2017, jag tror på dig

Nytt år, nya möjligheter. Klyschigt och sant. Alla nya år bjuder på nya möjligheter och vi vet alla att det inte alltid blir som vi tänkt oss, men det kan bli väldigt bra ändå, kanske till och med bättre än vi tänkt oss. På vägen mot att uppfylla alla dessa möjligheter så kommer du mötas av hinder, utmaningar och problem men det är en mening med det också. Man måste tro på möjligheterna och kämpa om man vill ta sig framåt. Det kommer inte alltid vara lätt men hur kul vore det om allt var lätt? Vinsten smakar som bäst när den var svår att kamma hem.

Jag har en känsla som säger mig att 2017 kommer att bli ett bra år, jag tror på dig år 2017. Jag vill sätta ord på den här känslan genom att beskriva vad jag förväntar mig och vill uppnå med detta nya år.

Vi börjar med TRÄNINGEN, detta är ju trots allt en cykel-hemsida i första hand. När det kommer till träningen så kommer fokus vara på cyklingen, såklart. Det blir 4-5 pass spinning i veckan under vintern och när våren tittar fram så hoppas jag på 3-4 pass ute på landsvägen varje vecka. Jag kommer tyvärr inte ha tid med mer, jag måste vara realistisk, och då får spinningen kliva in som ett komplement. Jag hoppas på minst ett styrkepass i veckan, kanske två om jag är på hugget. Under vintern hoppas jag såklart på en hel del alpint och längdskidåkning och då får det ersätta spinningen, man kan inte hinna med allt. Jag har ett jobb, en partner, en familj, vänner och annat som tar upp min tid… och låt oss inte glömma VILA och återhämtning. Som pricken över i:et på detta träningsår så ser jag fram emot att gå in som ledare i Team Sky Blue och skapa ett nytt lag i Sundsvallsanda. I mars väntar en ledarutbildning med Susanne Ljungskog, oj vad jag ser fram emot det! Förhoppningsvis så får jag kliva in som instruktör i spinning på Friskis och Svettis, jag väntar på det slutgiltiga beskedet i detta nu. Pirrigt! Jag kommer först och främst träna för att ha kul men ett mål är också att cykla sub10 på Vätternrundan med kärleken, tänk att få knäcka den magiska gränsen tillsammans.

När det kommer till KÄRLEKEN så ser jag fram emot att äntligen få bo i samma stad och lägenhet som min skånepåg. Jag är så less på långdistans och onödiga bråk på avstånd, bråk som ofta grundar sig i att man saknar varandra. Nu ska vi bli sambos och ingen är lyckligare än jag.

FAMILJEN har jag också i samma stad igen och det ger mig så otroligt mycket. Jag har en väldigt bra relation med både mamma, pappa, storasyster och hennes lilla familj. Det känns bra att få vara nära och ta del av storasysters små troll som växer nästan lite för snabbt. Att få ha familjen och kärleken på samma ställe gör mig utan tvekan till världens lyckligaste tjej. Ni kommer att göra mig mentalt starkare och därmed även stärka min fysiska träning.

Det kommer att bli mycket JOBB och jag kommer förmodligen ta på mig en del övertidspass. Jag och kärleken planerar att köpa en bil och en lägenhet, då är alla små kronor viktiga i sparandet. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb så det gör mig ingenting att jobba lite extra ibland men jag det är viktigt att få vara ledig så jag kommer bibehålla balansen mellan jobb och lediga dagar. Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att kunna jobba.

VÄNNERNA har givetvis också en viktig plats i mitt liv men ju äldre man blir desto mindre tid har man för vännerna. Så är det att bli vuxen. Alla har sitt på ett annat sätt nu. Man jobbar, många har partner och när man är ledig så orkar man inte flänga runt som man gjorde när man var yngre. Men de riktiga vännerna ser man till att träffa oavsett och det spelar ingen roll om man ses en gång om året, det känns alltid som att det var igår man sågs senast.

VILA och återhämtning har vi redan varit inne på och det vill jag poängtera för det är så oerhört viktigt, det vet jag. Jag har varit nära att krascha totalt på grund av att jag har velat lite för mycket lite för fort ibland och jag har fått lära mig den hårda vägen. Man måste vila, både för det mentala och för det fysiska. Hjärnan behöver återhämtning för att orka tänka klart på samma sätt som musklerna behöver vila för att bli starkare. Vila är underskattat. Det är helt okej att ligga hemma i soffan en hel dag och zappa mellan olika kanaler och program. Vila är ett vapen, tro mig.

Under 2017 ser jag fram emot att RESA. I februari kanske jag och kärleken drar på en weekend någonstans i Europa. I mars drar hela stora familjen, inklusive kärleken, till fjällen för att åka alpint. I maj åker hela stora familjen, inklusive kärleken, till Mallis i en vecka. Till sommaren filurar jag och kärleken på att dra till Norge igen, denna gång lockar Lofoten. Norge, vilket fantastiskt land!

2016 har varit ett år då jag har lärt mig mycket om mig själv och det vill jag fortsätta göra 2017. Jag har lärt mig mycket om mig själv vilket också innebär att jag vet vad jag måste jobba på hos mig själv. Jag måste lära mig att känna lugnet och inte elda upp mig själv och bli stressad över att allt inte blir så som jag har tänkt mig. Jag vill gärna att allt ska vara perfekt i vissa situationer men livet fungerar ju inte så, det vet både du och jag. Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka ibland och tillåta mig själv att bara vara och ta tio djupa andetag istället för att bara forcera. Jag måste hantera mina impulser och starka känslor och inte låta de ta över helt och hållet. Nu låter det kanske som att jag är en extremt impulsiv dramaqueen, så är inte fallet men ibland kan jag sväva iväg lite och då måste jag kunna ta ner mig själv på marken. Lättare sagt än gjort men jag antar utmaningen och tror att jag kan bli bättre för varje år som går. Tror du detsamma om dig själv?

Så vad gör vi? Nu kör vi!!!

 

 

Nyårskrönika 2016 – Del 1

Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har inte riktigt funnit ro för att sätta mig ned och skriva. Jag har inte hittat rätt ord, stämning eller känsla. Det har varit lite för mycket av livet helt enkelt. Veckorna har försvunnit lite för fort, på gott och ont. I november så jobbade jag min sista dag hos Polisen i Uppsala. Jag tog avsked av både stad och kollegor, sedan packade och städade jag ur lägenheten. Men jag gjorde det inte med ett tungt hjärta, snarare tvärtom. Jag kände mig lättad, jag nästan lyfte lite från marken när jag låste lägenhetsdörren för sista gången och kastade in nycklarna i brevinkastet till hyresvärden. Det har varit tre fina, tuffa och framför allt lärorika år i Uppsala men det var aldrig hemma. Det var mitt hem men det kändes aldrig som hemma. Jag hittade aldrig riktigt min plats. Men det var i Uppsala som jag träffade min fästman. Det var i Uppsala som jag på riktigt hittade mig själv. Det var i Uppsala som jag gjorde rätt, fel och allt där emellan. Det har varit ett år fyllt av kärlek, jobb, cykling, resor och så mycket mer. Från mig till er, min nyårskrönika för år 2016.

Det är svårt att minnas januari, det är ju ett helt år sedan, men jag minns de snötäckta skidbackarna i Vemdalen. Jag och min nyfunna kärlek hade bara träffats i några månader men jag bestämde mig för att bjuda med honom till fjällen, det kändes rätt. Första gången för kärleken i den alpina världen och första gången som han fick träffa mina föräldrar. En stor resa på flera sätt. Allt gick bra, till och med över förväntan, bortsett från att jag blev matförgiftad och sängliggandes en hel dag i stugan. Min kärlek, som också är skånepåg, slängdes sig modigt, och lite dumdristigt, ut i backarna. ”Det viktiga är att man vet hur man ska ramla på rätt sätt” för att citera en lite småkaxig skåning. Han ville imponera och hade sitt liv som insats, eller ja, i alla fall sina ben som tack och lov förblev obrutna. Tänk att jag fick lära min kärlek att åka alpint. Jag är en mycket stolt skidlärare, han är en naturbegåvning min påg från Skåne. Det är vad jag minns av januari. I övrigt så är januari en dimma fylld av jobb, dålig sömn och långdistansförhållande.

Februari blev också en halvdimmig månad fylld med dålig sömn. Den dåliga sömnen omvandlades till dålig energi och mycket av den energin gick ut över min kärlek. Jag var inte lätt att hantera i början av året, det vet jag. Jag pratade mycket om att jag ville flytta hem till Norrland, jag var klar med Uppsala. Det var tufft för honom att höra, min hemstad i norr ligger 100 mil från hans hemstad i söder. Men vi tog oss igenom februari med några extra mysiga inslag. Jag och Lina gick på Melissa Horns konsert i Stockholm, det gav gåshud och ett minne för livet. Några veckor senare gick jag och kärleken på världscupstävlingen i parallellslalom i Hammarbybacken i Stockholm och det var verkligen något utöver det vanliga. Vilken magisk och fartfylld tillställning! Så med facit i hand så var februari ingen dålig månad.

Mars, en till månad som jag inte minns så starkt som jag önskar att jag gjorde. Tänk vad fort man glömmer. Jag minns den dåliga sömnen återigen, den sög sig fast som en oönskad igel i min säng som under den här perioden kändes alldeles för liten. Jag fick inte plats med mig själv, kärleken och alla mina dåliga tankar. Jag hade kört fast i en ond spiral när det kom till min tankeverksamhet.  Jag ville så mycket med livet men jag visste inte riktigt vart jag var på väg, det kändes i perioder som att jag inte var på väg någonstans. Tålamodet fanns inte riktigt där, det jag behövde men saknade. Bra saker tar tid och den här gången var inget undantag. Det som höll mitt humör uppe var mina helgvisiter i Sundsvall, att våren och därmed landsvägscyklingen närmade sig och självklart att jag hade min kärlek. Han förstod nog inte hyr mycket han betydde för mig under den här perioden, tack och lov så förstår han det idag.

April, det började lukta vår i luften. Ljusare dagar, solsken, bättre sömn, organiserad tankeverksamhet och cykel. Jag kände att jag var på väg någonstans igen, i dubbel bemärkelse. Jag kände att livet var på väg i rätt riktning men jag var också på väg någon annanstans, jag var på väg till Mallis och mitt första riktiga cykelträningsläger. Jag, pappa och ett gäng från Alnö Race Team packade våra väskor och drog till varmare breddgrader för en rejäl utmaning i bergen. Det blev 60 mils cykling och x antal höjdmeter under 6 dagar på Mallis. Vi besteg den snirkliga, fruktansvärda men ack så vackra Sa Calobra. Benen kändes som två kylskåp sista serpentinen och jag var så nära att hoppa av cykeln men mitt mentala lyckades besegra det fysiska och med några energigels i benen så lyckades jag cykla hela vägen upp till toppen utan stopp. Den känslan går inte att sätta ord på.

Cyklingen tog ordentlig fart i maj, kanske lite för hög fart. Jag prioriterade bort kärleken och var ibland lite för egoistisk, men jag har lärt mig av misstagen. Det blev en del bråk i maj men också en hel del cykling. Träningsläger med Team Sky Blue på Wenngarn i Sigtuna. Cykling, föreläsningar, god mat, nya bekantskaper och en tipsrunda på kvällen. Vilket läger och vilka tjejer! Maj bjöd också på Skandisloppet och en rejäl förkylning. Jag hade tänkt cykla 167 kilometer men fick nöja mig med ”bara” 87. Egentligen så borde jag inte ha deltagit överhuvudtaget med tanke på min snoriga och rinniga näsa men huvudet ville cykla och då fick benen ställa upp på det. Skandisloppet bjöd på rejäl motvind och en förvånansvärt pigg och fräsch kropp. Jag valde att dra ifrån min egen grupp med cirka 1,5 mil kvar. Jag hade lagrat mycket energi under loppet och ville bränna ut mina krafter innan målgång. Sagt och gjort. Inte smart, inte alls, men väldigt skönt där och då.

Juni, sommar och Vätternrundan. Alla goda ting är tre! Jag och brudarna från Team Sky Blue hade bestämt oss för att cykla sub11. Jag kände mig väl förberedd med cirka 150 mil i benen och en god känsla i kroppen. Under alla träningar med laget så hade jag varit den som kunde trycka till lite extra och fick många gånger vänta in tjejerna. Alla träningar hade gått som planerat förutom den sista träningen med laget innan Vättern. Vi var ett gäng ur laget som cyklade ihop i Stockholm för att känna på ”Vättern-formen”. Tyvärr så hamnade vi på villovägar i form av grus, grus och åter grus. Det resulterade i tre punkteringar och en mindre bra stämning. Jag åkte hem till Uppsala med en dålig känsla i kroppen men den försvann genast när jag anlände till Motala och ”dan före dan”… Vätternrundan blev ingen dans på rosor utan snarare en blöt upplevelse på hal asfalt. Jag drog i backen efter fem mil och slog mig ganska bra både i huvud, arm och ben. Styret till cykeln var krokigt och mina tillhörigheter flög ut över hela vägen. Jag var dock snabbt upp på cykeln igen, jag rafsade ihop mina tillhörigheter och fick hjälp med att ”knäcka tillbaka” styret vid nästa depå. Resterande del av rundan var inte helt smärtfri men så gott som, jag kände mig både stark och uthållig. Jag kunde ligga längst fram och dra i långa perioder och jag försökte dela med mig av min energi till alla i laget. Efter 10 timmar och 23 minuter så rullade vi i mål och krossade därmed sub11-målet.

Som pricken över i:et så bjöd juni på semester hemma i Norrland med kärleken. Vi paddlade kanot, badade, solade på klippor och bara njöt av varandra.

Det var första halvan av år 2016, den andra kommer längre fram under veckan. Jag tror inte att ni orkar läsa om hela mitt år i en stöt, ni som har orkat läsa om mitt halvår i en stöt… en STOR eloge till er!

 


Måndagskrönika – Förändring

Livet är i ständig förändring. Du kanske inte ser det, men det är det. Det behöver inte vara stora saker, eller så är det de små sakerna som är de riktigt stora. Som att löven faller från träden, ändrar färg och landar mjukt på marken. Vi går genom löven, sparkar på dem och ser dem flyga fritt i luften. Det är stort. Naturen och dess ständiga förändring. Snart har löven blåst bort och ersatts med kyla och snö. Jag längtar riktigt mycket efter vintern det här året och det beror inte bara på att naturen förändras utan det beror på att jag och min stora kärlek flyttar hem till Norrland.

Min stora kärlek, han som kom fram till mig på ett uteställe. Han som fick allt runtomkring att försvinna i en dimma. Det kanske var alkoholen som talade men det spelar ingen roll. Jag såg bara honom. Han pratade skånska och hans kyssar smakade kärlek. Jag fick inte nog. Det är snart ett år sedan vi träffades. Det var höst, träden brann och mitt hjärta likaså. Jag visste det inte då men jag vet det nu, han var förändring. Han förändrade mig, min tillvaro och hela mitt liv. Min skåning som flyttar hela vägen upp till Norrland för min skull. Min älskade skåning.

Jag skulle ljuga om jag sa att det senaste året varit lätt. Det har det inte. Det har varit fullt av utmaningar och förändring, på gott och ont. Men jag tror att allt som händer, det händer av en mening. Eller nej, inte allt, men det mesta. Jag tror att livet har delat ut käftsmällar för att jag skulle ta mig hit. Idag är jag på en plats där jag trivs med mig själv och med människorna jag har i mitt liv. Det har inte alltid varit så.

Jag har tänkt mycket på att skriva den senaste tiden. Jag har tänkt för mycket vilket har resulterat i för lite skriva. Jag vill skriva en bok men jag vet egentligen inte om vad. Jag bollar titlar i huvudet med mig själv. Ena dagen heter boken ”Möten”, nästa dag heter den ”En liten bok om kärlek” och den tredje dagen så heter den ingenting alls. Den här sidan handlar om att skriva om cykling, så jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Men jag antar att allt hänger ihop. Jobb, kärlek, vänner, cykling… Livet.

Förändringen är ständig, se till att förändringen går i din väg. Jag vill tro att vi alltid har ett val att förändra saker till det bättre, det gäller bara att välja rätt. Vilket ibland är lättare sagt än gjort.

Cykla lugnt!

Tillbaka efter semester, fjällvandring och sjukdom

Som ni har märkt så har det varit tyst på hemsidan ett tag. Jag valde att ta ett uppehåll under semestern. Ingen blogg och inga sociala medier i några veckor, så himla skönt. Men nu är jag tillbaka! Jag har bara en envis hosta som ska ge med sig, sen så är jag helt tillbaka.

Dagen innan semestern så gjorde jag tester för GMU (GrundMilitärUtbildning). Det gick bra. Man får poäng 1 till 9 på allt man gör. Mest nöjd är jag med en 8:a på begåvningstestet, en 8:a hos psykologen (jag fick en 9:a när jag sökte till polis men man kan inte alltid få nior) och en 7:a på cykeltestet. Enligt instruktören på cykeltestet så är det inte många tjejer som får en 7:a på cykeln, så det kändes bra. Den militära yrkesvägledaren tyckte att jag var ”för smart” och skulle bli ”understimulerad” som vanlig soldat så han föreslog militärtolk. Det låter väldigt lockande men med tanke på att det är plugg i 1,5 så måste jag tacka nej. Min plan var tre månaders GMU, något de slutat med, nu är det minst nio månader som gäller. Jag vill inte skjuta upp min flytt och min nya tjänst i Sundsvall så det militära blir det inget av, tyvärr. Man kan inte få allt, man måste välja. Men det var roligt att se vad man kunde prestera på testerna.

Under semestern så drog jag och karln till Norge och fjällvandrade, något av det bästa jag någonsin gjort. Vi började i den söta lilla byn Odda där vi besteg Trolltunga. Det blev en lång och tuff vandring på totalt 22 kilometer men det var helt klart värt det. Vilken magnifik, och lite läbbig, utsikt! Helt magiskt. Och väldigt respektingivande. En ung tjej ramlade ner från Trolltunga förra året och omkom så jag och karln valde att inte gå ända ut till kanten, det kändes bara onödigt att sitta allra längst ut.

Dagen efter Trolltunga så var jag helt slut som artist. Vi tog en lugn dag i den fina hamnstaden Bergen och turistade loss på gator och torg. En fantastiskt fin och mysig stad som jag tycker att ni ska besöka om ni är i Norge.

Dag nummer tre så började vi dagen med att gå en kortare vandringsled på 5,1 kilometer i Haugesund. En vacker led längs havet. Vi vandrade längs klipporna och tog en liten avstickare upp i en fyr. Efter vandringsleden så var planen att köra till Preikestolen som vi tänkte bestiga dag fyra men planerna ändrades. När vi körde mot Preikestolen såg vi ett vackert berg som vi båda ville bestiga. Sagt och gjort. Vi parkerade bilen hos en trevlig bonde och vandrade upp för berget. På toppen av berget så slog vi upp tältet, lagade mat och njöt av en helt fantastisk utsikt. Vi tänkte stanna kvar över natten men när vi insåg att klockan bara var 15:30 så tog vi ner tältet och gick ner igen. Sedan åkte vi vidare till Preikestolen.

Dag nummer fyra så besteg vi Preikestolen, en mycket lättare och mer turistvänlig vandring än Trolltunga. Totala sträckan, upp och ner, blev 12 kilometer. Det regnade men det gjorde ingenting. Vi tog oss till toppen, blev återigen helt tagna av Norges fantastiska natur, vi lagade mat, drack kaffe och gick sedan ner igen.

Dag nummer fem så sa min kropp nej och en förkylning bröt sakta men säkert ut, vilket inte gjorde så mycket. Vi var på väg hemåt och hade redan bestigit mer berg än vi planerat. Vi stannade i Kristiansand på väg hem och promenerade genom Oslo dag nummer sex. Dag nummer sju var vi åter i Sverige och det kändes skönt efter en vecka sovandes i en skåpbil. Rinnande vatten och värme ska ej underskattas! Men jag gillar verkligen ”the simple Life”. Jag tror att vi alla mår bra av att dra ut i skogen i några dagar, laga mat i stormkök, bo i tält och skita i allt som har med sociala medier att göra. Det är verkligen medveten närvaro, eller mindfullness som många väljer att kalla det.

Nu är semestern slut, jag är tillbaka på hemmaplan med jobb, rutiner och allt vad det innebär. Det känns faktiskt skönt. Jag ser fram emot en mysig höst med mycket styrketräning, spinning och även löppass. Jag har äntligen kommit igång med löpningen och jag har, någonstans långt där inne, en liten löpare inom mig. Variation i träningen är det bästa, helt klart.

Nästa vecka väntar Polis-SM i cykling (linjelopp) i Karlstad. Det är det loppet som får sätta punkt för den här säsongen på racern. En säsong som helt klart har gått över förväntan. Inga skador, bara en krasch som gick bra både för mig och för cykeln, en genomförd Vätternrunda med nytt PB och många nya härliga cykelkompisar. Och jag höll nästan på att glömma, cykelresan till Mallis med pappa och Alnö Race Team! Ett minne för livet.

Nu ska jag återgå till att vila och hoppas på att kroppen är frisk till helgens träningsläger med Team Sky Blue! Vill ni ha något mer att läsa så kan ni läsa inlägget som jag precis skrev här: Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report.

Må gott så hörs vi snart igen!

Här kommer lite bilder från Norgeresan…

14021487_10154253878710310_5218115914966766538_n 14034769_10154253876775310_7047080879261306769_n 14040106_10154253877850310_6415637627744618903_n 14055076_10154253876390310_8856224168470993380_n 14067581_10154262387040310_1563654812483112474_n 14089289_10154262387130310_8430564030258211133_n 14102443_10154253877970310_4684411628022685374_n 14117853_10154253878420310_3933280039980401121_n 14183842_10154262386950310_4756762691132935461_n

 

Välkomna in i värmen!

Hemsidan är i detta nu under uppbyggnad.

Härliga cykeltjejen Helena Enqvist hjälper mig med uppbyggnaden av hemsidan och min sida är förhoppningsvis snart lika fullproppad med inspirerande cykelbilder och texter som Helenas.

Läs mer om hemsidan under fliken ”Om Sofia, cykeln och hemsidan” och kontakta mig gärna under fliken ”Kontakt”.

Välkomna in i värmen, hoppas att ni väljer att stanna kvar!

/ Sofia