Min femte Vätternrunda är åtta dagar bort…

… och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är likadant varje år. Den där skräckblandade förtjusningen smyger sig på och kroppen fylls med en känslostorm från topp till tå.

Jag har inte cyklat lika många mil som förra säsongen, men jag har cyklat mer inomhus (det blir en omställning att flytta från söder till norr), kört mer intervaller och cyklat i mer backar. Jag försöker intala mig själv att det inte är HUR MÅNGA mil man cyklat som är det viktigaste utan det viktiga är HUR BRA milen man cyklat har varit. Kvalitet före kvantitet.

Det har varit en ganska hektiskt vår. Eller ja, ganska är en stor underdrift. Ny arbetsplats, mycket arbete, uppstart av Team Sky Blue Sundsvall (ni är underbara brudar!) där jag har klivit in som huvudledare, grundledarutbildning för Friskis & Svettis i Lillsved, en del sjukdom, inredning och annat fix i vår nya lägenhet, sambon har köpt sin första racer… ja, en hel hög med härliga händelser och aktiviteter. Men det kan bli för mycket av det goda och det blev det för mig.

Stressen smög sig på, förkylningarna likaså, träningen och sömnen uteblev, jag fick avboka spinningledarutbildningen (himla långt ord) i Uppsala, osv. Men när man tar ett steg tillbaka och får ett större perspektiv på saker så inser man att detta är så kallade I-landsproblem. Jag är lite smått allergisk mot ordet, ”I-landsproblem”, men det är ju faktiskt sant. Det är inga stora världsproblem, det kan dock upplevas som väldigt stora problem när man är mitt uppe i allting och det där kända ekorrhjulet bara snurrar på i en högre och högre hastighet. Nu har jag dock lyckats stanna ekorrhjulet och känner mest bara tacksamhet inför livet och allt som jag får uppleva och vara del av.

Jag har läst mycket om påkörda cyklister i media och igår såg jag SVT-dokumentären ”Drottninggatan 14:53”, en dokumentär om terrordådet på Drottninggatan detta år. Under dokumentären så får man bland annat möta ett av offrens vänner, en äldre herre som uttrycker det hela, med tårarna i ögonen, på ett mycket fint och samtidigt sorgligt sätt:

”Det är ett sånt där väldigt konkret exempel på hur snabbt livet kan förändras, och hur fort det går alltså, och så den där tunna, tunna hinnan mellan liv och död, det är så tunt alltså”.

Helt plötsligt så känns min stress över Vätternrundan väldigt, väldigt obetydlig. Jag lever, jag är frisk. Mina nära och kära lever och är friska. Jag mår bra. Vi mår bra.

Så låt oss nu ladda inför Vätternrundan på ett sunt sätt. Det handlar inte om liv och död. Det är inte VM. Det är ett viktigt lopp för många av oss men världen går inte under om loppet inte går som planerat. Den tanken kan vara bra att ha med sig, för under 30 mil runt ”pölen” så kan allt hända.

Kram på er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *