Träningsläger och utlandsresa

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har varit på två olika arbetsmiljöutbildningar med jobbet. Riktigt lärorikt, roligt och framför allt viktigt. Något annat som är roligt är att jag har fått en ny tjänst på jobbet. Tillbaka till treskift och att förkorta min livstid. Skämt åsido. Men det sägs ju att treskiftsarbete förkortar livstiden. Att jobba på nätterna och sova på dagarna går emot människans natur. Men jag gillar att jobba nätter och kommer att göra det ett tag till. Hur länge ”ett tag till” blir, det är det ingen som vet. Jag tar en dag i taget och försöker att vara i nuet. Nog om jobb, här kommer en liten uppdatering om den senaste tidens äventyr…

 

Höstläger Team Ljungskog

Oktober månad inleddes med ett höstläger tillsammans med tjejerna i cykellaget. Cykellaget som först hette Team Sky Blue, sedan Team Sus Bikes och som nu heter Team Ljungskog. Tredje gången gillt. Jag gillar det sistnämnda mest. Team Ljungskog är ett enkelt och proffsigt namn. Man ska inte göra det mer komplicerat än vad det är och vi är inte så komplicerade. Vi cyklar, umgås och äter god mat tillsammans!

Den första oktober hade Team Ljungskog Sundsvall en heldag tillsammans. Fokus på träning, umgänge och god mat. Välbefinnande helt enkelt! Vi hade löpskola med Anna-Maija i spetsen. Vi sprang några kilometer och avslutade löpträningen med backintervaller upp för Sidsjöbacken. Oj så jobbigt och oj så roligt! Det är svårare än man kan tro att hitta rätt löpteknik. Det är inte bara att springa, man måste tänka på ett och annat. Hur armar och ben ska jobba tillsammans och hur hållning och steglängd påverkar löpningen osv.

Efter löpningen blev det coreträning, teambuilding och korvgrillning. En intensiv och givande förmiddag utomhus. Efter lunch bytte vi miljö till spinninglokalen där Hanna, som också leder laget tillsammans med mig, hade ett brutalt jobbigt spinningpass med tio intervaller á la en minut och med en minuts vila mellan varje intervall. Det gällde att maxa varje intervall och det var fruktansvärt jobbigt, speciellt efter förmiddagens urladdning med backintervaller.

Det sög rejält i benen och under sista intervallen krampade det i hela min vänstra vad. Det gick nästan inte att trampa, krampen tog över helt. Jag har aldrig varit med om något liknande men det var förmodligen ett tecken på att jag druckit för lite under dagen samt att benen började ta slut på energi. Härligt att få pressa kroppen till det yttersta! Man orkar men än man tror.

Efter spinning hade Hanna en föreläsning om träning och sedan avslutade vi dagen med fika och planering inför kommande cykelsäsong. TACK tjejer för en fantastisk första säsong tillsammans med er, ni sprider så enormt mycket glädje och jag blir en bättre ledare (och människa) tillsammans med er!

 

Utlandsresa Maspalomas

Efter några intensiva veckor med resor och utbildningar med jobbet så åkte jag och kärleken iväg på en veckas solsemester på Gran Canaria och Maspalomas på den södra sidan av ön. Det blev en helt fantastisk resa med 30 graders värme, häng i sanddynerna, bad i havet med härliga vågor, löpturer ner till stranden efter frukost, vandring i bergen med ”Rocky Adventure”, kamelsafari, god mat och dryck och mycket, mycket mer. Jag tänker inte skriva så mycket om resan utan ni får ta del av en härlig bildbomb istället…

Ovan bilder är från bergsvandringen medRocky Adventure”. En magisk vandring med en utsikt som heter mer än bara duga. Bland det häftigaste och roligaste jag upplevt. Rekommenderas starkt!

Jag avslutar detta inlägg med bilder från den häftiga stranden som hade sanddyner som var perfekta att träna i. Det är jobbigt att springa i sand, speciellt när det går uppför. Att avsluta träningen med ett dopp i det blå är ju inte heller helt fel!

Vi levde i en dröm i en vecka och är nu laddade med energi inför en mörk och kall vinter. Nu längtar jag efter snö, skidor och jul.

Kram på er!

Kardiologen, en påminnelse om livets skörhet

Hej hösten och hej alla läsare,

Och tack för er respons på mitt senaste inlägg om stress, vad som händer i kroppen vid stress och hur man ska hantera stressen för att kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag tror att många känner igen sig i stress och hur den kan påverka både det emotionella, fysiska och mentala. Jag tycker att jag har börjat hitta en bra balans i tillvaron, en bra balans mellan aktiviteter och vila/återhämtning. En balans där jag kan hantera min stress, självklart så blir jag stressad ibland men jag låter inte stressen styra mitt liv och hur jag mår. Nu är utmaningen att behålla balansen och att inte ramla tillbaka i gamla och destruktiva mönster.

Sommaren gav mig ny balans i livet efter en hektisk vinter och vår. Nu är hösten här med sitt lugn och sina vackra färger. Jag älskar årstider och hösten är nog den vackraste årstiden. Och kanske den mysigaste också. Hösten bjuder inte på lika mycket aktiviteter som sommaren utan nu känner man lugnet lite mer, tänder ljus, dricker te och myser under en varm filt framför Netflix. I love it. Men hösten började inte så lugnt som jag hade hoppats på…

Planen var att cykla Stockholm Velothon 160 kilometer. Jag skulle vara en av ledarna i TSB-klungans fartgrupp 30+ km/h. Jag hade verkligen sett fram emot att få cykla med tjejerna, att få peppa, inspirera och motivera. Och inte minst att bli peppad, inspirerad och motiverad! Det handlar ju om att ge och ta.

Planen var som sagt att cykla men som ni säkert har fått erfara så blir det inte alltid som man planerat. ”Life is what happens when you’re busy making other plans”. Och livet var precis vad som hände. Livet och en påminnelse om att vi alla ska dö någon gång. Man vill ju gärna tro att man är odödlig, det vill i alla fall jag tro att jag är, det känns lite bättre att tänka så. Lite bättre och lite lättare. Jag gillar inte att tänka på döden. Jag vill gärna tro att jag är odödlig och jag vill framför allt tro att mina nära och kära är odödliga. Mamma, pappa, storasyster och min stora kärlek Ted. Jag vill gärna tro att de alla ska leva för alltid tillsammans med mig. Happily ever after. Men så fungerar inte livet, livet är inte för alltid. Livet kommer att ta slut. Vi kommer alla att dö. Det enda vi vet säkert om livet är att vi ska dö. En fredags eftermiddag i september så blev jag påmind om det.

Livets yttre faktorer spräckte hål på min lilla bubbla när pappa rasade ihop och fick åka upp till akuten. Han var vid medvetande men väldigt yr. Jag har sett min pappa dålig men aldrig så dålig. Efter några timmars väntan, som kändes som en evighet, så kom en läkare och gjorde sin bedömning. Pappa fick stanna kvar för hjärtövervakning på kardiologen. Efter fyra dagar, som också kändes som en evighet, så fick pappa opereras. Han fick en pacemaker inopererad och samma dag som operationen ägde rum så kunde han lämna sjukhuset. Han blev opererad och hemskickad samma dag. Hur otroligt?!

Många tankar och känslor hann komma och gå under de där fyra dagarna, det kan jag lova. Jag är evigt tacksam till den svenska sjukvården som faktiskt, när det kommer till kritan, är helt enastående. Pappa mår bra idag. Han är tillbaka i spinningsalen och trampar så att watten slår i taket. Han är helt otrolig, min pappa. Jag är evigt tacksam över att det inte var något allvarligare som hade drabbat honom. Nu var det något som man kunde undersöka och åtgärda bara på några dagar. Hur fantastiskt är inte det?

Det är fantastiskt att leva. Livet är fantastiskt, men också väldigt skört. Den där skörheten får vi nog alla uppleva på ett eller annat sätt. En del får uppleva det lite mer och andra lite mindre. Man vet aldrig när skörheten gör sig påmind nästa gång. Jag vet att det är klyschigt men klyschor är ju klyschor av en anledning, de är klyschor för att de är nötta slagord och de är nötta för slagord för att de talar om sanningen. Klyschor är sanna. Inte alltid, men för det mesta. Det klyschiga jag tänkte skriva är att vi måste leva här och nu, fånga dagen! Snacka om nött uttryck. Men det är ju exakt det vi måste göra. Ingen vet vad morgondagen har att erbjuda, och tur är väl det. Ingen vet när skörheten slår till igen, därför måste vi vara här och nu. Med varandra. Närvarande. Levande. Älskande.

Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att leva här och nu. Förut så oroade jag mig mer över framtiden och grämdes mer över det förflutna. Det var ungefär som att jag gick och bar på tre problem samtidigt. Gårdagens problem, dagens problem och morgondagens problem. Det blir för många problem att hantera samtidigt. Nu hanterar jag bara dagens problem, och jag väljer att se möjligheter mer än problem. Något i mitt tankesätt har förändrats och när pappa blev dålig så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt ännu mer. Jag har blivit bättre på att leva här och nu och se möjligheter i saker istället för problem men jag har fortfarande en lång väg kvar tills jag är tillräckligt bra på att kontrollera mina tankar. För det är trots allt det som det handlar om. Att kontrollera tankarna, att ta makten över sitt mentala.

De senaste veckorna så har jag verkligen försökt att se det positiva i saker, både i det stora och det lilla. Varje kväll så försöker jag komma på tre bra saker med dagen som varit. Det är lätt att komma på tre bra saker, men det är också lätt att lägga fokus på det som är dåligt istället för det som är bra. Nu försöker jag lägga mitt fokus på det som ger mig positiv energi. Det är en utmaning, speciellt efter en natts dålig sömn och en lång och hektisk dag på jobbet. Men det går. Tro mig. Det går. Det gäller bara att försöka lite mer efter de dagar som känts lite tuffare.

Nog med visdomsord för idag! 

Avslutningsvis så vill jag bjuda på några vackra höstbilder från ”mitt” vackra Norrland.

Kram på er!

Team Sky Blues ledarakademi, en del av det där berömda livspusslet

Oj vilken dag! Klockan ringde 03:30, det vill säga alldeles för tidigt. Sambon skjutsade mig till tåget som rullade mot Stockholm klockan 04:30.

Framme på Stockholm Central klockan 09, tunnelbana till Slussen, buss till Zetas kontor. Trött men taggad och på tårna. Jag togs emot av ett glatt och varmt gäng TSB-ledare med Susanne Ljungskog i spetsen. Drack sedan en välbehövlig kopp kaffe och kickade igång dagen. Första dagen i historien för Team Sky Blues ledarakademi.

Susanne inledde heldagen med att prata om TSB, vi presenterade oss för varandra, Anette pratade om ledarskap, Milla pratade om ännu mer ledarskap, vi åt god lunch, löste gruppuppgifter i form av olika case tillsammans, redovisade dessa, fikade, pratade, skrattade, lärde av varandra, fick goodiebags, åt god middag, drack lite vin…

Och nu sitter jag här på centralen och känner mig SÅ nöjd och såååå trött. Tåget går om 1,5 timme (notera då att jag har suttit här sedan 19, nu är klockan 21:15). Jag vill hem NU men tycker samtidigt att det är skönt att sitta ned, dricka kaffe och få lite tid med mig själv. Jag måste smälta alla nya intryck och all ny kunskap som jag har matats med de senaste veckorna. Friskisutbildning förra veckan, infokväll för TSB Sunsvall i torsdags och nu detta. Jag behöver vila och återhämtning. Kramas med sambon och bara vara. Livspusslet ni vet.

Apropå livspusslet. Hur ska man få det att gå ihop? Planering är mitt svar! Utan planering så rasar allt. Planering är A och O. Planera din tid och slipp stressen. Planera också in tid för vila, återhämtning och tid med nära och kära. Alla bitar i livspusslet är viktiga för att orka. Man kan inte bara jobba, träna och agera ledare eller vad man nu kan tänkas göra på sin fritid. Utan vila så väntar den där kända ”väggen” som så många brakat in i men som vi alla vill undvika in i det sista. Balans är nog ordet jag söker, hur hittar DU din balans?

Det är mycket på schemat just nu men jag känner mig samtidigt mer balanserad än på väldigt länge. Jag trivs på jobbet, med sambolivet och alla nya och härliga utmaningar som jag tar för mig på fritiden denna vår, sommar och höst. Spinninginstruktör och ledare för TSB, tänk vad mycket möjligheter. Visst, det finns problem också precis som med allt annat i livet. Det är för- och nackdelar med allt men man väljer vad man lägget sitt fokus på. Man kan välja att se problemen eller möjligheterna. Det blir till mycket stor del vad man gör det till, det är jag helt övertygad om. Det handlar om rätt inställning och jag får verkligen en bra känsla i kroppen när jag tänker på Friskis&Svettis och Team Sky Blue.

Sammanfattningsvis, detta kommer att bli ett bra år! Livet är NU och jag försöker verkligen att stanna upp emellanåt och njuta av allt som händer, gör det du också.

 

Jag blev lurad på alla hjärtans dag

Jag och sambon har haft två lediga dagar ihop, nu väntar helgjobb för oss båda. Skönt tycker jag. Kontorsjobb måndag till fredag, det är inte riktigt min grej.

Vi har snorat och nyst ikapp här hemma så det har inte blivit någon träning. Det spritter i hela kroppen samtidigt som den säger nej, nu är det vila som gäller. Men när man inte kan träna då kan man göra massa annat kul istället. Vi har faktiskt varit ganska effektiva. Vi har tömt hyreslägenheten på alla våra prylar. Satan vad prylar jag har. Det är nästan lite sjukligt. Jag måste rensa, ordentligt.

Apropå prylar så var vi på loppis och köpte lite mer prylar idag. Humor. Det blev dock bara två små prylar som vi har på väggen i vardagsrummet. De är redan uppspikade och jag är så nöjd! Loppisprylar med lite antik stil blandat med nya moderna prylar är det bästa jag vet. Nästan.

Vi har ätit toast och våfflor med hjortronsylt på ett gammalt mysigt fik uppe på Norra Berget. Vi har haft tacotorsdag. Tvättat kläder. Tittat på hus- och inredningsserier. Och bara myst! Det har vi gjort. Det är mycket Vi nu. Så mycket roligare än bara jag, jag och jag.

Apropå VI så har det varit alla hjärtans dag. En dag jag starkt ogillade förut. Hata är ett så starkt ord så jag nöjer mig med ”starkt ogillade”. Kan bero på att jag var singel i typ 4-5 år innan jag träffade min prins.  Nu älskar jag alla hjärtans dag. Det gör tack och lov min sambo också. Han är en riktig romantiker. Förra året bjöd han mig på en hotellvistelse, i år lurade han mig totalt… När jag kom hem efter jobbet stod en bukett rosor på bordet och han hade dukat fint för en middag hemma i lägenheten. Ugnen stod på värme. Sen skulle vi iväg och handla mat. Trodde jag. Istället för att handla mat så tog han mig till Södra Berget och en restaurang vid namn 180 grader som bjuder på både god mat och en helt sanslöst magnifik utsikt över Sundsvall. Min första reaktion var ”men ugnen då?!”. Den hade han stängt av i smyg. Killen med koll. Tack älskling för världens finaste kväll! Jag älskar dig.

Jag säger ofta att jag älskar min sambo och min familj, jag tycker att det är viktigt. Älskar man någon så ska personen få höra det tills öronen trillar av.

Nu återgår jag till teven och favoriten, eller ja favorit nummer två… Skavlan!

Den sanslöst magnifika utsikten från Södra Berget över Sundsvall

Våffelmys på Norra Berget

Det har blivit mycket fokus på inredning nu när vi har köpt lägenhet.

Jag bara älskar vårt nya marmorbord i vardagsrummet!

Tio röda rosor…

När det blir för mycket av det goda och luften tar slut

Det har varit väldigt mycket av allt på slutet, men det har bara varit mycket av positiva saker. Kärleken har flyttat upp till mig, vi har blivit sambos, gått på visningar, budat på lägenheter, köpt en lägenhet, tittat på inredning och tapeter, handlat möbler, flyttat möbler och kartonger, åkt längdskidor, köpt och åkt skridskor, vi har jobbat båda två och jag har agerat skidskolelärare för första gången samtidigt som jag blivit antagen till att bli spinninginstruktör hos Friskis & Svettis och ledare för Team Sky Blue. I samma veva skriver en till cykelklubb till mig och frågar om jag vill gå in som ambassadör… Det är klart man känner sig hedrad bara att bli tillfrågad men då kände jag NEJ, nej, nej nej. Jag måste sätta stopp här. Det blir för mycket av det goda.

För en vecka sedan fick vi nycklarna till den nya lägenheten och eftersom varken jag eller min sambo har något som kallas för tålamod så flyttade vi in direkt. På söndagen bjöd vi vänner på trerätters och på måndagen var det dags för jobb igen. Då gick luften ur mig. Jag börjar äntligen landa i allting efter ett år med långdistans och ett halvårs väntan på att få flytta tillbaka till Norrland. Nu är jag och kärleken här tillsammans, vi har köpt en lägenhet och bor ihop. Efter cirka 10 år med 14 olika hyreslägenheter så äger VI någonting tillsammans. Luften gick ur mig och tröttheten slog till.

För er som inte känner mig så är jag en person som går in helhjärtat i allt jag gör. Det är allt eller inget som gäller. Svart eller vitt. Jag har höga krav på mig själv och har en förmåga att lägga ribban högt oavsett vad jag tar mig an i livet. Det är i grunden en bra egenskap som tar mig framåt i livet och jag uppnår ofta mina mål men när det går överstyr så kan det också vara den egenskap som får mig på fall. Jag kan hantera den egenskapen bättre idag än när jag var yngre, jag hade perioder då jag mådde fruktansvärt dåligt. Kraven blev för höga och energin försvann efter sömnlösa nätter och självkritiska tankar. Duktiga flickan kommer alltid att bo i mig men hennes rum krymper för varje år som går.

Idag har jag lärt mig att stanna upp innan luften går ur mig helt. Jag kan vara trött och sliten men jag smäller inte in i väggen på samma sätt som förut. Det gör inte lika ont nu som då. Jag ligger inte vaken hela nätterna och vrider och vänder på mig, det gjorde jag förut. Sömnen har varit en stor utmaning för mig under många år, idag sover jag gott på nätterna. Det är nyttigt att ta några steg tillbaka och se sig själv ur ett större perspektiv i perioder då det blir lite för mycket av allt och tröttheten slår till. Då kan man ofta se att man har växt och hur mycket man faktiskt har lärt sig av tidigare motgångar och svackor.

Jag är starkare idag, den där osäkerheten som svävade runt i mitt bröst för några år sedan, den osäkerheten finns inte längre. Idag har jag dessutom en livskamrat att bolla mina tankar med, stora som små. En livskamrat som håller mig i handen både i med- och motgångar. Han ser mig för den jag är och har valt att leva med alla mina små egenheter. Han har dessutom valt att leva sitt liv med mig och flyttat 100 mil från sin hemstad för min skull. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad som är det. Jag älskar dig Ted.

Tänk vad skönt det är att få ned sina tankar svart på vitt, detta må bara vara en hemsida för er men för mig så är det en fristad. Här får jag ventilera och kan blotta mig själv på ett sätt som är svårt att göra i verkliga livet, det kanske inte är något man gör runt lunchbordet på jobbet. Men här så kan jag ventilera vad jag vill. Nu återgår jag till Alpina VM, min kopp kaffe och planeringen av Team Sky Blues informationskväll i Sundsvall om drygt en månad.

Puss och kram på er!

Vy över Sa Calobra, Mallorca. Jag drömmer mig tillbaka till denna plats ganska ofta…

Skidskola, budgivning, allt och ingenting

Tröttheten har slagit till efter en intensiv vecka. I lördags agerade jag skidlärare för små knattar i Sundsvalls slalomklubb. 4-åriga små troll som aldrig hade åkt skidor gav sig ut i backen tillsammans med lite äldre troll som hade åkt skidor några gånger. Det var ingen lätt utmaning. Försöka ha koll på alla samtidigt. Rycka ut när någon trillade i liften. Lyfta upp när någon trillade i backen. Prata, ge instruktioner, hålla handen och agera föredömligt. Jag var både mentalt och fysiskt slut efter dagen men en fantastisk känsla infann sig i kroppen… En känsla som sa att man hade gjort något bra. De små liven strålade av lycka trots vurpor och tjat om fika. Det här ska jag göra igen, det ger så mycket att lära ut något som man själv älskar. Jag vill att de ska få uppleva samma saker i slalombacken som jag har fått göra under min uppväxt.

Söndagen försvann i en grisblink. Vi var på visning och köpte skridskor.

Måndag, ny vecka. Invigning av skridskor. Budgivning.

Tisdag. Vaknade upp efter en mardrömslik natt. Drömmar om höga bud och besvikelse. Samtal från mäklaren. Säljaren hade accepterat vårt bud. Lycka och en liten osäkerhet. Det kan fortfarande komma nya bud. Vi har inte skriva på kontraktet än. Dubbla spinningpass.

Onsdag. Ledig dag. Skridskoåkning på Sidsjön. Samtal från mäklare. Signering av kontrakt. LYCKA! Lägenheten är vår. Pizza och rödvin.

Torsdag. Trött och oerhört lättad. Ingen mer budgivning. Inget mer febrilt letande efter lägenhet på Hemnet. En stund för vila och återhämtning. En långpromenad väntar ikväll…

Jag känner tacksamhet över så mycket just nu. Min sambo, mitt jobb, vår lägenhet, min fina familj som alltid ställer upp, vänner som tycker om mig för den jag är… Så mycket. Kram på er allihopa!

 

2017, jag tror på dig

Nytt år, nya möjligheter. Klyschigt och sant. Alla nya år bjuder på nya möjligheter och vi vet alla att det inte alltid blir som vi tänkt oss, men det kan bli väldigt bra ändå, kanske till och med bättre än vi tänkt oss. På vägen mot att uppfylla alla dessa möjligheter så kommer du mötas av hinder, utmaningar och problem men det är en mening med det också. Man måste tro på möjligheterna och kämpa om man vill ta sig framåt. Det kommer inte alltid vara lätt men hur kul vore det om allt var lätt? Vinsten smakar som bäst när den var svår att kamma hem.

Jag har en känsla som säger mig att 2017 kommer att bli ett bra år, jag tror på dig år 2017. Jag vill sätta ord på den här känslan genom att beskriva vad jag förväntar mig och vill uppnå med detta nya år.

Vi börjar med TRÄNINGEN, detta är ju trots allt en cykel-hemsida i första hand. När det kommer till träningen så kommer fokus vara på cyklingen, såklart. Det blir 4-5 pass spinning i veckan under vintern och när våren tittar fram så hoppas jag på 3-4 pass ute på landsvägen varje vecka. Jag kommer tyvärr inte ha tid med mer, jag måste vara realistisk, och då får spinningen kliva in som ett komplement. Jag hoppas på minst ett styrkepass i veckan, kanske två om jag är på hugget. Under vintern hoppas jag såklart på en hel del alpint och längdskidåkning och då får det ersätta spinningen, man kan inte hinna med allt. Jag har ett jobb, en partner, en familj, vänner och annat som tar upp min tid… och låt oss inte glömma VILA och återhämtning. Som pricken över i:et på detta träningsår så ser jag fram emot att gå in som ledare i Team Sky Blue och skapa ett nytt lag i Sundsvallsanda. I mars väntar en ledarutbildning med Susanne Ljungskog, oj vad jag ser fram emot det! Förhoppningsvis så får jag kliva in som instruktör i spinning på Friskis och Svettis, jag väntar på det slutgiltiga beskedet i detta nu. Pirrigt! Jag kommer först och främst träna för att ha kul men ett mål är också att cykla sub10 på Vätternrundan med kärleken, tänk att få knäcka den magiska gränsen tillsammans.

När det kommer till KÄRLEKEN så ser jag fram emot att äntligen få bo i samma stad och lägenhet som min skånepåg. Jag är så less på långdistans och onödiga bråk på avstånd, bråk som ofta grundar sig i att man saknar varandra. Nu ska vi bli sambos och ingen är lyckligare än jag.

FAMILJEN har jag också i samma stad igen och det ger mig så otroligt mycket. Jag har en väldigt bra relation med både mamma, pappa, storasyster och hennes lilla familj. Det känns bra att få vara nära och ta del av storasysters små troll som växer nästan lite för snabbt. Att få ha familjen och kärleken på samma ställe gör mig utan tvekan till världens lyckligaste tjej. Ni kommer att göra mig mentalt starkare och därmed även stärka min fysiska träning.

Det kommer att bli mycket JOBB och jag kommer förmodligen ta på mig en del övertidspass. Jag och kärleken planerar att köpa en bil och en lägenhet, då är alla små kronor viktiga i sparandet. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb så det gör mig ingenting att jobba lite extra ibland men jag det är viktigt att få vara ledig så jag kommer bibehålla balansen mellan jobb och lediga dagar. Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att kunna jobba.

VÄNNERNA har givetvis också en viktig plats i mitt liv men ju äldre man blir desto mindre tid har man för vännerna. Så är det att bli vuxen. Alla har sitt på ett annat sätt nu. Man jobbar, många har partner och när man är ledig så orkar man inte flänga runt som man gjorde när man var yngre. Men de riktiga vännerna ser man till att träffa oavsett och det spelar ingen roll om man ses en gång om året, det känns alltid som att det var igår man sågs senast.

VILA och återhämtning har vi redan varit inne på och det vill jag poängtera för det är så oerhört viktigt, det vet jag. Jag har varit nära att krascha totalt på grund av att jag har velat lite för mycket lite för fort ibland och jag har fått lära mig den hårda vägen. Man måste vila, både för det mentala och för det fysiska. Hjärnan behöver återhämtning för att orka tänka klart på samma sätt som musklerna behöver vila för att bli starkare. Vila är underskattat. Det är helt okej att ligga hemma i soffan en hel dag och zappa mellan olika kanaler och program. Vila är ett vapen, tro mig.

Under 2017 ser jag fram emot att RESA. I februari kanske jag och kärleken drar på en weekend någonstans i Europa. I mars drar hela stora familjen, inklusive kärleken, till fjällen för att åka alpint. I maj åker hela stora familjen, inklusive kärleken, till Mallis i en vecka. Till sommaren filurar jag och kärleken på att dra till Norge igen, denna gång lockar Lofoten. Norge, vilket fantastiskt land!

2016 har varit ett år då jag har lärt mig mycket om mig själv och det vill jag fortsätta göra 2017. Jag har lärt mig mycket om mig själv vilket också innebär att jag vet vad jag måste jobba på hos mig själv. Jag måste lära mig att känna lugnet och inte elda upp mig själv och bli stressad över att allt inte blir så som jag har tänkt mig. Jag vill gärna att allt ska vara perfekt i vissa situationer men livet fungerar ju inte så, det vet både du och jag. Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka ibland och tillåta mig själv att bara vara och ta tio djupa andetag istället för att bara forcera. Jag måste hantera mina impulser och starka känslor och inte låta de ta över helt och hållet. Nu låter det kanske som att jag är en extremt impulsiv dramaqueen, så är inte fallet men ibland kan jag sväva iväg lite och då måste jag kunna ta ner mig själv på marken. Lättare sagt än gjort men jag antar utmaningen och tror att jag kan bli bättre för varje år som går. Tror du detsamma om dig själv?

Så vad gör vi? Nu kör vi!!!

 

 

Nyårskrönika 2016 – Del 1

Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har inte riktigt funnit ro för att sätta mig ned och skriva. Jag har inte hittat rätt ord, stämning eller känsla. Det har varit lite för mycket av livet helt enkelt. Veckorna har försvunnit lite för fort, på gott och ont. I november så jobbade jag min sista dag hos Polisen i Uppsala. Jag tog avsked av både stad och kollegor, sedan packade och städade jag ur lägenheten. Men jag gjorde det inte med ett tungt hjärta, snarare tvärtom. Jag kände mig lättad, jag nästan lyfte lite från marken när jag låste lägenhetsdörren för sista gången och kastade in nycklarna i brevinkastet till hyresvärden. Det har varit tre fina, tuffa och framför allt lärorika år i Uppsala men det var aldrig hemma. Det var mitt hem men det kändes aldrig som hemma. Jag hittade aldrig riktigt min plats. Men det var i Uppsala som jag träffade min fästman. Det var i Uppsala som jag på riktigt hittade mig själv. Det var i Uppsala som jag gjorde rätt, fel och allt där emellan. Det har varit ett år fyllt av kärlek, jobb, cykling, resor och så mycket mer. Från mig till er, min nyårskrönika för år 2016.

Det är svårt att minnas januari, det är ju ett helt år sedan, men jag minns de snötäckta skidbackarna i Vemdalen. Jag och min nyfunna kärlek hade bara träffats i några månader men jag bestämde mig för att bjuda med honom till fjällen, det kändes rätt. Första gången för kärleken i den alpina världen och första gången som han fick träffa mina föräldrar. En stor resa på flera sätt. Allt gick bra, till och med över förväntan, bortsett från att jag blev matförgiftad och sängliggandes en hel dag i stugan. Min kärlek, som också är skånepåg, slängdes sig modigt, och lite dumdristigt, ut i backarna. ”Det viktiga är att man vet hur man ska ramla på rätt sätt” för att citera en lite småkaxig skåning. Han ville imponera och hade sitt liv som insats, eller ja, i alla fall sina ben som tack och lov förblev obrutna. Tänk att jag fick lära min kärlek att åka alpint. Jag är en mycket stolt skidlärare, han är en naturbegåvning min påg från Skåne. Det är vad jag minns av januari. I övrigt så är januari en dimma fylld av jobb, dålig sömn och långdistansförhållande.

Februari blev också en halvdimmig månad fylld med dålig sömn. Den dåliga sömnen omvandlades till dålig energi och mycket av den energin gick ut över min kärlek. Jag var inte lätt att hantera i början av året, det vet jag. Jag pratade mycket om att jag ville flytta hem till Norrland, jag var klar med Uppsala. Det var tufft för honom att höra, min hemstad i norr ligger 100 mil från hans hemstad i söder. Men vi tog oss igenom februari med några extra mysiga inslag. Jag och Lina gick på Melissa Horns konsert i Stockholm, det gav gåshud och ett minne för livet. Några veckor senare gick jag och kärleken på världscupstävlingen i parallellslalom i Hammarbybacken i Stockholm och det var verkligen något utöver det vanliga. Vilken magisk och fartfylld tillställning! Så med facit i hand så var februari ingen dålig månad.

Mars, en till månad som jag inte minns så starkt som jag önskar att jag gjorde. Tänk vad fort man glömmer. Jag minns den dåliga sömnen återigen, den sög sig fast som en oönskad igel i min säng som under den här perioden kändes alldeles för liten. Jag fick inte plats med mig själv, kärleken och alla mina dåliga tankar. Jag hade kört fast i en ond spiral när det kom till min tankeverksamhet.  Jag ville så mycket med livet men jag visste inte riktigt vart jag var på väg, det kändes i perioder som att jag inte var på väg någonstans. Tålamodet fanns inte riktigt där, det jag behövde men saknade. Bra saker tar tid och den här gången var inget undantag. Det som höll mitt humör uppe var mina helgvisiter i Sundsvall, att våren och därmed landsvägscyklingen närmade sig och självklart att jag hade min kärlek. Han förstod nog inte hyr mycket han betydde för mig under den här perioden, tack och lov så förstår han det idag.

April, det började lukta vår i luften. Ljusare dagar, solsken, bättre sömn, organiserad tankeverksamhet och cykel. Jag kände att jag var på väg någonstans igen, i dubbel bemärkelse. Jag kände att livet var på väg i rätt riktning men jag var också på väg någon annanstans, jag var på väg till Mallis och mitt första riktiga cykelträningsläger. Jag, pappa och ett gäng från Alnö Race Team packade våra väskor och drog till varmare breddgrader för en rejäl utmaning i bergen. Det blev 60 mils cykling och x antal höjdmeter under 6 dagar på Mallis. Vi besteg den snirkliga, fruktansvärda men ack så vackra Sa Calobra. Benen kändes som två kylskåp sista serpentinen och jag var så nära att hoppa av cykeln men mitt mentala lyckades besegra det fysiska och med några energigels i benen så lyckades jag cykla hela vägen upp till toppen utan stopp. Den känslan går inte att sätta ord på.

Cyklingen tog ordentlig fart i maj, kanske lite för hög fart. Jag prioriterade bort kärleken och var ibland lite för egoistisk, men jag har lärt mig av misstagen. Det blev en del bråk i maj men också en hel del cykling. Träningsläger med Team Sky Blue på Wenngarn i Sigtuna. Cykling, föreläsningar, god mat, nya bekantskaper och en tipsrunda på kvällen. Vilket läger och vilka tjejer! Maj bjöd också på Skandisloppet och en rejäl förkylning. Jag hade tänkt cykla 167 kilometer men fick nöja mig med ”bara” 87. Egentligen så borde jag inte ha deltagit överhuvudtaget med tanke på min snoriga och rinniga näsa men huvudet ville cykla och då fick benen ställa upp på det. Skandisloppet bjöd på rejäl motvind och en förvånansvärt pigg och fräsch kropp. Jag valde att dra ifrån min egen grupp med cirka 1,5 mil kvar. Jag hade lagrat mycket energi under loppet och ville bränna ut mina krafter innan målgång. Sagt och gjort. Inte smart, inte alls, men väldigt skönt där och då.

Juni, sommar och Vätternrundan. Alla goda ting är tre! Jag och brudarna från Team Sky Blue hade bestämt oss för att cykla sub11. Jag kände mig väl förberedd med cirka 150 mil i benen och en god känsla i kroppen. Under alla träningar med laget så hade jag varit den som kunde trycka till lite extra och fick många gånger vänta in tjejerna. Alla träningar hade gått som planerat förutom den sista träningen med laget innan Vättern. Vi var ett gäng ur laget som cyklade ihop i Stockholm för att känna på ”Vättern-formen”. Tyvärr så hamnade vi på villovägar i form av grus, grus och åter grus. Det resulterade i tre punkteringar och en mindre bra stämning. Jag åkte hem till Uppsala med en dålig känsla i kroppen men den försvann genast när jag anlände till Motala och ”dan före dan”… Vätternrundan blev ingen dans på rosor utan snarare en blöt upplevelse på hal asfalt. Jag drog i backen efter fem mil och slog mig ganska bra både i huvud, arm och ben. Styret till cykeln var krokigt och mina tillhörigheter flög ut över hela vägen. Jag var dock snabbt upp på cykeln igen, jag rafsade ihop mina tillhörigheter och fick hjälp med att ”knäcka tillbaka” styret vid nästa depå. Resterande del av rundan var inte helt smärtfri men så gott som, jag kände mig både stark och uthållig. Jag kunde ligga längst fram och dra i långa perioder och jag försökte dela med mig av min energi till alla i laget. Efter 10 timmar och 23 minuter så rullade vi i mål och krossade därmed sub11-målet.

Som pricken över i:et så bjöd juni på semester hemma i Norrland med kärleken. Vi paddlade kanot, badade, solade på klippor och bara njöt av varandra.

Det var första halvan av år 2016, den andra kommer längre fram under veckan. Jag tror inte att ni orkar läsa om hela mitt år i en stöt, ni som har orkat läsa om mitt halvår i en stöt… en STOR eloge till er!

 


Måndagskrönika – Förändring

Livet är i ständig förändring. Du kanske inte ser det, men det är det. Det behöver inte vara stora saker, eller så är det de små sakerna som är de riktigt stora. Som att löven faller från träden, ändrar färg och landar mjukt på marken. Vi går genom löven, sparkar på dem och ser dem flyga fritt i luften. Det är stort. Naturen och dess ständiga förändring. Snart har löven blåst bort och ersatts med kyla och snö. Jag längtar riktigt mycket efter vintern det här året och det beror inte bara på att naturen förändras utan det beror på att jag och min stora kärlek flyttar hem till Norrland.

Min stora kärlek, han som kom fram till mig på ett uteställe. Han som fick allt runtomkring att försvinna i en dimma. Det kanske var alkoholen som talade men det spelar ingen roll. Jag såg bara honom. Han pratade skånska och hans kyssar smakade kärlek. Jag fick inte nog. Det är snart ett år sedan vi träffades. Det var höst, träden brann och mitt hjärta likaså. Jag visste det inte då men jag vet det nu, han var förändring. Han förändrade mig, min tillvaro och hela mitt liv. Min skåning som flyttar hela vägen upp till Norrland för min skull. Min älskade skåning.

Jag skulle ljuga om jag sa att det senaste året varit lätt. Det har det inte. Det har varit fullt av utmaningar och förändring, på gott och ont. Men jag tror att allt som händer, det händer av en mening. Eller nej, inte allt, men det mesta. Jag tror att livet har delat ut käftsmällar för att jag skulle ta mig hit. Idag är jag på en plats där jag trivs med mig själv och med människorna jag har i mitt liv. Det har inte alltid varit så.

Jag har tänkt mycket på att skriva den senaste tiden. Jag har tänkt för mycket vilket har resulterat i för lite skriva. Jag vill skriva en bok men jag vet egentligen inte om vad. Jag bollar titlar i huvudet med mig själv. Ena dagen heter boken ”Möten”, nästa dag heter den ”En liten bok om kärlek” och den tredje dagen så heter den ingenting alls. Den här sidan handlar om att skriva om cykling, så jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Men jag antar att allt hänger ihop. Jobb, kärlek, vänner, cykling… Livet.

Förändringen är ständig, se till att förändringen går i din väg. Jag vill tro att vi alltid har ett val att förändra saker till det bättre, det gäller bara att välja rätt. Vilket ibland är lättare sagt än gjort.

Cykla lugnt!