Cykelsäsongen 2018 – ”Stravahetsen” och ”må-bra-cyklingen” som gav riktiga resultat

Det pratas och skrivs mycket om att summera den cykelsäsong som varit och sätta upp nya mål för den cykelsäsong som väntar. Jag vet att många har bokat plats till motionslopp som Vätternrundan, Vänern runt, Siljan runt, Tjejvättern, osv. Jag vet också att många har bokat cykelresor till bland annat Mallis i april-maj för att nöta asfalt och samla på sig ordentligt med mil och vänja kroppen vid cykeln innan säsongen drar igång på riktigt här hemma i Sverige.

Men vet ni vad? Jag har inte bokat in någonting. Inget motionslopp, ingen tävling och ingen cykelresa.

För ett år sedan så hade jag bokat in både Mallis i slutet av april och Vänern Runt i slutet av maj. Men år 2019 kommer att bli annorlunda. Innan vi går in på vad framtiden har att erbjuda så vill jag ta en titt i backspegeln och sammanfatta den säsong som har varit, cykelsäsongen år 2018. Jag ska försöka att fatta mig kort, med betoning på försöka. 

CYKELSÄSONGEN 2018 

1. Mallis –  Säsongen började med tunga ben på Europas kanske bästa cykelö, Mallis. Innan resan så hade jag bara hunnit med ETT pass utomhus och det var sju mil med pappa längs Indalsleden. Vintern hade bokstavligt talat tagit oss med storm och det var fortfarande snö kvar på marken när vi cyklade vår sjumilatur.

Nere på Mallis så körde jag riktigt hårt med tanke på hur lite jag cyklat innan resan. Det blev långa dagar med tvåsiffriga milsträckor och dag nummer fyra så ”bonkade” jag rejält. Värmen, höjdmetrarna och milen som jag började samla på mig i mina otränade cykelben gjorde sig tillkänna. Det kom lite tårar och några mindre vackra, men väl valda, ord ur min trötta kropp. Pappa var snäll och drog ned på sitt tempo och tog vinden hela vägen tillbaka till hotellet. Pappa har förmodligen världens bästa och tryggaste cykelrygg att ligga bakom. Vi stannade vid en mack och åt glass och drack cola. Energin och livet återvände. Vi tog oss tillbaka till Palma och jag fick ett och annat att fundera över på hotellrummet. Är jag inte bättre cyklist än såhär? Självförtroendet svajade rejält.

Sista dagen på Mallis, dag nummer sex, började jag känna att kroppen svarade på ett annat sätt än tidigare dagar. Jag hade lättare att hänga på pappa och sista dagen drog vi till med en episk femtonmilatur. Den dagen gav mig självförtroendet tillbaka och jag kände att cykelsäsongen 2018 kanske kunde blir något bra trots allt.

2. Vänern Runt – Mallis gav mig en riktig kickstart på säsongen med cirka 60 mil i benen på totalt fem cykeldagar. När jag kom hem från Mallis så var det fullt fokus på Vänern Runt som skulle gå av stapeln i slutet av maj. Jag hade en bra bit över 100 mil i benen innan Vänern och jag kände mig stark när jag stod på start med gänget från Team Ljungskog. Vi skulle ha ett rullsnitt på 28-30 km/h på de 60 mil som vi hade framför oss under totalt tre dagar. Det målet klarade vi och det blev en av de bästa cykelhelgerna någonsin. Solen sken hela helgen, kroppen svarade bra, sällskapet var det bästa och hela arrangemanget får fem av fem cyklar. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att cykla Vänern Runt igen. Mycket mindre cyklister än på Vätternrundan, ingen tidshets och mer gemenskap i och med att alla sov tillsammans i gymnastiksalar längs vägen. Som ett extremt träningsläger skulle man kunna säga.

3. Juni till mitten av september (”Stravahetsen”) – Efter Mallis och Vänern så hade jag ingenting inbokat i cykelväg, jag skulle bara ta en dag i taget och föröka lyssna in kroppen och på så sätt bli både starkare och framför allt må bättre. Pappa hade introducerat mig för Strava och från att ha hånat applikationen som ett ”gubbfacebook” så blev det efter några veckor mitt nya beroende. ”Stravahetsen” hade officiellt tagit plats i mitt liv.

Hets kan vara på gott och det kan vara på ont. Jag hade för första gången på sex år inte bokat in någon Vätternrunda på grund av att jag inte ville ”tidshetsa” runt pölen för sjätte året i rad. Strava blev också en hets men mer i positiv bemärkelse. Det blev på mina egna villkor och jag kunde när som helst stänga av antingen Strava eller min cykeldator och på så sätt ta bort hetsen helt. Men jag kunde inte hålla fingrarna borta från Strava, det gick bara inte. Jag föll pladask. Att få cykla olika sträckor över hela Sundsvall och kunna jämföra tider både mot sig själv och mot andra gjorde att en lagom stor tävlingsdjävul tog över min cykelkropp och tog mitt cyklande till en ny nivå.

Jag har cyklat mycket klungcykling i år, framför allt med Alnö Race Team, men största delen av säsongen har jag cyklat själv. Det har blivit många soloturer á la fem mil med insprängda intervaller och det har verkligen byggt upp en cykelstyrka som jag inte varit i närheten av tidigare. När jag har cyklat med pappa så har han inte dragit ifrån mig i backar på samma sätt som han gjort tidigare och på flackare partier så har jag kunnat gå fram och dra kortare sträckor i pappas tempo, det har inte heller hänt tidigare.

Jag tror att min styrka och uthållighet på cykeln i år till stor del beror på ”Stravahetsen”. Jag behöver sätta upp mål och slänga in en tävlingsdjävul för att verkligen kunna prestera och utvecklas. Jag gillar utmaningar och jag växer av dem, så länge de inte blir för stora och övermäktiga, då har jag istället en förmåga att överträna och gå sönder… det hände säsongen 2015 då först min cykel gick sönder, sedan hostade jag mig runt Vättern och cyklade från Malmö till Paris på en vecka med en kropp som egentligen bara behövde vila. Jag gick sönder. Där vill jag inte hamna igen. Det var såklart ett minne för livet och utan den resan hade jag förmodligen inte kommit såhär långt med mig själv och cyklingen, men man måste vara rädd om sig själv. Man har bara en kropp.

Det är såklart inte bara Strava, utan flera olika faktorer, som har bidragit till att den här cykelsäsongen har varit den bästa för mig rent fysiskt. Det tar tid att bli en uthållig och seg cyklist, det sägs att man blir bättre med åren och såhär långt så stämmer det för min del.

Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp. Jag har vilat och avbokat pass då kroppen känts trött och låg. Jag har maxat och lagt till pass då kroppen känts pigg och hög.

Jag har börjat ta kosttillskott innan och efter mina cykelpass, det är svårt att svara på om det verkligen har givit någon effekt men det har känts bra och jag tror faktiskt att det har bidragit till att min kropp har orkat mer och att jag har kunnat hålla mig borta från sjukdom nästan hela säsongen. Jag hade bara några förkylningsveckor i mitten av säsongen och efter den dippen så formtoppade jag rejält. Vila är ett vapen. 

Sist men inte minst så har jag verkligen njutit av att cykla den här säsongen. Jag valde att planera in mindre lopp och tog istället dagarna mer som de kom. Det blev ett mer kravlöst cyklande och då kom resultaten som ett brev på posten.

Den här säsongen har bjudit på cykellycka i alla dess former. Det blev bland annat en Bollnäsrunda med Alnö Race Team i 32 graders värme. Det blev brutal MTB-cykling i bergen på Kreta och fantastisk cykling med ”räääsern” i vackra Skåne. Det blev Ljungandalen Runt i brutala vindar som säsongsavslutning med Team Ljungskog.

Jag har gått utanför min comfort zone och cyklat mitt livs första tempolopp, i ösregn skall tilläggas. Den här cykelsäsongen har på många sätt varit den bästa någonsin. Vi har haft en fantastisk sommar och trots att jag jobbar treskift så har jag kunnat cykla mer mil än någon säsong tidigare.

Frukostrundorna med Alnö Race Team blev nog sommarens stora cykelsuccé. Att få starta dagen med klungcykling och sedan avsluta cykelturen med frukost med utsikt över Sundsvalls hamn… det är livet.

Det är mycket jag tar med mig från den här säsongen men framför allt att jag kan bli både starkare och uthålligare om jag planerar min träning rätt och fullföljer planen.

Att sova, äta och dricka ordentligt är givetvis också grundläggande för att kunna prestera och nå sina uppsatta mål. Förra året hade jag sömnproblem och åt för dåligt vilket såklart resulterade i både sjukdom och sämre resultat. I år har jag fått ordning på sömnen, jag äter ordentligt och försöker tänka på vad jag stoppar i mig vilket ger positiva resultat direkt.

Livet i stort har såklart inverkan på cyklingen och hur man cyklar. Allt som händer i livet ger och tar energi. Har man balans i livet så cyklar man bättre, simple as that.

Det är mycket att tänka på om man vill bli en bättre cyklist men det viktigaste är att man cyklar för att det är kul och för att man vill må bra. Cykling är det bästa jag vet och jag har svårt att se att jag någonsin kommer att tycka att det är tråkigt.

Kudos till alla er som har läst såhär långt. I nästa inlägg berättar jag vad min plan för säsongen 2019 är. 

Kram så länge!

 

 

4 Kommentarer

  1. Älskade, kloka dotter, fortsätt på din väg som du planerat och fortsätt lyssna på kroppen ! Love you ! Puss mami

  2. Det känns som om du landat och tänker till ordentligt, tidigare jagade du ”kickar” och det blev ofta för tufft för din kropp. Du har dessutom, som du själv märkt, blivit en starkare cyklist när du nu lyssnar på din kropp. Är imponerad av dina framsteg på alla plan.

  3. Bra summering! Bra utveckling. Jag måste också skriva ihop någon sådan… Fast inget har jag bokat 2019 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.