Att träna på det man är dålig på

Jag älskar att träna. Att utmana mig själv. Att flytta fram mina egna gränser. Att testa på nya saker. Att bli starkare. Men jag är bara människa och ibland blir man lite bekväm, man håller sig innanför sin egen comfort zone utan att ens reflektera över det.

Det här året har jag försökt att vara mer vaken angående hur jag tränar och vad jag bör träna mer på. Efter en vecka på Mallis så blev det ganska uppenbart att jag behöver träna mer på backar och högintensiv träning. Jag är stark och uthållig, framför allt på flacka partier där man kan lägga i en hög växel och bara trycka på. I backar där man växlar ner och trampar med högre kadens så är jag inte lika stark, jag blir trött mycket snabbare. Det är nu dags att ändra på det. Jag vill ju kunna hänga på de bästa tjejerna även uppför.

Mallis blev en bra start för mig. Där insåg jag att backarna var lite av min akilleshäl. Jag har aldrig varit dålig på backar, men det har heller aldrig varit min starka sida.Tunga ben, hög puls, dåligt med energi. Jag fick verkligen utmana mig själv på Mallis, efter en lång varm dag med ”serpentinklättring” så bonkade jag rejält. Väggen, ni vet. Slut på energi. Fick krypcykla de sista milen. Det var tufft men det gjorde mig också starkare.

När jag kom hem från Mallis så bestämde jag mig. Mer backar. Mer intervaller. Sagt och gjort. Tur att man bor i ”staden mellan bergen”. I Sundsvall har vi Norra berget och Södra berget. Södra ger definitivt en backe som heter duga. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Så många gånger som du orkar. Kämpa och tugga styrlinda på vägen upp. Njuta av utsikten på toppen. Känna farten och friheten på vägen ner.

Efter Vänern runt körde vi backträning med Team Ljungskog upp för Södra berget. Jag var trött och sliten i kroppen efter 60 intensiva mil på cykeln, men något hade hänt. Jag kände mig stark upp för backen. Första rundan var lite seg, då gällde det mest bara att väcka kroppen och bli varm. Andra och tredje varvet kändes ovanligt lätt. Den känslan. När något som brukar vara svårt helt plötsligt känns lätt. Eller i alla fall mindre svårt. Då blir man stolt över sig. Tänk vad kroppen är kapabel till.

Nu ska jag fortsätta träna backar och ladda inför Bollnäsrundan då tanken är att vi ska samla ihop en grupp starka tjejer och cykla tio mil så fort vi kan. En tid under tre timmar är drömmen och drömmar kan bli verklighet. Men då måste vi dock tänka på att Bollnäsrundan bjuder på en hel del backar och höjdmeter. Vi får se vad det blir, det ska bli väldigt roligt att köra i alla fall. Ett lopp med ett gäng starka brudar är rätt så oslagbart. För två år sedan cyklade vi Bollnäsrundan med en tjejklunga och rullade i mål på 03:07, vilket vi var mycket nöjda med. Starka tjejer, starka ben!

#GIRLPOWER

Vänern Runt 2018 – Race Report

Hur ska man sammanfatta tre dagars cykling och 60 mil runt Vänern? Det blir svårt att göra det med bara ord, men jag ska försöka. Lite bilder ska jag givetvis också bjuda på, för att förstärka känslan. Välkomna med på min resa runt Vänern!

 

Förberedelser och resan ner till Örebro

Uppladdningen inför Vänern har fungerat precis som planerat. Jag hade mer än 100 cyklade mil i benen, kroppen var fri från sjukdom och formen har sakta men säkert smugit sig uppåt. Det enda jag inte planerat så bra var nattpasset jag lagt i mitt schema mellan onsdag och torsdag. Hur tänkte jag där? Jag kom i säng vid åtta på torsdag morgon, sov några timmar och skulle sedan köra bil hela vägen från Sundsvall till Örebro. En liten tankevurpa, helt klart, men det gick bra ändå. Jag plockade upp en cykelkompis i Upplands Väsby och vi hämtade ut nummerlapparna innan 20:00 och checkade sedan in på Good Morning Hotel i Örebro. Innan läggdags jagade vi en bra restaurang med pasta i halva Örebro. Pasta finns väl överallt, eller? Tydligen inte. Efter många om och men så hittade vi Fratelli där jag fick min pasta och min cykelkompis fick sin pizza. Alla nöjda och glada.

 

Dag 1 – Örebro till Åmål, 245 kilometer

Det blev några timmars sömn på hotellet. Tidig morgon med hotellfrukost, sista fixet med utrustningen och smörjning av rumpan. Sedan rullade vi med bilen till Tybblelundshallen i Örebro där start och mål för rundan ägde rum. Min cykelkompis startade redan vid 07:30, en hel timme innan min grupp, så jag var på plats i god tid. Jag pumpade däcken en sista gång, justerade bromsarna och packade ned lite energi i ryggfickorna på cykeltröjan. Cykeldatorn, min älskade Garmin, var fulladdad och klar för färd. Sträckorna måste ju redovisas på Strava så man kan se hur man har cyklat och stolt visa upp det för sina cykelkompisar som inte närvarande på Vänern runt.

Vid 08:30 gick starten för vår grupp, Team Ljungskog Blå (det står Sky Blue i listorna, vilket är vårt gamla namn). 12 stycken tjejer och tre karlar stod på startlinjen. Kapterna Maria och Micke Nord hade som vanligt ordning och reda på gruppen och eftersträvade en strukturerad och härlig må-bra-cykling. Maria frågade mig flera gånger längs vägen om jag njöt och hon sa också ”vi cyklar i nuet” vilket är bra då man ofta glömmer bort det och istället mentalt är i depån eller i mål. Första milen rullade på makalöst lätt. Lite lätt sned medvind, fina vägar, starka ben och ett rullsnitt på 31,9 km/h när vi rullade in i första depån. Allt klaffade direkt. Solen var med oss, nästan lite för mycket, och vattenflaskan blev snabbt vår bästa vän.

Jag minns inte allt från dag ett, kanske för att det mesta bara klaffade och kanske för att det var väldigt varmt. Jag fick dock aldrig någon mental eller fysisk dipp längs vägen vilket var väldigt tacksamt. Jag var noga med att fylla på depåerna både med vätska och energi och vi peppade varandra bra i laget. När vi kom fram till lunchdepån i Karlstad så frågade någon vilken grupp vi var. Vi svarade grupp 11 och då frågade personen i fråga, en trevlig herre, vem som är Sofia. ”Det är jag” utbrast jag nyfiket och gick fram till den trevlige herren. Han gick i sin tur fram till en kartong och plockade fram en stor påse med vaniljbullar. Sockriga och härliga, precis som de ska vara. ”Specialleverans till er” sa han och överlämnade påsen till mig. Vilken fantastiskt gåva. Jag tackade och tog honom i hand. Det visade sig att han kommenterat mitt inlägg angående Vänern i gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling” på Facebook. Han var en av alla fantastiska funktionärer längs vägen. Tack ”Pebben” för det bästa cykelfikat jag fått på länge. Hela laget tackar dig.

Efter lunchdepån i Karlstad så rullade vi vidare igen. Och allting rullade på hela vägen in till Åmål. Inga punkteringar, inga kedjehopp som inte gick att lösa i farten, inga skador, ingenting. En helt fantastiska runda utan något att klaga på. Vi checkade in i gympahallen, åt mat, lyssnade på fantastiska Fredrik Ek och gjorde oss sedan redo för sängen. Min säng var för övrigt ett litet tunt liggunderlag, vilket inte är optimalt efter nästan 25 mil på cykeln… men jag fick sova några timmar i alla fall.

 

Dag 2 – Åmål till Mariestad, 232 kilometer

Efter några timmars sömn och en mycket hård natt på golvet så var det dags igen. Frukost, fixa cykeln, klä på sig, smörja rumpan, solskydd på, ladda fickorna med energi, fylla vattenflaskor med sport resorb och vatten, borsta tänder, osv. Det är härligt med rutiner på morgonen, det får mig att både vakna och tagga till. Nu väntade 232 kilometers cykling och en liten cyklist hade viskat i mitt öra att det skulle bli mer backar idag. Den som lever får se, tänkte jag.

Första milen var benen tunga, det tog ungefär två mil innan de förstod att de skulle cykla långt idag också. Solen var med oss igen och alla verkade fokuserade på att göra ett bra jobb i klungan, lagarbete när det är som bäst. Vi visste att det skulle komma ett parti med backar efter 38 kilometer, backar som sträckte sig cirka 10 kilometer innan första depån på 48 kilometer. Kapten bestämde att vi skulle köra fri fart under milen med backar, vilket kändes klokt.

Efter 38 kilometer nådde vi backarna vid namn Brudfjället. Partiet startade med en rejäl utförslöpa på 21% lutning (det var det en annan cyklist som viskade i mitt öra) sen blev det uppförsbackar, nedförsbackar, uppförsbackar och nedförsbackar. Ja, upp och ner i en härlig mix under en hel mil. En böljande sträcka då det gällde att få med sig farten från nedförsbackarna och försöka driva på i uppförsbackarna. Helt fantastiskt! Jag kände mig riktigt starkt och kunde trycka på både upp och ner. Vi var tre tjejer som låg i täten tillsammans och vi fick syn på två karlar i slutet av partiet. Då slog såklart jaktinstinkten in. Jag vet inte varför men det är alltid lite extra gött att få cykla om karlar, girlpower liksom. Vi cyklade om karlarna, sträckte lite extra på oss och trampade in i depån. Den känslan!

Efter lite påfyllning av vätska, gifflar, vingummin och risifrutti så cyklade vi vidare. Vi nådde depå nummer två i Vänersborg efter 111 kilometer, där åt vi lunch och konstaterade att halva sträckan för dagen var avklarad. Med åtta mil till nästa depå gällde det att fylla på ordentligt med energi. Jag tror att jag fyllde på för lite för några mil efter lunchen, ute i motvinden på slätten så kom rundans första dipp. Det var sned motvind så hela ytterledet fick ligga och slita i vinden. Vi bytte håll på rotationen för att göra det hela något lättare för alla, det blev lättare men det var fortfarande inte lätt. Vi slet på ordentligt men det kändes som att vi stod stilla. Jag kände mig sliten, nästan lite illamående. Värmen är inte min bästa vän och definitivt inte motvinden heller. Men att ge upp, det är inget alternativ. Efter något som kändes som en evighet så var slätten slut, vi nådde fram till sista depån i Lidköping och kunde andas ut en stund.

Efter sista depån klättrade vi upp för en lång backe med lite lätt motlut, vi tog oss upp till Kinnekulle (så vackert!) och kunde sedan ösa på utför. Jag älskar att ösa på utför, farten och friheten! Helt magiskt. Jag har stor hjälp av mina gamla fotbolls- och slalomben, jag orkar trycka på ordentligt med tunga växlar. Det rullade på bra sista biten och efter 232 kilometer tog vi oss till Mariestad och en ny gympasal. Den här dagen var både den roligaste och jobbigaste under hela rundan, Brudfjället blev en ny favorit och slätten blev ett nytt hatobjekt.

En till natt på ett tunt liggunderlag var inget alternativ så jag och två andra tjejer i laget lånade en stor madrass inne i gympasalen och sov på den. Jag kände mig som en liten prinsessa. Jag unnade mig till och med en massage i 15 minuter på kvällskvisten. Jag har en vänsteraxel som alltid strular under längre cykelpass, jag blir stel och får ont. Massösen trodde att det kunde vara kopplat till min gamla knäskada i höger knä. När jag står still så belastar jag alltid vänster sida utan att tänka på det, min vänstra sida är både starkare och stabilare efter skadorna och operationerna i höger knä. Detta bidrar till överbelastning i vänster sida och också en stelhet. Det kan alltså vara därifrån min smärta i vänster axel uppstår. Men nog om smärta och åter till rundan.

 

Dag 3 – Mariestad till Örebro, 130 kilometer

Efter en natt med bättre sömn så kände jag mig redo för sista etappen. I mitt mentala hade jag redan gått i mål, vilket kan vara lite vanskligt. Allt kan hände under 13 mil på cykeln. Men 13 mil kändes kort efter två dagar med dryga 20 mil på cykeln. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina gränser och tycka att 13 mil, som på hemmaplan är ett långt träningspass, helt plötsligt är kort.

Starten gick i vanlig ordning vid 08:30 för vår grupp. Speakertältet rockade loss med ABBA och lite 80-talsdängor, det gav hela laget feeling och vi dansade igång morgonen tillsammans. Jag hade ingen aning om hur benen och kroppen skulle svara efter nästan 50 mils cykling på två dagar. Rumpan skavde ordentligt första milen men i övrigt så kände jag mig pigg. Benen svarade direkt och det mentala var med på banan. Min axel började smärta lite efter första milen men det var inget som inte gick att övervinna.

Första fyra milen till depå nummer ett av två för dagen rullade på väldigt bra. Stora vägar med fin asfalt och skydd från skogen, skydd både från sol och vind. Precis vad jag hade önskat mig för dagen. Vid första depån fick jag värktabletter av funktionärerna, några glas cola, bullar och vingummin. Det gjorde susen för kroppen och framför allt min axel. Smärtan försvann när vi cyklade ut ur första depån. Tack!

Med fyra mil till depå nummer två och den sista depån på hela rundan så kändes hela laget pigga och glada. Alla kunde se mållinjen framför sig nu och alla ville komma i mål. De här fyra milen var nog de fyra milen som försvann snabbast under hela rundan. Fyra mil kändes som två. Klungan rullade på exemplariskt och vi kunde med lätthet ta oss till depån i Gullspång. Allting kändes som i en dröm, en dröm som blev verklighet. Solen sken, alla var på gott humör, funktionärerna levererade i vanlig ordning och vi hade bara fem mil kvar till mål. På bilen nedan ser ni alla Team Ljungskogare som var på plats, totalt tre olika grupper. Vid sista depån var alla där samtidigt så vi tog en gruppbild.

När jag tänker på de sista fem milen, då blir jag lycklig. Inte nog med att vårt lag kör klunga som om vi aldrig gjort något annat, vi är också riktigt bra på att peppa varandra och sprida positiv energi i leden. Gnäll, det existerade inte. Någon kunde ropa ut ”det är en fröjd att cykla med er”, bara apropå ingenting. Någon lade en hand på någon annans rygg för att med utan ord säga ”jag tycker om dig, du är bra”. Några andra gjorde high-five. Ja, vart man än tittade i leden så var det bara positiva vibbar. Det är därför jag älskar att cykla med tjejerna i Team Ljungskog (och våra hangarounds också såklart). Det är verkligen en fröjd att cykla i en klunga där alla har samma tänk och vet hur man ska cykla för att orka hela vägen. Tack tjejer, ni är bäst!

Efter totalt 600 kilometer trampade vi in i Örebro och gick i mål vid Tybblelundshallen. Vi fick medaljer, kramades, fotograferades och bara njöt. Jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam över att ha en frisk kropp som kan prestera på det här sättet. Tacksam över att få vara en del av Team Ljungskog och en gemenskap som är helt otrolig. Tacksam över livet, helt enkelt.

 

TACK!

Tack till laget som alltid går före jaget, Team Ljungskog!

Tack till kaptenerna Maria och Micke Nord som styrt upp denna resa och gjort det med bravur!

Tack till Örebrocyklisterna som arrangerat ett helt makalöst cykellopp!

Tack till alla funktionärer, ni är vår överlevnad längs vägen!

Tack till alla som hejat på oss längs vägen, via sociala medier, osv!

Tack till min fästman och min familj som alltid stöttar mig i allt jag gör!

Tack till alla som på något sätt bidragit till att denna helg blev en av de bästa jag upplevt!

 

Avslutande ord

Vättern i all ära men jag måste faktiskt sticka ut hakan och säga att Vänern är bättre. Bättre för att det är mindre cyklister och mer cykelglädje. Och det menar jag verkligen. Det här gav mig energi för resten av cykelsäsongen. Efter Vätternrundan har jag ofta känt mig dränerad på energi och jag har inte velat titta på cykeln. Nu vill jag cykla mer!

Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.

 

 

Team Sky Blues ledarakademi, en del av det där berömda livspusslet

Oj vilken dag! Klockan ringde 03:30, det vill säga alldeles för tidigt. Sambon skjutsade mig till tåget som rullade mot Stockholm klockan 04:30.

Framme på Stockholm Central klockan 09, tunnelbana till Slussen, buss till Zetas kontor. Trött men taggad och på tårna. Jag togs emot av ett glatt och varmt gäng TSB-ledare med Susanne Ljungskog i spetsen. Drack sedan en välbehövlig kopp kaffe och kickade igång dagen. Första dagen i historien för Team Sky Blues ledarakademi.

Susanne inledde heldagen med att prata om TSB, vi presenterade oss för varandra, Anette pratade om ledarskap, Milla pratade om ännu mer ledarskap, vi åt god lunch, löste gruppuppgifter i form av olika case tillsammans, redovisade dessa, fikade, pratade, skrattade, lärde av varandra, fick goodiebags, åt god middag, drack lite vin…

Och nu sitter jag här på centralen och känner mig SÅ nöjd och såååå trött. Tåget går om 1,5 timme (notera då att jag har suttit här sedan 19, nu är klockan 21:15). Jag vill hem NU men tycker samtidigt att det är skönt att sitta ned, dricka kaffe och få lite tid med mig själv. Jag måste smälta alla nya intryck och all ny kunskap som jag har matats med de senaste veckorna. Friskisutbildning förra veckan, infokväll för TSB Sunsvall i torsdags och nu detta. Jag behöver vila och återhämtning. Kramas med sambon och bara vara. Livspusslet ni vet.

Apropå livspusslet. Hur ska man få det att gå ihop? Planering är mitt svar! Utan planering så rasar allt. Planering är A och O. Planera din tid och slipp stressen. Planera också in tid för vila, återhämtning och tid med nära och kära. Alla bitar i livspusslet är viktiga för att orka. Man kan inte bara jobba, träna och agera ledare eller vad man nu kan tänkas göra på sin fritid. Utan vila så väntar den där kända ”väggen” som så många brakat in i men som vi alla vill undvika in i det sista. Balans är nog ordet jag söker, hur hittar DU din balans?

Det är mycket på schemat just nu men jag känner mig samtidigt mer balanserad än på väldigt länge. Jag trivs på jobbet, med sambolivet och alla nya och härliga utmaningar som jag tar för mig på fritiden denna vår, sommar och höst. Spinninginstruktör och ledare för TSB, tänk vad mycket möjligheter. Visst, det finns problem också precis som med allt annat i livet. Det är för- och nackdelar med allt men man väljer vad man lägget sitt fokus på. Man kan välja att se problemen eller möjligheterna. Det blir till mycket stor del vad man gör det till, det är jag helt övertygad om. Det handlar om rätt inställning och jag får verkligen en bra känsla i kroppen när jag tänker på Friskis&Svettis och Team Sky Blue.

Sammanfattningsvis, detta kommer att bli ett bra år! Livet är NU och jag försöker verkligen att stanna upp emellanåt och njuta av allt som händer, gör det du också.

 

Ledarutbildning gånger två och ett rim om hur tiden rullar på

Nu var det längesen jag var här inne och skrev några rader,

Jag har jobbat, varit sjuk, gått på kurs med Friskis och lite andra trevliga bravader,

Igår var Susanne Ljungskog här och presenterade sitt cykelnätverk för tjejer,

Vi pratade om cykling, god mat och delade ut goodiebags med massa trevliga grejer,

Det ska bli fantastiskt kul att både bli spinninginstruktör och ledare för Team Sky Blue,

Tänk vilka möjligheter cyklingen bjuder på, tjoho!

Nu ska jag återgå till att vila och bli frisk inför morgondagens äventyr,

Då blir det en ny ledaturbildning med Susanne då jag mot Stockholm åter styr,

Nu räcker det med rim för denna gång,

Jag ska fortsätta slå in paket till min sambo som jag ikväll ska bjuda på skönsång!

Det finns så mycket att berätta men så lite tid och ork just nu, därför sammanfattar jag allt med ett härligt rim. Förra veckan gick jag ”Ettan” med Friskis & Svettis, grundutbildningen för alla ledare. Det var fyra helt fantastiska dagar ute på Lillsved med ett härligt gäng, mer om det framöver.

Igår hälsade Susanne Ljungskog på här hemma i Sundsvall och presenterade Team Sky Blue för ett gäng cyklande tjejer. Det är redan 12 stycken Sundsvallstjejer som har signat upp sig, det bådar gott. Tretton med mig! Det ska bli så fantastiskt kul att få agera ledare både i spinningsalen och ute på landsvägen.

Imorgon bär det av till Stockholm igen och ledarutbildning med Susanne och övriga ledare i Team Sky Blue. Men först vila och firande av världens bästa sambo som fyller år idag.

Livet, visst är det fantastiskt?

Ett litet bildregn från gårdagens informationskväll med Team Sky Blue Sundsvall…