Kardiologen, en påminnelse om livets skörhet

Hej hösten och hej alla läsare,

Och tack för er respons på mitt senaste inlägg om stress, vad som händer i kroppen vid stress och hur man ska hantera stressen för att kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag tror att många känner igen sig i stress och hur den kan påverka både det emotionella, fysiska och mentala. Jag tycker att jag har börjat hitta en bra balans i tillvaron, en bra balans mellan aktiviteter och vila/återhämtning. En balans där jag kan hantera min stress, självklart så blir jag stressad ibland men jag låter inte stressen styra mitt liv och hur jag mår. Nu är utmaningen att behålla balansen och att inte ramla tillbaka i gamla och destruktiva mönster.

Sommaren gav mig ny balans i livet efter en hektisk vinter och vår. Nu är hösten här med sitt lugn och sina vackra färger. Jag älskar årstider och hösten är nog den vackraste årstiden. Och kanske den mysigaste också. Hösten bjuder inte på lika mycket aktiviteter som sommaren utan nu känner man lugnet lite mer, tänder ljus, dricker te och myser under en varm filt framför Netflix. I love it. Men hösten började inte så lugnt som jag hade hoppats på…

Planen var att cykla Stockholm Velothon 160 kilometer. Jag skulle vara en av ledarna i TSB-klungans fartgrupp 30+ km/h. Jag hade verkligen sett fram emot att få cykla med tjejerna, att få peppa, inspirera och motivera. Och inte minst att bli peppad, inspirerad och motiverad! Det handlar ju om att ge och ta.

Planen var som sagt att cykla men som ni säkert har fått erfara så blir det inte alltid som man planerat. ”Life is what happens when you’re busy making other plans”. Och livet var precis vad som hände. Livet och en påminnelse om att vi alla ska dö någon gång. Man vill ju gärna tro att man är odödlig, det vill i alla fall jag tro att jag är, det känns lite bättre att tänka så. Lite bättre och lite lättare. Jag gillar inte att tänka på döden. Jag vill gärna tro att jag är odödlig och jag vill framför allt tro att mina nära och kära är odödliga. Mamma, pappa, storasyster och min stora kärlek Ted. Jag vill gärna tro att de alla ska leva för alltid tillsammans med mig. Happily ever after. Men så fungerar inte livet, livet är inte för alltid. Livet kommer att ta slut. Vi kommer alla att dö. Det enda vi vet säkert om livet är att vi ska dö. En fredags eftermiddag i september så blev jag påmind om det.

Livets yttre faktorer spräckte hål på min lilla bubbla när pappa rasade ihop och fick åka upp till akuten. Han var vid medvetande men väldigt yr. Jag har sett min pappa dålig men aldrig så dålig. Efter några timmars väntan, som kändes som en evighet, så kom en läkare och gjorde sin bedömning. Pappa fick stanna kvar för hjärtövervakning på kardiologen. Efter fyra dagar, som också kändes som en evighet, så fick pappa opereras. Han fick en pacemaker inopererad och samma dag som operationen ägde rum så kunde han lämna sjukhuset. Han blev opererad och hemskickad samma dag. Hur otroligt?!

Många tankar och känslor hann komma och gå under de där fyra dagarna, det kan jag lova. Jag är evigt tacksam till den svenska sjukvården som faktiskt, när det kommer till kritan, är helt enastående. Pappa mår bra idag. Han är tillbaka i spinningsalen och trampar så att watten slår i taket. Han är helt otrolig, min pappa. Jag är evigt tacksam över att det inte var något allvarligare som hade drabbat honom. Nu var det något som man kunde undersöka och åtgärda bara på några dagar. Hur fantastiskt är inte det?

Det är fantastiskt att leva. Livet är fantastiskt, men också väldigt skört. Den där skörheten får vi nog alla uppleva på ett eller annat sätt. En del får uppleva det lite mer och andra lite mindre. Man vet aldrig när skörheten gör sig påmind nästa gång. Jag vet att det är klyschigt men klyschor är ju klyschor av en anledning, de är klyschor för att de är nötta slagord och de är nötta för slagord för att de talar om sanningen. Klyschor är sanna. Inte alltid, men för det mesta. Det klyschiga jag tänkte skriva är att vi måste leva här och nu, fånga dagen! Snacka om nött uttryck. Men det är ju exakt det vi måste göra. Ingen vet vad morgondagen har att erbjuda, och tur är väl det. Ingen vet när skörheten slår till igen, därför måste vi vara här och nu. Med varandra. Närvarande. Levande. Älskande.

Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att leva här och nu. Förut så oroade jag mig mer över framtiden och grämdes mer över det förflutna. Det var ungefär som att jag gick och bar på tre problem samtidigt. Gårdagens problem, dagens problem och morgondagens problem. Det blir för många problem att hantera samtidigt. Nu hanterar jag bara dagens problem, och jag väljer att se möjligheter mer än problem. Något i mitt tankesätt har förändrats och när pappa blev dålig så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt ännu mer. Jag har blivit bättre på att leva här och nu och se möjligheter i saker istället för problem men jag har fortfarande en lång väg kvar tills jag är tillräckligt bra på att kontrollera mina tankar. För det är trots allt det som det handlar om. Att kontrollera tankarna, att ta makten över sitt mentala.

De senaste veckorna så har jag verkligen försökt att se det positiva i saker, både i det stora och det lilla. Varje kväll så försöker jag komma på tre bra saker med dagen som varit. Det är lätt att komma på tre bra saker, men det är också lätt att lägga fokus på det som är dåligt istället för det som är bra. Nu försöker jag lägga mitt fokus på det som ger mig positiv energi. Det är en utmaning, speciellt efter en natts dålig sömn och en lång och hektisk dag på jobbet. Men det går. Tro mig. Det går. Det gäller bara att försöka lite mer efter de dagar som känts lite tuffare.

Nog med visdomsord för idag! 

Avslutningsvis så vill jag bjuda på några vackra höstbilder från ”mitt” vackra Norrland.

Kram på er!

När det blir för mycket av det goda och luften tar slut

Det har varit väldigt mycket av allt på slutet, men det har bara varit mycket av positiva saker. Kärleken har flyttat upp till mig, vi har blivit sambos, gått på visningar, budat på lägenheter, köpt en lägenhet, tittat på inredning och tapeter, handlat möbler, flyttat möbler och kartonger, åkt längdskidor, köpt och åkt skridskor, vi har jobbat båda två och jag har agerat skidskolelärare för första gången samtidigt som jag blivit antagen till att bli spinninginstruktör hos Friskis & Svettis och ledare för Team Sky Blue. I samma veva skriver en till cykelklubb till mig och frågar om jag vill gå in som ambassadör… Det är klart man känner sig hedrad bara att bli tillfrågad men då kände jag NEJ, nej, nej nej. Jag måste sätta stopp här. Det blir för mycket av det goda.

För en vecka sedan fick vi nycklarna till den nya lägenheten och eftersom varken jag eller min sambo har något som kallas för tålamod så flyttade vi in direkt. På söndagen bjöd vi vänner på trerätters och på måndagen var det dags för jobb igen. Då gick luften ur mig. Jag börjar äntligen landa i allting efter ett år med långdistans och ett halvårs väntan på att få flytta tillbaka till Norrland. Nu är jag och kärleken här tillsammans, vi har köpt en lägenhet och bor ihop. Efter cirka 10 år med 14 olika hyreslägenheter så äger VI någonting tillsammans. Luften gick ur mig och tröttheten slog till.

För er som inte känner mig så är jag en person som går in helhjärtat i allt jag gör. Det är allt eller inget som gäller. Svart eller vitt. Jag har höga krav på mig själv och har en förmåga att lägga ribban högt oavsett vad jag tar mig an i livet. Det är i grunden en bra egenskap som tar mig framåt i livet och jag uppnår ofta mina mål men när det går överstyr så kan det också vara den egenskap som får mig på fall. Jag kan hantera den egenskapen bättre idag än när jag var yngre, jag hade perioder då jag mådde fruktansvärt dåligt. Kraven blev för höga och energin försvann efter sömnlösa nätter och självkritiska tankar. Duktiga flickan kommer alltid att bo i mig men hennes rum krymper för varje år som går.

Idag har jag lärt mig att stanna upp innan luften går ur mig helt. Jag kan vara trött och sliten men jag smäller inte in i väggen på samma sätt som förut. Det gör inte lika ont nu som då. Jag ligger inte vaken hela nätterna och vrider och vänder på mig, det gjorde jag förut. Sömnen har varit en stor utmaning för mig under många år, idag sover jag gott på nätterna. Det är nyttigt att ta några steg tillbaka och se sig själv ur ett större perspektiv i perioder då det blir lite för mycket av allt och tröttheten slår till. Då kan man ofta se att man har växt och hur mycket man faktiskt har lärt sig av tidigare motgångar och svackor.

Jag är starkare idag, den där osäkerheten som svävade runt i mitt bröst för några år sedan, den osäkerheten finns inte längre. Idag har jag dessutom en livskamrat att bolla mina tankar med, stora som små. En livskamrat som håller mig i handen både i med- och motgångar. Han ser mig för den jag är och har valt att leva med alla mina små egenheter. Han har dessutom valt att leva sitt liv med mig och flyttat 100 mil från sin hemstad för min skull. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad som är det. Jag älskar dig Ted.

Tänk vad skönt det är att få ned sina tankar svart på vitt, detta må bara vara en hemsida för er men för mig så är det en fristad. Här får jag ventilera och kan blotta mig själv på ett sätt som är svårt att göra i verkliga livet, det kanske inte är något man gör runt lunchbordet på jobbet. Men här så kan jag ventilera vad jag vill. Nu återgår jag till Alpina VM, min kopp kaffe och planeringen av Team Sky Blues informationskväll i Sundsvall om drygt en månad.

Puss och kram på er!

Vy över Sa Calobra, Mallorca. Jag drömmer mig tillbaka till denna plats ganska ofta…

2017, jag tror på dig

Nytt år, nya möjligheter. Klyschigt och sant. Alla nya år bjuder på nya möjligheter och vi vet alla att det inte alltid blir som vi tänkt oss, men det kan bli väldigt bra ändå, kanske till och med bättre än vi tänkt oss. På vägen mot att uppfylla alla dessa möjligheter så kommer du mötas av hinder, utmaningar och problem men det är en mening med det också. Man måste tro på möjligheterna och kämpa om man vill ta sig framåt. Det kommer inte alltid vara lätt men hur kul vore det om allt var lätt? Vinsten smakar som bäst när den var svår att kamma hem.

Jag har en känsla som säger mig att 2017 kommer att bli ett bra år, jag tror på dig år 2017. Jag vill sätta ord på den här känslan genom att beskriva vad jag förväntar mig och vill uppnå med detta nya år.

Vi börjar med TRÄNINGEN, detta är ju trots allt en cykel-hemsida i första hand. När det kommer till träningen så kommer fokus vara på cyklingen, såklart. Det blir 4-5 pass spinning i veckan under vintern och när våren tittar fram så hoppas jag på 3-4 pass ute på landsvägen varje vecka. Jag kommer tyvärr inte ha tid med mer, jag måste vara realistisk, och då får spinningen kliva in som ett komplement. Jag hoppas på minst ett styrkepass i veckan, kanske två om jag är på hugget. Under vintern hoppas jag såklart på en hel del alpint och längdskidåkning och då får det ersätta spinningen, man kan inte hinna med allt. Jag har ett jobb, en partner, en familj, vänner och annat som tar upp min tid… och låt oss inte glömma VILA och återhämtning. Som pricken över i:et på detta träningsår så ser jag fram emot att gå in som ledare i Team Sky Blue och skapa ett nytt lag i Sundsvallsanda. I mars väntar en ledarutbildning med Susanne Ljungskog, oj vad jag ser fram emot det! Förhoppningsvis så får jag kliva in som instruktör i spinning på Friskis och Svettis, jag väntar på det slutgiltiga beskedet i detta nu. Pirrigt! Jag kommer först och främst träna för att ha kul men ett mål är också att cykla sub10 på Vätternrundan med kärleken, tänk att få knäcka den magiska gränsen tillsammans.

När det kommer till KÄRLEKEN så ser jag fram emot att äntligen få bo i samma stad och lägenhet som min skånepåg. Jag är så less på långdistans och onödiga bråk på avstånd, bråk som ofta grundar sig i att man saknar varandra. Nu ska vi bli sambos och ingen är lyckligare än jag.

FAMILJEN har jag också i samma stad igen och det ger mig så otroligt mycket. Jag har en väldigt bra relation med både mamma, pappa, storasyster och hennes lilla familj. Det känns bra att få vara nära och ta del av storasysters små troll som växer nästan lite för snabbt. Att få ha familjen och kärleken på samma ställe gör mig utan tvekan till världens lyckligaste tjej. Ni kommer att göra mig mentalt starkare och därmed även stärka min fysiska träning.

Det kommer att bli mycket JOBB och jag kommer förmodligen ta på mig en del övertidspass. Jag och kärleken planerar att köpa en bil och en lägenhet, då är alla små kronor viktiga i sparandet. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb så det gör mig ingenting att jobba lite extra ibland men jag det är viktigt att få vara ledig så jag kommer bibehålla balansen mellan jobb och lediga dagar. Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att kunna jobba.

VÄNNERNA har givetvis också en viktig plats i mitt liv men ju äldre man blir desto mindre tid har man för vännerna. Så är det att bli vuxen. Alla har sitt på ett annat sätt nu. Man jobbar, många har partner och när man är ledig så orkar man inte flänga runt som man gjorde när man var yngre. Men de riktiga vännerna ser man till att träffa oavsett och det spelar ingen roll om man ses en gång om året, det känns alltid som att det var igår man sågs senast.

VILA och återhämtning har vi redan varit inne på och det vill jag poängtera för det är så oerhört viktigt, det vet jag. Jag har varit nära att krascha totalt på grund av att jag har velat lite för mycket lite för fort ibland och jag har fått lära mig den hårda vägen. Man måste vila, både för det mentala och för det fysiska. Hjärnan behöver återhämtning för att orka tänka klart på samma sätt som musklerna behöver vila för att bli starkare. Vila är underskattat. Det är helt okej att ligga hemma i soffan en hel dag och zappa mellan olika kanaler och program. Vila är ett vapen, tro mig.

Under 2017 ser jag fram emot att RESA. I februari kanske jag och kärleken drar på en weekend någonstans i Europa. I mars drar hela stora familjen, inklusive kärleken, till fjällen för att åka alpint. I maj åker hela stora familjen, inklusive kärleken, till Mallis i en vecka. Till sommaren filurar jag och kärleken på att dra till Norge igen, denna gång lockar Lofoten. Norge, vilket fantastiskt land!

2016 har varit ett år då jag har lärt mig mycket om mig själv och det vill jag fortsätta göra 2017. Jag har lärt mig mycket om mig själv vilket också innebär att jag vet vad jag måste jobba på hos mig själv. Jag måste lära mig att känna lugnet och inte elda upp mig själv och bli stressad över att allt inte blir så som jag har tänkt mig. Jag vill gärna att allt ska vara perfekt i vissa situationer men livet fungerar ju inte så, det vet både du och jag. Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka ibland och tillåta mig själv att bara vara och ta tio djupa andetag istället för att bara forcera. Jag måste hantera mina impulser och starka känslor och inte låta de ta över helt och hållet. Nu låter det kanske som att jag är en extremt impulsiv dramaqueen, så är inte fallet men ibland kan jag sväva iväg lite och då måste jag kunna ta ner mig själv på marken. Lättare sagt än gjort men jag antar utmaningen och tror att jag kan bli bättre för varje år som går. Tror du detsamma om dig själv?

Så vad gör vi? Nu kör vi!!!

 

 

Jag vill tacka cyklingen

”Res dig efter varje smäll,

Du har en ängel på din axel.”

Efter en otrolig upplevelse runt Vättern så har jag funderat på ett och annat. Min krasch resulterade i ett besök på sjukhuset, inget var brutet. Jag tänker på alla dessa människor som låg blodiga längs vägen. Cyklisterna i ambulanserna. Hur gick det egentligen för dem? Jag tänker på alla dessa människor som aldrig har kunnat cykla eller som inte kan cykla efter att livet har delat ut hårda slag. Slag i form av trafikolyckor, sjukdomar och andra hemskheter som får hjärtat att gå i tusen bitar.

Jag är väldigt tacksam. Tacksam över att få leva det liv jag lever. Att jag är frisk och hel. Frisk i som att mitt hjärta slår, att mina lungor andas och att alla andra fantastiska och vitala organ inom mig fungerar som de ska. Hel som i att jag har två armar och två ben. Det är lätt att ta sin kropp för given och att inte uppskatta den så som man bör. Det är lätt att klanka ner på sig själv, att inte vara nöjd. Min rumpa är för stor, mina bröst för små, mina armar för tjocka, mina ben olika stora, min näsa sned och min hy finnig. Ja, ni känner säkert igen allt det där. Det är lätt att vara självkritisk. Tro mig, jag vet.

Det har alltid bott en duktig flicka inom mig och den duktiga flickan har en röst som ofta är väldigt elak och hård. Rösten säger att jag kan bättre, rösten är aldrig nöjd. Den där rösten och den där flickan har nästan slitit sönder mitt inre. Jag har varit på botten, sett svart, haft många och långa sömnlösa nätter, gråtit floder, haft dimmiga dagar och knappt orkat möta min egen blick i spegeln. Jag har vridit och vänt på alla tankar oändligt många gånger, jag kan vara en riktig grubblare och överanalysera sönder saker. Jag har varit min egen största fiende. Hur blev det såhär?

Jag har tänkt mycket på livet, hur jag fungerar och varför jag blev som jag blev. Jag tror, och nästan vet, att allt började när jag skadade mitt knä. Jag var ”slalom- och fotbollsfia”. Sen kom skadorna och då tappade jag mig själv. Jag var ingen utan idrotten. Idrotten var jag, det var min identitet. Jag fick börja om från början med mig själv och livet. Jag var vilsen och tog många dåliga beslut. Jag festade hårt och sökte tröst hos människor som bara grävde gropen som jag satt i ännu djupare. Jag hade djupa dalar och höga toppar. I perioder hittade jag tillbaka till mig själv, på riktigt. Men något har fattats mig. Livets pussel har inte varit helt, några bitar har jag haft svårt att hitta. En av bitarna var cyklingen och när jag hittade den så blev jag helt plötsligt hel.

Cyklingen ger mig så mycket och jag känner en enorm tacksamhet över den, en tacksamhet som jag inte kan beskriva med ord. Cyklingen ger mig gemenskap och vänner för livet. Cyklingen ger mig utmaningar, både psykiskt och fysiskt. Jag får leva ut tävlingsdjävulen inom mig och det är viktigt, om man stänger inne en tävlingsdjävul så kokar det i hela kroppen av obehag. Cyklingen ger mig frihet och fart. Cyklingen gör framför allt att jag känner att jag lever och det mina vänner är en känsla som tyvärr inte alla människor får uppleva.

Jag lever här och nu. Jag har min cykel och jag tänker cykla tills mina ben inte orkar trampa mer. Jag tänker cykla för jag älskar att cykla och cyklingen gör att jag känner mig levande och jag älskar livet. Livet är till för att leva. Cykling är att leva.

Tack cyklingen, jag älskar dig.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n

Cyklist, javisst! – En lista

”Jag tänker cykling,

Jag drömmer cykling,

Jag andas, äter och skiter cykling”

Jag var inne på Annas hemsida och hittade en härlig och inspirerande lista á la cykel. Jag tänkte först skriva om helgens motionslopp i Eskilstuna i form av Smérundan 104 kilometer men jag inväntar bilder tagna från rundan så det får bli en lista så länge, för er som vill ha lite inspiration samtidigt som ni får lära känna mig bättre.

Vilken typ av cyklist är du?

Bra fråga, och svår fråga. Jag har bara haft min racer i cirka tre år men jag är tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna, mina små horn växer ut direkt nummerlappen åker på. Det spelar ingen roll om det ”bara” är ett motionslopp, i mitt lilla huvud så är det tävling. Det krävs egentligen inte ens en nummerlapp för att hornen ska växa ut, dom gör det i alla sammanhang. Under träningar, motionslopp, tävlingar… Ja, alltid. Jag har dock aldrig tävlat i cykling, något jag filurar på att testa nästa år. Jag börjar sakta men säkert att hitta mig själv som cyklist och i år har jag verkligen känt en enorm utveckling, både i styrka, uthållighet, teknik och taktik. Jag känner dessutom min cykel mycket bättre och vet hur jag ska ta hand om den för att hon ska må bra. Ja, min cykel är en kvinna. Summa sumarum, jag har svårt att cykla bara för att njuta… Jag vill utmana mig själv och jag föredrar lite smärta framför det behagliga, man ska ur sin comfort zone och ständigt utvecklas.

Hur länge har du cyklat? 

Som jag skrev ovan så har jag haft min racer i cirka tre år. Jag gjorde en svensk klassiker år 2013 och då köpte jag min första racer. Jag är med andra ord ganska ny inom cykelsporten.

Hur mycket cyklar du per vecka?

Det varierar, vissa veckor blir det 30 mil, andra blir det 10. I snitt runt 20? Jag är inte extrem men jag cyklar en hel del. Jag gillar dock att kombinera cykelträningen med styrketräning och lite löpning någon gång ibland.

Vilket är ditt ”feel good”-pass?

Att cykla i klunga, cirka 16 personer, varva vanlig klungkörning med belgisk kedja. När allting bara flyter på och man kan lita på ryggen framför till 110%, man kan ligga och nosa på varandras bakhjul. Benen känns lätta men kroppen får samtidigt jobba hårt, hastigheten är aldrig nere under 30 km/h. Efter cirka 7 mil (halvvägs) så dricker man kaffe och äter kladdkaka med grädde sen så cyklar man 7 mil till och är sådär fantastiskt slut i kropp och knopp när man går i ”mål”.

Vad måste du ha med dig på ett pass?

Telefonfodral med telefon, pengar och kort. Snickers. Vatten. Cykelpump. Två extra slangar. Multitool. Kolsyrepatron. Regnjacka.

Varför cyklar du?

För att må bra. Jag älskar farten och friheten.

Har du någonsin ljugit för att få cykla?

Det är inte omöjligt men jag kan inte komma på när det skulle ha varit.

Hur ofta köper du nya cykelsaker?

Alldeles för sällan, det är så dyrt. Men det blir nog någon gång i månaden eller i alla fall varannan månad.

Var/hur handlar du din cykelutrustning?

Det varierar. Det blir mycket hos Mantra Sport där jag köpte min cykel. Team Sportia är en annan favorit.

Dygnets bästa cykeltid?

Tidigt på morgonen, gärna vid 09-tiden en lördag.

Hur ofta tävlar du?

Precis som jag skrev tidigare så har jag aldrig tävlat i cykling. Jag har kört en hel drös med motionslopp men det räknas inte som tävling.

Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du är trött?

”Trampa, trampa, överlev” eller ”Det ska vara jobbigt, det är då man blir bättre”.

Cyklar du helst i grupp eller ensam?

I grupp, helt klart.

Hur återställer du dig efter ett cykelpass?

Vatten, mycket vatten! En rejäl laddning med mat och gärna lite lösviktsgodis.

Vilket lopp drömmer du om att få cykla?

Vänern runt vore magiskt.

10366302_10152449977860310_3089364922343110535_n

Presentation – Sofia, tjejen som gillar att cykla

”Du kanske inte vet vad som händer om du försöker,

men om du inte försöker händer ingenting”

För ungefär ett år sedan så bestämde jag mig för att starta en hemsida vid namn ”Cykla med Sofia”. Då förstod jag inte hur mycket jobb det krävs för att komma igång och få det som man vill ha det, nu förstår jag det. Stort TACK till Helena Enqvist som har jobbat med designen och Lowa Wallman som har utformat den snygga ”Cykla med Sofia”-loggan som ni ser som header på sidan, utan er så hade sidan antagligen aldrig kommit igång på riktigt. Nu är sidan så gott som klar och cykelsäsongen 2016 är igång på riktigt… Så vad gör vi? Nu kör vi! Eller ja, vi cyklar.

Jag vill börja med presentera mig själv ordentligt så ni vet vem jag är och vad det är för sida ni har ramlat in på. Sofia heter jag. Jag är 26 år, född och uppväxt i södra Norrland men bor numera längre söderut i detta avlånga och ack så vackra mellanmjölksland. Precis som ni kan läsa under fliken ”Om Sofia, cykeln och hemsidan” så är jag i grund och botten en alpinist- och  fotbollstjej. Jag valde att satsa på fotbollen men slet av korsbandet och pajade menisken, efter tre knäoperationer så fick jag tänka om. År 2013 bestämde jag mig för att genomföra en Svensk Klassiker och fastnade för landsvägscyklingen. Farten, friheten, gemenskapen och dessutom den bästa träningsformen för mitt skadade knä. År 2014 genomförde jag Vätternrunda nummer två och lurade med mig både pappa och syrrans man runt sjön. År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby för att samla in pengar till Barncancerfonden, en fantastisk resa med många toppar och dalar, jag kommer skriva mer om det framöver under fliken ”Mina äventyr”. I år cyklar jag med Team Sky Blue, Susanne Ljungskogs lag, och målet för mig detta år blir sub11 med laget på Vätternrundan. Cykling är en hel vetenskap men jag blir sakta men säkert en bättre (och nördigare) cyklist med åren… Men oj vad mycket jag har kvar att lära! Ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man vet.

Hemsidan Cykla med Sofia kommer att vara en sida där jag skriver om främst cykling men också om fysisk träning i allmänhet, mental träning, om livets toppar och dalar, om stort och smått. Jag kommer att dela med mig av tankar, känslor, idéer, drömmar, erfarenheter och mål som förhoppningsvis kan inspirera och motivera er som finner mina skrivna ord värda att läsa. Under fliken ”Bli inspirerad” så kommer ni med tiden att hitta intervjuer med personer som jag inspireras av, det kan vara allt från den motionerande cyklisten till den egna företagaren, människor som har valt att gå sin egen väg i livet och som på olika sätt får andra människor att vilja ge lite mer.

Under fliken ”Bloggen” så hittar ni alla mina texter som jag (Helena?) kommer att koppla ihop med fliken ”Hem”, eller så försvinner fliken ”Bloggen”, vi får se hur jag gör. Oavsett vart bloggen hamnar så blir bloggen sidans hjärta, där kommer jag att dela med mig av allt och ingenting. Hoppas att ni vill bolla tankar och idéer med mig, gå lös totalt i kommentarsfältet, det viktiga är att hålla en god ton men det är jag övertygad om att ni klarar galant.

Tack för att DU tittade in hos mig i min lilla cykelvärld, hoppas att du tittar in igen… För nu går startskottet på riktigt! Vill ni följa mig på instagram så hittar ni mig under namnet ”CyklamedSofia”, länk till instagram hittar ni längst upp till höger.

Cykla med Sofia är i rullning, rullar du med mig?

image1ada