Racerpremiär säsongen 2018 – Tack pappa!

Våren har äntligen kommit till Norrland och det innebär bara en sak… racerpremiär! Premiären för säsongen blev i vanlig ordning med min käre far som fick agera hjälpryttare deluxe. Nu låter det ju dock som att det är jag som är stjärnan i vårt lilla ”lag” men så är inte riktigt fallet. Jag känner mig starkare i år, det tar ju några år att bygga upp en stark cyklist, MEN pappa blir också starkare. Jag är alltså inte ikapp honom, än. Det kan bero på att han har cyklat i 30 år längre än mig, eller så beror det helt enkelt på att han tränar mycket mer. Han är 58 år men tränar dubbelt så mycket cykel som jag gör, typ. Han har en otrolig disciplin som jag önskar att jag också hade. Jag har disciplin, absolut, men pappa har något utöver det vanliga. Folk säger att jag tränar mycket men de har inte träffat min pappa. Du är grym farsan! En förebild.

Åter till premiären. Det blev 7 starka mil med snittfart 30 km/h ish. Vi cyklade längs riksväg 86 där det är lite trafik och fin asfalt, som en dröm. Vyerna är dessutom helt magiska. Solen sken och benen pinnade på bra. Sista 5 kilometrarna var jag helt slut. Jag skrek ”lucka” och ”ta det lugnt” till pappa som inte förstod varför jag var så trött, han hade ju dragit mig hela vägen. 7 mil och 500 höjdmeter blev det i alla fall. Tack pappa, tack cykeln, tack kroppen!

De senaste dagarna har jag jobbat och vädret har varit sisådär så jag har nött trainer i några dagar, det är faktiskt ganska kul med bra musik i lurarna och en rolig serie på teven. Men nu längtar jag efter mer asfalt och jag längtar efter Mallis! En vecka kvar nu. En vecka. Halleluja!

Kram på er cykelnördar!

Här får ni ett klipp från vår premiär, njut av de vackra vyerna.

Racerpremiär säsongen 2018 from Sofia Holgersson on Vimeo.

Våren är här, översvämningen likaså

Söndag, ledig helg, ryggläge. Jag har legat i sängen hela förmiddagen. Jag har ätit frukost, tittat på GW:s mord och lyssnar nu på podden ”Ett jädra liv” med Jessica Clarén och Joanna Swica som pratar med powerwoman Anna Wretling om kvinnor och hur starka vi är tillsammans men också hur onda vi kan vara mot varandra. Varför kan vi inte bara hjälpas åt? Hylla varandra när vi presterar och lyckas. Pusha och peppa varandra. Glädjas med varandras framgångar. Vi måste bli bättre på det! Kom igen brudar, vi kan bättre!

Apropå något helt annat, nu går jag in i en helt ny träningsfas. Varför? Det är vår och utesäsongen på cykeln närmar sig, den borde egentligen redan vara här men snön ligger fortfarande i drivor längs vägarna och vattenpölarna växer sig större för varje dag. Men jag tar vattenpölarna som ett vårtecken. Det är vår och jag ska trappa upp träningen lite mer. Fyra cykelpass och ett styrketräningspass i veckan. Motivationen just nu är Mallis, 16 dagar kvar! Jag längtar efter värme och massa höjdmeter.

Hur ser ditt träningsupplägg ut just nu? Dela gärna med dig! 

Avslutar med lite bilder från väderläget här uppe i norr och några bilder från Fredrika Eks föreläsning som blev en fullsatt succé. Vilken inspiration, vilken kvinna! Heja heja.

 

 

 

 

Jobba hårdare och cykla mer, då blir du lycklig!

Jag är helt övertygad om att hårt arbete lönar sig. Att ha tålamod och låta saker ta tid, för vet ni vad? Bra saker tar tid. Jag kan vara en rätt så otålig person, att vänta på saker är inte min starka sida. Men jag gillar att jobba hårt och om jag måste vänta för att det ska ge resultat, då väntar jag gärna hur länge som helst. Nästan. Ungefär som nu, nu när jag har bestämt mig för att skriva en bok. En riktig bok. En fiktiv polisroman. Det kommer att ta tid och det kommer att kräva hårt arbete… men den enda jag måste vänta på är mig själv. Det är bara jag som kan skriva den här boken, ingen annan. Och jag kommer att skriva den, jag har redan börjat. Nu har jag skrivit sju kapitel. Tack för all fantastisk feedback på kapitel ett som jag valde att lägga ut här i ett tidigare inlägg. Det värmer.

Men det är svårt att hinna med allt skrivande när man jobbar hundra procent, är spinninginstruktör, planerar kommande cykelsäsong för cykellaget och tycker om att hitta på saker med nära och kära på fritiden. Apropå fritid. Förra veckan var vi i Björnrike/Vemdalen i fem dagar. Skidåkning, bastu, jäger och god mat med familjen och kärleken. Magiskt. Här kommer lite bilder från våra dagar…

Nu är vi tillbaka på hemmaplan igen och jobbet rullar på… nästan som vanligt. Det händer saker, och jag gillar när det händer saker. Men framför allt så trivs jag otroligt bra med mitt jobb just nu, vilket inte är något som man kan ta för givet.

Men det är inte bara jobb, det är massa annat roligt som händer också. Som till exempel ikväll. Ikväll har jag anordnat ett event i Team Ljungskogs anda på Friskis & Svettis i Sundsvall där Fredrika Ek ”the bike ramble” ska föreläsa om sin cykelresa runt jorden. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande att få ta del av Fredrikas äventyr, vilken inspiration hon är. Föreläsning är dessutom för en god sak, alla som kommer ska skänka minst 100 kronor till ActionAid. Så kvällen kan inte bli annat än bra.

Nu ska jag fortsätta att njuta av den här fantastiska vårvinterdagen som dessutom är min lediga dag. Jag har hunden Elliot på besök och vi har redan hunnit Netflixa och varit ute och sprungit fem kilometer. Det krävs en glad och stark liten hund för att jag ska dra på mig löparskorna, jag föredrar ju att cykla… som ni kanske har förstått.

Med det säger jag tack för att ni tittade in här och jag bjuder på en bild från lördagens Spin of Hope där jag instruerade i en timme på ledarcykeln, även det för en god sak. Cykla är lycka, speciellt när man får göra det för en god sak. Cykla mer, bli lyckligare! Jag lovar.

Kram på er!

 

Februari, OS och guldregn

Tiden bara försvinner. Jag har tydligen inte bloggat på över en månad nu. Vad har hänt?

  • Jag har jobbat i vanlig ordning, börjar trivas riktigt bra med treskiftet igen. Sover bra efter nattpassen och har ödmjuka och duktiga kollegor.
  • Jag har snart varit licenserad spinninginstruktör i två månader. Passen rullar på bättre och bättre, orden liksom bara kommer av sig själv. Jag har redan fått ett gäng stammisar trots att mitt pass är schemalagt ganska sent på kvällen. Min sambo överhörde en motionär från passet innan mitt igår som sa ”tjejen som sitter där har jättebra pass, synd bara att det är så sent”. Ord som värmer! Rörelseglädje, det bästa som finns. Apropå spinning, i lördags hade jag och Agneta tjejspinning i två timmar. Agneta körde ett intervallpass och jag körde ett distanspass. Riktigt härligt med brudar som fyllde hela salen och cirka 1500 kronor insamlat till Barncancerfonden!

  • Jag har bokat resa till Mallis i slutet av april. Då drar jag dit med pappa och Alnö Race Team för att cykla i en vecka. Vi bor i Palma och kommer cykla på den sidan av ön. Det blir tredje våren i rad som jag åker dit nu, älskade Mallis. Försöker få igång benen på trainern, det blir mycket intervallpass.
  • Det har varit snöstorm här uppe, sjuka mängder med snö. Jag älskar snö men nu räcker det!
  • Förra helgen hade vi en liten reunion med slalomtjejerna. Vi åkte då slalombana för första gången på tio år med vår gamla tränare. Magiskt! Det finns dock en del att jobba på. Apropå slalom, två OS-guld i slalom. Hansdotter och Myhrer toppade formen och åkte hem varsin guldmedalj! Det är stort, riktigt stort. Speciellt för en gammal tävlingsåkare som jag är. Skidskyttelandslaget dundrar till med fyra medaljer varav två guld. Det är också riktigt stort, Sverige är tillbaka igen! Det om något inspirerar till att träna lite mer och lite hårdare.
  • Det har varit alla hjärtans dag och min fantastiske sambo överraskar mig år efter år. Det gäller att unna sig och fira kärleken. Må kärleken övervinna allt!

Den där perfekta känslan efter ett pass på ledarcykeln

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Den där obeskrivliga känslan som jag känner just nu. Men jag ska försöka få er att förstå hur jag känner.

Jag har precis avslutat mitt andra spinpass på ledarcykeln som färdig instruktör. Salen var nästan fylld till max. Förväntansfulla motionärer på i princip varenda cykel. Jag kände hur nervositeten smög sig på, men också en släng av självsäkerhet. Jag kände att jag hade mitt mentala i balans och en kropp som ville hoppa upp på cykeln och börja trampa. Allt stämde. Så är det inte alla dagar, absolut inte. Så jag tog vara på den där härliga känslan och försökte göra det bästa av den, vilket jag med facit i hand tyckte att jag gjorde.

Jag är ofta väldigt självkritisk, men inte idag. Idag var jag nöjd med allas prestation, inklusive min egen. Jag hittade takten i låtarna, känslan i kroppen, orden i min mun… allt bara flöt på. Jag behövde knappt tänka, bara trampa. Resten kom av sig själv. Svetten rann nedför pannan, starka ben, tunga andetag och en hög puls. Den känslan. Ett leende spred sig över mina läppar och i hela min kropp, jag tror att det smittade. Jag skrek rätt ut, av glädje. ”Tryck och dra!”. Alla cyklade tillsammans, hela vägen in i mål.

Efter passet fick jag beröm för passet, motionärerna var också nöjda. DEN känslan. Nu sitter jag här i min fåtölj, hög på spinning och endorfiner. Jag känner mig så lyckligt lottad som får guida och coacha människor i träning. Det är få saker som gör mig lyckligare. Att ge och ta. Ge energi och få energi tillbaka. Så fantastiskt.

Tack alla för idag.

Jag känner mig så tacksam.

Livet.

 

Vägen till ledarcykeln i spinningsalen

Nu är jag spinninginstruktör. Ja, det är jag faktiskt nu. På riktigt. Vägen dit har inte varit spikrak och tur är väl det… hur roligt är det med spikraka vägar? Man lär sig av kurvorna som svänger hit och dit och backarna som går upp och ner.

Hur har vägen sett ut?

Här följer en kort sammanfattning av året då jag blev spinninginstruktör…

  • I slutet av 2016 skickade jag in en ansökan via Frikis & Svettis hemsida.
  • Någon månad senare fick jag svaret att jag gått vidare i ansökningsprocessen och var välkommen till Friskis lokaler för att provcykla tillsammans med spinansvarig i Sundsvalls förening.
  • Jag provcyklade tillsammans med spinansvarig. Pirrigt och väldigt roligt. Jag hade svårt att hålla takten i position ett (när man sitter ner i sadeln och trampar). Mina ”cyklistgener” ville trampa på alldeles för fort. Typiskt landsvägscyklister sa hon. Är det kört nu? Tänkte jag.
  • Nej, det var inte kört. Jag fick ett härligt samtal från Friskis som meddelade att jag skulle få gå deras omtalade (i väldigt positiv bemärkelse!) utbildning och bli spinninginstruktör. Wow! Vilken grej. Detta har jag drömt om sedan jag började spinna, vilket är sisådär 12 år sedan då jag hade dragit av mitt korsband och förstört menisken i en fotbollsmatch och var tvungen att lägga fotbollsskorna på hyllan och istället börja cykla mer för att återfå styrkan och stabiliteten i mitt högra knä. Jag ska ärligt säga att jag inte var något stort fan av spinning när jag började spinna, jag tyckte mest att det gjorde ont i rumpan, men med tiden så insåg jag vilken fantastiskt bra och rolig träning det är.
  • Efter det positiva beskedet så började jag plugga inför ”Ettan” (en fyradagars grundutbildning med Friskis & Svettis som alla instruktörer och funktionärer går).  Jag pluggade anatomi, träningsfysiologi och allt som har med träning att göra. Uthållighet, styrka, andning, endorfiner, återhämtning och framför allt rörelseglädje!
  • ”Ettan” ägde rum i fantastiska Lillsved. Det var fyra intensiva, lärorika och roliga dagar där vi varvade teori i klassrummet med praktik både utomhus och inomhus. Vi körde bland annat löpintervaller där vi fick putsa på vår löpteknik, styrketräning, skivstångspass och yoga. Så jädra kul!
  • I maj skulle jag åka till Uppsala för att gå andra delen av utbildningen med inriktning på spinning. Jag började plugga inför den men blev sjuk och fick avboka.
  • I slutet av november var det istället dags för del två. Oj vad jag hade längtat! Fyra dagar på Ultunas Friskisanläggning i Uppsala. Under dessa fyra dagar varvade vi teori i klassrummet med spinning i Spinningsalen. Mycket fokus på att bygga upp ett pass, räkna bpm (beats per minute) och att leda en spinningklass. Jag lärde mig massor och fick lära känna ett gäng tokiga och härliga cykelfantaster. Del två av utbildningen var snäppet vassare än del ett, inte så konstigt med tanke på att jag älskar att cykla och sitta och trampa i en spinningsal. Tryck och dra! Tack alla för fyra magiska dagar, ett minne för livet.
  • Första advent kom jag hem från utbildningen, trött och lycklig. Jag bokade in en licensiering i slutet av december. Jag vill inte vänta för länge utan jag ville bygga upp ett pass när kunskaperna från utbildningen var färska… plus att jag vill börja instruera på en gång. Tålamod lika med noll. Men en sak har jag lärt mig och det är att bra saker tar tid.
  • Inför licensieringen så fick jag mycket hjälp av min fantastiska ”Friskisfadder” Peter som också är spinninginstruktör och instruerar i Giro 4, ett tufft och cykelnördigt pass som har utvecklats tillsammans med Mattias Reck. Peter hjälpte mig med att gå igenom kurvan i det spinningpass jag byggt upp (ett spin distans 60 minuter, det pass som de flesta nya spinninginstruktörer börjar med) , han förklarade hur musikanläggning och belysning i spinningsalen fungerar samt hur man laddar ned musik och mixar det i Mix Meister. Mycket att pussla ihop på kort tid men med Peters hjälp och pepp från nära, kära och cykelvänner så lyckades jag lägga ihop detta spinningpussel mitt i jul- och jobbstök.
  • Licensieringen var helt fantastisk och jag fick instruera mitt första pass inför en fullsatt spinningsal. Tack alla som kom! Licenseraren sammanfattade det hela som ”en mycket duktig ledare med ett tydligt ledarskap, bra pass rent tekniskt men för lite guidning i känslan”. Jag fick finputsa på det sistnämnda och hade ytterligare ett pass bara inför licenseraren, några friskisledare, pappa och min sambo. En kär liten skara. Jag lade mer fokus på att guida i känslan så att de kunde följa den ansträngningskurva jag byggt upp för passet och jag fick lämna spinningsalen med min licens! Jag var så trött efter tio timmars jobb den dagen, en julvecka fylld med jobb, dålig sömn, en punktering, en insnöad bil och lite andra tokigheter… luften bara gick ur mig samtidigt som lyckan var total. Nu är jag spinninginstruktör och ska leda mitt spinpass varje torsdag klockan 19:45 på Friskis.
  • Drömmar blir verklighet! Så fortsätta drömma.

Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.

 

 

Tour de Paris – Ett gammalt inlägg med lite nya tankar

Just nu så cyklar Team Rynkeby till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. För dig som inte vet vad Team Rynkeby är så kan du titta in på deras hemsida, http://www.team-rynkeby.se/, eller på denna video https://youtu.be/IM0bfNtCEj4.

År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. Det var stort för mig, av flera olika anledningar. Jag fick bidra till något bra och viktigt, jag fick en rejäl utmaning både för det fysiska och det mentala och jag insåg både ett och annat om mig själv, andra människor och livet i stort.

Med facit i hand så borde jag inte ha cyklat med Team Rynkeby år 2015. Jag var inte redo för den utmaningen. Jag var lite för hungrig på livet, lite för girig. Och som ni kanske vet så är girighet en av de sju dödssynderna. Jag jobbade treskift, jag bodde i fel stad (det vill säga inte den staden som jag tränade i med laget, jag hade dessutom ingen bil att bruka), jag hade det kärvt ekonomiskt och prioriterade fel saker i allmänhet.

Jag sov för lite, åt för dåligt (läs: fel kost), stressade för mycket, cyklade på en felinställd cykel osv. Det resulterade i en knäskada, en sjuhelvetes hosta som satt i hela sommaren, en misslyckad Vätternrunda, en cykel som blåste av taket i hög hastighet och gick i bitar (det var dock bara ren och skär otur men kanske ett tecken från en ”högre makt” på att jag skulle tagga ner och cykla till Paris något annat år) och lite andra missöden.

Jag lyssnade dock inte på ”den högre makten” och jag valde att blunda för alla dessa tecken som bara pekade på en sak och det var att jag skulle ta ett stort steg tillbaka, men jag tog istället flera steg framåt och körde på. Typiskt mig. Ibland så vill jag alldeles för mycket. Då ville jag på tok för mycket.

Jag lärde mig dock mycket av denna resa som mest gjorde mig åksjuk. Det svängde hit och dit och upp och ner längs resans gång. Jag visste inte vart jag hade mig själv varken mentalt eller fysiskt. Jag gjorde mitt bästa och lite till, det gör jag alltid, men jag mådde inte bra av det. Jag var sliten och slut. Ville bara hem till mamma och kramas, typ. Jag kände mig liten.

Men det är lätt att vara efterklok. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vi samlade in en fin summa till Barncancerfonden och jag ser annorlunda på mig själv och de utmaningar jag tar mig an idag. Jag kan tänka före, prioritera bättre, vara mer ödmjuk och jag har insett att jag bara är människa, jag är ingen supermänniska oavsett hur mycket jag ibland vill och försöker. Jag har blivit lite äldre och lite klokare. Ibland kan jag längta till min 40-årsdag. Tänk vad klok jag måste vara då.

Jag tycker absolut att du ska testa på denna fantastiska och givande utmaning, men läs på om det ordentligt innan. Var realistisk. Tänk igenom det, flera gånger. Gärna två gånger för mycket. Det krävs mycket tid, jobb, energi och pengar för att kunna delta. Det är inte bara cykling det handlar om, utan allt arbete runtomkring för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är inte bara. Men det är viktigt, oerhört viktigt.

Men nog om detta, här kommer sammanfattningen av Tour de Paris som jag skrev år 2015 på Team Rynkeby Täbys blogg. Enjoy…

 

STORA HJÄRTAN OCH SÅRIGA RUMPOR – SAMMANFATTNING AV TOUR DE PARIS

Team Rynkeby Täby 2015

Det tog oss sju dagar att cykla till Paris. Det tog oss två timmar att åka hem med flygplanet. Den här resan går inte att beskriva med ord, samtidigt så känns det som att jag kan skriva en hel bok om den. Allt är inte alltid logiskt men jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta resan på mitt sätt, det vill säga i ord.

Första dagen började med fyrtio graders värme, det var som att cykla i en bastu. Jag kommer från Norrland och gillar kyla, behöver jag säga mer? Jag drack på tok för lite och efter 14 mil så började jag frossa och skaka på cykeln och jag valde att stanna. Jag grät som ett litet barn på grund av rädsla och besvikelse. Jag fick ingen luft och ville inget hellre än att bada i ett badkar fyllt med isbitar. Det slutade inte med ett badkar utan med en biltur hem till hotellet där jag med hjälp av lagkamraterna samlade ihop mig. Vi var flera som gick in i den berömda ”värmeväggen” den dagen, främst på grund av vätskebrist. Tur att vi har två läkare i laget som kunde pyssla om oss och ge oss körförbud när man tänkte för mycket med hjärtat och för lite med hjärnan.

Jag och Chatarina, min fina vän och stora trygghet i laget.

Andra dagen hade värmen lättat och ingen var gladare än jag. Jag bytte ut den kokande kepsen mot ett huckle och drack vatten med resorb i mängder. Klövervaselinet satt givetvis på plats mellan skinkorna och jag kände mig redo för en ny dag med nya möjligheter. Efter cirka 17,2 mil drog en storm in över laget samtidigt som regnet öste ner. Draglaget med navigatörer var snabbtänkta och lyckades få bort hela laget från vägen innan vi hann blåsa bort. Det är på riktigt bland det sjukaste (och häftigaste) jag har varit med om och då har jag varit i New York när ”The Hurricane Irene” kom på besök. Hur som helst, vi stod under ett hustak tills stormen hade lagt sig och cyklade sakta men säkert mot serviceteamet som hade dukat upp med ett ordentligt mysfika där det fanns både filtar och kramar. Några valde att bryta efter stormen men de flesta cyklade vidare och tog sig fram till hotellet efter cirka 24 mil.

Tredje dagen… Det är väl någonstans här som mycket börjar bli lite av en dimma för mig. Värmen på nätterna i kombination med en överanalyserande hjärna gjorde att jag inte kunde sova. Jag låg och svettades och vred och vände på mig tills jag efter många om och men lade mig med täcke och kudde på hallgolvet och sov 1,5 timme. Samma procedur upprepades mellan dag tre och fyra. 3 timmars sömn på golvet under två nätter, det är inte att rekommendera. Det blev ytterligare några mil i servicebilen för mig men med facit i hand så gjorde det mig absolut ingenting, snarare tvärtom. Det gav mig ett helikopterperspektiv på hela laget och resan. Jag insåg på riktigt vilket jobb som ligger bakom den här resan och hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av den. Innan jag insåg detta så var det mycket ångest som bubblade innanför mitt bröst och jag grät nästan ohälsosamt mycket emellanåt. Men jag har lärt mig att det är en styrka att våga visa sig svag så jag lät tårarna komma och kunde sedan skratta mitt i eländet. Med hjälp av skrivandet som sorterade upp mina överanalytiska tankar, min sjuka humor (som de flesta i laget delade med mig), fina lagkamrater och nära och kära hemma i Sverige så lyckades jag vända allting till något bra. Allting löser sig, nästan allting.

Dagarna rullade på och runt dag fyra så insåg jag att ett av de stora problemen för mig och många andra i laget var att hitta sin roll. Vem är jag i laget? Hur bidrar jag bäst och får det mig och de andra i laget att må bra? Hittar man inte sin roll så väljer man en roll som man är bekväm i och för mig blev det att agera ”säkerhetsman”, på gott och ont. Jag vet att jag har ett säkerhetstänk som ibland går lite för långt, inte bara på grund av mitt yrke utan även på grund av saker jag varit med om privat. Jag har förlorat människor jag växt upp med i trafiken och jag har varit nära att förlora familjemedlemmar på samma sätt. Jag kommer aldrig tumma på säkerheten och jag kommer alltid att ställa upp för människor som jag bryr mig om. Jag bryr mig om Team Rynkeby Täby, ett lag fyllt med många fantastiska människor som alla har sina egna demoner att fightas mot. Jag vet inte vad alla i laget har i sitt bagage men jag har fått titta i en del ryggsäckar och många har mycket att bära på sina axlar.

Dag fem, mer fokus på cyklingen och mindre på de inre demonerna som vi alla bär på. Den här dagen så väntade en av resans stora utmaningar, Mur De Huy i Belgien. På morgonen utanför hotellet så kom en man fram till mig och frågade om vi cyklade för Tour de France. Jag flinade nöjt men skakade på huvudet åt mannen som såg förvirrat på mig och mina gula vänner i laget. Innan Mur De Huy så plockade jag fram den gamla tävlingsmänniskan som på något sätt alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag åt bara flytande saker (lätt i magen, lätt i kroppen), jag såg till att ha lite vatten i vattenflaskorna (lätt cykel, lätt uppförsbacke), jag slog mig själv i ansiktet och på benen (tagga till, fokus!) och jag försökte att bara tänka positiva tankar och gav mitt knä det onda ögat en sista gång. Den kända ”mördarbacken” gick bra, helt klart över förväntan. Jag hoppade av cykeln när jag trodde att det var långt kvar men fick höra en liten stund senare att vi snart var uppe så då slängde jag mig upp på cykeln igen och spurtade upp sista biten. Den känslan mina vänner, den känslan. På toppen så började jag gråta, igen. Jag vet egentligen inte varför. ”Var inte backen längre?”, fick jag fram lite besviket mellan tårarna. Jag fick en lång kram av en fin vän och några peppande ord sen så var det bra igen.

Dag sex, dagen innan målgång. Jag och sömnen var på banan igen. Mur de Huy kändes som en stor seger. Jag och min sjukgymnast hade aldrig trott att jag skulle kunna cykla upp för den så kallade mördarbacken men det gick, det mentala besegrade det fysiska och dess begränsningar. Jag var lycklig och kände att nu får det gå hur som helst de sista dagarna, jag har gjort mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra. Jag hade framför allt mött mina inre demoner och börjat rannsaka mig själv. Man ska inte förtränga sitt förflutna, samtidigt så är det en tanke med att framrutan är större än backspegeln. Den sjätte dagen blev en mycket bra dag med långa uppförsbackar, härliga nedförsbackar, goda väderförhållanden, såriga rumpor, glada miner och ett vackert landskap i det franska Champagne. Stämningen i laget var fantastisk och vi kändes som ett riktigt lag.

Den sjunde dagen, målgång i Paris. Den här delen går inte att beskriva med ord men jag ska göra vad jag kan med dessa tangenter. Väckarklockan ringde innan 05 men varken jag eller min roomie kände någon trötthet, vi kände bara lukten av Paris. Jag plockade fram min lila och lurviga penna från företaget och en av våra guldsponsorer Kamoja och stoppade den i min bakficka på cykeltröjan. Den lila lurviga pennan är en fågel som ska inspirera och jag döpte honom till Rune. Jag och Rune fick en fantastisk sista dag tillsammans på cykeln. Han sa åt mig att bara tänka positiva tankar, att fokusera på cyklingen och göra det bästa av situationen. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min första vurpa längs vägen, en klassisk ”SPD-vurpa” när man står still och inte får loss skon ur pedalen. Jag ramlade fint på vänster sida och en lagkamrat sa ”Du log i alla fall hela vägen ner”. Ibland är det skönt att falla, det är bara att resa sig upp igen och cykla vidare.

Att cykla genom Paris med drygt 1400 Team Rynkeby-cyklister är något som måste upplevas för att man ska förstå känslan, det går INTE att beskriva med ord. Hela staden var avspärrad av franska polisen för att vi skulle få cykla fram till målgången som detta år var belägen vid parken Les Invalides mitt i centrala Paris. När jag kom fram så kände jag först bara en enorm tomhet. Det var så mycket känslor i kroppen så det blev övermäktigt för kroppen att hantera, det kändes helt tomt i bröstet. Finns det tårar kvar? Ska jag skratta nu? Ska jag sätta mig ner och känna lugnet? Ska jag kramas? Ska jag ta den där ”måste-ha-bilden” på mig själv när jag lyfter upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag gjorde det sistnämnda. En lagkamrat tog en bild på mig när jag lyfte upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag kände fortfarande ingenting. Då plockade jag fram mobiltelefonen och ringde hem till mamma och pappa. Då kom tårarna. Floden med tårar. Jag kallar den för Seine. Efter samtalet och tårarna så kände jag lättnad och lycka. Lycka. Jag kramade hela cykellaget och serviceteamet, jag tror i alla fall att jag kramade alla. Allt var som i en dimma, overkligt men samtidigt så på riktigt som det kan bli. Till sist så njöt jag av stunden och insåg att detta är en av de största stunderna i mitt liv, helt klart topp tre.

Så vad har jag lärt mig av den här resan? Jo… Det är bra att hjälpa andra men ibland måste man hjälpa sig själv först. Ålder är verkligen bara en siffra. Kramar är helande. Ensam är INTE stark, laget före jaget. Fördomar kan vara bra men också väldigt farliga. Det finns stora hjärtan och snygga (och såriga) rumpor i Team Rynkeby Täby. Man blir aldrig för gammal för kiss- och bajshumor. Delad glädje är dubbel glädje. Ibland är det skönt att gråta tillsammans, det gör mindre ont i bröstet då. Säkerheten kommer alltid först. Om någon säger att jag inte kan så är det som att hälla bensin på elden, lite som Zlatan. Militärisk disciplin är bra, positiv feedback är ett måste. Att cykla till Paris på en cykel som är för stor är en utmaning. Att köra intervaller i 24 mil är jobbigt. Det är viktigt att prata om saker. Alla har en ryggsäck att bära på, det är bara innehållet och vikten som är olika. I grund och botten så är vi alla människor, inte maskiner. Människor är fantastiska och kan tillsammans åstadkomma underverk.

Tack Team Rynkeby Täby, TACK alla för allt. Vi har samlat ihop en enorm summa pengar till Barncancerfonden och vi har hittat vänner för livet i varandra. Nu väntar Barncancertrampet i augusti och Stockholm Velothon och checköverlämning i september. På återseende!

 

Vätternrundan 2017 – Lärdomar

Det har varit några kämpiga veckor efter Vätternrundan. Kroppen har varit sliten, vilket den å andra sidan var redan innan Vätternrundan. Jag hade verkligen inte toppat formen men jag hade bestämt mig och det mentala övervann det fysiska och jag tog mig runt ”pölen” under 9 timmar och 30 minuter. Jag var i bra form, helt klart, men långt ifrån den form jag hoppats på och försökt träna mig till. Jag skrev en race report om dessa 300 både härliga och ibland överj*vliga kilometrar (läs om det här: Race Report), men när jag skrev den var jag för trött mentalt för att bena ut lärdomar, stora som små, jag fått av loppet. Här kommer lärdomarna:

  • Ät mindre socker! Sista milen mådde jag illa av alla sötsliskiga bars, snickers osv. Jag kunde knappt tugga på en snickersbit för kroppen bara skrek ”nej, sluta! ge mig något salt istället”. Vid framtida långlopp kommer jag att byta ut hälften av mina snickersbitar mot ölkorv (tack för tipset Hanna). Ölkorv är gott, det är salt och man kan skära upp den i små lättuggade bitar. Perfekt!
  • Drick mer vatten/sportdryck! Varning! Ingen läsning för den finkänslige. Jag dricker ALLTID för dåligt under långlopp. Jag har blivit bättre på att dricka men jag är långt ifrån bra. Man förlorar oerhörda mängder vätska under 300 kilometer cykling. Jag tyckte att jag drack bra under loppet men det tyckte jag inte efter loppet… jag kissade brunt, vilket tyder på en rejäl vätskebrist. Jag var dålig i två dygn efter loppet på grund av detta, huvudet kändes helt bortkopplat. Inte roligt, inte okej.
  • Stretcha mer! Jag lär mig aldrig. Efter målgång, när jag cyklat ett långlopp, så tänker jag alltid ”nu borde jag stretcha”. Gör jag det då? Nej. Sedan haltar jag istället runt som en gammal dam på 80+ och gnäller över stelhet i axlar och nacke i cirka en vecka. Smart? Nej. Kommer jag att stretcha efter nästa långlopp? Oklart.

Det var tre viktiga lärdomar. Det där med att dricka mer är nog den viktigaste lärdomen, så dåligt som jag mådde dygnen efter loppet, så dåligt vill jag aldrig må igen på grund av ett långlopp. Jag har lärt mig mer än tre saker efter årets Vätternrunda, till exempel att jag borde sova en stund direkt efter loppet (det kommer jag dock aldrig lyckas med på grund av den extremt obeskrivligt höga känslan i kroppen, jag är alldeles för ”o-chill” för det) men jag nöjer mig med att dela med mig av dessa lärdomar här och nu. Jag hoppas att jag i framtiden kan använda dessa lärdomar i praktiken, men om jag inte kan det så kanske DU kan det?

Kommer jag att cykla Vätternrundan igen?

Förmodligen. Kanske. Jag vet inte.

Nu har jag fått min femårsmedalj och jag har cyklat under tio timmar. Det var mina två stora mål, två mål som har växt fram, sakta men säkert, under de senaste fem åren. För fem år sedan trodde jag aldrig att jag skulle lyckas varken med femårsmedaljen eller tiden 09:17. Jag är nöjd, på riktigt. Jättenöjd. Nöjd och stolt. Stolt och tacksam. Tacksam över att kroppen och knoppen orkar hänga med på dessa fantastiska galenskaper! Jag är frisk och tänker fortsätta cykla så länge kroppen kan och vill. Men om det blir någon Vättenrunda igen, det kan jag inte svara på idag. Det enda jag vet just nu, det är att jag är nöjd.

NÖJD.

Smaka på det ordet. Länge. Njut. *pratar med sig själv*

 

Kram på er!

Cykla säkert, snabbt och snyggt.

 

Vätternrundan 2017 – Race Report

Femte Vätternrundan, femte året i rad. Målet var först sub10 men det blev, efter många om och men samt byte av lag, sub9:30. Att cykla Vätternrundan under 10 timmar är en magisk och nästan lite helig gräns för mig. För fyra år sedan stod jag på startlinjen med 60 mil i benen, en felinställd aluminiumracer och med målet att överleva runt ”pölen”.

Då hade jag aldrig trott att jag fyra år senare skulle stå på startlinjen för femte Vätternrundan i rad. Då cyklade jag på 15:20, jag hade med mig en bekant i 13 mil. 17 mil cyklade jag helt själv, med hjälp av olika cyklister längs vägen såklart. Jag överlevde och genomförde en Svensk Klassiker som det året var mitt stora mål.

Det här året cyklade jag inte själv. Jag fick äran att cykla med Team Sky Blue sub 9:30 med ett gäng grymt starka Boråstjejer i spetsen. Mer eller mindre samma tjejer som jag cyklade sub11 med förra året. Jag trodde inte att jag skulle klara av sub 9:30 detta år efter en vår och försommar med alldeles för lite mil i ben och alldeles för mycket stress och förkylningar i kroppen. Men skam den som ger sig!

Här kommer årets race report för Vätternrundan…

(Jag har delat in texten i olika delar: Innan start, rundan runt ”pölen”, efter målgång, fakta och statistik, lärdomar och tankar samt tack. Då kan du välja ut de delar som du tycker är mest intressanta, det vill säga om du inte orkar läsa hela, men det är klart du orkar det!)

 

INNAN START…

Fredagen spenderades i en Volvo utan AC. Det var varmt och svettigt. Både jag och min käre fästman, Ted, drack vatten med lime i mängder. Åt gjorde vi också, i mängder. Jag kissade i mängder. Man måste fylla på depåerna i kroppen med extra mycket vätska och energi innan rundan. Väderprognosen för lördagen visade dessutom på mycket värme och sol. Jag gillar inte värme. Jag bara bränner mig och får svårt att andas. Min bleka kropp är inte gjord för värme. Men, det är dumt att klaga. Bättre med skinande sol än motvind och spöregn i 30 mil.

Vi anlände till Motala vid 16-tiden. Vi fick bo i en fin villa centralt i Motala som ett gäng grabbar från Alnö Race Team fixat, tack igen för det! Vi packade upp cyklar och diverse tillhörigheter och bytte om till cykelkläder. Vi cyklade ned till ”cykelområdet” trots regnet. Att leta parkering skulle i värsta fall kunna ta en evighet, så vi valde cyklarna. Det var dessutom skönt att få känna på cykeln efter servicen samt en veckas förkylning.

Cykeln rullade fint. Jag har haft problem med mycket kedjehopp den senaste månaden. Kedjan har nästan alltid hoppat av när jag växlat från lilla till stora klingan. Två gånger så har det till och med varit så illa så att jag trampat in med pedalen i kedjan när den hoppat av, så kedjan har liksom snurrat sig runt pedalen. Det kan i värsta fall sluta med en trasig kedja, men sådan otur har jag inte haft.

Nu var det dock inget problem med kedjehopp längre, Sportson i Sundsvall hade lyckats rätta till felet och pärlan kändes som ny. Ted var dock tvungen att justera sina växlar så vi rullade ned till Sportsons tält nere i ”cykelområdet” i Motala. Vi fick snabb och proffsig hjälp av Jonas Holtbo och nu var även Teds cykel som ny.

Efter cykelservice så bytte vi starttider, hämtade ut nummerlappar och hade sedan ett sista möte och ”pepptalk” med laget. Alla verkade väldigt fokuserade på uppgiften. Våra ledare, Malin, Eva och Giesela, gick igenom upplägget för rundan en sista gång och vi fick en chans att ställa några sista frågor. Det kändes bra. Alla såg starka ut. Jag kände mig dock inte helt 100 på min egen form och kylan från regnet smög sig in i kroppen. ”Måtte jag inte bli sjuk nu, igen” tänkte jag samtidigt som jag försökte hålla igång värmen i kroppen.

Vi cyklade sedan tillbaka till boendet. På vägen hem köpte vi pasta med köttfärssås och fyra påsar med godis. Vi drack och åt tills magarna nästan sprängdes. Vi satt fast nummerlapp på våra styren, tröjor och hjälmar. Vi packade ryggfickorna med gels och bars. Vi lade fram våra cykelkläder och andra tillbehör. Allting måste vara klart innan morgonen. Uppstigning klockan 03:40. Samling med laget 05:00. Start 05:32.

Vid 22:30 så somnade vi. Jag vaknade 01:30, tre timmar senare, och trodde då att det var dags att kliva upp. Det var det inte. Jag gick på toaletten och försökte sedan att somna om men kroppen ville inte sova, den ville cykla runt ”pölen”. Jag fick nöja mig med tre timmars sömn. De sista timmarna låg jag och lyssnade på Teds djupa andetag. Han kunde sova tills klockan ringde. ”Den lilla j*veln” tänkte jag för mig själv men visste samtidigt att lite sömn inför Vättern inte gör någonting. Jag försökte tänka positivt, det mentala kan lura kroppen till både ett och annat… till exempel att cykla runt ”pölen” under 10 timmar.

 

RUNDAN RUNT ”PÖLEN”

Samling 05:00 med laget. Ett gäng starka tjejer och fem starka ”hangarounds” (läs: manliga cyklister) samt en egen ”langingsman” som efter 76 kilometer stod och ”langade” fyllda vattenflaskor till oss under vår första paus på  2 minuter.

Alla var fokuserade, taggade och lite fnissiga innan start. Nerverna blev synliga hos de flesta av oss. Jag själv blir lite ”spretig” och måste springa på toaletten konstant… och det var jag inte ensam om. Under samlingen så såg jag Roberto Vacchi en bit bort, det tog jag som ett gott tecken. Detta kan inte bli något annat än bra! Bara positiva tankar nu, ingenting annat. Det mentala måste vara med, hela vägen!

Vi rullade cyklarna mot starten, då hör jag någon ropa ”Soooofiiiaaaa”. Jag känner igen rösten, ”Katjaaaa”. Vi kramades och hann utbyta några snabba meningar med varandra. ”Du strålar” säger hon. Jag ler. Katja, du fina människa. Tack för energin. Ett mycket gott tecken att träffa dig innan start.

05:32 trampade vi iväg. Från Motala, mot Motala! Femte året. 300 kilometer. Allt kan hända. Många tankar hinner passera i huvudet den första milen… ”jäklar, jag har ont i halsen”, ”eller nej, jag har nog inte ont halsen”, ”jag har för mycket kläder på mig”, ”eller nej, jag har nog för lite kläder på mig”, ”mitt dåliga knä gör ont, eller?”, ”hoppas att kedjan inte hoppar något idag”, ”tänk om jag får punktering, då är det kört”… osv.

Jag ventilerade mina tankar med en annan tjej i laget som tänkte likadant, vi skrattade och sen var de dåliga och oroliga tankarna som bortblåsta. Vätternrundan är verkligen ett riktigt tufft test för både nerver och demonerna i det mentala. Det gäller att övervinna både det förstnämnda och det sistnämnda. Har du lyckats med det, då har du kommit en god bit på väg runt ”pölen”. Och ja, Vätternrundan är givetvis ett mycket tufft test även för den fysiska delen, men den kan du inte göra så mycket åt när du väl är på plats. Det jobbet måste du ha gjort innan, annars blir det extremt tufft. Inte omöjligt, absolut inte, men tufft.

Första fem milen bara försvann i dimman, bokstavligt talat. Vi hade dessutom lite flyt och hamnade bakom en bra klunga som vi kunde få lite draghjälp av. Roberto Vacchi svischade förbi i mitten av en blå klunga, han såg knappt ansträngd ut. Han liksom seglade fram på asfalten. Vackert. Det såg dock mindre vackert ut på himlen en stund men det kom tack och lov bara lite ”stänk” från molnen och sedan var det över. Jag tyckte att det var skönt med lite kyla, perfekt väder att värma upp i, men regn ville jag inte ha. Jag hade lämnat skoskydden hemma men jag startade med både långa ärmar, vindväst och en tunn liten ”buff” runt halsen för att skydda mot vinddraget. Jag får ofta ont i nacken när jag cyklar runt Vättern så jag försöker alltid skydda nacken så gott som det går.

Vi cyklade förbi backen där jag kraschade förra året, jag kände en liten klump i magen men tänkte bara positiva tankar… ”du har kraschat här en gång, det kommer inte att hända igen”. Den kraschen gick ju dock bra. Ett snett styre som vi kunde knäcka tillbaka, trasiga benvärmare och lite förlorade gels. Ingen ko på isen med andra ord.

Efter 7,6 mil kom vårt första egna lilla depåstopp. Där kunde vi kissa, byta ut tomma vattenflaskor och ta av oss kläder. Jag tog av mig ärmarna, vindvästen och buffen och stoppade ner det i Teds lilla ryggsäck. Jag drack vatten och flyttade plats på lite gels, sen var jag redo! Två minuter går fort. Speciellt när vi hade uppställning med en minut kvar. Ordning och reda. Militärisk disciplin. Det är bra grejer. Om någon inte var klar efter två minuter så blev den personen lämnad, det var det vi hade avtalat innan start och det stod vi fast vid hela vägen. Samma sak gällde vid punktering, den personen som fick punka fick klara sig själv. Det fanns inga marginaler till sub 9:30-målet.

7,6 mil blev tio mil, vi passerade Jönköping och jag kände mig fortfarande hyfsat fräsch i kropp och knopp med tanke på att jag inte hade lyckats toppa formen till Vättern detta år. Ted såg också väldigt fräsch ut. Han har cyklat mycket mindre än mig denna säsong och är helt ny när det kommer till ”racer” så vi var båda inställda på att han kanske inte skulle orka cykla med i TSB-klungan hela vägen in i mål. Men han hade inga problem att ligga och dra i 35 km/h samtidigt som han pratade glatt med sin härliga skånska dialekt. Jag är en stolt flickvän, minst sagt. Här fick klungan dock ett bakslag. Lotta fick punktering. Hon svor. Jag svor. Alla svor. Men vi hade bestämt att klungan inte stannar för punktering så Lotta fick klara sig själv. Starka, starka Lotta.

Efter 13,4 mil kom vi till vårt andra depåstopp, Fagerhult. Jag behövde verkligen gå på toa och uträtta både det ena och det andra men tiden var för knapp så jag fick prioritera. Jag valde att fylla på vätska i mina vattenflaskor, jag åt en bulle, en saltgurka och drog i mig en mugg med blåbärssoppa. Sedan hann jag inte göra så mycket mer. Jag stuvade om lite saker i ryggfickorna sedan var det dags för uppställning igen. Det ”tröck på” nå fruktansvärt där bak men jag hann inte gå på toa. Jag mådde illa. Rapade både gel och lite annat smått och gott. Jag hade tappat räkningen på hur många gels jag hade tryckt i mig vid det här laget. En i halvtimmen är rekommenderat. Så många hade jag nog inte stoppat i mig men det var många. Snickers åt jag också med jämna mellanrum. Sockersmaken gjorde mig illamående. Men det var bara att bita ihop. Jag hade tappat bort min parkompis men ställde mig i högerledet, samma led som jag stod i när jag rullade in i depån. Det är viktigt att veta sin plats, annars blir det vilda västern och det är inte att föredra när man cyklar klunga.

Efter halva sträckan så började de smärtsamma känningarna att komma både i hals, rygg, nacke och mitt dåliga högerknä. Det var inget som inte gick att övervinna på cykeln men det kändes lite oroväckande. Tankar som ”kommer jag att orka hela vägen?” och ”är det bara tillfällig smärta eller kommer det bli värre?” smög sig på. Ted såg sliten ut. Han lade sig bakom grindvakterna. Jag låg kvar i rotationen. Jag hörde Teds härliga skånska i några mil till sedan så blev det tyst. En av tjejerna i laget meddelade att han hade släppt klungan. ”Det är lugnt, han klarar sig” sa jag och kunde bara känna en stor stolthet över att han orkat cykla med oss så länge, han som aldrig cyklat klunga i dessa hastigheter tidigare. Min skånska hjälte.

Nästa stora utmaning för laget blev om vi skulle hinna förbi broöppningen i Karlsborg eller om vi skulle komma dit precis då det var broöppning. Vi diskuterade hur vi skulle göra in i det sista. Enligt tidsplanen så skulle vi vara där 12:03, det vill säga när det var broöppning. Då var tanken att vi skulle ha stannat på depån i Karlsborg, plan B, istället för depån i Boviken, plan A. Vi hade dock cyklat på snabbare än planerat så vi hann förbi broöppningen innan klockan 12:00 och kunde stanna i Boviken som var plan A.

Nu hade dock mina krafter börjat ta slut på riktigt. Jag vet inte exakt vilken mil det var men jag var tvungen att svälja min förbannade stolthet och rulla ut ur rotationen. Benen orkade inte dra mer, och inte pannbenet heller för den delen. Jag lade mig först bakom grindvakterna för att vila och sedan agerade jag grindvakt så att de starka grindvakterna kunde gå upp i rotationen och dra.

Vi var flera som började bli trötta. Några hade tappat klungan helt och några valde att vila från rotationen i perioder. Jag lämnade grindvaktsplatsen och gick in i rotationen igen och försökte dra men det var som att cykla in i en vägg… benen och kroppen skrek ”sluta”. Hjärtat och hjärnan skrek ”fortsätt”. Vad tror ni att jag lyssnade på? Hjärtat och hjärnan, såklart. Jag fick lägga mig som grindvakt igen. En position som jag trivs väldigt bra med, man måste vara vaken och ha ett helikopterperspektiv över den roterande klungan. Jag ville dock ligga och rotera och dra mina kära klungkompisar men pannbenet kunde inte övervinna den lite halvt krampande känslan i benen.

Vårt sista depåstopp kom i Boviken efter 22,6 mil. Jag var så fruktansvärt bajsnödig nu men jag fick återigen prioritera att fylla på vattenflaskorna med energidryck och jag åt saltgurka mot krampen och en banan för att få lite annan energi än bara gels och snickers. Jag tryckte dock in en gel i munnen också. Jag mådde fruktansvärt illa nu. Jag ville bajsa men hann inte. Tiden räckte inte till. Jag stretchade ut min vänstra ljumske som jag på något sätt lyckats sträcka med tio mil kvar. Kroppen var sliten, oerhört sliten.

Det rullade på fruktansvärt fort i klungan efter sista pausen. Någon skrek att vi hade 34 km/h i rullsnitt. Planen var 32 km/h för att hålla sub 9:30-målet. Någon mumlade att krafterna var slut. Några andra såg helt oberörda ut och cyklade på med samma energi som de första fem milen. Jag försökte hålla fokus på att vara en bra grindvakt samtidigt som jag fick ställa mig upp på cykeln med jämna mellanrum för att lätta på ”krampandet” i benen. Det började skava ordentligt mellan benen också, nacken var stel och jag hade gel över hela min cykeldator, mina händer och växlar. Det var klibbigt och kladdigt. Jag spottade mig ren om fingrarna. Nu handlade det om överlevnad, allt annat var sekundärt.

De sista 10 milen var en ständig kamp mellan kroppen och huvudet. Kroppen skrek hela tiden ”sluta” men hjärnan sa åt mig att fortsätta. Jag försökte visualisera hur jag gick i mål tillsammans med TSB-klungan. Jag bestämde mig för att antingen så cyklar jag med klungan hela vägen in i mål eller så bryter jag. Det hjälpte mig att fortsätta hänga på i klungan. Jag hade aldrig brutit om jag inte hade varit riktigt skadad eller liknande men just den där tanken fick mig att fortsätta trolla fram energi ur min kropp som egentligen var helt tömd på just det, energi.

Det var säkert vid minst fem olika tillfällen som jag tänkte att ”nu orkar inte kroppen detta tempo något mer, jag måste släppa klungan”. Men jag hade bestämt mig för att inte släppa och på något sätt så lyckades jag suga mig fast som en blodigel i klungan på grindvaktsplats hela vägen in i mål. Jag och Anneli, som jag cyklade med förra året också, tog varandra i handen och sträckte upp armarna mot skyn i ett upp-och-nedvänt V. Den känslan. Vilken känsla. Helt obeskrivligt. Klockan stannade på 09:17. Personbästa. Overkligt.

De två killarna bakom vår klunga, en i orange tröja och en med helsvarta kläder som gör tummen upp, hängde på vår klunga hela vägen från Gränna och in i mål. De var mycket tacksamma och imponerade över vår klungkörning. Roligt med positivt feedback och att man kan hjälpas åt runt ”pölen”.

 

EFTER MÅLGÅNG

En känsla av tomhet men samtidigt så mycket tankar och känslor, hur det nu går ihop? En del av mig var enormt nöjd med min prestation med tanke på att jag känt mig helt ur form hela veckan inför Vättern samt att alla förkylningar under våren och försommaren förstört för min träning och gjort att jag fått mycket mindre mil i benen än planerat. 95 mil hade jag i benen innan Vättern denna säsong. Mycket backar och intervaller men ändå på tok för lite. Men jag lyckades ta mig in under 10 timmar (det som var målet för detta året). Jag lyckades till och med ta mig in under 9:30. Helt otroligt.

En annan del av mig var missnöjd. Jag orkade inte ligga i rotationen och dra hela vägen in i mål. Jag älskar att ligga lägst fram med klungan i ryggen och bara pressa men det gick inte riktigt hela vägen detta år. Jag hade velat orka lite mer. Jag vill gärna alltid vara lite bättre. Mycket vill ha mer. Höga ambitioner. Tävlingsmänniska. Ni vet.

Men till slut så bestämde jag mig för att vara nöjd. Man kan inte vara annat än nöjd efter detta. Bara att ta sig runt ”pölen” är ju en enorm prestation. 300 kilometer är ingen lek för kroppen och inte minst knoppen.

Hur gick det för Ted? Han trampade i mål på 10:40 med ett stort leende på sina läppar. Det ryms mycket krut i den skåningen! Jag vågar inte ens tänka på hur vass han kan bli om han fortsätter cykla racer…

Grattis älskling för en makalös prestation och tack för allt stöd både på och bredvid cykeln! Ditt stöd betyder allt. Aldrig utan dig.

Ted till vänster och Lotta till höger. Det var Lotta som fick punktering efter 10 mi. Hon bytte slang och tog sig i mål på helt otroliga 09:40. Snacka om prestation! Grattis!

 

FAKTA OCH STATISTIK

Vätternrundan är ingen tävling, det är ett motionslopp. Men jag är tävlingsmänniska och gillar både fakta och statistik…

  • Vi hade en medelhastighet på 32,0 km/h inklusive alla stopp.
  • När vi satt på cykeln snittade vi 32,9 km/h.
  • Vi gick in på plats 3096 av 18800 som fullföljde, vilket betyder att vi var snabbare än 84 % av alla startande.
  • Bland alla startande tjejer var vi på runt plats 90-95!!! 💪👏👏
  • Vi körde om 4640 cyklister och blev bara omkörda av 338 cyklister!

 

LÄRDOMAR OCH TANKAR

Jag är för trött i knoppen för att skriva något under denna rubrik just nu, det kommer i ett senare inlägg.

 

TACK… till TEAM SKY BLUE och alla tjejer och killar i sub9:30. Utan er så hade jag aldrig tagit mig i mål på denna fantastiska tid. Tack till ledarna och allt jobb ni lagt ner innan och under rundan, ni är otroliga. Tack till Ted, min favoritperson som följde med mig på detta galna äventyr runt ”pölen”. Tack till alla som peppat mig innan och under rundan, TACK för att ni tror på mig när jag inte själv gör det. Tack för alla grattis, kramar och fina ord i samband med rundan! Det värmer i mitt cykelhjärta som växer sig större för varje dag som går. Jag älskar cykling mer än vad ord kan beskriva, det har givit mig och det ger mig så otroligt mycket. TACK cykeln, tack Sportson för fin service och tack Vätternrundan för ett otroligt fint evenemang!

 

Over and out. / Sofia