2018 – Låt framrutan vara större än backspegeln

Nytt år, nya möjligheter. Ta med dig allt du upplevt 2017 in i 2018 och lär dig av det, bli lite bättre och lite klokare. Har du inte blivit lite bättre och klokare så är det också helt okej, det kommer fler år. 2017 kanske inte var ditt år, det kanske var året då allt stod stilla? Året då inget blev som planerat? Eller var det ett magiskt år som har berikat dig som människa? Allt är inte svart eller vitt, det kanske var något mittemellan. Ett helt okej år med en del höga toppar och en del djupa dalar och allt däremellan. Oavsett hur ditt år har varit så är det ett nytt år nu och vi måste låta framrutan vara större än backspegeln, som Olof Röhlander alltid skriver i slutet av sin veckobrev. Blicka framåt, inte bakåt och försök att leva i nuet.

Hur har mitt år varit? Här kommer en kort resumé…

Januari – Min älskade skåning tog sin examen och flyttade hela vägen upp till Norrland för min skull, det är kärlek. Vi blev sambos och fick börja lära känna varandra på riktigt i den vanliga vardagen. Inte alltid lätt, men älskar man någon så fixar man allt. Vi köpte farfars gamla pärla, en Volvo 850. Jag fick positivt besked i min ansökan till spinninginstruktör för Friskis & Svettis. Vilken lycka! En till dröm skulle bli verklighet.

Februari – Längdskidor, skridskor, mycket jobb och en hel drös med lägenhetsvisningar.

Mars –  Fortsatt mycket jobb, vi la bud på en lägenhet och skrev kontrakt (vår första egna lägenhet!) och fick flytta in ganska omgående, ledarutbildning i Stockholm med Team Ljungskog, informationskväll med Team Ljungskog i Sundsvall, Susanne kom på besök och firade sin födelsedag här, en resa till fjällen med familjen och kärleken. Det var väl någonstans här som jag började känna att kroppen var slutkörd. När vi var i fjällen så valde jag att sova en halv dag istället för att åka skidor, om jag väljer sömn framför alpint så är det något som är fel. Jag började få svårt att sova på nätterna i kombination med en väldigt hög arbetsbelastning på jobbet. Jag kände mig orkelös i perioder men körde ändå på. Försökte rekrytera medlemmar till Team Ljungskog på fritiden och pluggade inför första ledarutbildningen med Friskis & Svettis i Lillsved.

April – Trött tjej. Rörigt på jobbet, blev vald till skyddsombud och åkte iväg på första ledarutbildningen med F&S i Lillsved. En helt fantastiskt givande och rolig utbildning men kroppen var trött och det mentala likaså. Vi hade fullt upp med att komma iordning i vår nya lägenhet och att få någon form av kvalitetstid tillsammans. De sömnlösa och ångestfyllda nätterna staplades på varandra, de blev fler och fler. Det gick inte att varva ned och finna lugn och ro på kvällarna, det mentala var ständigt på högvarv. Jag tänkte på jobbet, på cykellaget, på kärleken, på framtiden, på allt och ingenting. Till slut så visste jag inte vad jag tänkte utan det handlade bara om överlevnad. Att orka gå till jobbet och hålla god min hela dagen. När jag kom hem så orkade jag inte alltid hålla god min. Det var tufft, både för mig och för kärleken.

Maj – Cykelsäsongen drog igång på riktigt. Träningar med Team Ljungskog, egna cykelpass, kärleken köpte sin första racer och vi började träna inför Vätternrundan 2017. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle cykla med Alnö Race Team eller Team Ljungskog. Planen var att cykla med ART men där fanns ingen lagkapten och ingen plan, vilket gjorde mig stressad. Jag ville ha ordning och reda, ledning och struktur. Det krävdes inte mycket för att få mig stressad, sömnen var fortfarande alldeles för dålig för att jag skulle få den återhämtning jag behövde efter jobb och träning. Jag kände mig ständigt trött, jag gick på någon konstig sparlåga av något slag. Den andra ledarutbildningen med F&S med inriktning spinning blev inställd, jag var sjuk och orkeslös. En känsla av frustration och besvikelse. Det bästa med maj månad var utan tvekan utlandsresan till Mallorca med kärleken och hela min familj. Vi åt gott, solade, badade, cyklade i bergen och var på delfintur ute på Medelhavet. Helt magiskt och precis vad vi behövde efter en tuff vår.

Juni – Tröttheten ville inte försvinna ur kroppen. Sömnen hade blivit något bättre men långt ifrån bra. Jag sov oroligt på nätterna och vaknade extremt tidigt och kunde sedan inte somna om. Oro inför jobb och Vätternrundan. Skulle jag orka cykla det här året? Jag hade valt att cykla med Team Ljungskog och sub 9:30. Det fick bära eller brista helt enkelt och jag försökte bestämma mig för att inte bli besviken om det inte skulle gå vägen. Men jag känner mig själv, jag vet att jag hade blivit enormt besviken om det inte hade gått som planerat. Det är bara ett motionslopp, jag vet, men för mig är det mer än bara så. Den där förbannade pölen är mer än bara ett motionslopp, så är det bara och så kommer det alltid att vara. Jag och kärleken åkte till Motala och nerverna sprutade ut ur hela kroppen, mina nerver allts, inte hans. Oj vilket stöd min älskade sambo har varit. Han har trott på mig hela vägen, peppat mig och cyklat med mig. Han lyckades dessutom genomföra sin första runda på makalösa 10:40 med endast 50-60 mil i benen innan start. Jag lyckades, på något oförklarligt sätt, ta mig runt pölen på 09:17. Nytt personbästa och lyckan var total. Uppladdningen hade varit dålig med en utdragen förkylning efter träningslägret med Team Ljungskog en vecka innan Vättern. Jag sov i princip ingenting natten innan start och jag tvivlade starkt på min egen kapacitet den dagen. Jag vet att jag är stark men Vätternrundan på under 9 timmar och 30 minuter är ingen lek. Jag hade aldrig klarat det utan kärlekens stöd och alla otroligt starka och fina tjejer i Team Ljungskog, vilket gäng ni är. Ni är bäst!

Det blev en rejäl topp som sedan slog över i en rejäl dal. En vecka efter Vätternrundan var energin som bortblåst, luften hade gått ur mig helt och hållet. Jag kände en ständig stress inför jobbet och kunde inte sova på nätterna. Efter mycket tårar och frustration så sa sambon åt mig att stanna hemma från jobbet, han orkade inte se mig så trött och slut längre. Sagt och gjort. Jag blev hemma i några veckor.

Juli – De där veckorna hemma kändes som en evighet. Skulle jag någonsin få tillbaka min energi? Läkaren hade beskrivit mitt tillstånd som en ”lätt utmattning som en reaktion på långvarig stress”. Lätt utmattning, det lät ju inte så farligt. Utbränd var jag kanske inte trots allt. Eller? Tankarna snurrade. Jag försökte fortsätta cykla med laget, lite kortare och lättare rundor. Jag tog promenader och sprang till och med några rundor. Jag som hatar att springa. Eller nej, hatar är ett starkt ord, men jag ogillar det. Jag har aldrig varit en löpare och kommer aldrig att bli. Den friska luften fick i alla fall tankarna att snurra lite mindre. Jag började sova ordentligt på nätterna igen och energin kom sakta men säkert smygandes tillbaka. Jag började hitta tillbaka till mig själv, en bättre version till och med. Man hinner inse mycket när man går hemma själv med sina egna tankar. Efter några veckor så var jag tillbaka på jobbet och i radiobilen. Det blev några otroligt roliga jobbveckor och sedan tog jag och kärleken en välförtjänt semester på två veckor.

Augusti – Semesterveckor. Skåne, cykling, Bornholm, kvalitetstid och framför allt återhämtning. Vi grillade och läste böcker nere vid havet. Tog en tur i roddbåten och höll nästan på att blåsa bort i stormen ute på havet. Vi åt mängder av mjukglass och pratade om livet. Och jag sov halva dagarna. Kroppen fick äntligen återhämta sig ordentligt. Den värsta tröttheten och stressen hade försvunnit. Nu kunde jag vara den fästmö som min fästman förtjänar att ha.

September – Jobb, träning inför Velothon Stockholm. Pappa, som också är min kollega, segade ihop på jobbet och fick åka upp till akuten. Jag följde med. Han blev sedan inlagd på kardiologen och fick en pacemaker inopererad. Helt otroligt vad den svenska sjukvården fungerar bra när det är något akut som inträffat. Tack till all vårdpersonal, ni är fantastiska. Jag ställde in Stockholm Velothon och var hemma med familjen istället. Mycket tankar och tårar men också tacksamhet, pappa mår bra.

Oktober – Dubbla utbildningar i min roll som skyddsombud. En sväng till Umeå i Norr och Skövde i söder. Sedan kom den positiva nyheten att jag fått den tjänst jag sökt, jag skulle få gå tillbaka till ingripandeverksamheten och åka på larm på heltid. Oktober blev en riktigt bra månad. Vi hade ett mycket lyckat träningsläger med Team Ljungskog och jag och kärleken avslutade månaden med att åka till Maspolmas i en vecka. Sol, bad, bergsklättring och bara rå om varandra. Helt magiskt.

November – Jobb, lite lätt julkänsla, snö i massor och plugg inför sista delen av F&S ledarutbildning. En utbildning som överträffade mina förväntningar. Ett otroligt härligt gäng, två pålästa och härliga utbildare samt spinning och ledarskapsövningar i mängder. Jag älskar’t! Tänk vad lyckligt lottad jag är som får uppleva ytterligare en dröm.

December – En hektisk månad med fix inför jul, jobb hela julen och uppbyggnad av mitt egen spinningpass samt licensiering på ledarcykeln inför en fullsatt spinningsal. Mycket känslor, mest positiva men också en hel del nerver och elaka demoner som spökat uppe i det mentala. Men det gick vägen, nu har jag min licens inramad. Jag är spinninginstruktör och jag har byggt upp ett eget spinningpass. Tacksamhet. Efter en intensiv julvecka så tog jag med mig kärleken upp till Sollefteå och Hotell Hallstaberget. En liten spontan överraskningsresa. Han har gjort så mycket för mig det här året så jag ville visa hur mycket jag uppskattar det, hur mycket jag uppskattar honom. Han är det bästa jag har.

Det har varit ett tufft år. Tufft men roligt. Händelserikt och inte minst lärorikt. Med facit i hand så hade jag inte gjort något annorlunda, för då hade jag inte lärt mig lika mycket. Man lär sig både av det man gjort rätt och det man gjort fel. Det har varit ett av mina bättre år i livet, helt klart. Mycket kärlek, utmaningar, äventyr, extremt mycket personlig utveckling och tacksamhet. Tacksamhet över att jag och alla som står mig nära är friska. Tacksamhet över allt jag får uppleva. Tacksamhet över att jag får dela livet med någon som gör mig lycklig. Nu blickar jag framåt och låter framrutan vara större än backspegeln.

GOTT NYTT ÅR! 2018, jag är redo.

 

 

    

 

 

2 Kommentarer

  1. Vilken insiktsfull och fin beskrivning av ett utvecklande år. Jag tror också på att (kanske framförallt) de svåra och tuffa perioderna är de en lär sig och utvecklas allra mest av.

    Hoppas du får ett riktigt fint 2018!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *