Min graviditet – Tankar kring fosterrörelser, trötthet, träning och att kissa orimligt många gånger på natten

Man funderar mer och mer på det som komma skall nu när det börjar närma sig. Om cirka tio veckor är plutten beräknad att anlända. Tänk att vi snart är tre personer här hemma i lägenheten, så häftigt men också lite overkligt. Det är såklart mindre overkligt nu när magen växer så det knakar och fosterrörelserna blir större och starkare men det går ändå inte att förstå att vi snart har en liten bebis att rå om.

Plutten lever verkligen om där inne. För två dagar sedan var jag extremt trött på kvällen men kunde verkligen inte sova för det kändes som att det var fest i min mage, fest i den bemärkelsen att någon möblerade om mina inre organ. Inte så mysigt men samtidigt ett mycket bättre alternativ än att inte känna några fosterrörelser alls. Det gäller att se det positiva. Plutten lever om och verkar må väldigt bra där inne, det är allt som räknas.

Efter den ”festnatten” så var jag helt sänkt igår. Jag var ett riktigt åskmoln när jag kom hem från jobbet men hade ändå bestämt mig för att gå ut och promenera i solen. Min sambo tyckte att jag skulle vila istället men jag tjurade på och tog på mig ytterskorna. Då sa min sambo att han inte ville gå ut med mig när jag var så tjurig så han satt sig i soffan istället. Jag tjurade dock vidare men gick sedan in till soffan, la mig ner på sidan längst ut på soffkanten och markerade tydligt mitt missnöje med hela mitt kroppsspråk. Jag hann dock inte tjura så mycket mer för jag somnade halvliggandes på soffan, med skorna på skall tilläggas. Då är man trött.

Efter en timmes sömn på soffkanten blev det en lång och skön promenad i solen. Tänk vad mycket en vila mitt på dagen kan göra. Och nu är jag så trött så jag har ändå inga problem att somna senare på kvällen. Kroppen behöver vila nu, ordentligt med vila. Jag vill inte riktigt inse det, jag gillar ju att hålla igång och göra saker mest hela tiden, men det fungerar inte nu. Igår sov jag för övrigt som en klubbad säl, bortsett från de fyra gånger jag gick på toaletten för att kissa. Då skall tilläggas att fyra gånger på en natt inte är många gånger just nu, vissa nätter blir det sju till åtta gånger.

Idag är det fredag och vi har fredagsfysat i vanlig ordning på jobbet och jag är så tacksam över att kroppen fortfarande håller ihop så bra som den gör. Det är ju trots allt snart vecka 30 men jag kan cykla, styrketräna och promenera längre sträckor utan några som helst problem.

Jag har såklart mina trötta dagar som kommer när man minst anar det men sen kommer det också pigga och starka dagar, som idag. Jag har mest pigga och starka dagar, det jobbiga nu är dock att det känns i hela kroppen att jag är tyngre. Benen värker mer, flåset infinner sig läskigt snabbt ibland och ”bulan” är i vägen mer och mer. Jag försöker föreställa mig hur stor jag kommer vara om tio veckor till men det går inte riktigt att få fram någon mental bild av det. Där tar min visualiseringsförmåga slut.

Well, det är mycket tankar och känslor kring allt som händer nu och jag kommer uppdatera bloggen mer flitigt nu när det händer så mycket både i kroppen och det mentala. Att använda det skrivna ordet som ventilation är verkligen skönt och det är också roligt att få dokumentera den här tiden i livet, både för min egen men också för andras skull.

Kram på er! Vi hörs snart igen.

Här kommer ett litet bildregn från de senaste veckorna...

Gymträning i början av vecka 28.
Promenad i vecka 29.
Dagens fredagsfys, snart vecka 30!

Gravidvecka 29 – Sista trimestern!

Jag vet inte hur det gick till men nu är vi helt plötsligt inne i gravidvecka 29 och sista trimestern. Nästa vecka är det alltså vecka 30 och det känns som en rejäl milstolpe för graviditeten. Jag minns när vi var i vecka 12 och jag tänkte att vecka 30 är SÅ långt fram i tiden. Och jag har hela tiden tänkt att det är SÅ långt kvar till förlossningen. Helt plötsligt så känns förlossningen väldigt nära. Men vad har hänt under de senaste veckorna? Jo…

Vi har gått i föräldragrupp. Helt ärligt så var jag väldigt negativt inställd till detta ”påhitt”. Sitta i ring och prata med ett gäng främlingar om något så privat och personligt som att vänta sitt första barn? Nej tack. Min sambo var däremot väldigt positivt inställd till det hela. Han tyckte att vi skulle ge det en ärlig chans och han var helt övertygad om att jag skulle lämna föräldragruppen med ett leende på läpparna. Hade min sambo rätt? Det vet ni. Han är klok min sambo och han känner mig väldigt bra. Jag var trött när vi åkte dit men blev välkomnad av en barnmorska som det bokstavligen lös värme och glädje om. Vilken energi hon hade! Sedan hälsade vi på alla blivande föräldrar och flera av dem kände jag igen från olika perioder i livet vilket var väldigt roligt. Sedan pratade vi om amning, vi tittade på en amningsvideo och fick skratta både en och två gånger. Nu ser jag fram emot nästa träff och är så glad över att jag fick mina fördomar krossade. Jag trodde att det skulle vara obekvämt, torrt och tråkigt. Tji fick jag.

Jag har funderat en del på det här med förlossningsbrev. Min första spontana tanke var att jag varken ville eller behövde skriva något sådant. Men ju längre graviditeten har gått desto mer har jag känt att jag vill skriva ett brev. Jag vet inte om jag kommer lämna brevet till barnmorskan på förlossningen men jag kommer i alla fall skriva det för min egen skull som en del av förberedelsen. Jag har mycket tankar kring förlossningen, mest positiva tankar. Jag längtar. Jag vill packa den där väskan, åka in till sjukhuset och krysta fram vårt barn. Det kommer bli den största och bästa utmaningen i livet. Smärtan går att hantera, barnet ska ut.

Men innan förlossningen så väntar mycket roliga och spännande aktiviteter, inte minst semester men först 1,5 månads jobb och ett och annat nöje. Först ut på listan med nöjen är gravidfotografering. På lördag ska jag och ”bulan” fotas på en vacker plats av en fotograf, mer om det i nästa inlägg. Lördagen efter det åker jag på en minisemester till Barcelona med ett härligt tjejgäng och lördagen efter det åker jag till Stockholm med ett annat tjejgäng för att se Backstreet Boys i Globen. Sedan är det bara en månad kvar på jobbet innan semester och sedan väntar… BF!!! Det är nära nu.

Träningen då? Jo, den går helt okej. Magen (bebis!) växer, kroppen blir tyngre, benen värker ibland och flåset är inte på topp men jag håller igång med spinning, promenader och gymträning. Snart ska jag införskaffa ett träningskort på simhallen, det ser jag fram emot. Det kanske blir en till cykel i samlingen också, mer om det nästa gång. Nu väntar sängen, jag är så himla trött…

Kram på er!

Cykellängtan

De senaste veckorna har det fullkomligt haglat in cykelbilder från framför allt cykelparadiset Mallis på sociala medier. Det känns som att alla är ute och cyklar nu, alla förutom jag. Minnen från tidigare år dyker upp på Facebook och det är cykel i överflöd. 2016, 17 och 18 har det blivit cykling på Mallis i april-maj så detta året är det första året på fyra år som det inte blir så. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är helt oberörd av detta, jag älskar ju att cykla landsväg och tänker på det varenda dag nu när asfalten tittat fram under snön. Samtidigt så trodde jag att det skulle vara ännu jobbigare att inte få cykla ute, jag har tagit detta bättre än förväntat. Cykeln finns kvar och kroppen kommer att få cykla massor kommande säsonger. 

Nu är det något större och viktigare som händer, kroppen har en ny utmaning och uppgift att ta sig an och den gör det med bravur. 

Tröttheten kommer som en käftsmäll ibland men jag mår i det stora hela oförskämt bra och bebis fosterrörelser blir tydligare för varje dag som går. Klockan 04 varje morgon vaknar jag och då sparkas det febrilt i magen. Bebis säger godmorgon och det är en känsla som slår varenda cykelmil i hela världen, såklart. 

Med det sagt så skickar jag ut lite kärlek till alla cykelvänner där ute, jag saknar er! År 2020 får vi nöta asfalt ihop igen.

Bilderna nedan är från Mallis år 2018. Jag ser fram emot att cykla bakom ditt bakhjul nästa år pappa. 😉

Gravidvecka 25 – Piggare, starkare och gladare

Vi är redan inne i gravidvecka 25, hur gick det till?! Det känns precis som att jag satt här hemma i fåtöljen med en nedkissad gravidsticka i handen som visade positivt. Det känns som igår. Men det var vecka sex, nästan tjugo veckor sedan. Om ytterligare tjugo veckor så sitter vi förhoppningsvis med bebis i famnen. Tänk, en liten person ska flytta in hos oss. OMG! Hittar verkligen inte orden, bara OMG! Lycka.

Men hur har den senaste månaden varit egentligen? Jo, den har faktiskt varit riktigt bra. Det känns som att kroppen blir piggare och starkare för varje dag som går. Jag har haft mycket energi på jobbet, energi till att träna och energi till att ”boa” hemma i lägenheten.

ATT BOA – Att städa maniskt och utforma varje rum perfekt inför bebis ankomst.

Jag var verkligen gått lös på att det ska vara tipp topp här hemma till bebis ankomst. Vi har gjort en mindre renovering/uppfräschning i badrummet och vi har äntligen omvandlat balkongen från ett cykelförråd till ett riktigt trevligt extrarum med loungemöbler. Tänk vad mycket vi ska hänga där ute under våren och sommaren. Hög mysfaktor!

Vi är nu inne på projekt barnrum som är det andra sovrummet i vår trea. Det rummet har tidigare varit en salig blandning mellan gästrum, kontor, tvättrum och förråd. Det har med andra ord varit kaos. Nu har vi börjat få ordning i kaoset och tanken är att vi ska behålla gästsängen och skrivbordet tills vidare men inredningen är barninspirerad med barntavlor och leksaker. Bebis kommer ju sova inne i vårt sovrum till en början och det är alltid bra att ha ett extrarum där man kan få vara ifred och sova eller blogga, två saker som jag gillar att göra.

ATT TRÄNA SOM GRAVID – Kroppen kommer att tacka dig.

Men nog om boandet, mer om träning! Jag hade varit inställd på att bli tröttare och tröttare för varje vecka under graviditeten men min kropp verkar anpassa sig bra till den nya uppgiften, just nu så mår jag nästan oförskämt bra. Jag har försökt att gå på spinning i alla fall en till två gånger i veckan, styrketränat en till två gånger i veckan och i lördags så blev det ett tvåtimmars yinyoga-pass med bästa Hanna. Alla övningar kunde jag såklart inte göra, man får vara extra försiktigt att töja ut kroppen åt olika håll och kanter när man är gravid. Lederna luckras upp under graviditeten vilket innebär att man blir mer rörlig (och känslig!) i bäcken och höfter, så pressa inte ut kroppen när du yogar som gravid. Var försiktig, fokusera på andning och njut. Yinyoga är rörlighet och återhämtning i en perfekt kombination, precis vad min kropp behövde.

Så tack igen kroppen, TACK! Och tack till mig själv som tar hand om kroppen med min träning, jag är helt övertygad om att jag inte hade mått lika bra under min graviditet om jag inte hade tränat så bra som jag gjort innan och som jag fortsätter att göra nu. Nu handlar det om att lyssna extra noga på kroppen och träna lite mer lagom, då säger kroppen också tack.

Jag fick några papper från barnmorskan där det står om graviditet och fysisk aktivitet. Där står det att vältränade kvinnor anpassar sig bättre till de förändringar graviditeten innebär samt mår bättre och får färre komplikationer. Träning är ett bra sätt att förbereda kroppen inför själva förlossningen. Så till alla blivande mammor där ute, var inte rädda för att träna! Om era kroppar tillåter träning så ska ni tacka kroppen genom att träna.

Kroppen mår bra och det känns verkligen som att bebis mår bra. De senaste veckorna har plutten verkligen levt om i magen. Bebis växer och rörelserna blir större och starkare. Det har gått från ett fladder i magen till små sparkar och kullerbyttor och det är verkligen något som är så häftigt så det går inte att beskriva med ord. Igår fick min sambo känna en spark mot sin hand för första gången. Vi satt ute i solen på balkongen och då kom det tre små sparkar mot handen som han höll på min mage. Jag tror att bebis gjorde high five till sin pappa.

Nu ska jag lägga mig i soffan och ta in en härlig dag som har varit fylld med både jobb, spinning och solsken. Våren är här på riktigt nu.

Kram på er!

PS. Min mage har verkligen poppat ut ordentligt de senaste veckorna och nio dagar av tio så älskar jag det! Det är så mysigt med en riktig bebiskula.

Att vara gravid är att vara levande – Vecka 17 till 21

Gravidvecka 20 har precis susat förbi och vi är nu inne i vecka 21. Helt otroligt vad snabbt tiden har rullat på de senaste veckorna.

Sist jag skrev något så var vi i vecka 16 och jag hade en graviddipp med tryckande huvudvärk som inte ville släppa. Jag började googla på havandeskapsförgiftning efter att min sambo nämnt det. Vi båda kände på oss att läget var lugnt men vi ville ändå kolla så att jag hade inte hade för högt blodtryck.

Jag åkte först ut till min storasyster som jobbar på Apotek, hon tog mitt blodtryck där och det visade 57 genom 77, med andra ord väldigt lågt. Jag och sambon åkte sedan upp till akuten där han jobbar och tog ett till blodtryck även där, det visade då 60 genom 90, något bättre men fortfarande lågt. Jag har dock lågt blodtryck även i vanliga fall så det var inget som oroade mig jättemycket, det enda som var jobbigt var tröttheten och yrseln som kunde smyga sig på lite nu och då.

Dagen efter att jag kollat mitt blodtryck ringde jag barnmorskan för att se om det fanns något speciellt jag kunde göra för att få upp mitt blodtryck lite. Hennes svar var precis vad jag var inställd på, det var bara att gilla läget. Hon sa åt mig att försöka lyssna på kroppen, vila ordentligt, äta på regelbundna tider, dricka ordentligt och träna om kroppen tillät det. Hon gav mig också ett ”google-förbud” efter att jag berättat om mitt googlande, haha. Älskade barnmorskor, vad skulle jag/vi göra utan er?

Någon vecka efter detta så släppte huvudvärken något och energin började komma tillbaka igen. Denna gång lovade jag mig själv att inte fara och flänga lika mycket utan istället prioritera vila och att bara vara ännu mer. Jag har under min graviditet blivit mycket bättre på att vila och bara vara men det är svårt att gå från att vara en person som nästan alltid har något på gång till att vara en person som jobbar, tränar och i övrigt ”bara” känner lugnet. Men lugn är ju faktiskt exakt det som min kropp behöver nu, det är ju trots allt en liten bebis som växer i min mage och tar en stor del av min energi.

Vissa dagar så slår det mig att vi snart är tre här hemma i lägenheten, det slår mig verkligen på riktigt. Detta är på riktigt. WOW!

Vecka 19 var det äntligen dags för… *trumvirvel*… ultraljud! Jag trodde inte att jag var nervös inför det men när vi satt i väntrummet kände jag att anspänningen fanns där och den var för en stund så stark så att den nästan gick att ta på. Barnmorskan kom ut i väntrummet, ropade upp mitt namn och gav mig ett stort leende och ett varmt handslag. Det kändes bra. Nervositeten släppte efter en stund inne på britsen och att sedan få se vår lilla bebis för första gången är det häftigaste jag har upplevt, livet togs till en ny nivå. Livet 2.0! Vi fick höra hjärtljudet, se hjärnhalvorna, en liten hand som vinkade och en tumme upp. Vi fick se en riktig liten rackarunge som busade på ordentligt i magen och det fick mig att känna en sådan obeskrivlig lycka och ett sådant obeskrivligt lugn.

Vår bebis mår bra inne i magen. Allt ser bra ut. Nu tror och hoppas vi att allt kommer att gå bra den andra halvan av graviditeten.

Det har gått 1,5 vecka sedan ultraljudet och vi har svävat på små moln här hemma… om de är rosa eller blå, det vill jag inte riktigt berätta än utan det håller vi för oss själva och de som finns i vår närhet. Det här inlägget är dock inte publicerat än, det är inget av gravidinläggen jag skrivit. Jag kanske publicerar dem efter förlossningen? Då vi på riktigt RIKTIGT vet att allt har gått bra. Graviditeten är trots allt något väldigt privat, speciellt och känsligt. Det händer så mycket i både kroppen och det mentala och just nu så vill jag hålla det för mig själv, det är dock väldigt skönt att skriva av sig om det. Och tänk vad roligt att kunna gå in och läsa detta om några år.

Nu är vi alltså inne i vecka 21 och den senaste veckan så har vi varit i fjällen och åkt slalom, något av det bästa jag vet. Det var svårt att hålla tillbaka i backarna, jag tänkte självklart på bebis och gasade inte på mer än nödvändigt men efter någon dag på hemmaplan så känner jag att kroppen är riktigt trött. Fem dagars skidåkning tar på krafterna, men det var också precis vad jag behövde. Få komma bort, vara med familjen, åka slalom och andas in fjälluft. Det är rätt så oslagbart i min värld.

Jag är otroligt tacksam över att kroppen får må såhär bra halvvägs in i graviditeten, jag känner mig lyckligt lottad. Kroppen är fantastisk.

Nu väntar vila och uppladdning inför en ny jobbvecka. Solen skiner, det är nio grader varmt och fåglarna sjunger vårsånger utanför fönstret. Helt fantastiskt!

Kram på er, vi hörs snart igen.

Gravidvecka 16 – En riktig utmaning

Ni som känner mig vet att jag gillar utmaningar och att vara gravid är verkligen en utmaning som heter duga. Ena sekunden kan man känna sig fylld med energi och på topp, i nästa sekund så känner man sig trött och låg. Det svänger ofta och det svänger fort. Energin kommer och den går. Man har mindre energi än vad man hade innan graviditeten och man förbrukar den energi man har väldigt fort om man inte tänker sig för.

Tänker sig för som i att inte ta på sig för mycket, att våga tacka nej till saker, att prioritera och schemalägga vila, att göra en sak åt gången och dra ned ordentligt på tempot. Lättare sagt än gjort för någon som ofta håller ett högt tempo och gärna vill vara med på allt och göra flera saker samtidigt.

Men det här är väldigt nyttigt för mig. Jag måste lyssna på kroppen nu, det finns inga andra alternativ för man orkar verkligen inte agera mot sin kropp just nu, man måste agera med den. Och jag har blivit riktigt bra på att lyssna på min kropp, jag är lugnare och mer harmonisk… för det mesta.

Vecka 16 var dock ett undantag, då kände jag mig allt annat än lugn och harmonisk. Efter en intensiv vecka på jobbet med långa dagar och en helg i Östersund/Åre så var min energi på minus på söndagkväll när vi kom hem. Jag sprang dock på Frida Hansdotter och Anna Swenn Larsson och fick en sån där idolbild som man är löjligt stolt över, något som såklart gav energi.

På måndagen var jag helt slut. Totalt slut. Kände mig som en zombie. Flexade ut lite tidigare från jobbet (en av flera fördelar med att numera jobba kontorstider och med andra arbetsuppgifter) och åkte till Birsta City med min sambo. Vi tittade på nytt handfat och överskåp till toaletten och åkte sedan vidare till Babyproffsen, det sistnämnda skulle vi dock inte ha gjort…

Jag fick ett riktigt ”gravid-breakdown”. Jag är övertygad om att alla gravida får det minst en gång under sin graviditet. MINST.

Det började med att jag sågen superfin spjälsäng med himmelsäng som var alldeles för dyr. Sen såg jag andra saker som också var dyra. Jag såg gulliga saker med dyra prislappar överallt. Jag kände hur frustrationen började koka inom mig. Frustration blandat med trötthet, det fick mig att se rött.

Jag började svära över ”instagram-morsor” som kör runt med sin fina barnvagnar från Emmaljunga och ler och ser fräscha ut trots att de aldrig får sova ordentligt. Då sa min mycket kloka och förstående sambo att det var dags att åka hem. Då svor jag åt honom också. Sen åkte vi hem och jag började tokböla i bilen. Tårarna verkligen sprutade, det fanns inget stopp.

Jag kände mig lite löjlig samtidigt som jag tyckte synd om mig själv. Ska det vara såhär? Ska man vara såhär trött? Ska bebissaker vara såhär dyra? Hur ska jag orka? Hur orkar alla andra som har barn? Tusen frågor som snurrade i huvudet, många av dessa frågor snurrar fortfarande med jämna mellanrum men där och då så blev det för mycket av allt och hela min bebisvärld snurrade som aldrig förr.

Efter den där lilla kraschen blev jag sjuk, kroppen behövde verkligen vila. Jag har vilat bra den senaste veckan men jag har haft en tryckande huvudvärk i en vecka nu som inte riktigt vill släppa. Googlar på havandeskapsförgiftning och oroar mig förmodligen helt i onödan.

Imorgon ska jag kolla mitt blodtryck och det är med stor sannolikhet lika bra som det var sist hos barnmorskan. Men jag vill vara på den säkra sidan. Jag tar kroppens signaler på allvar, jag tar det säkra före det osäkra. Men jag känner på mig att allt är som det ska, jag behöver bara vila.

Det händer mycket i kroppen nu, bebisen är lika stor som ett päron och under kvällen på hotellet i Östersund så kände jag lite fladder i magen. Ingen spark utan någon lättare form av rörelse. Så overkligt och så fantastiskt. Tänk att det växer en liten människa i mig. Tänk…

Jag är för övrigt snart i vecka 18, det innebär att det snart är halvtid och ultraljudet närmar sig med stormsteg! Livet alltså, livet. Älskade livet.

Kram på er!

Att träna som gravid – Vecka 13 och 14

Första trimestern (de första tolv veckorna) var slitsamma med nya hormoner i kroppen som sprutade till höger och vänster och gjorde mig både trött och illamående. I slutet av vecka tolv så kände jag att något i kroppen började att vakna till liv igen, en del av energin som jag saknat började komma tillbaka.

Jag har hittat tillbaka till cykeln igen. Jag har varit på spinning och jag använder spinningcykeln nere i källargymmet på jobbet mer och mer. Jag kombinerar ofta cyklingen med rygg- och magövningar, rörlighetsövningar, rodd, benböj med viktplatta osv. Styrke- och rörlighetsövningar helt enkelt. Kroppen mår verkligen bra av träningen och jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen.

Självklart så har jag dagar då jag dippar rejält. Nätter då jag sover dåligt och springer till toaletten och kissar konstant. Illamåendet kommer och går och tröttheten likaså. Men i det stora hela så mår jag väldigt bra. Jag kan jobba 100% och älskar verkligen att vara på jobbet. Jag kan träna, på en mycket lugnare nivå än vad jag är van vid men jag är glad så länge jag kan träna och kroppen svarar positivt på det.

Jag försöker verkligen njuta av graviditeten och nio dagar av tio så gör jag det. Sedan så kommer dag nummer tio, dagen då jag är väldigt trött och tänker väldigt mycket på vad som händer i kroppen och hur allting kommer att gå. Det är mycket tankar och känslor som såklart tar energi, på gott och ont. Jag är väldigt lyckligt lottad över att få känna allt det här, att få vara gravid. Det finns de som vill men inte kan bli gravida. Det är viktigt att försöka se allt som händer i kroppen, både det som känns jobbigt och det som känns bra, som något positivt. Det händer och det känns för att barnet växer i min mage.

Vi ska ha barn. VI SKA HA BARN. Jag börjar förstå det på riktigt nu. Nu när jag har en liten kula och har inhandlat mina första mammabyxor. Livet är fantastiskt och kroppen är fantastisk som kan skapa liv. Livet alltså. Livet.

Kram på er!

Att träna som gravid – Första trimestern

Jag tänkte skriva ett inlägg om mina mål för 2019. Mål jag behöver för att bli en bättre cyklist. Bättre som i starkare och uthålligare. Nu har dock livet andra planer.

Planer som vi – jag och min sambo – hade hoppats på att de skulle bli verklighet, men man vet aldrig med livet och kroppen. Men nu blev det som planerat, vi är gravida och jag är just nu i vecka 13 vilket innebär att trimester 1 – de första tolv veckorna – har passerat. Det innebär också att vi har avverkat en tredjedel av graviditeten.

Tiden har gått fort men samtidigt så känns det som att vissa dagar och veckor kryper fram i snigelfart. Tröttheten kommer och går, illamåendet likaså. Kroppen vill och behöver träna men kan såklart inte träna på samma nivå som tidigare. Jag har gjort omfall när det kommer till träningsmålen för år 2019 och därmed också omfall i hur jag ska träna.

Mitt mål är nu att fortsätta träna så mycket som kroppen kan och orkar. Jag måste lyssna på kroppen, det är prio nummer ett.

CYKLING

Cykling är skonsam träning även under en graviditet så jag ska fortsätta gå på spinning och cykla på trainern här hemma… som just nu har punktering på bakdäcket men det är lätt och snabbt fixat, jag måste bara få tummen ur och köpa en ny slang.

Jag kommer vara stor och rund om magen till sommaren då det är dags för utesäsongen, den som jag varje vinter längtar brutalt mycket efter, men den här sommaren kommer såklart inte innebära någon landsvägscykling. Jag kanske cyklar lite på min ”kärringcykel” och det kommer bli fortsatt trainer och spinning. Det kommer att räcka och bli över, att vara ute på racern med kulan är inget alternativ. Tänk vad taggad jag kommer vara för utesäsongen år 2020! Då ska jag cykla landsväg som aldrig förr.

STYRKETRÄNING

Förutom cykling så kommer det bli fokus på styrketräning under graviditeten. Jag har fuskat med styrketräningen under cykelsäsongen, det är så obeskrivligt roligt att cykla så då gör jag det mest hela tiden. Jag vet, man blir en bättre cyklist om man styrketränar men jag har helt enkelt inte haft den disciplinen. Nu måste jag dock ha disciplin, jag vill ha en stark och tålig kropp både under graviditeten, förlossningen och efteråt. Träning är bra ur så många olika aspekter, både som gravid och icke gravid. Det gäller bara att lägga träningen på rätt nivå.

VARIERAD TRÄNING

Det kommer säkert bli andra former av träning också. Promenader, lättare joggingrundor och kanske simning i slutskedet då det förmodligen är väldigt skönt att ”flyta fram” med kulan. Varierad träning för att få en stark och uthållig kropp, vilket både jag och bebis kommer må bra av.

TRIMERSTER 1

Första trimestern har varit väldigt upp och ner när det kommer till träning. Första månaden visste jag knappt att jag var gravid så jag tränade på som vanligt med framför allt högintensiva spinningpass. Jag var dock sjuk en lång period så det var en hel del frustration som infann sig i kroppen när jag inte kunde träna som jag ville.

Efter första månaden så kom tröttheten som en riktig käftsmäll, då visste vi att vi var gravida så lyckan var total. Jag fortsatte att instruera i giropassen på Friskis. 90 minuter spinning med intervaller. Kroppen svarade inte som vanligt så jag fick lätta på motståndet, le och se glad ut. Det fungerade bra men i vecka tio så kände jag att kroppen behövde ett uppehåll från giropassen så jag tackade för mig och hoppas såklart på att vara tillbaka och instruera i spinningsalen om kanske ett år? Vi får se vad kroppen säger helt enkelt. Ingen stress.

Jag har fortsatt träna så gott som det går. Tröttheten och illamåendet samt en förkylning mellan vecka sex till nio gjorde att jag tappade en del träning men jag har under mina bättre dagar fått till ett och annat pass på gymmet.

Senaste veckorna så har kroppen levererat riktigt bra när det kommer till styrketräning, något som jag verkligen behöver efter det tidigare fusket med just styrka. Kroppen har dock inte varit sugen på att cykla men i fredags, för två dagar sedan, så hände något. Jag hoppade upp på spinningcykeln som vi har i gymmet på jobbet och jag trampade igång med lite intervaller. Kroppen svarade fint och idag så gick jag på ett 60 minuter långt spinningpass och kände mig i riktigt bra form med tanke på omständigheterna. Illamåendet kommer och går hela tiden men jag mår illa när jag sitter hemma i TV-soffan så då kan jag lika gärna må lika illa på spinningcykeln. Och efter ett träningspass mår jag oftast bättre.

Det viktiga är att göra allt med sunt förnuft och att LYSSNA PÅ KROPPEN! Tåls att säga många gånger.

Ja, här börjar vår resa mot vårt första barn och min resa mot att försöka träna och må så bra som det bara går hela vägen fram till förlossning och efter förlossningen. Vi tar en dag i taget och hoppas på att allt går som planerat. Nu längtar vi efter första ultraljudet och att få se bebisens hjärta slå för första gången. Vilken grej, livet alltså.

Kram på er!

Cykelsäsongen 2018 – ”Stravahetsen” och ”må-bra-cyklingen” som gav riktiga resultat

Det pratas och skrivs mycket om att summera den cykelsäsong som varit och sätta upp nya mål för den cykelsäsong som väntar. Jag vet att många har bokat plats till motionslopp som Vätternrundan, Vänern runt, Siljan runt, Tjejvättern, osv. Jag vet också att många har bokat cykelresor till bland annat Mallis i april-maj för att nöta asfalt och samla på sig ordentligt med mil och vänja kroppen vid cykeln innan säsongen drar igång på riktigt här hemma i Sverige.

Men vet ni vad? Jag har inte bokat in någonting. Inget motionslopp, ingen tävling och ingen cykelresa.

För ett år sedan så hade jag bokat in både Mallis i slutet av april och Vänern Runt i slutet av maj. Men år 2019 kommer att bli annorlunda. Innan vi går in på vad framtiden har att erbjuda så vill jag ta en titt i backspegeln och sammanfatta den säsong som har varit, cykelsäsongen år 2018. Jag ska försöka att fatta mig kort, med betoning på försöka. 

CYKELSÄSONGEN 2018 

1. Mallis –  Säsongen började med tunga ben på Europas kanske bästa cykelö, Mallis. Innan resan så hade jag bara hunnit med ETT pass utomhus och det var sju mil med pappa längs Indalsleden. Vintern hade bokstavligt talat tagit oss med storm och det var fortfarande snö kvar på marken när vi cyklade vår sjumilatur.

Nere på Mallis så körde jag riktigt hårt med tanke på hur lite jag cyklat innan resan. Det blev långa dagar med tvåsiffriga milsträckor och dag nummer fyra så ”bonkade” jag rejält. Värmen, höjdmetrarna och milen som jag började samla på mig i mina otränade cykelben gjorde sig tillkänna. Det kom lite tårar och några mindre vackra, men väl valda, ord ur min trötta kropp. Pappa var snäll och drog ned på sitt tempo och tog vinden hela vägen tillbaka till hotellet. Pappa har förmodligen världens bästa och tryggaste cykelrygg att ligga bakom. Vi stannade vid en mack och åt glass och drack cola. Energin och livet återvände. Vi tog oss tillbaka till Palma och jag fick ett och annat att fundera över på hotellrummet. Är jag inte bättre cyklist än såhär? Självförtroendet svajade rejält.

Sista dagen på Mallis, dag nummer sex, började jag känna att kroppen svarade på ett annat sätt än tidigare dagar. Jag hade lättare att hänga på pappa och sista dagen drog vi till med en episk femtonmilatur. Den dagen gav mig självförtroendet tillbaka och jag kände att cykelsäsongen 2018 kanske kunde blir något bra trots allt.

2. Vänern Runt – Mallis gav mig en riktig kickstart på säsongen med cirka 60 mil i benen på totalt fem cykeldagar. När jag kom hem från Mallis så var det fullt fokus på Vänern Runt som skulle gå av stapeln i slutet av maj. Jag hade en bra bit över 100 mil i benen innan Vänern och jag kände mig stark när jag stod på start med gänget från Team Ljungskog. Vi skulle ha ett rullsnitt på 28-30 km/h på de 60 mil som vi hade framför oss under totalt tre dagar. Det målet klarade vi och det blev en av de bästa cykelhelgerna någonsin. Solen sken hela helgen, kroppen svarade bra, sällskapet var det bästa och hela arrangemanget får fem av fem cyklar. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att cykla Vänern Runt igen. Mycket mindre cyklister än på Vätternrundan, ingen tidshets och mer gemenskap i och med att alla sov tillsammans i gymnastiksalar längs vägen. Som ett extremt träningsläger skulle man kunna säga.

3. Juni till mitten av september (”Stravahetsen”) – Efter Mallis och Vänern så hade jag ingenting inbokat i cykelväg, jag skulle bara ta en dag i taget och föröka lyssna in kroppen och på så sätt bli både starkare och framför allt må bättre. Pappa hade introducerat mig för Strava och från att ha hånat applikationen som ett ”gubbfacebook” så blev det efter några veckor mitt nya beroende. ”Stravahetsen” hade officiellt tagit plats i mitt liv.

Hets kan vara på gott och det kan vara på ont. Jag hade för första gången på sex år inte bokat in någon Vätternrunda på grund av att jag inte ville ”tidshetsa” runt pölen för sjätte året i rad. Strava blev också en hets men mer i positiv bemärkelse. Det blev på mina egna villkor och jag kunde när som helst stänga av antingen Strava eller min cykeldator och på så sätt ta bort hetsen helt. Men jag kunde inte hålla fingrarna borta från Strava, det gick bara inte. Jag föll pladask. Att få cykla olika sträckor över hela Sundsvall och kunna jämföra tider både mot sig själv och mot andra gjorde att en lagom stor tävlingsdjävul tog över min cykelkropp och tog mitt cyklande till en ny nivå.

Jag har cyklat mycket klungcykling i år, framför allt med Alnö Race Team, men största delen av säsongen har jag cyklat själv. Det har blivit många soloturer á la fem mil med insprängda intervaller och det har verkligen byggt upp en cykelstyrka som jag inte varit i närheten av tidigare. När jag har cyklat med pappa så har han inte dragit ifrån mig i backar på samma sätt som han gjort tidigare och på flackare partier så har jag kunnat gå fram och dra kortare sträckor i pappas tempo, det har inte heller hänt tidigare.

Jag tror att min styrka och uthållighet på cykeln i år till stor del beror på ”Stravahetsen”. Jag behöver sätta upp mål och slänga in en tävlingsdjävul för att verkligen kunna prestera och utvecklas. Jag gillar utmaningar och jag växer av dem, så länge de inte blir för stora och övermäktiga, då har jag istället en förmåga att överträna och gå sönder… det hände säsongen 2015 då först min cykel gick sönder, sedan hostade jag mig runt Vättern och cyklade från Malmö till Paris på en vecka med en kropp som egentligen bara behövde vila. Jag gick sönder. Där vill jag inte hamna igen. Det var såklart ett minne för livet och utan den resan hade jag förmodligen inte kommit såhär långt med mig själv och cyklingen, men man måste vara rädd om sig själv. Man har bara en kropp.

Det är såklart inte bara Strava, utan flera olika faktorer, som har bidragit till att den här cykelsäsongen har varit den bästa för mig rent fysiskt. Det tar tid att bli en uthållig och seg cyklist, det sägs att man blir bättre med åren och såhär långt så stämmer det för min del.

Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp. Jag har vilat och avbokat pass då kroppen känts trött och låg. Jag har maxat och lagt till pass då kroppen känts pigg och hög.

Jag har börjat ta kosttillskott innan och efter mina cykelpass, det är svårt att svara på om det verkligen har givit någon effekt men det har känts bra och jag tror faktiskt att det har bidragit till att min kropp har orkat mer och att jag har kunnat hålla mig borta från sjukdom nästan hela säsongen. Jag hade bara några förkylningsveckor i mitten av säsongen och efter den dippen så formtoppade jag rejält. Vila är ett vapen. 

Sist men inte minst så har jag verkligen njutit av att cykla den här säsongen. Jag valde att planera in mindre lopp och tog istället dagarna mer som de kom. Det blev ett mer kravlöst cyklande och då kom resultaten som ett brev på posten.

Den här säsongen har bjudit på cykellycka i alla dess former. Det blev bland annat en Bollnäsrunda med Alnö Race Team i 32 graders värme. Det blev brutal MTB-cykling i bergen på Kreta och fantastisk cykling med ”räääsern” i vackra Skåne. Det blev Ljungandalen Runt i brutala vindar som säsongsavslutning med Team Ljungskog.

Jag har gått utanför min comfort zone och cyklat mitt livs första tempolopp, i ösregn skall tilläggas. Den här cykelsäsongen har på många sätt varit den bästa någonsin. Vi har haft en fantastisk sommar och trots att jag jobbar treskift så har jag kunnat cykla mer mil än någon säsong tidigare.

Frukostrundorna med Alnö Race Team blev nog sommarens stora cykelsuccé. Att få starta dagen med klungcykling och sedan avsluta cykelturen med frukost med utsikt över Sundsvalls hamn… det är livet.

Det är mycket jag tar med mig från den här säsongen men framför allt att jag kan bli både starkare och uthålligare om jag planerar min träning rätt och fullföljer planen.

Att sova, äta och dricka ordentligt är givetvis också grundläggande för att kunna prestera och nå sina uppsatta mål. Förra året hade jag sömnproblem och åt för dåligt vilket såklart resulterade i både sjukdom och sämre resultat. I år har jag fått ordning på sömnen, jag äter ordentligt och försöker tänka på vad jag stoppar i mig vilket ger positiva resultat direkt.

Livet i stort har såklart inverkan på cyklingen och hur man cyklar. Allt som händer i livet ger och tar energi. Har man balans i livet så cyklar man bättre, simple as that.

Det är mycket att tänka på om man vill bli en bättre cyklist men det viktigaste är att man cyklar för att det är kul och för att man vill må bra. Cykling är det bästa jag vet och jag har svårt att se att jag någonsin kommer att tycka att det är tråkigt.

Kudos till alla er som har läst såhär långt. I nästa inlägg berättar jag vad min plan för säsongen 2019 är. 

Kram så länge!

 

 

Race Report – Ljungandalen Runt 115 km

Årets sista race report? Mycket möjligt. Säsongen närmar sig sitt slut, på gott och ont. Jag är låg på energi efter en intensiv säsong och kroppen skriker efter vila och mer varierad träning. Men mer om det i nästa inlägg, här kommer min race report från Ljungandalen runt 115 km.

INFÖR LOPPET

Jag hade inte funderat så mycket över loppet. Mitt största fokus hade legat på Polis-SM som var fyra dagar tidigare. Efter Polis-SM var jag ganska sliten men ville verkligen genomföra Ljungandalen runt med tjejerna i Team Ljungskog. Jag vilade ons, tors och fre. Sen var det dags. Jag och pappa samåkte ut till Ånge där starten ägde rum. Jag var inte alls speciellt sugen på frukost på morgonen, jag var alldeles för trött, men jag åt två rejäla mackor i bilen och drack sportdryck. Cykla nästan 12 mil på tom mage, det blir inge bra.

Vid start var det full aktivitet. Jag skymtade många ”Ljungskogare” samt ”Artare” (Alnö Race Team). Så roligt med ett lokalt cykellopp med mycket folk man känner. Jag sprang in på toaletten, i vanlig ordning innan en start. Jag fyllde mina vattenflaskor, fyllde den ena med resorb, tog på mig armvärmarna, bytte skor, fyllde ryggfickorna med energi, putsade glasögonen och tog några djupa andetag. Lite nervigt var det trots allt. Vi hade inte satt upp något tidsmål utan skulle cykla runt 30 km/h i ett ”fart-efter-kamrat-tempo”. Alla ska med, helt enkelt! Jag hade mest cyklat korta och intensiva tempopass senaste månaden så 12 mil kändes ganska långt för dagsformen. Men jag skulle fixa det, det bara visste jag.

LOPPET

På start var vi fem stycken Ljungskogare som skulle köra 115 kilometer, övriga skulle köra 60 kilometer. Det var jag, Emelie, Katarina, Towe och vår ”hangaround” (manlig cyklist) Per. Ett starkt och härligt gäng. Det blev dock problem direkt. Katarina hade slitna klossar och hon kunde inte klicka i sin vänstra sko i pedalen. Hon kämpade på med detta hela första kilometern och fick stanna flera gånger men hon fick inte till det. Vi stod och väntade på henne i flera minuter men bestämde oss till slut för att cykla utan henne. Det kändes inte alls kul att lämna en av fem så tidigt i loppet men cykling är som det är och ibland sviker materialet.

Fyra kvar. Vi låg på ett led och turades om att dra. Vi hade en tacksam medvind i ryggen och kunde ligga och trycka på mellan 30-40 km/h under stora sträckor. Helt magiskt. Solen sken och vi sken ikapp med den. Vi tuggade på och cyklade förbi några cyklister längs vägen. Vi hade tappat en del tid i starten men det var inget om störde oss, vi hade som sagt inget tidsmål. Vi skulle ta oss runt och njuta av årets sista lopp.

Efter halva loppet, knappt 6 mil, så cyklade vi över Ljungan och vände om mot Ånge. Då kom motvinden som en jäkla vägg. Vi visste att den skulle komma men det kändes ändå lite som en chock. Vi susade förbi första depån och vinkade glatt till funktionärerna. När jag släppte styret med ena handen så kände jag hur hela cykeln hoppade till. Det var ett stort gupp mitt på vägen och jag såg i ögonvrån hur övriga i laget också hoppade till med lite lätt panik i ögonen. Sedan hörde jag en smäll. Jag vände mig om och såg att en cyklist låg mitt på vägen. Ingen i vårt lag utan en man som legat i vår svans och rullat med. Vi såg att funktionärerna tog hand om honom så vi valde att fortsätta.

Vi kämpade oss fram i motvinden och jag märkte att energin började att tryta hos samtliga i klungan. Jag ropade att alla skulle ta korta förningar i motvinden, det är lätt att ta slut annars. Efter cirka 2 mil i motvind, 8 totalt, så började jag dippa. Det var mycket små knixar och i en längre knix kändes benen helt stumma. Vad är det för fel på mig? Tänkte jag. Är jag sjuk? Är jag otränad för längre sträckor? Är det fel på cykeln? Mycket riktigt. Jag tittade ned på mitt framdäck och såg att det var helt platt. Punktering. Skönt att det inte var fel på kroppen men alltid trist med punka. Vi stannade och pumpade upp mitt däck lite snabbt. Planen var att göra slangbytet vid nästa depå… men depån kom aldrig och min energi började ta slut. Det är jobbigt att trampa med luft i endast ett däck.

När cykeldatorn visade cirka 89 kilometer så stannade vi vid en parkering där det stod ett gäng damer som inväntade sina anhöriga. De hejade glatt och var genast behjälpliga. De plockade fram en stor pump ur sin bil och peppade oss. TACK! De sa att de kände mannen som legat i vår svans och ramlat vid första depån. Han hade klarat sig med lite skrapsår och var på cykeln igen. Skönt. De skämtade lite och sa ”det kanske är bra att ni får punktering, då har han en chans att komma ikapp”. Vi skrattade lite och precis då dök han upp.

Per bytte min slang lätt som en plätt och vi var på rull igen. Vi cyklade någon kilometer och såg äntligen den där efterlängtade depån. Min mage skrek av hunger och benen skrek efter energi. Jag åt en banan, en chokladbit, drack en celsius och stoppade ned ytterligare en chokladbit i ryggfickan.

Men då kom nästa problem. Per hade problem med växlarna och det var bara hans stora klinga som fungerade. Towe sa att hon och Per kunde cykla något långsammare tillsammans. Jag tittade på Emelie, jag såg att hon var taggad och ville komma i mål så fort som möjligt. Så vi bestämde oss för att kötta på så gott som vi bara kunde. Knappt 3 mil kvar i motvind. En utmaning då man bara är två men vi kopplade på pannbenen på nytt och trampade.

Vi tog korta förningar och väntade in varandra. Vi var båda väldigt trötta och kände hur benen började krampa rejält. Nej, nej… inte nu. Vi stannade, jag fick en gt-tablett av Emelie och sköljde ned den med lite vatten. Den gjorde susen. Jag krampade inte lika mycket och kunde trycka på lite mer.

Energi fanns kvar men benen var inte riktigt med i matchen. Vi fick sällskap av en herre en bit men han försvann. Hans fru (tror jag) körde dock bil längs banan och stannade titt som tätt och räknade ned kilometrarna åt oss. Magiskt! TACK. Med 9 kilometer kvar så var mina ben tvärslut. Men då sa Emelie något som gav mig ny energi… ”vi har cyklat 103 kilometer, då kan vi cykla 9 till”. Så sant som det var sagt. I det stora hela var 9 kilometer ingenting. Vi hjälptes åt, som ett riktigt team, och tog oss i mål sida vid sida. En medalj runt halsen och lite bilder i målfållan. Den känslan. Att få fira lite efter en rejäl urladdning. Oslagbart.

TACK

Till alla underbara tjejer (och killar!) i Team Ljungskog.

Till pappa som också var på plats och cyklade med ART.

Till ART och alla härliga cyklister.

Men STÖRST TACK till de som arrangerat Ljungandalen runt, alla funktionärer osv. Ett fantastiskt vackert lopp!