Träning – Tio favoriter

I helgen har det blivit mycket jobb, nästan tjugo timmars övertid… men vet ni? Det gör inget! Jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater. Jag avslutade helgen med ett härligt pass på gymmet. Det är så lyxigt att ha ett helt gym för sig själv och det hade jag idag. Jag drog igång Sabaton i högtalarna och hoppade runt i gymmet som en halvgalen liten duracellkanin. Efter jul och sjukdom så har träningsdrivet kommit tillbaka och jag vill dela med mig av det, här kommer tio favoriter just nu…

Favoriten i hörlurarna – ”The last stand” med Sabaton.

Favoritövning i gymmet – Utfallssteg med viktplatta.

Favoritdryck under träning – Vatten!

Favoritpass på gymmet – Spinning, det kommer nog alltid att vara spinning. Jag testade GRIT förra veckan och det var väldigt roligt och jobbigt, 30 minuter stenhårt pass då man använder sin kroppsvikt, några viktplattor och en skivstång.

Favoritfärg på träningskläderna – Jag är inne i en lila period, gärna lite knalligt.

Favorit pre workout – En chokladbit.

Favorit post workout – Bananpannkaka. Visa ihop ett ägg och en banan, stek sedan i stekpannan… klart! Så gott och så lätt. Blanda i lite kvarg om du vill ha mer mättnadskänsla.

Favorit stretchövning – Sitt ner i skräddarställning. Ta höger hand på utsidan av vänster knä, lås bålen och vrid samtidigt överkroppen till vänster, placera vänster hand bakom kroppen. Gör samma sak åt andra hållet. Bra för att behålla rörligheten i axlar och rygg.

Favorit träningsredskap – En stor ”yogaboll”, den kan användas till så mycket. En övning som jag älskar är när man lägger sig på rygg på en bänk och tar yogabollen mellan fötterna och rör benen sakta upp och ner med bollen  låst mellan fötterna. Det bränner fint i bålen efter cirka 30 repetitioner.

Favoritgym – Jag har precis köpt kort på EGO och trivs väldigt bra där men kommer alltid att känna lite extra för Friskis, det är en sån genuin och mysig känsla hos dem.

Nu utmanar jag Helena och Anna som i sin tur får utmana två vänner som också ska lägga upp dessa tio favoriter!

 

Team Sky Blue kommer till Sundsvall

Det är mycket spännande som händer just nu…

  • Jag har anmält mig till Vätternrundan 2017 med Alnö Race Team sub10. Jag har till och med lyckats få pojkvännen att anmäla sig. *stolt flickvän*
  • Jag har kommit igång riktigt bra med spinningen. Idag körde jag ett pass på morgonen INNAN jobbet. Helt otroligt. Jag som aldrig varit en morgonmänniska. Men jag känner mig verkligen motiverad just nu.
  • Idag fick jag en förfrågan från Susanne Ljungskog om jag vill agera ledare för Team Sky Blue i Sundsvall. Jag svarade såklart JA! Vilken möjlighet. Att få lära andra att cykla, att få umgås, äta gott och lära av varandra. Att få växa som cyklist och människa. Vi planerar en informationsträff i Sundsvall i början av nästa år. Sök på ”Informationsträff Team Sky Blue Sundsvall” på Facebook så hittar DU eventet. Bjud in alla du känner! VÄLKOMNA

13221442_1209193755757618_3693407654805909640_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n 13249467_10154003285170310_730283626_n

Cykelåret 2016 – Sammanfattning

Cykelsäsongen ute på landsvägen är slut och jag vill skriva en liten sammanfattning. Jag vill skriva om höjdpunkter, motgångar, vad jag har lärt mig, människor jag lärt känna, om smått och stort. 

Förra året cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. En upplevelse för livet men jag tog mig lite vatten över huvudet. Jag jobbade treskift, bodde i Uppsala och skulle ta mig till Täby utan bil. Jag sov för lite, åt för dåligt och stressade för mycket. Jag blev sjuk, överansträngde mitt knä och gick på rehab hos sjukgymnasten sista veckan innan avfärd. Cyklingen till Paris blev framför allt en mental resa då jag ifrågasatte mig själv och vad som egentligen är viktigt. Det gäller att kunna sätta gränser för sig själv. Vad är realistiskt? Varför gör jag det här? Måste jag göra det här nu eller borde jag vänta? Det bästa hade varit att vänta med äventyret men tålamod är inte min starka sida så vänta fanns inte på kartan. Jag ångrar ingenting men jag har lärt mig massor. Den lärdomen tog jag med mig till detta cykelår som är det bästa hittills…

Det började i våras. Ett nytt medlemskap i Susanne Ljungskogs Team Sky Blue. Ett tjejnätverk där det handlar om att alla ska med och att man ska ha roligt. Ingen stress, ingen press. Jag hakade på några träningar med brudarna som från dag ett fångade mitt hjärta med en otrolig värme och gemenskap.

I slutet av april så drog jag, pappa och Alnö Race Team till Mallis för träningsläger. Höjdmeter som hette duga och ett starkt gäng herrar och damer. Det blev 6 dagars cykling med totalt 60 mil i benen. Det var då jag insåg vilken styrka jag byggt på mig sedan förra året. Kroppen svarade otroligt bra i bergen och jag kände att utvecklingen helt klart gått åt rätt håll.

Efter träningslägret så blev jag dyngförkyld, kroppen är inte van vid den typen av ansträngning. Jag vilade en hel vecka inför Skandisloppet 167 kilometer. Tyvärr så var inte den vilan tillräcklig. När jag cyklade till starten så stegrade pulsen i en lätt uppförsbacke så jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället. Hade jag varit riktigt klok så hade jag inte kört överhuvudtaget men jag är inte riktigt klok. Loppet gick bra, jag valde till och med att lämna laget och köra själv sista biten, jag ville ösa på rejält. Sagt och gjort.

Efter Skandisloppet så blev det fokus på vila under vardagarna för att sedan kunna träna på helgerna. Kroppen var inte riktigt återställd men den var på god väg. Under våren hade vi träningsläger på Wenngarn med Team Sky Blue. Cykling, föreläsningar, god mat och gemenskap. Det blev totalt 23 mil på två dagar. Då fick jag chansen att köra ihop med några brudar ur sub11 Vätternlaget. Det flöt på fint och känslan inför Vätternrundan var god.

Veckorna gick och jag gnetade på så gott jag kunde och kroppen svarade bra. Målet innan Vättern var minst 100 mil i benen och det klarade jag lätt efter 60 mil på Mallis. Jag drog till Eskilstuna och körde ytterligare ett motionslopp, Smérundan 104 kilometer. Ett mindre lopp på cirka 40 startande. Jag hittade tre starka karlar som jag körde med mer eller mindre hela vägen.

Veckan innan Vätternrundan så blev det fokus på vila och kortare cykelrundor. Med cirka 150 mil i benen så kände jag mig väl förberedd. Målet var sub11 och det kändes helt klart realistiskt. Sub10 lockade men det får bli nästa år. Vätternrundan blev ingen smärtfri upplevelse. En vurpa och krokig cykel hade kunnat sätta punkt för min resa redan efter 5 mil men jag och cykeln kunde trots detta cykla vidare och hela vägen in i mål. Jag kände mig stark hela vägen och kunde ligga framme och dra väldigt mycket. Vi rullade i mål på otroliga 10:23 och krossade därmed vårt uppsatta mål. Vätterunrundan 2017 och sub 09:30, here I come!

Efter Vätternrundan så tappade jag lite cykelsug. Jag hade en veckas semester och njöt av vila och ledighet. Men jag kände att det var dumt att kasta bort en riktigt bra form så jag anmälde mig till Bollnäsrundan i mitten av juli tillsammans med brudarna ur Alnö Race Team. Ett lopp på 10 mil som vi cyklade på 3 timmar och 7 minuter. Väldigt bra med tanke på hård motvind under vissa sträckor. Det kanske blir en ny runda nästa år med målet under 3 timmar.

Efter Bollnäsrundan så trappade jag sakta men säkert ned med cyklingen. Jag började fokusera på fjällvandringen i augusti och lade in mer styrketräning och löpning i träningsschemat. Jag bestämde mig dock för att delta i Sundsvalls Classics 50 kilometer och Polis-SM.

Sundsvall Classics blev en lärorik och regnig historia där jag drog på alldeles för hårt de första två milen. Jag låg själv längst fram och drog hela klungan sen väggade jag. Jag gick trots detta, regn och ensamkörning in på ett snitt över 30 km/h och en andraplats på damsidan. Nöjd tjej!

Polis-SM, 3 mil på en varvbana i Karlstad. Högt tempo och trött ben. Illamående och frustration. Pallplats och glädje. Mycket blandade känslor men en sak är säker och det är att jag måste träna mer intervaller nästa år.

Nu är säsongen slut och höjdpunkterna är helt klart följande:

  • Att vi lyckades med sub11 målet under Vätternrundan.
  • Alla nya vänner jag fått genom Team Sky Blue. Ni är grymma brudar!
  • Bronset på Polis-SM.
  • Träningslägret på Mallis.

Nästa år siktar jag på följande:

  • Sub 09:30 på Vätternrundan.
  • Att cykla något motionslopp på 10 mil under 3 timmar.
  • Att ställa upp i en riktig tävling, jag fick mersmak efter Polis-SM.

Nu är det höst och det innebär mer träning inomhus. Träningen inför nästa säsong har redan börjat. Efter en längre tids förkylning så är jag tillbaka på banan och den här veckan har jag testat på friskisjympa, skivstångspass och corepass. Nya muskler har vaknat till liv och jag inser att jag kan bli mycket starkare och uthålligare än jag varit denna säsong. Spinning blir det givetvis i massor, jag blev erbjuden att instruera på Nordic Wellness men jag var tyvärr tvungen att tacka nej på grund av flytt.

Så vad gör vi? Nu kör vi!

13735236_10154153129575310_1549089563_n 13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n 13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n 13101442_10154003285195310_1501394159_n IMG_2964 IMG_2916

Polis-SM 2016 – Race Report

Det är över två veckor sedan nu men kroppen och det mentala har behövt en paus. Ladda om. Fokusera på rätt saker. Bara vara. Leva i nuet. Allt det där som egentligen betyder något, ni vet. Ja, jag hoppas verkligen att ni vet och att ni inte har fallit ned i någon meningslös livsfälla.

Efter fjällvandringen i Norge så röt kroppen ifrån med en hosta som inte ville släppa. Jag hostade innan loppet men kände mig trots det tillräckligt stark för att köra. Helgen innan så körde jag en testrunda på 6 mil. En mycket lugn sådan. Kroppen svarade bra så det fick helt enkelt bära eller brista.

Jag och en kollega samåkte till Karlstad där Polis-SM 2016 ägde rum. Nervositeten började sakta men säkert att smyga sig på. Vi fick testköra banan innan start. En bana som vi skulle köra fem varv, totalt 3 mil. En uppvärmningssträcka under normala omständigheter. Men nu handlade det inte om ett motionslopp på 15 mil utan en varvbana på 3 mil. Polis-SM. Vad hade jag egentligen tagit mig an? Jag hade verkligen ingen aning. Tjejerna jag skulle tävla mot såg starka ut. En gigantisk triathlet, cyklister från GP Race Team. GP står för Göteborgspolisen, kända för att vara duktiga och starka cyklister. De såg onekligen starka ut.

På startlinjen så infann sig en nygammal känsla. Samma känsla som alltid brukade infinna sig på start när jag tävlade i alpint. Samma känsla som brukade infinna sig innan en viktig fotbollsmatch. Pirr i magen, skakiga knän och ett darrigt leende. Ska jag skratta eller gråta? Varför utsätter jag min kropp för detta igen? Skräckblandad förtjusning. Varför älskar jag det så mycket? Antagligen för att jag vill känna att jag lever, det måste vara det.

Startsignalen gick och vi trampade iväg. Jag fick en dålig start, jag hade svårt att klicka i ena pedalen. Jag tappade två tjejer direkt. Jag försökte cykla ikapp genom att ligga utanför den stora klungan men jag ångrade mig direkt. Jag ska inte göra som på Sundsvall Classics. Då gick jag ut för hårt och väggade efter några mil. Jag gled in i ledet och trampade på. Tempot var högt. Flåset kändes tungt. Vi trampade på i 35-40 km/h redan första varvet. Fullt ös. Det var jag inte van vid. Jag är van vid en lång uppvärmning. Nu fanns ingen tid för uppvärmning och pulsen stegrade. För lite intervaller var det enda jag kunde tänka. Varvet avslutades med en seg uppförskörning, då kom illamåendet. Illamående första varvet. Fan, jag är körd hann jag tänka i en överbelastad hjärna som försökte tänka goda tankar. Jag tappade klungan och fick ligga helt själv och trampa. Jag tappade tempo och självförtroende. Jag kände mig usel. Målet var en pallplats men nu visste jag att det var kört. Alla tjejer låg i förstaklungan, jag hade bara några äldre herrar bakom mig.

Jag bestämde mig för att detta får bli ett lopp som jag bara kör för mig själv. Det är lika bra att göra det bästa av situationen. Försöka njuta trots illamående och besvikelse. Jag trampade på, återfick lite flås och tempo. I slutet av andra varvet så hörde jag cyklister bakom mig. Perfekt tänkte jag, nu blir jag ifrånkörd av gubbarna också. Men icke. På min vänstra sida dök två tjejer upp. Lyckan var total. Jag var helt säker på att de låg i förstaklungan men de låg bakom mig. Helt otroligt. ”Haka på” skrek en av tjejerna och jag la mig längst bak i ledet. Men jäklar vad trött jag var efter ett ensamvarv. I uppförskörningen så tappade jag bakhjulet. Jag var ensam igen.

Jag kämpade mig upp för backen och bestämde mig för att inte ge upp än. Det är tre varv kvar, allt kan hända. Om de har cyklat ikapp mig så kan jag cykla ikapp dem. Energi kommer och går. Så jag trampade på i mitt eget tempo och kände hur styrkan kom åter på platten. Jag knappade in på tjejerna framför. Försökte räkna sekunder fram och insåg att jag hela tiden knappade in. Energi fanns kvar. Och då kom ytterliga två räddande änglar. ”Kom igen, här har du två starka ryggar” skrek en man och så sant som det var sagt. Jag la mig bakom männen och vi kunde äta upp avståndet fram till tjejerna. Nu var vi fem. Tre varv cyklade, två kvar. Jag kände mig stark igen. Trött men stark.

Fjärde varvet var bara taktik. Jag vägrade att gå fram och dra. Jag bara låg och trampade och försökte känna av hur starka tjejerna var. Kunde jag ta ett brons? Vem var starkast?

Sista varvet var nervöst men jag kände mig redo för att slåss om en medalj. I slutet av femte varvet så kom första den lilla backen innan den stora backen. Då kom en av tjejerna susandes till vänster om mig. Hon tryckte på allt vad hon kunde och drog förbi mig och den andra tjejen. Vad håller hon på med? Tänkte jag. Hon satsar för tidigt, hon kommer inte att orka. Hon var stark men jag och den andra tjejen bet ihop och lyckades fånga upp hennes bakhjul. Hon fick ligga och dra i vinden och vi bara gled med. Perfekt tänkte jag, hon kommer aldrig orka hela vägen. Den stora backen tittade fram bakom kurvan och det var nu det gällde. Nu eller aldrig. Jag tog i för kung och fosterland och cyklade förbi och ifrån tjejen som hade satsat för tidigt. Hon var slut. Illamåendet återvände men det spelade ingen roll, jag skulle ha mitt brons. Andningen kändes inge vidare, hostan ville bryta ut men jag bet ihop. Jag vände mig om flera gånger för att försäkra mig om att hon var för långt bort för att kunna cykla ikapp. Det blev ingen riktig spurtuppgörelse, tack och lov, jag var helt slut. Jag cyklade i mål som trea. Nöjd. Jag hade ingen chans på guldet eller silvret. Jag hade gjort vad jag kunde, det är det viktigaste ovasett placering.

14192771_10154292598105310_6950128701302691358_n

 

Tillbaka efter semester, fjällvandring och sjukdom

Som ni har märkt så har det varit tyst på hemsidan ett tag. Jag valde att ta ett uppehåll under semestern. Ingen blogg och inga sociala medier i några veckor, så himla skönt. Men nu är jag tillbaka! Jag har bara en envis hosta som ska ge med sig, sen så är jag helt tillbaka.

Dagen innan semestern så gjorde jag tester för GMU (GrundMilitärUtbildning). Det gick bra. Man får poäng 1 till 9 på allt man gör. Mest nöjd är jag med en 8:a på begåvningstestet, en 8:a hos psykologen (jag fick en 9:a när jag sökte till polis men man kan inte alltid få nior) och en 7:a på cykeltestet. Enligt instruktören på cykeltestet så är det inte många tjejer som får en 7:a på cykeln, så det kändes bra. Den militära yrkesvägledaren tyckte att jag var ”för smart” och skulle bli ”understimulerad” som vanlig soldat så han föreslog militärtolk. Det låter väldigt lockande men med tanke på att det är plugg i 1,5 så måste jag tacka nej. Min plan var tre månaders GMU, något de slutat med, nu är det minst nio månader som gäller. Jag vill inte skjuta upp min flytt och min nya tjänst i Sundsvall så det militära blir det inget av, tyvärr. Man kan inte få allt, man måste välja. Men det var roligt att se vad man kunde prestera på testerna.

Under semestern så drog jag och karln till Norge och fjällvandrade, något av det bästa jag någonsin gjort. Vi började i den söta lilla byn Odda där vi besteg Trolltunga. Det blev en lång och tuff vandring på totalt 22 kilometer men det var helt klart värt det. Vilken magnifik, och lite läbbig, utsikt! Helt magiskt. Och väldigt respektingivande. En ung tjej ramlade ner från Trolltunga förra året och omkom så jag och karln valde att inte gå ända ut till kanten, det kändes bara onödigt att sitta allra längst ut.

Dagen efter Trolltunga så var jag helt slut som artist. Vi tog en lugn dag i den fina hamnstaden Bergen och turistade loss på gator och torg. En fantastiskt fin och mysig stad som jag tycker att ni ska besöka om ni är i Norge.

Dag nummer tre så började vi dagen med att gå en kortare vandringsled på 5,1 kilometer i Haugesund. En vacker led längs havet. Vi vandrade längs klipporna och tog en liten avstickare upp i en fyr. Efter vandringsleden så var planen att köra till Preikestolen som vi tänkte bestiga dag fyra men planerna ändrades. När vi körde mot Preikestolen såg vi ett vackert berg som vi båda ville bestiga. Sagt och gjort. Vi parkerade bilen hos en trevlig bonde och vandrade upp för berget. På toppen av berget så slog vi upp tältet, lagade mat och njöt av en helt fantastisk utsikt. Vi tänkte stanna kvar över natten men när vi insåg att klockan bara var 15:30 så tog vi ner tältet och gick ner igen. Sedan åkte vi vidare till Preikestolen.

Dag nummer fyra så besteg vi Preikestolen, en mycket lättare och mer turistvänlig vandring än Trolltunga. Totala sträckan, upp och ner, blev 12 kilometer. Det regnade men det gjorde ingenting. Vi tog oss till toppen, blev återigen helt tagna av Norges fantastiska natur, vi lagade mat, drack kaffe och gick sedan ner igen.

Dag nummer fem så sa min kropp nej och en förkylning bröt sakta men säkert ut, vilket inte gjorde så mycket. Vi var på väg hemåt och hade redan bestigit mer berg än vi planerat. Vi stannade i Kristiansand på väg hem och promenerade genom Oslo dag nummer sex. Dag nummer sju var vi åter i Sverige och det kändes skönt efter en vecka sovandes i en skåpbil. Rinnande vatten och värme ska ej underskattas! Men jag gillar verkligen ”the simple Life”. Jag tror att vi alla mår bra av att dra ut i skogen i några dagar, laga mat i stormkök, bo i tält och skita i allt som har med sociala medier att göra. Det är verkligen medveten närvaro, eller mindfullness som många väljer att kalla det.

Nu är semestern slut, jag är tillbaka på hemmaplan med jobb, rutiner och allt vad det innebär. Det känns faktiskt skönt. Jag ser fram emot en mysig höst med mycket styrketräning, spinning och även löppass. Jag har äntligen kommit igång med löpningen och jag har, någonstans långt där inne, en liten löpare inom mig. Variation i träningen är det bästa, helt klart.

Nästa vecka väntar Polis-SM i cykling (linjelopp) i Karlstad. Det är det loppet som får sätta punkt för den här säsongen på racern. En säsong som helt klart har gått över förväntan. Inga skador, bara en krasch som gick bra både för mig och för cykeln, en genomförd Vätternrunda med nytt PB och många nya härliga cykelkompisar. Och jag höll nästan på att glömma, cykelresan till Mallis med pappa och Alnö Race Team! Ett minne för livet.

Nu ska jag återgå till att vila och hoppas på att kroppen är frisk till helgens träningsläger med Team Sky Blue! Vill ni ha något mer att läsa så kan ni läsa inlägget som jag precis skrev här: Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report.

Må gott så hörs vi snart igen!

Här kommer lite bilder från Norgeresan…

14021487_10154253878710310_5218115914966766538_n 14034769_10154253876775310_7047080879261306769_n 14040106_10154253877850310_6415637627744618903_n 14055076_10154253876390310_8856224168470993380_n 14067581_10154262387040310_1563654812483112474_n 14089289_10154262387130310_8430564030258211133_n 14102443_10154253877970310_4684411628022685374_n 14117853_10154253878420310_3933280039980401121_n 14183842_10154262386950310_4756762691132935461_n

 

Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report

Bättre sent än aldrig, här kommer en race report för Sundsvall Classics 49 kilometer…

Jag kunde inte riktigt bestämma mig. 49 kilometer, 95 eller 200? Formen var osäker och med tanke på Polis-SM som väntar i september där sträckan är 30 kilometer så kändes 49 kilometer som det klokaste beslutet och ibland måste man vara klok. Jag visste inte vilka som skulle köra sträckan så jag var inställd på att köra själv och hoppades på en placering i toppskiktet.

30 minuter innan start så bestämde jag mig för att värma upp. Det brukar jag aldrig göra men med tanke på att en kortare sträcka väntade så kunde det vara klokt att vara varm i kroppen redan på start. Jag cyklade cirka 100 meter sen small det i bakdäcket. Tur i oturen. Tänk om det hade hänt under loppet, då hade jag varit körd. Jag rullade bort till starten där jag fick hjälp av grabbarna från Sportson med att byta däck, det var tydligen en stor reva i det. Sedan var jag redo för start.

Starten gick och jag tog täten. Jag var lite övertaggad och drog på ganska hårt i första backen. Jag vände mig om och insåg att jag hade tappat hela startfältet, jag var helt själv längst fram. Jag slog av på farten och hoppades på att någon skulle gå upp och dra men alla la sig bakom mig. Jag fick vinka fram cyklister för att få draghjälp men tempot var för långsamt så jag valde att lägga mig längst fram och dra. Det skulle jag inte ha gjort. Det var inte det minsta taktiskt. Jag skulle haft is i magen men det hade jag inte, jag var alldeles för övertaggad.

Efter några mil kom en lång backe och då gick jag mer eller mindre in i väggen, jag orkade inte haka på tätklungan. Jag svor några gånger men bestämde mig för att göra det bästa av situationen och bara köra för mig själv, mitt eget race. En tjej från Alnö Race Team som jag hade pratat med på start tappade också tätklungan och hon låg nu några hundra meter framför mig. Målet blev att cykla ikapp henne och ta rygg på henne. Sagt och gjort. Jag pressade på ganska bra och la mig bakom henne och samlade lite energi. Vi turades sedan om att dra och det rullade på riktigt fint. När halva loppet var kört så drog jag förbi henne och hon hamnade cirka 100 meter bakom mig. Vi cyklade igenom en rondell och då hörde jag hur det small bakom mig, det var tjejen från ART som gick i backen. Hon reste sig upp snabbt så jag valde att cykla vidare, hon såg ut att vara okej.

Nästa mål blev nu att cykla ikapp två grabbar framför mig som också hade tappat tätklungan. Sagt och gjort. Vi cyklade ihop några kilometer sen drog jag ifrån och var återigen ensam. Tätklungan syntes inte till och jag visste att jag aldrig skulle komma ikapp. Jag valde att pressa på så gott jag kunde och jag försökte att njuta av loppet, det gjorde jag också… Sen kom regnet. Och vilket jäkla regn det blev. Ett riktigt hällregn, det kändes nästan som hagel. Det avtog efter någon mil och sista milen blev en riktig njutarmil. Jag hade ingen aning om hur fort jag hade cyklat men jag hade gjort mitt bästa, synd bara att jag valde att dra på för hårt första milen… Det förstörde min plan för hela loppet, jag ville ju gå i mål med tätklungan. En spurtuppgörelse hade varit kul, men nu blev det inte så. Kanske nästa år?

Jag rullade i mål, blöt men glad. Jag tog emot min medalj och insåg att jag blev näst bästa tjej på sträckan. Det kändes kul, nästa år är jag dock gärna den bästa tjejen. Tävlingsmänniska som man är. Aldrig riktigt nöjd.

Det var ett fint lopp, trots regn och rusk. Jag rekommenderar det till alla som gillar vackra vyer och en del knixiga backar.

13901317_10154202014435310_2562608897349660740_n

13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13876430_10154201043100310_4106497523472752109_n

 

 

 

En nytändning – Sundsvall Classics & GMU

Jag skrev ett inlägg om att ”dippa” lite i sin träning efter Vätternrundan. Jag hade en lätt dipp och en semestervecka då jag mest åt, solade, badade och umgicks med nära och kära. Inget fel med det, absolut inte. Men jag vill inte tappa allt det fina flåset och den fina styrkan jag byggt upp under höst, vinter och vår. En månad efter Vätternrundan cyklade jag Bollnäsrundan. 10 mil med ett rullsnitt på cirka 32-33 km/h. Rekord för mig. Jobbigt, tufft och roligt. Efter Bollnäsrundan kom en ny dipp. Jag visste inte riktigt vad jag tränade inför och att veta det, att ha ett mål, det är SÅ viktigt för mig. Tävlingsmänniska som man är.

Men sen började kläderna sitta lite tightare, semestermagen gjorde sig till känna och cykeln började damma lite… Det kändes nästan som att den sneglade lite sorgset på mig från hallen. Nu låter detta värre än vad det är, men det är lite typiskt mig, dramaqueen som man är. Och jag har höga krav på mig själv. Jag vill prestera och jag vill ta hand om min kropp. Jag gillar att vara tränad och stark. Jag tycker om när kläderna sitter extra bra. De sitter fortfarande bra men något kilo mindre hade inte gjort ont. Nu låter jag nog sådär typiskt ”tjejig”, men jag är ju trots allt det… Tjej alltså.

Förra veckan fick jag ett ryck. Jag vet inte vad som hände men det var någon form av inre röst som sa åt mig att ta tag i ”skiten”, det vill säga träningen. Inte bara träningen dock, utan även kosten. Kosten är för mig den svåra biten. Jag är en liten godisgris som gärna tar tre chokladbitar istället för två. Jag älskar choklad. Och lösvikt. Mwaaaha. Älskar. Träningen gick bra men kosten gick… sådär. Det åkte ner några chokladkakor i korgen på ICA. Så lätt hänt efter en lång dag på jobbet. Man ska aldrig handla hungrig. Aldrig.

Träningen rullade dock på. Jag började till och med springa på löpbandet. Jag som HATAR löpning. Jag känner mig så långsam och det är så jobbigt att springa. Men jag sprang, inte så länge, men jag sprang. Och ganska snabbt. 12km/h. Bara några kilometer, men ändå. Och jag har fortsatt springa. Jag börjar nästan tycka att det är roligt, men bara nästan. Vad är det som motiverar mig? Förutom att bli snabbare, starkare och snyggare. Ja det är klart man vill bli snyggare, vilket man automatiskt blir när man tränar. Att säga något annat vore att ljuga, sådeså. Men vad motiverar mig, på riktigt? Vilket mål siktar jag mot nu? Jo, om knappt två veckor ska jag göra tester inför GMU. GMU som i Grundläggande Militärutbildning. Jag påbörjade värnplikten år 2009 men fick avbryta på grund av en gammal knäskada. Menisken rök och knäskålen hoppade ur led. Det gjorde ont. Jag grät och svor och grät lite till. Jag hatar att inte få avsluta saker jag påbörjat. Jag hatar att få lägga ner drömmar på grund av min knäskada. Först fotbollen och sedan försvaret. Vilket nederlag. Men nu är jag tillbaka. Läkaren sa att jag aldrig skulle kunna jobba som polis, tji fick läkarn’. Nu vill jag slå läkaren lite på näsan igen och alla andra som tvivlar på mig. När någon säger att jag inte kan så kan jag lite mer och lite bättre. Tack för det, alla tvivlare.

GMU är alltså en motivation. Min andra är Sundsvall Classics, ett cykellopp, som körs nu på lördag. Det blir en impulsresa hem till norr till helgen och det visade sig vara samma helg som Sundsvall Classics. Vilket flyt. Frågan är om jag ska köra 5, 10 eller 20 mil? Jag kan verkligen inte bestämma mig. Jag kommer nog bestämma mig på fredagkväll. No stress.

Kosten blir dock den största utmaningen. Nu har jag klarat mig utan godis en hel dag. Alltid något. Jag ska dessutom försöka att inte äta efter klockan 19:00, det ska tydligen vara bra att undvika föda senare på kvällen. Det har jag också klarat… I typ 23 minuter. Hah!

Jag kommer att hålla er uppdaterade under veckan, både när det kommer till träning och kost. Det ska bli spännande och se hur löpningen tar sig. Cykel blir det såklart också. Pärlan är klar på servicen nu. Hon har knakat lite läskigt på slutet men nu ska det vara fixat.

Vi ses ute på vägarna! Cykla snabbt, snyggt och SÄKERT.

13871840_10154188883685310_711913107_n

 

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

13695845_10154153129630310_1061726876_n 13695213_10154153129810310_447568548_n 13694980_10154153129695310_190865620_n 13735236_10154153129575310_1549089563_n 13734701_10154153129475310_490395028_n 13713357_10154153129530310_1677470050_n 13706230_10154153129910310_1613263351_n 13734823_10154153129725310_1492804632_n

”Tack för din anmälan Sofia!”

Tack själv Bollnäsrundan 2016. Den 16 juli blir det 99 kilometer med brudarna från Alnö Race Team. Tack brudar för att jag får vara en del av ert starka lag. Rullsnitt kommer ligga på 30+ och efter styrkebeskedet runt Vättern så känns det faktiskt lätt… Det vill säga om allt går som planerat. Om kroppen får vara frisk och hel, om cykeln inte strular, om vädret är med oss, osv. Det är det som är charmen med landsvägscykling, man vet aldrig vad som väntar eller hur det kommer att sluta. Det enda man kan göra är att förbereda sig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt, hoppas på det bästa och koppla på det där hårda pannbenet. Trampa, rulla och NJUT. Så låter min cykelfilosofi. Hur låter din?

Det känns härligt med ett nytt mål. En ny tävling…. Eller jag menar såklart motionslopp. Eller vad menar jag egentligen? Bra fråga. Jag vet i alla fall att det känns härligt att avbryta semester och vila med nya genomkörare på cykeln och på gymmet. Igår körde jag ett tungt styrkepass och lättare löpning, idag blev det ett tufft spinningpass med intervaller och imorgon kan det bli vad som helst. Svetten ska flöda, det ska smaka blod i munnen och benen ska skriiiika SLUTA. Men vad gör man då? Man fortsätter! Älskade cykling, älskade träning och älskade endorfiner. Vad vore livet utan er?

Vad har du för mål?

logo

 

Vätternrundan 2016 – Race report

Årets runda blev runda nummer fyra för mig.

image 22

År 2013 – Året då jag genomförde en Svensk Klassiker och köpte min första racer. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i och jag hade nog aldrig kunnat tro att jag tre år senare skulle stå på startlinjen för fjärde året i rad. En Svensk Klassiker fick mig att få upp ögonen för landsvägscykling och jag föll pladask. År 2013 skulle jag cykla med två vänner men den ena var sjuk och den andra skadad så det slutade med att jag och en av kompisarnas pojkvän stod på startlinjen tillsammans. Han fick bryta efter 13 mil på grund av ett dåligt knä så jag cyklade själv i 17 mil och rullade i mål på 13:20. Helt klart godkänt med tanke på att jag bara hade 60 mil i benen och inte hade en aning om vad jag gav mig in i.

År 2014 – Året då jag, pappa och syrrans man cyklade runt ”pölen” tillsammans. Jag hade endast 50 mil i benen och satt riktigt dåligt på cykeln. Efter brutal motvind i cirka 20 mil så rullade vi i mål på 11:43.

År 2015 – En vecka innan start gick min racer i bitar så jag stod på startlinjen med en lånecykel, en förkylning och ett dåligt knä. Alla dåliga ting är tre? Efter några mil hoppade sadeln ”ur led” och den fortsatte att göra det hela vägen in i mål. Jag cyklade med Team Rynkeby Täby men fick släppa klungan efter cirka 13 mil och rullade i mål på 13:01. En STOR besvikelse men jag tog mig i alla fall runt.

År 2016 – I bättre cykelform än någonsin. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och vila när den behöver och träna när den är i form för det. Jag har lärt mig att det är inte är hur många mil man har cyklat som räknas utan hur BRA milen man har cyklat faktiskt är. Kvalité före kvantitet. Jag har lärt mig att bålträning är oerhört viktigt. Jag har lärt mig att rätt inställningar på cykeln är A och O för att orka hela vägen och få med sig kraften i pedalerna i rätt riktning. Allting har känts så bra inför årets runda… Men hur gick det egentligen?

Vätternrundan 2016, en race report…

Strax efter 05:30 rullade jag mot start. Jag hade sovit halvkasst men det var inget som oroade mig. Tidigare rundor har jag startat på kvällen eller natten och cyklat helt utan sömn. Jag hade lyckats äta en stadig frukost i form av risifrutti, mackor, nutella, ägg och dryck. Kaffet hoppade jag dock denna morgon, det är inget kroppen vill ha när den ska cykla 30 mil. Jag var först till start i laget. Jag såg några cyklister med medaljer runt halsen, ”Oj, de har redan cyklat 30 mil och vi har inte ens startat” tänkte jag för mig själv. Kvart i sex började stora delar av laget att rulla in till startfållan. Alla var på gott humör. Vi kramades, peppade varandra, pratade om klädsel, vind och energi att äta och dricka längs vägen. Jag fick en bra känsla i magen, en känsla som sa att vi skulle fixa detta.

image23

Lagkamraten Anneli hade pannkakor i ramväskan, mycket kreativt!

Första milen var riktigt oroväckande, på flera olika sätt. Jag kände en stor osäkerhet i klungan, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på att vi kommer från olika delar av landet och tyvärr inte haft chans att köra ihop oss ordentligt. Kommunikationen var riktigt dålig, nästan obefintlig, tempot var lite för dåligt och det var flera i laget som droppade av bara efter några mil. En liten stress växte inne i mitt bröst men jag bet ihop, försökte peppa laget och hoppades på att detta bara var något tillfälligt.

Efter drygt 5 mil susade pappas Alnö Race Team sub9 förbi oss. Jag hejade glatt och pappa körde upp bredvid mig och frågade hur det gick. Jag svarade glatt att ”det går bra!” men jag förstod inte att det var pappa jag pratade med. Jag såg bara en ART-tröja i ögonvrån som susade förbi snabbt och tänkte att det är någon jag känner. Lite komiskt.

Bara några minuter efter Alnöcyklisternas framfart gick jag i backen. Vi drog på ganska hårt i en uppförskörning och det blev en stor lucka bakom mig. Jag vände mig om i toppen av backen för att se hur stor lucka vi hade. Precis då så skrek laget ”LUCKA” och lagkamraterna framför mig bromsade in. Jag hade blicken bakåt och rullade framåt samtidigt som farten bromsades in, mindre bra. Jag vände mig om och insåg att mitt framhjul var ruskigt nära ett annat bakhjul, men då var det försent. Jag körde in i bakhjulet på min kompis, sladdade till och gick i backen. Jag landade på höger sida. Jag slog i mitt knä, min arm, ansiktet och handen. Laget stannade, plockade upp mig och mina grejer. Eller, jag snarare flög upp från backen. Är det något jag har lärt mig av krascher så är det att man ska upp på benen så fort man kan och köra vidare utan att hinna tänka allt för mycket. Jag kände hur det snurrade till i huvudet som hade fått sig en smäll, någon i laget kom med mina GT-tabletter som hade rullat ut ur ramväskan och någon annan frågade ”hur gick det Sofia, är du okej?”. Jag minns knappt att jag svarade, jag minns bara att jag var uppe på cykeln illa kvickt och sa åt laget att trampa vidare. När jag kommit upp på cykeln igen och börjat rulla så såg jag att vänstra sidan av styret var böjt och pekade snett inåt. Jag fick först lite panik och tänkte ”faaan, cykeln är paj”. Men jag testade bromsen, den funkade, och jag insåg att det faktiskt gick att cyklade med ett böjt styre också. Med tre mil kvar till första depåstoppet så kändes det lugnt, då kunde vi böja tillbaka styret vid depån. Cykeln var intakt men det som oroade mig mest var att jag hade landat på mitt dåliga knä och kände att det ömmade. ”Fan, ska min Vätternrunda sluta efter 5 mil med en klantvurpa?” tänkte jag argt för mig själv. Det får inte sluta här och nu.

Efter cirka 8 mil rullade vi in på vårt första depåstopp. Jag fick kontakt med ett yngre par. Killen i paret hjälpte mig med styret, han ”knäckte” tillbaka det utan någon större ansträngning. Tjejen i paret drog fram två plåster till mina blödande fingrar. Vips! Jag och cykeln kände oss som nya. Knäet ömmade men inte på något oroväckande sätt, det kändes bara som en ytlig skada. Efter drygt 10 år med knäproblem och tre operationer så har jag och mitt högerknä lärt känna varandra väldigt bra, jag vet dock inte om det är något bra eller dåligt. Efter fyra minuters stopp så rullade vi vidare.

image24

Efter drygt tio mil kom det där fruktade regnet. Vi fick två rejäla skurar över oss. Sikten försvann och skorna fylldes med vatten. Det var tungt, kallt och frustrerande. Jag trodde att målet på under 11 timmar var kört och någon i laget mumlade ”sub12-gruppen är nog ikapp oss snart”. Gruppens humör var inte på topp men vi kämpade vidare. Vi tog det lugnt i nedförsbackarna på grund av den luriga halkan men trots detta så försvann hela mitt bakhjul när jag bromsade in. Jag lyckades dock, på något makalöst sätt, rädda upp det hela och rullade vidare. Kompisen bakom mig beskrev det som att jag mer eller mindre låg ner och hon trodde att det var kört, men skam den som ger sig! Mina reflexer var med mig.

Efter cirka 13-14 mil så hade vi depåstopp nummer två. Då tog kapten Malin från Borås ett bra snack med laget. Vi hade redan tappat 4 av 19 cyklister ur gruppen och hon frågade oss om vi ville pressa på och klara sub11-målet eller om vi skulle dra ner tempot och få med oss alla? Svaret var självklart, vi ska under 11 timmar! Alla i laget var eniga och vi lämnade depåstopp nummer två med ny energi och en känsla som sa ”vi är ett lag, vi fixar detta tillsammans”.

image25

Efter depåstopp nummer två så hände något i laget. Många fick ny energi och blev helt plötsligt starkare och kunde gå upp och dra i både med- och motvind. Nu hade vi bestämt oss på riktigt, vi ska fixa detta. Nu började vi cykla och peppa varandra som ett lag. Självförtroende växte och bidrog till en ökad hastighet. Vi låg och rullade i dryga 30 km/h mest hela tiden utan att behöva ligga på gränsen. Det kändes stabilt och jag njöt av vartenda tramptag. Cykelglädje, ni vet.

Sista depåstoppet gick undan. Jag kissade snabbt, drog i mig en bulle, lite saltgurka och blåbärssoppa. Vi rullade vidare mot mål med mindre än 10 mil kvar. Mina ben kändes fortfarande fräscha och kommunikationen inom laget fungerade mycket bättre. Vi drog förbi en ”grabbklunga” från Vallentuna CK och killen längst fram skrek ut ”Vafan grabbar, vi blir omkörda av tjejer”. Jag skrattade högt och drog på ännu hårdare. Den känslan är rätt så oslagbar. Jag älskar att cykla med ett gäng starka tjejer, ni är fantastiska brudar.

Sista milen var tunga men inte alls så tunga som jag hade förväntat mig. Jag kunde fortfarande ligga uppe och dra, något jag hade gjort hela vägen, och det kändes skönt att få bidra ordentligt till laget. För mig är det viktigt. Det blev dessutom ännu viktigare efter min vurpa. Jag skämdes lite, det var så onödigt och så klantigt. Tack och lov så drog jag inte med mig någon i fallet och jag blev inte påkörd av någon men ändå… Jag skämdes lite trots att jag vet att det kan hända vem som helst, det är så små marginaler.

När det var drygt en mil kvar fick vi ett kedjehopp och stannade till längs vägkanten. Men det gjorde ingenting. Vi hade gott om tid på oss för att klara sub11-målet och vi hade inte haft en enda punka längs hela vägen så det kändes hur lugnt som helst. Efter någon minut var problemet löst och vi rullade vidare mot mål.

Skylten ”10 kilometer” dök upp på höger sida och vi jublade högt och glatt i klungan. Vi tog fram vårt sista krut och drog på ännu hårdare.  Folk stod och hejade längs vägen och jag bara njöt. Njöt av känslan att vara på rull och att veta att vi har mindre än 1 mil kvar av 30. Vi har cyklat över 29 mil och jag känner mig pigg. Den känslan!

När vi närmade oss målgång så klev våra kaptener upp i topp och drog laget ända in i mål. Vi jublade, skrattade och skrek av glädje! En fantastisk målgång på alla sätt. Jag fick en medalj runt halsen, den finaste medaljen av mina fyra. Det blev personbästa i form av 10:23 vilket innebar att vi krossade vårt sub11-mål. Jag drog upp luren och ringde pappa. Han gratulerade mig och jag gratulerade honom, hans sub9-gäng hade rullat in på fantastiska 08:47. Det blev en fin revansch för oss båda. Jag hade, som jag nämnde ovan, oflyt förra året och pappa fick bryta. Nu kunde vi fira tillsammans och bara njuta av två fantastiska prestationer.

Sedan så har jag lärt mig att man ska tacka och jag vill tacka…

  • Pappa! Som både inspirerar och motiverar mig när det kommer till cyklingen. Han är en stor förebild och jag har alltid varit pappas flicka. TACK pappa, du är grym!
  • Laget i form av Team Sky Blue sub11! Utan er så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” på 10:23, det fixar man inte ensam. TACK för att ni kämpade hela vägen in i mål och inte gav upp efter en tuff start och en mindre rolig vurpa.
  • Min familj och min pojkvän som stöttar mig allt jag gör! Ni tror på mig och peppar mig i med- och motgångar och det är jag evigt tacksam över.
  • Alla mina cykelvänner som har stöttat och peppat mig och som vet hur tufft och samtidigt underbart det kan vara med cykling.
  • Alla mina vänner som inte vet någonting om cykling men som trots detta stöttar mig, orkar lyssna på mitt cykelprat och gillar mina ”cykeluppdateringar” på sociala medier.

image27