Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.

 

 

Stressad hjärna, stressad kropp – Allt hänger ihop

Vi har nog alla haft perioder i livet då vi känt att det har blivit för mycket av allt. Fullplanerade veckor med jobb, träning, olika projekt man startat eller hoppat på och andra roliga aktiviteter med vänner och familj. Ingen tid för vila i schemat. Finns det tid över så ska det städas och tvättas. På kvällen är man helt slut i både kropp och knopp men kroppen går på något konstigt sätt samtidigt på högvarv och det är svårt att varva ned och känna lugnet. Man lägger sig i sängen och försöker sova. Vrider och vänder på sig, fram och tillbaka. Tankarna fortsätter att snurra i huvudet. Tankar om dagen som har varit och tankar om dagen som kommer. Kommer jag hinna med allt imorgon? Jag får inte glömma att ta med träningskläderna i jobbväskan. Eller ligger dom redan i väskan? Och sådär maler det på hela natten. Man lyckas somna av ren utmattning men får ingen ordentlig djupsömn. Man vaknar ofta, springer på toa och har sedan svårt att somna om. Tankarna fortsätter att mala på.

När man har för mycket på sitt schema så utsätter man kroppen för en enorm påfrestning och hög stress. Stress producerar stresshormoner i form av adrenalin, noradrenalin och kortisol. Dessa hormoner ökar andning, puls och genomströmningen av blod i kroppen.

Adrenalin är stresshormonet som utsöndras vid rädsla, stress och ansträngning. Det är adrenalinet som gör vår kropp redo på att fly eller kämpa mot en fara.

Noradrenalin är en första stadie till adrenalin. Noradrenalin och adrenalin utsöndras under en stressig situation och gör att vår puls ökar, blodtryck och blodsocker höjs, luftrören vidgas och pupillerna förstoras.

Kortisol är ett stresshormon som i förhöjd halt kan göra att kroppens immunförsvar försämras och halterna av glukos höjs i blodet. På natten ska kortisolnivåerna sjunka, vilket gör att kroppen kan slappna av. Är nivåerna däremot för höga så har kroppen svårt för att somna. Höga nivåer av kortisol kan leda till kronisk trötthet. Hög halt av kortisol kan också påverka sexlusten negativt. Till en början leder stress till ökar produktion av kortisol, men vid långvarig stress minskar produktionen av kortisol, vilket också är skadligt.

Listan är lång och kan göras ännu längre på de negativa konsekvenserna som stress och stresshormonerna ger för kropp och knopp.

Att vara stressad under kortare perioder är ingen fara, det är alla människor och det kan kroppen hantera. Det farliga är när kroppen är stressad under en längre tid och aldrig får den återhämtning som den behöver, då blir vi sjuka både fysiskt och mentalt.

Som ni säkert vet så kan långvarig stress leda till sömnsvårigheter (som jag nämnde ovan), ångest, depression, irritation, aggression, övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar, infektioner, matsmältningsbesvär och diabetes.

Allt detta kan resultera i…

  • Emotionell trötthet
  • Mental trötthet
  • Fysisk trötthet

Under våren så resulterade mitt fullbokade schema med endast aktiviteter och ingen vila i en hög stressnivå under en längre period och detta resulterade i sin tur i både emotionell, mental och fysiskt trötthet. En utmattning helt enkelt.

För att återhämta sig från emotionell trötthet så behöver man vara spendera mycket tid med sig själv i sin ensamhet. Egentid. Bara fokus på sig själv, ingen annan. Att vara ute i naturen läker också en trött och känslig kropp. Att ta en fika och prata om livet med en nära vän behövs också. Ensamheten får inte ta över helt.

För att återhämta sig från den mentala tröttheten så behöver man fysisk aktivitet. Då pratar vi inte om 10 mil på cykeln i högt tempo utan en långpromenad i skogen, en korta cykeltur i lugnt tempo eller en skön joggingrunda.

För att återhämta sig från den fysiska tröttheten så behöver kroppen parkeras i soffan och se på en film, läsa en tidning eller en bok.

En skön mix av ovanstående ”återhämtningsaktiviteter” är i min bok det som fungerar bäst.

Tröttheten sitter i, man får ta en dag i taget och känna efter vad kroppen säger. Vad orkar jag idag? Vad orkar min kropp? Känner man sig sömnig efter en dag på jobbet så ta en tupplur om möjligheten finns. Tupplurar är guld för själen.

Det gäller att hitta en balans mellan aktivitet och vila för att man ska orka i det långa loppet. Man ska leva i nuet men man kan inte bara leva här och nu. Man måste tänka långsiktigt och planera för kommande dagar och veckor. Är schemat realistiskt eller måste man ta bort en eller två aktiviteter för att orka? Det svaret har bara jag åt mig själv och du åt dig själv.

Försök att stanna upp med jämna mellanrum, ta några djupa andetag och känn efter vad din kropp säger till dig. Börja yoga, läs en bok innan läggdags och kliv upp en halvtimme tidigare på morgonen för att känna lugnet, få tid med dig själv och starta dagen utan stress. Gör något som får dig att gå ned i varv och känna lugnet.

Allt är individuellt men mycket i våra kroppen fungerar på samma sätt. Man måste lyssna på sin kropp, man har bara en. Var lyhörd till kroppens signaler. Det är lätt att sätta upp ett alldeles för högt tempo i dagens stressiga och ständigt uppkopplade samhälle.

Jag har sänkt mitt tempo vilket är ett stort framsteg för mig. Nu blir nästa utmaning att försöka behålla detta tempo och ha fortsatt balans mellan aktiviteter och vila.

Ibland vill huvudet för mycket, men kroppen måste hänga med! Allt hänger ju ihop.

Med det sagt så vill jag avsluta med lite fakta och det är att utan min cykel hade allt varit mycket jobbigare. Min cykel är min frihet och friheten gör mig lycklig.

Kram på er!

Min femte Vätternrunda är åtta dagar bort…

… och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är likadant varje år. Den där skräckblandade förtjusningen smyger sig på och kroppen fylls med en känslostorm från topp till tå.

Jag har inte cyklat lika många mil som förra säsongen, men jag har cyklat mer inomhus (det blir en omställning att flytta från söder till norr), kört mer intervaller och cyklat i mer backar. Jag försöker intala mig själv att det inte är HUR MÅNGA mil man cyklat som är det viktigaste utan det viktiga är HUR BRA milen man cyklat har varit. Kvalitet före kvantitet.

Det har varit en ganska hektiskt vår. Eller ja, ganska är en stor underdrift. Ny arbetsplats, mycket arbete, uppstart av Team Sky Blue Sundsvall (ni är underbara brudar!) där jag har klivit in som huvudledare, grundledarutbildning för Friskis & Svettis i Lillsved, en del sjukdom, inredning och annat fix i vår nya lägenhet, sambon har köpt sin första racer… ja, en hel hög med härliga händelser och aktiviteter. Men det kan bli för mycket av det goda och det blev det för mig.

Stressen smög sig på, förkylningarna likaså, träningen och sömnen uteblev, jag fick avboka spinningledarutbildningen (himla långt ord) i Uppsala, osv. Men när man tar ett steg tillbaka och får ett större perspektiv på saker så inser man att detta är så kallade I-landsproblem. Jag är lite smått allergisk mot ordet, ”I-landsproblem”, men det är ju faktiskt sant. Det är inga stora världsproblem, det kan dock upplevas som väldigt stora problem när man är mitt uppe i allting och det där kända ekorrhjulet bara snurrar på i en högre och högre hastighet. Nu har jag dock lyckats stanna ekorrhjulet och känner mest bara tacksamhet inför livet och allt som jag får uppleva och vara del av.

Jag har läst mycket om påkörda cyklister i media och igår såg jag SVT-dokumentären ”Drottninggatan 14:53”, en dokumentär om terrordådet på Drottninggatan detta år. Under dokumentären så får man bland annat möta ett av offrens vänner, en äldre herre som uttrycker det hela, med tårarna i ögonen, på ett mycket fint och samtidigt sorgligt sätt:

”Det är ett sånt där väldigt konkret exempel på hur snabbt livet kan förändras, och hur fort det går alltså, och så den där tunna, tunna hinnan mellan liv och död, det är så tunt alltså”.

Helt plötsligt så känns min stress över Vätternrundan väldigt, väldigt obetydlig. Jag lever, jag är frisk. Mina nära och kära lever och är friska. Jag mår bra. Vi mår bra.

Så låt oss nu ladda inför Vätternrundan på ett sunt sätt. Det handlar inte om liv och död. Det är inte VM. Det är ett viktigt lopp för många av oss men världen går inte under om loppet inte går som planerat. Den tanken kan vara bra att ha med sig, för under 30 mil runt ”pölen” så kan allt hända.

Kram på er!

Tankar inför Polis-SM

Jag har bestämt mig för att delta i Polis-SM och det handlar om cykling, linjelopp, 30 kilometer. En timme av mitt liv, typ. Men den timmen är viktig och jag är nervös. Igår fick jag startlistan. Vi är fyra damer i min åldersgrupp. Fyra. Det innebär att en av oss inte ryms på pallen, den är för liten.

Jag har ingen aning om vilka jag ska tävla mot. Det kanske är gamla tävlingscyklister, elit, tre brutalt starka och snabba polisbrudar. Tanken skrämmer mig lite. Tänk om jag blir avhängd direkt. Jag kanske inte har en chans. Jag får se mig besegrad och blir den sorgsna tjejen som inte får ta ett kliv upp på pallen. Det låter kanske inte så allvarligt, men för mig är det allvarligt. Det hade tagit hårt.

Jag är tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Att komma sist vore tufft, det spelar ingen roll vad det är för motstånd. Jag vill INTE komma sist. Mitt mål blir alltså att inte komma sist, jag vill vara sämst trea. Det känns rimligt, men vad vet jag, det kanske är helt orimligt. Jag är ingen cyklist i grunden, jag var en fotbollstjej som gillade att åka alpint på vintrarna. Sen rök korsband och menisk och då blev jag cykeltjej. Sen blev jag Polis och nu ska jag delta i SM. Holy shit. Hur gick det till? You tell me.

Jag har nästan inte cyklat på en månad. Det är sant. Jag körde Sundsvalls Classics och ett kort pass dagen efter. Sen tränade jag inför testerna för GMU, jag gjorde testerna, fick semester, drog till Skåne, fjällvandrade i Norge och nu ligger jag hemma och hostar. Planen var att ladda med cyklingen hela denna vecka men det sket sig. Så ja, jag är nervös. Med all rätt, right?

Men nu måste jag alltså bestämma mig. för min egen skull och för alla andras skull, men mest för min egen. Jag måste bestämma mig för att det INTE är ett nederlag att komma sist. Det är förbannat modigt av mig att ens ställa upp. Jag har ingen aning om vad som väntar. Jag känner ingen där. Jag har tagit ut semester för detta äventyr. Jag vågar… och jag kanske vinner? Jag måste bestämma mig för att bara ett deltagande är en vinst. Det handlar inte om att komma först i mål, det handlar om att vara där, att delta, cykla, njuta och ta vara på chansen. Carpe Diem och allt sånt där klyschigt, härligt, löjligt, jobbigt… ja ni vet. Allt det där. Jag måste bestämma mig. Detta är ett äventyr INTE en tävling. Detta är en rolig grej INTE blodigt allvar.

Det är inte lätt att bestämma sig men jag försöker och jag ska försöka träna mitt mentala och den där onda svarta lilla fläcken uppe i mitt huvud som säger att en fjärdeplats vore ett stort nederlag. Goda tankar, positiva tankar. Inget annat. Keep it coming.

Jag hoppas på en kryare kropp imorgon, då ska jag ta ett lättare pass på cykeln, om inte så blir det på fredag. Lägerdag med cykellaget på lördag, vila söndag och uppladdning med cykling på måndag. Känna på benen, känna på formen. Jag försöker tänka på resan till Mallis. Den var i april och då hade jag inte cyklat något innan, men jag cyklade starkt och bra. Jag var i toppform på Mallis utan uppladdning. Jag kan göra det igen. Jag kan och jag vill.

Om en vecka kan jag skriva en race report om Polis-SM på cykel. Är det okej att tycka att man är cool? Lite cool är jag.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n

En vecka till Vätternrundan – Hur gör du? Hur gör djur?

”Trampa,

Trampa,

Överlev.”

En vecka kvar till Vätternrundan, eller för mig är det drygt en vecka för att vara exakt. Startskottet för Team Sky Blues sub11-lag går klockan 06:04 på lördag morgon. En löjligt bra starttid med tanke på förra året då vi startade vid 12 på kvällen och året innan det då vi startade vid 20-tiden på kvällen. Det är något magiskt med att cykla hela natten men det är fruktansvärt jobbigt och slitsamt. Kroppen är inte gjord för att vara vaken på natten, speciellt inte sittandes på en cykel, trampandes 30 mil runt en stor pöl.

Den där älskade, hatade, fantastiska och fruktade pölen. Pölen som vi alla känner till som Vättern. Hur gör du med en vecka kvar till start? Hur gör djur? Cyklister är ett flockdjur men vi agerar säkerligen väldigt olika inom denna flock. Jag läser mycket bloggar och artiklar om hur man bör agera och inte agera sista veckan innan Vättern men jag försöker att agera mer på min egen erfarenhet och mindre på tips från skribenter av olika rang och med olika klang. Det blir trots allt min fjärde Vätternrunda i år så jag vill tro att jag har lite koll på läget… Men med Vättern så vet man aldrig, det kan hända vad som helst under 30 mil. Och då menar jag vaaad som helst.

Hur ser min plan ut kommande vecka?

Imorgon, lördag – Ensamtur från Uppsala till omtalade fiket Drömkåken och sedan tillbaka. Det blir cirka 12-13 mil totalt. Det sista längre passet innan pölen.

Söndag – Ett kortare pass på förmiddagen, cirka 4 mil, för att cykla ur benen efter lördagen pass. På kvällen blir det styrketräning och rehab för mitt knä på gymmet. Jag har slarvat med rehabträningen och det är INTE bra. Skärpning Sofia, skärpning.

Måndag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Tisdag – Lättare styrketräningspass och rehab på gymmet.

Onsdag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Torsdag – PACKA och cykla ett lättare pass, cirka 3 mil, om jag hinner.

Fredag- Bilresa till Motala, lättare pass på kvällen bara för att bli av med stelheten från bilresan.

Lördag- VÄTTERNRUNDAN, startskottet går 06:04. Wihohohohho! *peppad och nervös*

Söndag – Slagen hjälte.

Jag tycker att planen känns lovande och jag känner mig stark med mina 150 mil i benen. Det enda som oroar mig något är att min gamla knäskada gjorde sig tillkänna under cykelpasset i onsdags. Men jag försöker tänka att jag tog mig runt Vättern på dryga 12 timmar förra året och då var knäet paj, jag fick låna en cykel som hade en sadel som hoppade ”ur led” x antal gånger under rundan och jag hade dessutom en riktig läskig hosta… Men det gick ju det också. Fast det var ingen trevlig åktur. Sista tio milen cyklade jag nästan bara med ett ben kändes det som. Jag hade så ont i det högra knäet. Och jag svor över cykeln. Min cykel, som inte kunde närvara runt pölen, hade susat av biltaket ute på motorvägen en vecka innan Vätternrundan så det kom inte på fråga att jag skulle cykla på den. Nog om Vättern 2015, det var en stor besvikelse på alla sätt och jag VET att årets runda kommer att bli tusen gånger bättre. TUSEN och MILJONER. Det har jag bestämt.

Hur ser din sista träningsvecka innan Vätternrundan ut?

Jag avslutar inlägget med en text som jag skrev precis efter förra årets målgång på Vättern och en bild på mig och Tina precis innan start. Jag älskar den där bilden! Texten är dock inte lika älskvärd…

”Här står jag med ett leende på läpparna och tårar i ögonen. Konstigaste Vätternrundan hittills. Första 13 milen strulade min sadel men jag cyklade med laget i klungan. Sen skrek knäet av smärta och min hosta blev bara värre. Jag och en annan skadad och tapper soldat i laget släppte klungan och cyklade tillsammans i 7 mil. Vi kramades, grät av smärta och besvikelse, taggade varandra och fick tillbaka energi efter långa vilopauser. Sista 10 drog jag iväg själv och sket i pauserna och rullade på löjligt bra. Knäet gjorde ont men inte mer än vanligt. Gick i mål, ledsen av flera anledningar. Var först bara arg och besviken men efter några djupa andetag och perspektiv på det hela så är jag mer än nöjd. Jag bet ihop och visade för mig själv hur mentalt stark jag är när det krävs. Jag borde inte ha cyklat med tanke på att kroppen inte varit helt 100 på slutet men nu står jag här.”

11391322_10153287577740310_7656482806505072206_n