Mer frukostrundor åt folket

Morgonträning. Ett ord och en aktivitet som brukade ge mig rysningar. Rysningar av obehag skall tilläggas. Men något har hänt. Jag har förändrats och likaså ordets innebörd. Nu ger det mig rysningar av välbehag. Att ställa klockan tidigt. Kliva upp innan värmen blir sådär olidlig som den varit senaste veckan. Att cykla med ett gäng cykelvänner längs landsvägar och sedan avsluta med frukost i Sundsvalls hamn med utsikt över havet och den mäktiga Sundsvallsbron. Det är sådant som sätter guldkant på tillvaron och inte minst kickstartar dagen.

Vad tycker du om morgonträning? 

 

Bollnäsrundan – Race Report

KVÄLLEN INNAN

Jag blir alltid lite ”all over the place” kvällen innan ett lopp. Jag far runt som ett yrväder, ”klättrar på väggarna” och pratar i gåtor. Min sambo skrattar åt mig, men det är okej, för han gör det av kärlek. Han tycker att jag blir lite väl dramatisk men sån är jag och jag tror inte att det går att träna bort, jag har alltid blivit lika knepig kvällen innan varje lopp jag kört. Men jag försöker se det som ett gott tecken, då är kroppen i fas och det mentala har förstått att det snart kommer att hända något som kräver det där lilla extra.

INNAN START

Efter en hyfsat god natts sömn och ett dramatiskt beteende som landat nere på jorden så kände jag mig redo. Vi var på plats i god tid, cirka en timme innan start, och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan det klassiska… ”nervöskisset”, fylla på vattenflaskor, blanda med resorb, fylla ryggfickorna med energi, kolla däcken, slå igång garmin osv. Ni känner säkert igen rutinen. Sedan rullade vi ned till starten. Vi hade en kort genomgång av upplägget: Inga depåstopp, vänta in alla vid punkteringar och dylikt, kommunicera tydligt, peppa varandra, ta det lugnt i backar och ös på när det flackar ut, korta förningar framme i täten, lägga sig sist i klungan om man blir trött och HA KUL! Typ så. Sedan var det dags, Bollnäsrundan 2018!

 

LOPPET

Starten gick, som alltid, med en bil i täten i några kilometer sedan släppte man fram alla cyklister och den fria farten var ett faktum! Rätt skönt att rulla igång benen i ett lugnt tempo men nackdelen är att rullsnittet och totaltiden tar stryk… men det är som sagt inte en tävling, det är bara ett motionslopp. Jag försöker intala min lilla hjärna det i alla fall, lättare sagt än gjort då man föddes som tävlingsmänniska.

Första milen rullade på fint. Jag hade druckit vatten med resorb i bilen hela vägen från Sundsvall till Bollnäs och började klunka vatten direkt på cykeln, vätskebrist skulle inte vara ett alternativ. Solen låg på ordentligt och det var runt 30 grader varmt, alldeles för varmt för mig med andra ord. Men jag hade bestämt mig, jag skulle fixa värmen. Solskyddet var såklart också på, jag har glömt det en gång tidigare i sommar och då var jag helt sönderbränd i flera dyn, inte kul.

Efter några mil så märkte man att några cyklister i klungan började ta stryk. Vi var många som inte kört med varandra tidigare, vi var en ganska stor klunga, det blev ryckigt med olika tempon och värmen gjorde såklart sitt. Men vi kämpade vidare. Annika, som var klungans härliga pratkvarn och solstråle, utbrast glatt ”vi är halvvägs” när vi passerade skylten som påminde oss om att vi hade 50 kilometer kvar. Alltid skönt när man kommit halvvägs, benen blir nästan lite lättare… fast ändå inte.

Efter en kuperad start så var loppets första riktiga klättring ett faktum. Först en lång seg backe och sedan ett par brantare och kortare klättringar. Några i täten drog på i ett ganska bra tempo. Det sög till i benen. Någon sa ”tempot i backarna är för högt för mig” och en annan sa ”nu släpper jag”. Jag försökte få med alla i samlad klunga men det gick inte, klungan splittrades och vi tappade några cyklister. Jag hade lagt mig en bit bak i klungan och insåg att jag tappat nästan alla mina cykelkamrater. Jag fick jaga ikapp tillsammans med några andra och var både slut och lite irriterad när jag kom ikapp. ”Nu har vi tappat några stycken, varför väntade ni inte?!” utbrast jag. Men det fanns såklart inget uppsåt i att lämna någon, de i täten hade inte hört hur vi skrek en bit bak. Det var bara att gilla läget. Och det är som sagt INTE en tävling.

Jag var rätt slut i benen efter att ha jagat ikapp klungan så jag la mig som grindvakt med hjälp av några andra i omgångar. Energin återvände sakta men säkert och jag var tillbaka från min dipp. Värmen kom i vågor men vi fick också lite regnstänk på oss, helt magiskt! Milen rullade på och helt plötsligt så var det bara några mil kvar. Klungan hade hittat tillbaka till sin rytm och alla var väldigt samspelta. Någon skrek ”kramp” men bet ihop och hängde i, riktig kämparglöd. Annika började sjunga och några andra skakade på huvudet. Vad får kvinnan all energi ifrån? Ingen som vet, inte ens Annika tror jag.

Med bara någon kilometer kvar så började några cyklister bakom mig att krypa närmre och närmre. De hade legat som vår svans i x antal mil men nu ville de spurta i mål. Någon bakom mig skrek till samtidigt som jag kände att det slog till i mitt bakhjul. Jag hörde dock ingen krash så allt gick förmodligen bra. Jag låg kvar på min plats och överlät spurtandet till de andra. Någon sekund hit eller dit spelar ingen roll, jag ville bara stå på benen…. eller sitta kvar på cykeln snarare. Jag tog mig i mål, fick min medalj och en iskall cola serverad av funktionären och cykelkompisen Magnus! Dagens bästa, tack snälla.

 

STATISTIK

Vi rullade in på 3 timmar och 4 minuter efter cirka 99 cyklade kilometrar, rullsnitt 32,5 km/h, 790 hödjmeter och 30 grader varmt!! Riktigt nöjd med tanke på värmen och en hyfsat kuperad bana. Det innebär också att jag kapade år 2016 års tid med cirka 8 minuter, win!

 

TACK Alnö Race Team för en grymt stark klunga och

TACK Bollnäs CK för ett grymt arrangemang!

 

 

Semestercykling – Dalarna och på hemmaplan

Jag har lite utspridd semester detta år. En vecka på Mallis i slutet av april, två veckor i Skåne i slutet av augusti och en vecka NU. Insåg precis att det redan är fredag, tiden går fort när man är ledig och har roligt. Hur har semesterdagarna spenderats? Jo…

Jag hakade på mamma, pappa, syrran och hennes familj till Leksand Sommarland. Jag och pappa tog givetvis med oss cyklarna. Med 7 mil kvar till Leksand så tog vi ner cyklarna från taket och cyklade sista biten. Det var sköna vindar, lätt regnstänk varvat med uppehållsväder, mycket skog och härliga vyer. En perfekt runda helt enkelt. Snabbt gick det också! Vi snittade 34,5 km/h på 7 mil vilket känns väldigt stabilt inför Bollnäsrundan som går av stapeln imorgon. Jag har nog aldrig varit så stark som jag är nu, jag har lättare att hänga på pappa i uppförsbackar och jag har aldrig haft så höga rullsnitt tidigare… bara när jag legat i en stor klunga men det räknas inte riktigt.

Leksand Sommarland bjöd på sol och värme, vattenlek, höghöjdsbana, Zipline och annat skoj! Det blev flera bad i Siljan också, årets första dopp för mig. Det var faktiskt ganska varmt för att vara öppet vatten i Sverige.

På onsdag morgon var det dags för en till cykeltur. Klockan var ställd på 06:00 och planen var att cykla 5 mil innan frukost och innan solens strålar började värma för mycket. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en person som ställde klockan på 06:00 under semestern för att cykla 5 mil men nu har jag blivit en ”sån” person, det känns himla bra. Vi cyklade genom små söta byar med de klassiska röda husen med vita knutar. Lite kuperat men inga monsterbackar. Varken med- eller motvind. Det rullade på fint och vi kunde lägga ytterligare ett fint pass till träningsboken.

Igår åkte vi hem till Norrland igen. Jag kände mig trött och sliten efter bilturen och flera nätter med dålig sömn… det blir ju så när man bor med en fyraåring och en tvååring. Jag somnade framför Tour De France igår och bestämde mig för att inte cykla utan rengöra cykel och cykelskor istället. Man måste vårda sin cykel på samma sätt som man vårdar sig själv, det handlar om hållbarhet. Och det ser ju dessutom mycket bättre ut med en ren cykeln än en skitig. Nu är kedja och drev som nya inför morgondagens Bollnäsrunda, så skönt!

Idag tog jag en ”känna-på-benen-runda” inför loppet imorgon. Det blev tre solomil i gassande solsken. Det ska bli riktigt varmt imorgon under loppet också så det gäller att vätska upp ordentligt. Vatten och resorb! Fina grejer. Är för övrigt väldigt nöjd med dagens runda. Benen känns pigga, flåset är där det ska vara och jag älskar att cykla i mina gamla hemtrakter på väg 86 längs Indalsälven, helt fantastiska vyer.

Nu: Vila och uppladdning inför Bollnäsrundan 99 kilometer med Alnö Race Team imorgon!

 

 

Efter sjukdom kommer formtopp

Vila är verkligen ett vapen. Jag har haft en envis förkylning i kroppen som äntligen börjar släppa. Idag drog jag och sambon ut på en efterlängtad cykeltur efter 1,5 veckas uppehåll. Ett lugnt tempo med tempoökningar i backarna. Inget halsont. Ingen hosta. Lite snor. Men kroppen kändes överlag väldigt pigg. Ingen puls som rusade. ”Undra vad Strava kommer säger efter passet?” tänkte jag flera gånger. Några backar kändes lekande lätt. Eller tog jag inte i ordentligt? Det blev en riktigt fin tur med solen som sken från en klarblå himmel. Svensk sommar när den är på topp.

När jag kom hem kopplade jag in min Garmin för att ladda upp rundan i Strava. Pirret i magen. Skräckblandad förtjusning. Förväntan. Garmin uppdaterades och jag slängde mig över Strava-appen. Yessss! Queen of ”Grisbacken” och andra bästa tid i två andra backar. Magiskt. Personbästa och höga placeringar i topplistorna. Härligt att få formen svart på vitt och för en tävlingsmänniska som mig är det extra härligt att se att man toppar en lista före ett gäng starka cykeltjejer.

 

 

Nu ska jag sakta men säkert öka träningsdosen inför Bollnäsrundan som är om knappt två veckor. Då ska vi försöka skaka ihop ett gäng starka Alnö Race Team B-R-U-D-A-R. Jag älskar tjejklungor. Girlpower med glitter, rosa och fluff. Eller nja, inte riktigt så. Men girlpower med starka ben och pannben. Oj vad jag längtar!

Imorgon tar jag en tur upp till Västerbotten för att hälsa på min farmor. Cykeln får följa med, ska bli kul att testa på lite nya rutter! Sedan blir det jobbhelg som följs av en veckas semester. Mycket bra på schemat nu!

Några bilder från dagens pass…

Fördelen med att man har varit sjuk, utöver att kroppen får en chans att bygga upp muskler och bli starkare, är att man veeeerkligen uppskattar cyklingen när man är back on track. Jag njöt varenda sekund idag. Av starka ben, bra flås, vinden, farten, friheten, sällskapet, vyerna, solen… ja, allt. LIVET.

Vad är ditt nästa mål på cykeln? Något lopp som väntar? Semestercykling? Eller något annat spännande?

 

Sista minuten tips inför Vätternrundan!

Det är nära nu. Och det känns faktiskt lite konstigt… konstigt att sitta hemma i tv-soffan i lugn och ro och skriva detta. Att lämna sista minuten tips istället för att packa väskan och känna pirret i magen. Fem år i rad har jag cyklat runt Vättern. I år valde jag istället att cykla runt Sveriges största sjö, Vänern. Men jag är övertygad om att jag kommer cykla runt Vättern igen. Förra årets tid på 09:17 gav mersmak, en tid under 9 timmar vore ju fräsigt. Men det blir ett senare projekt. Här kommer mina sista minuten tips inför Vätternrundan!

VIKTIGT! – Glöm inte Enervits GT-tabletter! Jag glömde dem förra året och hade kramp mer eller mindre de tio sista milen. Inte kul. ”Tabletterna innehåller vitaminerna B1, B2 och C som ser till att kroppen kan jobba effektivt under fysisk aktivitet. ENERVIT GT innehåller även mineraler och salter, bl.a. kalium och magnesium i aspartatform som bekämpar effekten av ammoniak, en substans som bildas i kroppen under fysisk aktivitet och är en av orsakerna till kramp.”

– Försök att sova innan loppet MEN det går bra även utan sömn, jag lovar. Så bli inte stressad över en sömnlös natt, kroppen brukar på något makalöst sätt lyckas genomföra loppet ändå.

– Ät och drick i mängder! Kolhydraladda ordentligt dagen innan och drick massor av vatten. Fortsätta att dricka massor av vatten innan, under och efter loppet.

– Smörj in rumpan! Ni vet varför.

– Ladda cykeldatorn!

– Snåla inte med gels och bar i ryggfickorna.

– Ta med värktabletter i ryggfickan, kan vara en lifesaver.

– Pumpa däcken!

– Ät bullar, bananer, saltgurka och annat gott i depåerna. Kroppen förbrukar mycket energi och det är dessutom gott.

– Smörj in ansikte, armar och ben med solskydd. Solen är farlig och det är inte kul att bränna sig.

Och viktigast av allt… ha kul och njut! Det är en folkfest utan dess like. 

 

 

 

 

Att träna på det man är dålig på

Jag älskar att träna. Att utmana mig själv. Att flytta fram mina egna gränser. Att testa på nya saker. Att bli starkare. Men jag är bara människa och ibland blir man lite bekväm, man håller sig innanför sin egen comfort zone utan att ens reflektera över det.

Det här året har jag försökt att vara mer vaken angående hur jag tränar och vad jag bör träna mer på. Efter en vecka på Mallis så blev det ganska uppenbart att jag behöver träna mer på backar och högintensiv träning. Jag är stark och uthållig, framför allt på flacka partier där man kan lägga i en hög växel och bara trycka på. I backar där man växlar ner och trampar med högre kadens så är jag inte lika stark, jag blir trött mycket snabbare. Det är nu dags att ändra på det. Jag vill ju kunna hänga på de bästa tjejerna även uppför.

Mallis blev en bra start för mig. Där insåg jag att backarna var lite av min akilleshäl. Jag har aldrig varit dålig på backar, men det har heller aldrig varit min starka sida.Tunga ben, hög puls, dåligt med energi. Jag fick verkligen utmana mig själv på Mallis, efter en lång varm dag med ”serpentinklättring” så bonkade jag rejält. Väggen, ni vet. Slut på energi. Fick krypcykla de sista milen. Det var tufft men det gjorde mig också starkare.

När jag kom hem från Mallis så bestämde jag mig. Mer backar. Mer intervaller. Sagt och gjort. Tur att man bor i ”staden mellan bergen”. I Sundsvall har vi Norra berget och Södra berget. Södra ger definitivt en backe som heter duga. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Så många gånger som du orkar. Kämpa och tugga styrlinda på vägen upp. Njuta av utsikten på toppen. Känna farten och friheten på vägen ner.

Efter Vänern runt körde vi backträning med Team Ljungskog upp för Södra berget. Jag var trött och sliten i kroppen efter 60 intensiva mil på cykeln, men något hade hänt. Jag kände mig stark upp för backen. Första rundan var lite seg, då gällde det mest bara att väcka kroppen och bli varm. Andra och tredje varvet kändes ovanligt lätt. Den känslan. När något som brukar vara svårt helt plötsligt känns lätt. Eller i alla fall mindre svårt. Då blir man stolt över sig. Tänk vad kroppen är kapabel till.

Nu ska jag fortsätta träna backar och ladda inför Bollnäsrundan då tanken är att vi ska samla ihop en grupp starka tjejer och cykla tio mil så fort vi kan. En tid under tre timmar är drömmen och drömmar kan bli verklighet. Men då måste vi dock tänka på att Bollnäsrundan bjuder på en hel del backar och höjdmeter. Vi får se vad det blir, det ska bli väldigt roligt att köra i alla fall. Ett lopp med ett gäng starka brudar är rätt så oslagbart. För två år sedan cyklade vi Bollnäsrundan med en tjejklunga och rullade i mål på 03:07, vilket vi var mycket nöjda med. Starka tjejer, starka ben!

#GIRLPOWER

GirlPower

Jag gillar bloggar, sociala medier och att surfa runt på nätet bland olika inspiratörer. Det tar upp en hel del tid vissa dagar och perioder men jag mår bra av det och ser det som väl investerad tid. Jag blir glad när jag ser hur tjejer tar plats på sociala medier och peppar varandra. För det är framför allt tjejer jag följer på sociala medier. Tjejer med en positiv inställning till livet, ambitiösa mål och inspirerade inlägg. Det får mig att vilja mer, att inse att det mesta faktiskt är möjligt. Jag tänkte tipsa er om tio tjejer som jag följt ett tag nu och blir lite extra inspirerad av.

  1. Jessica ClarénGrundare av She Rides, tävlingscyklist, ambassadör för Scott och Reebok, utbildare för Technogym och en driven entreprenör. Det jag inspireras mest av när det kommer till Jessica är hennes äkta ”girl-power-anda” och hur hon ständigt försöker få in mer tjejer i cykelsporten. Just nu så har Jessica startat ett upprop för separata damstarter i MTB-tävlingar, något som borde vara en självklarhet år 2018. Skriv under här vettja. Jessica är cool, snygg och ambitiös. Hon verkar dessutom vara väldigt snäll, vilket i slutändan är det allra viktigaste här i livet.

2. Elna DahlstrandJag tycker att Elna beskriver sig själv väldigt bra: ”Jag är en småländsk lantis som lever cykellycka, mjölksyra och äventyr. Jag bor i ett 1700-tals-torp i en liten by mellan Huskvarna och Gränna tillsammans med min chefsmekaniker Jimmy och vårt cykelfrö Lovis som föddes i september 2017. Att leva cykel har förändrat mitt liv och gett mig verktygen att skapa en vardag full av enkla äventyr. Jag tycker om att träna och tävla mtb men kör även en hel del landsvägscykel och cykelcross”. Det jag inspireras av när det kommer till Elna är nog helheten. Hennes kärlek till cyklingen, torpet som hon bor i, hennes lilla familj och den väldigt jordnära och ödmjuka framtoningen. Elna känns som den där tjejen som bodde i huset mittemot på gatan man växte upp på. Tjejen som man kan berätta allt för och alltid räkna med. Konstigt att man kan få den känslan av en person som man aldrig träffat men det är så jag ser på Elna.

3. Helena EnqvistJag väljer att citera en del ur Helenas presentation av sig själv på hennes hemsida: ”När jag inte är i Östersund tillbringar jag mycket tid i min stuga i Storhogna, några kilometer från Vemdalsskalet. Där har jag fjällen och skidspåren precis utanför dörren. Jag är en rastlös själ som oftast är på väg någonstans och älskar äventyr. Stora som små. Det bästa äventyret är oftast det som ligger precis utanför dörren”. Helena har jag följt och inspirerats av länge. Det var faktiskt Helena som hjälpte mig att bygga upp min hemsida. Helena bor i Norrland, precis som jag, och det får mig att känna mig som hemma när jag läser hennes blogginlägg. Det är mycket fjäll och skog i Helenas inlägg. Jag älskar fjäll och skog. Helena är en stor drivande del till mitt växande intresse för MTB. När jag köper en MTB så vill jag cykla på stigar med dig Helena.

4. Anna WretlingGrundare av Powerwoman, en riktig businesswoman och en ständigt uppdaterad inspiratör på sociala medier. Jag har följt Anna länge på instagram och blir så inspirerad av hennes fantastiska driv och det där leendet hon alltid tycks ha på sina läppar. Anna är och andas powerwoman!

5. Sue Paz – Adventure Racer, Cyklist, Adrenalin Junkie & IT-nörd Jag har precis hittat Sue på sociala medier och är helt tagen av hennes senaste äventyr i Afrika, ta del av det här

6. Joanna Swica Triathlet och inspiratör. Hon driver någon form av modeblogg men jag är totalt ointresserad av mode. Jag gillar att cykla och jag gillar Joanna. Varför gillar jag Joanna? Jo, jag hittade henne på instagram och blev främst inspirerad av hennes otroliga energi. Joanna hörs och syns, hon tränar och jobbar hårt, hon har alltid snygga kläder och en grymt snygg kortklippt frisyr. Joanna sticker ut ur mängden och jag ääälskar det. Jag älskar att människor vågar vara sig själv och tjejer som tar plats är bland det bästa jag vet.

7. Katja FedorovaJag väljer att även här citera en del ur Katjas presentation av sig själv på hennes hemsida: ”Som erfaren träningsledare och året-om-tävlings- och äventyrscyklist inom landsvägscykling, cyclocross och mtb är Katja kunnig inom områden träningslära, cykelteknik, träningspsykologi och “prylvetenskap”. Katja brinner för att få fler att upptäcka glädjen och skönheten med cykelsporten och friluftsäventyret oavsett vilka de är och var de bor. Katja är även en respekterad frilansskribent inom områden cykling och hållbart samhälle med artiklar i bland annat Expressen, DN m fl allmänna och branschtidningar”. Katja är cool, driven och inspirerande. Cykelkatten Katja är kreativ och skriver på ett sätt som gör att man vill ha mer av både cykling och hennes texter. Katja kan skriva och hon kan cykla. Katja är cool.

8. KattaSåhär skriver Katta om sig själv på hennes hemsida: ”Jag har nyligen bytt livet i Stockholm mot ett enklare och friare liv på släktgården i Särna, en liten by i norra Dalarna. Jag frilansar, bloggar och fotar så mycket jag kan och lägger bit för bit mitt alldeles egna livspussel.” Katta har bytt stressen mot friheten, storstaden mot landet. Katta har tagit steget som jag tror att många drömmer om att ta men aldrig riktigt vågar eller kan.

9. Fredrika EkTjejen från Sundsvall (min stad!) som cyklade jorden runt på 1000 dagar. Jag har haft äran att få träffa henne två gånger och hon sprudlar verkligen av livsglädje och en helt makalös energi. Fredrika, du är min idol!

10. Mamma! Hon har varken instagram, facebook eller blogg men det spelar ingen roll. Jag förstår inte hur ditt stora hjärta ryms i ditt lilla bröst. Du har så mycket kärlek att ge och du kräver ingenting tillbaka. Du är en klippa som alltid har stöttat mig när det blåser kraftiga vindar. Du är allt och lite till. Jag älskar dig!

 

Vänern Runt 2018 – Race Report

Hur ska man sammanfatta tre dagars cykling och 60 mil runt Vänern? Det blir svårt att göra det med bara ord, men jag ska försöka. Lite bilder ska jag givetvis också bjuda på, för att förstärka känslan. Välkomna med på min resa runt Vänern!

 

Förberedelser och resan ner till Örebro

Uppladdningen inför Vänern har fungerat precis som planerat. Jag hade mer än 100 cyklade mil i benen, kroppen var fri från sjukdom och formen har sakta men säkert smugit sig uppåt. Det enda jag inte planerat så bra var nattpasset jag lagt i mitt schema mellan onsdag och torsdag. Hur tänkte jag där? Jag kom i säng vid åtta på torsdag morgon, sov några timmar och skulle sedan köra bil hela vägen från Sundsvall till Örebro. En liten tankevurpa, helt klart, men det gick bra ändå. Jag plockade upp en cykelkompis i Upplands Väsby och vi hämtade ut nummerlapparna innan 20:00 och checkade sedan in på Good Morning Hotel i Örebro. Innan läggdags jagade vi en bra restaurang med pasta i halva Örebro. Pasta finns väl överallt, eller? Tydligen inte. Efter många om och men så hittade vi Fratelli där jag fick min pasta och min cykelkompis fick sin pizza. Alla nöjda och glada.

 

Dag 1 – Örebro till Åmål, 245 kilometer

Det blev några timmars sömn på hotellet. Tidig morgon med hotellfrukost, sista fixet med utrustningen och smörjning av rumpan. Sedan rullade vi med bilen till Tybblelundshallen i Örebro där start och mål för rundan ägde rum. Min cykelkompis startade redan vid 07:30, en hel timme innan min grupp, så jag var på plats i god tid. Jag pumpade däcken en sista gång, justerade bromsarna och packade ned lite energi i ryggfickorna på cykeltröjan. Cykeldatorn, min älskade Garmin, var fulladdad och klar för färd. Sträckorna måste ju redovisas på Strava så man kan se hur man har cyklat och stolt visa upp det för sina cykelkompisar som inte närvarande på Vänern runt.

Vid 08:30 gick starten för vår grupp, Team Ljungskog Blå (det står Sky Blue i listorna, vilket är vårt gamla namn). 12 stycken tjejer och tre karlar stod på startlinjen. Kapterna Maria och Micke Nord hade som vanligt ordning och reda på gruppen och eftersträvade en strukturerad och härlig må-bra-cykling. Maria frågade mig flera gånger längs vägen om jag njöt och hon sa också ”vi cyklar i nuet” vilket är bra då man ofta glömmer bort det och istället mentalt är i depån eller i mål. Första milen rullade på makalöst lätt. Lite lätt sned medvind, fina vägar, starka ben och ett rullsnitt på 31,9 km/h när vi rullade in i första depån. Allt klaffade direkt. Solen var med oss, nästan lite för mycket, och vattenflaskan blev snabbt vår bästa vän.

Jag minns inte allt från dag ett, kanske för att det mesta bara klaffade och kanske för att det var väldigt varmt. Jag fick dock aldrig någon mental eller fysisk dipp längs vägen vilket var väldigt tacksamt. Jag var noga med att fylla på depåerna både med vätska och energi och vi peppade varandra bra i laget. När vi kom fram till lunchdepån i Karlstad så frågade någon vilken grupp vi var. Vi svarade grupp 11 och då frågade personen i fråga, en trevlig herre, vem som är Sofia. ”Det är jag” utbrast jag nyfiket och gick fram till den trevlige herren. Han gick i sin tur fram till en kartong och plockade fram en stor påse med vaniljbullar. Sockriga och härliga, precis som de ska vara. ”Specialleverans till er” sa han och överlämnade påsen till mig. Vilken fantastiskt gåva. Jag tackade och tog honom i hand. Det visade sig att han kommenterat mitt inlägg angående Vänern i gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling” på Facebook. Han var en av alla fantastiska funktionärer längs vägen. Tack ”Pebben” för det bästa cykelfikat jag fått på länge. Hela laget tackar dig.

Efter lunchdepån i Karlstad så rullade vi vidare igen. Och allting rullade på hela vägen in till Åmål. Inga punkteringar, inga kedjehopp som inte gick att lösa i farten, inga skador, ingenting. En helt fantastiska runda utan något att klaga på. Vi checkade in i gympahallen, åt mat, lyssnade på fantastiska Fredrik Ek och gjorde oss sedan redo för sängen. Min säng var för övrigt ett litet tunt liggunderlag, vilket inte är optimalt efter nästan 25 mil på cykeln… men jag fick sova några timmar i alla fall.

 

Dag 2 – Åmål till Mariestad, 232 kilometer

Efter några timmars sömn och en mycket hård natt på golvet så var det dags igen. Frukost, fixa cykeln, klä på sig, smörja rumpan, solskydd på, ladda fickorna med energi, fylla vattenflaskor med sport resorb och vatten, borsta tänder, osv. Det är härligt med rutiner på morgonen, det får mig att både vakna och tagga till. Nu väntade 232 kilometers cykling och en liten cyklist hade viskat i mitt öra att det skulle bli mer backar idag. Den som lever får se, tänkte jag.

Första milen var benen tunga, det tog ungefär två mil innan de förstod att de skulle cykla långt idag också. Solen var med oss igen och alla verkade fokuserade på att göra ett bra jobb i klungan, lagarbete när det är som bäst. Vi visste att det skulle komma ett parti med backar efter 38 kilometer, backar som sträckte sig cirka 10 kilometer innan första depån på 48 kilometer. Kapten bestämde att vi skulle köra fri fart under milen med backar, vilket kändes klokt.

Efter 38 kilometer nådde vi backarna vid namn Brudfjället. Partiet startade med en rejäl utförslöpa på 21% lutning (det var det en annan cyklist som viskade i mitt öra) sen blev det uppförsbackar, nedförsbackar, uppförsbackar och nedförsbackar. Ja, upp och ner i en härlig mix under en hel mil. En böljande sträcka då det gällde att få med sig farten från nedförsbackarna och försöka driva på i uppförsbackarna. Helt fantastiskt! Jag kände mig riktigt starkt och kunde trycka på både upp och ner. Vi var tre tjejer som låg i täten tillsammans och vi fick syn på två karlar i slutet av partiet. Då slog såklart jaktinstinkten in. Jag vet inte varför men det är alltid lite extra gött att få cykla om karlar, girlpower liksom. Vi cyklade om karlarna, sträckte lite extra på oss och trampade in i depån. Den känslan!

Efter lite påfyllning av vätska, gifflar, vingummin och risifrutti så cyklade vi vidare. Vi nådde depå nummer två i Vänersborg efter 111 kilometer, där åt vi lunch och konstaterade att halva sträckan för dagen var avklarad. Med åtta mil till nästa depå gällde det att fylla på ordentligt med energi. Jag tror att jag fyllde på för lite för några mil efter lunchen, ute i motvinden på slätten så kom rundans första dipp. Det var sned motvind så hela ytterledet fick ligga och slita i vinden. Vi bytte håll på rotationen för att göra det hela något lättare för alla, det blev lättare men det var fortfarande inte lätt. Vi slet på ordentligt men det kändes som att vi stod stilla. Jag kände mig sliten, nästan lite illamående. Värmen är inte min bästa vän och definitivt inte motvinden heller. Men att ge upp, det är inget alternativ. Efter något som kändes som en evighet så var slätten slut, vi nådde fram till sista depån i Lidköping och kunde andas ut en stund.

Efter sista depån klättrade vi upp för en lång backe med lite lätt motlut, vi tog oss upp till Kinnekulle (så vackert!) och kunde sedan ösa på utför. Jag älskar att ösa på utför, farten och friheten! Helt magiskt. Jag har stor hjälp av mina gamla fotbolls- och slalomben, jag orkar trycka på ordentligt med tunga växlar. Det rullade på bra sista biten och efter 232 kilometer tog vi oss till Mariestad och en ny gympasal. Den här dagen var både den roligaste och jobbigaste under hela rundan, Brudfjället blev en ny favorit och slätten blev ett nytt hatobjekt.

En till natt på ett tunt liggunderlag var inget alternativ så jag och två andra tjejer i laget lånade en stor madrass inne i gympasalen och sov på den. Jag kände mig som en liten prinsessa. Jag unnade mig till och med en massage i 15 minuter på kvällskvisten. Jag har en vänsteraxel som alltid strular under längre cykelpass, jag blir stel och får ont. Massösen trodde att det kunde vara kopplat till min gamla knäskada i höger knä. När jag står still så belastar jag alltid vänster sida utan att tänka på det, min vänstra sida är både starkare och stabilare efter skadorna och operationerna i höger knä. Detta bidrar till överbelastning i vänster sida och också en stelhet. Det kan alltså vara därifrån min smärta i vänster axel uppstår. Men nog om smärta och åter till rundan.

 

Dag 3 – Mariestad till Örebro, 130 kilometer

Efter en natt med bättre sömn så kände jag mig redo för sista etappen. I mitt mentala hade jag redan gått i mål, vilket kan vara lite vanskligt. Allt kan hände under 13 mil på cykeln. Men 13 mil kändes kort efter två dagar med dryga 20 mil på cykeln. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina gränser och tycka att 13 mil, som på hemmaplan är ett långt träningspass, helt plötsligt är kort.

Starten gick i vanlig ordning vid 08:30 för vår grupp. Speakertältet rockade loss med ABBA och lite 80-talsdängor, det gav hela laget feeling och vi dansade igång morgonen tillsammans. Jag hade ingen aning om hur benen och kroppen skulle svara efter nästan 50 mils cykling på två dagar. Rumpan skavde ordentligt första milen men i övrigt så kände jag mig pigg. Benen svarade direkt och det mentala var med på banan. Min axel började smärta lite efter första milen men det var inget som inte gick att övervinna.

Första fyra milen till depå nummer ett av två för dagen rullade på väldigt bra. Stora vägar med fin asfalt och skydd från skogen, skydd både från sol och vind. Precis vad jag hade önskat mig för dagen. Vid första depån fick jag värktabletter av funktionärerna, några glas cola, bullar och vingummin. Det gjorde susen för kroppen och framför allt min axel. Smärtan försvann när vi cyklade ut ur första depån. Tack!

Med fyra mil till depå nummer två och den sista depån på hela rundan så kändes hela laget pigga och glada. Alla kunde se mållinjen framför sig nu och alla ville komma i mål. De här fyra milen var nog de fyra milen som försvann snabbast under hela rundan. Fyra mil kändes som två. Klungan rullade på exemplariskt och vi kunde med lätthet ta oss till depån i Gullspång. Allting kändes som i en dröm, en dröm som blev verklighet. Solen sken, alla var på gott humör, funktionärerna levererade i vanlig ordning och vi hade bara fem mil kvar till mål. På bilen nedan ser ni alla Team Ljungskogare som var på plats, totalt tre olika grupper. Vid sista depån var alla där samtidigt så vi tog en gruppbild.

När jag tänker på de sista fem milen, då blir jag lycklig. Inte nog med att vårt lag kör klunga som om vi aldrig gjort något annat, vi är också riktigt bra på att peppa varandra och sprida positiv energi i leden. Gnäll, det existerade inte. Någon kunde ropa ut ”det är en fröjd att cykla med er”, bara apropå ingenting. Någon lade en hand på någon annans rygg för att med utan ord säga ”jag tycker om dig, du är bra”. Några andra gjorde high-five. Ja, vart man än tittade i leden så var det bara positiva vibbar. Det är därför jag älskar att cykla med tjejerna i Team Ljungskog (och våra hangarounds också såklart). Det är verkligen en fröjd att cykla i en klunga där alla har samma tänk och vet hur man ska cykla för att orka hela vägen. Tack tjejer, ni är bäst!

Efter totalt 600 kilometer trampade vi in i Örebro och gick i mål vid Tybblelundshallen. Vi fick medaljer, kramades, fotograferades och bara njöt. Jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam över att ha en frisk kropp som kan prestera på det här sättet. Tacksam över att få vara en del av Team Ljungskog och en gemenskap som är helt otrolig. Tacksam över livet, helt enkelt.

 

TACK!

Tack till laget som alltid går före jaget, Team Ljungskog!

Tack till kaptenerna Maria och Micke Nord som styrt upp denna resa och gjort det med bravur!

Tack till Örebrocyklisterna som arrangerat ett helt makalöst cykellopp!

Tack till alla funktionärer, ni är vår överlevnad längs vägen!

Tack till alla som hejat på oss längs vägen, via sociala medier, osv!

Tack till min fästman och min familj som alltid stöttar mig i allt jag gör!

Tack till alla som på något sätt bidragit till att denna helg blev en av de bästa jag upplevt!

 

Avslutande ord

Vättern i all ära men jag måste faktiskt sticka ut hakan och säga att Vänern är bättre. Bättre för att det är mindre cyklister och mer cykelglädje. Och det menar jag verkligen. Det här gav mig energi för resten av cykelsäsongen. Efter Vätternrundan har jag ofta känt mig dränerad på energi och jag har inte velat titta på cykeln. Nu vill jag cykla mer!

Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim

Jag minns år 2011 då jag dansade till ”Levels” på alla irländska uteställen när jag och några svenska tjejer var där och jobbade på ett shelter för hemlösa hundar.

Jag minns år 2013 då jag skulle cykla min första Vätternrunda och ”Wake me up” gick på repeat.

Jag minns år 2018 då ”Without you” spelades på radion och jag sjöng med så högt i bilen så att sambon rynkade på näsan.

Jag tror att nästan alla har något speciellt minne kopplat till en av Aviciis låtar. Avicii har berört en hel värld med sin musik. Men strålkastarljus och kändisskap är inte lika med lycka. Att stå på scenen och uppträda kan vara lika med obeskrivlig ångest och en handfull hemska tankar. Jag kände inte Tim, ja han heter ju faktiskt inte Avicii. Jag lyssnade på Avicii, men jag kände inte Tim. Jag såg SVT:s dokumentär om det unga stjärnskottet med psykisk ohälsa. Jag blev obeskrivligt berörd av detta. Jag har gått och funderat på Tim och hela Avicii-karusellen i flera veckor. Det har etsat sig fast i min hjärnhinna. Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på hur dåligt han faktiskt mådde, han var väldigt öppen med det, men ingen lyssnade. Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim. 

Det är dags nu, att vi pratar om psykisk ohälsa. Hur utbredd den är i dagens samhälle. Alla känner någon som varit där, du har kanske själv varit där. Längst ner i ett träsk av hemska tankar, sömnlösa nätter, svettig ångest och en livslust som stått på minus. Det är okej att må dåligt, det är okej att be om hjälp. Vi måste prata om detta, vi måste lyssna på varandra. Ingen ska behöva slåss mot sina demoner ensam. Vi är starka tillsammans.

Igår hade jag Avicii-spinning på Friskis & Svettis i Sundsvall. 60 minuter med bara Aviciis låtar. Det var ett sent pass men det var trots detta fullbokat. Vi trampade och svettades tillsammans och jag upplevde någon form av spinning-magi. Jag kände mig så tacksam och så lycklig över att få dela ett så känslosamt pass med så många motionärer. Efter passet var det många som kom fram till mig och de fina orden bara haglade. Alla älskar Avicii, alla ville ha mer.

Avicii lever vidare med oss via sin musik. Alltid saknad, aldrig glömd. 

ART-dagen och cykelns dag

Idag är det cykelns dag och det innebär givetvis att man cyklar. Jag hängde med på ART-dagen med med Alnö Race Team, något de anordnar en gång varje vår. Vi delade in oss i fartgrupper och jag valde att cykla med en grupp som tänker köra runt sub9-9:30 på Vättern, det kändes rimligt. Det rullade på bra i klungan och efter 5,5 mil stannade vi vid ett vackert lunchstopp på Porter Café. Vi åt buffé och drack kaffe sen var det dags igen.

Vi satte upp ett högt tempo från start och jag fick kämpa ordentligt en stund för att hänga med. Det tar en stund för benen att vakna efter ett längre stopp. Vi låg tätt bakom en annan klunga med cyklister så det blev lite jagis en stund, på gott och ont. Jobbigt men mycket bra träning! Det ska svida lite i benen. Efter cirka 8 mil så svängde jag av en annan väg än klungan för att få en bättre väg hem och inte en omväg.

Efter cirka 9 mil så var dagens runda slut och benen är mer än nöjda. Det var roligt att cykla idag, jobbigt och roligt. Solen var med oss hela vägen och mitt mentala likaså. Tänk vad mycket det är som sitter i huvudet, så mycket av orken sitter där. Nu har jag totalt 85 mil denna säsong så minst 100 innan Vänern runt om knappt två veckor känns helt klart inom räckhåll. Så skönt!

Har ni cyklat idag?

Pssst, följ mig på Strava vetja. Jag heter ”Sofia Holgersson” där.