Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report

Bättre sent än aldrig, här kommer en race report för Sundsvall Classics 49 kilometer…

Jag kunde inte riktigt bestämma mig. 49 kilometer, 95 eller 200? Formen var osäker och med tanke på Polis-SM som väntar i september där sträckan är 30 kilometer så kändes 49 kilometer som det klokaste beslutet och ibland måste man vara klok. Jag visste inte vilka som skulle köra sträckan så jag var inställd på att köra själv och hoppades på en placering i toppskiktet.

30 minuter innan start så bestämde jag mig för att värma upp. Det brukar jag aldrig göra men med tanke på att en kortare sträcka väntade så kunde det vara klokt att vara varm i kroppen redan på start. Jag cyklade cirka 100 meter sen small det i bakdäcket. Tur i oturen. Tänk om det hade hänt under loppet, då hade jag varit körd. Jag rullade bort till starten där jag fick hjälp av grabbarna från Sportson med att byta däck, det var tydligen en stor reva i det. Sedan var jag redo för start.

Starten gick och jag tog täten. Jag var lite övertaggad och drog på ganska hårt i första backen. Jag vände mig om och insåg att jag hade tappat hela startfältet, jag var helt själv längst fram. Jag slog av på farten och hoppades på att någon skulle gå upp och dra men alla la sig bakom mig. Jag fick vinka fram cyklister för att få draghjälp men tempot var för långsamt så jag valde att lägga mig längst fram och dra. Det skulle jag inte ha gjort. Det var inte det minsta taktiskt. Jag skulle haft is i magen men det hade jag inte, jag var alldeles för övertaggad.

Efter några mil kom en lång backe och då gick jag mer eller mindre in i väggen, jag orkade inte haka på tätklungan. Jag svor några gånger men bestämde mig för att göra det bästa av situationen och bara köra för mig själv, mitt eget race. En tjej från Alnö Race Team som jag hade pratat med på start tappade också tätklungan och hon låg nu några hundra meter framför mig. Målet blev att cykla ikapp henne och ta rygg på henne. Sagt och gjort. Jag pressade på ganska bra och la mig bakom henne och samlade lite energi. Vi turades sedan om att dra och det rullade på riktigt fint. När halva loppet var kört så drog jag förbi henne och hon hamnade cirka 100 meter bakom mig. Vi cyklade igenom en rondell och då hörde jag hur det small bakom mig, det var tjejen från ART som gick i backen. Hon reste sig upp snabbt så jag valde att cykla vidare, hon såg ut att vara okej.

Nästa mål blev nu att cykla ikapp två grabbar framför mig som också hade tappat tätklungan. Sagt och gjort. Vi cyklade ihop några kilometer sen drog jag ifrån och var återigen ensam. Tätklungan syntes inte till och jag visste att jag aldrig skulle komma ikapp. Jag valde att pressa på så gott jag kunde och jag försökte att njuta av loppet, det gjorde jag också… Sen kom regnet. Och vilket jäkla regn det blev. Ett riktigt hällregn, det kändes nästan som hagel. Det avtog efter någon mil och sista milen blev en riktig njutarmil. Jag hade ingen aning om hur fort jag hade cyklat men jag hade gjort mitt bästa, synd bara att jag valde att dra på för hårt första milen… Det förstörde min plan för hela loppet, jag ville ju gå i mål med tätklungan. En spurtuppgörelse hade varit kul, men nu blev det inte så. Kanske nästa år?

Jag rullade i mål, blöt men glad. Jag tog emot min medalj och insåg att jag blev näst bästa tjej på sträckan. Det kändes kul, nästa år är jag dock gärna den bästa tjejen. Tävlingsmänniska som man är. Aldrig riktigt nöjd.

Det var ett fint lopp, trots regn och rusk. Jag rekommenderar det till alla som gillar vackra vyer och en del knixiga backar.

13901317_10154202014435310_2562608897349660740_n

13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13876430_10154201043100310_4106497523472752109_n

 

 

 

En nytändning – Sundsvall Classics & GMU

Jag skrev ett inlägg om att ”dippa” lite i sin träning efter Vätternrundan. Jag hade en lätt dipp och en semestervecka då jag mest åt, solade, badade och umgicks med nära och kära. Inget fel med det, absolut inte. Men jag vill inte tappa allt det fina flåset och den fina styrkan jag byggt upp under höst, vinter och vår. En månad efter Vätternrundan cyklade jag Bollnäsrundan. 10 mil med ett rullsnitt på cirka 32-33 km/h. Rekord för mig. Jobbigt, tufft och roligt. Efter Bollnäsrundan kom en ny dipp. Jag visste inte riktigt vad jag tränade inför och att veta det, att ha ett mål, det är SÅ viktigt för mig. Tävlingsmänniska som man är.

Men sen började kläderna sitta lite tightare, semestermagen gjorde sig till känna och cykeln började damma lite… Det kändes nästan som att den sneglade lite sorgset på mig från hallen. Nu låter detta värre än vad det är, men det är lite typiskt mig, dramaqueen som man är. Och jag har höga krav på mig själv. Jag vill prestera och jag vill ta hand om min kropp. Jag gillar att vara tränad och stark. Jag tycker om när kläderna sitter extra bra. De sitter fortfarande bra men något kilo mindre hade inte gjort ont. Nu låter jag nog sådär typiskt ”tjejig”, men jag är ju trots allt det… Tjej alltså.

Förra veckan fick jag ett ryck. Jag vet inte vad som hände men det var någon form av inre röst som sa åt mig att ta tag i ”skiten”, det vill säga träningen. Inte bara träningen dock, utan även kosten. Kosten är för mig den svåra biten. Jag är en liten godisgris som gärna tar tre chokladbitar istället för två. Jag älskar choklad. Och lösvikt. Mwaaaha. Älskar. Träningen gick bra men kosten gick… sådär. Det åkte ner några chokladkakor i korgen på ICA. Så lätt hänt efter en lång dag på jobbet. Man ska aldrig handla hungrig. Aldrig.

Träningen rullade dock på. Jag började till och med springa på löpbandet. Jag som HATAR löpning. Jag känner mig så långsam och det är så jobbigt att springa. Men jag sprang, inte så länge, men jag sprang. Och ganska snabbt. 12km/h. Bara några kilometer, men ändå. Och jag har fortsatt springa. Jag börjar nästan tycka att det är roligt, men bara nästan. Vad är det som motiverar mig? Förutom att bli snabbare, starkare och snyggare. Ja det är klart man vill bli snyggare, vilket man automatiskt blir när man tränar. Att säga något annat vore att ljuga, sådeså. Men vad motiverar mig, på riktigt? Vilket mål siktar jag mot nu? Jo, om knappt två veckor ska jag göra tester inför GMU. GMU som i Grundläggande Militärutbildning. Jag påbörjade värnplikten år 2009 men fick avbryta på grund av en gammal knäskada. Menisken rök och knäskålen hoppade ur led. Det gjorde ont. Jag grät och svor och grät lite till. Jag hatar att inte få avsluta saker jag påbörjat. Jag hatar att få lägga ner drömmar på grund av min knäskada. Först fotbollen och sedan försvaret. Vilket nederlag. Men nu är jag tillbaka. Läkaren sa att jag aldrig skulle kunna jobba som polis, tji fick läkarn’. Nu vill jag slå läkaren lite på näsan igen och alla andra som tvivlar på mig. När någon säger att jag inte kan så kan jag lite mer och lite bättre. Tack för det, alla tvivlare.

GMU är alltså en motivation. Min andra är Sundsvall Classics, ett cykellopp, som körs nu på lördag. Det blir en impulsresa hem till norr till helgen och det visade sig vara samma helg som Sundsvall Classics. Vilket flyt. Frågan är om jag ska köra 5, 10 eller 20 mil? Jag kan verkligen inte bestämma mig. Jag kommer nog bestämma mig på fredagkväll. No stress.

Kosten blir dock den största utmaningen. Nu har jag klarat mig utan godis en hel dag. Alltid något. Jag ska dessutom försöka att inte äta efter klockan 19:00, det ska tydligen vara bra att undvika föda senare på kvällen. Det har jag också klarat… I typ 23 minuter. Hah!

Jag kommer att hålla er uppdaterade under veckan, både när det kommer till träning och kost. Det ska bli spännande och se hur löpningen tar sig. Cykel blir det såklart också. Pärlan är klar på servicen nu. Hon har knakat lite läskigt på slutet men nu ska det vara fixat.

Vi ses ute på vägarna! Cykla snabbt, snyggt och SÄKERT.

13871840_10154188883685310_711913107_n

 

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

13695845_10154153129630310_1061726876_n 13695213_10154153129810310_447568548_n 13694980_10154153129695310_190865620_n 13735236_10154153129575310_1549089563_n 13734701_10154153129475310_490395028_n 13713357_10154153129530310_1677470050_n 13706230_10154153129910310_1613263351_n 13734823_10154153129725310_1492804632_n

”Tack för din anmälan Sofia!”

Tack själv Bollnäsrundan 2016. Den 16 juli blir det 99 kilometer med brudarna från Alnö Race Team. Tack brudar för att jag får vara en del av ert starka lag. Rullsnitt kommer ligga på 30+ och efter styrkebeskedet runt Vättern så känns det faktiskt lätt… Det vill säga om allt går som planerat. Om kroppen får vara frisk och hel, om cykeln inte strular, om vädret är med oss, osv. Det är det som är charmen med landsvägscykling, man vet aldrig vad som väntar eller hur det kommer att sluta. Det enda man kan göra är att förbereda sig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt, hoppas på det bästa och koppla på det där hårda pannbenet. Trampa, rulla och NJUT. Så låter min cykelfilosofi. Hur låter din?

Det känns härligt med ett nytt mål. En ny tävling…. Eller jag menar såklart motionslopp. Eller vad menar jag egentligen? Bra fråga. Jag vet i alla fall att det känns härligt att avbryta semester och vila med nya genomkörare på cykeln och på gymmet. Igår körde jag ett tungt styrkepass och lättare löpning, idag blev det ett tufft spinningpass med intervaller och imorgon kan det bli vad som helst. Svetten ska flöda, det ska smaka blod i munnen och benen ska skriiiika SLUTA. Men vad gör man då? Man fortsätter! Älskade cykling, älskade träning och älskade endorfiner. Vad vore livet utan er?

Vad har du för mål?

logo

 

Vätternrundan 2016 – Race report

Årets runda blev runda nummer fyra för mig.

image 22

År 2013 – Året då jag genomförde en Svensk Klassiker och köpte min första racer. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i och jag hade nog aldrig kunnat tro att jag tre år senare skulle stå på startlinjen för fjärde året i rad. En Svensk Klassiker fick mig att få upp ögonen för landsvägscykling och jag föll pladask. År 2013 skulle jag cykla med två vänner men den ena var sjuk och den andra skadad så det slutade med att jag och en av kompisarnas pojkvän stod på startlinjen tillsammans. Han fick bryta efter 13 mil på grund av ett dåligt knä så jag cyklade själv i 17 mil och rullade i mål på 13:20. Helt klart godkänt med tanke på att jag bara hade 60 mil i benen och inte hade en aning om vad jag gav mig in i.

År 2014 – Året då jag, pappa och syrrans man cyklade runt ”pölen” tillsammans. Jag hade endast 50 mil i benen och satt riktigt dåligt på cykeln. Efter brutal motvind i cirka 20 mil så rullade vi i mål på 11:43.

År 2015 – En vecka innan start gick min racer i bitar så jag stod på startlinjen med en lånecykel, en förkylning och ett dåligt knä. Alla dåliga ting är tre? Efter några mil hoppade sadeln ”ur led” och den fortsatte att göra det hela vägen in i mål. Jag cyklade med Team Rynkeby Täby men fick släppa klungan efter cirka 13 mil och rullade i mål på 13:01. En STOR besvikelse men jag tog mig i alla fall runt.

År 2016 – I bättre cykelform än någonsin. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och vila när den behöver och träna när den är i form för det. Jag har lärt mig att det är inte är hur många mil man har cyklat som räknas utan hur BRA milen man har cyklat faktiskt är. Kvalité före kvantitet. Jag har lärt mig att bålträning är oerhört viktigt. Jag har lärt mig att rätt inställningar på cykeln är A och O för att orka hela vägen och få med sig kraften i pedalerna i rätt riktning. Allting har känts så bra inför årets runda… Men hur gick det egentligen?

Vätternrundan 2016, en race report…

Strax efter 05:30 rullade jag mot start. Jag hade sovit halvkasst men det var inget som oroade mig. Tidigare rundor har jag startat på kvällen eller natten och cyklat helt utan sömn. Jag hade lyckats äta en stadig frukost i form av risifrutti, mackor, nutella, ägg och dryck. Kaffet hoppade jag dock denna morgon, det är inget kroppen vill ha när den ska cykla 30 mil. Jag var först till start i laget. Jag såg några cyklister med medaljer runt halsen, ”Oj, de har redan cyklat 30 mil och vi har inte ens startat” tänkte jag för mig själv. Kvart i sex började stora delar av laget att rulla in till startfållan. Alla var på gott humör. Vi kramades, peppade varandra, pratade om klädsel, vind och energi att äta och dricka längs vägen. Jag fick en bra känsla i magen, en känsla som sa att vi skulle fixa detta.

image23

Lagkamraten Anneli hade pannkakor i ramväskan, mycket kreativt!

Första milen var riktigt oroväckande, på flera olika sätt. Jag kände en stor osäkerhet i klungan, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på att vi kommer från olika delar av landet och tyvärr inte haft chans att köra ihop oss ordentligt. Kommunikationen var riktigt dålig, nästan obefintlig, tempot var lite för dåligt och det var flera i laget som droppade av bara efter några mil. En liten stress växte inne i mitt bröst men jag bet ihop, försökte peppa laget och hoppades på att detta bara var något tillfälligt.

Efter drygt 5 mil susade pappas Alnö Race Team sub9 förbi oss. Jag hejade glatt och pappa körde upp bredvid mig och frågade hur det gick. Jag svarade glatt att ”det går bra!” men jag förstod inte att det var pappa jag pratade med. Jag såg bara en ART-tröja i ögonvrån som susade förbi snabbt och tänkte att det är någon jag känner. Lite komiskt.

Bara några minuter efter Alnöcyklisternas framfart gick jag i backen. Vi drog på ganska hårt i en uppförskörning och det blev en stor lucka bakom mig. Jag vände mig om i toppen av backen för att se hur stor lucka vi hade. Precis då så skrek laget ”LUCKA” och lagkamraterna framför mig bromsade in. Jag hade blicken bakåt och rullade framåt samtidigt som farten bromsades in, mindre bra. Jag vände mig om och insåg att mitt framhjul var ruskigt nära ett annat bakhjul, men då var det försent. Jag körde in i bakhjulet på min kompis, sladdade till och gick i backen. Jag landade på höger sida. Jag slog i mitt knä, min arm, ansiktet och handen. Laget stannade, plockade upp mig och mina grejer. Eller, jag snarare flög upp från backen. Är det något jag har lärt mig av krascher så är det att man ska upp på benen så fort man kan och köra vidare utan att hinna tänka allt för mycket. Jag kände hur det snurrade till i huvudet som hade fått sig en smäll, någon i laget kom med mina GT-tabletter som hade rullat ut ur ramväskan och någon annan frågade ”hur gick det Sofia, är du okej?”. Jag minns knappt att jag svarade, jag minns bara att jag var uppe på cykeln illa kvickt och sa åt laget att trampa vidare. När jag kommit upp på cykeln igen och börjat rulla så såg jag att vänstra sidan av styret var böjt och pekade snett inåt. Jag fick först lite panik och tänkte ”faaan, cykeln är paj”. Men jag testade bromsen, den funkade, och jag insåg att det faktiskt gick att cyklade med ett böjt styre också. Med tre mil kvar till första depåstoppet så kändes det lugnt, då kunde vi böja tillbaka styret vid depån. Cykeln var intakt men det som oroade mig mest var att jag hade landat på mitt dåliga knä och kände att det ömmade. ”Fan, ska min Vätternrunda sluta efter 5 mil med en klantvurpa?” tänkte jag argt för mig själv. Det får inte sluta här och nu.

Efter cirka 8 mil rullade vi in på vårt första depåstopp. Jag fick kontakt med ett yngre par. Killen i paret hjälpte mig med styret, han ”knäckte” tillbaka det utan någon större ansträngning. Tjejen i paret drog fram två plåster till mina blödande fingrar. Vips! Jag och cykeln kände oss som nya. Knäet ömmade men inte på något oroväckande sätt, det kändes bara som en ytlig skada. Efter drygt 10 år med knäproblem och tre operationer så har jag och mitt högerknä lärt känna varandra väldigt bra, jag vet dock inte om det är något bra eller dåligt. Efter fyra minuters stopp så rullade vi vidare.

image24

Efter drygt tio mil kom det där fruktade regnet. Vi fick två rejäla skurar över oss. Sikten försvann och skorna fylldes med vatten. Det var tungt, kallt och frustrerande. Jag trodde att målet på under 11 timmar var kört och någon i laget mumlade ”sub12-gruppen är nog ikapp oss snart”. Gruppens humör var inte på topp men vi kämpade vidare. Vi tog det lugnt i nedförsbackarna på grund av den luriga halkan men trots detta så försvann hela mitt bakhjul när jag bromsade in. Jag lyckades dock, på något makalöst sätt, rädda upp det hela och rullade vidare. Kompisen bakom mig beskrev det som att jag mer eller mindre låg ner och hon trodde att det var kört, men skam den som ger sig! Mina reflexer var med mig.

Efter cirka 13-14 mil så hade vi depåstopp nummer två. Då tog kapten Malin från Borås ett bra snack med laget. Vi hade redan tappat 4 av 19 cyklister ur gruppen och hon frågade oss om vi ville pressa på och klara sub11-målet eller om vi skulle dra ner tempot och få med oss alla? Svaret var självklart, vi ska under 11 timmar! Alla i laget var eniga och vi lämnade depåstopp nummer två med ny energi och en känsla som sa ”vi är ett lag, vi fixar detta tillsammans”.

image25

Efter depåstopp nummer två så hände något i laget. Många fick ny energi och blev helt plötsligt starkare och kunde gå upp och dra i både med- och motvind. Nu hade vi bestämt oss på riktigt, vi ska fixa detta. Nu började vi cykla och peppa varandra som ett lag. Självförtroende växte och bidrog till en ökad hastighet. Vi låg och rullade i dryga 30 km/h mest hela tiden utan att behöva ligga på gränsen. Det kändes stabilt och jag njöt av vartenda tramptag. Cykelglädje, ni vet.

Sista depåstoppet gick undan. Jag kissade snabbt, drog i mig en bulle, lite saltgurka och blåbärssoppa. Vi rullade vidare mot mål med mindre än 10 mil kvar. Mina ben kändes fortfarande fräscha och kommunikationen inom laget fungerade mycket bättre. Vi drog förbi en ”grabbklunga” från Vallentuna CK och killen längst fram skrek ut ”Vafan grabbar, vi blir omkörda av tjejer”. Jag skrattade högt och drog på ännu hårdare. Den känslan är rätt så oslagbar. Jag älskar att cykla med ett gäng starka tjejer, ni är fantastiska brudar.

Sista milen var tunga men inte alls så tunga som jag hade förväntat mig. Jag kunde fortfarande ligga uppe och dra, något jag hade gjort hela vägen, och det kändes skönt att få bidra ordentligt till laget. För mig är det viktigt. Det blev dessutom ännu viktigare efter min vurpa. Jag skämdes lite, det var så onödigt och så klantigt. Tack och lov så drog jag inte med mig någon i fallet och jag blev inte påkörd av någon men ändå… Jag skämdes lite trots att jag vet att det kan hända vem som helst, det är så små marginaler.

När det var drygt en mil kvar fick vi ett kedjehopp och stannade till längs vägkanten. Men det gjorde ingenting. Vi hade gott om tid på oss för att klara sub11-målet och vi hade inte haft en enda punka längs hela vägen så det kändes hur lugnt som helst. Efter någon minut var problemet löst och vi rullade vidare mot mål.

Skylten ”10 kilometer” dök upp på höger sida och vi jublade högt och glatt i klungan. Vi tog fram vårt sista krut och drog på ännu hårdare.  Folk stod och hejade längs vägen och jag bara njöt. Njöt av känslan att vara på rull och att veta att vi har mindre än 1 mil kvar av 30. Vi har cyklat över 29 mil och jag känner mig pigg. Den känslan!

När vi närmade oss målgång så klev våra kaptener upp i topp och drog laget ända in i mål. Vi jublade, skrattade och skrek av glädje! En fantastisk målgång på alla sätt. Jag fick en medalj runt halsen, den finaste medaljen av mina fyra. Det blev personbästa i form av 10:23 vilket innebar att vi krossade vårt sub11-mål. Jag drog upp luren och ringde pappa. Han gratulerade mig och jag gratulerade honom, hans sub9-gäng hade rullat in på fantastiska 08:47. Det blev en fin revansch för oss båda. Jag hade, som jag nämnde ovan, oflyt förra året och pappa fick bryta. Nu kunde vi fira tillsammans och bara njuta av två fantastiska prestationer.

Sedan så har jag lärt mig att man ska tacka och jag vill tacka…

  • Pappa! Som både inspirerar och motiverar mig när det kommer till cyklingen. Han är en stor förebild och jag har alltid varit pappas flicka. TACK pappa, du är grym!
  • Laget i form av Team Sky Blue sub11! Utan er så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” på 10:23, det fixar man inte ensam. TACK för att ni kämpade hela vägen in i mål och inte gav upp efter en tuff start och en mindre rolig vurpa.
  • Min familj och min pojkvän som stöttar mig allt jag gör! Ni tror på mig och peppar mig i med- och motgångar och det är jag evigt tacksam över.
  • Alla mina cykelvänner som har stöttat och peppat mig och som vet hur tufft och samtidigt underbart det kan vara med cykling.
  • Alla mina vänner som inte vet någonting om cykling men som trots detta stöttar mig, orkar lyssna på mitt cykelprat och gillar mina ”cykeluppdateringar” på sociala medier.

image27

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

… men det kan bli bra ändå, till och med bättre.

”Laga efter läge”

Jag hade en ”sista-vecka-plan” inför Vätternrundan men den planen gick i stöpet efter två övertidspass i form av halvnätter på jobbet samt en gammal knäskada som gjort sig tillkänna. Omfall i planeringen och den nya planen blev att laga efter läge.

Lördagens planerade långtur på 12-13 mil blev istället 4 mil i motvind och regn samt ett rehabpass för mitt knä och lite bålövningar på gymmet.

Söndagens planerade tur på cirka 4-5 mil blev istället 2 lätta ”njutarmil” innan halvnatten på jobbet.

Idag vaknade jag sent och med en trötthet i kroppen som heter duga. Jag känner mig lite sliten, inte sliten som i sjuk utan bara sliten som i sliten. Benen har känts tunga och tröga de senaste cykelpassen och mitt knä har protesterat så det kanske är vila jag behöver? Jag tror det, men jag vet inte. Hur ska man veta? Jag funderar på att köra ett spinning- och/eller ett yogapass idag. Jag känner inte för att hoppa upp på racern och är det något jag har lärt mig så är det att man ska träna det man känner för. Cykelglädjen kan lätt försvinna om man tvingar sig själv upp på racern när både kropp, knopp och hjärta säger NEJ.

Imorgon blir det en tur på racern, förhoppningsvis så är kroppen lite gladare på mig efter dagens aktiva vila.

Onsdag, inlämning av cykeln för ”Vätternservice” vilket innebär att det blir ett pass på gymmet istället och det lutar åt ett spinningpass.

Torsdag, packa och rulla några lätta mil på cykeln bara för att se så att den rullar fint efter servicen.

Fredag, avresa! Mot Motala och den stora ”pölen”.

Lördag, VÄTTERNRUNDAN! Start 06:04 på morgonen.

Söndag, slut som artist.

Ja, där har ni min plan B. Man måste alltid ha en plan B, gärna en plan C också. Man vet aldrig vad som händer i livet och med kropp och knopp. Jag är tack och lov en person som gillar omfall, ”laga efter läge” är ett av mina favorituttryck, mycket på grund av att livet i stort handlar mycket om att laga efter läge. Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Jag är positiv in i det sista och är övertygad om att min kropp kommer att fungera fint på lördag, den behöver bara vila och lätt träning i några dagar för att komma tillbaka ännu starkare än innan. Kroppen, jag tror på dig!

Apropå Vättern och förberedelser. Den senaste veckan så har jag inhandlat energi till rundan och jag har lånat en damsadel från min cykelhandlare Mantra Sport för att sitta behagligare och därmed slappna av mer och få mindre ont i kroppen, framför allt axlarna. Lånet av sadeln kommer att sluta med ett köp. Min rumpa får mer och bättre plats på damsadeln och jag känner direkt att min kropp slappnar av på ett bättre sätt. Det är vågat att byta sadel en vecka innan Vättern, jag vet, men det är verkligen värt det med tanke på hur mycket bättre jag sitter på den nya sadeln.

Tidigare Vätternrundor så har jag köpt Enervits ”Vätternpaket” och det har fungerat helt okej men det är för sötsliskigt för min smak och min mage har varit lite för orolig under rundan så i år har jag bytt till SiS och Zipvit, deras produkter är inte lika sötsliskiga och jag tror att det kommer att underlätta för min kära mage.

Ja, nu börjar jag känner mig Vätternredo på riktigt. Jag har cyklat över 150 mil, jag har vilat när kroppen har behövt det och jag har sovit och ätit mycket bättre än vad jag gjorde förra våren. Kost och sömn måste vara i balans för att träningen ska ge det resultat man eftersträvar, det är dock lättare sagt än gjort att få kost och sömn att fungera.

Efter förra årets stress och press så har jag verkligen försökt att hitta en balans i livet, inte bara när det kommer till cyklingen. Jag tror att jag har lyckats med balansen och jag hoppas verkligen att det kommer att ge resultat på Vättern och att sub11 kommer att bli en lagom plågsam resa runt Vättern. Jag har fått höra att jag borde köra sub10 istället men jag tror starkt på att sub11 blir bra för mig det här året, jag vill inte lägga ribban för högt och på så sätt ta död på njutningen. Det handlar ju trots allt om att må bra och njuta, det handlar inte bara om att prestera och leverera i form av bra tider. Jag tycker dock att en tid under 11 timmar är en riktigt bra tid, men jag är inte nöjd med det. Det kommer fler år och nästa år är mitt mål sub10, men det tar vi då. Nu är nu. Ett steg i taget.

Avslutningsvis bjuder jag på ett litet bildregn. Energi i form av Sis och Zipvit, sadelbyte (till höger ser ni min nya sköna och snygga damsadel), cykelkaoset som man ramlar in i när man kommer in i min lägenhet (Välkommen, här bor det en cyklist!), lördagens fikatur till Linnés Hammarby i motvind och spöregn och en bild på mig ute i det fria.

Kram på er! Cykla snabbt, snyggt och SÄKERT.

image4 image1 image2 image3 image5

En vecka till Vätternrundan – Hur gör du? Hur gör djur?

”Trampa,

Trampa,

Överlev.”

En vecka kvar till Vätternrundan, eller för mig är det drygt en vecka för att vara exakt. Startskottet för Team Sky Blues sub11-lag går klockan 06:04 på lördag morgon. En löjligt bra starttid med tanke på förra året då vi startade vid 12 på kvällen och året innan det då vi startade vid 20-tiden på kvällen. Det är något magiskt med att cykla hela natten men det är fruktansvärt jobbigt och slitsamt. Kroppen är inte gjord för att vara vaken på natten, speciellt inte sittandes på en cykel, trampandes 30 mil runt en stor pöl.

Den där älskade, hatade, fantastiska och fruktade pölen. Pölen som vi alla känner till som Vättern. Hur gör du med en vecka kvar till start? Hur gör djur? Cyklister är ett flockdjur men vi agerar säkerligen väldigt olika inom denna flock. Jag läser mycket bloggar och artiklar om hur man bör agera och inte agera sista veckan innan Vättern men jag försöker att agera mer på min egen erfarenhet och mindre på tips från skribenter av olika rang och med olika klang. Det blir trots allt min fjärde Vätternrunda i år så jag vill tro att jag har lite koll på läget… Men med Vättern så vet man aldrig, det kan hända vad som helst under 30 mil. Och då menar jag vaaad som helst.

Hur ser min plan ut kommande vecka?

Imorgon, lördag – Ensamtur från Uppsala till omtalade fiket Drömkåken och sedan tillbaka. Det blir cirka 12-13 mil totalt. Det sista längre passet innan pölen.

Söndag – Ett kortare pass på förmiddagen, cirka 4 mil, för att cykla ur benen efter lördagen pass. På kvällen blir det styrketräning och rehab för mitt knä på gymmet. Jag har slarvat med rehabträningen och det är INTE bra. Skärpning Sofia, skärpning.

Måndag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Tisdag – Lättare styrketräningspass och rehab på gymmet.

Onsdag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Torsdag – PACKA och cykla ett lättare pass, cirka 3 mil, om jag hinner.

Fredag- Bilresa till Motala, lättare pass på kvällen bara för att bli av med stelheten från bilresan.

Lördag- VÄTTERNRUNDAN, startskottet går 06:04. Wihohohohho! *peppad och nervös*

Söndag – Slagen hjälte.

Jag tycker att planen känns lovande och jag känner mig stark med mina 150 mil i benen. Det enda som oroar mig något är att min gamla knäskada gjorde sig tillkänna under cykelpasset i onsdags. Men jag försöker tänka att jag tog mig runt Vättern på dryga 12 timmar förra året och då var knäet paj, jag fick låna en cykel som hade en sadel som hoppade ”ur led” x antal gånger under rundan och jag hade dessutom en riktig läskig hosta… Men det gick ju det också. Fast det var ingen trevlig åktur. Sista tio milen cyklade jag nästan bara med ett ben kändes det som. Jag hade så ont i det högra knäet. Och jag svor över cykeln. Min cykel, som inte kunde närvara runt pölen, hade susat av biltaket ute på motorvägen en vecka innan Vätternrundan så det kom inte på fråga att jag skulle cykla på den. Nog om Vättern 2015, det var en stor besvikelse på alla sätt och jag VET att årets runda kommer att bli tusen gånger bättre. TUSEN och MILJONER. Det har jag bestämt.

Hur ser din sista träningsvecka innan Vätternrundan ut?

Jag avslutar inlägget med en text som jag skrev precis efter förra årets målgång på Vättern och en bild på mig och Tina precis innan start. Jag älskar den där bilden! Texten är dock inte lika älskvärd…

”Här står jag med ett leende på läpparna och tårar i ögonen. Konstigaste Vätternrundan hittills. Första 13 milen strulade min sadel men jag cyklade med laget i klungan. Sen skrek knäet av smärta och min hosta blev bara värre. Jag och en annan skadad och tapper soldat i laget släppte klungan och cyklade tillsammans i 7 mil. Vi kramades, grät av smärta och besvikelse, taggade varandra och fick tillbaka energi efter långa vilopauser. Sista 10 drog jag iväg själv och sket i pauserna och rullade på löjligt bra. Knäet gjorde ont men inte mer än vanligt. Gick i mål, ledsen av flera anledningar. Var först bara arg och besviken men efter några djupa andetag och perspektiv på det hela så är jag mer än nöjd. Jag bet ihop och visade för mig själv hur mentalt stark jag är när det krävs. Jag borde inte ha cyklat med tanke på att kroppen inte varit helt 100 på slutet men nu står jag här.”

11391322_10153287577740310_7656482806505072206_n

Smérundan 104 km – Race Report

”Life is like riding a bicycle,

To keep your balance you must keep moving”

Här kommer en kort race report från Smérundan i Eskilstuna den 28 maj…

Allting löste sig i sista stund. Jag som varken har bil eller cykelresväska trodde först inte att jag skulle kunna delta i Smérundan. Jag tittade på cykelresväskor på nätet som jag skulle kunna köpa, packa ner cykeln i och ta med på tåget men den enda väskan som var i min prisklass var slutsåld. Det är dyrt med cykelresväskor, väldigt dyrt. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig till Eskilstuna med min cykel, jag ville så gärna cykla Smérundan. Jag postade ett litet rop på hjälp på Facebook och då kom lösningen på problemet i form av min cykelhandlare Mantra Sport. Jag fick låna en stor cykelresväska och kunde packa ner pärlan och ta med henne på tåget. Ja, det är en hon. Det var en ganska märklig känsla att gå runt med sin cykel hängandes på axeln, helt otroligt egentligen. Tack till Mantra Sport, ni är grymma. Men nog om väskor, nu till loppet…

Jag sov skit under natten. Det var fest utanför sovrummet, ett gäng brudar skrek och kacklade som bara brudar kan. Jag bet mig själv i tungan, vred och vända på mig x antal gånger och fick efter många om och men några timmars sömn. Frukost, klövervaselin mellan benen och på med TSB-kläderna… Nu började det där härliga pirret infinna sig, ni vet det där pirret som alltid infinner sig inför ett lopp. Jag vet, det är bara ett motionslopp men i mitt huvud så är det tävling när nummerlappen åker på. Det bara är så. Jag är tävlingsmänniska och kan inte tänka på något annat sätt.

Min fina pojkvän följde med mig bort till starten och gav mig den där extra lilla energin som jag behövde inför starten. Vi var ett gäng på cirka 45 cyklister som stod på startlinjen. Jag kände ingen av deltagarna, jag visste inte hur bansträckningen såg ut, jag kände mig helt klart rätt så vilsen. Men det är något härligt med att inte veta vad man ger sig in i och att kasta sig ut i det okända. Det handlar om att utmana sig själv. Det enda jag kunde tänka var ”hoppas att jag hittar några att köra med, ett gäng som håller mitt tempo”.

Starten gick och jag hamnade helt själv mellan två stora klungor. ”Fan” svor jag tyst för mig själv. Det var precis det jag hade fruktat mest på startlinjen, att få cykla själv i drygt 10 mil. Klungan framför mig brakade på i ett ruskigt tempo, där hade jag inte en chans att haka på. Klungan bakom mig körde lite för lugnt så jag valde att köra själv men efter några kilometer så insåg jag att det var ohållbart. Jag valde att invänta klungan bakom mig. Jag frågade snällt om jag fick köra med dom och fick svaret att jag gärna fick ligga längst bak i klungan och agera grindvakt men jag fick inte cykla med i klungan. Det kändes lite surt, såklart, jag ville också ligga längst fram och dra… Men jag accepterade och respekterade deras svar. De tränade inför Vättern och ville såklart inte ha några oäktingar med i klungan.

Jag och tre karlar, som också var oäktingar, låg bakom den stora klungan och gled med… Eller ”fulåkte” som jag brukar kalla det. Tempot var till en början helt okej men efter en stund så började mina ben bli rastlösa. Eter cirka 3 mil och det första depåstoppet så valde jag och de andra tre oäktingarna att bilda en egen klunga och drog på i ett högre tempo. ”Vi får se om vi kommer ikapp er” sa en man i klungan som vi lämnade. Jag flinade och tänkte ”Inte en chans”. Det han sa fick hornen i min panna att växa ut ytterligare en bit. Tävlingshornen, ni vet.

Kilometrarna rullade på i det vackra landskapet och jag kände mig fräsch i kroppen. Benen svarade bra och jag lyckades både hänga på och dra karlarna. Med cirka 3 mil kvar så gick en av karlarna in i den kända väggen och han sa med andan i halsen (och antagligen brännande ben) att vi kunde köra vidare utan honom. Sagt och gjort. Tre tappra kvar i en motvind som bet i riktigt hårt mot slutet. Jag och den äldsta herren (jag tror att han hette Tommy?) försökte haka på Håkan (jag tror att det var ditt namn?) men han var pumpade på som en maskin så vi valde att släppa. Två tappra kvar. Jag och Tommy, en man i 70-årsåldern som har kört 16 Vätternrundor. En gammal man med en imponerande fysik, ett rejält pannben och en mycket trevlig och ödmjuk framtoning. Vi pratade om livet och gnetade på i motvinden. Livet är fint stunder som dessa, det är svårt att sätta ord på alla känslor som infinner sig i kroppen. Man känner sig så levande, så fri och så stark… Men samtidigt så svag. Benen värker och rumpan ömmar. Med en mil kvar till mål så försvann dock all smärta, då fanns det bara utrymme för njutning.

Jag och Tommy passerade mållinjen tillsammans, sida vid sida. Jag vill skriva hand i hand men riktigt så var det inte. Men det var en fin känsla, på många olika sätt. Jag tror dessutom att jag rullade in som näst bästa tjej vilket bidrog till en ännu finare känsla. Jag vet, det är ingen tävling på pappret, men för mig så var det viktigt med placeringen. Lite tävling är det alltid, trots att vi kallar det för motionslopp. En nummerlapp skriker tävling och då skriker mitt huvud också tävling. Punkt slut.

Eller riktigt slut är det inte än. Jag vill avsluta med att tacka Team Sméstan för ett mycket fint arrangemang. En vacker runda med bra backar och fina vägar, många funktionärer med tanke på få deltagare och dessutom gofika efter målgång. TACK ska ni ha, mycket bra styrt!

Här kommer två bilder från rundan…

Den övre är på mig och Tommy, mannen som cyklade med mig hela vägen in i mål.

Den nedre är på mig, Tommy och Håkan som pumpade på som en maskin mot slutet och drog ifrån sista milen.

Till Tommy och Håkan: Tack för fint cykelsällskap och…

Jag ber om ursäkt om Tommy och Håkan inte är era namn! Haha

20160528_110657 IMG_0332

… och nej, klungan som vi lämnade körde inte ikapp oss. Viktigt! 😉

Träningsläger på Wenngarn med TSB

”Tjejer kan”

Hej och hå vad tiden går. Dagarna bara susar förbi och Vätternrundan 2016 närmar sig med stormsteg. Jag tänkte skriva några rader om helgens träningsläger på Wenngarn med tjejerna från Team Sky Blue. Och precis som citatet ovan säger så kan tjejer. Jag är stolt över att vara tjej, cyklande tjej dessutom. Vi var 60 stycken  TSB-tjejer med Susanne Ljungskogen i spetsen som spenderade helgen tillsammans på Wenngarn för att cykla, lära oss mer om cykling, äta gott, umgås och bara njuta av livet.

Träningslägret kickade igång på lördagmorgon klockan 10. Jag och två tjejer från Uppsala valde att cykla till Wenngarn, en sträcka på cirka tre mil, så vi var uppe med tuppen. Ambitiöst och duktigt tyckte de andra tjejerna, härligt med en bra uppvärmning tyckte jag. Vi var framme på Wenngarn redan vid klockan 09 på morgonen så vi sörplade i oss några koppar kaffe innan det var dags för dagens första punkt på schemat, en föreläsning om kost och träning med dietisten Sanna. En mycket givande föreläsning om kroppens energibalans, näringsämnen, kroppens energiförråd, tallriksmodellen och mycket annat matnyttigt. Efter Sannas föreläsning så pratade TSB-ledaren Milla om ledarskap och hur en bra ledare ska agera i och för gruppen, även detta en mycket givande föreläsning.

Efter föreläsningarna och en smaskig bönsmoothie så käkade vi lunch och fyllde på depåerna innan dagens höjdpunkt… cyklingen! Jag valde att köra med grupp 1 (rullsnitt 28-30 km/h) med Susanne Ljungskog och ”Smack-Anna” som ledare. Anna visade vägen, Susanne styrde upp klungan och vi andra trampade och njöt. Det blev en fin runda på dryga 8 mil i krokarna runt Arlanda och Märsta. Efter cyklingen så fikade vi, kacklade som bara kvinnor kan, tog en dusch och gjorde oss redo för tipsrundan. Tipsrundan gick inge vidare för mitt lag men det gjorde ingenting, vi fick se stora delar av Wenngarns fantastiska område och det kompenserade för det dåliga resultatet. Efter tipsrundan åt vi trerätters och efter maten så rullade vi i säng.

Andra och sista dagen startade med något av det bästa jag vet, frukostbuffé! Jag åt och njöt och åt lite till sen så smörjde jag in rumpan med klövervaselin och hoppade ner i cykelkläderna. Dagens cykeltur toppade lördagens cykeltur. Varför? Jo, vi hann med cykelfika på Linnés Hammarby och det var ett riktigt smultronställe med fikabröd som heter duga. Dit ska jag cykla igen, minst en gång denna sommar. Vi tog en gruppbild bland de vackra träden sen cyklade vi tillbaka till Wenngarn för återsamling och en sista måltid ihop innan hemgång. Efter ganska prick 9 mil så kom vi tillbaka till Wenngarn. Vi åt en god lunch, Susanne höll ett trevligt avslutningstal, vi fick goodiebags (älskar’t!) sedan cyklade jag och Sofia hem till Uppsala i ett ruskigt bra tempo. Jag tror att vi snittade runt 32-33, vilket är väldigt bra för bara två personer på den sträckan.

Det var en kort sammanfattning av två fantastiskt dagar med ett härligt gäng TSB-brudar! Det bästa med helgen var att jag fick cykla ihop med några Boråsbrudar som ska cykla i min sub11-grupp runt Vättern. Det är alltid skönt att hinna köra ihop sig lite och lära känna varandra innan man ska cykla runt ”pölen”. Det är trots allt 30 mil man ska cykla tillsammans i en etapp och det är minst sagt krävande, det är inget man bara gör. Det krävs förberedelse i form av träning, både x antal mil i benen och den mentala biten.

Nu ska jag avrunda, imorgon drar jag till Eskilstuna för på lördag väntar Smérundan 104 kilometer. Spännande med ett nytt motionslopp!

Hej så länge! Cykla säkert, snabbt och snyggt.

13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n

Gruppfoto av ”snabbgruppen” efter målgång dag två. Mig ser ni i mitten i den gula TR-hjälmen.

13221442_1209193755757618_3693407654805909640_n Susanne, Frida och Sofia vid Lunda Livs.

Skandisloppet LVG 2016 – Race Report

”Lyssna till ditt hjärta”

Efter en magisk vecka på Mallorca där jag lyckades samla på mig 65 mil och x antal höjdmeter så kom jag tillbaka till Sverige, jobb och rutiner. Borta bra men hemma bäst. Kroppen svarade fruktansvärt (och förvånansvärt) bra på den tuffa träningen på Mallis men kroppen fick nog en liten chock för efter några dagar på hemmaplan bröt en riktig dunderförkylning ut. Med bara några dagar kvar till Skandisloppet och 167 kilometer på landsvägscykeln så började jag känna en lätt frustration och stress. Jag som hade hoppats på att leverera och prestera på topp efter en perfekt uppladdning på Mallis, men det blir inte alltid som man har tänkt sig… men det kan bli bra ändå.

Jag velade in i det sista. Köra? Inte köra?

Jag låg och googlade på ”kan man träna med förkylning?” och ”hjärtmuskelinflammation” kvällen innan loppet. Jag vet att man inte ska träna med en förkylning, man måste lyssna till sitt hjärta, men febern hade försvunnit och det halsonda likaså. Det enda som hängde kvar var en rejält snorig näsa och jag vet att det är okej att träna trots detta, det gäller bara att försöka ta det hyfsat lugnt och inte bli alltför andfådd. Efter lite googlande så bestämde jag mig för att sova på saken och ta ett beslut på plats, det vill säga precis innan loppet.

Jag vaknade tidigt, redan vid 05:20. Täppt näsa. Trött kropp. Men ändå taggad. Jag drack varm mjölk med ingefära till frukosten för att kroppen skulle få en skön kick. Några mackor och en snickers slank också ner. Snickers ska man äta innan ett längre lopp på cykeln, punkt slut.

Jag rullade iväg mot Slottet, nummerlappsutdelningen, starten och Team Sky Blue. Jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället för 167 kilometer. Inte ett lätt beslut för en vinnarskalle (och tjurskalle) som jag är. Inte lätt när man har mentalt förberett sig för en längre sträcka men måste lyssna på kroppen och tänka om. Det är inte lätt att lyssna på kroppen och hjärtat när hjärnan vill så mycket mer. Men det gäller att vara klok. Man har bara en kropp och den måste man ta hand om.

TSB-gänget som körde 85 kilometer hade inte satt upp något mål med loppet utan tänkte bara cykla efter ”alla-ska-med-tempo”. Det lät som en lagom utmaning för mig och min snoriga näsa, jag antog utmaningen. Jag fick helt enkelt sänka ribban och tänka bort allt som hade med hastighet och tid att göra. Inte lätt för en tävlingsmänniska, men oerhört nyttigt.

Loppet gick helt klart över förväntan. Backarna (guppen?) längs bansträckningen kändes nästan obefintliga efter bergen man bestigit på Mallis. När jag cyklade Skandisloppet 85 kilometer för två år sedan så tyckte jag att några av backarna var jobbiga, nu nästan flyger jag upp för dom. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina egna gränser hela tiden. Det är fantastiskt vad kroppen faktiskt klarar av. Hård träning och disciplin ger goda resultat. Ingenting kommer gratis. Bra saker tar tid. Klyscha på klyscha. Jag älskar klyschor. Jag är en vandrande klyscha. Men nog om klyschor.

Efter cirka halva loppet var det ett depåstopp vid Wenngarn och jag kände mig knappt ansträngd, trots snoret som rann. Det var ett mycket behagligt tempo i gruppen och trots motvind så svarade kroppen mycket positivt när jag låg längst fram i klungan och drog. Benen var starka och det mentala var i balans. Det är cykellycka mina vänner. Riktig cykellycka. Några i gruppen droppade av längs vägen, en klunga på tio blev sju. Jag väntade på att tröttheten skulle smyga sig på. Jag tänkte ”snart kommer förkylningen ge mig en rejäl käftsmäll och min kropp kommer skrika SLUTA”… Men käftsmällen kom aldrig. Jag kände mig snarare starkare efter halva loppet. Jag ville dra på hårdare, jag ville ge mer.

Med cirka 15 kilometer kvar så valde jag att lämna gruppen och tog istället rygg på några grabbar som hade ett tempo som fick mina ben att jobba lite hårdare. Kroppen fortsatte att svara fint och med cirka 5 kilometer kvar till mål så drog jag ifrån grabbarna och tog rygg på några andra grabbar som hade ett härligt ”spurt-tempo” som gav mig den där kicken som jag saknat längs vägen. Nu kickade det till ordentligt och jag kände mig sådär löjligt lycklig som man bara kan göra när man blir ett med cykeln.

Sista backen upp till slottet och mållinjen så blev det en liten inofficiell tävling mellan mig och de tre grabbarna som jag spurtat med de sista fem kilometrarna. En av grabbarna drog ifrån men de andra två lyckades jag dra ifrån i backen. Precis innan mållinjen så hör jag någon skrika mitt namn, där står gamla lagkamraten Katja från Team Rynkeby Täby. Hon skriker! Jag skriker! Energin flödar. Tack bästa Katja för en underbar skjuts in i mål. Och tack till grabbarna för bra ryggar att ligga bakom, och framför, i den hårda motvinden sista biten.

Medaljen satt extra fint runt halsen och ölen smakade extra gott efter ett lopp som jag var så nära att ställa in men som istället blev en ren och skär njutning hela vägen. Kroppen kändes stark trots att den inte var helt hundra och jag tror, nej jag vet, att jag aldrig har varit såhär stark på cykeln tidigare. Jag tränar rätt, tänker rätt, sover bättre, äter hälsosammare och cyklar bara för mig själv, inte för någon annan. Jag har släppt stress och press och då kommer resultaten. Tack kroppen! Tack för att du fortfarande är på min sida, du har inte alltid haft det lätt.

Tack till bästa TSB-gänget som alltid ger härlig och positiv energi både på och utanför vägarna. Ni är grymma!

13101442_10154003285195310_1501394159_n 13220041_10154003285160310_481079743_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13233309_10154003285240310_1431681060_n 13236209_10154003285050310_2105188629_n 13249364_10154003285095310_1586637657_n 13249467_10154003285170310_730283626_n 13250380_10154003285200310_1146122765_n