Skidskola, budgivning, allt och ingenting

Tröttheten har slagit till efter en intensiv vecka. I lördags agerade jag skidlärare för små knattar i Sundsvalls slalomklubb. 4-åriga små troll som aldrig hade åkt skidor gav sig ut i backen tillsammans med lite äldre troll som hade åkt skidor några gånger. Det var ingen lätt utmaning. Försöka ha koll på alla samtidigt. Rycka ut när någon trillade i liften. Lyfta upp när någon trillade i backen. Prata, ge instruktioner, hålla handen och agera föredömligt. Jag var både mentalt och fysiskt slut efter dagen men en fantastisk känsla infann sig i kroppen… En känsla som sa att man hade gjort något bra. De små liven strålade av lycka trots vurpor och tjat om fika. Det här ska jag göra igen, det ger så mycket att lära ut något som man själv älskar. Jag vill att de ska få uppleva samma saker i slalombacken som jag har fått göra under min uppväxt.

Söndagen försvann i en grisblink. Vi var på visning och köpte skridskor.

Måndag, ny vecka. Invigning av skridskor. Budgivning.

Tisdag. Vaknade upp efter en mardrömslik natt. Drömmar om höga bud och besvikelse. Samtal från mäklaren. Säljaren hade accepterat vårt bud. Lycka och en liten osäkerhet. Det kan fortfarande komma nya bud. Vi har inte skriva på kontraktet än. Dubbla spinningpass.

Onsdag. Ledig dag. Skridskoåkning på Sidsjön. Samtal från mäklare. Signering av kontrakt. LYCKA! Lägenheten är vår. Pizza och rödvin.

Torsdag. Trött och oerhört lättad. Ingen mer budgivning. Inget mer febrilt letande efter lägenhet på Hemnet. En stund för vila och återhämtning. En långpromenad väntar ikväll…

Jag känner tacksamhet över så mycket just nu. Min sambo, mitt jobb, vår lägenhet, min fina familj som alltid ställer upp, vänner som tycker om mig för den jag är… Så mycket. Kram på er allihopa!

 

Det finns så mycket att se fram emot!

Jag känner att jag är lite uppe i varv. Lite sådär all over the place. Spretig. Ja, ni vet nog vad jag menar. Jag har mycket härliga känslor som bubblar i kroppen och det är mycket på grund av att det finns så mycket att se fram emot. Jag har landat på det nya jobbet och sambolivet känns fantastiskt, jag njuter av det men kan också se framåt.

  • Den 9-12 mars väntar grundutbildningen för instruktörer på Friskis & Svettis. Att få instruera på sadeln är en dröm som blir verklighet! Tänk att jag ska få inspirera och motivera andra till att träna och må bättre, det är få förunnat.
  • Den 16 mars kommer Susanne Ljungskog till Norrland för att prata om sitt tjejnätverk Team Sky Blue. Det ska bli så kul att få kicka igång detta med Susanne och gå in som ambassadör/ledare.
  • Den 18-19 mars åker jag till Stockholm med alla ledare för Team Sky Blue, där väntar ledarutbildning tillsammans med Susanne.
  • Den 23-26 mars åker jag, kärleken och hela familjen till fjällen för alpin skidåkning.

Det var mer eller mindre hela mars månad. Cykel, cykel, cykel och lite skidor på det! Livet är fint och det är viktigt att ibland få ner det svart på vitt för att förstå hur bra man har det och att det finns mycket att glädjas över. Vad har Du att se fram emot?

Kramar!

Jag ska bli spinninginstruktör!

Efter en månads väntan och massa pirr i magen så kom det där efterlängtade samtalet från Friskis och Svettis. Rekryteringen har gått bra och jag ska bli spinninginstruktör!! Hallelujah. Nu väntar en utbildning under våren och sedan kickar jag igång med att instruera i spinningsadeln. En dröm bli verklighet!

Och inte nog med det. I mars så väntar en ledarutbildning med Team Sky Blue och Susanne Ljungskog i spetsen. Det kommer helt klart att bli några givande månader i sadeln framöver. 2017 börjar bättre än jag någonsin kunnat drömma om och jag ska se till att det fortsätter på samma spår.

Kram på er och fortsätta drömma, drömmar blir verklighet!

Bilden är från våren 2015 då jag cyklade för Team Rynkeby Täby och agerade instruktör på ett marathonspinningpass i Uppsala.

Nya tag och längdskidor idag

Hej och välkomna in i värmen! Efter en period med mycket jobb och kärlekens examen samt flytt upp till norr så har träningen fått stå i skymundan, med all rätt.

Igår tog vi dock nya tag. Vi började med en liten kick off med Alnö Race Team. Vi provade cykelkläder och fick en genomgång på vad klubben och året har att erbjuda. Vätternrundan, klubbmästerskap, triathlon och lite annat smått och gott står på schemat för träningsåret 2017. Kärleken är gammal fjärilsimmare så han blev eld och lågor när han fick höra om triathlon och simträningar.

Efter kick off med klubben så drog vi till gymmet och körde både flås och styrka. Jag känner mig stark och hoppas på att det här året kan bli det året då jag spränger nya gränser och utvecklas på cykeln. Att leva ihop med någon som också älskar att träna och som vill träna cykling med mig kommer bidra med så mycket glädje och så mycket inspiration och motivation. Vi kommer säkerligen att spränga nya gränser tillsammans!

Idag bjöd schemat på en ledig dag för oss båda och det innebar en tur på längdskidorna. Skinande sol, två minusgrader och fint dragna spår. Kan man begära mer en vinterdag i januari? Svar nej. Vi åkte två varv runt Sidsjön och korkade sedan upp termosen och drack kaffe i solskenet. Livskvalité deluxe.

Jag känner redan att träningsvärken är på gång och kinderna är fortfarande varma efter en dag ute i kylan. Jag älskar vintern och kylan, det är så friskt i luften och man känner sig så levande!

Sömn, skiftarbete och träning

Tisdag och nya utmaningar väntar! Idag så har jag sovit ut, jag sov nästan 11 timmar, kroppen behövde  vila efter övertid på jobbet i helgen och en intensiv period med jul- och nyårsfirande. Det är ju faktiskt så att kvinnor behöver mer sömn än män också, det är i alla fall vad jag har läst… Om det är sant eller inte? Vad vet jag. Tydligen så multitaskar kvinnor mer än män och behöver därför mer vila. Jag tror att det kan ligga en del sanning i det och sover därför mina 11 timmar med mycket gott samvete.

Idag väntar en natt på jobbet, det var längesedan sist och jag ser verkligen fram emot det. Det är något speciellt med att jobba nätter. Den kreativa sidan i hjärnan kickar in mer och man känner sig verkligen levande, på gott och ont. Sista timmarna mellan 05-07 sliter verkligen på kropp och knopp. Jag läste en artikel för något år sedan där det står att skiftarbetare kortar ned din livstid med 10 år. Jag jobbar mest bara dagar och kvällar men har inget emot att jobba nätter ibland, jag lever hellre fullt ut i 70 år än på halvfart i 80 år. Eller vad säger du?

Innan jobb så ska jag gå på några lägenhetsvisningar och få inspiration inför framtiden, sedan blir det ett pass i gymmet innan natten kallar.

Och till alla er som läser detta, ni har väl inte missat att läsa Cycling Weekly? Jag citerar:

”A study by the YMCA has revealed what every cyclist knows already: that exercise makes you happier, with people with a physically active lifestyle having a wellbeing score that is 32 per cent higher than those with inactive lifestyles.”

Det visste vi nog redan men det är alltid härligt att få det svart på vitt. Cykla mer och cykla säkert!

Må gott och ta hand om dig själv, det finns bara en av dig!

Träning – Tio favoriter

I helgen har det blivit mycket jobb, nästan tjugo timmars övertid… men vet ni? Det gör inget! Jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater. Jag avslutade helgen med ett härligt pass på gymmet. Det är så lyxigt att ha ett helt gym för sig själv och det hade jag idag. Jag drog igång Sabaton i högtalarna och hoppade runt i gymmet som en halvgalen liten duracellkanin. Efter jul och sjukdom så har träningsdrivet kommit tillbaka och jag vill dela med mig av det, här kommer tio favoriter just nu…

Favoriten i hörlurarna – ”The last stand” med Sabaton.

Favoritövning i gymmet – Utfallssteg med viktplatta.

Favoritdryck under träning – Vatten!

Favoritpass på gymmet – Spinning, det kommer nog alltid att vara spinning. Jag testade GRIT förra veckan och det var väldigt roligt och jobbigt, 30 minuter stenhårt pass då man använder sin kroppsvikt, några viktplattor och en skivstång.

Favoritfärg på träningskläderna – Jag är inne i en lila period, gärna lite knalligt.

Favorit pre workout – En chokladbit.

Favorit post workout – Bananpannkaka. Visa ihop ett ägg och en banan, stek sedan i stekpannan… klart! Så gott och så lätt. Blanda i lite kvarg om du vill ha mer mättnadskänsla.

Favorit stretchövning – Sitt ner i skräddarställning. Ta höger hand på utsidan av vänster knä, lås bålen och vrid samtidigt överkroppen till vänster, placera vänster hand bakom kroppen. Gör samma sak åt andra hållet. Bra för att behålla rörligheten i axlar och rygg.

Favorit träningsredskap – En stor ”yogaboll”, den kan användas till så mycket. En övning som jag älskar är när man lägger sig på rygg på en bänk och tar yogabollen mellan fötterna och rör benen sakta upp och ner med bollen  låst mellan fötterna. Det bränner fint i bålen efter cirka 30 repetitioner.

Favoritgym – Jag har precis köpt kort på EGO och trivs väldigt bra där men kommer alltid att känna lite extra för Friskis, det är en sån genuin och mysig känsla hos dem.

Nu utmanar jag Helena och Anna som i sin tur får utmana två vänner som också ska lägga upp dessa tio favoriter!

 

Team Sky Blue kommer till Sundsvall

Det är mycket spännande som händer just nu…

  • Jag har anmält mig till Vätternrundan 2017 med Alnö Race Team sub10. Jag har till och med lyckats få pojkvännen att anmäla sig. *stolt flickvän*
  • Jag har kommit igång riktigt bra med spinningen. Idag körde jag ett pass på morgonen INNAN jobbet. Helt otroligt. Jag som aldrig varit en morgonmänniska. Men jag känner mig verkligen motiverad just nu.
  • Idag fick jag en förfrågan från Susanne Ljungskog om jag vill agera ledare för Team Sky Blue i Sundsvall. Jag svarade såklart JA! Vilken möjlighet. Att få lära andra att cykla, att få umgås, äta gott och lära av varandra. Att få växa som cyklist och människa. Vi planerar en informationsträff i Sundsvall i början av nästa år. Sök på ”Informationsträff Team Sky Blue Sundsvall” på Facebook så hittar DU eventet. Bjud in alla du känner! VÄLKOMNA

13221442_1209193755757618_3693407654805909640_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n 13249467_10154003285170310_730283626_n

Cykelåret 2016 – Sammanfattning

Cykelsäsongen ute på landsvägen är slut och jag vill skriva en liten sammanfattning. Jag vill skriva om höjdpunkter, motgångar, vad jag har lärt mig, människor jag lärt känna, om smått och stort. 

Förra året cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. En upplevelse för livet men jag tog mig lite vatten över huvudet. Jag jobbade treskift, bodde i Uppsala och skulle ta mig till Täby utan bil. Jag sov för lite, åt för dåligt och stressade för mycket. Jag blev sjuk, överansträngde mitt knä och gick på rehab hos sjukgymnasten sista veckan innan avfärd. Cyklingen till Paris blev framför allt en mental resa då jag ifrågasatte mig själv och vad som egentligen är viktigt. Det gäller att kunna sätta gränser för sig själv. Vad är realistiskt? Varför gör jag det här? Måste jag göra det här nu eller borde jag vänta? Det bästa hade varit att vänta med äventyret men tålamod är inte min starka sida så vänta fanns inte på kartan. Jag ångrar ingenting men jag har lärt mig massor. Den lärdomen tog jag med mig till detta cykelår som är det bästa hittills…

Det började i våras. Ett nytt medlemskap i Susanne Ljungskogs Team Sky Blue. Ett tjejnätverk där det handlar om att alla ska med och att man ska ha roligt. Ingen stress, ingen press. Jag hakade på några träningar med brudarna som från dag ett fångade mitt hjärta med en otrolig värme och gemenskap.

I slutet av april så drog jag, pappa och Alnö Race Team till Mallis för träningsläger. Höjdmeter som hette duga och ett starkt gäng herrar och damer. Det blev 6 dagars cykling med totalt 60 mil i benen. Det var då jag insåg vilken styrka jag byggt på mig sedan förra året. Kroppen svarade otroligt bra i bergen och jag kände att utvecklingen helt klart gått åt rätt håll.

Efter träningslägret så blev jag dyngförkyld, kroppen är inte van vid den typen av ansträngning. Jag vilade en hel vecka inför Skandisloppet 167 kilometer. Tyvärr så var inte den vilan tillräcklig. När jag cyklade till starten så stegrade pulsen i en lätt uppförsbacke så jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället. Hade jag varit riktigt klok så hade jag inte kört överhuvudtaget men jag är inte riktigt klok. Loppet gick bra, jag valde till och med att lämna laget och köra själv sista biten, jag ville ösa på rejält. Sagt och gjort.

Efter Skandisloppet så blev det fokus på vila under vardagarna för att sedan kunna träna på helgerna. Kroppen var inte riktigt återställd men den var på god väg. Under våren hade vi träningsläger på Wenngarn med Team Sky Blue. Cykling, föreläsningar, god mat och gemenskap. Det blev totalt 23 mil på två dagar. Då fick jag chansen att köra ihop med några brudar ur sub11 Vätternlaget. Det flöt på fint och känslan inför Vätternrundan var god.

Veckorna gick och jag gnetade på så gott jag kunde och kroppen svarade bra. Målet innan Vättern var minst 100 mil i benen och det klarade jag lätt efter 60 mil på Mallis. Jag drog till Eskilstuna och körde ytterligare ett motionslopp, Smérundan 104 kilometer. Ett mindre lopp på cirka 40 startande. Jag hittade tre starka karlar som jag körde med mer eller mindre hela vägen.

Veckan innan Vätternrundan så blev det fokus på vila och kortare cykelrundor. Med cirka 150 mil i benen så kände jag mig väl förberedd. Målet var sub11 och det kändes helt klart realistiskt. Sub10 lockade men det får bli nästa år. Vätternrundan blev ingen smärtfri upplevelse. En vurpa och krokig cykel hade kunnat sätta punkt för min resa redan efter 5 mil men jag och cykeln kunde trots detta cykla vidare och hela vägen in i mål. Jag kände mig stark hela vägen och kunde ligga framme och dra väldigt mycket. Vi rullade i mål på otroliga 10:23 och krossade därmed vårt uppsatta mål. Vätterunrundan 2017 och sub 09:30, here I come!

Efter Vätternrundan så tappade jag lite cykelsug. Jag hade en veckas semester och njöt av vila och ledighet. Men jag kände att det var dumt att kasta bort en riktigt bra form så jag anmälde mig till Bollnäsrundan i mitten av juli tillsammans med brudarna ur Alnö Race Team. Ett lopp på 10 mil som vi cyklade på 3 timmar och 7 minuter. Väldigt bra med tanke på hård motvind under vissa sträckor. Det kanske blir en ny runda nästa år med målet under 3 timmar.

Efter Bollnäsrundan så trappade jag sakta men säkert ned med cyklingen. Jag började fokusera på fjällvandringen i augusti och lade in mer styrketräning och löpning i träningsschemat. Jag bestämde mig dock för att delta i Sundsvalls Classics 50 kilometer och Polis-SM.

Sundsvall Classics blev en lärorik och regnig historia där jag drog på alldeles för hårt de första två milen. Jag låg själv längst fram och drog hela klungan sen väggade jag. Jag gick trots detta, regn och ensamkörning in på ett snitt över 30 km/h och en andraplats på damsidan. Nöjd tjej!

Polis-SM, 3 mil på en varvbana i Karlstad. Högt tempo och trött ben. Illamående och frustration. Pallplats och glädje. Mycket blandade känslor men en sak är säker och det är att jag måste träna mer intervaller nästa år.

Nu är säsongen slut och höjdpunkterna är helt klart följande:

  • Att vi lyckades med sub11 målet under Vätternrundan.
  • Alla nya vänner jag fått genom Team Sky Blue. Ni är grymma brudar!
  • Bronset på Polis-SM.
  • Träningslägret på Mallis.

Nästa år siktar jag på följande:

  • Sub 09:30 på Vätternrundan.
  • Att cykla något motionslopp på 10 mil under 3 timmar.
  • Att ställa upp i en riktig tävling, jag fick mersmak efter Polis-SM.

Nu är det höst och det innebär mer träning inomhus. Träningen inför nästa säsong har redan börjat. Efter en längre tids förkylning så är jag tillbaka på banan och den här veckan har jag testat på friskisjympa, skivstångspass och corepass. Nya muskler har vaknat till liv och jag inser att jag kan bli mycket starkare och uthålligare än jag varit denna säsong. Spinning blir det givetvis i massor, jag blev erbjuden att instruera på Nordic Wellness men jag var tyvärr tvungen att tacka nej på grund av flytt.

Så vad gör vi? Nu kör vi!

13735236_10154153129575310_1549089563_n 13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n 13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n 13101442_10154003285195310_1501394159_n IMG_2964 IMG_2916

Polis-SM 2016 – Race Report

Det är över två veckor sedan nu men kroppen och det mentala har behövt en paus. Ladda om. Fokusera på rätt saker. Bara vara. Leva i nuet. Allt det där som egentligen betyder något, ni vet. Ja, jag hoppas verkligen att ni vet och att ni inte har fallit ned i någon meningslös livsfälla.

Efter fjällvandringen i Norge så röt kroppen ifrån med en hosta som inte ville släppa. Jag hostade innan loppet men kände mig trots det tillräckligt stark för att köra. Helgen innan så körde jag en testrunda på 6 mil. En mycket lugn sådan. Kroppen svarade bra så det fick helt enkelt bära eller brista.

Jag och en kollega samåkte till Karlstad där Polis-SM 2016 ägde rum. Nervositeten började sakta men säkert att smyga sig på. Vi fick testköra banan innan start. En bana som vi skulle köra fem varv, totalt 3 mil. En uppvärmningssträcka under normala omständigheter. Men nu handlade det inte om ett motionslopp på 15 mil utan en varvbana på 3 mil. Polis-SM. Vad hade jag egentligen tagit mig an? Jag hade verkligen ingen aning. Tjejerna jag skulle tävla mot såg starka ut. En gigantisk triathlet, cyklister från GP Race Team. GP står för Göteborgspolisen, kända för att vara duktiga och starka cyklister. De såg onekligen starka ut.

På startlinjen så infann sig en nygammal känsla. Samma känsla som alltid brukade infinna sig på start när jag tävlade i alpint. Samma känsla som brukade infinna sig innan en viktig fotbollsmatch. Pirr i magen, skakiga knän och ett darrigt leende. Ska jag skratta eller gråta? Varför utsätter jag min kropp för detta igen? Skräckblandad förtjusning. Varför älskar jag det så mycket? Antagligen för att jag vill känna att jag lever, det måste vara det.

Startsignalen gick och vi trampade iväg. Jag fick en dålig start, jag hade svårt att klicka i ena pedalen. Jag tappade två tjejer direkt. Jag försökte cykla ikapp genom att ligga utanför den stora klungan men jag ångrade mig direkt. Jag ska inte göra som på Sundsvall Classics. Då gick jag ut för hårt och väggade efter några mil. Jag gled in i ledet och trampade på. Tempot var högt. Flåset kändes tungt. Vi trampade på i 35-40 km/h redan första varvet. Fullt ös. Det var jag inte van vid. Jag är van vid en lång uppvärmning. Nu fanns ingen tid för uppvärmning och pulsen stegrade. För lite intervaller var det enda jag kunde tänka. Varvet avslutades med en seg uppförskörning, då kom illamåendet. Illamående första varvet. Fan, jag är körd hann jag tänka i en överbelastad hjärna som försökte tänka goda tankar. Jag tappade klungan och fick ligga helt själv och trampa. Jag tappade tempo och självförtroende. Jag kände mig usel. Målet var en pallplats men nu visste jag att det var kört. Alla tjejer låg i förstaklungan, jag hade bara några äldre herrar bakom mig.

Jag bestämde mig för att detta får bli ett lopp som jag bara kör för mig själv. Det är lika bra att göra det bästa av situationen. Försöka njuta trots illamående och besvikelse. Jag trampade på, återfick lite flås och tempo. I slutet av andra varvet så hörde jag cyklister bakom mig. Perfekt tänkte jag, nu blir jag ifrånkörd av gubbarna också. Men icke. På min vänstra sida dök två tjejer upp. Lyckan var total. Jag var helt säker på att de låg i förstaklungan men de låg bakom mig. Helt otroligt. ”Haka på” skrek en av tjejerna och jag la mig längst bak i ledet. Men jäklar vad trött jag var efter ett ensamvarv. I uppförskörningen så tappade jag bakhjulet. Jag var ensam igen.

Jag kämpade mig upp för backen och bestämde mig för att inte ge upp än. Det är tre varv kvar, allt kan hända. Om de har cyklat ikapp mig så kan jag cykla ikapp dem. Energi kommer och går. Så jag trampade på i mitt eget tempo och kände hur styrkan kom åter på platten. Jag knappade in på tjejerna framför. Försökte räkna sekunder fram och insåg att jag hela tiden knappade in. Energi fanns kvar. Och då kom ytterliga två räddande änglar. ”Kom igen, här har du två starka ryggar” skrek en man och så sant som det var sagt. Jag la mig bakom männen och vi kunde äta upp avståndet fram till tjejerna. Nu var vi fem. Tre varv cyklade, två kvar. Jag kände mig stark igen. Trött men stark.

Fjärde varvet var bara taktik. Jag vägrade att gå fram och dra. Jag bara låg och trampade och försökte känna av hur starka tjejerna var. Kunde jag ta ett brons? Vem var starkast?

Sista varvet var nervöst men jag kände mig redo för att slåss om en medalj. I slutet av femte varvet så kom första den lilla backen innan den stora backen. Då kom en av tjejerna susandes till vänster om mig. Hon tryckte på allt vad hon kunde och drog förbi mig och den andra tjejen. Vad håller hon på med? Tänkte jag. Hon satsar för tidigt, hon kommer inte att orka. Hon var stark men jag och den andra tjejen bet ihop och lyckades fånga upp hennes bakhjul. Hon fick ligga och dra i vinden och vi bara gled med. Perfekt tänkte jag, hon kommer aldrig orka hela vägen. Den stora backen tittade fram bakom kurvan och det var nu det gällde. Nu eller aldrig. Jag tog i för kung och fosterland och cyklade förbi och ifrån tjejen som hade satsat för tidigt. Hon var slut. Illamåendet återvände men det spelade ingen roll, jag skulle ha mitt brons. Andningen kändes inge vidare, hostan ville bryta ut men jag bet ihop. Jag vände mig om flera gånger för att försäkra mig om att hon var för långt bort för att kunna cykla ikapp. Det blev ingen riktig spurtuppgörelse, tack och lov, jag var helt slut. Jag cyklade i mål som trea. Nöjd. Jag hade ingen chans på guldet eller silvret. Jag hade gjort vad jag kunde, det är det viktigaste ovasett placering.

14192771_10154292598105310_6950128701302691358_n

 

Tillbaka efter semester, fjällvandring och sjukdom

Som ni har märkt så har det varit tyst på hemsidan ett tag. Jag valde att ta ett uppehåll under semestern. Ingen blogg och inga sociala medier i några veckor, så himla skönt. Men nu är jag tillbaka! Jag har bara en envis hosta som ska ge med sig, sen så är jag helt tillbaka.

Dagen innan semestern så gjorde jag tester för GMU (GrundMilitärUtbildning). Det gick bra. Man får poäng 1 till 9 på allt man gör. Mest nöjd är jag med en 8:a på begåvningstestet, en 8:a hos psykologen (jag fick en 9:a när jag sökte till polis men man kan inte alltid få nior) och en 7:a på cykeltestet. Enligt instruktören på cykeltestet så är det inte många tjejer som får en 7:a på cykeln, så det kändes bra. Den militära yrkesvägledaren tyckte att jag var ”för smart” och skulle bli ”understimulerad” som vanlig soldat så han föreslog militärtolk. Det låter väldigt lockande men med tanke på att det är plugg i 1,5 så måste jag tacka nej. Min plan var tre månaders GMU, något de slutat med, nu är det minst nio månader som gäller. Jag vill inte skjuta upp min flytt och min nya tjänst i Sundsvall så det militära blir det inget av, tyvärr. Man kan inte få allt, man måste välja. Men det var roligt att se vad man kunde prestera på testerna.

Under semestern så drog jag och karln till Norge och fjällvandrade, något av det bästa jag någonsin gjort. Vi började i den söta lilla byn Odda där vi besteg Trolltunga. Det blev en lång och tuff vandring på totalt 22 kilometer men det var helt klart värt det. Vilken magnifik, och lite läbbig, utsikt! Helt magiskt. Och väldigt respektingivande. En ung tjej ramlade ner från Trolltunga förra året och omkom så jag och karln valde att inte gå ända ut till kanten, det kändes bara onödigt att sitta allra längst ut.

Dagen efter Trolltunga så var jag helt slut som artist. Vi tog en lugn dag i den fina hamnstaden Bergen och turistade loss på gator och torg. En fantastiskt fin och mysig stad som jag tycker att ni ska besöka om ni är i Norge.

Dag nummer tre så började vi dagen med att gå en kortare vandringsled på 5,1 kilometer i Haugesund. En vacker led längs havet. Vi vandrade längs klipporna och tog en liten avstickare upp i en fyr. Efter vandringsleden så var planen att köra till Preikestolen som vi tänkte bestiga dag fyra men planerna ändrades. När vi körde mot Preikestolen såg vi ett vackert berg som vi båda ville bestiga. Sagt och gjort. Vi parkerade bilen hos en trevlig bonde och vandrade upp för berget. På toppen av berget så slog vi upp tältet, lagade mat och njöt av en helt fantastisk utsikt. Vi tänkte stanna kvar över natten men när vi insåg att klockan bara var 15:30 så tog vi ner tältet och gick ner igen. Sedan åkte vi vidare till Preikestolen.

Dag nummer fyra så besteg vi Preikestolen, en mycket lättare och mer turistvänlig vandring än Trolltunga. Totala sträckan, upp och ner, blev 12 kilometer. Det regnade men det gjorde ingenting. Vi tog oss till toppen, blev återigen helt tagna av Norges fantastiska natur, vi lagade mat, drack kaffe och gick sedan ner igen.

Dag nummer fem så sa min kropp nej och en förkylning bröt sakta men säkert ut, vilket inte gjorde så mycket. Vi var på väg hemåt och hade redan bestigit mer berg än vi planerat. Vi stannade i Kristiansand på väg hem och promenerade genom Oslo dag nummer sex. Dag nummer sju var vi åter i Sverige och det kändes skönt efter en vecka sovandes i en skåpbil. Rinnande vatten och värme ska ej underskattas! Men jag gillar verkligen ”the simple Life”. Jag tror att vi alla mår bra av att dra ut i skogen i några dagar, laga mat i stormkök, bo i tält och skita i allt som har med sociala medier att göra. Det är verkligen medveten närvaro, eller mindfullness som många väljer att kalla det.

Nu är semestern slut, jag är tillbaka på hemmaplan med jobb, rutiner och allt vad det innebär. Det känns faktiskt skönt. Jag ser fram emot en mysig höst med mycket styrketräning, spinning och även löppass. Jag har äntligen kommit igång med löpningen och jag har, någonstans långt där inne, en liten löpare inom mig. Variation i träningen är det bästa, helt klart.

Nästa vecka väntar Polis-SM i cykling (linjelopp) i Karlstad. Det är det loppet som får sätta punkt för den här säsongen på racern. En säsong som helt klart har gått över förväntan. Inga skador, bara en krasch som gick bra både för mig och för cykeln, en genomförd Vätternrunda med nytt PB och många nya härliga cykelkompisar. Och jag höll nästan på att glömma, cykelresan till Mallis med pappa och Alnö Race Team! Ett minne för livet.

Nu ska jag återgå till att vila och hoppas på att kroppen är frisk till helgens träningsläger med Team Sky Blue! Vill ni ha något mer att läsa så kan ni läsa inlägget som jag precis skrev här: Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report.

Må gott så hörs vi snart igen!

Här kommer lite bilder från Norgeresan…

14021487_10154253878710310_5218115914966766538_n 14034769_10154253876775310_7047080879261306769_n 14040106_10154253877850310_6415637627744618903_n 14055076_10154253876390310_8856224168470993380_n 14067581_10154262387040310_1563654812483112474_n 14089289_10154262387130310_8430564030258211133_n 14102443_10154253877970310_4684411628022685374_n 14117853_10154253878420310_3933280039980401121_n 14183842_10154262386950310_4756762691132935461_n