Att träna på det man är dålig på

Jag älskar att träna. Att utmana mig själv. Att flytta fram mina egna gränser. Att testa på nya saker. Att bli starkare. Men jag är bara människa och ibland blir man lite bekväm, man håller sig innanför sin egen comfort zone utan att ens reflektera över det.

Det här året har jag försökt att vara mer vaken angående hur jag tränar och vad jag bör träna mer på. Efter en vecka på Mallis så blev det ganska uppenbart att jag behöver träna mer på backar och högintensiv träning. Jag är stark och uthållig, framför allt på flacka partier där man kan lägga i en hög växel och bara trycka på. I backar där man växlar ner och trampar med högre kadens så är jag inte lika stark, jag blir trött mycket snabbare. Det är nu dags att ändra på det. Jag vill ju kunna hänga på de bästa tjejerna även uppför.

Mallis blev en bra start för mig. Där insåg jag att backarna var lite av min akilleshäl. Jag har aldrig varit dålig på backar, men det har heller aldrig varit min starka sida.Tunga ben, hög puls, dåligt med energi. Jag fick verkligen utmana mig själv på Mallis, efter en lång varm dag med ”serpentinklättring” så bonkade jag rejält. Väggen, ni vet. Slut på energi. Fick krypcykla de sista milen. Det var tufft men det gjorde mig också starkare.

När jag kom hem från Mallis så bestämde jag mig. Mer backar. Mer intervaller. Sagt och gjort. Tur att man bor i ”staden mellan bergen”. I Sundsvall har vi Norra berget och Södra berget. Södra ger definitivt en backe som heter duga. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Så många gånger som du orkar. Kämpa och tugga styrlinda på vägen upp. Njuta av utsikten på toppen. Känna farten och friheten på vägen ner.

Efter Vänern runt körde vi backträning med Team Ljungskog upp för Södra berget. Jag var trött och sliten i kroppen efter 60 intensiva mil på cykeln, men något hade hänt. Jag kände mig stark upp för backen. Första rundan var lite seg, då gällde det mest bara att väcka kroppen och bli varm. Andra och tredje varvet kändes ovanligt lätt. Den känslan. När något som brukar vara svårt helt plötsligt känns lätt. Eller i alla fall mindre svårt. Då blir man stolt över sig. Tänk vad kroppen är kapabel till.

Nu ska jag fortsätta träna backar och ladda inför Bollnäsrundan då tanken är att vi ska samla ihop en grupp starka tjejer och cykla tio mil så fort vi kan. En tid under tre timmar är drömmen och drömmar kan bli verklighet. Men då måste vi dock tänka på att Bollnäsrundan bjuder på en hel del backar och höjdmeter. Vi får se vad det blir, det ska bli väldigt roligt att köra i alla fall. Ett lopp med ett gäng starka brudar är rätt så oslagbart. För två år sedan cyklade vi Bollnäsrundan med en tjejklunga och rullade i mål på 03:07, vilket vi var mycket nöjda med. Starka tjejer, starka ben!

#GIRLPOWER

Vänern Runt 2018 – Race Report

Hur ska man sammanfatta tre dagars cykling och 60 mil runt Vänern? Det blir svårt att göra det med bara ord, men jag ska försöka. Lite bilder ska jag givetvis också bjuda på, för att förstärka känslan. Välkomna med på min resa runt Vänern!

 

Förberedelser och resan ner till Örebro

Uppladdningen inför Vänern har fungerat precis som planerat. Jag hade mer än 100 cyklade mil i benen, kroppen var fri från sjukdom och formen har sakta men säkert smugit sig uppåt. Det enda jag inte planerat så bra var nattpasset jag lagt i mitt schema mellan onsdag och torsdag. Hur tänkte jag där? Jag kom i säng vid åtta på torsdag morgon, sov några timmar och skulle sedan köra bil hela vägen från Sundsvall till Örebro. En liten tankevurpa, helt klart, men det gick bra ändå. Jag plockade upp en cykelkompis i Upplands Väsby och vi hämtade ut nummerlapparna innan 20:00 och checkade sedan in på Good Morning Hotel i Örebro. Innan läggdags jagade vi en bra restaurang med pasta i halva Örebro. Pasta finns väl överallt, eller? Tydligen inte. Efter många om och men så hittade vi Fratelli där jag fick min pasta och min cykelkompis fick sin pizza. Alla nöjda och glada.

 

Dag 1 – Örebro till Åmål, 245 kilometer

Det blev några timmars sömn på hotellet. Tidig morgon med hotellfrukost, sista fixet med utrustningen och smörjning av rumpan. Sedan rullade vi med bilen till Tybblelundshallen i Örebro där start och mål för rundan ägde rum. Min cykelkompis startade redan vid 07:30, en hel timme innan min grupp, så jag var på plats i god tid. Jag pumpade däcken en sista gång, justerade bromsarna och packade ned lite energi i ryggfickorna på cykeltröjan. Cykeldatorn, min älskade Garmin, var fulladdad och klar för färd. Sträckorna måste ju redovisas på Strava så man kan se hur man har cyklat och stolt visa upp det för sina cykelkompisar som inte närvarande på Vänern runt.

Vid 08:30 gick starten för vår grupp, Team Ljungskog Blå (det står Sky Blue i listorna, vilket är vårt gamla namn). 12 stycken tjejer och tre karlar stod på startlinjen. Kapterna Maria och Micke Nord hade som vanligt ordning och reda på gruppen och eftersträvade en strukturerad och härlig må-bra-cykling. Maria frågade mig flera gånger längs vägen om jag njöt och hon sa också ”vi cyklar i nuet” vilket är bra då man ofta glömmer bort det och istället mentalt är i depån eller i mål. Första milen rullade på makalöst lätt. Lite lätt sned medvind, fina vägar, starka ben och ett rullsnitt på 31,9 km/h när vi rullade in i första depån. Allt klaffade direkt. Solen var med oss, nästan lite för mycket, och vattenflaskan blev snabbt vår bästa vän.

Jag minns inte allt från dag ett, kanske för att det mesta bara klaffade och kanske för att det var väldigt varmt. Jag fick dock aldrig någon mental eller fysisk dipp längs vägen vilket var väldigt tacksamt. Jag var noga med att fylla på depåerna både med vätska och energi och vi peppade varandra bra i laget. När vi kom fram till lunchdepån i Karlstad så frågade någon vilken grupp vi var. Vi svarade grupp 11 och då frågade personen i fråga, en trevlig herre, vem som är Sofia. ”Det är jag” utbrast jag nyfiket och gick fram till den trevlige herren. Han gick i sin tur fram till en kartong och plockade fram en stor påse med vaniljbullar. Sockriga och härliga, precis som de ska vara. ”Specialleverans till er” sa han och överlämnade påsen till mig. Vilken fantastiskt gåva. Jag tackade och tog honom i hand. Det visade sig att han kommenterat mitt inlägg angående Vänern i gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling” på Facebook. Han var en av alla fantastiska funktionärer längs vägen. Tack ”Pebben” för det bästa cykelfikat jag fått på länge. Hela laget tackar dig.

Efter lunchdepån i Karlstad så rullade vi vidare igen. Och allting rullade på hela vägen in till Åmål. Inga punkteringar, inga kedjehopp som inte gick att lösa i farten, inga skador, ingenting. En helt fantastiska runda utan något att klaga på. Vi checkade in i gympahallen, åt mat, lyssnade på fantastiska Fredrik Ek och gjorde oss sedan redo för sängen. Min säng var för övrigt ett litet tunt liggunderlag, vilket inte är optimalt efter nästan 25 mil på cykeln… men jag fick sova några timmar i alla fall.

 

Dag 2 – Åmål till Mariestad, 232 kilometer

Efter några timmars sömn och en mycket hård natt på golvet så var det dags igen. Frukost, fixa cykeln, klä på sig, smörja rumpan, solskydd på, ladda fickorna med energi, fylla vattenflaskor med sport resorb och vatten, borsta tänder, osv. Det är härligt med rutiner på morgonen, det får mig att både vakna och tagga till. Nu väntade 232 kilometers cykling och en liten cyklist hade viskat i mitt öra att det skulle bli mer backar idag. Den som lever får se, tänkte jag.

Första milen var benen tunga, det tog ungefär två mil innan de förstod att de skulle cykla långt idag också. Solen var med oss igen och alla verkade fokuserade på att göra ett bra jobb i klungan, lagarbete när det är som bäst. Vi visste att det skulle komma ett parti med backar efter 38 kilometer, backar som sträckte sig cirka 10 kilometer innan första depån på 48 kilometer. Kapten bestämde att vi skulle köra fri fart under milen med backar, vilket kändes klokt.

Efter 38 kilometer nådde vi backarna vid namn Brudfjället. Partiet startade med en rejäl utförslöpa på 21% lutning (det var det en annan cyklist som viskade i mitt öra) sen blev det uppförsbackar, nedförsbackar, uppförsbackar och nedförsbackar. Ja, upp och ner i en härlig mix under en hel mil. En böljande sträcka då det gällde att få med sig farten från nedförsbackarna och försöka driva på i uppförsbackarna. Helt fantastiskt! Jag kände mig riktigt starkt och kunde trycka på både upp och ner. Vi var tre tjejer som låg i täten tillsammans och vi fick syn på två karlar i slutet av partiet. Då slog såklart jaktinstinkten in. Jag vet inte varför men det är alltid lite extra gött att få cykla om karlar, girlpower liksom. Vi cyklade om karlarna, sträckte lite extra på oss och trampade in i depån. Den känslan!

Efter lite påfyllning av vätska, gifflar, vingummin och risifrutti så cyklade vi vidare. Vi nådde depå nummer två i Vänersborg efter 111 kilometer, där åt vi lunch och konstaterade att halva sträckan för dagen var avklarad. Med åtta mil till nästa depå gällde det att fylla på ordentligt med energi. Jag tror att jag fyllde på för lite för några mil efter lunchen, ute i motvinden på slätten så kom rundans första dipp. Det var sned motvind så hela ytterledet fick ligga och slita i vinden. Vi bytte håll på rotationen för att göra det hela något lättare för alla, det blev lättare men det var fortfarande inte lätt. Vi slet på ordentligt men det kändes som att vi stod stilla. Jag kände mig sliten, nästan lite illamående. Värmen är inte min bästa vän och definitivt inte motvinden heller. Men att ge upp, det är inget alternativ. Efter något som kändes som en evighet så var slätten slut, vi nådde fram till sista depån i Lidköping och kunde andas ut en stund.

Efter sista depån klättrade vi upp för en lång backe med lite lätt motlut, vi tog oss upp till Kinnekulle (så vackert!) och kunde sedan ösa på utför. Jag älskar att ösa på utför, farten och friheten! Helt magiskt. Jag har stor hjälp av mina gamla fotbolls- och slalomben, jag orkar trycka på ordentligt med tunga växlar. Det rullade på bra sista biten och efter 232 kilometer tog vi oss till Mariestad och en ny gympasal. Den här dagen var både den roligaste och jobbigaste under hela rundan, Brudfjället blev en ny favorit och slätten blev ett nytt hatobjekt.

En till natt på ett tunt liggunderlag var inget alternativ så jag och två andra tjejer i laget lånade en stor madrass inne i gympasalen och sov på den. Jag kände mig som en liten prinsessa. Jag unnade mig till och med en massage i 15 minuter på kvällskvisten. Jag har en vänsteraxel som alltid strular under längre cykelpass, jag blir stel och får ont. Massösen trodde att det kunde vara kopplat till min gamla knäskada i höger knä. När jag står still så belastar jag alltid vänster sida utan att tänka på det, min vänstra sida är både starkare och stabilare efter skadorna och operationerna i höger knä. Detta bidrar till överbelastning i vänster sida och också en stelhet. Det kan alltså vara därifrån min smärta i vänster axel uppstår. Men nog om smärta och åter till rundan.

 

Dag 3 – Mariestad till Örebro, 130 kilometer

Efter en natt med bättre sömn så kände jag mig redo för sista etappen. I mitt mentala hade jag redan gått i mål, vilket kan vara lite vanskligt. Allt kan hände under 13 mil på cykeln. Men 13 mil kändes kort efter två dagar med dryga 20 mil på cykeln. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina gränser och tycka att 13 mil, som på hemmaplan är ett långt träningspass, helt plötsligt är kort.

Starten gick i vanlig ordning vid 08:30 för vår grupp. Speakertältet rockade loss med ABBA och lite 80-talsdängor, det gav hela laget feeling och vi dansade igång morgonen tillsammans. Jag hade ingen aning om hur benen och kroppen skulle svara efter nästan 50 mils cykling på två dagar. Rumpan skavde ordentligt första milen men i övrigt så kände jag mig pigg. Benen svarade direkt och det mentala var med på banan. Min axel började smärta lite efter första milen men det var inget som inte gick att övervinna.

Första fyra milen till depå nummer ett av två för dagen rullade på väldigt bra. Stora vägar med fin asfalt och skydd från skogen, skydd både från sol och vind. Precis vad jag hade önskat mig för dagen. Vid första depån fick jag värktabletter av funktionärerna, några glas cola, bullar och vingummin. Det gjorde susen för kroppen och framför allt min axel. Smärtan försvann när vi cyklade ut ur första depån. Tack!

Med fyra mil till depå nummer två och den sista depån på hela rundan så kändes hela laget pigga och glada. Alla kunde se mållinjen framför sig nu och alla ville komma i mål. De här fyra milen var nog de fyra milen som försvann snabbast under hela rundan. Fyra mil kändes som två. Klungan rullade på exemplariskt och vi kunde med lätthet ta oss till depån i Gullspång. Allting kändes som i en dröm, en dröm som blev verklighet. Solen sken, alla var på gott humör, funktionärerna levererade i vanlig ordning och vi hade bara fem mil kvar till mål. På bilen nedan ser ni alla Team Ljungskogare som var på plats, totalt tre olika grupper. Vid sista depån var alla där samtidigt så vi tog en gruppbild.

När jag tänker på de sista fem milen, då blir jag lycklig. Inte nog med att vårt lag kör klunga som om vi aldrig gjort något annat, vi är också riktigt bra på att peppa varandra och sprida positiv energi i leden. Gnäll, det existerade inte. Någon kunde ropa ut ”det är en fröjd att cykla med er”, bara apropå ingenting. Någon lade en hand på någon annans rygg för att med utan ord säga ”jag tycker om dig, du är bra”. Några andra gjorde high-five. Ja, vart man än tittade i leden så var det bara positiva vibbar. Det är därför jag älskar att cykla med tjejerna i Team Ljungskog (och våra hangarounds också såklart). Det är verkligen en fröjd att cykla i en klunga där alla har samma tänk och vet hur man ska cykla för att orka hela vägen. Tack tjejer, ni är bäst!

Efter totalt 600 kilometer trampade vi in i Örebro och gick i mål vid Tybblelundshallen. Vi fick medaljer, kramades, fotograferades och bara njöt. Jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam över att ha en frisk kropp som kan prestera på det här sättet. Tacksam över att få vara en del av Team Ljungskog och en gemenskap som är helt otrolig. Tacksam över livet, helt enkelt.

 

TACK!

Tack till laget som alltid går före jaget, Team Ljungskog!

Tack till kaptenerna Maria och Micke Nord som styrt upp denna resa och gjort det med bravur!

Tack till Örebrocyklisterna som arrangerat ett helt makalöst cykellopp!

Tack till alla funktionärer, ni är vår överlevnad längs vägen!

Tack till alla som hejat på oss längs vägen, via sociala medier, osv!

Tack till min fästman och min familj som alltid stöttar mig i allt jag gör!

Tack till alla som på något sätt bidragit till att denna helg blev en av de bästa jag upplevt!

 

Avslutande ord

Vättern i all ära men jag måste faktiskt sticka ut hakan och säga att Vänern är bättre. Bättre för att det är mindre cyklister och mer cykelglädje. Och det menar jag verkligen. Det här gav mig energi för resten av cykelsäsongen. Efter Vätternrundan har jag ofta känt mig dränerad på energi och jag har inte velat titta på cykeln. Nu vill jag cykla mer!

Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim

Jag minns år 2011 då jag dansade till ”Levels” på alla irländska uteställen när jag och några svenska tjejer var där och jobbade på ett shelter för hemlösa hundar.

Jag minns år 2013 då jag skulle cykla min första Vätternrunda och ”Wake me up” gick på repeat.

Jag minns år 2018 då ”Without you” spelades på radion och jag sjöng med så högt i bilen så att sambon rynkade på näsan.

Jag tror att nästan alla har något speciellt minne kopplat till en av Aviciis låtar. Avicii har berört en hel värld med sin musik. Men strålkastarljus och kändisskap är inte lika med lycka. Att stå på scenen och uppträda kan vara lika med obeskrivlig ångest och en handfull hemska tankar. Jag kände inte Tim, ja han heter ju faktiskt inte Avicii. Jag lyssnade på Avicii, men jag kände inte Tim. Jag såg SVT:s dokumentär om det unga stjärnskottet med psykisk ohälsa. Jag blev obeskrivligt berörd av detta. Jag har gått och funderat på Tim och hela Avicii-karusellen i flera veckor. Det har etsat sig fast i min hjärnhinna. Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på hur dåligt han faktiskt mådde, han var väldigt öppen med det, men ingen lyssnade. Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim. 

Det är dags nu, att vi pratar om psykisk ohälsa. Hur utbredd den är i dagens samhälle. Alla känner någon som varit där, du har kanske själv varit där. Längst ner i ett träsk av hemska tankar, sömnlösa nätter, svettig ångest och en livslust som stått på minus. Det är okej att må dåligt, det är okej att be om hjälp. Vi måste prata om detta, vi måste lyssna på varandra. Ingen ska behöva slåss mot sina demoner ensam. Vi är starka tillsammans.

Igår hade jag Avicii-spinning på Friskis & Svettis i Sundsvall. 60 minuter med bara Aviciis låtar. Det var ett sent pass men det var trots detta fullbokat. Vi trampade och svettades tillsammans och jag upplevde någon form av spinning-magi. Jag kände mig så tacksam och så lycklig över att få dela ett så känslosamt pass med så många motionärer. Efter passet var det många som kom fram till mig och de fina orden bara haglade. Alla älskar Avicii, alla ville ha mer.

Avicii lever vidare med oss via sin musik. Alltid saknad, aldrig glömd. 

ART-dagen och cykelns dag

Idag är det cykelns dag och det innebär givetvis att man cyklar. Jag hängde med på ART-dagen med med Alnö Race Team, något de anordnar en gång varje vår. Vi delade in oss i fartgrupper och jag valde att cykla med en grupp som tänker köra runt sub9-9:30 på Vättern, det kändes rimligt. Det rullade på bra i klungan och efter 5,5 mil stannade vi vid ett vackert lunchstopp på Porter Café. Vi åt buffé och drack kaffe sen var det dags igen.

Vi satte upp ett högt tempo från start och jag fick kämpa ordentligt en stund för att hänga med. Det tar en stund för benen att vakna efter ett längre stopp. Vi låg tätt bakom en annan klunga med cyklister så det blev lite jagis en stund, på gott och ont. Jobbigt men mycket bra träning! Det ska svida lite i benen. Efter cirka 8 mil så svängde jag av en annan väg än klungan för att få en bättre väg hem och inte en omväg.

Efter cirka 9 mil så var dagens runda slut och benen är mer än nöjda. Det var roligt att cykla idag, jobbigt och roligt. Solen var med oss hela vägen och mitt mentala likaså. Tänk vad mycket det är som sitter i huvudet, så mycket av orken sitter där. Nu har jag totalt 85 mil denna säsong så minst 100 innan Vänern runt om knappt två veckor känns helt klart inom räckhåll. Så skönt!

Har ni cyklat idag?

Pssst, följ mig på Strava vetja. Jag heter ”Sofia Holgersson” där.

Cykla landsväg i Sundsvall – Tre favoriter

Jag är inne på mitt sjätte år som landsvägscyklist. Det började med en Svensk Klassiker och det slutade med… ja vem vet? Första året bodde jag i Umeå och cyklade inte så värst mycket, då handlade det mest om överlevnad runt Vättern. Sedan flyttade jag till Uppsala och kom igång ganska bra med cyklingen, men det är först de senaste åren som jag börjar komma igång ordentligt. Jag känner att cykling är min grej, det är roligt och jag är ganska bra på det. Och framför allt, jag mår bra av det! Jag har hittat några favoriter när det kommer till cykling här i Sundsvall, staden mellan bergen, och vill gärna dela med mig av dessa.

  1. ALNÖ RUNT – En klassiker för landsvägscyklisten i Sundsvall. Dryga fyra mil runt ön som också är känd under namnet ”Norrlands Hawaii”. Det är kuperat, det är lite blåsigt och det är vackert. Alnö är en riktig idyll med mycket sommarstugor och badstränder. Jag blir aldrig trött på att cykla runt denna fantastiska ö.

2. SÖDRA BERGET – Vill man ha backträning och avsluta med en vacker utsikt över staden, då är backen upp till Hotell Södra Berget något för dig. Starta gärna längst ned i stan och cykla hela vägen upp, det blir bra med höjdmeter och tunga ben. Jag har någon form av hatkärlek till denna backe. Jag gillar inte backar men måste därför träna mer backar och när jag väl har bestigit en backe så känns det fantastiskt bra.

3. NORRA BERGET – Sundsvall kallas som sagt för ”staden mellan bergen”. Det finns ett berg i söder och ett berg i norr. Klättringen upp till Norra är inte lika ruggig som den upp till Södra men den duger fint. Starta längs ned i stan vid fotbollsarenan (Giffarnas hemmaplan), cykla cykelvägen upp för den första backen, vik av upp till vänster och cykla sedan hela vägen upp till toppen och den magnifika utsikten över staden. Det finns dessutom ett utkikstorn högst upp på Norra för den som vill ha lite trappträningen som grädden på moset. Besök gärna Café Gesällen som ligger ett stenkast ned från toppen, ett himla mysigt café.

Kör hårt!

Mallis – Ett magiskt avslut

Hemma på svensk mark igen, har snart varit hemma i en vecka. Tiden bara susar förbi och Vänern Runt närmar sig med stormsteg. Hur blev sista dagarna på Mallis då? Jo…

Efter att ha cyklat 46 mil under fyra dagar så sa kroppen ifrån. Det var varmt, benen var tunga, det mentala var inte med i matchen, skavsåren i röven sved, jag var helt enkelt helt slut. Dag fem bjöd vädret upp till storm och det kom väldigt lägligt. Det blev en vilodag med god mat, kaffe och lite shopping på Huerzeler. Jag insåg att jag ätit och druckit för lite tidigare dagar, framför allt ätit för lite. Inte konstigt att kroppen säger ifrån när man äter en liten baguette till lunch. Men jag tycker att det är svårt att äta mycket under ett cykelpass. Kroppen är igång och musklerna jobbar för fullt, då kan jag inte trycka en stor tallrik med pasta, det går bara inte. Men jag måste försöka äta mer, så är det bara. Jag vill inte vägga igen, inte så brutalt. Men vägga gör alla ibland, så det får man nog leva med.

Men nog om väggen. Dag sex, sista cykeldagen, så åkte jag och pappa ut på en härlig far-och-dotter-tur. Pappa hade hostat under natten och ville inte upp i bergen och cykla så vi valde platten… men notera att vi är på Mallis och där finns det alltid lite backar och höjdmeter att håva in, oavsett vart du cyklar. Vilodagen hade gjort susen för min del och jag kände mig stark igen, mycket starkare än tidigare dagar. Kroppen började vänja sig vid långpassen och värmen. Benen ville trampa och det mentala bjöd på positiva tankar. Helt fantastiskt! Hårt arbete lönar sig, ingenting kommer gratis… i alla fall inte starka cykelben.

Hur cyklade vi resans sista tur?

Vi cyklade ut ur Palma mot Cala Pi och stannade vid Cap Blanc och njöt av en helt magisk utsikt över havet. Vi cyklade vidare och tog en kaffe i Sant Jordi. Vi lunchade i den mysiga lilla turistorten Cala D’or efter 7,5 mil och tog fika nummer två i Petra på det kända ”cykelfikatorget” efter 10, 5 mil. Sedan cyklade vi drygt 4 mil in till Palma. Kroppen svarade hela vägen fram. 15 mil in på cykelkontot. Cykeln skulle lämnas tillbaka klockan 18:00, jag rullade in i hyrbutiken klockan 17:59, magisk tajming. Kan verkligen rekommendera att hyra cykel på Pro Cycling Mallorca som ägs av svenske Fredric. Mycket bra cykel och mycket bra service! Jag har inte cyklat med elväxlar och skivbromsar tidigare… jag blev lite kär. Tack cykeln för en fin vecka.

Avslutar med att bjuda på två filmer från resan. Ett klipp från lite serpentiner i Militärbacken och ett klipp från Palma City då Alnö Race Team försöker att orientera sig… inte alltid det lättaste.


Cykel, svett och tårar

Trodde ni att cykla på Mallis bara är guld, gröna skogar och vackra vyer? Då trodde ni fel. Låt mig berätta om dagens tur…

Efter tre dagars cykling med totalt 32 mil i benen så var kroppen lite mör, med all rätt. Vi cyklade 6 mil i medvind fram till lunchstoppet. Livet lekte. Jag kände mig stark. Underbara känsla. Jag tröck en pizza och njöt av livet. Sedan var vi fem personer som bestämde oss för att ta en omväg hem. Vi ville upp till klostret Sant Salvador, en fin klättring som skulle bjuda på vyer som hette duga.

Sagt och gjort. Jag, en stark kvinnlig triathlet och tre starka cykelgubbar trampade upp för Sant Salvador. Jag hamnade sist. Hatar känslan. Man vill ju vara starkast. Jag gillade läget. Fick stanna halvvägs upp för att äta en gel och dränka huvudet i vatten. Varmt och jäkligt. Ja, jäkligt. Jag gillar inte att cykla i värme. Jag bara bränner mig och blir trött. Helt värdelöst. Det är väl finnen i mig som talar. Well, jag tog mig upp. Njöt av utsikten. Fotade. Drack en fanta. Susade nedför (jag älskar nedförsbackar!). Kom inte sist. Allt är en tävling, eller?

Mätaren stod på 9 mil, 5 kvar till Palma. Benen kändes möra. Jag gick på rött. Hängde med klungan i 1,5 mil. Såg rött. Vi stannade. Jag hängde mot en mur. En cykelkompis kom fram, la en hand på min axel och jag bröt ihop. Grät som ett litet barn. Så skönt men också lite jobbigt. Ville bara hem och lägga mig i sängen. Ville inte cykla. Ville kasta cykeln i diket. Det gjorde jag dock inte. Jag drog ned på tempot med pappa i spetsen. Älskade pappa, världens bästa cykelkompis. Så stark och snäll.

Vi cyklade vidare. Lite backar. Motvind. Tog en glass på en mack. Livet återvände. Vi cyklade lite till. Motvinden avtog och det gick lätt utför hela vägen tillbaka. Jag blundade till och med i en utförslöpa och tackade livet för stunden. Sen tutade en bil och stunden var över.

14 mil senare. Nu sitter jag här med skavsår i röven, brända armar och en mör kropp. Dricker cava i miniformat, äter pringles och Milka choklad. Cykla är ju ganska kul ändå. Mycket kul. Men inte alltid kul.

Halvtid på Mallis

Ja tänk vad tiden går fort när man har roligt. Halva tiden har redan gått. Nu är jag alltså här igen, tredje våren i rad. Första året bodde vi i Port Pollenca, sedan i Alcudia och nu i Palma. Var stad har sin charm men jag kände mig mer hemma på ”Alcudiasidan”. Där har man närhet till Cap Formentor, Sa Calobra osv. Men variation är bra.

Hur har dagarna varit då? 

Dag ett blev en fin platt runda till Cala Pi, lunchstopp i Sant Jordi och sedan tillbaka. Bra och behaglig start på cykelveckan.

Dag två blev allt annat än behaglig. Blåsigt och bergigt. Tre klättringar, bland annat Militärbacken. Drygt 1000 höjdmeter. Det var kallt i bergen och jag var genomfrusen efter lunchen. Cyklade sista milen i mitt eget tempo med pappa i spetsen. Avslutade kvällen med andra halvan av familjen som är här på weekend. Magiskt. Däckade på hotellet vid 19 med en burk pringles. Magiskt? Ja!

Dag tre. Slitna ben. Trött hjärna. Släppte gruppen efter en mil. Kände att jag behövde cykla själv i mitt eget tempo med mina egna tankar. Det är nyttigt. Hamnade i Petra och där cyklade jag in i mina cykelvänner från Borås som jag cyklat Vättern med. Hur grymt?! Vi tog sällskap till Palma via Randa och hittade resans grymmaste utförslöpa. Det gick undan! Ni vet när man flyger fram och man bara måste skrika rakt ut. Man känner sig SÅ levande. Solade lite vid poolen, som för övrigt var iskall. Tog mig sedan in till Palma och åt en fantastisk god Tagliatelle Carbonara, Mallorcas största glass och drack cava med mamma och syrran. Vilken dag!! Älskar livet och känner mig så tacksam över att min kropp orkar med detta.

Nu är det sängen som gäller. Tre dagar kvar… och vem vet vad de kan bjuda på?

Racerpremiär säsongen 2018 – Tack pappa!

Våren har äntligen kommit till Norrland och det innebär bara en sak… racerpremiär! Premiären för säsongen blev i vanlig ordning med min käre far som fick agera hjälpryttare deluxe. Nu låter det ju dock som att det är jag som är stjärnan i vårt lilla ”lag” men så är inte riktigt fallet. Jag känner mig starkare i år, det tar ju några år att bygga upp en stark cyklist, MEN pappa blir också starkare. Jag är alltså inte ikapp honom, än. Det kan bero på att han har cyklat i 30 år längre än mig, eller så beror det helt enkelt på att han tränar mycket mer. Han är 58 år men tränar dubbelt så mycket cykel som jag gör, typ. Han har en otrolig disciplin som jag önskar att jag också hade. Jag har disciplin, absolut, men pappa har något utöver det vanliga. Folk säger att jag tränar mycket men de har inte träffat min pappa. Du är grym farsan! En förebild.

Åter till premiären. Det blev 7 starka mil med snittfart 30 km/h ish. Vi cyklade längs riksväg 86 där det är lite trafik och fin asfalt, som en dröm. Vyerna är dessutom helt magiska. Solen sken och benen pinnade på bra. Sista 5 kilometrarna var jag helt slut. Jag skrek ”lucka” och ”ta det lugnt” till pappa som inte förstod varför jag var så trött, han hade ju dragit mig hela vägen. 7 mil och 500 höjdmeter blev det i alla fall. Tack pappa, tack cykeln, tack kroppen!

De senaste dagarna har jag jobbat och vädret har varit sisådär så jag har nött trainer i några dagar, det är faktiskt ganska kul med bra musik i lurarna och en rolig serie på teven. Men nu längtar jag efter mer asfalt och jag längtar efter Mallis! En vecka kvar nu. En vecka. Halleluja!

Kram på er cykelnördar!

Här får ni ett klipp från vår premiär, njut av de vackra vyerna.

Racerpremiär säsongen 2018 from Sofia Holgersson on Vimeo.

Våren är här, översvämningen likaså

Söndag, ledig helg, ryggläge. Jag har legat i sängen hela förmiddagen. Jag har ätit frukost, tittat på GW:s mord och lyssnar nu på podden ”Ett jädra liv” med Jessica Clarén och Joanna Swica som pratar med powerwoman Anna Wretling om kvinnor och hur starka vi är tillsammans men också hur onda vi kan vara mot varandra. Varför kan vi inte bara hjälpas åt? Hylla varandra när vi presterar och lyckas. Pusha och peppa varandra. Glädjas med varandras framgångar. Vi måste bli bättre på det! Kom igen brudar, vi kan bättre!

Apropå något helt annat, nu går jag in i en helt ny träningsfas. Varför? Det är vår och utesäsongen på cykeln närmar sig, den borde egentligen redan vara här men snön ligger fortfarande i drivor längs vägarna och vattenpölarna växer sig större för varje dag. Men jag tar vattenpölarna som ett vårtecken. Det är vår och jag ska trappa upp träningen lite mer. Fyra cykelpass och ett styrketräningspass i veckan. Motivationen just nu är Mallis, 16 dagar kvar! Jag längtar efter värme och massa höjdmeter.

Hur ser ditt träningsupplägg ut just nu? Dela gärna med dig! 

Avslutar med lite bilder från väderläget här uppe i norr och några bilder från Fredrika Eks föreläsning som blev en fullsatt succé. Vilken inspiration, vilken kvinna! Heja heja.