Bollnäsrundan – Race Report

KVÄLLEN INNAN

Jag blir alltid lite ”all over the place” kvällen innan ett lopp. Jag far runt som ett yrväder, ”klättrar på väggarna” och pratar i gåtor. Min sambo skrattar åt mig, men det är okej, för han gör det av kärlek. Han tycker att jag blir lite väl dramatisk men sån är jag och jag tror inte att det går att träna bort, jag har alltid blivit lika knepig kvällen innan varje lopp jag kört. Men jag försöker se det som ett gott tecken, då är kroppen i fas och det mentala har förstått att det snart kommer att hända något som kräver det där lilla extra.

INNAN START

Efter en hyfsat god natts sömn och ett dramatiskt beteende som landat nere på jorden så kände jag mig redo. Vi var på plats i god tid, cirka en timme innan start, och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan det klassiska… ”nervöskisset”, fylla på vattenflaskor, blanda med resorb, fylla ryggfickorna med energi, kolla däcken, slå igång garmin osv. Ni känner säkert igen rutinen. Sedan rullade vi ned till starten. Vi hade en kort genomgång av upplägget: Inga depåstopp, vänta in alla vid punkteringar och dylikt, kommunicera tydligt, peppa varandra, ta det lugnt i backar och ös på när det flackar ut, korta förningar framme i täten, lägga sig sist i klungan om man blir trött och HA KUL! Typ så. Sedan var det dags, Bollnäsrundan 2018!

 

LOPPET

Starten gick, som alltid, med en bil i täten i några kilometer sedan släppte man fram alla cyklister och den fria farten var ett faktum! Rätt skönt att rulla igång benen i ett lugnt tempo men nackdelen är att rullsnittet och totaltiden tar stryk… men det är som sagt inte en tävling, det är bara ett motionslopp. Jag försöker intala min lilla hjärna det i alla fall, lättare sagt än gjort då man föddes som tävlingsmänniska.

Första milen rullade på fint. Jag hade druckit vatten med resorb i bilen hela vägen från Sundsvall till Bollnäs och började klunka vatten direkt på cykeln, vätskebrist skulle inte vara ett alternativ. Solen låg på ordentligt och det var runt 30 grader varmt, alldeles för varmt för mig med andra ord. Men jag hade bestämt mig, jag skulle fixa värmen. Solskyddet var såklart också på, jag har glömt det en gång tidigare i sommar och då var jag helt sönderbränd i flera dyn, inte kul.

Efter några mil så märkte man att några cyklister i klungan började ta stryk. Vi var många som inte kört med varandra tidigare, vi var en ganska stor klunga, det blev ryckigt med olika tempon och värmen gjorde såklart sitt. Men vi kämpade vidare. Annika, som var klungans härliga pratkvarn och solstråle, utbrast glatt ”vi är halvvägs” när vi passerade skylten som påminde oss om att vi hade 50 kilometer kvar. Alltid skönt när man kommit halvvägs, benen blir nästan lite lättare… fast ändå inte.

Efter en kuperad start så var loppets första riktiga klättring ett faktum. Först en lång seg backe och sedan ett par brantare och kortare klättringar. Några i täten drog på i ett ganska bra tempo. Det sög till i benen. Någon sa ”tempot i backarna är för högt för mig” och en annan sa ”nu släpper jag”. Jag försökte få med alla i samlad klunga men det gick inte, klungan splittrades och vi tappade några cyklister. Jag hade lagt mig en bit bak i klungan och insåg att jag tappat nästan alla mina cykelkamrater. Jag fick jaga ikapp tillsammans med några andra och var både slut och lite irriterad när jag kom ikapp. ”Nu har vi tappat några stycken, varför väntade ni inte?!” utbrast jag. Men det fanns såklart inget uppsåt i att lämna någon, de i täten hade inte hört hur vi skrek en bit bak. Det var bara att gilla läget. Och det är som sagt INTE en tävling.

Jag var rätt slut i benen efter att ha jagat ikapp klungan så jag la mig som grindvakt med hjälp av några andra i omgångar. Energin återvände sakta men säkert och jag var tillbaka från min dipp. Värmen kom i vågor men vi fick också lite regnstänk på oss, helt magiskt! Milen rullade på och helt plötsligt så var det bara några mil kvar. Klungan hade hittat tillbaka till sin rytm och alla var väldigt samspelta. Någon skrek ”kramp” men bet ihop och hängde i, riktig kämparglöd. Annika började sjunga och några andra skakade på huvudet. Vad får kvinnan all energi ifrån? Ingen som vet, inte ens Annika tror jag.

Med bara någon kilometer kvar så började några cyklister bakom mig att krypa närmre och närmre. De hade legat som vår svans i x antal mil men nu ville de spurta i mål. Någon bakom mig skrek till samtidigt som jag kände att det slog till i mitt bakhjul. Jag hörde dock ingen krash så allt gick förmodligen bra. Jag låg kvar på min plats och överlät spurtandet till de andra. Någon sekund hit eller dit spelar ingen roll, jag ville bara stå på benen…. eller sitta kvar på cykeln snarare. Jag tog mig i mål, fick min medalj och en iskall cola serverad av funktionären och cykelkompisen Magnus! Dagens bästa, tack snälla.

 

STATISTIK

Vi rullade in på 3 timmar och 4 minuter efter cirka 99 cyklade kilometrar, rullsnitt 32,5 km/h, 790 hödjmeter och 30 grader varmt!! Riktigt nöjd med tanke på värmen och en hyfsat kuperad bana. Det innebär också att jag kapade år 2016 års tid med cirka 8 minuter, win!

 

TACK Alnö Race Team för en grymt stark klunga och

TACK Bollnäs CK för ett grymt arrangemang!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.