Jag vill tacka cyklingen

”Res dig efter varje smäll,

Du har en ängel på din axel.”

Efter en otrolig upplevelse runt Vättern så har jag funderat på ett och annat. Min krasch resulterade i ett besök på sjukhuset, inget var brutet. Jag tänker på alla dessa människor som låg blodiga längs vägen. Cyklisterna i ambulanserna. Hur gick det egentligen för dem? Jag tänker på alla dessa människor som aldrig har kunnat cykla eller som inte kan cykla efter att livet har delat ut hårda slag. Slag i form av trafikolyckor, sjukdomar och andra hemskheter som får hjärtat att gå i tusen bitar.

Jag är väldigt tacksam. Tacksam över att få leva det liv jag lever. Att jag är frisk och hel. Frisk i som att mitt hjärta slår, att mina lungor andas och att alla andra fantastiska och vitala organ inom mig fungerar som de ska. Hel som i att jag har två armar och två ben. Det är lätt att ta sin kropp för given och att inte uppskatta den så som man bör. Det är lätt att klanka ner på sig själv, att inte vara nöjd. Min rumpa är för stor, mina bröst för små, mina armar för tjocka, mina ben olika stora, min näsa sned och min hy finnig. Ja, ni känner säkert igen allt det där. Det är lätt att vara självkritisk. Tro mig, jag vet.

Det har alltid bott en duktig flicka inom mig och den duktiga flickan har en röst som ofta är väldigt elak och hård. Rösten säger att jag kan bättre, rösten är aldrig nöjd. Den där rösten och den där flickan har nästan slitit sönder mitt inre. Jag har varit på botten, sett svart, haft många och långa sömnlösa nätter, gråtit floder, haft dimmiga dagar och knappt orkat möta min egen blick i spegeln. Jag har vridit och vänt på alla tankar oändligt många gånger, jag kan vara en riktig grubblare och överanalysera sönder saker. Jag har varit min egen största fiende. Hur blev det såhär?

Jag har tänkt mycket på livet, hur jag fungerar och varför jag blev som jag blev. Jag tror, och nästan vet, att allt började när jag skadade mitt knä. Jag var ”slalom- och fotbollsfia”. Sen kom skadorna och då tappade jag mig själv. Jag var ingen utan idrotten. Idrotten var jag, det var min identitet. Jag fick börja om från början med mig själv och livet. Jag var vilsen och tog många dåliga beslut. Jag festade hårt och sökte tröst hos människor som bara grävde gropen som jag satt i ännu djupare. Jag hade djupa dalar och höga toppar. I perioder hittade jag tillbaka till mig själv, på riktigt. Men något har fattats mig. Livets pussel har inte varit helt, några bitar har jag haft svårt att hitta. En av bitarna var cyklingen och när jag hittade den så blev jag helt plötsligt hel.

Cyklingen ger mig så mycket och jag känner en enorm tacksamhet över den, en tacksamhet som jag inte kan beskriva med ord. Cyklingen ger mig gemenskap och vänner för livet. Cyklingen ger mig utmaningar, både psykiskt och fysiskt. Jag får leva ut tävlingsdjävulen inom mig och det är viktigt, om man stänger inne en tävlingsdjävul så kokar det i hela kroppen av obehag. Cyklingen ger mig frihet och fart. Cyklingen gör framför allt att jag känner att jag lever och det mina vänner är en känsla som tyvärr inte alla människor får uppleva.

Jag lever här och nu. Jag har min cykel och jag tänker cykla tills mina ben inte orkar trampa mer. Jag tänker cykla för jag älskar att cykla och cyklingen gör att jag känner mig levande och jag älskar livet. Livet är till för att leva. Cykling är att leva.

Tack cyklingen, jag älskar dig.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.