Race Report – Ljungandalen Runt 115 km

Årets sista race report? Mycket möjligt. Säsongen närmar sig sitt slut, på gott och ont. Jag är låg på energi efter en intensiv säsong och kroppen skriker efter vila och mer varierad träning. Men mer om det i nästa inlägg, här kommer min race report från Ljungandalen runt 115 km.

INFÖR LOPPET

Jag hade inte funderat så mycket över loppet. Mitt största fokus hade legat på Polis-SM som var fyra dagar tidigare. Efter Polis-SM var jag ganska sliten men ville verkligen genomföra Ljungandalen runt med tjejerna i Team Ljungskog. Jag vilade ons, tors och fre. Sen var det dags. Jag och pappa samåkte ut till Ånge där starten ägde rum. Jag var inte alls speciellt sugen på frukost på morgonen, jag var alldeles för trött, men jag åt två rejäla mackor i bilen och drack sportdryck. Cykla nästan 12 mil på tom mage, det blir inge bra.

Vid start var det full aktivitet. Jag skymtade många ”Ljungskogare” samt ”Artare” (Alnö Race Team). Så roligt med ett lokalt cykellopp med mycket folk man känner. Jag sprang in på toaletten, i vanlig ordning innan en start. Jag fyllde mina vattenflaskor, fyllde den ena med resorb, tog på mig armvärmarna, bytte skor, fyllde ryggfickorna med energi, putsade glasögonen och tog några djupa andetag. Lite nervigt var det trots allt. Vi hade inte satt upp något tidsmål utan skulle cykla runt 30 km/h i ett ”fart-efter-kamrat-tempo”. Alla ska med, helt enkelt! Jag hade mest cyklat korta och intensiva tempopass senaste månaden så 12 mil kändes ganska långt för dagsformen. Men jag skulle fixa det, det bara visste jag.

LOPPET

På start var vi fem stycken Ljungskogare som skulle köra 115 kilometer, övriga skulle köra 60 kilometer. Det var jag, Emelie, Katarina, Towe och vår ”hangaround” (manlig cyklist) Per. Ett starkt och härligt gäng. Det blev dock problem direkt. Katarina hade slitna klossar och hon kunde inte klicka i sin vänstra sko i pedalen. Hon kämpade på med detta hela första kilometern och fick stanna flera gånger men hon fick inte till det. Vi stod och väntade på henne i flera minuter men bestämde oss till slut för att cykla utan henne. Det kändes inte alls kul att lämna en av fem så tidigt i loppet men cykling är som det är och ibland sviker materialet.

Fyra kvar. Vi låg på ett led och turades om att dra. Vi hade en tacksam medvind i ryggen och kunde ligga och trycka på mellan 30-40 km/h under stora sträckor. Helt magiskt. Solen sken och vi sken ikapp med den. Vi tuggade på och cyklade förbi några cyklister längs vägen. Vi hade tappat en del tid i starten men det var inget om störde oss, vi hade som sagt inget tidsmål. Vi skulle ta oss runt och njuta av årets sista lopp.

Efter halva loppet, knappt 6 mil, så cyklade vi över Ljungan och vände om mot Ånge. Då kom motvinden som en jäkla vägg. Vi visste att den skulle komma men det kändes ändå lite som en chock. Vi susade förbi första depån och vinkade glatt till funktionärerna. När jag släppte styret med ena handen så kände jag hur hela cykeln hoppade till. Det var ett stort gupp mitt på vägen och jag såg i ögonvrån hur övriga i laget också hoppade till med lite lätt panik i ögonen. Sedan hörde jag en smäll. Jag vände mig om och såg att en cyklist låg mitt på vägen. Ingen i vårt lag utan en man som legat i vår svans och rullat med. Vi såg att funktionärerna tog hand om honom så vi valde att fortsätta.

Vi kämpade oss fram i motvinden och jag märkte att energin började att tryta hos samtliga i klungan. Jag ropade att alla skulle ta korta förningar i motvinden, det är lätt att ta slut annars. Efter cirka 2 mil i motvind, 8 totalt, så började jag dippa. Det var mycket små knixar och i en längre knix kändes benen helt stumma. Vad är det för fel på mig? Tänkte jag. Är jag sjuk? Är jag otränad för längre sträckor? Är det fel på cykeln? Mycket riktigt. Jag tittade ned på mitt framdäck och såg att det var helt platt. Punktering. Skönt att det inte var fel på kroppen men alltid trist med punka. Vi stannade och pumpade upp mitt däck lite snabbt. Planen var att göra slangbytet vid nästa depå… men depån kom aldrig och min energi började ta slut. Det är jobbigt att trampa med luft i endast ett däck.

När cykeldatorn visade cirka 89 kilometer så stannade vi vid en parkering där det stod ett gäng damer som inväntade sina anhöriga. De hejade glatt och var genast behjälpliga. De plockade fram en stor pump ur sin bil och peppade oss. TACK! De sa att de kände mannen som legat i vår svans och ramlat vid första depån. Han hade klarat sig med lite skrapsår och var på cykeln igen. Skönt. De skämtade lite och sa ”det kanske är bra att ni får punktering, då har han en chans att komma ikapp”. Vi skrattade lite och precis då dök han upp.

Per bytte min slang lätt som en plätt och vi var på rull igen. Vi cyklade någon kilometer och såg äntligen den där efterlängtade depån. Min mage skrek av hunger och benen skrek efter energi. Jag åt en banan, en chokladbit, drack en celsius och stoppade ned ytterligare en chokladbit i ryggfickan.

Men då kom nästa problem. Per hade problem med växlarna och det var bara hans stora klinga som fungerade. Towe sa att hon och Per kunde cykla något långsammare tillsammans. Jag tittade på Emelie, jag såg att hon var taggad och ville komma i mål så fort som möjligt. Så vi bestämde oss för att kötta på så gott som vi bara kunde. Knappt 3 mil kvar i motvind. En utmaning då man bara är två men vi kopplade på pannbenen på nytt och trampade.

Vi tog korta förningar och väntade in varandra. Vi var båda väldigt trötta och kände hur benen började krampa rejält. Nej, nej… inte nu. Vi stannade, jag fick en gt-tablett av Emelie och sköljde ned den med lite vatten. Den gjorde susen. Jag krampade inte lika mycket och kunde trycka på lite mer.

Energi fanns kvar men benen var inte riktigt med i matchen. Vi fick sällskap av en herre en bit men han försvann. Hans fru (tror jag) körde dock bil längs banan och stannade titt som tätt och räknade ned kilometrarna åt oss. Magiskt! TACK. Med 9 kilometer kvar så var mina ben tvärslut. Men då sa Emelie något som gav mig ny energi… ”vi har cyklat 103 kilometer, då kan vi cykla 9 till”. Så sant som det var sagt. I det stora hela var 9 kilometer ingenting. Vi hjälptes åt, som ett riktigt team, och tog oss i mål sida vid sida. En medalj runt halsen och lite bilder i målfållan. Den känslan. Att få fira lite efter en rejäl urladdning. Oslagbart.

TACK

Till alla underbara tjejer (och killar!) i Team Ljungskog.

Till pappa som också var på plats och cyklade med ART.

Till ART och alla härliga cyklister.

Men STÖRST TACK till de som arrangerat Ljungandalen runt, alla funktionärer osv. Ett fantastiskt vackert lopp!

Race Report – Polis-SM tempocykling

INFÖR TÄVLINGEN

Det är mycket tankar och känslor i kroppen just nu, vet inte riktigt vart jag ska börja. Men det blir nog bäst om jag börjar i augusti då jag köpte mina tempopinnar…

Efter lite (läs: mycket!) funderingar hit och dit så bestämde jag mig för att delta i Polis-SM för andra gången. Första gången jag deltog var för två år sedan i Karlstad då linjelopp stod på schemat. Linjelopp känns mer spontant som min grej, det påminner lite mer om de motionslopp jag kört. Tempolopp, som stod på schemat detta år, det är något helt annat. Jag har ingen tempocykel och tempopinnar har jag aldrig testat tidigare. Men ibland så måste man gå utanför sin comfort zone och testa något nytt för att utvecklas och växa som cyklist. Sagt och gjort, jag anmälde mig till landsvägstempot.

Jag hade tur som fick köpa ett par tempopinnar av en cykelvän för en billig peng. Sambon monterade dessa på cykeln och vi åkte sedan ut till vackra Holmsjön för att jag skulle få inviga tempopinnarna i en vacker miljö. Första tramptagen kändes lite vingliga när jag skulle ”lägga mig ned” i tempopinnarna. Jag trampade över några gupp och det vinglade mer än vad jag är van vid men jag vande mig snabbt och gillade verkligen hur avlastande det var för axlar och nacke. Det är skönt att ligga ned i tempopinnarna och bara trampa allt vad man kan. Och jäklar vilket tryck man får i pedalerna. En riktigt härlig känsla!

Veckorna innan tävlingen så har jag försökt att lägga mer fokus på korta och högintensiva pass. Jag har kört intervaller och cyklat väldigt mycket själv. Man blir stark av att cykla själv och det är också väldigt skönt att få vara helt själv med cykeln.

Uppladdningen inför tävlingen har känns helt okej men inte optimal. Vi hade två veckors sen semester och spenderade en av dessa på Kreta och en i Skåne. Det blev lite cykling men inte så mycket. Skönt att få ett break från jobb och ladda batterierna men någon större träningsmängd blev det som sagt inte. Efter semestern hann jag köra några pass och jag har känt mig väldigt stark i benen, flåset har dock inte riktigt varit där. En liten bakterie kan ha legat och stört i kroppen men inget som på något sätt skulle få mig att ställa in tävlingen.

 

DAGEN INNAN TÄVLING

Jag fick sällskap av sambon till Örebro vilket var väldigt skönt. Vi turades om att köra på vägen ned och regnet bara öste ned. Det såg ut att bli regn även under tävlingsdagen så jag var mentalt inställd på ett kyligt lopp. Vi kom ned till Örebro vid 20-tiden och då åkte jag direkt ut till banan för att reka lite. Jag körde bilen fram och tillbaka för att se hur banprofilen såg ut.

Det var en lång raksträcka med en del motlut men ingen riktig backe. Den här säsongen har jag blivit bättre på backar så jag blev lite besviken över att det var så pass platt. Vändningen var vid en kyrka och sedan var det bara att cykla samma väg tillbaka. Det kändes skönt att få se banan på riktigt en gång innan start, en stor avlastning för det mentala. Det började pirra till ordentligt i magen vilket är ett gott tecken, lite nervös måste man vara för att kroppen och knoppen ska kunna förbereda sig för det som komma skall.

 

TÄVLINGEN

Första start skulle vara klockan 13:00. Min starttid var 13:06. Jag var uppe redan vid 09 och fick paket av min sambo. Nej, jag fick inte paket för att jag skulle tävla. Jag fick paket för att det var min födelsedag. Vilken dag! Fylla år och få cykla SM.

Jag hade kollat in startlistan och anmälda i klassen D20 var bara jag och en till, en tjej vid namn Caroline. Caroline tog silver i linje 2016, det år jag tog brons. Jag minns henne väl, hon sa redan då att hon föredrog tempo och att hon brukade köra triathlon. Bra för henne, minde bra för mig. Lite besviken var jag såklart över att vi var så få anmälda, år 2016 var vi fler och med tanke på att cykelsporten har vuxit en hel del så trodde jag att vi skulle vara ännu fler detta år. Det kanske är tempot som skrämmer iväg vissa? Eller vädret? Eller både och? Jag har inte svar på det men bestämde mig för att det skulle bli en härlig utmaning trots att det var så få i min tävlingsklass.

Jag åkte och hämtade ut min nummerlapp, rekade banan en gång till, fyllde på med energi, sprang på toa fyra gånger, pumpade däcken och putsade glasögonen. När klockan var strax efter 12 så parkerade jag bilen och rullade bort mot starten. Det började droppa lite från himmelen, precis som väntat. Det skulle komma regn vid 13-14 tiden. Jag hade inga rengskydd med till mina cykelskor men jag tänkte att det inte spelar någon roll, vi skulle ju bara cykla knappt 20 kilometer och jag hoppades på att cykla på under 35 minuter.

När jag kom till start så var Caroline den första jag såg. Hon är nästan en hel linjal längre än mig och hade både tempocykel och en sån där snabb och cool tempohjälm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite i underläge. Jag valde att se detta som en rejäl morot. Att få tävla mot en tempocyklist i ett tempolopp, det om något är utvecklande för mig och kommer få mig att växa som cyklist. Vi småpratade lite och sedan värmde vi upp.

Under uppvärmningen så kom det en riktig störtskur. Jag kände hur regnet smög innanför både skor och strumpor. Jag var helt genomblöt. Jag cyklade tillbaka till starten och ställde mig under ett tält och försökte hålla igång värmen så gott som möjligt. Med några minuter kvar till start så cyklade jag ett kort varv och rullade sedan fram. Några djupa andetag sedan var det dags.

Caroline startade en minut innan mig. Skönt att få jaga och inte bli jagad. Caroline cyklade iväg sedan var det min tur. På start så klickade jag i skorna i båda pedalerna och en person stod bakom mig och höll i mig och min cykel. En riktig tempostart. På detta sätt så kommer man iväg direkt och kan trampa istället för att hålla på och böka med att klicka i skorna i pedalerna efter startskottet. Smidigt men ovant.

Starten gick bra. Jag stod upp och trampade igång rejält för att gå med mig bra med fart ut på banan. Regnet öste fortfarande ned men det var inget jag reflekterade så mycket över. Jag var redan blöt, sikten var fullgod genom glasögonen och jag hade fokus framåt. Jag la mig ned i tempopinnarna och trampade allt vad jag kunde. Jag kände hur pulsen drog iväg direkt. Det mentala drog också iväg. Många tankar både om mig själv och min motståndare Caroline. Jag sa åt mig själv att sluta tänka så mycket och bara köra, det viktiga var att jag gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar.

Efter cirka 5 minuter såg jag en cyklist en bit fram på banan. ”Är det Caroline?” tänkte jag för mig själv. De enda som hade startat innan oss var herrar 70 samt herrar 50 brand. Brand innebär att det var brandmän, det var alltså inte bara poliser på banan. Det heter ”Brand och Polis-SM”. Brandkåren och polisen anordnar alltid cykel-SM tillsammans. Riktigt roligt tycker jag! Alltid kul att få träffa andra blåljuskollegor. Jag fick i alla fall ny energi när jag skymtade en cyklist framför mig. Jag försökte räkna ut ungefär hur långt före mig denna cyklist var och det var ganska precis 60 sekunder, det vill säga samma avstånd som jag hade till Caroline när jag startade.

Efter ytterliga några kurvor så kom en raksträcka då jag skymtade denna cyklist på nytt, nu hade jag kommit närmre och jag såg till min stora besvikelse att det inte var Caroline. Det var en av herrarna ur H70. Jag cyklade förbi honom i en liten uppförsbacke och hejade glatt. Det gav mig i alla fall lite ny energi att få se någon annan längs banan.

Efter knappt en mil så kom jag fram till vändpunkten som låg vid en gul liten kyrka. Strax innan jag skulle vända så mötte jag Caroline. Jag klockade henne och skulle klocka mig själv på samma ställe för att se hur långt efter jag var. Det var en liten knix upp till vändpunkten sen skulle jag trampa ned en bit för att komma till den plats där jag mötte Caroline. Jag trampade upp för knixen, fick ta emot lite hejarop från funktionärerna och trampade sedan på allt vad jag kunde ned för den lilla knixen. Jag kollade på klockan. Jag hade tappat tid mot Caroline, cirka 30 sekunder. Jag visste att det skulle bli svårt att ta igen detta men jag fortsatte att köra för guld (det måste man ju göra!).

 

När femkilometersskylten dök upp så kände jag mig trött. Jag är ovan vid korta och högintensiva lopp och hade svårt att bestämma mig för vilken nivå och vilket tempo jag skulle lägga cyklingen på. Ena sekunden kände jag mig stark och att jag kunde trycka på mer, i nästa kände jag mig trött och slut. En fin och svår balansgång det där. Men med bara fem kilometer kvar så ville jag få ut det där sista som man alltid har kvar fast det kanske inte känns så. Jag försökte öka trycket i pedalerna (watten) och maxa sista biten in i mål. Spurten kändes bra och jag var nöjd när jag gick i mål. Känslan var att jag kom tvåa och den känslan var rätt. Jag hade givit allt jag hade men det räckte inte riktigt hela vägen.

 

EFTER TÄVLINGEN

Jag kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag kände mig. Jag var trött men ändå inte. Jag var nöjd men ändå besviken. Jag är och kommer alltid vara en tävlingsmänniska och då nöjer man sig aldrig med en andraplats, oavsett hur många eller få som deltar. Så helt nöjd var jag inte. Å andra sidan så var det mitt första tempolopp efter en månads träning med tempopinnar, motståndet var en tempocyklist med tempocykel som har kört tempo i flera år. På pappret var jag slagen redan innan start, rent krasst. Så i det stora hela var jag ändå ganska nöjd. Och tiden 33:01 var en tid som gör mig nöjd med tanke på att regnet öste ned under hela loppet.

Ett silver är alltid ett silver och en erfarenhet som detta kan leda till vad som helst… kanske en tempocykel och en blivande triathlonsatsning? Man ska aldrig säga aldrig. En sak kan jag dock säga och det är att tempocykling är fruktansvärt roligt!

 

Cykla i Skåne

Efter en vecka på Kreta så styrde vi sedan mot Skåne och vackra Ystad. Där fick vi bo i en makalöst vacker Skånelänga och hade tillgång till massor av spektakulära cykelvägar. Det blev två cykeldagar och totalt 10 mil. Första dagen körde vi lite vilse, hamnade på grusvägar, hälsade på kossorna och fick känna på den kända skånska blåsten…

 

Andra cykeldagen så guidade Teds bror Tim oss genom mellanrundan för motionsloppet ”Tre slott”. För er som har missat det så finns det väldigt mycket slott nere i Skåne. Motionsloppet ”Tre slott” har tre olika sträckningar. En sträckning på cirka 4 mil, en på cirka 6 mil och en på cirka 10 mil. Om man cyklar den kortaste sträckningen på 4 mil så får man se tre slott, om man cyklar 6 mil får man se 5 slott, osv…

Vi cyklade alltså 6 mil och fick se både slott, öppna landskap, mäktiga alléer och en helt makalös solnedgång…

MTB-äventyr på Kreta

Efter två efterlängtade veckors semester så är jag tillbaka. Första veckan spenderades på Kreta och där hyrde vi mountainbikes. Ni hörde rätt, inga landsvägscyklar. Jag hade fått tipset av min fadder Peter på Friskis & Svettis. Så vi följde hans tips och hyrde MTB på Hellas Bike som sägs vara det bästa stället att hyra cyklar på i Agia Marina.

Två hardtails och en cykelkarta senare så var vi på väg upp mot bergen. Temperaturen stod på cirka 33 grader. Vi startade tidigt på morgonen men det spelade ingen roll, solen var också uppe tidigt.

Vi hade hittat en MTB-led på kartan som skulle ta oss upp i bergen via Sirili och vidare mot några andra små grekiska byar. Till en början gick det som planerat. Vi hittade Sirili, en mysig by i bergen med vänliga bybor som hejade glatt när vi susade förbi. ”Kalimera” sa dem och log.

Vi passerade Sirili och det var någonstans här som det riktiga äventyret började. Vi läste kartan som vi köpt väldigt noga men den stämde inte överens med Google maps. Och verkligheten stämde varken överens med kartan eller Google maps. Hmmm… vad göra? Vi hade cyklat asfalterade serpentinvägar hela vägen upp till toppen av berget. Jobbigt, svettigt och roligt. Men vi ville ha lite stigar med sten och grus också, vi hade trots allt hyrt MTB.

Vi bestämde oss till slut för att ta en stig som såg ut att gå ned till samma ställe som vi kom ifrån och enligt kartan vi köpt så skulle stigen ta oss ned till havet igen.

Det var en hyfsat stökig stig med mycket grus och stora stenar. Den slingrade sig som små serpentiner och en del av backarna var riktigt branta, då fick man lägga tyngdpunkten så långt bak man bara kunde och lita på grejerna. Det hoppade till i maggropen ibland av adrenalinet, oj så roligt!

Men sen tog stigen slut. Vi hade inte cyklat ned så långt så vi vände och cyklade tillbaka en bit och tog en annan stig. Där hittade vi ännu brantare backar och ännu större stenar. En riktig utmaning!

Vi cyklade på en bra stund och helt plötsligt så tog stigen tvärslut och det enda vi hade framför oss var en stor bergsvägg. Nej nej nej, tänkte jag och försökte frustrerat hitta en väg ned. Men det fanns ingen väg ned. Det fanns bara en väg och det var upp, samma väg som vi cyklat ned för.

Vid det här laget så hade vi cyklat x antal timmar, bestigit ett berg och sedan cyklat rakt ned i en kokhet grusgrop. Vi var med andra ord rätt så trötta. Tack och lov så hade vi varsin ryggsäck med extra vatten, fikabröd och frukt. Det var det som räddade oss.

Vägen upp blev även det en riktig utmaning. Vissa sträckor kunde man cykla fram men andra var så branta och steniga så man fick hoppa av cykeln och dra den upp bredvid sig. Värmen testade verkligen både det mentala och fysiska. Vi fick stanna i varje skuggparti och dricka vatten. Det kändes lite surt, kartan sa ju något helt annat än verkligheten, men något gnäll blev det inte. Gnäll hjälper ju ingen. Vi bet ihop och peppade varandra hela vägen tillbaka upp till toppen.

Den känslan var för övrigt med andra ord rätt så oslagbar. Känslan när man ser asfalt och toppen av berget. Grusstigen var slut och vi kunde hoppa upp på våra cyklar och trampa ned för alla serpentiner som vi trampat upp för. Vyerna var magiska och kroppen var så nöjd!

Det är fantastiskt fint att cykla på Kreta, jag kan verkligen rekommendera det. Men lita inte på kartorna, haha. Något man däremot kan lita på är de grekiska byborna. En bonde stannade bredvid oss med sin bil uppe i bergen och frågade om vi behövde vatten. Vilken medmänsklighet! Helt underbart.

En varm supersommar med stravasegment och cykellycka deluxe

Rubriken sammanfattar den här cykelsommaren ganska bra. Det har varit en riktigt supersommar med riktig supervärme. Nästan lite för varmt men det är dumt att klaga, jag vet. Så jag vill istället hylla den här cykelsommaren. Jag har nog aldrig varit så HÖG på cykling tidigare.

Säsongen började intensivt och tidigt med en cykelvecka på Mallis och sedan Vänern Runt, ett arrangemang som det bara sjunger cykellycka om. Rekommenderar det starkt. Någonstans här insåg jag att jag började bli stark, riktigt stark. Kroppen svarade på träningen, benen svarade på backarna. Något har helt klart hänt i min cykelkropp denna säsong, något riktigt bra.

Jag har lyssnat på kroppen, sovit bra, ätit bra och låtit kroppen vila för att bygga upp nya muskler och bli starkare. Jag börjar knäcka den där cykelkoden, på riktigt. En känsla som är svår att beskriva, en känsla som gör mig så lycklig.

Jag har njutit av cykellyckan och cyklat frukostrundor med Alnö Race Team, haft backträning med brudarna i Team Ljungskog, cyklat Bollnäsrundan och soloturer som heter duga. Jag älskar att cykla i klunga men jag älskar också att cykla solo. Ensamheten gör mig stark och får pannbenet att växa millimeter för millimeter.

Apropå ensamhet. Om knappt en månad ska jag cykla mitt första tempolopp. Jag köpte ett par tempopinnar av en cykelkompis förra helgen och har nu cyklat fyra tempopass. Oj vad kul det är med tempo! Vilket tryck man får i pedalerna och vad vilsamt det är för överkroppen. Gillar det verkligen.

Har dock inte en aning om hur det kommer att gå den 11 september (på min födelsedag och allt) då jag kommer att köra tempolopp i Polis-SM. För två år sedan körde jag linjelopp i Polis-SM och då åkte jag hem med ett brons. Den här gången blir det en helt ny utmaning. Pirrigt och fruktansvärt roligt! Har du något sista mål eller någon sista utmaning för den här cykelsäsongen? Ja, säsongen börjar ju faktiskt ta slut. Bittersweet.

Bjuder på ett bildregn av cykelbilder från de senaste veckorna…

Varför cyklar DU?

Varför cyklar du?

Varför cyklar jag?

Det finns för mig många svar på den frågan…

  • Jag cyklar för att det är roligt.
  • Jag cyklar för att jag gillar farten och friheten.
  • Jag cyklar för att jag gillar att ligga i klunga och småprata med mina cykelvänner.
  • Jag cyklar för att jag tycker om att känna mig stark.
  • Jag cyklar för att hålla mig frisk så länge som det går.
  • Jag cyklar för att det är skönt att åka ut på en solotur och få egentid.
  • Jag cyklar för att jag gillar att utmana mig själv och jaga segment och PB på Strava.
  • Jag cyklar för att jag kommer nära naturen och kan insupa alla vackra vyer och landskap.

Summa summarum: Jag cyklar för att MÅ BRA!

Apropå träning och att må bra…

Jag läser just nu Anders Hansens bok ”Hjärnstark – Hur motion och träning stärker din hjärna” för andra gången. Han skriver blandat annat, jag citerar, ”Träning är motsatsen till stress. När man tittar närmare på forskningen kring fysisk aktivitet och stress ser man ett tydligt mönster: stress och träning verkar ha nästan helt motsatta effekter på hjärnan. Ökad stress, alltså höga nivåer av stresshormonet kortisol, försämrar hjärncellernas förmåga att kommunicera med varandra medan träning ökar den. Stress minskar hjärnans förmåga till förändring (plasticitet) medan träning ökar den. Ökad stress bromsar omvandlingen från korttids- och långtidsminnen medan träning förbättrar den. Så där håller det på. På område efter område verkar stress och träning ha i princip rakt motsatta effekter. Motion och träning är alltså bokstavligt talat ett motgift mot stress och ångest!”

Jag läste precis ut Annelie Pompes bok ”Otroligt högt och extremt djupt – Inspiration till starka tankar och ett mer äventyrligt liv”. Hon skriver bland annat, och jag citerar, ”När utmanade du dig själv senast? När kände du senast att du verkligen levde – på riktigt? Det är vad äventyret handlar om – att leva passionerat. Äventyr är inget som är förbehållet våghalsar och ungdomar. Du behöver inte vara vältränad eller ha några förkunskaper. Du behöver inte ha skägg och anorak eller kalla dig äventyrare. Du behöver inte ens vara modig. Allt du behöver är nyfikenhet. Det är där äventyret börjar.”

Annelie klättrar och fridyker och hennes bok inspirerar verkligen mig, likaså intervjun med henne i Husky podcast. För Annelie är hennes sätt att leva ett äventyr, för mig är varje tur på cykeln ett äventyr där jag utmanar mig själv.

Vad är ditt äventyr?

Med det sagt så bjuder jag på lite cykelbilder från mina senaste turer…

Och där har ni böckerna som jag skrivit om, rekommenderar dem starkt!

 

 

 

Mer frukostrundor åt folket

Morgonträning. Ett ord och en aktivitet som brukade ge mig rysningar. Rysningar av obehag skall tilläggas. Men något har hänt. Jag har förändrats och likaså ordets innebörd. Nu ger det mig rysningar av välbehag. Att ställa klockan tidigt. Kliva upp innan värmen blir sådär olidlig som den varit senaste veckan. Att cykla med ett gäng cykelvänner längs landsvägar och sedan avsluta med frukost i Sundsvalls hamn med utsikt över havet och den mäktiga Sundsvallsbron. Det är sådant som sätter guldkant på tillvaron och inte minst kickstartar dagen.

Vad tycker du om morgonträning? 

 

Bollnäsrundan – Race Report

KVÄLLEN INNAN

Jag blir alltid lite ”all over the place” kvällen innan ett lopp. Jag far runt som ett yrväder, ”klättrar på väggarna” och pratar i gåtor. Min sambo skrattar åt mig, men det är okej, för han gör det av kärlek. Han tycker att jag blir lite väl dramatisk men sån är jag och jag tror inte att det går att träna bort, jag har alltid blivit lika knepig kvällen innan varje lopp jag kört. Men jag försöker se det som ett gott tecken, då är kroppen i fas och det mentala har förstått att det snart kommer att hända något som kräver det där lilla extra.

INNAN START

Efter en hyfsat god natts sömn och ett dramatiskt beteende som landat nere på jorden så kände jag mig redo. Vi var på plats i god tid, cirka en timme innan start, och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan det klassiska… ”nervöskisset”, fylla på vattenflaskor, blanda med resorb, fylla ryggfickorna med energi, kolla däcken, slå igång garmin osv. Ni känner säkert igen rutinen. Sedan rullade vi ned till starten. Vi hade en kort genomgång av upplägget: Inga depåstopp, vänta in alla vid punkteringar och dylikt, kommunicera tydligt, peppa varandra, ta det lugnt i backar och ös på när det flackar ut, korta förningar framme i täten, lägga sig sist i klungan om man blir trött och HA KUL! Typ så. Sedan var det dags, Bollnäsrundan 2018!

 

LOPPET

Starten gick, som alltid, med en bil i täten i några kilometer sedan släppte man fram alla cyklister och den fria farten var ett faktum! Rätt skönt att rulla igång benen i ett lugnt tempo men nackdelen är att rullsnittet och totaltiden tar stryk… men det är som sagt inte en tävling, det är bara ett motionslopp. Jag försöker intala min lilla hjärna det i alla fall, lättare sagt än gjort då man föddes som tävlingsmänniska.

Första milen rullade på fint. Jag hade druckit vatten med resorb i bilen hela vägen från Sundsvall till Bollnäs och började klunka vatten direkt på cykeln, vätskebrist skulle inte vara ett alternativ. Solen låg på ordentligt och det var runt 30 grader varmt, alldeles för varmt för mig med andra ord. Men jag hade bestämt mig, jag skulle fixa värmen. Solskyddet var såklart också på, jag har glömt det en gång tidigare i sommar och då var jag helt sönderbränd i flera dyn, inte kul.

Efter några mil så märkte man att några cyklister i klungan började ta stryk. Vi var många som inte kört med varandra tidigare, vi var en ganska stor klunga, det blev ryckigt med olika tempon och värmen gjorde såklart sitt. Men vi kämpade vidare. Annika, som var klungans härliga pratkvarn och solstråle, utbrast glatt ”vi är halvvägs” när vi passerade skylten som påminde oss om att vi hade 50 kilometer kvar. Alltid skönt när man kommit halvvägs, benen blir nästan lite lättare… fast ändå inte.

Efter en kuperad start så var loppets första riktiga klättring ett faktum. Först en lång seg backe och sedan ett par brantare och kortare klättringar. Några i täten drog på i ett ganska bra tempo. Det sög till i benen. Någon sa ”tempot i backarna är för högt för mig” och en annan sa ”nu släpper jag”. Jag försökte få med alla i samlad klunga men det gick inte, klungan splittrades och vi tappade några cyklister. Jag hade lagt mig en bit bak i klungan och insåg att jag tappat nästan alla mina cykelkamrater. Jag fick jaga ikapp tillsammans med några andra och var både slut och lite irriterad när jag kom ikapp. ”Nu har vi tappat några stycken, varför väntade ni inte?!” utbrast jag. Men det fanns såklart inget uppsåt i att lämna någon, de i täten hade inte hört hur vi skrek en bit bak. Det var bara att gilla läget. Och det är som sagt INTE en tävling.

Jag var rätt slut i benen efter att ha jagat ikapp klungan så jag la mig som grindvakt med hjälp av några andra i omgångar. Energin återvände sakta men säkert och jag var tillbaka från min dipp. Värmen kom i vågor men vi fick också lite regnstänk på oss, helt magiskt! Milen rullade på och helt plötsligt så var det bara några mil kvar. Klungan hade hittat tillbaka till sin rytm och alla var väldigt samspelta. Någon skrek ”kramp” men bet ihop och hängde i, riktig kämparglöd. Annika började sjunga och några andra skakade på huvudet. Vad får kvinnan all energi ifrån? Ingen som vet, inte ens Annika tror jag.

Med bara någon kilometer kvar så började några cyklister bakom mig att krypa närmre och närmre. De hade legat som vår svans i x antal mil men nu ville de spurta i mål. Någon bakom mig skrek till samtidigt som jag kände att det slog till i mitt bakhjul. Jag hörde dock ingen krash så allt gick förmodligen bra. Jag låg kvar på min plats och överlät spurtandet till de andra. Någon sekund hit eller dit spelar ingen roll, jag ville bara stå på benen…. eller sitta kvar på cykeln snarare. Jag tog mig i mål, fick min medalj och en iskall cola serverad av funktionären och cykelkompisen Magnus! Dagens bästa, tack snälla.

 

STATISTIK

Vi rullade in på 3 timmar och 4 minuter efter cirka 99 cyklade kilometrar, rullsnitt 32,5 km/h, 790 hödjmeter och 30 grader varmt!! Riktigt nöjd med tanke på värmen och en hyfsat kuperad bana. Det innebär också att jag kapade år 2016 års tid med cirka 8 minuter, win!

 

TACK Alnö Race Team för en grymt stark klunga och

TACK Bollnäs CK för ett grymt arrangemang!

 

 

Semestercykling – Dalarna och på hemmaplan

Jag har lite utspridd semester detta år. En vecka på Mallis i slutet av april, två veckor i Skåne i slutet av augusti och en vecka NU. Insåg precis att det redan är fredag, tiden går fort när man är ledig och har roligt. Hur har semesterdagarna spenderats? Jo…

Jag hakade på mamma, pappa, syrran och hennes familj till Leksand Sommarland. Jag och pappa tog givetvis med oss cyklarna. Med 7 mil kvar till Leksand så tog vi ner cyklarna från taket och cyklade sista biten. Det var sköna vindar, lätt regnstänk varvat med uppehållsväder, mycket skog och härliga vyer. En perfekt runda helt enkelt. Snabbt gick det också! Vi snittade 34,5 km/h på 7 mil vilket känns väldigt stabilt inför Bollnäsrundan som går av stapeln imorgon. Jag har nog aldrig varit så stark som jag är nu, jag har lättare att hänga på pappa i uppförsbackar och jag har aldrig haft så höga rullsnitt tidigare… bara när jag legat i en stor klunga men det räknas inte riktigt.

Leksand Sommarland bjöd på sol och värme, vattenlek, höghöjdsbana, Zipline och annat skoj! Det blev flera bad i Siljan också, årets första dopp för mig. Det var faktiskt ganska varmt för att vara öppet vatten i Sverige.

På onsdag morgon var det dags för en till cykeltur. Klockan var ställd på 06:00 och planen var att cykla 5 mil innan frukost och innan solens strålar började värma för mycket. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en person som ställde klockan på 06:00 under semestern för att cykla 5 mil men nu har jag blivit en ”sån” person, det känns himla bra. Vi cyklade genom små söta byar med de klassiska röda husen med vita knutar. Lite kuperat men inga monsterbackar. Varken med- eller motvind. Det rullade på fint och vi kunde lägga ytterligare ett fint pass till träningsboken.

Igår åkte vi hem till Norrland igen. Jag kände mig trött och sliten efter bilturen och flera nätter med dålig sömn… det blir ju så när man bor med en fyraåring och en tvååring. Jag somnade framför Tour De France igår och bestämde mig för att inte cykla utan rengöra cykel och cykelskor istället. Man måste vårda sin cykel på samma sätt som man vårdar sig själv, det handlar om hållbarhet. Och det ser ju dessutom mycket bättre ut med en ren cykeln än en skitig. Nu är kedja och drev som nya inför morgondagens Bollnäsrunda, så skönt!

Idag tog jag en ”känna-på-benen-runda” inför loppet imorgon. Det blev tre solomil i gassande solsken. Det ska bli riktigt varmt imorgon under loppet också så det gäller att vätska upp ordentligt. Vatten och resorb! Fina grejer. Är för övrigt väldigt nöjd med dagens runda. Benen känns pigga, flåset är där det ska vara och jag älskar att cykla i mina gamla hemtrakter på väg 86 längs Indalsälven, helt fantastiska vyer.

Nu: Vila och uppladdning inför Bollnäsrundan 99 kilometer med Alnö Race Team imorgon!