Racerpremiär säsongen 2018 – Tack pappa!

Våren har äntligen kommit till Norrland och det innebär bara en sak… racerpremiär! Premiären för säsongen blev i vanlig ordning med min käre far som fick agera hjälpryttare deluxe. Nu låter det ju dock som att det är jag som är stjärnan i vårt lilla ”lag” men så är inte riktigt fallet. Jag känner mig starkare i år, det tar ju några år att bygga upp en stark cyklist, MEN pappa blir också starkare. Jag är alltså inte ikapp honom, än. Det kan bero på att han har cyklat i 30 år längre än mig, eller så beror det helt enkelt på att han tränar mycket mer. Han är 58 år men tränar dubbelt så mycket cykel som jag gör, typ. Han har en otrolig disciplin som jag önskar att jag också hade. Jag har disciplin, absolut, men pappa har något utöver det vanliga. Folk säger att jag tränar mycket men de har inte träffat min pappa. Du är grym farsan! En förebild.

Åter till premiären. Det blev 7 starka mil med snittfart 30 km/h ish. Vi cyklade längs riksväg 86 där det är lite trafik och fin asfalt, som en dröm. Vyerna är dessutom helt magiska. Solen sken och benen pinnade på bra. Sista 5 kilometrarna var jag helt slut. Jag skrek ”lucka” och ”ta det lugnt” till pappa som inte förstod varför jag var så trött, han hade ju dragit mig hela vägen. 7 mil och 500 höjdmeter blev det i alla fall. Tack pappa, tack cykeln, tack kroppen!

De senaste dagarna har jag jobbat och vädret har varit sisådär så jag har nött trainer i några dagar, det är faktiskt ganska kul med bra musik i lurarna och en rolig serie på teven. Men nu längtar jag efter mer asfalt och jag längtar efter Mallis! En vecka kvar nu. En vecka. Halleluja!

Kram på er cykelnördar!

Här får ni ett klipp från vår premiär, njut av de vackra vyerna.

Racerpremiär säsongen 2018 from Sofia Holgersson on Vimeo.

Våren är här, översvämningen likaså

Söndag, ledig helg, ryggläge. Jag har legat i sängen hela förmiddagen. Jag har ätit frukost, tittat på GW:s mord och lyssnar nu på podden ”Ett jädra liv” med Jessica Clarén och Joanna Swica som pratar med powerwoman Anna Wretling om kvinnor och hur starka vi är tillsammans men också hur onda vi kan vara mot varandra. Varför kan vi inte bara hjälpas åt? Hylla varandra när vi presterar och lyckas. Pusha och peppa varandra. Glädjas med varandras framgångar. Vi måste bli bättre på det! Kom igen brudar, vi kan bättre!

Apropå något helt annat, nu går jag in i en helt ny träningsfas. Varför? Det är vår och utesäsongen på cykeln närmar sig, den borde egentligen redan vara här men snön ligger fortfarande i drivor längs vägarna och vattenpölarna växer sig större för varje dag. Men jag tar vattenpölarna som ett vårtecken. Det är vår och jag ska trappa upp träningen lite mer. Fyra cykelpass och ett styrketräningspass i veckan. Motivationen just nu är Mallis, 16 dagar kvar! Jag längtar efter värme och massa höjdmeter.

Hur ser ditt träningsupplägg ut just nu? Dela gärna med dig! 

Avslutar med lite bilder från väderläget här uppe i norr och några bilder från Fredrika Eks föreläsning som blev en fullsatt succé. Vilken inspiration, vilken kvinna! Heja heja.

 

 

 

 

Jobba hårdare och cykla mer, då blir du lycklig!

Jag är helt övertygad om att hårt arbete lönar sig. Att ha tålamod och låta saker ta tid, för vet ni vad? Bra saker tar tid. Jag kan vara en rätt så otålig person, att vänta på saker är inte min starka sida. Men jag gillar att jobba hårt och om jag måste vänta för att det ska ge resultat, då väntar jag gärna hur länge som helst. Nästan. Ungefär som nu, nu när jag har bestämt mig för att skriva en bok. En riktig bok. En fiktiv polisroman. Det kommer att ta tid och det kommer att kräva hårt arbete… men den enda jag måste vänta på är mig själv. Det är bara jag som kan skriva den här boken, ingen annan. Och jag kommer att skriva den, jag har redan börjat. Nu har jag skrivit sju kapitel. Tack för all fantastisk feedback på kapitel ett som jag valde att lägga ut här i ett tidigare inlägg. Det värmer.

Men det är svårt att hinna med allt skrivande när man jobbar hundra procent, är spinninginstruktör, planerar kommande cykelsäsong för cykellaget och tycker om att hitta på saker med nära och kära på fritiden. Apropå fritid. Förra veckan var vi i Björnrike/Vemdalen i fem dagar. Skidåkning, bastu, jäger och god mat med familjen och kärleken. Magiskt. Här kommer lite bilder från våra dagar…

Nu är vi tillbaka på hemmaplan igen och jobbet rullar på… nästan som vanligt. Det händer saker, och jag gillar när det händer saker. Men framför allt så trivs jag otroligt bra med mitt jobb just nu, vilket inte är något som man kan ta för givet.

Men det är inte bara jobb, det är massa annat roligt som händer också. Som till exempel ikväll. Ikväll har jag anordnat ett event i Team Ljungskogs anda på Friskis & Svettis i Sundsvall där Fredrika Ek ”the bike ramble” ska föreläsa om sin cykelresa runt jorden. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande att få ta del av Fredrikas äventyr, vilken inspiration hon är. Föreläsning är dessutom för en god sak, alla som kommer ska skänka minst 100 kronor till ActionAid. Så kvällen kan inte bli annat än bra.

Nu ska jag fortsätta att njuta av den här fantastiska vårvinterdagen som dessutom är min lediga dag. Jag har hunden Elliot på besök och vi har redan hunnit Netflixa och varit ute och sprungit fem kilometer. Det krävs en glad och stark liten hund för att jag ska dra på mig löparskorna, jag föredrar ju att cykla… som ni kanske har förstått.

Med det säger jag tack för att ni tittade in här och jag bjuder på en bild från lördagens Spin of Hope där jag instruerade i en timme på ledarcykeln, även det för en god sak. Cykla är lycka, speciellt när man får göra det för en god sak. Cykla mer, bli lyckligare! Jag lovar.

Kram på er!

 

Februari, OS och guldregn

Tiden bara försvinner. Jag har tydligen inte bloggat på över en månad nu. Vad har hänt?

  • Jag har jobbat i vanlig ordning, börjar trivas riktigt bra med treskiftet igen. Sover bra efter nattpassen och har ödmjuka och duktiga kollegor.
  • Jag har snart varit licenserad spinninginstruktör i två månader. Passen rullar på bättre och bättre, orden liksom bara kommer av sig själv. Jag har redan fått ett gäng stammisar trots att mitt pass är schemalagt ganska sent på kvällen. Min sambo överhörde en motionär från passet innan mitt igår som sa ”tjejen som sitter där har jättebra pass, synd bara att det är så sent”. Ord som värmer! Rörelseglädje, det bästa som finns. Apropå spinning, i lördags hade jag och Agneta tjejspinning i två timmar. Agneta körde ett intervallpass och jag körde ett distanspass. Riktigt härligt med brudar som fyllde hela salen och cirka 1500 kronor insamlat till Barncancerfonden!

  • Jag har bokat resa till Mallis i slutet av april. Då drar jag dit med pappa och Alnö Race Team för att cykla i en vecka. Vi bor i Palma och kommer cykla på den sidan av ön. Det blir tredje våren i rad som jag åker dit nu, älskade Mallis. Försöker få igång benen på trainern, det blir mycket intervallpass.
  • Det har varit snöstorm här uppe, sjuka mängder med snö. Jag älskar snö men nu räcker det!
  • Förra helgen hade vi en liten reunion med slalomtjejerna. Vi åkte då slalombana för första gången på tio år med vår gamla tränare. Magiskt! Det finns dock en del att jobba på. Apropå slalom, två OS-guld i slalom. Hansdotter och Myhrer toppade formen och åkte hem varsin guldmedalj! Det är stort, riktigt stort. Speciellt för en gammal tävlingsåkare som jag är. Skidskyttelandslaget dundrar till med fyra medaljer varav två guld. Det är också riktigt stort, Sverige är tillbaka igen! Det om något inspirerar till att träna lite mer och lite hårdare.
  • Det har varit alla hjärtans dag och min fantastiske sambo överraskar mig år efter år. Det gäller att unna sig och fira kärleken. Må kärleken övervinna allt!

2018 – Nytt år, nya mål

Nytt år, nya mål. Så fungerar jag. När ett nytt år slår in så tar jag fram penna och papper och skriver ned vad jag har för mål med det nya året. Jag fungerar bättre med mål. Jag antar att det är kopplat till min så kallade vinnarskalle. Jag behöver sätta upp mål för att driva mig själv framåt på det där lite mer krävande, utmanande och framför allt roligare sättet.

Mitt huvudmål 2018 är att prioritera bättre och göra mindre saker men att göra de saker jag gör mer helhjärtat. Jag har en förmåga att planera in alldeles för mycket och sätta upp alldeles för många mål på för kort tid. Det må vara roliga saker men blir det för mycket av det roliga så tar man slut, det spelar ingen roll hur roligt det är. Energi går inte att trolla fram. Nu ska jag alltså planera in mindre saker i kalendern och inte sätta upp lika många mål. Det kommer att ge mig mer frihet i form av tid och den tiden kan jag lägga ned på de saker jag har planerat in och de mål jag satt upp. Det kommer att bli en mer helhjärtad livsstil. En livsstil där jag kan njuta mer av det jag gör. Stanna upp och bara vara.

Tävlingsmänniskan i mig behöver givetvis sätta upp ett mål när det kommer till cyklingen. 2017 blev ett stort cykelår för mig. Jag cyklade min femte Vätternrunda och rullade i mål på magiska 09:17 med Team Ljungskog. Jag kände mig nöjd och kommer detta år att byta till en annan ”pöl” i form av Vänern. Detta år blir det Vänern runt i slutet av maj med Team Ljungskog. Cirka 60 mil fördelat på tre dagar. Det ska bli spännande att se hur kroppen svarar dag två och tre.

År 2018 ska givetvis också bli året då jag utvecklas och landar lite mer i min roll som instruktör i spinning. Jag är precis färdig som instruktör, licensen är inramad och jag börjar sakta men säkert att hitta mig själv uppe på ledarcykeln. Det är en utmaning att förmedla rätt känsla till motionärerna. En utmaning som jag inte vill vara utan.

Det känns som att 2018 kommer att bli ett bra år, ett stabilt år. Jag och kärleken har hittat varandra i sambolivet och vi har skapat ett riktigt hem i vår första lägenhet. Det är viktigt att komma hem till ett riktigt hem där man trivs och kan slappna av ordentligt. Avslappning och återhämtning, två ledord för 2018. Men träning, utmaningar och framför allt cykling är ytterligare tre ledord för detta år.

Det känns skönt att ha målen svart på vitt, det blir mer på riktigt då. Tankarna blir verklighet när de formas till ord. Har du några mål för 2018, om ja, vilka är de?

Kärleken får visa vägen.

Den där perfekta känslan efter ett pass på ledarcykeln

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Den där obeskrivliga känslan som jag känner just nu. Men jag ska försöka få er att förstå hur jag känner.

Jag har precis avslutat mitt andra spinpass på ledarcykeln som färdig instruktör. Salen var nästan fylld till max. Förväntansfulla motionärer på i princip varenda cykel. Jag kände hur nervositeten smög sig på, men också en släng av självsäkerhet. Jag kände att jag hade mitt mentala i balans och en kropp som ville hoppa upp på cykeln och börja trampa. Allt stämde. Så är det inte alla dagar, absolut inte. Så jag tog vara på den där härliga känslan och försökte göra det bästa av den, vilket jag med facit i hand tyckte att jag gjorde.

Jag är ofta väldigt självkritisk, men inte idag. Idag var jag nöjd med allas prestation, inklusive min egen. Jag hittade takten i låtarna, känslan i kroppen, orden i min mun… allt bara flöt på. Jag behövde knappt tänka, bara trampa. Resten kom av sig själv. Svetten rann nedför pannan, starka ben, tunga andetag och en hög puls. Den känslan. Ett leende spred sig över mina läppar och i hela min kropp, jag tror att det smittade. Jag skrek rätt ut, av glädje. ”Tryck och dra!”. Alla cyklade tillsammans, hela vägen in i mål.

Efter passet fick jag beröm för passet, motionärerna var också nöjda. DEN känslan. Nu sitter jag här i min fåtölj, hög på spinning och endorfiner. Jag känner mig så lyckligt lottad som får guida och coacha människor i träning. Det är få saker som gör mig lyckligare. Att ge och ta. Ge energi och få energi tillbaka. Så fantastiskt.

Tack alla för idag.

Jag känner mig så tacksam.

Livet.

 

Vägen till ledarcykeln i spinningsalen

Nu är jag spinninginstruktör. Ja, det är jag faktiskt nu. På riktigt. Vägen dit har inte varit spikrak och tur är väl det… hur roligt är det med spikraka vägar? Man lär sig av kurvorna som svänger hit och dit och backarna som går upp och ner.

Hur har vägen sett ut?

Här följer en kort sammanfattning av året då jag blev spinninginstruktör…

  • I slutet av 2016 skickade jag in en ansökan via Frikis & Svettis hemsida.
  • Någon månad senare fick jag svaret att jag gått vidare i ansökningsprocessen och var välkommen till Friskis lokaler för att provcykla tillsammans med spinansvarig i Sundsvalls förening.
  • Jag provcyklade tillsammans med spinansvarig. Pirrigt och väldigt roligt. Jag hade svårt att hålla takten i position ett (när man sitter ner i sadeln och trampar). Mina ”cyklistgener” ville trampa på alldeles för fort. Typiskt landsvägscyklister sa hon. Är det kört nu? Tänkte jag.
  • Nej, det var inte kört. Jag fick ett härligt samtal från Friskis som meddelade att jag skulle få gå deras omtalade (i väldigt positiv bemärkelse!) utbildning och bli spinninginstruktör. Wow! Vilken grej. Detta har jag drömt om sedan jag började spinna, vilket är sisådär 12 år sedan då jag hade dragit av mitt korsband och förstört menisken i en fotbollsmatch och var tvungen att lägga fotbollsskorna på hyllan och istället börja cykla mer för att återfå styrkan och stabiliteten i mitt högra knä. Jag ska ärligt säga att jag inte var något stort fan av spinning när jag började spinna, jag tyckte mest att det gjorde ont i rumpan, men med tiden så insåg jag vilken fantastiskt bra och rolig träning det är.
  • Efter det positiva beskedet så började jag plugga inför ”Ettan” (en fyradagars grundutbildning med Friskis & Svettis som alla instruktörer och funktionärer går).  Jag pluggade anatomi, träningsfysiologi och allt som har med träning att göra. Uthållighet, styrka, andning, endorfiner, återhämtning och framför allt rörelseglädje!
  • ”Ettan” ägde rum i fantastiska Lillsved. Det var fyra intensiva, lärorika och roliga dagar där vi varvade teori i klassrummet med praktik både utomhus och inomhus. Vi körde bland annat löpintervaller där vi fick putsa på vår löpteknik, styrketräning, skivstångspass och yoga. Så jädra kul!
  • I maj skulle jag åka till Uppsala för att gå andra delen av utbildningen med inriktning på spinning. Jag började plugga inför den men blev sjuk och fick avboka.
  • I slutet av november var det istället dags för del två. Oj vad jag hade längtat! Fyra dagar på Ultunas Friskisanläggning i Uppsala. Under dessa fyra dagar varvade vi teori i klassrummet med spinning i Spinningsalen. Mycket fokus på att bygga upp ett pass, räkna bpm (beats per minute) och att leda en spinningklass. Jag lärde mig massor och fick lära känna ett gäng tokiga och härliga cykelfantaster. Del två av utbildningen var snäppet vassare än del ett, inte så konstigt med tanke på att jag älskar att cykla och sitta och trampa i en spinningsal. Tryck och dra! Tack alla för fyra magiska dagar, ett minne för livet.
  • Första advent kom jag hem från utbildningen, trött och lycklig. Jag bokade in en licensiering i slutet av december. Jag vill inte vänta för länge utan jag ville bygga upp ett pass när kunskaperna från utbildningen var färska… plus att jag vill börja instruera på en gång. Tålamod lika med noll. Men en sak har jag lärt mig och det är att bra saker tar tid.
  • Inför licensieringen så fick jag mycket hjälp av min fantastiska ”Friskisfadder” Peter som också är spinninginstruktör och instruerar i Giro 4, ett tufft och cykelnördigt pass som har utvecklats tillsammans med Mattias Reck. Peter hjälpte mig med att gå igenom kurvan i det spinningpass jag byggt upp (ett spin distans 60 minuter, det pass som de flesta nya spinninginstruktörer börjar med) , han förklarade hur musikanläggning och belysning i spinningsalen fungerar samt hur man laddar ned musik och mixar det i Mix Meister. Mycket att pussla ihop på kort tid men med Peters hjälp och pepp från nära, kära och cykelvänner så lyckades jag lägga ihop detta spinningpussel mitt i jul- och jobbstök.
  • Licensieringen var helt fantastisk och jag fick instruera mitt första pass inför en fullsatt spinningsal. Tack alla som kom! Licenseraren sammanfattade det hela som ”en mycket duktig ledare med ett tydligt ledarskap, bra pass rent tekniskt men för lite guidning i känslan”. Jag fick finputsa på det sistnämnda och hade ytterligare ett pass bara inför licenseraren, några friskisledare, pappa och min sambo. En kär liten skara. Jag lade mer fokus på att guida i känslan så att de kunde följa den ansträngningskurva jag byggt upp för passet och jag fick lämna spinningsalen med min licens! Jag var så trött efter tio timmars jobb den dagen, en julvecka fylld med jobb, dålig sömn, en punktering, en insnöad bil och lite andra tokigheter… luften bara gick ur mig samtidigt som lyckan var total. Nu är jag spinninginstruktör och ska leda mitt spinpass varje torsdag klockan 19:45 på Friskis.
  • Drömmar blir verklighet! Så fortsätta drömma.

2018 – Låt framrutan vara större än backspegeln

Nytt år, nya möjligheter. Ta med dig allt du upplevt 2017 in i 2018 och lär dig av det, bli lite bättre och lite klokare. Har du inte blivit lite bättre och klokare så är det också helt okej, det kommer fler år. 2017 kanske inte var ditt år, det kanske var året då allt stod stilla? Året då inget blev som planerat? Eller var det ett magiskt år som har berikat dig som människa? Allt är inte svart eller vitt, det kanske var något mittemellan. Ett helt okej år med en del höga toppar och en del djupa dalar och allt däremellan. Oavsett hur ditt år har varit så är det ett nytt år nu och vi måste låta framrutan vara större än backspegeln, som Olof Röhlander alltid skriver i slutet av sin veckobrev. Blicka framåt, inte bakåt och försök att leva i nuet.

Hur har mitt år varit? Här kommer en kort resumé…

Januari – Min älskade skåning tog sin examen och flyttade hela vägen upp till Norrland för min skull, det är kärlek. Vi blev sambos och fick börja lära känna varandra på riktigt i den vanliga vardagen. Inte alltid lätt, men älskar man någon så fixar man allt. Vi köpte farfars gamla pärla, en Volvo 850. Jag fick positivt besked i min ansökan till spinninginstruktör för Friskis & Svettis. Vilken lycka! En till dröm skulle bli verklighet.

Februari – Längdskidor, skridskor, mycket jobb och en hel drös med lägenhetsvisningar.

Mars –  Fortsatt mycket jobb, vi la bud på en lägenhet och skrev kontrakt (vår första egna lägenhet!) och fick flytta in ganska omgående, ledarutbildning i Stockholm med Team Ljungskog, informationskväll med Team Ljungskog i Sundsvall, Susanne kom på besök och firade sin födelsedag här, en resa till fjällen med familjen och kärleken. Det var väl någonstans här som jag började känna att kroppen var slutkörd. När vi var i fjällen så valde jag att sova en halv dag istället för att åka skidor, om jag väljer sömn framför alpint så är det något som är fel. Jag började få svårt att sova på nätterna i kombination med en väldigt hög arbetsbelastning på jobbet. Jag kände mig orkelös i perioder men körde ändå på. Försökte rekrytera medlemmar till Team Ljungskog på fritiden och pluggade inför första ledarutbildningen med Friskis & Svettis i Lillsved.

April – Trött tjej. Rörigt på jobbet, blev vald till skyddsombud och åkte iväg på första ledarutbildningen med F&S i Lillsved. En helt fantastiskt givande och rolig utbildning men kroppen var trött och det mentala likaså. Vi hade fullt upp med att komma iordning i vår nya lägenhet och att få någon form av kvalitetstid tillsammans. De sömnlösa och ångestfyllda nätterna staplades på varandra, de blev fler och fler. Det gick inte att varva ned och finna lugn och ro på kvällarna, det mentala var ständigt på högvarv. Jag tänkte på jobbet, på cykellaget, på kärleken, på framtiden, på allt och ingenting. Till slut så visste jag inte vad jag tänkte utan det handlade bara om överlevnad. Att orka gå till jobbet och hålla god min hela dagen. När jag kom hem så orkade jag inte alltid hålla god min. Det var tufft, både för mig och för kärleken.

Maj – Cykelsäsongen drog igång på riktigt. Träningar med Team Ljungskog, egna cykelpass, kärleken köpte sin första racer och vi började träna inför Vätternrundan 2017. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle cykla med Alnö Race Team eller Team Ljungskog. Planen var att cykla med ART men där fanns ingen lagkapten och ingen plan, vilket gjorde mig stressad. Jag ville ha ordning och reda, ledning och struktur. Det krävdes inte mycket för att få mig stressad, sömnen var fortfarande alldeles för dålig för att jag skulle få den återhämtning jag behövde efter jobb och träning. Jag kände mig ständigt trött, jag gick på någon konstig sparlåga av något slag. Den andra ledarutbildningen med F&S med inriktning spinning blev inställd, jag var sjuk och orkeslös. En känsla av frustration och besvikelse. Det bästa med maj månad var utan tvekan utlandsresan till Mallorca med kärleken och hela min familj. Vi åt gott, solade, badade, cyklade i bergen och var på delfintur ute på Medelhavet. Helt magiskt och precis vad vi behövde efter en tuff vår.

Juni – Tröttheten ville inte försvinna ur kroppen. Sömnen hade blivit något bättre men långt ifrån bra. Jag sov oroligt på nätterna och vaknade extremt tidigt och kunde sedan inte somna om. Oro inför jobb och Vätternrundan. Skulle jag orka cykla det här året? Jag hade valt att cykla med Team Ljungskog och sub 9:30. Det fick bära eller brista helt enkelt och jag försökte bestämma mig för att inte bli besviken om det inte skulle gå vägen. Men jag känner mig själv, jag vet att jag hade blivit enormt besviken om det inte hade gått som planerat. Det är bara ett motionslopp, jag vet, men för mig är det mer än bara så. Den där förbannade pölen är mer än bara ett motionslopp, så är det bara och så kommer det alltid att vara. Jag och kärleken åkte till Motala och nerverna sprutade ut ur hela kroppen, mina nerver allts, inte hans. Oj vilket stöd min älskade sambo har varit. Han har trott på mig hela vägen, peppat mig och cyklat med mig. Han lyckades dessutom genomföra sin första runda på makalösa 10:40 med endast 50-60 mil i benen innan start. Jag lyckades, på något oförklarligt sätt, ta mig runt pölen på 09:17. Nytt personbästa och lyckan var total. Uppladdningen hade varit dålig med en utdragen förkylning efter träningslägret med Team Ljungskog en vecka innan Vättern. Jag sov i princip ingenting natten innan start och jag tvivlade starkt på min egen kapacitet den dagen. Jag vet att jag är stark men Vätternrundan på under 9 timmar och 30 minuter är ingen lek. Jag hade aldrig klarat det utan kärlekens stöd och alla otroligt starka och fina tjejer i Team Ljungskog, vilket gäng ni är. Ni är bäst!

Det blev en rejäl topp som sedan slog över i en rejäl dal. En vecka efter Vätternrundan var energin som bortblåst, luften hade gått ur mig helt och hållet. Jag kände en ständig stress inför jobbet och kunde inte sova på nätterna. Efter mycket tårar och frustration så sa sambon åt mig att stanna hemma från jobbet, han orkade inte se mig så trött och slut längre. Sagt och gjort. Jag blev hemma i några veckor.

Juli – De där veckorna hemma kändes som en evighet. Skulle jag någonsin få tillbaka min energi? Läkaren hade beskrivit mitt tillstånd som en ”lätt utmattning som en reaktion på långvarig stress”. Lätt utmattning, det lät ju inte så farligt. Utbränd var jag kanske inte trots allt. Eller? Tankarna snurrade. Jag försökte fortsätta cykla med laget, lite kortare och lättare rundor. Jag tog promenader och sprang till och med några rundor. Jag som hatar att springa. Eller nej, hatar är ett starkt ord, men jag ogillar det. Jag har aldrig varit en löpare och kommer aldrig att bli. Den friska luften fick i alla fall tankarna att snurra lite mindre. Jag började sova ordentligt på nätterna igen och energin kom sakta men säkert smygandes tillbaka. Jag började hitta tillbaka till mig själv, en bättre version till och med. Man hinner inse mycket när man går hemma själv med sina egna tankar. Efter några veckor så var jag tillbaka på jobbet och i radiobilen. Det blev några otroligt roliga jobbveckor och sedan tog jag och kärleken en välförtjänt semester på två veckor.

Augusti – Semesterveckor. Skåne, cykling, Bornholm, kvalitetstid och framför allt återhämtning. Vi grillade och läste böcker nere vid havet. Tog en tur i roddbåten och höll nästan på att blåsa bort i stormen ute på havet. Vi åt mängder av mjukglass och pratade om livet. Och jag sov halva dagarna. Kroppen fick äntligen återhämta sig ordentligt. Den värsta tröttheten och stressen hade försvunnit. Nu kunde jag vara den fästmö som min fästman förtjänar att ha.

September – Jobb, träning inför Velothon Stockholm. Pappa, som också är min kollega, segade ihop på jobbet och fick åka upp till akuten. Jag följde med. Han blev sedan inlagd på kardiologen och fick en pacemaker inopererad. Helt otroligt vad den svenska sjukvården fungerar bra när det är något akut som inträffat. Tack till all vårdpersonal, ni är fantastiska. Jag ställde in Stockholm Velothon och var hemma med familjen istället. Mycket tankar och tårar men också tacksamhet, pappa mår bra.

Oktober – Dubbla utbildningar i min roll som skyddsombud. En sväng till Umeå i Norr och Skövde i söder. Sedan kom den positiva nyheten att jag fått den tjänst jag sökt, jag skulle få gå tillbaka till ingripandeverksamheten och åka på larm på heltid. Oktober blev en riktigt bra månad. Vi hade ett mycket lyckat träningsläger med Team Ljungskog och jag och kärleken avslutade månaden med att åka till Maspolmas i en vecka. Sol, bad, bergsklättring och bara rå om varandra. Helt magiskt.

November – Jobb, lite lätt julkänsla, snö i massor och plugg inför sista delen av F&S ledarutbildning. En utbildning som överträffade mina förväntningar. Ett otroligt härligt gäng, två pålästa och härliga utbildare samt spinning och ledarskapsövningar i mängder. Jag älskar’t! Tänk vad lyckligt lottad jag är som får uppleva ytterligare en dröm.

December – En hektisk månad med fix inför jul, jobb hela julen och uppbyggnad av mitt egen spinningpass samt licensiering på ledarcykeln inför en fullsatt spinningsal. Mycket känslor, mest positiva men också en hel del nerver och elaka demoner som spökat uppe i det mentala. Men det gick vägen, nu har jag min licens inramad. Jag är spinninginstruktör och jag har byggt upp ett eget spinningpass. Tacksamhet. Efter en intensiv julvecka så tog jag med mig kärleken upp till Sollefteå och Hotell Hallstaberget. En liten spontan överraskningsresa. Han har gjort så mycket för mig det här året så jag ville visa hur mycket jag uppskattar det, hur mycket jag uppskattar honom. Han är det bästa jag har.

Det har varit ett tufft år. Tufft men roligt. Händelserikt och inte minst lärorikt. Med facit i hand så hade jag inte gjort något annorlunda, för då hade jag inte lärt mig lika mycket. Man lär sig både av det man gjort rätt och det man gjort fel. Det har varit ett av mina bättre år i livet, helt klart. Mycket kärlek, utmaningar, äventyr, extremt mycket personlig utveckling och tacksamhet. Tacksamhet över att jag och alla som står mig nära är friska. Tacksamhet över allt jag får uppleva. Tacksamhet över att jag får dela livet med någon som gör mig lycklig. Nu blickar jag framåt och låter framrutan vara större än backspegeln.

GOTT NYTT ÅR! 2018, jag är redo.

 

 

    

 

 

Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.

 

 

Träningsläger och utlandsresa

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har varit på två olika arbetsmiljöutbildningar med jobbet. Riktigt lärorikt, roligt och framför allt viktigt. Något annat som är roligt är att jag har fått en ny tjänst på jobbet. Tillbaka till treskift och att förkorta min livstid. Skämt åsido. Men det sägs ju att treskiftsarbete förkortar livstiden. Att jobba på nätterna och sova på dagarna går emot människans natur. Men jag gillar att jobba nätter och kommer att göra det ett tag till. Hur länge ”ett tag till” blir, det är det ingen som vet. Jag tar en dag i taget och försöker att vara i nuet. Nog om jobb, här kommer en liten uppdatering om den senaste tidens äventyr…

 

Höstläger Team Ljungskog

Oktober månad inleddes med ett höstläger tillsammans med tjejerna i cykellaget. Cykellaget som först hette Team Sky Blue, sedan Team Sus Bikes och som nu heter Team Ljungskog. Tredje gången gillt. Jag gillar det sistnämnda mest. Team Ljungskog är ett enkelt och proffsigt namn. Man ska inte göra det mer komplicerat än vad det är och vi är inte så komplicerade. Vi cyklar, umgås och äter god mat tillsammans!

Den första oktober hade Team Ljungskog Sundsvall en heldag tillsammans. Fokus på träning, umgänge och god mat. Välbefinnande helt enkelt! Vi hade löpskola med Anna-Maija i spetsen. Vi sprang några kilometer och avslutade löpträningen med backintervaller upp för Sidsjöbacken. Oj så jobbigt och oj så roligt! Det är svårare än man kan tro att hitta rätt löpteknik. Det är inte bara att springa, man måste tänka på ett och annat. Hur armar och ben ska jobba tillsammans och hur hållning och steglängd påverkar löpningen osv.

Efter löpningen blev det coreträning, teambuilding och korvgrillning. En intensiv och givande förmiddag utomhus. Efter lunch bytte vi miljö till spinninglokalen där Hanna, som också leder laget tillsammans med mig, hade ett brutalt jobbigt spinningpass med tio intervaller á la en minut och med en minuts vila mellan varje intervall. Det gällde att maxa varje intervall och det var fruktansvärt jobbigt, speciellt efter förmiddagens urladdning med backintervaller.

Det sög rejält i benen och under sista intervallen krampade det i hela min vänstra vad. Det gick nästan inte att trampa, krampen tog över helt. Jag har aldrig varit med om något liknande men det var förmodligen ett tecken på att jag druckit för lite under dagen samt att benen började ta slut på energi. Härligt att få pressa kroppen till det yttersta! Man orkar men än man tror.

Efter spinning hade Hanna en föreläsning om träning och sedan avslutade vi dagen med fika och planering inför kommande cykelsäsong. TACK tjejer för en fantastisk första säsong tillsammans med er, ni sprider så enormt mycket glädje och jag blir en bättre ledare (och människa) tillsammans med er!

 

Utlandsresa Maspalomas

Efter några intensiva veckor med resor och utbildningar med jobbet så åkte jag och kärleken iväg på en veckas solsemester på Gran Canaria och Maspalomas på den södra sidan av ön. Det blev en helt fantastisk resa med 30 graders värme, häng i sanddynerna, bad i havet med härliga vågor, löpturer ner till stranden efter frukost, vandring i bergen med ”Rocky Adventure”, kamelsafari, god mat och dryck och mycket, mycket mer. Jag tänker inte skriva så mycket om resan utan ni får ta del av en härlig bildbomb istället…

Ovan bilder är från bergsvandringen medRocky Adventure”. En magisk vandring med en utsikt som heter mer än bara duga. Bland det häftigaste och roligaste jag upplevt. Rekommenderas starkt!

Jag avslutar detta inlägg med bilder från den häftiga stranden som hade sanddyner som var perfekta att träna i. Det är jobbigt att springa i sand, speciellt när det går uppför. Att avsluta träningen med ett dopp i det blå är ju inte heller helt fel!

Vi levde i en dröm i en vecka och är nu laddade med energi inför en mörk och kall vinter. Nu längtar jag efter snö, skidor och jul.

Kram på er!