Tour de Paris – Ett gammalt inlägg med lite nya tankar

Just nu så cyklar Team Rynkeby till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. För dig som inte vet vad Team Rynkeby är så kan du titta in på deras hemsida, http://www.team-rynkeby.se/, eller på denna video https://youtu.be/IM0bfNtCEj4.

År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. Det var stort för mig, av flera olika anledningar. Jag fick bidra till något bra och viktigt, jag fick en rejäl utmaning både för det fysiska och det mentala och jag insåg både ett och annat om mig själv, andra människor och livet i stort.

Med facit i hand så borde jag inte ha cyklat med Team Rynkeby år 2015. Jag var inte redo för den utmaningen. Jag var lite för hungrig på livet, lite för girig. Och som ni kanske vet så är girighet en av de sju dödssynderna. Jag jobbade treskift, jag bodde i fel stad (det vill säga inte den staden som jag tränade i med laget, jag hade dessutom ingen bil att bruka), jag hade det kärvt ekonomiskt och prioriterade fel saker i allmänhet.

Jag sov för lite, åt för dåligt (läs: fel kost), stressade för mycket, cyklade på en felinställd cykel osv. Det resulterade i en knäskada, en sjuhelvetes hosta som satt i hela sommaren, en misslyckad Vätternrunda, en cykel som blåste av taket i hög hastighet och gick i bitar (det var dock bara ren och skär otur men kanske ett tecken från en ”högre makt” på att jag skulle tagga ner och cykla till Paris något annat år) och lite andra missöden.

Jag lyssnade dock inte på ”den högre makten” och jag valde att blunda för alla dessa tecken som bara pekade på en sak och det var att jag skulle ta ett stort steg tillbaka, men jag tog istället flera steg framåt och körde på. Typiskt mig. Ibland så vill jag alldeles för mycket. Då ville jag på tok för mycket.

Jag lärde mig dock mycket av denna resa som mest gjorde mig åksjuk. Det svängde hit och dit och upp och ner längs resans gång. Jag visste inte vart jag hade mig själv varken mentalt eller fysiskt. Jag gjorde mitt bästa och lite till, det gör jag alltid, men jag mådde inte bra av det. Jag var sliten och slut. Ville bara hem till mamma och kramas, typ. Jag kände mig liten.

Men det är lätt att vara efterklok. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vi samlade in en fin summa till Barncancerfonden och jag ser annorlunda på mig själv och de utmaningar jag tar mig an idag. Jag kan tänka före, prioritera bättre, vara mer ödmjuk och jag har insett att jag bara är människa, jag är ingen supermänniska oavsett hur mycket jag ibland vill och försöker. Jag har blivit lite äldre och lite klokare. Ibland kan jag längta till min 40-årsdag. Tänk vad klok jag måste vara då.

Jag tycker absolut att du ska testa på denna fantastiska och givande utmaning, men läs på om det ordentligt innan. Var realistisk. Tänk igenom det, flera gånger. Gärna två gånger för mycket. Det krävs mycket tid, jobb, energi och pengar för att kunna delta. Det är inte bara cykling det handlar om, utan allt arbete runtomkring för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är inte bara. Men det är viktigt, oerhört viktigt.

Men nog om detta, här kommer sammanfattningen av Tour de Paris som jag skrev år 2015 på Team Rynkeby Täbys blogg. Enjoy…

 

STORA HJÄRTAN OCH SÅRIGA RUMPOR – SAMMANFATTNING AV TOUR DE PARIS

Team Rynkeby Täby 2015

Det tog oss sju dagar att cykla till Paris. Det tog oss två timmar att åka hem med flygplanet. Den här resan går inte att beskriva med ord, samtidigt så känns det som att jag kan skriva en hel bok om den. Allt är inte alltid logiskt men jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta resan på mitt sätt, det vill säga i ord.

Första dagen började med fyrtio graders värme, det var som att cykla i en bastu. Jag kommer från Norrland och gillar kyla, behöver jag säga mer? Jag drack på tok för lite och efter 14 mil så började jag frossa och skaka på cykeln och jag valde att stanna. Jag grät som ett litet barn på grund av rädsla och besvikelse. Jag fick ingen luft och ville inget hellre än att bada i ett badkar fyllt med isbitar. Det slutade inte med ett badkar utan med en biltur hem till hotellet där jag med hjälp av lagkamraterna samlade ihop mig. Vi var flera som gick in i den berömda ”värmeväggen” den dagen, främst på grund av vätskebrist. Tur att vi har två läkare i laget som kunde pyssla om oss och ge oss körförbud när man tänkte för mycket med hjärtat och för lite med hjärnan.

Jag och Chatarina, min fina vän och stora trygghet i laget.

Andra dagen hade värmen lättat och ingen var gladare än jag. Jag bytte ut den kokande kepsen mot ett huckle och drack vatten med resorb i mängder. Klövervaselinet satt givetvis på plats mellan skinkorna och jag kände mig redo för en ny dag med nya möjligheter. Efter cirka 17,2 mil drog en storm in över laget samtidigt som regnet öste ner. Draglaget med navigatörer var snabbtänkta och lyckades få bort hela laget från vägen innan vi hann blåsa bort. Det är på riktigt bland det sjukaste (och häftigaste) jag har varit med om och då har jag varit i New York när ”The Hurricane Irene” kom på besök. Hur som helst, vi stod under ett hustak tills stormen hade lagt sig och cyklade sakta men säkert mot serviceteamet som hade dukat upp med ett ordentligt mysfika där det fanns både filtar och kramar. Några valde att bryta efter stormen men de flesta cyklade vidare och tog sig fram till hotellet efter cirka 24 mil.

Tredje dagen… Det är väl någonstans här som mycket börjar bli lite av en dimma för mig. Värmen på nätterna i kombination med en överanalyserande hjärna gjorde att jag inte kunde sova. Jag låg och svettades och vred och vände på mig tills jag efter många om och men lade mig med täcke och kudde på hallgolvet och sov 1,5 timme. Samma procedur upprepades mellan dag tre och fyra. 3 timmars sömn på golvet under två nätter, det är inte att rekommendera. Det blev ytterligare några mil i servicebilen för mig men med facit i hand så gjorde det mig absolut ingenting, snarare tvärtom. Det gav mig ett helikopterperspektiv på hela laget och resan. Jag insåg på riktigt vilket jobb som ligger bakom den här resan och hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av den. Innan jag insåg detta så var det mycket ångest som bubblade innanför mitt bröst och jag grät nästan ohälsosamt mycket emellanåt. Men jag har lärt mig att det är en styrka att våga visa sig svag så jag lät tårarna komma och kunde sedan skratta mitt i eländet. Med hjälp av skrivandet som sorterade upp mina överanalytiska tankar, min sjuka humor (som de flesta i laget delade med mig), fina lagkamrater och nära och kära hemma i Sverige så lyckades jag vända allting till något bra. Allting löser sig, nästan allting.

Dagarna rullade på och runt dag fyra så insåg jag att ett av de stora problemen för mig och många andra i laget var att hitta sin roll. Vem är jag i laget? Hur bidrar jag bäst och får det mig och de andra i laget att må bra? Hittar man inte sin roll så väljer man en roll som man är bekväm i och för mig blev det att agera ”säkerhetsman”, på gott och ont. Jag vet att jag har ett säkerhetstänk som ibland går lite för långt, inte bara på grund av mitt yrke utan även på grund av saker jag varit med om privat. Jag har förlorat människor jag växt upp med i trafiken och jag har varit nära att förlora familjemedlemmar på samma sätt. Jag kommer aldrig tumma på säkerheten och jag kommer alltid att ställa upp för människor som jag bryr mig om. Jag bryr mig om Team Rynkeby Täby, ett lag fyllt med många fantastiska människor som alla har sina egna demoner att fightas mot. Jag vet inte vad alla i laget har i sitt bagage men jag har fått titta i en del ryggsäckar och många har mycket att bära på sina axlar.

Dag fem, mer fokus på cyklingen och mindre på de inre demonerna som vi alla bär på. Den här dagen så väntade en av resans stora utmaningar, Mur De Huy i Belgien. På morgonen utanför hotellet så kom en man fram till mig och frågade om vi cyklade för Tour de France. Jag flinade nöjt men skakade på huvudet åt mannen som såg förvirrat på mig och mina gula vänner i laget. Innan Mur De Huy så plockade jag fram den gamla tävlingsmänniskan som på något sätt alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag åt bara flytande saker (lätt i magen, lätt i kroppen), jag såg till att ha lite vatten i vattenflaskorna (lätt cykel, lätt uppförsbacke), jag slog mig själv i ansiktet och på benen (tagga till, fokus!) och jag försökte att bara tänka positiva tankar och gav mitt knä det onda ögat en sista gång. Den kända ”mördarbacken” gick bra, helt klart över förväntan. Jag hoppade av cykeln när jag trodde att det var långt kvar men fick höra en liten stund senare att vi snart var uppe så då slängde jag mig upp på cykeln igen och spurtade upp sista biten. Den känslan mina vänner, den känslan. På toppen så började jag gråta, igen. Jag vet egentligen inte varför. ”Var inte backen längre?”, fick jag fram lite besviket mellan tårarna. Jag fick en lång kram av en fin vän och några peppande ord sen så var det bra igen.

Dag sex, dagen innan målgång. Jag och sömnen var på banan igen. Mur de Huy kändes som en stor seger. Jag och min sjukgymnast hade aldrig trott att jag skulle kunna cykla upp för den så kallade mördarbacken men det gick, det mentala besegrade det fysiska och dess begränsningar. Jag var lycklig och kände att nu får det gå hur som helst de sista dagarna, jag har gjort mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra. Jag hade framför allt mött mina inre demoner och börjat rannsaka mig själv. Man ska inte förtränga sitt förflutna, samtidigt så är det en tanke med att framrutan är större än backspegeln. Den sjätte dagen blev en mycket bra dag med långa uppförsbackar, härliga nedförsbackar, goda väderförhållanden, såriga rumpor, glada miner och ett vackert landskap i det franska Champagne. Stämningen i laget var fantastisk och vi kändes som ett riktigt lag.

Den sjunde dagen, målgång i Paris. Den här delen går inte att beskriva med ord men jag ska göra vad jag kan med dessa tangenter. Väckarklockan ringde innan 05 men varken jag eller min roomie kände någon trötthet, vi kände bara lukten av Paris. Jag plockade fram min lila och lurviga penna från företaget och en av våra guldsponsorer Kamoja och stoppade den i min bakficka på cykeltröjan. Den lila lurviga pennan är en fågel som ska inspirera och jag döpte honom till Rune. Jag och Rune fick en fantastisk sista dag tillsammans på cykeln. Han sa åt mig att bara tänka positiva tankar, att fokusera på cyklingen och göra det bästa av situationen. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min första vurpa längs vägen, en klassisk ”SPD-vurpa” när man står still och inte får loss skon ur pedalen. Jag ramlade fint på vänster sida och en lagkamrat sa ”Du log i alla fall hela vägen ner”. Ibland är det skönt att falla, det är bara att resa sig upp igen och cykla vidare.

Att cykla genom Paris med drygt 1400 Team Rynkeby-cyklister är något som måste upplevas för att man ska förstå känslan, det går INTE att beskriva med ord. Hela staden var avspärrad av franska polisen för att vi skulle få cykla fram till målgången som detta år var belägen vid parken Les Invalides mitt i centrala Paris. När jag kom fram så kände jag först bara en enorm tomhet. Det var så mycket känslor i kroppen så det blev övermäktigt för kroppen att hantera, det kändes helt tomt i bröstet. Finns det tårar kvar? Ska jag skratta nu? Ska jag sätta mig ner och känna lugnet? Ska jag kramas? Ska jag ta den där ”måste-ha-bilden” på mig själv när jag lyfter upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag gjorde det sistnämnda. En lagkamrat tog en bild på mig när jag lyfte upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag kände fortfarande ingenting. Då plockade jag fram mobiltelefonen och ringde hem till mamma och pappa. Då kom tårarna. Floden med tårar. Jag kallar den för Seine. Efter samtalet och tårarna så kände jag lättnad och lycka. Lycka. Jag kramade hela cykellaget och serviceteamet, jag tror i alla fall att jag kramade alla. Allt var som i en dimma, overkligt men samtidigt så på riktigt som det kan bli. Till sist så njöt jag av stunden och insåg att detta är en av de största stunderna i mitt liv, helt klart topp tre.

Så vad har jag lärt mig av den här resan? Jo… Det är bra att hjälpa andra men ibland måste man hjälpa sig själv först. Ålder är verkligen bara en siffra. Kramar är helande. Ensam är INTE stark, laget före jaget. Fördomar kan vara bra men också väldigt farliga. Det finns stora hjärtan och snygga (och såriga) rumpor i Team Rynkeby Täby. Man blir aldrig för gammal för kiss- och bajshumor. Delad glädje är dubbel glädje. Ibland är det skönt att gråta tillsammans, det gör mindre ont i bröstet då. Säkerheten kommer alltid först. Om någon säger att jag inte kan så är det som att hälla bensin på elden, lite som Zlatan. Militärisk disciplin är bra, positiv feedback är ett måste. Att cykla till Paris på en cykel som är för stor är en utmaning. Att köra intervaller i 24 mil är jobbigt. Det är viktigt att prata om saker. Alla har en ryggsäck att bära på, det är bara innehållet och vikten som är olika. I grund och botten så är vi alla människor, inte maskiner. Människor är fantastiska och kan tillsammans åstadkomma underverk.

Tack Team Rynkeby Täby, TACK alla för allt. Vi har samlat ihop en enorm summa pengar till Barncancerfonden och vi har hittat vänner för livet i varandra. Nu väntar Barncancertrampet i augusti och Stockholm Velothon och checköverlämning i september. På återseende!

 

Vätternrundan 2017 – Race Report

Femte Vätternrundan, femte året i rad. Målet var först sub10 men det blev, efter många om och men samt byte av lag, sub9:30. Att cykla Vätternrundan under 10 timmar är en magisk och nästan lite helig gräns för mig. För fyra år sedan stod jag på startlinjen med 60 mil i benen, en felinställd aluminiumracer och med målet att överleva runt ”pölen”.

Då hade jag aldrig trott att jag fyra år senare skulle stå på startlinjen för femte Vätternrundan i rad. Då cyklade jag på 15:20, jag hade med mig en bekant i 13 mil. 17 mil cyklade jag helt själv, med hjälp av olika cyklister längs vägen såklart. Jag överlevde och genomförde en Svensk Klassiker som det året var mitt stora mål.

Det här året cyklade jag inte själv. Jag fick äran att cykla med Team Sky Blue sub 9:30 med ett gäng grymt starka Boråstjejer i spetsen. Mer eller mindre samma tjejer som jag cyklade sub11 med förra året. Jag trodde inte att jag skulle klara av sub 9:30 detta år efter en vår och försommar med alldeles för lite mil i ben och alldeles för mycket stress och förkylningar i kroppen. Men skam den som ger sig!

Här kommer årets race report för Vätternrundan…

(Jag har delat in texten i olika delar: Innan start, rundan runt ”pölen”, efter målgång, fakta och statistik, lärdomar och tankar samt tack. Då kan du välja ut de delar som du tycker är mest intressanta, det vill säga om du inte orkar läsa hela, men det är klart du orkar det!)

 

INNAN START…

Fredagen spenderades i en Volvo utan AC. Det var varmt och svettigt. Både jag och min käre fästman, Ted, drack vatten med lime i mängder. Åt gjorde vi också, i mängder. Jag kissade i mängder. Man måste fylla på depåerna i kroppen med extra mycket vätska och energi innan rundan. Väderprognosen för lördagen visade dessutom på mycket värme och sol. Jag gillar inte värme. Jag bara bränner mig och får svårt att andas. Min bleka kropp är inte gjord för värme. Men, det är dumt att klaga. Bättre med skinande sol än motvind och spöregn i 30 mil.

Vi anlände till Motala vid 16-tiden. Vi fick bo i en fin villa centralt i Motala som ett gäng grabbar från Alnö Race Team fixat, tack igen för det! Vi packade upp cyklar och diverse tillhörigheter och bytte om till cykelkläder. Vi cyklade ned till ”cykelområdet” trots regnet. Att leta parkering skulle i värsta fall kunna ta en evighet, så vi valde cyklarna. Det var dessutom skönt att få känna på cykeln efter servicen samt en veckas förkylning.

Cykeln rullade fint. Jag har haft problem med mycket kedjehopp den senaste månaden. Kedjan har nästan alltid hoppat av när jag växlat från lilla till stora klingan. Två gånger så har det till och med varit så illa så att jag trampat in med pedalen i kedjan när den hoppat av, så kedjan har liksom snurrat sig runt pedalen. Det kan i värsta fall sluta med en trasig kedja, men sådan otur har jag inte haft.

Nu var det dock inget problem med kedjehopp längre, Sportson i Sundsvall hade lyckats rätta till felet och pärlan kändes som ny. Ted var dock tvungen att justera sina växlar så vi rullade ned till Sportsons tält nere i ”cykelområdet” i Motala. Vi fick snabb och proffsig hjälp av Jonas Holtbo och nu var även Teds cykel som ny.

Efter cykelservice så bytte vi starttider, hämtade ut nummerlappar och hade sedan ett sista möte och ”pepptalk” med laget. Alla verkade väldigt fokuserade på uppgiften. Våra ledare, Malin, Eva och Giesela, gick igenom upplägget för rundan en sista gång och vi fick en chans att ställa några sista frågor. Det kändes bra. Alla såg starka ut. Jag kände mig dock inte helt 100 på min egen form och kylan från regnet smög sig in i kroppen. ”Måtte jag inte bli sjuk nu, igen” tänkte jag samtidigt som jag försökte hålla igång värmen i kroppen.

Vi cyklade sedan tillbaka till boendet. På vägen hem köpte vi pasta med köttfärssås och fyra påsar med godis. Vi drack och åt tills magarna nästan sprängdes. Vi satt fast nummerlapp på våra styren, tröjor och hjälmar. Vi packade ryggfickorna med gels och bars. Vi lade fram våra cykelkläder och andra tillbehör. Allting måste vara klart innan morgonen. Uppstigning klockan 03:40. Samling med laget 05:00. Start 05:32.

Vid 22:30 så somnade vi. Jag vaknade 01:30, tre timmar senare, och trodde då att det var dags att kliva upp. Det var det inte. Jag gick på toaletten och försökte sedan att somna om men kroppen ville inte sova, den ville cykla runt ”pölen”. Jag fick nöja mig med tre timmars sömn. De sista timmarna låg jag och lyssnade på Teds djupa andetag. Han kunde sova tills klockan ringde. ”Den lilla j*veln” tänkte jag för mig själv men visste samtidigt att lite sömn inför Vättern inte gör någonting. Jag försökte tänka positivt, det mentala kan lura kroppen till både ett och annat… till exempel att cykla runt ”pölen” under 10 timmar.

 

RUNDAN RUNT ”PÖLEN”

Samling 05:00 med laget. Ett gäng starka tjejer och fem starka ”hangarounds” (läs: manliga cyklister) samt en egen ”langingsman” som efter 76 kilometer stod och ”langade” fyllda vattenflaskor till oss under vår första paus på  2 minuter.

Alla var fokuserade, taggade och lite fnissiga innan start. Nerverna blev synliga hos de flesta av oss. Jag själv blir lite ”spretig” och måste springa på toaletten konstant… och det var jag inte ensam om. Under samlingen så såg jag Roberto Vacchi en bit bort, det tog jag som ett gott tecken. Detta kan inte bli något annat än bra! Bara positiva tankar nu, ingenting annat. Det mentala måste vara med, hela vägen!

Vi rullade cyklarna mot starten, då hör jag någon ropa ”Soooofiiiaaaa”. Jag känner igen rösten, ”Katjaaaa”. Vi kramades och hann utbyta några snabba meningar med varandra. ”Du strålar” säger hon. Jag ler. Katja, du fina människa. Tack för energin. Ett mycket gott tecken att träffa dig innan start.

05:32 trampade vi iväg. Från Motala, mot Motala! Femte året. 300 kilometer. Allt kan hända. Många tankar hinner passera i huvudet den första milen… ”jäklar, jag har ont i halsen”, ”eller nej, jag har nog inte ont halsen”, ”jag har för mycket kläder på mig”, ”eller nej, jag har nog för lite kläder på mig”, ”mitt dåliga knä gör ont, eller?”, ”hoppas att kedjan inte hoppar något idag”, ”tänk om jag får punktering, då är det kört”… osv.

Jag ventilerade mina tankar med en annan tjej i laget som tänkte likadant, vi skrattade och sen var de dåliga och oroliga tankarna som bortblåsta. Vätternrundan är verkligen ett riktigt tufft test för både nerver och demonerna i det mentala. Det gäller att övervinna både det förstnämnda och det sistnämnda. Har du lyckats med det, då har du kommit en god bit på väg runt ”pölen”. Och ja, Vätternrundan är givetvis ett mycket tufft test även för den fysiska delen, men den kan du inte göra så mycket åt när du väl är på plats. Det jobbet måste du ha gjort innan, annars blir det extremt tufft. Inte omöjligt, absolut inte, men tufft.

Första fem milen bara försvann i dimman, bokstavligt talat. Vi hade dessutom lite flyt och hamnade bakom en bra klunga som vi kunde få lite draghjälp av. Roberto Vacchi svischade förbi i mitten av en blå klunga, han såg knappt ansträngd ut. Han liksom seglade fram på asfalten. Vackert. Det såg dock mindre vackert ut på himlen en stund men det kom tack och lov bara lite ”stänk” från molnen och sedan var det över. Jag tyckte att det var skönt med lite kyla, perfekt väder att värma upp i, men regn ville jag inte ha. Jag hade lämnat skoskydden hemma men jag startade med både långa ärmar, vindväst och en tunn liten ”buff” runt halsen för att skydda mot vinddraget. Jag får ofta ont i nacken när jag cyklar runt Vättern så jag försöker alltid skydda nacken så gott som det går.

Vi cyklade förbi backen där jag kraschade förra året, jag kände en liten klump i magen men tänkte bara positiva tankar… ”du har kraschat här en gång, det kommer inte att hända igen”. Den kraschen gick ju dock bra. Ett snett styre som vi kunde knäcka tillbaka, trasiga benvärmare och lite förlorade gels. Ingen ko på isen med andra ord.

Efter 7,6 mil kom vårt första egna lilla depåstopp. Där kunde vi kissa, byta ut tomma vattenflaskor och ta av oss kläder. Jag tog av mig ärmarna, vindvästen och buffen och stoppade ner det i Teds lilla ryggsäck. Jag drack vatten och flyttade plats på lite gels, sen var jag redo! Två minuter går fort. Speciellt när vi hade uppställning med en minut kvar. Ordning och reda. Militärisk disciplin. Det är bra grejer. Om någon inte var klar efter två minuter så blev den personen lämnad, det var det vi hade avtalat innan start och det stod vi fast vid hela vägen. Samma sak gällde vid punktering, den personen som fick punka fick klara sig själv. Det fanns inga marginaler till sub 9:30-målet.

7,6 mil blev tio mil, vi passerade Jönköping och jag kände mig fortfarande hyfsat fräsch i kropp och knopp med tanke på att jag inte hade lyckats toppa formen till Vättern detta år. Ted såg också väldigt fräsch ut. Han har cyklat mycket mindre än mig denna säsong och är helt ny när det kommer till ”racer” så vi var båda inställda på att han kanske inte skulle orka cykla med i TSB-klungan hela vägen in i mål. Men han hade inga problem att ligga och dra i 35 km/h samtidigt som han pratade glatt med sin härliga skånska dialekt. Jag är en stolt flickvän, minst sagt. Här fick klungan dock ett bakslag. Lotta fick punktering. Hon svor. Jag svor. Alla svor. Men vi hade bestämt att klungan inte stannar för punktering så Lotta fick klara sig själv. Starka, starka Lotta.

Efter 13,4 mil kom vi till vårt andra depåstopp, Fagerhult. Jag behövde verkligen gå på toa och uträtta både det ena och det andra men tiden var för knapp så jag fick prioritera. Jag valde att fylla på vätska i mina vattenflaskor, jag åt en bulle, en saltgurka och drog i mig en mugg med blåbärssoppa. Sedan hann jag inte göra så mycket mer. Jag stuvade om lite saker i ryggfickorna sedan var det dags för uppställning igen. Det ”tröck på” nå fruktansvärt där bak men jag hann inte gå på toa. Jag mådde illa. Rapade både gel och lite annat smått och gott. Jag hade tappat räkningen på hur många gels jag hade tryckt i mig vid det här laget. En i halvtimmen är rekommenderat. Så många hade jag nog inte stoppat i mig men det var många. Snickers åt jag också med jämna mellanrum. Sockersmaken gjorde mig illamående. Men det var bara att bita ihop. Jag hade tappat bort min parkompis men ställde mig i högerledet, samma led som jag stod i när jag rullade in i depån. Det är viktigt att veta sin plats, annars blir det vilda västern och det är inte att föredra när man cyklar klunga.

Efter halva sträckan så började de smärtsamma känningarna att komma både i hals, rygg, nacke och mitt dåliga högerknä. Det var inget som inte gick att övervinna på cykeln men det kändes lite oroväckande. Tankar som ”kommer jag att orka hela vägen?” och ”är det bara tillfällig smärta eller kommer det bli värre?” smög sig på. Ted såg sliten ut. Han lade sig bakom grindvakterna. Jag låg kvar i rotationen. Jag hörde Teds härliga skånska i några mil till sedan så blev det tyst. En av tjejerna i laget meddelade att han hade släppt klungan. ”Det är lugnt, han klarar sig” sa jag och kunde bara känna en stor stolthet över att han orkat cykla med oss så länge, han som aldrig cyklat klunga i dessa hastigheter tidigare. Min skånska hjälte.

Nästa stora utmaning för laget blev om vi skulle hinna förbi broöppningen i Karlsborg eller om vi skulle komma dit precis då det var broöppning. Vi diskuterade hur vi skulle göra in i det sista. Enligt tidsplanen så skulle vi vara där 12:03, det vill säga när det var broöppning. Då var tanken att vi skulle ha stannat på depån i Karlsborg, plan B, istället för depån i Boviken, plan A. Vi hade dock cyklat på snabbare än planerat så vi hann förbi broöppningen innan klockan 12:00 och kunde stanna i Boviken som var plan A.

Nu hade dock mina krafter börjat ta slut på riktigt. Jag vet inte exakt vilken mil det var men jag var tvungen att svälja min förbannade stolthet och rulla ut ur rotationen. Benen orkade inte dra mer, och inte pannbenet heller för den delen. Jag lade mig först bakom grindvakterna för att vila och sedan agerade jag grindvakt så att de starka grindvakterna kunde gå upp i rotationen och dra.

Vi var flera som började bli trötta. Några hade tappat klungan helt och några valde att vila från rotationen i perioder. Jag lämnade grindvaktsplatsen och gick in i rotationen igen och försökte dra men det var som att cykla in i en vägg… benen och kroppen skrek ”sluta”. Hjärtat och hjärnan skrek ”fortsätt”. Vad tror ni att jag lyssnade på? Hjärtat och hjärnan, såklart. Jag fick lägga mig som grindvakt igen. En position som jag trivs väldigt bra med, man måste vara vaken och ha ett helikopterperspektiv över den roterande klungan. Jag ville dock ligga och rotera och dra mina kära klungkompisar men pannbenet kunde inte övervinna den lite halvt krampande känslan i benen.

Vårt sista depåstopp kom i Boviken efter 22,6 mil. Jag var så fruktansvärt bajsnödig nu men jag fick återigen prioritera att fylla på vattenflaskorna med energidryck och jag åt saltgurka mot krampen och en banan för att få lite annan energi än bara gels och snickers. Jag tryckte dock in en gel i munnen också. Jag mådde fruktansvärt illa nu. Jag ville bajsa men hann inte. Tiden räckte inte till. Jag stretchade ut min vänstra ljumske som jag på något sätt lyckats sträcka med tio mil kvar. Kroppen var sliten, oerhört sliten.

Det rullade på fruktansvärt fort i klungan efter sista pausen. Någon skrek att vi hade 34 km/h i rullsnitt. Planen var 32 km/h för att hålla sub 9:30-målet. Någon mumlade att krafterna var slut. Några andra såg helt oberörda ut och cyklade på med samma energi som de första fem milen. Jag försökte hålla fokus på att vara en bra grindvakt samtidigt som jag fick ställa mig upp på cykeln med jämna mellanrum för att lätta på ”krampandet” i benen. Det började skava ordentligt mellan benen också, nacken var stel och jag hade gel över hela min cykeldator, mina händer och växlar. Det var klibbigt och kladdigt. Jag spottade mig ren om fingrarna. Nu handlade det om överlevnad, allt annat var sekundärt.

De sista 10 milen var en ständig kamp mellan kroppen och huvudet. Kroppen skrek hela tiden ”sluta” men hjärnan sa åt mig att fortsätta. Jag försökte visualisera hur jag gick i mål tillsammans med TSB-klungan. Jag bestämde mig för att antingen så cyklar jag med klungan hela vägen in i mål eller så bryter jag. Det hjälpte mig att fortsätta hänga på i klungan. Jag hade aldrig brutit om jag inte hade varit riktigt skadad eller liknande men just den där tanken fick mig att fortsätta trolla fram energi ur min kropp som egentligen var helt tömd på just det, energi.

Det var säkert vid minst fem olika tillfällen som jag tänkte att ”nu orkar inte kroppen detta tempo något mer, jag måste släppa klungan”. Men jag hade bestämt mig för att inte släppa och på något sätt så lyckades jag suga mig fast som en blodigel i klungan på grindvaktsplats hela vägen in i mål. Jag och Anneli, som jag cyklade med förra året också, tog varandra i handen och sträckte upp armarna mot skyn i ett upp-och-nedvänt V. Den känslan. Vilken känsla. Helt obeskrivligt. Klockan stannade på 09:17. Personbästa. Overkligt.

De två killarna bakom vår klunga, en i orange tröja och en med helsvarta kläder som gör tummen upp, hängde på vår klunga hela vägen från Gränna och in i mål. De var mycket tacksamma och imponerade över vår klungkörning. Roligt med positivt feedback och att man kan hjälpas åt runt ”pölen”.

 

EFTER MÅLGÅNG

En känsla av tomhet men samtidigt så mycket tankar och känslor, hur det nu går ihop? En del av mig var enormt nöjd med min prestation med tanke på att jag känt mig helt ur form hela veckan inför Vättern samt att alla förkylningar under våren och försommaren förstört för min träning och gjort att jag fått mycket mindre mil i benen än planerat. 95 mil hade jag i benen innan Vättern denna säsong. Mycket backar och intervaller men ändå på tok för lite. Men jag lyckades ta mig in under 10 timmar (det som var målet för detta året). Jag lyckades till och med ta mig in under 9:30. Helt otroligt.

En annan del av mig var missnöjd. Jag orkade inte ligga i rotationen och dra hela vägen in i mål. Jag älskar att ligga lägst fram med klungan i ryggen och bara pressa men det gick inte riktigt hela vägen detta år. Jag hade velat orka lite mer. Jag vill gärna alltid vara lite bättre. Mycket vill ha mer. Höga ambitioner. Tävlingsmänniska. Ni vet.

Men till slut så bestämde jag mig för att vara nöjd. Man kan inte vara annat än nöjd efter detta. Bara att ta sig runt ”pölen” är ju en enorm prestation. 300 kilometer är ingen lek för kroppen och inte minst knoppen.

Hur gick det för Ted? Han trampade i mål på 10:40 med ett stort leende på sina läppar. Det ryms mycket krut i den skåningen! Jag vågar inte ens tänka på hur vass han kan bli om han fortsätter cykla racer…

Grattis älskling för en makalös prestation och tack för allt stöd både på och bredvid cykeln! Ditt stöd betyder allt. Aldrig utan dig.

Ted till vänster och Lotta till höger. Det var Lotta som fick punktering efter 10 mi. Hon bytte slang och tog sig i mål på helt otroliga 09:40. Snacka om prestation! Grattis!

 

FAKTA OCH STATISTIK

Vätternrundan är ingen tävling, det är ett motionslopp. Men jag är tävlingsmänniska och gillar både fakta och statistik…

  • Vi hade en medelhastighet på 32,0 km/h inklusive alla stopp.
  • När vi satt på cykeln snittade vi 32,9 km/h.
  • Vi gick in på plats 3096 av 18800 som fullföljde, vilket betyder att vi var snabbare än 84 % av alla startande.
  • Bland alla startande tjejer var vi på runt plats 90-95!!! 💪👏👏
  • Vi körde om 4640 cyklister och blev bara omkörda av 338 cyklister!

 

LÄRDOMAR OCH TANKAR

Jag är för trött i knoppen för att skriva något under denna rubrik just nu, det kommer i ett senare inlägg.

 

TACK… till TEAM SKY BLUE och alla tjejer och killar i sub9:30. Utan er så hade jag aldrig tagit mig i mål på denna fantastiska tid. Tack till ledarna och allt jobb ni lagt ner innan och under rundan, ni är otroliga. Tack till Ted, min favoritperson som följde med mig på detta galna äventyr runt ”pölen”. Tack till alla som peppat mig innan och under rundan, TACK för att ni tror på mig när jag inte själv gör det. Tack för alla grattis, kramar och fina ord i samband med rundan! Det värmer i mitt cykelhjärta som växer sig större för varje dag som går. Jag älskar cykling mer än vad ord kan beskriva, det har givit mig och det ger mig så otroligt mycket. TACK cykeln, tack Sportson för fin service och tack Vätternrundan för ett otroligt fint evenemang!

 

Over and out. / Sofia

 

Polis-SM 2016 – Race Report

Det är över två veckor sedan nu men kroppen och det mentala har behövt en paus. Ladda om. Fokusera på rätt saker. Bara vara. Leva i nuet. Allt det där som egentligen betyder något, ni vet. Ja, jag hoppas verkligen att ni vet och att ni inte har fallit ned i någon meningslös livsfälla.

Efter fjällvandringen i Norge så röt kroppen ifrån med en hosta som inte ville släppa. Jag hostade innan loppet men kände mig trots det tillräckligt stark för att köra. Helgen innan så körde jag en testrunda på 6 mil. En mycket lugn sådan. Kroppen svarade bra så det fick helt enkelt bära eller brista.

Jag och en kollega samåkte till Karlstad där Polis-SM 2016 ägde rum. Nervositeten började sakta men säkert att smyga sig på. Vi fick testköra banan innan start. En bana som vi skulle köra fem varv, totalt 3 mil. En uppvärmningssträcka under normala omständigheter. Men nu handlade det inte om ett motionslopp på 15 mil utan en varvbana på 3 mil. Polis-SM. Vad hade jag egentligen tagit mig an? Jag hade verkligen ingen aning. Tjejerna jag skulle tävla mot såg starka ut. En gigantisk triathlet, cyklister från GP Race Team. GP står för Göteborgspolisen, kända för att vara duktiga och starka cyklister. De såg onekligen starka ut.

På startlinjen så infann sig en nygammal känsla. Samma känsla som alltid brukade infinna sig på start när jag tävlade i alpint. Samma känsla som brukade infinna sig innan en viktig fotbollsmatch. Pirr i magen, skakiga knän och ett darrigt leende. Ska jag skratta eller gråta? Varför utsätter jag min kropp för detta igen? Skräckblandad förtjusning. Varför älskar jag det så mycket? Antagligen för att jag vill känna att jag lever, det måste vara det.

Startsignalen gick och vi trampade iväg. Jag fick en dålig start, jag hade svårt att klicka i ena pedalen. Jag tappade två tjejer direkt. Jag försökte cykla ikapp genom att ligga utanför den stora klungan men jag ångrade mig direkt. Jag ska inte göra som på Sundsvall Classics. Då gick jag ut för hårt och väggade efter några mil. Jag gled in i ledet och trampade på. Tempot var högt. Flåset kändes tungt. Vi trampade på i 35-40 km/h redan första varvet. Fullt ös. Det var jag inte van vid. Jag är van vid en lång uppvärmning. Nu fanns ingen tid för uppvärmning och pulsen stegrade. För lite intervaller var det enda jag kunde tänka. Varvet avslutades med en seg uppförskörning, då kom illamåendet. Illamående första varvet. Fan, jag är körd hann jag tänka i en överbelastad hjärna som försökte tänka goda tankar. Jag tappade klungan och fick ligga helt själv och trampa. Jag tappade tempo och självförtroende. Jag kände mig usel. Målet var en pallplats men nu visste jag att det var kört. Alla tjejer låg i förstaklungan, jag hade bara några äldre herrar bakom mig.

Jag bestämde mig för att detta får bli ett lopp som jag bara kör för mig själv. Det är lika bra att göra det bästa av situationen. Försöka njuta trots illamående och besvikelse. Jag trampade på, återfick lite flås och tempo. I slutet av andra varvet så hörde jag cyklister bakom mig. Perfekt tänkte jag, nu blir jag ifrånkörd av gubbarna också. Men icke. På min vänstra sida dök två tjejer upp. Lyckan var total. Jag var helt säker på att de låg i förstaklungan men de låg bakom mig. Helt otroligt. ”Haka på” skrek en av tjejerna och jag la mig längst bak i ledet. Men jäklar vad trött jag var efter ett ensamvarv. I uppförskörningen så tappade jag bakhjulet. Jag var ensam igen.

Jag kämpade mig upp för backen och bestämde mig för att inte ge upp än. Det är tre varv kvar, allt kan hända. Om de har cyklat ikapp mig så kan jag cykla ikapp dem. Energi kommer och går. Så jag trampade på i mitt eget tempo och kände hur styrkan kom åter på platten. Jag knappade in på tjejerna framför. Försökte räkna sekunder fram och insåg att jag hela tiden knappade in. Energi fanns kvar. Och då kom ytterliga två räddande änglar. ”Kom igen, här har du två starka ryggar” skrek en man och så sant som det var sagt. Jag la mig bakom männen och vi kunde äta upp avståndet fram till tjejerna. Nu var vi fem. Tre varv cyklade, två kvar. Jag kände mig stark igen. Trött men stark.

Fjärde varvet var bara taktik. Jag vägrade att gå fram och dra. Jag bara låg och trampade och försökte känna av hur starka tjejerna var. Kunde jag ta ett brons? Vem var starkast?

Sista varvet var nervöst men jag kände mig redo för att slåss om en medalj. I slutet av femte varvet så kom första den lilla backen innan den stora backen. Då kom en av tjejerna susandes till vänster om mig. Hon tryckte på allt vad hon kunde och drog förbi mig och den andra tjejen. Vad håller hon på med? Tänkte jag. Hon satsar för tidigt, hon kommer inte att orka. Hon var stark men jag och den andra tjejen bet ihop och lyckades fånga upp hennes bakhjul. Hon fick ligga och dra i vinden och vi bara gled med. Perfekt tänkte jag, hon kommer aldrig orka hela vägen. Den stora backen tittade fram bakom kurvan och det var nu det gällde. Nu eller aldrig. Jag tog i för kung och fosterland och cyklade förbi och ifrån tjejen som hade satsat för tidigt. Hon var slut. Illamåendet återvände men det spelade ingen roll, jag skulle ha mitt brons. Andningen kändes inge vidare, hostan ville bryta ut men jag bet ihop. Jag vände mig om flera gånger för att försäkra mig om att hon var för långt bort för att kunna cykla ikapp. Det blev ingen riktig spurtuppgörelse, tack och lov, jag var helt slut. Jag cyklade i mål som trea. Nöjd. Jag hade ingen chans på guldet eller silvret. Jag hade gjort vad jag kunde, det är det viktigaste ovasett placering.

14192771_10154292598105310_6950128701302691358_n

 

Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report

Bättre sent än aldrig, här kommer en race report för Sundsvall Classics 49 kilometer…

Jag kunde inte riktigt bestämma mig. 49 kilometer, 95 eller 200? Formen var osäker och med tanke på Polis-SM som väntar i september där sträckan är 30 kilometer så kändes 49 kilometer som det klokaste beslutet och ibland måste man vara klok. Jag visste inte vilka som skulle köra sträckan så jag var inställd på att köra själv och hoppades på en placering i toppskiktet.

30 minuter innan start så bestämde jag mig för att värma upp. Det brukar jag aldrig göra men med tanke på att en kortare sträcka väntade så kunde det vara klokt att vara varm i kroppen redan på start. Jag cyklade cirka 100 meter sen small det i bakdäcket. Tur i oturen. Tänk om det hade hänt under loppet, då hade jag varit körd. Jag rullade bort till starten där jag fick hjälp av grabbarna från Sportson med att byta däck, det var tydligen en stor reva i det. Sedan var jag redo för start.

Starten gick och jag tog täten. Jag var lite övertaggad och drog på ganska hårt i första backen. Jag vände mig om och insåg att jag hade tappat hela startfältet, jag var helt själv längst fram. Jag slog av på farten och hoppades på att någon skulle gå upp och dra men alla la sig bakom mig. Jag fick vinka fram cyklister för att få draghjälp men tempot var för långsamt så jag valde att lägga mig längst fram och dra. Det skulle jag inte ha gjort. Det var inte det minsta taktiskt. Jag skulle haft is i magen men det hade jag inte, jag var alldeles för övertaggad.

Efter några mil kom en lång backe och då gick jag mer eller mindre in i väggen, jag orkade inte haka på tätklungan. Jag svor några gånger men bestämde mig för att göra det bästa av situationen och bara köra för mig själv, mitt eget race. En tjej från Alnö Race Team som jag hade pratat med på start tappade också tätklungan och hon låg nu några hundra meter framför mig. Målet blev att cykla ikapp henne och ta rygg på henne. Sagt och gjort. Jag pressade på ganska bra och la mig bakom henne och samlade lite energi. Vi turades sedan om att dra och det rullade på riktigt fint. När halva loppet var kört så drog jag förbi henne och hon hamnade cirka 100 meter bakom mig. Vi cyklade igenom en rondell och då hörde jag hur det small bakom mig, det var tjejen från ART som gick i backen. Hon reste sig upp snabbt så jag valde att cykla vidare, hon såg ut att vara okej.

Nästa mål blev nu att cykla ikapp två grabbar framför mig som också hade tappat tätklungan. Sagt och gjort. Vi cyklade ihop några kilometer sen drog jag ifrån och var återigen ensam. Tätklungan syntes inte till och jag visste att jag aldrig skulle komma ikapp. Jag valde att pressa på så gott jag kunde och jag försökte att njuta av loppet, det gjorde jag också… Sen kom regnet. Och vilket jäkla regn det blev. Ett riktigt hällregn, det kändes nästan som hagel. Det avtog efter någon mil och sista milen blev en riktig njutarmil. Jag hade ingen aning om hur fort jag hade cyklat men jag hade gjort mitt bästa, synd bara att jag valde att dra på för hårt första milen… Det förstörde min plan för hela loppet, jag ville ju gå i mål med tätklungan. En spurtuppgörelse hade varit kul, men nu blev det inte så. Kanske nästa år?

Jag rullade i mål, blöt men glad. Jag tog emot min medalj och insåg att jag blev näst bästa tjej på sträckan. Det kändes kul, nästa år är jag dock gärna den bästa tjejen. Tävlingsmänniska som man är. Aldrig riktigt nöjd.

Det var ett fint lopp, trots regn och rusk. Jag rekommenderar det till alla som gillar vackra vyer och en del knixiga backar.

13901317_10154202014435310_2562608897349660740_n

13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13876430_10154201043100310_4106497523472752109_n

 

 

 

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

13695845_10154153129630310_1061726876_n 13695213_10154153129810310_447568548_n 13694980_10154153129695310_190865620_n 13735236_10154153129575310_1549089563_n 13734701_10154153129475310_490395028_n 13713357_10154153129530310_1677470050_n 13706230_10154153129910310_1613263351_n 13734823_10154153129725310_1492804632_n

Vätternrundan 2016 – Race report

Årets runda blev runda nummer fyra för mig.

image 22

År 2013 – Året då jag genomförde en Svensk Klassiker och köpte min första racer. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i och jag hade nog aldrig kunnat tro att jag tre år senare skulle stå på startlinjen för fjärde året i rad. En Svensk Klassiker fick mig att få upp ögonen för landsvägscykling och jag föll pladask. År 2013 skulle jag cykla med två vänner men den ena var sjuk och den andra skadad så det slutade med att jag och en av kompisarnas pojkvän stod på startlinjen tillsammans. Han fick bryta efter 13 mil på grund av ett dåligt knä så jag cyklade själv i 17 mil och rullade i mål på 13:20. Helt klart godkänt med tanke på att jag bara hade 60 mil i benen och inte hade en aning om vad jag gav mig in i.

År 2014 – Året då jag, pappa och syrrans man cyklade runt ”pölen” tillsammans. Jag hade endast 50 mil i benen och satt riktigt dåligt på cykeln. Efter brutal motvind i cirka 20 mil så rullade vi i mål på 11:43.

År 2015 – En vecka innan start gick min racer i bitar så jag stod på startlinjen med en lånecykel, en förkylning och ett dåligt knä. Alla dåliga ting är tre? Efter några mil hoppade sadeln ”ur led” och den fortsatte att göra det hela vägen in i mål. Jag cyklade med Team Rynkeby Täby men fick släppa klungan efter cirka 13 mil och rullade i mål på 13:01. En STOR besvikelse men jag tog mig i alla fall runt.

År 2016 – I bättre cykelform än någonsin. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och vila när den behöver och träna när den är i form för det. Jag har lärt mig att det är inte är hur många mil man har cyklat som räknas utan hur BRA milen man har cyklat faktiskt är. Kvalité före kvantitet. Jag har lärt mig att bålträning är oerhört viktigt. Jag har lärt mig att rätt inställningar på cykeln är A och O för att orka hela vägen och få med sig kraften i pedalerna i rätt riktning. Allting har känts så bra inför årets runda… Men hur gick det egentligen?

Vätternrundan 2016, en race report…

Strax efter 05:30 rullade jag mot start. Jag hade sovit halvkasst men det var inget som oroade mig. Tidigare rundor har jag startat på kvällen eller natten och cyklat helt utan sömn. Jag hade lyckats äta en stadig frukost i form av risifrutti, mackor, nutella, ägg och dryck. Kaffet hoppade jag dock denna morgon, det är inget kroppen vill ha när den ska cykla 30 mil. Jag var först till start i laget. Jag såg några cyklister med medaljer runt halsen, ”Oj, de har redan cyklat 30 mil och vi har inte ens startat” tänkte jag för mig själv. Kvart i sex började stora delar av laget att rulla in till startfållan. Alla var på gott humör. Vi kramades, peppade varandra, pratade om klädsel, vind och energi att äta och dricka längs vägen. Jag fick en bra känsla i magen, en känsla som sa att vi skulle fixa detta.

image23

Lagkamraten Anneli hade pannkakor i ramväskan, mycket kreativt!

Första milen var riktigt oroväckande, på flera olika sätt. Jag kände en stor osäkerhet i klungan, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på att vi kommer från olika delar av landet och tyvärr inte haft chans att köra ihop oss ordentligt. Kommunikationen var riktigt dålig, nästan obefintlig, tempot var lite för dåligt och det var flera i laget som droppade av bara efter några mil. En liten stress växte inne i mitt bröst men jag bet ihop, försökte peppa laget och hoppades på att detta bara var något tillfälligt.

Efter drygt 5 mil susade pappas Alnö Race Team sub9 förbi oss. Jag hejade glatt och pappa körde upp bredvid mig och frågade hur det gick. Jag svarade glatt att ”det går bra!” men jag förstod inte att det var pappa jag pratade med. Jag såg bara en ART-tröja i ögonvrån som susade förbi snabbt och tänkte att det är någon jag känner. Lite komiskt.

Bara några minuter efter Alnöcyklisternas framfart gick jag i backen. Vi drog på ganska hårt i en uppförskörning och det blev en stor lucka bakom mig. Jag vände mig om i toppen av backen för att se hur stor lucka vi hade. Precis då så skrek laget ”LUCKA” och lagkamraterna framför mig bromsade in. Jag hade blicken bakåt och rullade framåt samtidigt som farten bromsades in, mindre bra. Jag vände mig om och insåg att mitt framhjul var ruskigt nära ett annat bakhjul, men då var det försent. Jag körde in i bakhjulet på min kompis, sladdade till och gick i backen. Jag landade på höger sida. Jag slog i mitt knä, min arm, ansiktet och handen. Laget stannade, plockade upp mig och mina grejer. Eller, jag snarare flög upp från backen. Är det något jag har lärt mig av krascher så är det att man ska upp på benen så fort man kan och köra vidare utan att hinna tänka allt för mycket. Jag kände hur det snurrade till i huvudet som hade fått sig en smäll, någon i laget kom med mina GT-tabletter som hade rullat ut ur ramväskan och någon annan frågade ”hur gick det Sofia, är du okej?”. Jag minns knappt att jag svarade, jag minns bara att jag var uppe på cykeln illa kvickt och sa åt laget att trampa vidare. När jag kommit upp på cykeln igen och börjat rulla så såg jag att vänstra sidan av styret var böjt och pekade snett inåt. Jag fick först lite panik och tänkte ”faaan, cykeln är paj”. Men jag testade bromsen, den funkade, och jag insåg att det faktiskt gick att cyklade med ett böjt styre också. Med tre mil kvar till första depåstoppet så kändes det lugnt, då kunde vi böja tillbaka styret vid depån. Cykeln var intakt men det som oroade mig mest var att jag hade landat på mitt dåliga knä och kände att det ömmade. ”Fan, ska min Vätternrunda sluta efter 5 mil med en klantvurpa?” tänkte jag argt för mig själv. Det får inte sluta här och nu.

Efter cirka 8 mil rullade vi in på vårt första depåstopp. Jag fick kontakt med ett yngre par. Killen i paret hjälpte mig med styret, han ”knäckte” tillbaka det utan någon större ansträngning. Tjejen i paret drog fram två plåster till mina blödande fingrar. Vips! Jag och cykeln kände oss som nya. Knäet ömmade men inte på något oroväckande sätt, det kändes bara som en ytlig skada. Efter drygt 10 år med knäproblem och tre operationer så har jag och mitt högerknä lärt känna varandra väldigt bra, jag vet dock inte om det är något bra eller dåligt. Efter fyra minuters stopp så rullade vi vidare.

image24

Efter drygt tio mil kom det där fruktade regnet. Vi fick två rejäla skurar över oss. Sikten försvann och skorna fylldes med vatten. Det var tungt, kallt och frustrerande. Jag trodde att målet på under 11 timmar var kört och någon i laget mumlade ”sub12-gruppen är nog ikapp oss snart”. Gruppens humör var inte på topp men vi kämpade vidare. Vi tog det lugnt i nedförsbackarna på grund av den luriga halkan men trots detta så försvann hela mitt bakhjul när jag bromsade in. Jag lyckades dock, på något makalöst sätt, rädda upp det hela och rullade vidare. Kompisen bakom mig beskrev det som att jag mer eller mindre låg ner och hon trodde att det var kört, men skam den som ger sig! Mina reflexer var med mig.

Efter cirka 13-14 mil så hade vi depåstopp nummer två. Då tog kapten Malin från Borås ett bra snack med laget. Vi hade redan tappat 4 av 19 cyklister ur gruppen och hon frågade oss om vi ville pressa på och klara sub11-målet eller om vi skulle dra ner tempot och få med oss alla? Svaret var självklart, vi ska under 11 timmar! Alla i laget var eniga och vi lämnade depåstopp nummer två med ny energi och en känsla som sa ”vi är ett lag, vi fixar detta tillsammans”.

image25

Efter depåstopp nummer två så hände något i laget. Många fick ny energi och blev helt plötsligt starkare och kunde gå upp och dra i både med- och motvind. Nu hade vi bestämt oss på riktigt, vi ska fixa detta. Nu började vi cykla och peppa varandra som ett lag. Självförtroende växte och bidrog till en ökad hastighet. Vi låg och rullade i dryga 30 km/h mest hela tiden utan att behöva ligga på gränsen. Det kändes stabilt och jag njöt av vartenda tramptag. Cykelglädje, ni vet.

Sista depåstoppet gick undan. Jag kissade snabbt, drog i mig en bulle, lite saltgurka och blåbärssoppa. Vi rullade vidare mot mål med mindre än 10 mil kvar. Mina ben kändes fortfarande fräscha och kommunikationen inom laget fungerade mycket bättre. Vi drog förbi en ”grabbklunga” från Vallentuna CK och killen längst fram skrek ut ”Vafan grabbar, vi blir omkörda av tjejer”. Jag skrattade högt och drog på ännu hårdare. Den känslan är rätt så oslagbar. Jag älskar att cykla med ett gäng starka tjejer, ni är fantastiska brudar.

Sista milen var tunga men inte alls så tunga som jag hade förväntat mig. Jag kunde fortfarande ligga uppe och dra, något jag hade gjort hela vägen, och det kändes skönt att få bidra ordentligt till laget. För mig är det viktigt. Det blev dessutom ännu viktigare efter min vurpa. Jag skämdes lite, det var så onödigt och så klantigt. Tack och lov så drog jag inte med mig någon i fallet och jag blev inte påkörd av någon men ändå… Jag skämdes lite trots att jag vet att det kan hända vem som helst, det är så små marginaler.

När det var drygt en mil kvar fick vi ett kedjehopp och stannade till längs vägkanten. Men det gjorde ingenting. Vi hade gott om tid på oss för att klara sub11-målet och vi hade inte haft en enda punka längs hela vägen så det kändes hur lugnt som helst. Efter någon minut var problemet löst och vi rullade vidare mot mål.

Skylten ”10 kilometer” dök upp på höger sida och vi jublade högt och glatt i klungan. Vi tog fram vårt sista krut och drog på ännu hårdare.  Folk stod och hejade längs vägen och jag bara njöt. Njöt av känslan att vara på rull och att veta att vi har mindre än 1 mil kvar av 30. Vi har cyklat över 29 mil och jag känner mig pigg. Den känslan!

När vi närmade oss målgång så klev våra kaptener upp i topp och drog laget ända in i mål. Vi jublade, skrattade och skrek av glädje! En fantastisk målgång på alla sätt. Jag fick en medalj runt halsen, den finaste medaljen av mina fyra. Det blev personbästa i form av 10:23 vilket innebar att vi krossade vårt sub11-mål. Jag drog upp luren och ringde pappa. Han gratulerade mig och jag gratulerade honom, hans sub9-gäng hade rullat in på fantastiska 08:47. Det blev en fin revansch för oss båda. Jag hade, som jag nämnde ovan, oflyt förra året och pappa fick bryta. Nu kunde vi fira tillsammans och bara njuta av två fantastiska prestationer.

Sedan så har jag lärt mig att man ska tacka och jag vill tacka…

  • Pappa! Som både inspirerar och motiverar mig när det kommer till cyklingen. Han är en stor förebild och jag har alltid varit pappas flicka. TACK pappa, du är grym!
  • Laget i form av Team Sky Blue sub11! Utan er så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” på 10:23, det fixar man inte ensam. TACK för att ni kämpade hela vägen in i mål och inte gav upp efter en tuff start och en mindre rolig vurpa.
  • Min familj och min pojkvän som stöttar mig allt jag gör! Ni tror på mig och peppar mig i med- och motgångar och det är jag evigt tacksam över.
  • Alla mina cykelvänner som har stöttat och peppat mig och som vet hur tufft och samtidigt underbart det kan vara med cykling.
  • Alla mina vänner som inte vet någonting om cykling men som trots detta stöttar mig, orkar lyssna på mitt cykelprat och gillar mina ”cykeluppdateringar” på sociala medier.

image27

 

Smérundan 104 km – Race Report

”Life is like riding a bicycle,

To keep your balance you must keep moving”

Här kommer en kort race report från Smérundan i Eskilstuna den 28 maj…

Allting löste sig i sista stund. Jag som varken har bil eller cykelresväska trodde först inte att jag skulle kunna delta i Smérundan. Jag tittade på cykelresväskor på nätet som jag skulle kunna köpa, packa ner cykeln i och ta med på tåget men den enda väskan som var i min prisklass var slutsåld. Det är dyrt med cykelresväskor, väldigt dyrt. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig till Eskilstuna med min cykel, jag ville så gärna cykla Smérundan. Jag postade ett litet rop på hjälp på Facebook och då kom lösningen på problemet i form av min cykelhandlare Mantra Sport. Jag fick låna en stor cykelresväska och kunde packa ner pärlan och ta med henne på tåget. Ja, det är en hon. Det var en ganska märklig känsla att gå runt med sin cykel hängandes på axeln, helt otroligt egentligen. Tack till Mantra Sport, ni är grymma. Men nog om väskor, nu till loppet…

Jag sov skit under natten. Det var fest utanför sovrummet, ett gäng brudar skrek och kacklade som bara brudar kan. Jag bet mig själv i tungan, vred och vända på mig x antal gånger och fick efter många om och men några timmars sömn. Frukost, klövervaselin mellan benen och på med TSB-kläderna… Nu började det där härliga pirret infinna sig, ni vet det där pirret som alltid infinner sig inför ett lopp. Jag vet, det är bara ett motionslopp men i mitt huvud så är det tävling när nummerlappen åker på. Det bara är så. Jag är tävlingsmänniska och kan inte tänka på något annat sätt.

Min fina pojkvän följde med mig bort till starten och gav mig den där extra lilla energin som jag behövde inför starten. Vi var ett gäng på cirka 45 cyklister som stod på startlinjen. Jag kände ingen av deltagarna, jag visste inte hur bansträckningen såg ut, jag kände mig helt klart rätt så vilsen. Men det är något härligt med att inte veta vad man ger sig in i och att kasta sig ut i det okända. Det handlar om att utmana sig själv. Det enda jag kunde tänka var ”hoppas att jag hittar några att köra med, ett gäng som håller mitt tempo”.

Starten gick och jag hamnade helt själv mellan två stora klungor. ”Fan” svor jag tyst för mig själv. Det var precis det jag hade fruktat mest på startlinjen, att få cykla själv i drygt 10 mil. Klungan framför mig brakade på i ett ruskigt tempo, där hade jag inte en chans att haka på. Klungan bakom mig körde lite för lugnt så jag valde att köra själv men efter några kilometer så insåg jag att det var ohållbart. Jag valde att invänta klungan bakom mig. Jag frågade snällt om jag fick köra med dom och fick svaret att jag gärna fick ligga längst bak i klungan och agera grindvakt men jag fick inte cykla med i klungan. Det kändes lite surt, såklart, jag ville också ligga längst fram och dra… Men jag accepterade och respekterade deras svar. De tränade inför Vättern och ville såklart inte ha några oäktingar med i klungan.

Jag och tre karlar, som också var oäktingar, låg bakom den stora klungan och gled med… Eller ”fulåkte” som jag brukar kalla det. Tempot var till en början helt okej men efter en stund så började mina ben bli rastlösa. Eter cirka 3 mil och det första depåstoppet så valde jag och de andra tre oäktingarna att bilda en egen klunga och drog på i ett högre tempo. ”Vi får se om vi kommer ikapp er” sa en man i klungan som vi lämnade. Jag flinade och tänkte ”Inte en chans”. Det han sa fick hornen i min panna att växa ut ytterligare en bit. Tävlingshornen, ni vet.

Kilometrarna rullade på i det vackra landskapet och jag kände mig fräsch i kroppen. Benen svarade bra och jag lyckades både hänga på och dra karlarna. Med cirka 3 mil kvar så gick en av karlarna in i den kända väggen och han sa med andan i halsen (och antagligen brännande ben) att vi kunde köra vidare utan honom. Sagt och gjort. Tre tappra kvar i en motvind som bet i riktigt hårt mot slutet. Jag och den äldsta herren (jag tror att han hette Tommy?) försökte haka på Håkan (jag tror att det var ditt namn?) men han var pumpade på som en maskin så vi valde att släppa. Två tappra kvar. Jag och Tommy, en man i 70-årsåldern som har kört 16 Vätternrundor. En gammal man med en imponerande fysik, ett rejält pannben och en mycket trevlig och ödmjuk framtoning. Vi pratade om livet och gnetade på i motvinden. Livet är fint stunder som dessa, det är svårt att sätta ord på alla känslor som infinner sig i kroppen. Man känner sig så levande, så fri och så stark… Men samtidigt så svag. Benen värker och rumpan ömmar. Med en mil kvar till mål så försvann dock all smärta, då fanns det bara utrymme för njutning.

Jag och Tommy passerade mållinjen tillsammans, sida vid sida. Jag vill skriva hand i hand men riktigt så var det inte. Men det var en fin känsla, på många olika sätt. Jag tror dessutom att jag rullade in som näst bästa tjej vilket bidrog till en ännu finare känsla. Jag vet, det är ingen tävling på pappret, men för mig så var det viktigt med placeringen. Lite tävling är det alltid, trots att vi kallar det för motionslopp. En nummerlapp skriker tävling och då skriker mitt huvud också tävling. Punkt slut.

Eller riktigt slut är det inte än. Jag vill avsluta med att tacka Team Sméstan för ett mycket fint arrangemang. En vacker runda med bra backar och fina vägar, många funktionärer med tanke på få deltagare och dessutom gofika efter målgång. TACK ska ni ha, mycket bra styrt!

Här kommer två bilder från rundan…

Den övre är på mig och Tommy, mannen som cyklade med mig hela vägen in i mål.

Den nedre är på mig, Tommy och Håkan som pumpade på som en maskin mot slutet och drog ifrån sista milen.

Till Tommy och Håkan: Tack för fint cykelsällskap och…

Jag ber om ursäkt om Tommy och Håkan inte är era namn! Haha

20160528_110657 IMG_0332

… och nej, klungan som vi lämnade körde inte ikapp oss. Viktigt! 😉

Skandisloppet LVG 2016 – Race Report

”Lyssna till ditt hjärta”

Efter en magisk vecka på Mallorca där jag lyckades samla på mig 65 mil och x antal höjdmeter så kom jag tillbaka till Sverige, jobb och rutiner. Borta bra men hemma bäst. Kroppen svarade fruktansvärt (och förvånansvärt) bra på den tuffa träningen på Mallis men kroppen fick nog en liten chock för efter några dagar på hemmaplan bröt en riktig dunderförkylning ut. Med bara några dagar kvar till Skandisloppet och 167 kilometer på landsvägscykeln så började jag känna en lätt frustration och stress. Jag som hade hoppats på att leverera och prestera på topp efter en perfekt uppladdning på Mallis, men det blir inte alltid som man har tänkt sig… men det kan bli bra ändå.

Jag velade in i det sista. Köra? Inte köra?

Jag låg och googlade på ”kan man träna med förkylning?” och ”hjärtmuskelinflammation” kvällen innan loppet. Jag vet att man inte ska träna med en förkylning, man måste lyssna till sitt hjärta, men febern hade försvunnit och det halsonda likaså. Det enda som hängde kvar var en rejält snorig näsa och jag vet att det är okej att träna trots detta, det gäller bara att försöka ta det hyfsat lugnt och inte bli alltför andfådd. Efter lite googlande så bestämde jag mig för att sova på saken och ta ett beslut på plats, det vill säga precis innan loppet.

Jag vaknade tidigt, redan vid 05:20. Täppt näsa. Trött kropp. Men ändå taggad. Jag drack varm mjölk med ingefära till frukosten för att kroppen skulle få en skön kick. Några mackor och en snickers slank också ner. Snickers ska man äta innan ett längre lopp på cykeln, punkt slut.

Jag rullade iväg mot Slottet, nummerlappsutdelningen, starten och Team Sky Blue. Jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället för 167 kilometer. Inte ett lätt beslut för en vinnarskalle (och tjurskalle) som jag är. Inte lätt när man har mentalt förberett sig för en längre sträcka men måste lyssna på kroppen och tänka om. Det är inte lätt att lyssna på kroppen och hjärtat när hjärnan vill så mycket mer. Men det gäller att vara klok. Man har bara en kropp och den måste man ta hand om.

TSB-gänget som körde 85 kilometer hade inte satt upp något mål med loppet utan tänkte bara cykla efter ”alla-ska-med-tempo”. Det lät som en lagom utmaning för mig och min snoriga näsa, jag antog utmaningen. Jag fick helt enkelt sänka ribban och tänka bort allt som hade med hastighet och tid att göra. Inte lätt för en tävlingsmänniska, men oerhört nyttigt.

Loppet gick helt klart över förväntan. Backarna (guppen?) längs bansträckningen kändes nästan obefintliga efter bergen man bestigit på Mallis. När jag cyklade Skandisloppet 85 kilometer för två år sedan så tyckte jag att några av backarna var jobbiga, nu nästan flyger jag upp för dom. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina egna gränser hela tiden. Det är fantastiskt vad kroppen faktiskt klarar av. Hård träning och disciplin ger goda resultat. Ingenting kommer gratis. Bra saker tar tid. Klyscha på klyscha. Jag älskar klyschor. Jag är en vandrande klyscha. Men nog om klyschor.

Efter cirka halva loppet var det ett depåstopp vid Wenngarn och jag kände mig knappt ansträngd, trots snoret som rann. Det var ett mycket behagligt tempo i gruppen och trots motvind så svarade kroppen mycket positivt när jag låg längst fram i klungan och drog. Benen var starka och det mentala var i balans. Det är cykellycka mina vänner. Riktig cykellycka. Några i gruppen droppade av längs vägen, en klunga på tio blev sju. Jag väntade på att tröttheten skulle smyga sig på. Jag tänkte ”snart kommer förkylningen ge mig en rejäl käftsmäll och min kropp kommer skrika SLUTA”… Men käftsmällen kom aldrig. Jag kände mig snarare starkare efter halva loppet. Jag ville dra på hårdare, jag ville ge mer.

Med cirka 15 kilometer kvar så valde jag att lämna gruppen och tog istället rygg på några grabbar som hade ett tempo som fick mina ben att jobba lite hårdare. Kroppen fortsatte att svara fint och med cirka 5 kilometer kvar till mål så drog jag ifrån grabbarna och tog rygg på några andra grabbar som hade ett härligt ”spurt-tempo” som gav mig den där kicken som jag saknat längs vägen. Nu kickade det till ordentligt och jag kände mig sådär löjligt lycklig som man bara kan göra när man blir ett med cykeln.

Sista backen upp till slottet och mållinjen så blev det en liten inofficiell tävling mellan mig och de tre grabbarna som jag spurtat med de sista fem kilometrarna. En av grabbarna drog ifrån men de andra två lyckades jag dra ifrån i backen. Precis innan mållinjen så hör jag någon skrika mitt namn, där står gamla lagkamraten Katja från Team Rynkeby Täby. Hon skriker! Jag skriker! Energin flödar. Tack bästa Katja för en underbar skjuts in i mål. Och tack till grabbarna för bra ryggar att ligga bakom, och framför, i den hårda motvinden sista biten.

Medaljen satt extra fint runt halsen och ölen smakade extra gott efter ett lopp som jag var så nära att ställa in men som istället blev en ren och skär njutning hela vägen. Kroppen kändes stark trots att den inte var helt hundra och jag tror, nej jag vet, att jag aldrig har varit såhär stark på cykeln tidigare. Jag tränar rätt, tänker rätt, sover bättre, äter hälsosammare och cyklar bara för mig själv, inte för någon annan. Jag har släppt stress och press och då kommer resultaten. Tack kroppen! Tack för att du fortfarande är på min sida, du har inte alltid haft det lätt.

Tack till bästa TSB-gänget som alltid ger härlig och positiv energi både på och utanför vägarna. Ni är grymma!

13101442_10154003285195310_1501394159_n 13220041_10154003285160310_481079743_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13233309_10154003285240310_1431681060_n 13236209_10154003285050310_2105188629_n 13249364_10154003285095310_1586637657_n 13249467_10154003285170310_730283626_n 13250380_10154003285200310_1146122765_n