Cykla landsväg i Sundsvall – Tre favoriter

Jag är inne på mitt sjätte år som landsvägscyklist. Det började med en Svensk Klassiker och det slutade med… ja vem vet? Första året bodde jag i Umeå och cyklade inte så värst mycket, då handlade det mest om överlevnad runt Vättern. Sedan flyttade jag till Uppsala och kom igång ganska bra med cyklingen, men det är först de senaste åren som jag börjar komma igång ordentligt. Jag känner att cykling är min grej, det är roligt och jag är ganska bra på det. Och framför allt, jag mår bra av det! Jag har hittat några favoriter när det kommer till cykling här i Sundsvall, staden mellan bergen, och vill gärna dela med mig av dessa.

  1. ALNÖ RUNT – En klassiker för landsvägscyklisten i Sundsvall. Dryga fyra mil runt ön som också är känd under namnet ”Norrlands Hawaii”. Det är kuperat, det är lite blåsigt och det är vackert. Alnö är en riktig idyll med mycket sommarstugor och badstränder. Jag blir aldrig trött på att cykla runt denna fantastiska ö.

2. SÖDRA BERGET – Vill man ha backträning och avsluta med en vacker utsikt över staden, då är backen upp till Hotell Södra Berget något för dig. Starta gärna längst ned i stan och cykla hela vägen upp, det blir bra med höjdmeter och tunga ben. Jag har någon form av hatkärlek till denna backe. Jag gillar inte backar men måste därför träna mer backar och när jag väl har bestigit en backe så känns det fantastiskt bra.

3. NORRA BERGET – Sundsvall kallas som sagt för ”staden mellan bergen”. Det finns ett berg i söder och ett berg i norr. Klättringen upp till Norra är inte lika ruggig som den upp till Södra men den duger fint. Starta längs ned i stan vid fotbollsarenan (Giffarnas hemmaplan), cykla cykelvägen upp för den första backen, vik av upp till vänster och cykla sedan hela vägen upp till toppen och den magnifika utsikten över staden. Det finns dessutom ett utkikstorn högst upp på Norra för den som vill ha lite trappträningen som grädden på moset. Besök gärna Café Gesällen som ligger ett stenkast ned från toppen, ett himla mysigt café.

Kör hårt!

Mallis – Ett magiskt avslut

Hemma på svensk mark igen, har snart varit hemma i en vecka. Tiden bara susar förbi och Vänern Runt närmar sig med stormsteg. Hur blev sista dagarna på Mallis då? Jo…

Efter att ha cyklat 46 mil under fyra dagar så sa kroppen ifrån. Det var varmt, benen var tunga, det mentala var inte med i matchen, skavsåren i röven sved, jag var helt enkelt helt slut. Dag fem bjöd vädret upp till storm och det kom väldigt lägligt. Det blev en vilodag med god mat, kaffe och lite shopping på Huerzeler. Jag insåg att jag ätit och druckit för lite tidigare dagar, framför allt ätit för lite. Inte konstigt att kroppen säger ifrån när man äter en liten baguette till lunch. Men jag tycker att det är svårt att äta mycket under ett cykelpass. Kroppen är igång och musklerna jobbar för fullt, då kan jag inte trycka en stor tallrik med pasta, det går bara inte. Men jag måste försöka äta mer, så är det bara. Jag vill inte vägga igen, inte så brutalt. Men vägga gör alla ibland, så det får man nog leva med.

Men nog om väggen. Dag sex, sista cykeldagen, så åkte jag och pappa ut på en härlig far-och-dotter-tur. Pappa hade hostat under natten och ville inte upp i bergen och cykla så vi valde platten… men notera att vi är på Mallis och där finns det alltid lite backar och höjdmeter att håva in, oavsett vart du cyklar. Vilodagen hade gjort susen för min del och jag kände mig stark igen, mycket starkare än tidigare dagar. Kroppen började vänja sig vid långpassen och värmen. Benen ville trampa och det mentala bjöd på positiva tankar. Helt fantastiskt! Hårt arbete lönar sig, ingenting kommer gratis… i alla fall inte starka cykelben.

Hur cyklade vi resans sista tur?

Vi cyklade ut ur Palma mot Cala Pi och stannade vid Cap Blanc och njöt av en helt magisk utsikt över havet. Vi cyklade vidare och tog en kaffe i Sant Jordi. Vi lunchade i den mysiga lilla turistorten Cala D’or efter 7,5 mil och tog fika nummer två i Petra på det kända ”cykelfikatorget” efter 10, 5 mil. Sedan cyklade vi drygt 4 mil in till Palma. Kroppen svarade hela vägen fram. 15 mil in på cykelkontot. Cykeln skulle lämnas tillbaka klockan 18:00, jag rullade in i hyrbutiken klockan 17:59, magisk tajming. Kan verkligen rekommendera att hyra cykel på Pro Cycling Mallorca som ägs av svenske Fredric. Mycket bra cykel och mycket bra service! Jag har inte cyklat med elväxlar och skivbromsar tidigare… jag blev lite kär. Tack cykeln för en fin vecka.

Avslutar med att bjuda på två filmer från resan. Ett klipp från lite serpentiner i Militärbacken och ett klipp från Palma City då Alnö Race Team försöker att orientera sig… inte alltid det lättaste.


Cykel, svett och tårar

Trodde ni att cykla på Mallis bara är guld, gröna skogar och vackra vyer? Då trodde ni fel. Låt mig berätta om dagens tur…

Efter tre dagars cykling med totalt 32 mil i benen så var kroppen lite mör, med all rätt. Vi cyklade 6 mil i medvind fram till lunchstoppet. Livet lekte. Jag kände mig stark. Underbara känsla. Jag tröck en pizza och njöt av livet. Sedan var vi fem personer som bestämde oss för att ta en omväg hem. Vi ville upp till klostret Sant Salvador, en fin klättring som skulle bjuda på vyer som hette duga.

Sagt och gjort. Jag, en stark kvinnlig triathlet och tre starka cykelgubbar trampade upp för Sant Salvador. Jag hamnade sist. Hatar känslan. Man vill ju vara starkast. Jag gillade läget. Fick stanna halvvägs upp för att äta en gel och dränka huvudet i vatten. Varmt och jäkligt. Ja, jäkligt. Jag gillar inte att cykla i värme. Jag bara bränner mig och blir trött. Helt värdelöst. Det är väl finnen i mig som talar. Well, jag tog mig upp. Njöt av utsikten. Fotade. Drack en fanta. Susade nedför (jag älskar nedförsbackar!). Kom inte sist. Allt är en tävling, eller?

Mätaren stod på 9 mil, 5 kvar till Palma. Benen kändes möra. Jag gick på rött. Hängde med klungan i 1,5 mil. Såg rött. Vi stannade. Jag hängde mot en mur. En cykelkompis kom fram, la en hand på min axel och jag bröt ihop. Grät som ett litet barn. Så skönt men också lite jobbigt. Ville bara hem och lägga mig i sängen. Ville inte cykla. Ville kasta cykeln i diket. Det gjorde jag dock inte. Jag drog ned på tempot med pappa i spetsen. Älskade pappa, världens bästa cykelkompis. Så stark och snäll.

Vi cyklade vidare. Lite backar. Motvind. Tog en glass på en mack. Livet återvände. Vi cyklade lite till. Motvinden avtog och det gick lätt utför hela vägen tillbaka. Jag blundade till och med i en utförslöpa och tackade livet för stunden. Sen tutade en bil och stunden var över.

14 mil senare. Nu sitter jag här med skavsår i röven, brända armar och en mör kropp. Dricker cava i miniformat, äter pringles och Milka choklad. Cykla är ju ganska kul ändå. Mycket kul. Men inte alltid kul.

Halvtid på Mallis

Ja tänk vad tiden går fort när man har roligt. Halva tiden har redan gått. Nu är jag alltså här igen, tredje våren i rad. Första året bodde vi i Port Pollenca, sedan i Alcudia och nu i Palma. Var stad har sin charm men jag kände mig mer hemma på ”Alcudiasidan”. Där har man närhet till Cap Formentor, Sa Calobra osv. Men variation är bra.

Hur har dagarna varit då? 

Dag ett blev en fin platt runda till Cala Pi, lunchstopp i Sant Jordi och sedan tillbaka. Bra och behaglig start på cykelveckan.

Dag två blev allt annat än behaglig. Blåsigt och bergigt. Tre klättringar, bland annat Militärbacken. Drygt 1000 höjdmeter. Det var kallt i bergen och jag var genomfrusen efter lunchen. Cyklade sista milen i mitt eget tempo med pappa i spetsen. Avslutade kvällen med andra halvan av familjen som är här på weekend. Magiskt. Däckade på hotellet vid 19 med en burk pringles. Magiskt? Ja!

Dag tre. Slitna ben. Trött hjärna. Släppte gruppen efter en mil. Kände att jag behövde cykla själv i mitt eget tempo med mina egna tankar. Det är nyttigt. Hamnade i Petra och där cyklade jag in i mina cykelvänner från Borås som jag cyklat Vättern med. Hur grymt?! Vi tog sällskap till Palma via Randa och hittade resans grymmaste utförslöpa. Det gick undan! Ni vet när man flyger fram och man bara måste skrika rakt ut. Man känner sig SÅ levande. Solade lite vid poolen, som för övrigt var iskall. Tog mig sedan in till Palma och åt en fantastisk god Tagliatelle Carbonara, Mallorcas största glass och drack cava med mamma och syrran. Vilken dag!! Älskar livet och känner mig så tacksam över att min kropp orkar med detta.

Nu är det sängen som gäller. Tre dagar kvar… och vem vet vad de kan bjuda på?

Racerpremiär säsongen 2018 – Tack pappa!

Våren har äntligen kommit till Norrland och det innebär bara en sak… racerpremiär! Premiären för säsongen blev i vanlig ordning med min käre far som fick agera hjälpryttare deluxe. Nu låter det ju dock som att det är jag som är stjärnan i vårt lilla ”lag” men så är inte riktigt fallet. Jag känner mig starkare i år, det tar ju några år att bygga upp en stark cyklist, MEN pappa blir också starkare. Jag är alltså inte ikapp honom, än. Det kan bero på att han har cyklat i 30 år längre än mig, eller så beror det helt enkelt på att han tränar mycket mer. Han är 58 år men tränar dubbelt så mycket cykel som jag gör, typ. Han har en otrolig disciplin som jag önskar att jag också hade. Jag har disciplin, absolut, men pappa har något utöver det vanliga. Folk säger att jag tränar mycket men de har inte träffat min pappa. Du är grym farsan! En förebild.

Åter till premiären. Det blev 7 starka mil med snittfart 30 km/h ish. Vi cyklade längs riksväg 86 där det är lite trafik och fin asfalt, som en dröm. Vyerna är dessutom helt magiska. Solen sken och benen pinnade på bra. Sista 5 kilometrarna var jag helt slut. Jag skrek ”lucka” och ”ta det lugnt” till pappa som inte förstod varför jag var så trött, han hade ju dragit mig hela vägen. 7 mil och 500 höjdmeter blev det i alla fall. Tack pappa, tack cykeln, tack kroppen!

De senaste dagarna har jag jobbat och vädret har varit sisådär så jag har nött trainer i några dagar, det är faktiskt ganska kul med bra musik i lurarna och en rolig serie på teven. Men nu längtar jag efter mer asfalt och jag längtar efter Mallis! En vecka kvar nu. En vecka. Halleluja!

Kram på er cykelnördar!

Här får ni ett klipp från vår premiär, njut av de vackra vyerna.

Racerpremiär säsongen 2018 from Sofia Holgersson on Vimeo.

Våren är här, översvämningen likaså

Söndag, ledig helg, ryggläge. Jag har legat i sängen hela förmiddagen. Jag har ätit frukost, tittat på GW:s mord och lyssnar nu på podden ”Ett jädra liv” med Jessica Clarén och Joanna Swica som pratar med powerwoman Anna Wretling om kvinnor och hur starka vi är tillsammans men också hur onda vi kan vara mot varandra. Varför kan vi inte bara hjälpas åt? Hylla varandra när vi presterar och lyckas. Pusha och peppa varandra. Glädjas med varandras framgångar. Vi måste bli bättre på det! Kom igen brudar, vi kan bättre!

Apropå något helt annat, nu går jag in i en helt ny träningsfas. Varför? Det är vår och utesäsongen på cykeln närmar sig, den borde egentligen redan vara här men snön ligger fortfarande i drivor längs vägarna och vattenpölarna växer sig större för varje dag. Men jag tar vattenpölarna som ett vårtecken. Det är vår och jag ska trappa upp träningen lite mer. Fyra cykelpass och ett styrketräningspass i veckan. Motivationen just nu är Mallis, 16 dagar kvar! Jag längtar efter värme och massa höjdmeter.

Hur ser ditt träningsupplägg ut just nu? Dela gärna med dig! 

Avslutar med lite bilder från väderläget här uppe i norr och några bilder från Fredrika Eks föreläsning som blev en fullsatt succé. Vilken inspiration, vilken kvinna! Heja heja.

 

 

 

 

Jobba hårdare och cykla mer, då blir du lycklig!

Jag är helt övertygad om att hårt arbete lönar sig. Att ha tålamod och låta saker ta tid, för vet ni vad? Bra saker tar tid. Jag kan vara en rätt så otålig person, att vänta på saker är inte min starka sida. Men jag gillar att jobba hårt och om jag måste vänta för att det ska ge resultat, då väntar jag gärna hur länge som helst. Nästan. Ungefär som nu, nu när jag har bestämt mig för att skriva en bok. En riktig bok. En fiktiv polisroman. Det kommer att ta tid och det kommer att kräva hårt arbete… men den enda jag måste vänta på är mig själv. Det är bara jag som kan skriva den här boken, ingen annan. Och jag kommer att skriva den, jag har redan börjat. Nu har jag skrivit sju kapitel. Tack för all fantastisk feedback på kapitel ett som jag valde att lägga ut här i ett tidigare inlägg. Det värmer.

Men det är svårt att hinna med allt skrivande när man jobbar hundra procent, är spinninginstruktör, planerar kommande cykelsäsong för cykellaget och tycker om att hitta på saker med nära och kära på fritiden. Apropå fritid. Förra veckan var vi i Björnrike/Vemdalen i fem dagar. Skidåkning, bastu, jäger och god mat med familjen och kärleken. Magiskt. Här kommer lite bilder från våra dagar…

Nu är vi tillbaka på hemmaplan igen och jobbet rullar på… nästan som vanligt. Det händer saker, och jag gillar när det händer saker. Men framför allt så trivs jag otroligt bra med mitt jobb just nu, vilket inte är något som man kan ta för givet.

Men det är inte bara jobb, det är massa annat roligt som händer också. Som till exempel ikväll. Ikväll har jag anordnat ett event i Team Ljungskogs anda på Friskis & Svettis i Sundsvall där Fredrika Ek ”the bike ramble” ska föreläsa om sin cykelresa runt jorden. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande att få ta del av Fredrikas äventyr, vilken inspiration hon är. Föreläsning är dessutom för en god sak, alla som kommer ska skänka minst 100 kronor till ActionAid. Så kvällen kan inte bli annat än bra.

Nu ska jag fortsätta att njuta av den här fantastiska vårvinterdagen som dessutom är min lediga dag. Jag har hunden Elliot på besök och vi har redan hunnit Netflixa och varit ute och sprungit fem kilometer. Det krävs en glad och stark liten hund för att jag ska dra på mig löparskorna, jag föredrar ju att cykla… som ni kanske har förstått.

Med det säger jag tack för att ni tittade in här och jag bjuder på en bild från lördagens Spin of Hope där jag instruerade i en timme på ledarcykeln, även det för en god sak. Cykla är lycka, speciellt när man får göra det för en god sak. Cykla mer, bli lyckligare! Jag lovar.

Kram på er!

 

Februari, OS och guldregn

Tiden bara försvinner. Jag har tydligen inte bloggat på över en månad nu. Vad har hänt?

  • Jag har jobbat i vanlig ordning, börjar trivas riktigt bra med treskiftet igen. Sover bra efter nattpassen och har ödmjuka och duktiga kollegor.
  • Jag har snart varit licenserad spinninginstruktör i två månader. Passen rullar på bättre och bättre, orden liksom bara kommer av sig själv. Jag har redan fått ett gäng stammisar trots att mitt pass är schemalagt ganska sent på kvällen. Min sambo överhörde en motionär från passet innan mitt igår som sa ”tjejen som sitter där har jättebra pass, synd bara att det är så sent”. Ord som värmer! Rörelseglädje, det bästa som finns. Apropå spinning, i lördags hade jag och Agneta tjejspinning i två timmar. Agneta körde ett intervallpass och jag körde ett distanspass. Riktigt härligt med brudar som fyllde hela salen och cirka 1500 kronor insamlat till Barncancerfonden!

  • Jag har bokat resa till Mallis i slutet av april. Då drar jag dit med pappa och Alnö Race Team för att cykla i en vecka. Vi bor i Palma och kommer cykla på den sidan av ön. Det blir tredje våren i rad som jag åker dit nu, älskade Mallis. Försöker få igång benen på trainern, det blir mycket intervallpass.
  • Det har varit snöstorm här uppe, sjuka mängder med snö. Jag älskar snö men nu räcker det!
  • Förra helgen hade vi en liten reunion med slalomtjejerna. Vi åkte då slalombana för första gången på tio år med vår gamla tränare. Magiskt! Det finns dock en del att jobba på. Apropå slalom, två OS-guld i slalom. Hansdotter och Myhrer toppade formen och åkte hem varsin guldmedalj! Det är stort, riktigt stort. Speciellt för en gammal tävlingsåkare som jag är. Skidskyttelandslaget dundrar till med fyra medaljer varav två guld. Det är också riktigt stort, Sverige är tillbaka igen! Det om något inspirerar till att träna lite mer och lite hårdare.
  • Det har varit alla hjärtans dag och min fantastiske sambo överraskar mig år efter år. Det gäller att unna sig och fira kärleken. Må kärleken övervinna allt!

Den där perfekta känslan efter ett pass på ledarcykeln

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Den där obeskrivliga känslan som jag känner just nu. Men jag ska försöka få er att förstå hur jag känner.

Jag har precis avslutat mitt andra spinpass på ledarcykeln som färdig instruktör. Salen var nästan fylld till max. Förväntansfulla motionärer på i princip varenda cykel. Jag kände hur nervositeten smög sig på, men också en släng av självsäkerhet. Jag kände att jag hade mitt mentala i balans och en kropp som ville hoppa upp på cykeln och börja trampa. Allt stämde. Så är det inte alla dagar, absolut inte. Så jag tog vara på den där härliga känslan och försökte göra det bästa av den, vilket jag med facit i hand tyckte att jag gjorde.

Jag är ofta väldigt självkritisk, men inte idag. Idag var jag nöjd med allas prestation, inklusive min egen. Jag hittade takten i låtarna, känslan i kroppen, orden i min mun… allt bara flöt på. Jag behövde knappt tänka, bara trampa. Resten kom av sig själv. Svetten rann nedför pannan, starka ben, tunga andetag och en hög puls. Den känslan. Ett leende spred sig över mina läppar och i hela min kropp, jag tror att det smittade. Jag skrek rätt ut, av glädje. ”Tryck och dra!”. Alla cyklade tillsammans, hela vägen in i mål.

Efter passet fick jag beröm för passet, motionärerna var också nöjda. DEN känslan. Nu sitter jag här i min fåtölj, hög på spinning och endorfiner. Jag känner mig så lyckligt lottad som får guida och coacha människor i träning. Det är få saker som gör mig lyckligare. Att ge och ta. Ge energi och få energi tillbaka. Så fantastiskt.

Tack alla för idag.

Jag känner mig så tacksam.

Livet.

 

Vägen till ledarcykeln i spinningsalen

Nu är jag spinninginstruktör. Ja, det är jag faktiskt nu. På riktigt. Vägen dit har inte varit spikrak och tur är väl det… hur roligt är det med spikraka vägar? Man lär sig av kurvorna som svänger hit och dit och backarna som går upp och ner.

Hur har vägen sett ut?

Här följer en kort sammanfattning av året då jag blev spinninginstruktör…

  • I slutet av 2016 skickade jag in en ansökan via Frikis & Svettis hemsida.
  • Någon månad senare fick jag svaret att jag gått vidare i ansökningsprocessen och var välkommen till Friskis lokaler för att provcykla tillsammans med spinansvarig i Sundsvalls förening.
  • Jag provcyklade tillsammans med spinansvarig. Pirrigt och väldigt roligt. Jag hade svårt att hålla takten i position ett (när man sitter ner i sadeln och trampar). Mina ”cyklistgener” ville trampa på alldeles för fort. Typiskt landsvägscyklister sa hon. Är det kört nu? Tänkte jag.
  • Nej, det var inte kört. Jag fick ett härligt samtal från Friskis som meddelade att jag skulle få gå deras omtalade (i väldigt positiv bemärkelse!) utbildning och bli spinninginstruktör. Wow! Vilken grej. Detta har jag drömt om sedan jag började spinna, vilket är sisådär 12 år sedan då jag hade dragit av mitt korsband och förstört menisken i en fotbollsmatch och var tvungen att lägga fotbollsskorna på hyllan och istället börja cykla mer för att återfå styrkan och stabiliteten i mitt högra knä. Jag ska ärligt säga att jag inte var något stort fan av spinning när jag började spinna, jag tyckte mest att det gjorde ont i rumpan, men med tiden så insåg jag vilken fantastiskt bra och rolig träning det är.
  • Efter det positiva beskedet så började jag plugga inför ”Ettan” (en fyradagars grundutbildning med Friskis & Svettis som alla instruktörer och funktionärer går).  Jag pluggade anatomi, träningsfysiologi och allt som har med träning att göra. Uthållighet, styrka, andning, endorfiner, återhämtning och framför allt rörelseglädje!
  • ”Ettan” ägde rum i fantastiska Lillsved. Det var fyra intensiva, lärorika och roliga dagar där vi varvade teori i klassrummet med praktik både utomhus och inomhus. Vi körde bland annat löpintervaller där vi fick putsa på vår löpteknik, styrketräning, skivstångspass och yoga. Så jädra kul!
  • I maj skulle jag åka till Uppsala för att gå andra delen av utbildningen med inriktning på spinning. Jag började plugga inför den men blev sjuk och fick avboka.
  • I slutet av november var det istället dags för del två. Oj vad jag hade längtat! Fyra dagar på Ultunas Friskisanläggning i Uppsala. Under dessa fyra dagar varvade vi teori i klassrummet med spinning i Spinningsalen. Mycket fokus på att bygga upp ett pass, räkna bpm (beats per minute) och att leda en spinningklass. Jag lärde mig massor och fick lära känna ett gäng tokiga och härliga cykelfantaster. Del två av utbildningen var snäppet vassare än del ett, inte så konstigt med tanke på att jag älskar att cykla och sitta och trampa i en spinningsal. Tryck och dra! Tack alla för fyra magiska dagar, ett minne för livet.
  • Första advent kom jag hem från utbildningen, trött och lycklig. Jag bokade in en licensiering i slutet av december. Jag vill inte vänta för länge utan jag ville bygga upp ett pass när kunskaperna från utbildningen var färska… plus att jag vill börja instruera på en gång. Tålamod lika med noll. Men en sak har jag lärt mig och det är att bra saker tar tid.
  • Inför licensieringen så fick jag mycket hjälp av min fantastiska ”Friskisfadder” Peter som också är spinninginstruktör och instruerar i Giro 4, ett tufft och cykelnördigt pass som har utvecklats tillsammans med Mattias Reck. Peter hjälpte mig med att gå igenom kurvan i det spinningpass jag byggt upp (ett spin distans 60 minuter, det pass som de flesta nya spinninginstruktörer börjar med) , han förklarade hur musikanläggning och belysning i spinningsalen fungerar samt hur man laddar ned musik och mixar det i Mix Meister. Mycket att pussla ihop på kort tid men med Peters hjälp och pepp från nära, kära och cykelvänner så lyckades jag lägga ihop detta spinningpussel mitt i jul- och jobbstök.
  • Licensieringen var helt fantastisk och jag fick instruera mitt första pass inför en fullsatt spinningsal. Tack alla som kom! Licenseraren sammanfattade det hela som ”en mycket duktig ledare med ett tydligt ledarskap, bra pass rent tekniskt men för lite guidning i känslan”. Jag fick finputsa på det sistnämnda och hade ytterligare ett pass bara inför licenseraren, några friskisledare, pappa och min sambo. En kär liten skara. Jag lade mer fokus på att guida i känslan så att de kunde följa den ansträngningskurva jag byggt upp för passet och jag fick lämna spinningsalen med min licens! Jag var så trött efter tio timmars jobb den dagen, en julvecka fylld med jobb, dålig sömn, en punktering, en insnöad bil och lite andra tokigheter… luften bara gick ur mig samtidigt som lyckan var total. Nu är jag spinninginstruktör och ska leda mitt spinpass varje torsdag klockan 19:45 på Friskis.
  • Drömmar blir verklighet! Så fortsätta drömma.