Tour de Paris – Ett gammalt inlägg med lite nya tankar

Just nu så cyklar Team Rynkeby till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. För dig som inte vet vad Team Rynkeby är så kan du titta in på deras hemsida, http://www.team-rynkeby.se/, eller på denna video https://youtu.be/IM0bfNtCEj4.

År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. Det var stort för mig, av flera olika anledningar. Jag fick bidra till något bra och viktigt, jag fick en rejäl utmaning både för det fysiska och det mentala och jag insåg både ett och annat om mig själv, andra människor och livet i stort.

Med facit i hand så borde jag inte ha cyklat med Team Rynkeby år 2015. Jag var inte redo för den utmaningen. Jag var lite för hungrig på livet, lite för girig. Och som ni kanske vet så är girighet en av de sju dödssynderna. Jag jobbade treskift, jag bodde i fel stad (det vill säga inte den staden som jag tränade i med laget, jag hade dessutom ingen bil att bruka), jag hade det kärvt ekonomiskt och prioriterade fel saker i allmänhet.

Jag sov för lite, åt för dåligt (läs: fel kost), stressade för mycket, cyklade på en felinställd cykel osv. Det resulterade i en knäskada, en sjuhelvetes hosta som satt i hela sommaren, en misslyckad Vätternrunda, en cykel som blåste av taket i hög hastighet och gick i bitar (det var dock bara ren och skär otur men kanske ett tecken från en ”högre makt” på att jag skulle tagga ner och cykla till Paris något annat år) och lite andra missöden.

Jag lyssnade dock inte på ”den högre makten” och jag valde att blunda för alla dessa tecken som bara pekade på en sak och det var att jag skulle ta ett stort steg tillbaka, men jag tog istället flera steg framåt och körde på. Typiskt mig. Ibland så vill jag alldeles för mycket. Då ville jag på tok för mycket.

Jag lärde mig dock mycket av denna resa som mest gjorde mig åksjuk. Det svängde hit och dit och upp och ner längs resans gång. Jag visste inte vart jag hade mig själv varken mentalt eller fysiskt. Jag gjorde mitt bästa och lite till, det gör jag alltid, men jag mådde inte bra av det. Jag var sliten och slut. Ville bara hem till mamma och kramas, typ. Jag kände mig liten.

Men det är lätt att vara efterklok. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vi samlade in en fin summa till Barncancerfonden och jag ser annorlunda på mig själv och de utmaningar jag tar mig an idag. Jag kan tänka före, prioritera bättre, vara mer ödmjuk och jag har insett att jag bara är människa, jag är ingen supermänniska oavsett hur mycket jag ibland vill och försöker. Jag har blivit lite äldre och lite klokare. Ibland kan jag längta till min 40-årsdag. Tänk vad klok jag måste vara då.

Jag tycker absolut att du ska testa på denna fantastiska och givande utmaning, men läs på om det ordentligt innan. Var realistisk. Tänk igenom det, flera gånger. Gärna två gånger för mycket. Det krävs mycket tid, jobb, energi och pengar för att kunna delta. Det är inte bara cykling det handlar om, utan allt arbete runtomkring för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är inte bara. Men det är viktigt, oerhört viktigt.

Men nog om detta, här kommer sammanfattningen av Tour de Paris som jag skrev år 2015 på Team Rynkeby Täbys blogg. Enjoy…

 

STORA HJÄRTAN OCH SÅRIGA RUMPOR – SAMMANFATTNING AV TOUR DE PARIS

Team Rynkeby Täby 2015

Det tog oss sju dagar att cykla till Paris. Det tog oss två timmar att åka hem med flygplanet. Den här resan går inte att beskriva med ord, samtidigt så känns det som att jag kan skriva en hel bok om den. Allt är inte alltid logiskt men jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta resan på mitt sätt, det vill säga i ord.

Första dagen började med fyrtio graders värme, det var som att cykla i en bastu. Jag kommer från Norrland och gillar kyla, behöver jag säga mer? Jag drack på tok för lite och efter 14 mil så började jag frossa och skaka på cykeln och jag valde att stanna. Jag grät som ett litet barn på grund av rädsla och besvikelse. Jag fick ingen luft och ville inget hellre än att bada i ett badkar fyllt med isbitar. Det slutade inte med ett badkar utan med en biltur hem till hotellet där jag med hjälp av lagkamraterna samlade ihop mig. Vi var flera som gick in i den berömda ”värmeväggen” den dagen, främst på grund av vätskebrist. Tur att vi har två läkare i laget som kunde pyssla om oss och ge oss körförbud när man tänkte för mycket med hjärtat och för lite med hjärnan.

Jag och Chatarina, min fina vän och stora trygghet i laget.

Andra dagen hade värmen lättat och ingen var gladare än jag. Jag bytte ut den kokande kepsen mot ett huckle och drack vatten med resorb i mängder. Klövervaselinet satt givetvis på plats mellan skinkorna och jag kände mig redo för en ny dag med nya möjligheter. Efter cirka 17,2 mil drog en storm in över laget samtidigt som regnet öste ner. Draglaget med navigatörer var snabbtänkta och lyckades få bort hela laget från vägen innan vi hann blåsa bort. Det är på riktigt bland det sjukaste (och häftigaste) jag har varit med om och då har jag varit i New York när ”The Hurricane Irene” kom på besök. Hur som helst, vi stod under ett hustak tills stormen hade lagt sig och cyklade sakta men säkert mot serviceteamet som hade dukat upp med ett ordentligt mysfika där det fanns både filtar och kramar. Några valde att bryta efter stormen men de flesta cyklade vidare och tog sig fram till hotellet efter cirka 24 mil.

Tredje dagen… Det är väl någonstans här som mycket börjar bli lite av en dimma för mig. Värmen på nätterna i kombination med en överanalyserande hjärna gjorde att jag inte kunde sova. Jag låg och svettades och vred och vände på mig tills jag efter många om och men lade mig med täcke och kudde på hallgolvet och sov 1,5 timme. Samma procedur upprepades mellan dag tre och fyra. 3 timmars sömn på golvet under två nätter, det är inte att rekommendera. Det blev ytterligare några mil i servicebilen för mig men med facit i hand så gjorde det mig absolut ingenting, snarare tvärtom. Det gav mig ett helikopterperspektiv på hela laget och resan. Jag insåg på riktigt vilket jobb som ligger bakom den här resan och hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av den. Innan jag insåg detta så var det mycket ångest som bubblade innanför mitt bröst och jag grät nästan ohälsosamt mycket emellanåt. Men jag har lärt mig att det är en styrka att våga visa sig svag så jag lät tårarna komma och kunde sedan skratta mitt i eländet. Med hjälp av skrivandet som sorterade upp mina överanalytiska tankar, min sjuka humor (som de flesta i laget delade med mig), fina lagkamrater och nära och kära hemma i Sverige så lyckades jag vända allting till något bra. Allting löser sig, nästan allting.

Dagarna rullade på och runt dag fyra så insåg jag att ett av de stora problemen för mig och många andra i laget var att hitta sin roll. Vem är jag i laget? Hur bidrar jag bäst och får det mig och de andra i laget att må bra? Hittar man inte sin roll så väljer man en roll som man är bekväm i och för mig blev det att agera ”säkerhetsman”, på gott och ont. Jag vet att jag har ett säkerhetstänk som ibland går lite för långt, inte bara på grund av mitt yrke utan även på grund av saker jag varit med om privat. Jag har förlorat människor jag växt upp med i trafiken och jag har varit nära att förlora familjemedlemmar på samma sätt. Jag kommer aldrig tumma på säkerheten och jag kommer alltid att ställa upp för människor som jag bryr mig om. Jag bryr mig om Team Rynkeby Täby, ett lag fyllt med många fantastiska människor som alla har sina egna demoner att fightas mot. Jag vet inte vad alla i laget har i sitt bagage men jag har fått titta i en del ryggsäckar och många har mycket att bära på sina axlar.

Dag fem, mer fokus på cyklingen och mindre på de inre demonerna som vi alla bär på. Den här dagen så väntade en av resans stora utmaningar, Mur De Huy i Belgien. På morgonen utanför hotellet så kom en man fram till mig och frågade om vi cyklade för Tour de France. Jag flinade nöjt men skakade på huvudet åt mannen som såg förvirrat på mig och mina gula vänner i laget. Innan Mur De Huy så plockade jag fram den gamla tävlingsmänniskan som på något sätt alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag åt bara flytande saker (lätt i magen, lätt i kroppen), jag såg till att ha lite vatten i vattenflaskorna (lätt cykel, lätt uppförsbacke), jag slog mig själv i ansiktet och på benen (tagga till, fokus!) och jag försökte att bara tänka positiva tankar och gav mitt knä det onda ögat en sista gång. Den kända ”mördarbacken” gick bra, helt klart över förväntan. Jag hoppade av cykeln när jag trodde att det var långt kvar men fick höra en liten stund senare att vi snart var uppe så då slängde jag mig upp på cykeln igen och spurtade upp sista biten. Den känslan mina vänner, den känslan. På toppen så började jag gråta, igen. Jag vet egentligen inte varför. ”Var inte backen längre?”, fick jag fram lite besviket mellan tårarna. Jag fick en lång kram av en fin vän och några peppande ord sen så var det bra igen.

Dag sex, dagen innan målgång. Jag och sömnen var på banan igen. Mur de Huy kändes som en stor seger. Jag och min sjukgymnast hade aldrig trott att jag skulle kunna cykla upp för den så kallade mördarbacken men det gick, det mentala besegrade det fysiska och dess begränsningar. Jag var lycklig och kände att nu får det gå hur som helst de sista dagarna, jag har gjort mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra. Jag hade framför allt mött mina inre demoner och börjat rannsaka mig själv. Man ska inte förtränga sitt förflutna, samtidigt så är det en tanke med att framrutan är större än backspegeln. Den sjätte dagen blev en mycket bra dag med långa uppförsbackar, härliga nedförsbackar, goda väderförhållanden, såriga rumpor, glada miner och ett vackert landskap i det franska Champagne. Stämningen i laget var fantastisk och vi kändes som ett riktigt lag.

Den sjunde dagen, målgång i Paris. Den här delen går inte att beskriva med ord men jag ska göra vad jag kan med dessa tangenter. Väckarklockan ringde innan 05 men varken jag eller min roomie kände någon trötthet, vi kände bara lukten av Paris. Jag plockade fram min lila och lurviga penna från företaget och en av våra guldsponsorer Kamoja och stoppade den i min bakficka på cykeltröjan. Den lila lurviga pennan är en fågel som ska inspirera och jag döpte honom till Rune. Jag och Rune fick en fantastisk sista dag tillsammans på cykeln. Han sa åt mig att bara tänka positiva tankar, att fokusera på cyklingen och göra det bästa av situationen. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min första vurpa längs vägen, en klassisk ”SPD-vurpa” när man står still och inte får loss skon ur pedalen. Jag ramlade fint på vänster sida och en lagkamrat sa ”Du log i alla fall hela vägen ner”. Ibland är det skönt att falla, det är bara att resa sig upp igen och cykla vidare.

Att cykla genom Paris med drygt 1400 Team Rynkeby-cyklister är något som måste upplevas för att man ska förstå känslan, det går INTE att beskriva med ord. Hela staden var avspärrad av franska polisen för att vi skulle få cykla fram till målgången som detta år var belägen vid parken Les Invalides mitt i centrala Paris. När jag kom fram så kände jag först bara en enorm tomhet. Det var så mycket känslor i kroppen så det blev övermäktigt för kroppen att hantera, det kändes helt tomt i bröstet. Finns det tårar kvar? Ska jag skratta nu? Ska jag sätta mig ner och känna lugnet? Ska jag kramas? Ska jag ta den där ”måste-ha-bilden” på mig själv när jag lyfter upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag gjorde det sistnämnda. En lagkamrat tog en bild på mig när jag lyfte upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag kände fortfarande ingenting. Då plockade jag fram mobiltelefonen och ringde hem till mamma och pappa. Då kom tårarna. Floden med tårar. Jag kallar den för Seine. Efter samtalet och tårarna så kände jag lättnad och lycka. Lycka. Jag kramade hela cykellaget och serviceteamet, jag tror i alla fall att jag kramade alla. Allt var som i en dimma, overkligt men samtidigt så på riktigt som det kan bli. Till sist så njöt jag av stunden och insåg att detta är en av de största stunderna i mitt liv, helt klart topp tre.

Så vad har jag lärt mig av den här resan? Jo… Det är bra att hjälpa andra men ibland måste man hjälpa sig själv först. Ålder är verkligen bara en siffra. Kramar är helande. Ensam är INTE stark, laget före jaget. Fördomar kan vara bra men också väldigt farliga. Det finns stora hjärtan och snygga (och såriga) rumpor i Team Rynkeby Täby. Man blir aldrig för gammal för kiss- och bajshumor. Delad glädje är dubbel glädje. Ibland är det skönt att gråta tillsammans, det gör mindre ont i bröstet då. Säkerheten kommer alltid först. Om någon säger att jag inte kan så är det som att hälla bensin på elden, lite som Zlatan. Militärisk disciplin är bra, positiv feedback är ett måste. Att cykla till Paris på en cykel som är för stor är en utmaning. Att köra intervaller i 24 mil är jobbigt. Det är viktigt att prata om saker. Alla har en ryggsäck att bära på, det är bara innehållet och vikten som är olika. I grund och botten så är vi alla människor, inte maskiner. Människor är fantastiska och kan tillsammans åstadkomma underverk.

Tack Team Rynkeby Täby, TACK alla för allt. Vi har samlat ihop en enorm summa pengar till Barncancerfonden och vi har hittat vänner för livet i varandra. Nu väntar Barncancertrampet i augusti och Stockholm Velothon och checköverlämning i september. På återseende!

 

Vätternrundan 2017 – Lärdomar

Det har varit några kämpiga veckor efter Vätternrundan. Kroppen har varit sliten, vilket den å andra sidan var redan innan Vätternrundan. Jag hade verkligen inte toppat formen men jag hade bestämt mig och det mentala övervann det fysiska och jag tog mig runt ”pölen” under 9 timmar och 30 minuter. Jag var i bra form, helt klart, men långt ifrån den form jag hoppats på och försökt träna mig till. Jag skrev en race report om dessa 300 både härliga och ibland överj*vliga kilometrar (läs om det här: Race Report), men när jag skrev den var jag för trött mentalt för att bena ut lärdomar, stora som små, jag fått av loppet. Här kommer lärdomarna:

  • Ät mindre socker! Sista milen mådde jag illa av alla sötsliskiga bars, snickers osv. Jag kunde knappt tugga på en snickersbit för kroppen bara skrek ”nej, sluta! ge mig något salt istället”. Vid framtida långlopp kommer jag att byta ut hälften av mina snickersbitar mot ölkorv (tack för tipset Hanna). Ölkorv är gott, det är salt och man kan skära upp den i små lättuggade bitar. Perfekt!
  • Drick mer vatten/sportdryck! Varning! Ingen läsning för den finkänslige. Jag dricker ALLTID för dåligt under långlopp. Jag har blivit bättre på att dricka men jag är långt ifrån bra. Man förlorar oerhörda mängder vätska under 300 kilometer cykling. Jag tyckte att jag drack bra under loppet men det tyckte jag inte efter loppet… jag kissade brunt, vilket tyder på en rejäl vätskebrist. Jag var dålig i två dygn efter loppet på grund av detta, huvudet kändes helt bortkopplat. Inte roligt, inte okej.
  • Stretcha mer! Jag lär mig aldrig. Efter målgång, när jag cyklat ett långlopp, så tänker jag alltid ”nu borde jag stretcha”. Gör jag det då? Nej. Sedan haltar jag istället runt som en gammal dam på 80+ och gnäller över stelhet i axlar och nacke i cirka en vecka. Smart? Nej. Kommer jag att stretcha efter nästa långlopp? Oklart.

Det var tre viktiga lärdomar. Det där med att dricka mer är nog den viktigaste lärdomen, så dåligt som jag mådde dygnen efter loppet, så dåligt vill jag aldrig må igen på grund av ett långlopp. Jag har lärt mig mer än tre saker efter årets Vätternrunda, till exempel att jag borde sova en stund direkt efter loppet (det kommer jag dock aldrig lyckas med på grund av den extremt obeskrivligt höga känslan i kroppen, jag är alldeles för ”o-chill” för det) men jag nöjer mig med att dela med mig av dessa lärdomar här och nu. Jag hoppas att jag i framtiden kan använda dessa lärdomar i praktiken, men om jag inte kan det så kanske DU kan det?

Kommer jag att cykla Vätternrundan igen?

Förmodligen. Kanske. Jag vet inte.

Nu har jag fått min femårsmedalj och jag har cyklat under tio timmar. Det var mina två stora mål, två mål som har växt fram, sakta men säkert, under de senaste fem åren. För fem år sedan trodde jag aldrig att jag skulle lyckas varken med femårsmedaljen eller tiden 09:17. Jag är nöjd, på riktigt. Jättenöjd. Nöjd och stolt. Stolt och tacksam. Tacksam över att kroppen och knoppen orkar hänga med på dessa fantastiska galenskaper! Jag är frisk och tänker fortsätta cykla så länge kroppen kan och vill. Men om det blir någon Vättenrunda igen, det kan jag inte svara på idag. Det enda jag vet just nu, det är att jag är nöjd.

NÖJD.

Smaka på det ordet. Länge. Njut. *pratar med sig själv*

 

Kram på er!

Cykla säkert, snabbt och snyggt.

 

Det får bära eller brista, jag kommer kämpa in i det sista!

Jag blir alltid lite ”all over the place” under Vätternveckan. Jag varnade till och med mina arbetskamrater i måndags… ”om jag beter mig lite märkligt den här veckan så behöver ni inte oroa er, det är för att det är Vättern på lördag”. Tack och lov så har jag förstående arbetskamrater, och inte minst en förstående sambo. Det är min sambo som får ta den största ”smällen”.

Ena sekunden kan jag springa runt i lägenheten och nynna på ”Bo Diddley” med Arvingarna och i nästa sekund kan jag sitta på köksbordet (ja, på köksbordet) och stirra tomt in i väggen. Känslorna och tankarna går med andra ord både upp och ner och hit och dit. Men det är väl det som är charmen med denna älskade galenskap? Javisst! Och sambon verkar inte helt avskräckt, han ska ju faktiskt också cykla runt den kända pölen på lördag.

Apropå pöl, Facebook levererade dubbla minnen från pölen igår. Ett minne från år 2015 då jag cyklade med Team Rynkeby. År 2015 var året då ingenting gick som planerat. Min cykel flög av ett biltak på motorvägen en vecka innan Vättern och samma helg som cykeln försökte flyga så cyklade jag 16 mil i ösregn runt Siljan och skadade mitt opererade knä. Kyla kombinerat med knäskada är en dålig kombination. Det var ett mindre bra år med andra ord. Men jag tog mig i alla fall runt pölen, efter många om och men…

 

 

Och revansch fick jag ta förra året då min sub11-grupp trampade i mål på 10:23. Minne nummer två är från år 2014 då jag, pappa och syrrans man cyklade runt Vättern på under 12 timmar. Jag hade cyklat drygt 50 mil innan, alldeles för lite med andra ord. Pappa och Markus drog mig runt pölen och vi fick en helt fantastiskt bra tid med tanke på hur få vi var samt att vi knappt hade någon Vätternrutin…

 

 

Nu är det dags för min femte runda och jag försöker att sluta analysera min träning inför samt min nuvarande form. Det får gå som det går. Jag ska göra mitt bästa och lite till. Det får bära eller brista. Jag ska cykla säkert, snabbt och snyggt. Jag ska NJUTA!

Nu ska jag hämta min och sambons cykel som är servade hos Sportson i Sundsvall. Pärlan har fått sig en riktig uppfräschning. Startbevisen är utskrivna. Energi, bars, snickers, resorb sport, rumpsalva, kolsyrepatroner, knävärmare och lite annat smått och gott är inhandlat. Nu är resten upp till mina kära ben.

Lycka till i helgen alla galna cyklister som ska ta sig runt ”pölen”. Sväng höger!  😉

 

Kram, Sofia

 

Min femte Vätternrunda är åtta dagar bort…

… och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är likadant varje år. Den där skräckblandade förtjusningen smyger sig på och kroppen fylls med en känslostorm från topp till tå.

Jag har inte cyklat lika många mil som förra säsongen, men jag har cyklat mer inomhus (det blir en omställning att flytta från söder till norr), kört mer intervaller och cyklat i mer backar. Jag försöker intala mig själv att det inte är HUR MÅNGA mil man cyklat som är det viktigaste utan det viktiga är HUR BRA milen man cyklat har varit. Kvalitet före kvantitet.

Det har varit en ganska hektiskt vår. Eller ja, ganska är en stor underdrift. Ny arbetsplats, mycket arbete, uppstart av Team Sky Blue Sundsvall (ni är underbara brudar!) där jag har klivit in som huvudledare, grundledarutbildning för Friskis & Svettis i Lillsved, en del sjukdom, inredning och annat fix i vår nya lägenhet, sambon har köpt sin första racer… ja, en hel hög med härliga händelser och aktiviteter. Men det kan bli för mycket av det goda och det blev det för mig.

Stressen smög sig på, förkylningarna likaså, träningen och sömnen uteblev, jag fick avboka spinningledarutbildningen (himla långt ord) i Uppsala, osv. Men när man tar ett steg tillbaka och får ett större perspektiv på saker så inser man att detta är så kallade I-landsproblem. Jag är lite smått allergisk mot ordet, ”I-landsproblem”, men det är ju faktiskt sant. Det är inga stora världsproblem, det kan dock upplevas som väldigt stora problem när man är mitt uppe i allting och det där kända ekorrhjulet bara snurrar på i en högre och högre hastighet. Nu har jag dock lyckats stanna ekorrhjulet och känner mest bara tacksamhet inför livet och allt som jag får uppleva och vara del av.

Jag har läst mycket om påkörda cyklister i media och igår såg jag SVT-dokumentären ”Drottninggatan 14:53”, en dokumentär om terrordådet på Drottninggatan detta år. Under dokumentären så får man bland annat möta ett av offrens vänner, en äldre herre som uttrycker det hela, med tårarna i ögonen, på ett mycket fint och samtidigt sorgligt sätt:

”Det är ett sånt där väldigt konkret exempel på hur snabbt livet kan förändras, och hur fort det går alltså, och så den där tunna, tunna hinnan mellan liv och död, det är så tunt alltså”.

Helt plötsligt så känns min stress över Vätternrundan väldigt, väldigt obetydlig. Jag lever, jag är frisk. Mina nära och kära lever och är friska. Jag mår bra. Vi mår bra.

Så låt oss nu ladda inför Vätternrundan på ett sunt sätt. Det handlar inte om liv och död. Det är inte VM. Det är ett viktigt lopp för många av oss men världen går inte under om loppet inte går som planerat. Den tanken kan vara bra att ha med sig, för under 30 mil runt ”pölen” så kan allt hända.

Kram på er!

Team Sky Blues ledarakademi, en del av det där berömda livspusslet

Oj vilken dag! Klockan ringde 03:30, det vill säga alldeles för tidigt. Sambon skjutsade mig till tåget som rullade mot Stockholm klockan 04:30.

Framme på Stockholm Central klockan 09, tunnelbana till Slussen, buss till Zetas kontor. Trött men taggad och på tårna. Jag togs emot av ett glatt och varmt gäng TSB-ledare med Susanne Ljungskog i spetsen. Drack sedan en välbehövlig kopp kaffe och kickade igång dagen. Första dagen i historien för Team Sky Blues ledarakademi.

Susanne inledde heldagen med att prata om TSB, vi presenterade oss för varandra, Anette pratade om ledarskap, Milla pratade om ännu mer ledarskap, vi åt god lunch, löste gruppuppgifter i form av olika case tillsammans, redovisade dessa, fikade, pratade, skrattade, lärde av varandra, fick goodiebags, åt god middag, drack lite vin…

Och nu sitter jag här på centralen och känner mig SÅ nöjd och såååå trött. Tåget går om 1,5 timme (notera då att jag har suttit här sedan 19, nu är klockan 21:15). Jag vill hem NU men tycker samtidigt att det är skönt att sitta ned, dricka kaffe och få lite tid med mig själv. Jag måste smälta alla nya intryck och all ny kunskap som jag har matats med de senaste veckorna. Friskisutbildning förra veckan, infokväll för TSB Sunsvall i torsdags och nu detta. Jag behöver vila och återhämtning. Kramas med sambon och bara vara. Livspusslet ni vet.

Apropå livspusslet. Hur ska man få det att gå ihop? Planering är mitt svar! Utan planering så rasar allt. Planering är A och O. Planera din tid och slipp stressen. Planera också in tid för vila, återhämtning och tid med nära och kära. Alla bitar i livspusslet är viktiga för att orka. Man kan inte bara jobba, träna och agera ledare eller vad man nu kan tänkas göra på sin fritid. Utan vila så väntar den där kända ”väggen” som så många brakat in i men som vi alla vill undvika in i det sista. Balans är nog ordet jag söker, hur hittar DU din balans?

Det är mycket på schemat just nu men jag känner mig samtidigt mer balanserad än på väldigt länge. Jag trivs på jobbet, med sambolivet och alla nya och härliga utmaningar som jag tar för mig på fritiden denna vår, sommar och höst. Spinninginstruktör och ledare för TSB, tänk vad mycket möjligheter. Visst, det finns problem också precis som med allt annat i livet. Det är för- och nackdelar med allt men man väljer vad man lägget sitt fokus på. Man kan välja att se problemen eller möjligheterna. Det blir till mycket stor del vad man gör det till, det är jag helt övertygad om. Det handlar om rätt inställning och jag får verkligen en bra känsla i kroppen när jag tänker på Friskis&Svettis och Team Sky Blue.

Sammanfattningsvis, detta kommer att bli ett bra år! Livet är NU och jag försöker verkligen att stanna upp emellanåt och njuta av allt som händer, gör det du också.

 

Skidskola, budgivning, allt och ingenting

Tröttheten har slagit till efter en intensiv vecka. I lördags agerade jag skidlärare för små knattar i Sundsvalls slalomklubb. 4-åriga små troll som aldrig hade åkt skidor gav sig ut i backen tillsammans med lite äldre troll som hade åkt skidor några gånger. Det var ingen lätt utmaning. Försöka ha koll på alla samtidigt. Rycka ut när någon trillade i liften. Lyfta upp när någon trillade i backen. Prata, ge instruktioner, hålla handen och agera föredömligt. Jag var både mentalt och fysiskt slut efter dagen men en fantastisk känsla infann sig i kroppen… En känsla som sa att man hade gjort något bra. De små liven strålade av lycka trots vurpor och tjat om fika. Det här ska jag göra igen, det ger så mycket att lära ut något som man själv älskar. Jag vill att de ska få uppleva samma saker i slalombacken som jag har fått göra under min uppväxt.

Söndagen försvann i en grisblink. Vi var på visning och köpte skridskor.

Måndag, ny vecka. Invigning av skridskor. Budgivning.

Tisdag. Vaknade upp efter en mardrömslik natt. Drömmar om höga bud och besvikelse. Samtal från mäklaren. Säljaren hade accepterat vårt bud. Lycka och en liten osäkerhet. Det kan fortfarande komma nya bud. Vi har inte skriva på kontraktet än. Dubbla spinningpass.

Onsdag. Ledig dag. Skridskoåkning på Sidsjön. Samtal från mäklare. Signering av kontrakt. LYCKA! Lägenheten är vår. Pizza och rödvin.

Torsdag. Trött och oerhört lättad. Ingen mer budgivning. Inget mer febrilt letande efter lägenhet på Hemnet. En stund för vila och återhämtning. En långpromenad väntar ikväll…

Jag känner tacksamhet över så mycket just nu. Min sambo, mitt jobb, vår lägenhet, min fina familj som alltid ställer upp, vänner som tycker om mig för den jag är… Så mycket. Kram på er allihopa!

 

Det finns så mycket att se fram emot!

Jag känner att jag är lite uppe i varv. Lite sådär all over the place. Spretig. Ja, ni vet nog vad jag menar. Jag har mycket härliga känslor som bubblar i kroppen och det är mycket på grund av att det finns så mycket att se fram emot. Jag har landat på det nya jobbet och sambolivet känns fantastiskt, jag njuter av det men kan också se framåt.

  • Den 9-12 mars väntar grundutbildningen för instruktörer på Friskis & Svettis. Att få instruera på sadeln är en dröm som blir verklighet! Tänk att jag ska få inspirera och motivera andra till att träna och må bättre, det är få förunnat.
  • Den 16 mars kommer Susanne Ljungskog till Norrland för att prata om sitt tjejnätverk Team Sky Blue. Det ska bli så kul att få kicka igång detta med Susanne och gå in som ambassadör/ledare.
  • Den 18-19 mars åker jag till Stockholm med alla ledare för Team Sky Blue, där väntar ledarutbildning tillsammans med Susanne.
  • Den 23-26 mars åker jag, kärleken och hela familjen till fjällen för alpin skidåkning.

Det var mer eller mindre hela mars månad. Cykel, cykel, cykel och lite skidor på det! Livet är fint och det är viktigt att ibland få ner det svart på vitt för att förstå hur bra man har det och att det finns mycket att glädjas över. Vad har Du att se fram emot?

Kramar!

Jag ska bli spinninginstruktör!

Efter en månads väntan och massa pirr i magen så kom det där efterlängtade samtalet från Friskis och Svettis. Rekryteringen har gått bra och jag ska bli spinninginstruktör!! Hallelujah. Nu väntar en utbildning under våren och sedan kickar jag igång med att instruera i spinningsadeln. En dröm bli verklighet!

Och inte nog med det. I mars så väntar en ledarutbildning med Team Sky Blue och Susanne Ljungskog i spetsen. Det kommer helt klart att bli några givande månader i sadeln framöver. 2017 börjar bättre än jag någonsin kunnat drömma om och jag ska se till att det fortsätter på samma spår.

Kram på er och fortsätta drömma, drömmar blir verklighet!

Bilden är från våren 2015 då jag cyklade för Team Rynkeby Täby och agerade instruktör på ett marathonspinningpass i Uppsala.

Nya tag och längdskidor idag

Hej och välkomna in i värmen! Efter en period med mycket jobb och kärlekens examen samt flytt upp till norr så har träningen fått stå i skymundan, med all rätt.

Igår tog vi dock nya tag. Vi började med en liten kick off med Alnö Race Team. Vi provade cykelkläder och fick en genomgång på vad klubben och året har att erbjuda. Vätternrundan, klubbmästerskap, triathlon och lite annat smått och gott står på schemat för träningsåret 2017. Kärleken är gammal fjärilsimmare så han blev eld och lågor när han fick höra om triathlon och simträningar.

Efter kick off med klubben så drog vi till gymmet och körde både flås och styrka. Jag känner mig stark och hoppas på att det här året kan bli det året då jag spränger nya gränser och utvecklas på cykeln. Att leva ihop med någon som också älskar att träna och som vill träna cykling med mig kommer bidra med så mycket glädje och så mycket inspiration och motivation. Vi kommer säkerligen att spränga nya gränser tillsammans!

Idag bjöd schemat på en ledig dag för oss båda och det innebar en tur på längdskidorna. Skinande sol, två minusgrader och fint dragna spår. Kan man begära mer en vinterdag i januari? Svar nej. Vi åkte två varv runt Sidsjön och korkade sedan upp termosen och drack kaffe i solskenet. Livskvalité deluxe.

Jag känner redan att träningsvärken är på gång och kinderna är fortfarande varma efter en dag ute i kylan. Jag älskar vintern och kylan, det är så friskt i luften och man känner sig så levande!

Sömn, skiftarbete och träning

Tisdag och nya utmaningar väntar! Idag så har jag sovit ut, jag sov nästan 11 timmar, kroppen behövde  vila efter övertid på jobbet i helgen och en intensiv period med jul- och nyårsfirande. Det är ju faktiskt så att kvinnor behöver mer sömn än män också, det är i alla fall vad jag har läst… Om det är sant eller inte? Vad vet jag. Tydligen så multitaskar kvinnor mer än män och behöver därför mer vila. Jag tror att det kan ligga en del sanning i det och sover därför mina 11 timmar med mycket gott samvete.

Idag väntar en natt på jobbet, det var längesedan sist och jag ser verkligen fram emot det. Det är något speciellt med att jobba nätter. Den kreativa sidan i hjärnan kickar in mer och man känner sig verkligen levande, på gott och ont. Sista timmarna mellan 05-07 sliter verkligen på kropp och knopp. Jag läste en artikel för något år sedan där det står att skiftarbetare kortar ned din livstid med 10 år. Jag jobbar mest bara dagar och kvällar men har inget emot att jobba nätter ibland, jag lever hellre fullt ut i 70 år än på halvfart i 80 år. Eller vad säger du?

Innan jobb så ska jag gå på några lägenhetsvisningar och få inspiration inför framtiden, sedan blir det ett pass i gymmet innan natten kallar.

Och till alla er som läser detta, ni har väl inte missat att läsa Cycling Weekly? Jag citerar:

”A study by the YMCA has revealed what every cyclist knows already: that exercise makes you happier, with people with a physically active lifestyle having a wellbeing score that is 32 per cent higher than those with inactive lifestyles.”

Det visste vi nog redan men det är alltid härligt att få det svart på vitt. Cykla mer och cykla säkert!

Må gott och ta hand om dig själv, det finns bara en av dig!