Varför cyklar DU?

Varför cyklar du?

Varför cyklar jag?

Det finns för mig många svar på den frågan…

  • Jag cyklar för att det är roligt.
  • Jag cyklar för att jag gillar farten och friheten.
  • Jag cyklar för att jag gillar att ligga i klunga och småprata med mina cykelvänner.
  • Jag cyklar för att jag tycker om att känna mig stark.
  • Jag cyklar för att hålla mig frisk så länge som det går.
  • Jag cyklar för att det är skönt att åka ut på en solotur och få egentid.
  • Jag cyklar för att jag gillar att utmana mig själv och jaga segment och PB på Strava.
  • Jag cyklar för att jag kommer nära naturen och kan insupa alla vackra vyer och landskap.

Summa summarum: Jag cyklar för att MÅ BRA!

Apropå träning och att må bra…

Jag läser just nu Anders Hansens bok ”Hjärnstark – Hur motion och träning stärker din hjärna” för andra gången. Han skriver blandat annat, jag citerar, ”Träning är motsatsen till stress. När man tittar närmare på forskningen kring fysisk aktivitet och stress ser man ett tydligt mönster: stress och träning verkar ha nästan helt motsatta effekter på hjärnan. Ökad stress, alltså höga nivåer av stresshormonet kortisol, försämrar hjärncellernas förmåga att kommunicera med varandra medan träning ökar den. Stress minskar hjärnans förmåga till förändring (plasticitet) medan träning ökar den. Ökad stress bromsar omvandlingen från korttids- och långtidsminnen medan träning förbättrar den. Så där håller det på. På område efter område verkar stress och träning ha i princip rakt motsatta effekter. Motion och träning är alltså bokstavligt talat ett motgift mot stress och ångest!”

Jag läste precis ut Annelie Pompes bok ”Otroligt högt och extremt djupt – Inspiration till starka tankar och ett mer äventyrligt liv”. Hon skriver bland annat, och jag citerar, ”När utmanade du dig själv senast? När kände du senast att du verkligen levde – på riktigt? Det är vad äventyret handlar om – att leva passionerat. Äventyr är inget som är förbehållet våghalsar och ungdomar. Du behöver inte vara vältränad eller ha några förkunskaper. Du behöver inte ha skägg och anorak eller kalla dig äventyrare. Du behöver inte ens vara modig. Allt du behöver är nyfikenhet. Det är där äventyret börjar.”

Annelie klättrar och fridyker och hennes bok inspirerar verkligen mig, likaså intervjun med henne i Husky podcast. För Annelie är hennes sätt att leva ett äventyr, för mig är varje tur på cykeln ett äventyr där jag utmanar mig själv.

Vad är ditt äventyr?

Med det sagt så bjuder jag på lite cykelbilder från mina senaste turer…

Och där har ni böckerna som jag skrivit om, rekommenderar dem starkt!

 

 

 

GirlPower

Jag gillar bloggar, sociala medier och att surfa runt på nätet bland olika inspiratörer. Det tar upp en hel del tid vissa dagar och perioder men jag mår bra av det och ser det som väl investerad tid. Jag blir glad när jag ser hur tjejer tar plats på sociala medier och peppar varandra. För det är framför allt tjejer jag följer på sociala medier. Tjejer med en positiv inställning till livet, ambitiösa mål och inspirerade inlägg. Det får mig att vilja mer, att inse att det mesta faktiskt är möjligt. Jag tänkte tipsa er om tio tjejer som jag följt ett tag nu och blir lite extra inspirerad av.

  1. Jessica ClarénGrundare av She Rides, tävlingscyklist, ambassadör för Scott och Reebok, utbildare för Technogym och en driven entreprenör. Det jag inspireras mest av när det kommer till Jessica är hennes äkta ”girl-power-anda” och hur hon ständigt försöker få in mer tjejer i cykelsporten. Just nu så har Jessica startat ett upprop för separata damstarter i MTB-tävlingar, något som borde vara en självklarhet år 2018. Skriv under här vettja. Jessica är cool, snygg och ambitiös. Hon verkar dessutom vara väldigt snäll, vilket i slutändan är det allra viktigaste här i livet.

2. Elna DahlstrandJag tycker att Elna beskriver sig själv väldigt bra: ”Jag är en småländsk lantis som lever cykellycka, mjölksyra och äventyr. Jag bor i ett 1700-tals-torp i en liten by mellan Huskvarna och Gränna tillsammans med min chefsmekaniker Jimmy och vårt cykelfrö Lovis som föddes i september 2017. Att leva cykel har förändrat mitt liv och gett mig verktygen att skapa en vardag full av enkla äventyr. Jag tycker om att träna och tävla mtb men kör även en hel del landsvägscykel och cykelcross”. Det jag inspireras av när det kommer till Elna är nog helheten. Hennes kärlek till cyklingen, torpet som hon bor i, hennes lilla familj och den väldigt jordnära och ödmjuka framtoningen. Elna känns som den där tjejen som bodde i huset mittemot på gatan man växte upp på. Tjejen som man kan berätta allt för och alltid räkna med. Konstigt att man kan få den känslan av en person som man aldrig träffat men det är så jag ser på Elna.

3. Helena EnqvistJag väljer att citera en del ur Helenas presentation av sig själv på hennes hemsida: ”När jag inte är i Östersund tillbringar jag mycket tid i min stuga i Storhogna, några kilometer från Vemdalsskalet. Där har jag fjällen och skidspåren precis utanför dörren. Jag är en rastlös själ som oftast är på väg någonstans och älskar äventyr. Stora som små. Det bästa äventyret är oftast det som ligger precis utanför dörren”. Helena har jag följt och inspirerats av länge. Det var faktiskt Helena som hjälpte mig att bygga upp min hemsida. Helena bor i Norrland, precis som jag, och det får mig att känna mig som hemma när jag läser hennes blogginlägg. Det är mycket fjäll och skog i Helenas inlägg. Jag älskar fjäll och skog. Helena är en stor drivande del till mitt växande intresse för MTB. När jag köper en MTB så vill jag cykla på stigar med dig Helena.

4. Anna WretlingGrundare av Powerwoman, en riktig businesswoman och en ständigt uppdaterad inspiratör på sociala medier. Jag har följt Anna länge på instagram och blir så inspirerad av hennes fantastiska driv och det där leendet hon alltid tycks ha på sina läppar. Anna är och andas powerwoman!

5. Sue Paz – Adventure Racer, Cyklist, Adrenalin Junkie & IT-nörd Jag har precis hittat Sue på sociala medier och är helt tagen av hennes senaste äventyr i Afrika, ta del av det här

6. Joanna Swica Triathlet och inspiratör. Hon driver någon form av modeblogg men jag är totalt ointresserad av mode. Jag gillar att cykla och jag gillar Joanna. Varför gillar jag Joanna? Jo, jag hittade henne på instagram och blev främst inspirerad av hennes otroliga energi. Joanna hörs och syns, hon tränar och jobbar hårt, hon har alltid snygga kläder och en grymt snygg kortklippt frisyr. Joanna sticker ut ur mängden och jag ääälskar det. Jag älskar att människor vågar vara sig själv och tjejer som tar plats är bland det bästa jag vet.

7. Katja FedorovaJag väljer att även här citera en del ur Katjas presentation av sig själv på hennes hemsida: ”Som erfaren träningsledare och året-om-tävlings- och äventyrscyklist inom landsvägscykling, cyclocross och mtb är Katja kunnig inom områden träningslära, cykelteknik, träningspsykologi och “prylvetenskap”. Katja brinner för att få fler att upptäcka glädjen och skönheten med cykelsporten och friluftsäventyret oavsett vilka de är och var de bor. Katja är även en respekterad frilansskribent inom områden cykling och hållbart samhälle med artiklar i bland annat Expressen, DN m fl allmänna och branschtidningar”. Katja är cool, driven och inspirerande. Cykelkatten Katja är kreativ och skriver på ett sätt som gör att man vill ha mer av både cykling och hennes texter. Katja kan skriva och hon kan cykla. Katja är cool.

8. KattaSåhär skriver Katta om sig själv på hennes hemsida: ”Jag har nyligen bytt livet i Stockholm mot ett enklare och friare liv på släktgården i Särna, en liten by i norra Dalarna. Jag frilansar, bloggar och fotar så mycket jag kan och lägger bit för bit mitt alldeles egna livspussel.” Katta har bytt stressen mot friheten, storstaden mot landet. Katta har tagit steget som jag tror att många drömmer om att ta men aldrig riktigt vågar eller kan.

9. Fredrika EkTjejen från Sundsvall (min stad!) som cyklade jorden runt på 1000 dagar. Jag har haft äran att få träffa henne två gånger och hon sprudlar verkligen av livsglädje och en helt makalös energi. Fredrika, du är min idol!

10. Mamma! Hon har varken instagram, facebook eller blogg men det spelar ingen roll. Jag förstår inte hur ditt stora hjärta ryms i ditt lilla bröst. Du har så mycket kärlek att ge och du kräver ingenting tillbaka. Du är en klippa som alltid har stöttat mig när det blåser kraftiga vindar. Du är allt och lite till. Jag älskar dig!

 

Träningsläger och utlandsresa

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har varit på två olika arbetsmiljöutbildningar med jobbet. Riktigt lärorikt, roligt och framför allt viktigt. Något annat som är roligt är att jag har fått en ny tjänst på jobbet. Tillbaka till treskift och att förkorta min livstid. Skämt åsido. Men det sägs ju att treskiftsarbete förkortar livstiden. Att jobba på nätterna och sova på dagarna går emot människans natur. Men jag gillar att jobba nätter och kommer att göra det ett tag till. Hur länge ”ett tag till” blir, det är det ingen som vet. Jag tar en dag i taget och försöker att vara i nuet. Nog om jobb, här kommer en liten uppdatering om den senaste tidens äventyr…

 

Höstläger Team Ljungskog

Oktober månad inleddes med ett höstläger tillsammans med tjejerna i cykellaget. Cykellaget som först hette Team Sky Blue, sedan Team Sus Bikes och som nu heter Team Ljungskog. Tredje gången gillt. Jag gillar det sistnämnda mest. Team Ljungskog är ett enkelt och proffsigt namn. Man ska inte göra det mer komplicerat än vad det är och vi är inte så komplicerade. Vi cyklar, umgås och äter god mat tillsammans!

Den första oktober hade Team Ljungskog Sundsvall en heldag tillsammans. Fokus på träning, umgänge och god mat. Välbefinnande helt enkelt! Vi hade löpskola med Anna-Maija i spetsen. Vi sprang några kilometer och avslutade löpträningen med backintervaller upp för Sidsjöbacken. Oj så jobbigt och oj så roligt! Det är svårare än man kan tro att hitta rätt löpteknik. Det är inte bara att springa, man måste tänka på ett och annat. Hur armar och ben ska jobba tillsammans och hur hållning och steglängd påverkar löpningen osv.

Efter löpningen blev det coreträning, teambuilding och korvgrillning. En intensiv och givande förmiddag utomhus. Efter lunch bytte vi miljö till spinninglokalen där Hanna, som också leder laget tillsammans med mig, hade ett brutalt jobbigt spinningpass med tio intervaller á la en minut och med en minuts vila mellan varje intervall. Det gällde att maxa varje intervall och det var fruktansvärt jobbigt, speciellt efter förmiddagens urladdning med backintervaller.

Det sög rejält i benen och under sista intervallen krampade det i hela min vänstra vad. Det gick nästan inte att trampa, krampen tog över helt. Jag har aldrig varit med om något liknande men det var förmodligen ett tecken på att jag druckit för lite under dagen samt att benen började ta slut på energi. Härligt att få pressa kroppen till det yttersta! Man orkar men än man tror.

Efter spinning hade Hanna en föreläsning om träning och sedan avslutade vi dagen med fika och planering inför kommande cykelsäsong. TACK tjejer för en fantastisk första säsong tillsammans med er, ni sprider så enormt mycket glädje och jag blir en bättre ledare (och människa) tillsammans med er!

 

Utlandsresa Maspalomas

Efter några intensiva veckor med resor och utbildningar med jobbet så åkte jag och kärleken iväg på en veckas solsemester på Gran Canaria och Maspalomas på den södra sidan av ön. Det blev en helt fantastisk resa med 30 graders värme, häng i sanddynerna, bad i havet med härliga vågor, löpturer ner till stranden efter frukost, vandring i bergen med ”Rocky Adventure”, kamelsafari, god mat och dryck och mycket, mycket mer. Jag tänker inte skriva så mycket om resan utan ni får ta del av en härlig bildbomb istället…

Ovan bilder är från bergsvandringen medRocky Adventure”. En magisk vandring med en utsikt som heter mer än bara duga. Bland det häftigaste och roligaste jag upplevt. Rekommenderas starkt!

Jag avslutar detta inlägg med bilder från den häftiga stranden som hade sanddyner som var perfekta att träna i. Det är jobbigt att springa i sand, speciellt när det går uppför. Att avsluta träningen med ett dopp i det blå är ju inte heller helt fel!

Vi levde i en dröm i en vecka och är nu laddade med energi inför en mörk och kall vinter. Nu längtar jag efter snö, skidor och jul.

Kram på er!

Kardiologen, en påminnelse om livets skörhet

Hej hösten och hej alla läsare,

Och tack för er respons på mitt senaste inlägg om stress, vad som händer i kroppen vid stress och hur man ska hantera stressen för att kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag tror att många känner igen sig i stress och hur den kan påverka både det emotionella, fysiska och mentala. Jag tycker att jag har börjat hitta en bra balans i tillvaron, en bra balans mellan aktiviteter och vila/återhämtning. En balans där jag kan hantera min stress, självklart så blir jag stressad ibland men jag låter inte stressen styra mitt liv och hur jag mår. Nu är utmaningen att behålla balansen och att inte ramla tillbaka i gamla och destruktiva mönster.

Sommaren gav mig ny balans i livet efter en hektisk vinter och vår. Nu är hösten här med sitt lugn och sina vackra färger. Jag älskar årstider och hösten är nog den vackraste årstiden. Och kanske den mysigaste också. Hösten bjuder inte på lika mycket aktiviteter som sommaren utan nu känner man lugnet lite mer, tänder ljus, dricker te och myser under en varm filt framför Netflix. I love it. Men hösten började inte så lugnt som jag hade hoppats på…

Planen var att cykla Stockholm Velothon 160 kilometer. Jag skulle vara en av ledarna i TSB-klungans fartgrupp 30+ km/h. Jag hade verkligen sett fram emot att få cykla med tjejerna, att få peppa, inspirera och motivera. Och inte minst att bli peppad, inspirerad och motiverad! Det handlar ju om att ge och ta.

Planen var som sagt att cykla men som ni säkert har fått erfara så blir det inte alltid som man planerat. ”Life is what happens when you’re busy making other plans”. Och livet var precis vad som hände. Livet och en påminnelse om att vi alla ska dö någon gång. Man vill ju gärna tro att man är odödlig, det vill i alla fall jag tro att jag är, det känns lite bättre att tänka så. Lite bättre och lite lättare. Jag gillar inte att tänka på döden. Jag vill gärna tro att jag är odödlig och jag vill framför allt tro att mina nära och kära är odödliga. Mamma, pappa, storasyster och min stora kärlek Ted. Jag vill gärna tro att de alla ska leva för alltid tillsammans med mig. Happily ever after. Men så fungerar inte livet, livet är inte för alltid. Livet kommer att ta slut. Vi kommer alla att dö. Det enda vi vet säkert om livet är att vi ska dö. En fredags eftermiddag i september så blev jag påmind om det.

Livets yttre faktorer spräckte hål på min lilla bubbla när pappa rasade ihop och fick åka upp till akuten. Han var vid medvetande men väldigt yr. Jag har sett min pappa dålig men aldrig så dålig. Efter några timmars väntan, som kändes som en evighet, så kom en läkare och gjorde sin bedömning. Pappa fick stanna kvar för hjärtövervakning på kardiologen. Efter fyra dagar, som också kändes som en evighet, så fick pappa opereras. Han fick en pacemaker inopererad och samma dag som operationen ägde rum så kunde han lämna sjukhuset. Han blev opererad och hemskickad samma dag. Hur otroligt?!

Många tankar och känslor hann komma och gå under de där fyra dagarna, det kan jag lova. Jag är evigt tacksam till den svenska sjukvården som faktiskt, när det kommer till kritan, är helt enastående. Pappa mår bra idag. Han är tillbaka i spinningsalen och trampar så att watten slår i taket. Han är helt otrolig, min pappa. Jag är evigt tacksam över att det inte var något allvarligare som hade drabbat honom. Nu var det något som man kunde undersöka och åtgärda bara på några dagar. Hur fantastiskt är inte det?

Det är fantastiskt att leva. Livet är fantastiskt, men också väldigt skört. Den där skörheten får vi nog alla uppleva på ett eller annat sätt. En del får uppleva det lite mer och andra lite mindre. Man vet aldrig när skörheten gör sig påmind nästa gång. Jag vet att det är klyschigt men klyschor är ju klyschor av en anledning, de är klyschor för att de är nötta slagord och de är nötta för slagord för att de talar om sanningen. Klyschor är sanna. Inte alltid, men för det mesta. Det klyschiga jag tänkte skriva är att vi måste leva här och nu, fånga dagen! Snacka om nött uttryck. Men det är ju exakt det vi måste göra. Ingen vet vad morgondagen har att erbjuda, och tur är väl det. Ingen vet när skörheten slår till igen, därför måste vi vara här och nu. Med varandra. Närvarande. Levande. Älskande.

Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att leva här och nu. Förut så oroade jag mig mer över framtiden och grämdes mer över det förflutna. Det var ungefär som att jag gick och bar på tre problem samtidigt. Gårdagens problem, dagens problem och morgondagens problem. Det blir för många problem att hantera samtidigt. Nu hanterar jag bara dagens problem, och jag väljer att se möjligheter mer än problem. Något i mitt tankesätt har förändrats och när pappa blev dålig så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt ännu mer. Jag har blivit bättre på att leva här och nu och se möjligheter i saker istället för problem men jag har fortfarande en lång väg kvar tills jag är tillräckligt bra på att kontrollera mina tankar. För det är trots allt det som det handlar om. Att kontrollera tankarna, att ta makten över sitt mentala.

De senaste veckorna så har jag verkligen försökt att se det positiva i saker, både i det stora och det lilla. Varje kväll så försöker jag komma på tre bra saker med dagen som varit. Det är lätt att komma på tre bra saker, men det är också lätt att lägga fokus på det som är dåligt istället för det som är bra. Nu försöker jag lägga mitt fokus på det som ger mig positiv energi. Det är en utmaning, speciellt efter en natts dålig sömn och en lång och hektisk dag på jobbet. Men det går. Tro mig. Det går. Det gäller bara att försöka lite mer efter de dagar som känts lite tuffare.

Nog med visdomsord för idag! 

Avslutningsvis så vill jag bjuda på några vackra höstbilder från ”mitt” vackra Norrland.

Kram på er!

Team Sky Blues ledarakademi, en del av det där berömda livspusslet

Oj vilken dag! Klockan ringde 03:30, det vill säga alldeles för tidigt. Sambon skjutsade mig till tåget som rullade mot Stockholm klockan 04:30.

Framme på Stockholm Central klockan 09, tunnelbana till Slussen, buss till Zetas kontor. Trött men taggad och på tårna. Jag togs emot av ett glatt och varmt gäng TSB-ledare med Susanne Ljungskog i spetsen. Drack sedan en välbehövlig kopp kaffe och kickade igång dagen. Första dagen i historien för Team Sky Blues ledarakademi.

Susanne inledde heldagen med att prata om TSB, vi presenterade oss för varandra, Anette pratade om ledarskap, Milla pratade om ännu mer ledarskap, vi åt god lunch, löste gruppuppgifter i form av olika case tillsammans, redovisade dessa, fikade, pratade, skrattade, lärde av varandra, fick goodiebags, åt god middag, drack lite vin…

Och nu sitter jag här på centralen och känner mig SÅ nöjd och såååå trött. Tåget går om 1,5 timme (notera då att jag har suttit här sedan 19, nu är klockan 21:15). Jag vill hem NU men tycker samtidigt att det är skönt att sitta ned, dricka kaffe och få lite tid med mig själv. Jag måste smälta alla nya intryck och all ny kunskap som jag har matats med de senaste veckorna. Friskisutbildning förra veckan, infokväll för TSB Sunsvall i torsdags och nu detta. Jag behöver vila och återhämtning. Kramas med sambon och bara vara. Livspusslet ni vet.

Apropå livspusslet. Hur ska man få det att gå ihop? Planering är mitt svar! Utan planering så rasar allt. Planering är A och O. Planera din tid och slipp stressen. Planera också in tid för vila, återhämtning och tid med nära och kära. Alla bitar i livspusslet är viktiga för att orka. Man kan inte bara jobba, träna och agera ledare eller vad man nu kan tänkas göra på sin fritid. Utan vila så väntar den där kända ”väggen” som så många brakat in i men som vi alla vill undvika in i det sista. Balans är nog ordet jag söker, hur hittar DU din balans?

Det är mycket på schemat just nu men jag känner mig samtidigt mer balanserad än på väldigt länge. Jag trivs på jobbet, med sambolivet och alla nya och härliga utmaningar som jag tar för mig på fritiden denna vår, sommar och höst. Spinninginstruktör och ledare för TSB, tänk vad mycket möjligheter. Visst, det finns problem också precis som med allt annat i livet. Det är för- och nackdelar med allt men man väljer vad man lägget sitt fokus på. Man kan välja att se problemen eller möjligheterna. Det blir till mycket stor del vad man gör det till, det är jag helt övertygad om. Det handlar om rätt inställning och jag får verkligen en bra känsla i kroppen när jag tänker på Friskis&Svettis och Team Sky Blue.

Sammanfattningsvis, detta kommer att bli ett bra år! Livet är NU och jag försöker verkligen att stanna upp emellanåt och njuta av allt som händer, gör det du också.

 

Jag blev lurad på alla hjärtans dag

Jag och sambon har haft två lediga dagar ihop, nu väntar helgjobb för oss båda. Skönt tycker jag. Kontorsjobb måndag till fredag, det är inte riktigt min grej.

Vi har snorat och nyst ikapp här hemma så det har inte blivit någon träning. Det spritter i hela kroppen samtidigt som den säger nej, nu är det vila som gäller. Men när man inte kan träna då kan man göra massa annat kul istället. Vi har faktiskt varit ganska effektiva. Vi har tömt hyreslägenheten på alla våra prylar. Satan vad prylar jag har. Det är nästan lite sjukligt. Jag måste rensa, ordentligt.

Apropå prylar så var vi på loppis och köpte lite mer prylar idag. Humor. Det blev dock bara två små prylar som vi har på väggen i vardagsrummet. De är redan uppspikade och jag är så nöjd! Loppisprylar med lite antik stil blandat med nya moderna prylar är det bästa jag vet. Nästan.

Vi har ätit toast och våfflor med hjortronsylt på ett gammalt mysigt fik uppe på Norra Berget. Vi har haft tacotorsdag. Tvättat kläder. Tittat på hus- och inredningsserier. Och bara myst! Det har vi gjort. Det är mycket Vi nu. Så mycket roligare än bara jag, jag och jag.

Apropå VI så har det varit alla hjärtans dag. En dag jag starkt ogillade förut. Hata är ett så starkt ord så jag nöjer mig med ”starkt ogillade”. Kan bero på att jag var singel i typ 4-5 år innan jag träffade min prins.  Nu älskar jag alla hjärtans dag. Det gör tack och lov min sambo också. Han är en riktig romantiker. Förra året bjöd han mig på en hotellvistelse, i år lurade han mig totalt… När jag kom hem efter jobbet stod en bukett rosor på bordet och han hade dukat fint för en middag hemma i lägenheten. Ugnen stod på värme. Sen skulle vi iväg och handla mat. Trodde jag. Istället för att handla mat så tog han mig till Södra Berget och en restaurang vid namn 180 grader som bjuder på både god mat och en helt sanslöst magnifik utsikt över Sundsvall. Min första reaktion var ”men ugnen då?!”. Den hade han stängt av i smyg. Killen med koll. Tack älskling för världens finaste kväll! Jag älskar dig.

Jag säger ofta att jag älskar min sambo och min familj, jag tycker att det är viktigt. Älskar man någon så ska personen få höra det tills öronen trillar av.

Nu återgår jag till teven och favoriten, eller ja favorit nummer två… Skavlan!

Den sanslöst magnifika utsikten från Södra Berget över Sundsvall

Våffelmys på Norra Berget

Det har blivit mycket fokus på inredning nu när vi har köpt lägenhet.

Jag bara älskar vårt nya marmorbord i vardagsrummet!

Tio röda rosor…

När det blir för mycket av det goda och luften tar slut

Det har varit väldigt mycket av allt på slutet, men det har bara varit mycket av positiva saker. Kärleken har flyttat upp till mig, vi har blivit sambos, gått på visningar, budat på lägenheter, köpt en lägenhet, tittat på inredning och tapeter, handlat möbler, flyttat möbler och kartonger, åkt längdskidor, köpt och åkt skridskor, vi har jobbat båda två och jag har agerat skidskolelärare för första gången samtidigt som jag blivit antagen till att bli spinninginstruktör hos Friskis & Svettis och ledare för Team Sky Blue. I samma veva skriver en till cykelklubb till mig och frågar om jag vill gå in som ambassadör… Det är klart man känner sig hedrad bara att bli tillfrågad men då kände jag NEJ, nej, nej nej. Jag måste sätta stopp här. Det blir för mycket av det goda.

För en vecka sedan fick vi nycklarna till den nya lägenheten och eftersom varken jag eller min sambo har något som kallas för tålamod så flyttade vi in direkt. På söndagen bjöd vi vänner på trerätters och på måndagen var det dags för jobb igen. Då gick luften ur mig. Jag börjar äntligen landa i allting efter ett år med långdistans och ett halvårs väntan på att få flytta tillbaka till Norrland. Nu är jag och kärleken här tillsammans, vi har köpt en lägenhet och bor ihop. Efter cirka 10 år med 14 olika hyreslägenheter så äger VI någonting tillsammans. Luften gick ur mig och tröttheten slog till.

För er som inte känner mig så är jag en person som går in helhjärtat i allt jag gör. Det är allt eller inget som gäller. Svart eller vitt. Jag har höga krav på mig själv och har en förmåga att lägga ribban högt oavsett vad jag tar mig an i livet. Det är i grunden en bra egenskap som tar mig framåt i livet och jag uppnår ofta mina mål men när det går överstyr så kan det också vara den egenskap som får mig på fall. Jag kan hantera den egenskapen bättre idag än när jag var yngre, jag hade perioder då jag mådde fruktansvärt dåligt. Kraven blev för höga och energin försvann efter sömnlösa nätter och självkritiska tankar. Duktiga flickan kommer alltid att bo i mig men hennes rum krymper för varje år som går.

Idag har jag lärt mig att stanna upp innan luften går ur mig helt. Jag kan vara trött och sliten men jag smäller inte in i väggen på samma sätt som förut. Det gör inte lika ont nu som då. Jag ligger inte vaken hela nätterna och vrider och vänder på mig, det gjorde jag förut. Sömnen har varit en stor utmaning för mig under många år, idag sover jag gott på nätterna. Det är nyttigt att ta några steg tillbaka och se sig själv ur ett större perspektiv i perioder då det blir lite för mycket av allt och tröttheten slår till. Då kan man ofta se att man har växt och hur mycket man faktiskt har lärt sig av tidigare motgångar och svackor.

Jag är starkare idag, den där osäkerheten som svävade runt i mitt bröst för några år sedan, den osäkerheten finns inte längre. Idag har jag dessutom en livskamrat att bolla mina tankar med, stora som små. En livskamrat som håller mig i handen både i med- och motgångar. Han ser mig för den jag är och har valt att leva med alla mina små egenheter. Han har dessutom valt att leva sitt liv med mig och flyttat 100 mil från sin hemstad för min skull. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad som är det. Jag älskar dig Ted.

Tänk vad skönt det är att få ned sina tankar svart på vitt, detta må bara vara en hemsida för er men för mig så är det en fristad. Här får jag ventilera och kan blotta mig själv på ett sätt som är svårt att göra i verkliga livet, det kanske inte är något man gör runt lunchbordet på jobbet. Men här så kan jag ventilera vad jag vill. Nu återgår jag till Alpina VM, min kopp kaffe och planeringen av Team Sky Blues informationskväll i Sundsvall om drygt en månad.

Puss och kram på er!

Vy över Sa Calobra, Mallorca. Jag drömmer mig tillbaka till denna plats ganska ofta…

Skidskola, budgivning, allt och ingenting

Tröttheten har slagit till efter en intensiv vecka. I lördags agerade jag skidlärare för små knattar i Sundsvalls slalomklubb. 4-åriga små troll som aldrig hade åkt skidor gav sig ut i backen tillsammans med lite äldre troll som hade åkt skidor några gånger. Det var ingen lätt utmaning. Försöka ha koll på alla samtidigt. Rycka ut när någon trillade i liften. Lyfta upp när någon trillade i backen. Prata, ge instruktioner, hålla handen och agera föredömligt. Jag var både mentalt och fysiskt slut efter dagen men en fantastisk känsla infann sig i kroppen… En känsla som sa att man hade gjort något bra. De små liven strålade av lycka trots vurpor och tjat om fika. Det här ska jag göra igen, det ger så mycket att lära ut något som man själv älskar. Jag vill att de ska få uppleva samma saker i slalombacken som jag har fått göra under min uppväxt.

Söndagen försvann i en grisblink. Vi var på visning och köpte skridskor.

Måndag, ny vecka. Invigning av skridskor. Budgivning.

Tisdag. Vaknade upp efter en mardrömslik natt. Drömmar om höga bud och besvikelse. Samtal från mäklaren. Säljaren hade accepterat vårt bud. Lycka och en liten osäkerhet. Det kan fortfarande komma nya bud. Vi har inte skriva på kontraktet än. Dubbla spinningpass.

Onsdag. Ledig dag. Skridskoåkning på Sidsjön. Samtal från mäklare. Signering av kontrakt. LYCKA! Lägenheten är vår. Pizza och rödvin.

Torsdag. Trött och oerhört lättad. Ingen mer budgivning. Inget mer febrilt letande efter lägenhet på Hemnet. En stund för vila och återhämtning. En långpromenad väntar ikväll…

Jag känner tacksamhet över så mycket just nu. Min sambo, mitt jobb, vår lägenhet, min fina familj som alltid ställer upp, vänner som tycker om mig för den jag är… Så mycket. Kram på er allihopa!