Vätternrundan 2016 – Race report

Årets runda blev runda nummer fyra för mig.

image 22

År 2013 – Året då jag genomförde en Svensk Klassiker och köpte min första racer. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i och jag hade nog aldrig kunnat tro att jag tre år senare skulle stå på startlinjen för fjärde året i rad. En Svensk Klassiker fick mig att få upp ögonen för landsvägscykling och jag föll pladask. År 2013 skulle jag cykla med två vänner men den ena var sjuk och den andra skadad så det slutade med att jag och en av kompisarnas pojkvän stod på startlinjen tillsammans. Han fick bryta efter 13 mil på grund av ett dåligt knä så jag cyklade själv i 17 mil och rullade i mål på 13:20. Helt klart godkänt med tanke på att jag bara hade 60 mil i benen och inte hade en aning om vad jag gav mig in i.

År 2014 – Året då jag, pappa och syrrans man cyklade runt ”pölen” tillsammans. Jag hade endast 50 mil i benen och satt riktigt dåligt på cykeln. Efter brutal motvind i cirka 20 mil så rullade vi i mål på 11:43.

År 2015 – En vecka innan start gick min racer i bitar så jag stod på startlinjen med en lånecykel, en förkylning och ett dåligt knä. Alla dåliga ting är tre? Efter några mil hoppade sadeln ”ur led” och den fortsatte att göra det hela vägen in i mål. Jag cyklade med Team Rynkeby Täby men fick släppa klungan efter cirka 13 mil och rullade i mål på 13:01. En STOR besvikelse men jag tog mig i alla fall runt.

År 2016 – I bättre cykelform än någonsin. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och vila när den behöver och träna när den är i form för det. Jag har lärt mig att det är inte är hur många mil man har cyklat som räknas utan hur BRA milen man har cyklat faktiskt är. Kvalité före kvantitet. Jag har lärt mig att bålträning är oerhört viktigt. Jag har lärt mig att rätt inställningar på cykeln är A och O för att orka hela vägen och få med sig kraften i pedalerna i rätt riktning. Allting har känts så bra inför årets runda… Men hur gick det egentligen?

Vätternrundan 2016, en race report…

Strax efter 05:30 rullade jag mot start. Jag hade sovit halvkasst men det var inget som oroade mig. Tidigare rundor har jag startat på kvällen eller natten och cyklat helt utan sömn. Jag hade lyckats äta en stadig frukost i form av risifrutti, mackor, nutella, ägg och dryck. Kaffet hoppade jag dock denna morgon, det är inget kroppen vill ha när den ska cykla 30 mil. Jag var först till start i laget. Jag såg några cyklister med medaljer runt halsen, ”Oj, de har redan cyklat 30 mil och vi har inte ens startat” tänkte jag för mig själv. Kvart i sex började stora delar av laget att rulla in till startfållan. Alla var på gott humör. Vi kramades, peppade varandra, pratade om klädsel, vind och energi att äta och dricka längs vägen. Jag fick en bra känsla i magen, en känsla som sa att vi skulle fixa detta.

image23

Lagkamraten Anneli hade pannkakor i ramväskan, mycket kreativt!

Första milen var riktigt oroväckande, på flera olika sätt. Jag kände en stor osäkerhet i klungan, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på att vi kommer från olika delar av landet och tyvärr inte haft chans att köra ihop oss ordentligt. Kommunikationen var riktigt dålig, nästan obefintlig, tempot var lite för dåligt och det var flera i laget som droppade av bara efter några mil. En liten stress växte inne i mitt bröst men jag bet ihop, försökte peppa laget och hoppades på att detta bara var något tillfälligt.

Efter drygt 5 mil susade pappas Alnö Race Team sub9 förbi oss. Jag hejade glatt och pappa körde upp bredvid mig och frågade hur det gick. Jag svarade glatt att ”det går bra!” men jag förstod inte att det var pappa jag pratade med. Jag såg bara en ART-tröja i ögonvrån som susade förbi snabbt och tänkte att det är någon jag känner. Lite komiskt.

Bara några minuter efter Alnöcyklisternas framfart gick jag i backen. Vi drog på ganska hårt i en uppförskörning och det blev en stor lucka bakom mig. Jag vände mig om i toppen av backen för att se hur stor lucka vi hade. Precis då så skrek laget ”LUCKA” och lagkamraterna framför mig bromsade in. Jag hade blicken bakåt och rullade framåt samtidigt som farten bromsades in, mindre bra. Jag vände mig om och insåg att mitt framhjul var ruskigt nära ett annat bakhjul, men då var det försent. Jag körde in i bakhjulet på min kompis, sladdade till och gick i backen. Jag landade på höger sida. Jag slog i mitt knä, min arm, ansiktet och handen. Laget stannade, plockade upp mig och mina grejer. Eller, jag snarare flög upp från backen. Är det något jag har lärt mig av krascher så är det att man ska upp på benen så fort man kan och köra vidare utan att hinna tänka allt för mycket. Jag kände hur det snurrade till i huvudet som hade fått sig en smäll, någon i laget kom med mina GT-tabletter som hade rullat ut ur ramväskan och någon annan frågade ”hur gick det Sofia, är du okej?”. Jag minns knappt att jag svarade, jag minns bara att jag var uppe på cykeln illa kvickt och sa åt laget att trampa vidare. När jag kommit upp på cykeln igen och börjat rulla så såg jag att vänstra sidan av styret var böjt och pekade snett inåt. Jag fick först lite panik och tänkte ”faaan, cykeln är paj”. Men jag testade bromsen, den funkade, och jag insåg att det faktiskt gick att cyklade med ett böjt styre också. Med tre mil kvar till första depåstoppet så kändes det lugnt, då kunde vi böja tillbaka styret vid depån. Cykeln var intakt men det som oroade mig mest var att jag hade landat på mitt dåliga knä och kände att det ömmade. ”Fan, ska min Vätternrunda sluta efter 5 mil med en klantvurpa?” tänkte jag argt för mig själv. Det får inte sluta här och nu.

Efter cirka 8 mil rullade vi in på vårt första depåstopp. Jag fick kontakt med ett yngre par. Killen i paret hjälpte mig med styret, han ”knäckte” tillbaka det utan någon större ansträngning. Tjejen i paret drog fram två plåster till mina blödande fingrar. Vips! Jag och cykeln kände oss som nya. Knäet ömmade men inte på något oroväckande sätt, det kändes bara som en ytlig skada. Efter drygt 10 år med knäproblem och tre operationer så har jag och mitt högerknä lärt känna varandra väldigt bra, jag vet dock inte om det är något bra eller dåligt. Efter fyra minuters stopp så rullade vi vidare.

image24

Efter drygt tio mil kom det där fruktade regnet. Vi fick två rejäla skurar över oss. Sikten försvann och skorna fylldes med vatten. Det var tungt, kallt och frustrerande. Jag trodde att målet på under 11 timmar var kört och någon i laget mumlade ”sub12-gruppen är nog ikapp oss snart”. Gruppens humör var inte på topp men vi kämpade vidare. Vi tog det lugnt i nedförsbackarna på grund av den luriga halkan men trots detta så försvann hela mitt bakhjul när jag bromsade in. Jag lyckades dock, på något makalöst sätt, rädda upp det hela och rullade vidare. Kompisen bakom mig beskrev det som att jag mer eller mindre låg ner och hon trodde att det var kört, men skam den som ger sig! Mina reflexer var med mig.

Efter cirka 13-14 mil så hade vi depåstopp nummer två. Då tog kapten Malin från Borås ett bra snack med laget. Vi hade redan tappat 4 av 19 cyklister ur gruppen och hon frågade oss om vi ville pressa på och klara sub11-målet eller om vi skulle dra ner tempot och få med oss alla? Svaret var självklart, vi ska under 11 timmar! Alla i laget var eniga och vi lämnade depåstopp nummer två med ny energi och en känsla som sa ”vi är ett lag, vi fixar detta tillsammans”.

image25

Efter depåstopp nummer två så hände något i laget. Många fick ny energi och blev helt plötsligt starkare och kunde gå upp och dra i både med- och motvind. Nu hade vi bestämt oss på riktigt, vi ska fixa detta. Nu började vi cykla och peppa varandra som ett lag. Självförtroende växte och bidrog till en ökad hastighet. Vi låg och rullade i dryga 30 km/h mest hela tiden utan att behöva ligga på gränsen. Det kändes stabilt och jag njöt av vartenda tramptag. Cykelglädje, ni vet.

Sista depåstoppet gick undan. Jag kissade snabbt, drog i mig en bulle, lite saltgurka och blåbärssoppa. Vi rullade vidare mot mål med mindre än 10 mil kvar. Mina ben kändes fortfarande fräscha och kommunikationen inom laget fungerade mycket bättre. Vi drog förbi en ”grabbklunga” från Vallentuna CK och killen längst fram skrek ut ”Vafan grabbar, vi blir omkörda av tjejer”. Jag skrattade högt och drog på ännu hårdare. Den känslan är rätt så oslagbar. Jag älskar att cykla med ett gäng starka tjejer, ni är fantastiska brudar.

Sista milen var tunga men inte alls så tunga som jag hade förväntat mig. Jag kunde fortfarande ligga uppe och dra, något jag hade gjort hela vägen, och det kändes skönt att få bidra ordentligt till laget. För mig är det viktigt. Det blev dessutom ännu viktigare efter min vurpa. Jag skämdes lite, det var så onödigt och så klantigt. Tack och lov så drog jag inte med mig någon i fallet och jag blev inte påkörd av någon men ändå… Jag skämdes lite trots att jag vet att det kan hända vem som helst, det är så små marginaler.

När det var drygt en mil kvar fick vi ett kedjehopp och stannade till längs vägkanten. Men det gjorde ingenting. Vi hade gott om tid på oss för att klara sub11-målet och vi hade inte haft en enda punka längs hela vägen så det kändes hur lugnt som helst. Efter någon minut var problemet löst och vi rullade vidare mot mål.

Skylten ”10 kilometer” dök upp på höger sida och vi jublade högt och glatt i klungan. Vi tog fram vårt sista krut och drog på ännu hårdare.  Folk stod och hejade längs vägen och jag bara njöt. Njöt av känslan att vara på rull och att veta att vi har mindre än 1 mil kvar av 30. Vi har cyklat över 29 mil och jag känner mig pigg. Den känslan!

När vi närmade oss målgång så klev våra kaptener upp i topp och drog laget ända in i mål. Vi jublade, skrattade och skrek av glädje! En fantastisk målgång på alla sätt. Jag fick en medalj runt halsen, den finaste medaljen av mina fyra. Det blev personbästa i form av 10:23 vilket innebar att vi krossade vårt sub11-mål. Jag drog upp luren och ringde pappa. Han gratulerade mig och jag gratulerade honom, hans sub9-gäng hade rullat in på fantastiska 08:47. Det blev en fin revansch för oss båda. Jag hade, som jag nämnde ovan, oflyt förra året och pappa fick bryta. Nu kunde vi fira tillsammans och bara njuta av två fantastiska prestationer.

Sedan så har jag lärt mig att man ska tacka och jag vill tacka…

  • Pappa! Som både inspirerar och motiverar mig när det kommer till cyklingen. Han är en stor förebild och jag har alltid varit pappas flicka. TACK pappa, du är grym!
  • Laget i form av Team Sky Blue sub11! Utan er så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” på 10:23, det fixar man inte ensam. TACK för att ni kämpade hela vägen in i mål och inte gav upp efter en tuff start och en mindre rolig vurpa.
  • Min familj och min pojkvän som stöttar mig allt jag gör! Ni tror på mig och peppar mig i med- och motgångar och det är jag evigt tacksam över.
  • Alla mina cykelvänner som har stöttat och peppat mig och som vet hur tufft och samtidigt underbart det kan vara med cykling.
  • Alla mina vänner som inte vet någonting om cykling men som trots detta stöttar mig, orkar lyssna på mitt cykelprat och gillar mina ”cykeluppdateringar” på sociala medier.

image27

 

Boosta med smarriga nyttigheter

Min kropp säger nej till träning just nu. Den är trött och slut och behöver vila. Kan man inte träna så kan man i alla fall boosta kroppen med energi genom massa smarriga nyttigheter på tallriken. Jag har boostat med jordgubbar, blåbär, färskpressad apelsinjuice, kiwi och andra färgglada nyttigheter. Och kaffe såklart. Jag klarar mig inte utan mitt kaffe. Och lite godis har jag också unnat mig, det känns helt okej såhär 4 dagar innan Vätternrundan. Fast å andra sidan…. Godis är ALLTID okej. Jag älskar godis. Men nog om godis…

Här kommer ett superenkelt recept på en sommarfräsch efterrätt:

Hacka 75 gram vit choklad och smält i micron.

Blanda chokladen med 3 deciliter grekisk yoghurt.

Fördela smeten i fyra glas och toppa med godsaker, jag väljer jordgubbar och blåbär.

NJUT!

image11

Här kommer ett superenkelt recept på bananpannkaka:

Mosa en banan i en skål.

Knäck ett ägg i skålen och blanda med bananen.

Häll i lite mjöl och lite mjölk.

Rör om till en fin smet.

Stek på.

Klart!

Vid sidan om har jag en stor klick med kvarg, kvargen kan man ha i smeten också.

image21

Här kommer ett superenkelt recept på smoothie:

Mosa en banan i en skål.

Häll i några deciliter yoghurt i skålen och rör om.

Tillsätt linfrön och frysta bär.

Använda en mixer och rör om ordentligt.

Tillsätt solrosfrön.

Klart!

image41

Och en sista bild på en färgglad brunch!

image31

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

… men det kan bli bra ändå, till och med bättre.

”Laga efter läge”

Jag hade en ”sista-vecka-plan” inför Vätternrundan men den planen gick i stöpet efter två övertidspass i form av halvnätter på jobbet samt en gammal knäskada som gjort sig tillkänna. Omfall i planeringen och den nya planen blev att laga efter läge.

Lördagens planerade långtur på 12-13 mil blev istället 4 mil i motvind och regn samt ett rehabpass för mitt knä och lite bålövningar på gymmet.

Söndagens planerade tur på cirka 4-5 mil blev istället 2 lätta ”njutarmil” innan halvnatten på jobbet.

Idag vaknade jag sent och med en trötthet i kroppen som heter duga. Jag känner mig lite sliten, inte sliten som i sjuk utan bara sliten som i sliten. Benen har känts tunga och tröga de senaste cykelpassen och mitt knä har protesterat så det kanske är vila jag behöver? Jag tror det, men jag vet inte. Hur ska man veta? Jag funderar på att köra ett spinning- och/eller ett yogapass idag. Jag känner inte för att hoppa upp på racern och är det något jag har lärt mig så är det att man ska träna det man känner för. Cykelglädjen kan lätt försvinna om man tvingar sig själv upp på racern när både kropp, knopp och hjärta säger NEJ.

Imorgon blir det en tur på racern, förhoppningsvis så är kroppen lite gladare på mig efter dagens aktiva vila.

Onsdag, inlämning av cykeln för ”Vätternservice” vilket innebär att det blir ett pass på gymmet istället och det lutar åt ett spinningpass.

Torsdag, packa och rulla några lätta mil på cykeln bara för att se så att den rullar fint efter servicen.

Fredag, avresa! Mot Motala och den stora ”pölen”.

Lördag, VÄTTERNRUNDAN! Start 06:04 på morgonen.

Söndag, slut som artist.

Ja, där har ni min plan B. Man måste alltid ha en plan B, gärna en plan C också. Man vet aldrig vad som händer i livet och med kropp och knopp. Jag är tack och lov en person som gillar omfall, ”laga efter läge” är ett av mina favorituttryck, mycket på grund av att livet i stort handlar mycket om att laga efter läge. Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Jag är positiv in i det sista och är övertygad om att min kropp kommer att fungera fint på lördag, den behöver bara vila och lätt träning i några dagar för att komma tillbaka ännu starkare än innan. Kroppen, jag tror på dig!

Apropå Vättern och förberedelser. Den senaste veckan så har jag inhandlat energi till rundan och jag har lånat en damsadel från min cykelhandlare Mantra Sport för att sitta behagligare och därmed slappna av mer och få mindre ont i kroppen, framför allt axlarna. Lånet av sadeln kommer att sluta med ett köp. Min rumpa får mer och bättre plats på damsadeln och jag känner direkt att min kropp slappnar av på ett bättre sätt. Det är vågat att byta sadel en vecka innan Vättern, jag vet, men det är verkligen värt det med tanke på hur mycket bättre jag sitter på den nya sadeln.

Tidigare Vätternrundor så har jag köpt Enervits ”Vätternpaket” och det har fungerat helt okej men det är för sötsliskigt för min smak och min mage har varit lite för orolig under rundan så i år har jag bytt till SiS och Zipvit, deras produkter är inte lika sötsliskiga och jag tror att det kommer att underlätta för min kära mage.

Ja, nu börjar jag känner mig Vätternredo på riktigt. Jag har cyklat över 150 mil, jag har vilat när kroppen har behövt det och jag har sovit och ätit mycket bättre än vad jag gjorde förra våren. Kost och sömn måste vara i balans för att träningen ska ge det resultat man eftersträvar, det är dock lättare sagt än gjort att få kost och sömn att fungera.

Efter förra årets stress och press så har jag verkligen försökt att hitta en balans i livet, inte bara när det kommer till cyklingen. Jag tror att jag har lyckats med balansen och jag hoppas verkligen att det kommer att ge resultat på Vättern och att sub11 kommer att bli en lagom plågsam resa runt Vättern. Jag har fått höra att jag borde köra sub10 istället men jag tror starkt på att sub11 blir bra för mig det här året, jag vill inte lägga ribban för högt och på så sätt ta död på njutningen. Det handlar ju trots allt om att må bra och njuta, det handlar inte bara om att prestera och leverera i form av bra tider. Jag tycker dock att en tid under 11 timmar är en riktigt bra tid, men jag är inte nöjd med det. Det kommer fler år och nästa år är mitt mål sub10, men det tar vi då. Nu är nu. Ett steg i taget.

Avslutningsvis bjuder jag på ett litet bildregn. Energi i form av Sis och Zipvit, sadelbyte (till höger ser ni min nya sköna och snygga damsadel), cykelkaoset som man ramlar in i när man kommer in i min lägenhet (Välkommen, här bor det en cyklist!), lördagens fikatur till Linnés Hammarby i motvind och spöregn och en bild på mig ute i det fria.

Kram på er! Cykla snabbt, snyggt och SÄKERT.

image4 image1 image2 image3 image5

En vecka till Vätternrundan – Hur gör du? Hur gör djur?

”Trampa,

Trampa,

Överlev.”

En vecka kvar till Vätternrundan, eller för mig är det drygt en vecka för att vara exakt. Startskottet för Team Sky Blues sub11-lag går klockan 06:04 på lördag morgon. En löjligt bra starttid med tanke på förra året då vi startade vid 12 på kvällen och året innan det då vi startade vid 20-tiden på kvällen. Det är något magiskt med att cykla hela natten men det är fruktansvärt jobbigt och slitsamt. Kroppen är inte gjord för att vara vaken på natten, speciellt inte sittandes på en cykel, trampandes 30 mil runt en stor pöl.

Den där älskade, hatade, fantastiska och fruktade pölen. Pölen som vi alla känner till som Vättern. Hur gör du med en vecka kvar till start? Hur gör djur? Cyklister är ett flockdjur men vi agerar säkerligen väldigt olika inom denna flock. Jag läser mycket bloggar och artiklar om hur man bör agera och inte agera sista veckan innan Vättern men jag försöker att agera mer på min egen erfarenhet och mindre på tips från skribenter av olika rang och med olika klang. Det blir trots allt min fjärde Vätternrunda i år så jag vill tro att jag har lite koll på läget… Men med Vättern så vet man aldrig, det kan hända vad som helst under 30 mil. Och då menar jag vaaad som helst.

Hur ser min plan ut kommande vecka?

Imorgon, lördag – Ensamtur från Uppsala till omtalade fiket Drömkåken och sedan tillbaka. Det blir cirka 12-13 mil totalt. Det sista längre passet innan pölen.

Söndag – Ett kortare pass på förmiddagen, cirka 4 mil, för att cykla ur benen efter lördagen pass. På kvällen blir det styrketräning och rehab för mitt knä på gymmet. Jag har slarvat med rehabträningen och det är INTE bra. Skärpning Sofia, skärpning.

Måndag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Tisdag – Lättare styrketräningspass och rehab på gymmet.

Onsdag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Torsdag – PACKA och cykla ett lättare pass, cirka 3 mil, om jag hinner.

Fredag- Bilresa till Motala, lättare pass på kvällen bara för att bli av med stelheten från bilresan.

Lördag- VÄTTERNRUNDAN, startskottet går 06:04. Wihohohohho! *peppad och nervös*

Söndag – Slagen hjälte.

Jag tycker att planen känns lovande och jag känner mig stark med mina 150 mil i benen. Det enda som oroar mig något är att min gamla knäskada gjorde sig tillkänna under cykelpasset i onsdags. Men jag försöker tänka att jag tog mig runt Vättern på dryga 12 timmar förra året och då var knäet paj, jag fick låna en cykel som hade en sadel som hoppade ”ur led” x antal gånger under rundan och jag hade dessutom en riktig läskig hosta… Men det gick ju det också. Fast det var ingen trevlig åktur. Sista tio milen cyklade jag nästan bara med ett ben kändes det som. Jag hade så ont i det högra knäet. Och jag svor över cykeln. Min cykel, som inte kunde närvara runt pölen, hade susat av biltaket ute på motorvägen en vecka innan Vätternrundan så det kom inte på fråga att jag skulle cykla på den. Nog om Vättern 2015, det var en stor besvikelse på alla sätt och jag VET att årets runda kommer att bli tusen gånger bättre. TUSEN och MILJONER. Det har jag bestämt.

Hur ser din sista träningsvecka innan Vätternrundan ut?

Jag avslutar inlägget med en text som jag skrev precis efter förra årets målgång på Vättern och en bild på mig och Tina precis innan start. Jag älskar den där bilden! Texten är dock inte lika älskvärd…

”Här står jag med ett leende på läpparna och tårar i ögonen. Konstigaste Vätternrundan hittills. Första 13 milen strulade min sadel men jag cyklade med laget i klungan. Sen skrek knäet av smärta och min hosta blev bara värre. Jag och en annan skadad och tapper soldat i laget släppte klungan och cyklade tillsammans i 7 mil. Vi kramades, grät av smärta och besvikelse, taggade varandra och fick tillbaka energi efter långa vilopauser. Sista 10 drog jag iväg själv och sket i pauserna och rullade på löjligt bra. Knäet gjorde ont men inte mer än vanligt. Gick i mål, ledsen av flera anledningar. Var först bara arg och besviken men efter några djupa andetag och perspektiv på det hela så är jag mer än nöjd. Jag bet ihop och visade för mig själv hur mentalt stark jag är när det krävs. Jag borde inte ha cyklat med tanke på att kroppen inte varit helt 100 på slutet men nu står jag här.”

11391322_10153287577740310_7656482806505072206_n

Smérundan 104 km – Race Report

”Life is like riding a bicycle,

To keep your balance you must keep moving”

Här kommer en kort race report från Smérundan i Eskilstuna den 28 maj…

Allting löste sig i sista stund. Jag som varken har bil eller cykelresväska trodde först inte att jag skulle kunna delta i Smérundan. Jag tittade på cykelresväskor på nätet som jag skulle kunna köpa, packa ner cykeln i och ta med på tåget men den enda väskan som var i min prisklass var slutsåld. Det är dyrt med cykelresväskor, väldigt dyrt. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig till Eskilstuna med min cykel, jag ville så gärna cykla Smérundan. Jag postade ett litet rop på hjälp på Facebook och då kom lösningen på problemet i form av min cykelhandlare Mantra Sport. Jag fick låna en stor cykelresväska och kunde packa ner pärlan och ta med henne på tåget. Ja, det är en hon. Det var en ganska märklig känsla att gå runt med sin cykel hängandes på axeln, helt otroligt egentligen. Tack till Mantra Sport, ni är grymma. Men nog om väskor, nu till loppet…

Jag sov skit under natten. Det var fest utanför sovrummet, ett gäng brudar skrek och kacklade som bara brudar kan. Jag bet mig själv i tungan, vred och vända på mig x antal gånger och fick efter många om och men några timmars sömn. Frukost, klövervaselin mellan benen och på med TSB-kläderna… Nu började det där härliga pirret infinna sig, ni vet det där pirret som alltid infinner sig inför ett lopp. Jag vet, det är bara ett motionslopp men i mitt huvud så är det tävling när nummerlappen åker på. Det bara är så. Jag är tävlingsmänniska och kan inte tänka på något annat sätt.

Min fina pojkvän följde med mig bort till starten och gav mig den där extra lilla energin som jag behövde inför starten. Vi var ett gäng på cirka 45 cyklister som stod på startlinjen. Jag kände ingen av deltagarna, jag visste inte hur bansträckningen såg ut, jag kände mig helt klart rätt så vilsen. Men det är något härligt med att inte veta vad man ger sig in i och att kasta sig ut i det okända. Det handlar om att utmana sig själv. Det enda jag kunde tänka var ”hoppas att jag hittar några att köra med, ett gäng som håller mitt tempo”.

Starten gick och jag hamnade helt själv mellan två stora klungor. ”Fan” svor jag tyst för mig själv. Det var precis det jag hade fruktat mest på startlinjen, att få cykla själv i drygt 10 mil. Klungan framför mig brakade på i ett ruskigt tempo, där hade jag inte en chans att haka på. Klungan bakom mig körde lite för lugnt så jag valde att köra själv men efter några kilometer så insåg jag att det var ohållbart. Jag valde att invänta klungan bakom mig. Jag frågade snällt om jag fick köra med dom och fick svaret att jag gärna fick ligga längst bak i klungan och agera grindvakt men jag fick inte cykla med i klungan. Det kändes lite surt, såklart, jag ville också ligga längst fram och dra… Men jag accepterade och respekterade deras svar. De tränade inför Vättern och ville såklart inte ha några oäktingar med i klungan.

Jag och tre karlar, som också var oäktingar, låg bakom den stora klungan och gled med… Eller ”fulåkte” som jag brukar kalla det. Tempot var till en början helt okej men efter en stund så började mina ben bli rastlösa. Eter cirka 3 mil och det första depåstoppet så valde jag och de andra tre oäktingarna att bilda en egen klunga och drog på i ett högre tempo. ”Vi får se om vi kommer ikapp er” sa en man i klungan som vi lämnade. Jag flinade och tänkte ”Inte en chans”. Det han sa fick hornen i min panna att växa ut ytterligare en bit. Tävlingshornen, ni vet.

Kilometrarna rullade på i det vackra landskapet och jag kände mig fräsch i kroppen. Benen svarade bra och jag lyckades både hänga på och dra karlarna. Med cirka 3 mil kvar så gick en av karlarna in i den kända väggen och han sa med andan i halsen (och antagligen brännande ben) att vi kunde köra vidare utan honom. Sagt och gjort. Tre tappra kvar i en motvind som bet i riktigt hårt mot slutet. Jag och den äldsta herren (jag tror att han hette Tommy?) försökte haka på Håkan (jag tror att det var ditt namn?) men han var pumpade på som en maskin så vi valde att släppa. Två tappra kvar. Jag och Tommy, en man i 70-årsåldern som har kört 16 Vätternrundor. En gammal man med en imponerande fysik, ett rejält pannben och en mycket trevlig och ödmjuk framtoning. Vi pratade om livet och gnetade på i motvinden. Livet är fint stunder som dessa, det är svårt att sätta ord på alla känslor som infinner sig i kroppen. Man känner sig så levande, så fri och så stark… Men samtidigt så svag. Benen värker och rumpan ömmar. Med en mil kvar till mål så försvann dock all smärta, då fanns det bara utrymme för njutning.

Jag och Tommy passerade mållinjen tillsammans, sida vid sida. Jag vill skriva hand i hand men riktigt så var det inte. Men det var en fin känsla, på många olika sätt. Jag tror dessutom att jag rullade in som näst bästa tjej vilket bidrog till en ännu finare känsla. Jag vet, det är ingen tävling på pappret, men för mig så var det viktigt med placeringen. Lite tävling är det alltid, trots att vi kallar det för motionslopp. En nummerlapp skriker tävling och då skriker mitt huvud också tävling. Punkt slut.

Eller riktigt slut är det inte än. Jag vill avsluta med att tacka Team Sméstan för ett mycket fint arrangemang. En vacker runda med bra backar och fina vägar, många funktionärer med tanke på få deltagare och dessutom gofika efter målgång. TACK ska ni ha, mycket bra styrt!

Här kommer två bilder från rundan…

Den övre är på mig och Tommy, mannen som cyklade med mig hela vägen in i mål.

Den nedre är på mig, Tommy och Håkan som pumpade på som en maskin mot slutet och drog ifrån sista milen.

Till Tommy och Håkan: Tack för fint cykelsällskap och…

Jag ber om ursäkt om Tommy och Håkan inte är era namn! Haha

20160528_110657 IMG_0332

… och nej, klungan som vi lämnade körde inte ikapp oss. Viktigt! 😉

Cyklist, javisst! – En lista

”Jag tänker cykling,

Jag drömmer cykling,

Jag andas, äter och skiter cykling”

Jag var inne på Annas hemsida och hittade en härlig och inspirerande lista á la cykel. Jag tänkte först skriva om helgens motionslopp i Eskilstuna i form av Smérundan 104 kilometer men jag inväntar bilder tagna från rundan så det får bli en lista så länge, för er som vill ha lite inspiration samtidigt som ni får lära känna mig bättre.

Vilken typ av cyklist är du?

Bra fråga, och svår fråga. Jag har bara haft min racer i cirka tre år men jag är tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna, mina små horn växer ut direkt nummerlappen åker på. Det spelar ingen roll om det ”bara” är ett motionslopp, i mitt lilla huvud så är det tävling. Det krävs egentligen inte ens en nummerlapp för att hornen ska växa ut, dom gör det i alla sammanhang. Under träningar, motionslopp, tävlingar… Ja, alltid. Jag har dock aldrig tävlat i cykling, något jag filurar på att testa nästa år. Jag börjar sakta men säkert att hitta mig själv som cyklist och i år har jag verkligen känt en enorm utveckling, både i styrka, uthållighet, teknik och taktik. Jag känner dessutom min cykel mycket bättre och vet hur jag ska ta hand om den för att hon ska må bra. Ja, min cykel är en kvinna. Summa sumarum, jag har svårt att cykla bara för att njuta… Jag vill utmana mig själv och jag föredrar lite smärta framför det behagliga, man ska ur sin comfort zone och ständigt utvecklas.

Hur länge har du cyklat? 

Som jag skrev ovan så har jag haft min racer i cirka tre år. Jag gjorde en svensk klassiker år 2013 och då köpte jag min första racer. Jag är med andra ord ganska ny inom cykelsporten.

Hur mycket cyklar du per vecka?

Det varierar, vissa veckor blir det 30 mil, andra blir det 10. I snitt runt 20? Jag är inte extrem men jag cyklar en hel del. Jag gillar dock att kombinera cykelträningen med styrketräning och lite löpning någon gång ibland.

Vilket är ditt ”feel good”-pass?

Att cykla i klunga, cirka 16 personer, varva vanlig klungkörning med belgisk kedja. När allting bara flyter på och man kan lita på ryggen framför till 110%, man kan ligga och nosa på varandras bakhjul. Benen känns lätta men kroppen får samtidigt jobba hårt, hastigheten är aldrig nere under 30 km/h. Efter cirka 7 mil (halvvägs) så dricker man kaffe och äter kladdkaka med grädde sen så cyklar man 7 mil till och är sådär fantastiskt slut i kropp och knopp när man går i ”mål”.

Vad måste du ha med dig på ett pass?

Telefonfodral med telefon, pengar och kort. Snickers. Vatten. Cykelpump. Två extra slangar. Multitool. Kolsyrepatron. Regnjacka.

Varför cyklar du?

För att må bra. Jag älskar farten och friheten.

Har du någonsin ljugit för att få cykla?

Det är inte omöjligt men jag kan inte komma på när det skulle ha varit.

Hur ofta köper du nya cykelsaker?

Alldeles för sällan, det är så dyrt. Men det blir nog någon gång i månaden eller i alla fall varannan månad.

Var/hur handlar du din cykelutrustning?

Det varierar. Det blir mycket hos Mantra Sport där jag köpte min cykel. Team Sportia är en annan favorit.

Dygnets bästa cykeltid?

Tidigt på morgonen, gärna vid 09-tiden en lördag.

Hur ofta tävlar du?

Precis som jag skrev tidigare så har jag aldrig tävlat i cykling. Jag har kört en hel drös med motionslopp men det räknas inte som tävling.

Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du är trött?

”Trampa, trampa, överlev” eller ”Det ska vara jobbigt, det är då man blir bättre”.

Cyklar du helst i grupp eller ensam?

I grupp, helt klart.

Hur återställer du dig efter ett cykelpass?

Vatten, mycket vatten! En rejäl laddning med mat och gärna lite lösviktsgodis.

Vilket lopp drömmer du om att få cykla?

Vänern runt vore magiskt.

10366302_10152449977860310_3089364922343110535_n

Träningsläger på Wenngarn med TSB

”Tjejer kan”

Hej och hå vad tiden går. Dagarna bara susar förbi och Vätternrundan 2016 närmar sig med stormsteg. Jag tänkte skriva några rader om helgens träningsläger på Wenngarn med tjejerna från Team Sky Blue. Och precis som citatet ovan säger så kan tjejer. Jag är stolt över att vara tjej, cyklande tjej dessutom. Vi var 60 stycken  TSB-tjejer med Susanne Ljungskogen i spetsen som spenderade helgen tillsammans på Wenngarn för att cykla, lära oss mer om cykling, äta gott, umgås och bara njuta av livet.

Träningslägret kickade igång på lördagmorgon klockan 10. Jag och två tjejer från Uppsala valde att cykla till Wenngarn, en sträcka på cirka tre mil, så vi var uppe med tuppen. Ambitiöst och duktigt tyckte de andra tjejerna, härligt med en bra uppvärmning tyckte jag. Vi var framme på Wenngarn redan vid klockan 09 på morgonen så vi sörplade i oss några koppar kaffe innan det var dags för dagens första punkt på schemat, en föreläsning om kost och träning med dietisten Sanna. En mycket givande föreläsning om kroppens energibalans, näringsämnen, kroppens energiförråd, tallriksmodellen och mycket annat matnyttigt. Efter Sannas föreläsning så pratade TSB-ledaren Milla om ledarskap och hur en bra ledare ska agera i och för gruppen, även detta en mycket givande föreläsning.

Efter föreläsningarna och en smaskig bönsmoothie så käkade vi lunch och fyllde på depåerna innan dagens höjdpunkt… cyklingen! Jag valde att köra med grupp 1 (rullsnitt 28-30 km/h) med Susanne Ljungskog och ”Smack-Anna” som ledare. Anna visade vägen, Susanne styrde upp klungan och vi andra trampade och njöt. Det blev en fin runda på dryga 8 mil i krokarna runt Arlanda och Märsta. Efter cyklingen så fikade vi, kacklade som bara kvinnor kan, tog en dusch och gjorde oss redo för tipsrundan. Tipsrundan gick inge vidare för mitt lag men det gjorde ingenting, vi fick se stora delar av Wenngarns fantastiska område och det kompenserade för det dåliga resultatet. Efter tipsrundan åt vi trerätters och efter maten så rullade vi i säng.

Andra och sista dagen startade med något av det bästa jag vet, frukostbuffé! Jag åt och njöt och åt lite till sen så smörjde jag in rumpan med klövervaselin och hoppade ner i cykelkläderna. Dagens cykeltur toppade lördagens cykeltur. Varför? Jo, vi hann med cykelfika på Linnés Hammarby och det var ett riktigt smultronställe med fikabröd som heter duga. Dit ska jag cykla igen, minst en gång denna sommar. Vi tog en gruppbild bland de vackra träden sen cyklade vi tillbaka till Wenngarn för återsamling och en sista måltid ihop innan hemgång. Efter ganska prick 9 mil så kom vi tillbaka till Wenngarn. Vi åt en god lunch, Susanne höll ett trevligt avslutningstal, vi fick goodiebags (älskar’t!) sedan cyklade jag och Sofia hem till Uppsala i ett ruskigt bra tempo. Jag tror att vi snittade runt 32-33, vilket är väldigt bra för bara två personer på den sträckan.

Det var en kort sammanfattning av två fantastiskt dagar med ett härligt gäng TSB-brudar! Det bästa med helgen var att jag fick cykla ihop med några Boråsbrudar som ska cykla i min sub11-grupp runt Vättern. Det är alltid skönt att hinna köra ihop sig lite och lära känna varandra innan man ska cykla runt ”pölen”. Det är trots allt 30 mil man ska cykla tillsammans i en etapp och det är minst sagt krävande, det är inget man bara gör. Det krävs förberedelse i form av träning, både x antal mil i benen och den mentala biten.

Nu ska jag avrunda, imorgon drar jag till Eskilstuna för på lördag väntar Smérundan 104 kilometer. Spännande med ett nytt motionslopp!

Hej så länge! Cykla säkert, snabbt och snyggt.

13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n

Gruppfoto av ”snabbgruppen” efter målgång dag två. Mig ser ni i mitten i den gula TR-hjälmen.

13221442_1209193755757618_3693407654805909640_n Susanne, Frida och Sofia vid Lunda Livs.

Skandisloppet LVG 2016 – Race Report

”Lyssna till ditt hjärta”

Efter en magisk vecka på Mallorca där jag lyckades samla på mig 65 mil och x antal höjdmeter så kom jag tillbaka till Sverige, jobb och rutiner. Borta bra men hemma bäst. Kroppen svarade fruktansvärt (och förvånansvärt) bra på den tuffa träningen på Mallis men kroppen fick nog en liten chock för efter några dagar på hemmaplan bröt en riktig dunderförkylning ut. Med bara några dagar kvar till Skandisloppet och 167 kilometer på landsvägscykeln så började jag känna en lätt frustration och stress. Jag som hade hoppats på att leverera och prestera på topp efter en perfekt uppladdning på Mallis, men det blir inte alltid som man har tänkt sig… men det kan bli bra ändå.

Jag velade in i det sista. Köra? Inte köra?

Jag låg och googlade på ”kan man träna med förkylning?” och ”hjärtmuskelinflammation” kvällen innan loppet. Jag vet att man inte ska träna med en förkylning, man måste lyssna till sitt hjärta, men febern hade försvunnit och det halsonda likaså. Det enda som hängde kvar var en rejält snorig näsa och jag vet att det är okej att träna trots detta, det gäller bara att försöka ta det hyfsat lugnt och inte bli alltför andfådd. Efter lite googlande så bestämde jag mig för att sova på saken och ta ett beslut på plats, det vill säga precis innan loppet.

Jag vaknade tidigt, redan vid 05:20. Täppt näsa. Trött kropp. Men ändå taggad. Jag drack varm mjölk med ingefära till frukosten för att kroppen skulle få en skön kick. Några mackor och en snickers slank också ner. Snickers ska man äta innan ett längre lopp på cykeln, punkt slut.

Jag rullade iväg mot Slottet, nummerlappsutdelningen, starten och Team Sky Blue. Jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället för 167 kilometer. Inte ett lätt beslut för en vinnarskalle (och tjurskalle) som jag är. Inte lätt när man har mentalt förberett sig för en längre sträcka men måste lyssna på kroppen och tänka om. Det är inte lätt att lyssna på kroppen och hjärtat när hjärnan vill så mycket mer. Men det gäller att vara klok. Man har bara en kropp och den måste man ta hand om.

TSB-gänget som körde 85 kilometer hade inte satt upp något mål med loppet utan tänkte bara cykla efter ”alla-ska-med-tempo”. Det lät som en lagom utmaning för mig och min snoriga näsa, jag antog utmaningen. Jag fick helt enkelt sänka ribban och tänka bort allt som hade med hastighet och tid att göra. Inte lätt för en tävlingsmänniska, men oerhört nyttigt.

Loppet gick helt klart över förväntan. Backarna (guppen?) längs bansträckningen kändes nästan obefintliga efter bergen man bestigit på Mallis. När jag cyklade Skandisloppet 85 kilometer för två år sedan så tyckte jag att några av backarna var jobbiga, nu nästan flyger jag upp för dom. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina egna gränser hela tiden. Det är fantastiskt vad kroppen faktiskt klarar av. Hård träning och disciplin ger goda resultat. Ingenting kommer gratis. Bra saker tar tid. Klyscha på klyscha. Jag älskar klyschor. Jag är en vandrande klyscha. Men nog om klyschor.

Efter cirka halva loppet var det ett depåstopp vid Wenngarn och jag kände mig knappt ansträngd, trots snoret som rann. Det var ett mycket behagligt tempo i gruppen och trots motvind så svarade kroppen mycket positivt när jag låg längst fram i klungan och drog. Benen var starka och det mentala var i balans. Det är cykellycka mina vänner. Riktig cykellycka. Några i gruppen droppade av längs vägen, en klunga på tio blev sju. Jag väntade på att tröttheten skulle smyga sig på. Jag tänkte ”snart kommer förkylningen ge mig en rejäl käftsmäll och min kropp kommer skrika SLUTA”… Men käftsmällen kom aldrig. Jag kände mig snarare starkare efter halva loppet. Jag ville dra på hårdare, jag ville ge mer.

Med cirka 15 kilometer kvar så valde jag att lämna gruppen och tog istället rygg på några grabbar som hade ett tempo som fick mina ben att jobba lite hårdare. Kroppen fortsatte att svara fint och med cirka 5 kilometer kvar till mål så drog jag ifrån grabbarna och tog rygg på några andra grabbar som hade ett härligt ”spurt-tempo” som gav mig den där kicken som jag saknat längs vägen. Nu kickade det till ordentligt och jag kände mig sådär löjligt lycklig som man bara kan göra när man blir ett med cykeln.

Sista backen upp till slottet och mållinjen så blev det en liten inofficiell tävling mellan mig och de tre grabbarna som jag spurtat med de sista fem kilometrarna. En av grabbarna drog ifrån men de andra två lyckades jag dra ifrån i backen. Precis innan mållinjen så hör jag någon skrika mitt namn, där står gamla lagkamraten Katja från Team Rynkeby Täby. Hon skriker! Jag skriker! Energin flödar. Tack bästa Katja för en underbar skjuts in i mål. Och tack till grabbarna för bra ryggar att ligga bakom, och framför, i den hårda motvinden sista biten.

Medaljen satt extra fint runt halsen och ölen smakade extra gott efter ett lopp som jag var så nära att ställa in men som istället blev en ren och skär njutning hela vägen. Kroppen kändes stark trots att den inte var helt hundra och jag tror, nej jag vet, att jag aldrig har varit såhär stark på cykeln tidigare. Jag tränar rätt, tänker rätt, sover bättre, äter hälsosammare och cyklar bara för mig själv, inte för någon annan. Jag har släppt stress och press och då kommer resultaten. Tack kroppen! Tack för att du fortfarande är på min sida, du har inte alltid haft det lätt.

Tack till bästa TSB-gänget som alltid ger härlig och positiv energi både på och utanför vägarna. Ni är grymma!

13101442_10154003285195310_1501394159_n 13220041_10154003285160310_481079743_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13233309_10154003285240310_1431681060_n 13236209_10154003285050310_2105188629_n 13249364_10154003285095310_1586637657_n 13249467_10154003285170310_730283626_n 13250380_10154003285200310_1146122765_n

Ett magiskt Mallorca med Alnö Race Team

”När du tror att du inte orkar mer, då orkar du lite till”

Hej cykelvänner!

Det har hänt mycket sedan sist. Mantra Sport har fixat mitt knastrande vevlager som numera inte knastrar. Velotek hjälpte mig att skruva loss pedalerna från min cykel inför resan till Mallorca, jag försökte först själv men efter en timmes slit och x antal svordomar så gav jag upp. Mekanikern på Velotek snurrade loss pedalerna utan problem på sisådär 10 sekunder. Löjligt lätt. Tack för snabb och bra service Mantra Sport och Velotek! Precis vad jag behövde innan resan till Mallorca med Alnö Race Team.

Det finns otroligt mycket jag vill skriva om resan till Mallorca med Alnö Race Team. En resa som gav mig oerhört mycket, både fysiskt och mentalt. Veckan gjorde mig till en bättre cyklist men också till en bättre människa. Så klyschigt, jag vet, men det är sant. Jag behövde verkligen ett ordentligt break från jobb, rutiner och stress på hemmaplan. Jag behövde ta ett kliv ut ur mig själv och få ett nytt perspektiv på saker, något jag verkligen fick på Mallis. Ett härligt gäng från Alnö Race Team, kvalitetstid med pappa, serpentiner att cykla sig upp- och nedför i bergen, god mat i mängder, strålande sol och helt sagolika utförskörningar gjorde verkligen gott för kropp, knopp och inte minst själ. Det finns som sagt mycket jag vill skriva om den magiska veckan på Mallorca men idag ligger jag hemma i soffan med en riktig dunderförkylning och orken räcker tyvärr inte till för att hitta de rätta orden så idag får ni nöja er med den här korta texten, se det som ett smakprov på vad som väntar, och ett gäng härliga bilder från resan.

När jag är frisk igen och orken är tillbaka så tänker jag skriva mer om…

  • Hur jag utvecklades som cyklist på bara en vecka.
  • Hur det var att bestiga omtalade Sa Calobra.
  • Hur bergsturen på 12 tuffa mil fick mig att inse hur stark jag är.
  • Hur stark min pappa är! Han är en riktig bergsget.
  • Hur många mil och höjdmeter jag fick ihop på sex dagar.
  • Hur det mentala fungerade högst upp bland bergen i värmen.
  • Och lite annat smått och gott…

… Men nu blir det ett härligt bildregn sedan ska jag vila mig i form. Vila är ett vapen! Kram på er så länge

IMG_2756 IMG_2799 IMG_2800 IMG_2818 IMG_2836 IMG_2838 IMG_2913 IMG_2914 IMG_2916 IMG_2917 IMG_2937 IMG_2948 IMG_2964

 

Bikefit och ett knastrande vevlager

”You’re only as good as your last job”

bikefitcitat

Förra veckan gick allt som på räls. Cykeln rullade fint. Kroppen kändes stark. Det mentala producerade rätt tankar. Själen var i balans. Själen är fortfarande i balans men den här veckan har inte riktigt blivit som planerad, därför måste man alltid ha en plan B.

Veckan började med en inplanerad vilodag, riktigt skönt efter tre dagar på cykeln.

Tisdag och dags för mitt livs första bikefit. Lotten på Velotek bjöd på ytterst bra, trevlig och lärorik service. Vi (läs: Lotten) kom fram till att jag måste byta ut min styrstam på 10 centimeter till 7 centimeter. Nu sitter jag i en väldigt, citat, ”aggressiv och tuff” position. Hon berömde min fysik och sa att min bålstyrka gör att jag kan sitt i en tuff och aggressiv position men att det med tiden kan bli jobbigt plus att det sliter onödigt mycket på min kära nacke och rygg. Därför ska styrstamen kortas ner så att jag sitter lite mindre aggressivt och lite mer bekvämt. Min plan för i år är att cykla runt Vättern utan några större nacksmärtor så detta är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag cyklade, Lotten mätte, justerad, fixade och trixade. Vi kom bland annat fram till att jag har en kort rygg och att jag trampar rakt ner med knäna pekandes rakt fram vilket gör att jag får kraften med mig i rätt riktning. Med mina knäskador är risken att det dåliga knät faller inåt och att jag trampar snett, något som enligt Lotten är vanligt hos framför allt tjejer som har knäproblem. Jag får tacka mig själv som har varit extra noga med sjukgymnastens rehabövningar under höst och vinter, skam den som ger sig.

Jag och Lotten pratade om cyklar, om livet, att leva i nuet, inte jobba ihjäl sig och se upp för den berömda och ack så farliga ”väggen”. Det var en givande pratstund men mitt i allt det trevliga så dök något otrevligt upp… Ett knastrande ljud som uppstod när jag trampade. Det knastrade högre och högre och efter en stund så lät det som ett smatterband. Lotten tog hjälp av kollegan som konstaterade att det kom från vevlagret. Jag hade planerat in cykelpass onsdag och torsdag men fick tänka om. En cykel med ett knastrande vevlager ska man inte cykla på.

Tack Lotten och Velotek för en bikefit som heter duga! Det var tur att det knastrande ljudet upptäcktes på rätt ställe, det vill säga i er butik.

bikefit

Onsdag, lång dag på jobbet, trött tjej, knastrande vevlager… En kväll i soffan var och blev det enda rätta. Man ska lyssna på kroppens signaler. Kroppen och det mentala behövde vila så det var precis vad jag gjorde.

Torsdag och en tur till min cykelhandlare, Mantra Sport, för att lämna in min kära pärla med ett mindre kärt och knastrande vevlager.

Fredag och ett pass på gymmet. Crosstrainer, bålövningar (ytterst viktigt om kroppen ska hålla en hel säsong på cykeln) och rehabövningar för mitt knä i form av knäböj och benpress. Skönt att bränna av lite styrkeövningar, det är lätt att prioritera bort denna typ av träning när cykelsäsongen är igång.

Nu (två dagar senare) så har jag fått tillbaka pärlan. Vevlagret behövde smörjas och nu ska pärlan rulla fint och tyst igen. Det är tydligen ett känt fel hos Cannondales cyklar med årsmodell 2015, något som de har justerat till årsmodell 2016. Tack Mantra Sport för snabb service. Skönt att det var ett känt fel som var lätt att åtgärda. Jag hade för en kort stund en liten klump i magen, jag tänkte att jag själv kanske hade behandlat min cykel illa och att det därför knastrade, knakade och smattrade som det gjorde… Men så var det tack och lov inte. Jag lämnade cykelhandlaren med ett stort leende på läpparna. Pärlan är fit for fight igen och jag fick dessutom beröm för min goda fysik, andra gången under en veckas tid som jag får det. Jag vet, jag skryter lite nu men jag tycker att det är viktigt att få vara stolt över saker som man jobbar hårt för och min fysik har jag jobbat hårt för. Jag har lagt om kosten från förra året, jag har lärt mig att lyssna på kroppens signaler, jag har tränat lagom hårt och framför allt släppt all stress och press.

Det här året bestämde jag mig för att ha en säsong på cykeln då målet är att njuta och när jag bestämde mig för det så försvann stressen och istället så kom formen som ett brev på posten. Härlig känsla, formen kommer när man minst anar det! Ibland så gör jag kloka val, inte alltid, men jag lär mig av misstagen och förra säsongen gjorde jag en del misstag. Mänskliga faktorn ni vet. Jag har varit arg på mig själv över vissa onödiga misstag men man är trots allt bara människa, det är viktigt att påminna sig själv om det ibland.

13078139_10153955957535310_1119102052_o

Det har såhär långt varit en väldigt lärorik vecka i cykelns tecken men träningen har tyvärr blivit lidande, men sånt är livet. Det blir som sagt inte alltid som planerat och det är inte hela världen, då får man luta sig tillbaka mot plan B istället. Imorgon är plan A att cykla 8 mil med brudarna i Team Sky Blue… Vi får se om den planen håller!

Cykla säkert så hörs, och kanske ses, vi snart igen!