Team Ljungskog. Tredje gången gillt. Jag gillar det sistnämnda mest. Team Ljungskog är ett enkelt och proffsigt namn. Man ska inte göra det mer komplicerat än vad det är och vi är inte så komplicerade. Vi cyklar, umgås och äter god mat tillsammans!

Den första oktober hade Team Ljungskog Sundsvall en heldag tillsammans. Fokus på träning, umgänge och god mat. Välbefinnande helt enkelt! Vi hade löpskola med Anna-Maija i spetsen. Vi sprang några kilometer och avslutade löpträningen med backintervaller upp för Sidsjöbacken. Oj så jobbigt och oj så roligt! Det är svårare än man kan tro att hitta rätt löpteknik. Det är inte bara att springa, man måste tänka på ett och annat. Hur armar och ben ska jobba tillsammans och hur hållning och steglängd påverkar löpningen osv.

Efter löpningen blev det coreträning, teambuilding och korvgrillning. En intensiv och givande förmiddag utomhus. Efter lunch bytte vi miljö till spinninglokalen där Hanna, som också leder laget tillsammans med mig, hade ett brutalt jobbigt spinningpass med tio intervaller á la en minut och med en minuts vila mellan varje intervall. Det gällde att maxa varje intervall och det var fruktansvärt jobbigt, speciellt efter förmiddagens urladdning med backintervaller.

Det sög rejält i benen och under sista intervallen krampade det i hela min vänstra vad. Det gick nästan inte att trampa, krampen tog över helt. Jag har aldrig varit med om något liknande men det var förmodligen ett tecken på att jag druckit för lite under dagen samt att benen började ta slut på energi. Härligt att få pressa kroppen till det yttersta! Man orkar men än man tror.

Efter spinning hade Hanna en föreläsning om träning och sedan avslutade vi dagen med fika och planering inför kommande cykelsäsong. TACK tjejer för en fantastisk första säsong tillsammans med er, ni sprider så enormt mycket glädje och jag blir en bättre ledare (och människa) tillsammans med er!

 

Utlandsresa Maspalomas

Efter några intensiva veckor med resor och utbildningar med jobbet så åkte jag och kärleken iväg på en veckas solsemester på Gran Canaria och Maspalomas på den södra sidan av ön. Det blev en helt fantastisk resa med 30 graders värme, häng i sanddynerna, bad i havet med härliga vågor, löpturer ner till stranden efter frukost, vandring i bergen med ”Rocky Adventure”, kamelsafari, god mat och dryck och mycket, mycket mer. Jag tänker inte skriva så mycket om resan utan ni får ta del av en härlig bildbomb istället…

Ovan bilder är från bergsvandringen medRocky Adventure”. En magisk vandring med en utsikt som heter mer än bara duga. Bland det häftigaste och roligaste jag upplevt. Rekommenderas starkt!

Jag avslutar detta inlägg med bilder från den häftiga stranden som hade sanddyner som var perfekta att träna i. Det är jobbigt att springa i sand, speciellt när det går uppför. Att avsluta träningen med ett dopp i det blå är ju inte heller helt fel!

Vi levde i en dröm i en vecka och är nu laddade med energi inför en mörk och kall vinter. Nu längtar jag efter snö, skidor och jul.

Kram på er!

Kardiologen, en påminnelse om livets skörhet

Hej hösten och hej alla läsare,

Och tack för er respons på mitt senaste inlägg om stress, vad som händer i kroppen vid stress och hur man ska hantera stressen för att kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag tror att många känner igen sig i stress och hur den kan påverka både det emotionella, fysiska och mentala. Jag tycker att jag har börjat hitta en bra balans i tillvaron, en bra balans mellan aktiviteter och vila/återhämtning. En balans där jag kan hantera min stress, självklart så blir jag stressad ibland men jag låter inte stressen styra mitt liv och hur jag mår. Nu är utmaningen att behålla balansen och att inte ramla tillbaka i gamla och destruktiva mönster.

Sommaren gav mig ny balans i livet efter en hektisk vinter och vår. Nu är hösten här med sitt lugn och sina vackra färger. Jag älskar årstider och hösten är nog den vackraste årstiden. Och kanske den mysigaste också. Hösten bjuder inte på lika mycket aktiviteter som sommaren utan nu känner man lugnet lite mer, tänder ljus, dricker te och myser under en varm filt framför Netflix. I love it. Men hösten började inte så lugnt som jag hade hoppats på…

Planen var att cykla Stockholm Velothon 160 kilometer. Jag skulle vara en av ledarna i TSB-klungans fartgrupp 30+ km/h. Jag hade verkligen sett fram emot att få cykla med tjejerna, att få peppa, inspirera och motivera. Och inte minst att bli peppad, inspirerad och motiverad! Det handlar ju om att ge och ta.

Planen var som sagt att cykla men som ni säkert har fått erfara så blir det inte alltid som man planerat. ”Life is what happens when you’re busy making other plans”. Och livet var precis vad som hände. Livet och en påminnelse om att vi alla ska dö någon gång. Man vill ju gärna tro att man är odödlig, det vill i alla fall jag tro att jag är, det känns lite bättre att tänka så. Lite bättre och lite lättare. Jag gillar inte att tänka på döden. Jag vill gärna tro att jag är odödlig och jag vill framför allt tro att mina nära och kära är odödliga. Mamma, pappa, storasyster och min stora kärlek Ted. Jag vill gärna tro att de alla ska leva för alltid tillsammans med mig. Happily ever after. Men så fungerar inte livet, livet är inte för alltid. Livet kommer att ta slut. Vi kommer alla att dö. Det enda vi vet säkert om livet är att vi ska dö. En fredags eftermiddag i september så blev jag påmind om det.

Livets yttre faktorer spräckte hål på min lilla bubbla när pappa rasade ihop och fick åka upp till akuten. Han var vid medvetande men väldigt yr. Jag har sett min pappa dålig men aldrig så dålig. Efter några timmars väntan, som kändes som en evighet, så kom en läkare och gjorde sin bedömning. Pappa fick stanna kvar för hjärtövervakning på kardiologen. Efter fyra dagar, som också kändes som en evighet, så fick pappa opereras. Han fick en pacemaker inopererad och samma dag som operationen ägde rum så kunde han lämna sjukhuset. Han blev opererad och hemskickad samma dag. Hur otroligt?!

Många tankar och känslor hann komma och gå under de där fyra dagarna, det kan jag lova. Jag är evigt tacksam till den svenska sjukvården som faktiskt, när det kommer till kritan, är helt enastående. Pappa mår bra idag. Han är tillbaka i spinningsalen och trampar så att watten slår i taket. Han är helt otrolig, min pappa. Jag är evigt tacksam över att det inte var något allvarligare som hade drabbat honom. Nu var det något som man kunde undersöka och åtgärda bara på några dagar. Hur fantastiskt är inte det?

Det är fantastiskt att leva. Livet är fantastiskt, men också väldigt skört. Den där skörheten får vi nog alla uppleva på ett eller annat sätt. En del får uppleva det lite mer och andra lite mindre. Man vet aldrig när skörheten gör sig påmind nästa gång. Jag vet att det är klyschigt men klyschor är ju klyschor av en anledning, de är klyschor för att de är nötta slagord och de är nötta för slagord för att de talar om sanningen. Klyschor är sanna. Inte alltid, men för det mesta. Det klyschiga jag tänkte skriva är att vi måste leva här och nu, fånga dagen! Snacka om nött uttryck. Men det är ju exakt det vi måste göra. Ingen vet vad morgondagen har att erbjuda, och tur är väl det. Ingen vet när skörheten slår till igen, därför måste vi vara här och nu. Med varandra. Närvarande. Levande. Älskande.

Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att leva här och nu. Förut så oroade jag mig mer över framtiden och grämdes mer över det förflutna. Det var ungefär som att jag gick och bar på tre problem samtidigt. Gårdagens problem, dagens problem och morgondagens problem. Det blir för många problem att hantera samtidigt. Nu hanterar jag bara dagens problem, och jag väljer att se möjligheter mer än problem. Något i mitt tankesätt har förändrats och när pappa blev dålig så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt ännu mer. Jag har blivit bättre på att leva här och nu och se möjligheter i saker istället för problem men jag har fortfarande en lång väg kvar tills jag är tillräckligt bra på att kontrollera mina tankar. För det är trots allt det som det handlar om. Att kontrollera tankarna, att ta makten över sitt mentala.

De senaste veckorna så har jag verkligen försökt att se det positiva i saker, både i det stora och det lilla. Varje kväll så försöker jag komma på tre bra saker med dagen som varit. Det är lätt att komma på tre bra saker, men det är också lätt att lägga fokus på det som är dåligt istället för det som är bra. Nu försöker jag lägga mitt fokus på det som ger mig positiv energi. Det är en utmaning, speciellt efter en natts dålig sömn och en lång och hektisk dag på jobbet. Men det går. Tro mig. Det går. Det gäller bara att försöka lite mer efter de dagar som känts lite tuffare.

Nog med visdomsord för idag! 

Avslutningsvis så vill jag bjuda på några vackra höstbilder från ”mitt” vackra Norrland.

Kram på er!

Stressad hjärna, stressad kropp – Allt hänger ihop

Vi har nog alla haft perioder i livet då vi känt att det har blivit för mycket av allt. Fullplanerade veckor med jobb, träning, olika projekt man startat eller hoppat på och andra roliga aktiviteter med vänner och familj. Ingen tid för vila i schemat. Finns det tid över så ska det städas och tvättas. På kvällen är man helt slut i både kropp och knopp men kroppen går på något konstigt sätt samtidigt på högvarv och det är svårt att varva ned och känna lugnet. Man lägger sig i sängen och försöker sova. Vrider och vänder på sig, fram och tillbaka. Tankarna fortsätter att snurra i huvudet. Tankar om dagen som har varit och tankar om dagen som kommer. Kommer jag hinna med allt imorgon? Jag får inte glömma att ta med träningskläderna i jobbväskan. Eller ligger dom redan i väskan? Och sådär maler det på hela natten. Man lyckas somna av ren utmattning men får ingen ordentlig djupsömn. Man vaknar ofta, springer på toa och har sedan svårt att somna om. Tankarna fortsätter att mala på.

När man har för mycket på sitt schema så utsätter man kroppen för en enorm påfrestning och hög stress. Stress producerar stresshormoner i form av adrenalin, noradrenalin och kortisol. Dessa hormoner ökar andning, puls och genomströmningen av blod i kroppen.

Adrenalin är stresshormonet som utsöndras vid rädsla, stress och ansträngning. Det är adrenalinet som gör vår kropp redo på att fly eller kämpa mot en fara.

Noradrenalin är en första stadie till adrenalin. Noradrenalin och adrenalin utsöndras under en stressig situation och gör att vår puls ökar, blodtryck och blodsocker höjs, luftrören vidgas och pupillerna förstoras.

Kortisol är ett stresshormon som i förhöjd halt kan göra att kroppens immunförsvar försämras och halterna av glukos höjs i blodet. På natten ska kortisolnivåerna sjunka, vilket gör att kroppen kan slappna av. Är nivåerna däremot för höga så har kroppen svårt för att somna. Höga nivåer av kortisol kan leda till kronisk trötthet. Hög halt av kortisol kan också påverka sexlusten negativt. Till en början leder stress till ökar produktion av kortisol, men vid långvarig stress minskar produktionen av kortisol, vilket också är skadligt.

Listan är lång och kan göras ännu längre på de negativa konsekvenserna som stress och stresshormonerna ger för kropp och knopp.

Att vara stressad under kortare perioder är ingen fara, det är alla människor och det kan kroppen hantera. Det farliga är när kroppen är stressad under en längre tid och aldrig får den återhämtning som den behöver, då blir vi sjuka både fysiskt och mentalt.

Som ni säkert vet så kan långvarig stress leda till sömnsvårigheter (som jag nämnde ovan), ångest, depression, irritation, aggression, övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar, infektioner, matsmältningsbesvär och diabetes.

Allt detta kan resultera i…

  • Emotionell trötthet
  • Mental trötthet
  • Fysisk trötthet

Under våren så resulterade mitt fullbokade schema med endast aktiviteter och ingen vila i en hög stressnivå under en längre period och detta resulterade i sin tur i både emotionell, mental och fysiskt trötthet. En utmattning helt enkelt.

För att återhämta sig från emotionell trötthet så behöver man vara spendera mycket tid med sig själv i sin ensamhet. Egentid. Bara fokus på sig själv, ingen annan. Att vara ute i naturen läker också en trött och känslig kropp. Att ta en fika och prata om livet med en nära vän behövs också. Ensamheten får inte ta över helt.

För att återhämta sig från den mentala tröttheten så behöver man fysisk aktivitet. Då pratar vi inte om 10 mil på cykeln i högt tempo utan en långpromenad i skogen, en korta cykeltur i lugnt tempo eller en skön joggingrunda.

För att återhämta sig från den fysiska tröttheten så behöver kroppen parkeras i soffan och se på en film, läsa en tidning eller en bok.

En skön mix av ovanstående ”återhämtningsaktiviteter” är i min bok det som fungerar bäst.

Tröttheten sitter i, man får ta en dag i taget och känna efter vad kroppen säger. Vad orkar jag idag? Vad orkar min kropp? Känner man sig sömnig efter en dag på jobbet så ta en tupplur om möjligheten finns. Tupplurar är guld för själen.

Det gäller att hitta en balans mellan aktivitet och vila för att man ska orka i det långa loppet. Man ska leva i nuet men man kan inte bara leva här och nu. Man måste tänka långsiktigt och planera för kommande dagar och veckor. Är schemat realistiskt eller måste man ta bort en eller två aktiviteter för att orka? Det svaret har bara jag åt mig själv och du åt dig själv.

Försök att stanna upp med jämna mellanrum, ta några djupa andetag och känn efter vad din kropp säger till dig. Börja yoga, läs en bok innan läggdags och kliv upp en halvtimme tidigare på morgonen för att känna lugnet, få tid med dig själv och starta dagen utan stress. Gör något som får dig att gå ned i varv och känna lugnet.

Allt är individuellt men mycket i våra kroppen fungerar på samma sätt. Man måste lyssna på sin kropp, man har bara en. Var lyhörd till kroppens signaler. Det är lätt att sätta upp ett alldeles för högt tempo i dagens stressiga och ständigt uppkopplade samhälle.

Jag har sänkt mitt tempo vilket är ett stort framsteg för mig. Nu blir nästa utmaning att försöka behålla detta tempo och ha fortsatt balans mellan aktiviteter och vila.

Ibland vill huvudet för mycket, men kroppen måste hänga med! Allt hänger ju ihop.

Med det sagt så vill jag avsluta med lite fakta och det är att utan min cykel hade allt varit mycket jobbigare. Min cykel är min frihet och friheten gör mig lycklig.

Kram på er!

Tour de Paris – Ett gammalt inlägg med lite nya tankar

Just nu så cyklar Team Rynkeby till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. För dig som inte vet vad Team Rynkeby är så kan du titta in på deras hemsida, http://www.team-rynkeby.se/, eller på denna video https://youtu.be/IM0bfNtCEj4.

År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. Det var stort för mig, av flera olika anledningar. Jag fick bidra till något bra och viktigt, jag fick en rejäl utmaning både för det fysiska och det mentala och jag insåg både ett och annat om mig själv, andra människor och livet i stort.

Med facit i hand så borde jag inte ha cyklat med Team Rynkeby år 2015. Jag var inte redo för den utmaningen. Jag var lite för hungrig på livet, lite för girig. Och som ni kanske vet så är girighet en av de sju dödssynderna. Jag jobbade treskift, jag bodde i fel stad (det vill säga inte den staden som jag tränade i med laget, jag hade dessutom ingen bil att bruka), jag hade det kärvt ekonomiskt och prioriterade fel saker i allmänhet.

Jag sov för lite, åt för dåligt (läs: fel kost), stressade för mycket, cyklade på en felinställd cykel osv. Det resulterade i en knäskada, en sjuhelvetes hosta som satt i hela sommaren, en misslyckad Vätternrunda, en cykel som blåste av taket i hög hastighet och gick i bitar (det var dock bara ren och skär otur men kanske ett tecken från en ”högre makt” på att jag skulle tagga ner och cykla till Paris något annat år) och lite andra missöden.

Jag lyssnade dock inte på ”den högre makten” och jag valde att blunda för alla dessa tecken som bara pekade på en sak och det var att jag skulle ta ett stort steg tillbaka, men jag tog istället flera steg framåt och körde på. Typiskt mig. Ibland så vill jag alldeles för mycket. Då ville jag på tok för mycket.

Jag lärde mig dock mycket av denna resa som mest gjorde mig åksjuk. Det svängde hit och dit och upp och ner längs resans gång. Jag visste inte vart jag hade mig själv varken mentalt eller fysiskt. Jag gjorde mitt bästa och lite till, det gör jag alltid, men jag mådde inte bra av det. Jag var sliten och slut. Ville bara hem till mamma och kramas, typ. Jag kände mig liten.

Men det är lätt att vara efterklok. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vi samlade in en fin summa till Barncancerfonden och jag ser annorlunda på mig själv och de utmaningar jag tar mig an idag. Jag kan tänka före, prioritera bättre, vara mer ödmjuk och jag har insett att jag bara är människa, jag är ingen supermänniska oavsett hur mycket jag ibland vill och försöker. Jag har blivit lite äldre och lite klokare. Ibland kan jag längta till min 40-årsdag. Tänk vad klok jag måste vara då.

Jag tycker absolut att du ska testa på denna fantastiska och givande utmaning, men läs på om det ordentligt innan. Var realistisk. Tänk igenom det, flera gånger. Gärna två gånger för mycket. Det krävs mycket tid, jobb, energi och pengar för att kunna delta. Det är inte bara cykling det handlar om, utan allt arbete runtomkring för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är inte bara. Men det är viktigt, oerhört viktigt.

Men nog om detta, här kommer sammanfattningen av Tour de Paris som jag skrev år 2015 på Team Rynkeby Täbys blogg. Enjoy…

 

STORA HJÄRTAN OCH SÅRIGA RUMPOR – SAMMANFATTNING AV TOUR DE PARIS

Team Rynkeby Täby 2015

Det tog oss sju dagar att cykla till Paris. Det tog oss två timmar att åka hem med flygplanet. Den här resan går inte att beskriva med ord, samtidigt så känns det som att jag kan skriva en hel bok om den. Allt är inte alltid logiskt men jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta resan på mitt sätt, det vill säga i ord.

Första dagen började med fyrtio graders värme, det var som att cykla i en bastu. Jag kommer från Norrland och gillar kyla, behöver jag säga mer? Jag drack på tok för lite och efter 14 mil så började jag frossa och skaka på cykeln och jag valde att stanna. Jag grät som ett litet barn på grund av rädsla och besvikelse. Jag fick ingen luft och ville inget hellre än att bada i ett badkar fyllt med isbitar. Det slutade inte med ett badkar utan med en biltur hem till hotellet där jag med hjälp av lagkamraterna samlade ihop mig. Vi var flera som gick in i den berömda ”värmeväggen” den dagen, främst på grund av vätskebrist. Tur att vi har två läkare i laget som kunde pyssla om oss och ge oss körförbud när man tänkte för mycket med hjärtat och för lite med hjärnan.

Jag och Chatarina, min fina vän och stora trygghet i laget.

Andra dagen hade värmen lättat och ingen var gladare än jag. Jag bytte ut den kokande kepsen mot ett huckle och drack vatten med resorb i mängder. Klövervaselinet satt givetvis på plats mellan skinkorna och jag kände mig redo för en ny dag med nya möjligheter. Efter cirka 17,2 mil drog en storm in över laget samtidigt som regnet öste ner. Draglaget med navigatörer var snabbtänkta och lyckades få bort hela laget från vägen innan vi hann blåsa bort. Det är på riktigt bland det sjukaste (och häftigaste) jag har varit med om och då har jag varit i New York när ”The Hurricane Irene” kom på besök. Hur som helst, vi stod under ett hustak tills stormen hade lagt sig och cyklade sakta men säkert mot serviceteamet som hade dukat upp med ett ordentligt mysfika där det fanns både filtar och kramar. Några valde att bryta efter stormen men de flesta cyklade vidare och tog sig fram till hotellet efter cirka 24 mil.

Tredje dagen… Det är väl någonstans här som mycket börjar bli lite av en dimma för mig. Värmen på nätterna i kombination med en överanalyserande hjärna gjorde att jag inte kunde sova. Jag låg och svettades och vred och vände på mig tills jag efter många om och men lade mig med täcke och kudde på hallgolvet och sov 1,5 timme. Samma procedur upprepades mellan dag tre och fyra. 3 timmars sömn på golvet under två nätter, det är inte att rekommendera. Det blev ytterligare några mil i servicebilen för mig men med facit i hand så gjorde det mig absolut ingenting, snarare tvärtom. Det gav mig ett helikopterperspektiv på hela laget och resan. Jag insåg på riktigt vilket jobb som ligger bakom den här resan och hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av den. Innan jag insåg detta så var det mycket ångest som bubblade innanför mitt bröst och jag grät nästan ohälsosamt mycket emellanåt. Men jag har lärt mig att det är en styrka att våga visa sig svag så jag lät tårarna komma och kunde sedan skratta mitt i eländet. Med hjälp av skrivandet som sorterade upp mina överanalytiska tankar, min sjuka humor (som de flesta i laget delade med mig), fina lagkamrater och nära och kära hemma i Sverige så lyckades jag vända allting till något bra. Allting löser sig, nästan allting.

Dagarna rullade på och runt dag fyra så insåg jag att ett av de stora problemen för mig och många andra i laget var att hitta sin roll. Vem är jag i laget? Hur bidrar jag bäst och får det mig och de andra i laget att må bra? Hittar man inte sin roll så väljer man en roll som man är bekväm i och för mig blev det att agera ”säkerhetsman”, på gott och ont. Jag vet att jag har ett säkerhetstänk som ibland går lite för långt, inte bara på grund av mitt yrke utan även på grund av saker jag varit med om privat. Jag har förlorat människor jag växt upp med i trafiken och jag har varit nära att förlora familjemedlemmar på samma sätt. Jag kommer aldrig tumma på säkerheten och jag kommer alltid att ställa upp för människor som jag bryr mig om. Jag bryr mig om Team Rynkeby Täby, ett lag fyllt med många fantastiska människor som alla har sina egna demoner att fightas mot. Jag vet inte vad alla i laget har i sitt bagage men jag har fått titta i en del ryggsäckar och många har mycket att bära på sina axlar.

Dag fem, mer fokus på cyklingen och mindre på de inre demonerna som vi alla bär på. Den här dagen så väntade en av resans stora utmaningar, Mur De Huy i Belgien. På morgonen utanför hotellet så kom en man fram till mig och frågade om vi cyklade för Tour de France. Jag flinade nöjt men skakade på huvudet åt mannen som såg förvirrat på mig och mina gula vänner i laget. Innan Mur De Huy så plockade jag fram den gamla tävlingsmänniskan som på något sätt alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag åt bara flytande saker (lätt i magen, lätt i kroppen), jag såg till att ha lite vatten i vattenflaskorna (lätt cykel, lätt uppförsbacke), jag slog mig själv i ansiktet och på benen (tagga till, fokus!) och jag försökte att bara tänka positiva tankar och gav mitt knä det onda ögat en sista gång. Den kända ”mördarbacken” gick bra, helt klart över förväntan. Jag hoppade av cykeln när jag trodde att det var långt kvar men fick höra en liten stund senare att vi snart var uppe så då slängde jag mig upp på cykeln igen och spurtade upp sista biten. Den känslan mina vänner, den känslan. På toppen så började jag gråta, igen. Jag vet egentligen inte varför. ”Var inte backen längre?”, fick jag fram lite besviket mellan tårarna. Jag fick en lång kram av en fin vän och några peppande ord sen så var det bra igen.

Dag sex, dagen innan målgång. Jag och sömnen var på banan igen. Mur de Huy kändes som en stor seger. Jag och min sjukgymnast hade aldrig trott att jag skulle kunna cykla upp för den så kallade mördarbacken men det gick, det mentala besegrade det fysiska och dess begränsningar. Jag var lycklig och kände att nu får det gå hur som helst de sista dagarna, jag har gjort mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra. Jag hade framför allt mött mina inre demoner och börjat rannsaka mig själv. Man ska inte förtränga sitt förflutna, samtidigt så är det en tanke med att framrutan är större än backspegeln. Den sjätte dagen blev en mycket bra dag med långa uppförsbackar, härliga nedförsbackar, goda väderförhållanden, såriga rumpor, glada miner och ett vackert landskap i det franska Champagne. Stämningen i laget var fantastisk och vi kändes som ett riktigt lag.

Den sjunde dagen, målgång i Paris. Den här delen går inte att beskriva med ord men jag ska göra vad jag kan med dessa tangenter. Väckarklockan ringde innan 05 men varken jag eller min roomie kände någon trötthet, vi kände bara lukten av Paris. Jag plockade fram min lila och lurviga penna från företaget och en av våra guldsponsorer Kamoja och stoppade den i min bakficka på cykeltröjan. Den lila lurviga pennan är en fågel som ska inspirera och jag döpte honom till Rune. Jag och Rune fick en fantastisk sista dag tillsammans på cykeln. Han sa åt mig att bara tänka positiva tankar, att fokusera på cyklingen och göra det bästa av situationen. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min första vurpa längs vägen, en klassisk ”SPD-vurpa” när man står still och inte får loss skon ur pedalen. Jag ramlade fint på vänster sida och en lagkamrat sa ”Du log i alla fall hela vägen ner”. Ibland är det skönt att falla, det är bara att resa sig upp igen och cykla vidare.

Att cykla genom Paris med drygt 1400 Team Rynkeby-cyklister är något som måste upplevas för att man ska förstå känslan, det går INTE att beskriva med ord. Hela staden var avspärrad av franska polisen för att vi skulle få cykla fram till målgången som detta år var belägen vid parken Les Invalides mitt i centrala Paris. När jag kom fram så kände jag först bara en enorm tomhet. Det var så mycket känslor i kroppen så det blev övermäktigt för kroppen att hantera, det kändes helt tomt i bröstet. Finns det tårar kvar? Ska jag skratta nu? Ska jag sätta mig ner och känna lugnet? Ska jag kramas? Ska jag ta den där ”måste-ha-bilden” på mig själv när jag lyfter upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag gjorde det sistnämnda. En lagkamrat tog en bild på mig när jag lyfte upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag kände fortfarande ingenting. Då plockade jag fram mobiltelefonen och ringde hem till mamma och pappa. Då kom tårarna. Floden med tårar. Jag kallar den för Seine. Efter samtalet och tårarna så kände jag lättnad och lycka. Lycka. Jag kramade hela cykellaget och serviceteamet, jag tror i alla fall att jag kramade alla. Allt var som i en dimma, overkligt men samtidigt så på riktigt som det kan bli. Till sist så njöt jag av stunden och insåg att detta är en av de största stunderna i mitt liv, helt klart topp tre.

Så vad har jag lärt mig av den här resan? Jo… Det är bra att hjälpa andra men ibland måste man hjälpa sig själv först. Ålder är verkligen bara en siffra. Kramar är helande. Ensam är INTE stark, laget före jaget. Fördomar kan vara bra men också väldigt farliga. Det finns stora hjärtan och snygga (och såriga) rumpor i Team Rynkeby Täby. Man blir aldrig för gammal för kiss- och bajshumor. Delad glädje är dubbel glädje. Ibland är det skönt att gråta tillsammans, det gör mindre ont i bröstet då. Säkerheten kommer alltid först. Om någon säger att jag inte kan så är det som att hälla bensin på elden, lite som Zlatan. Militärisk disciplin är bra, positiv feedback är ett måste. Att cykla till Paris på en cykel som är för stor är en utmaning. Att köra intervaller i 24 mil är jobbigt. Det är viktigt att prata om saker. Alla har en ryggsäck att bära på, det är bara innehållet och vikten som är olika. I grund och botten så är vi alla människor, inte maskiner. Människor är fantastiska och kan tillsammans åstadkomma underverk.

Tack Team Rynkeby Täby, TACK alla för allt. Vi har samlat ihop en enorm summa pengar till Barncancerfonden och vi har hittat vänner för livet i varandra. Nu väntar Barncancertrampet i augusti och Stockholm Velothon och checköverlämning i september. På återseende!