Race Report – Polis-SM tempocykling

INFÖR TÄVLINGEN

Det är mycket tankar och känslor i kroppen just nu, vet inte riktigt vart jag ska börja. Men det blir nog bäst om jag börjar i augusti då jag köpte mina tempopinnar…

Efter lite (läs: mycket!) funderingar hit och dit så bestämde jag mig för att delta i Polis-SM för andra gången. Första gången jag deltog var för två år sedan i Karlstad då linjelopp stod på schemat. Linjelopp känns mer spontant som min grej, det påminner lite mer om de motionslopp jag kört. Tempolopp, som stod på schemat detta år, det är något helt annat. Jag har ingen tempocykel och tempopinnar har jag aldrig testat tidigare. Men ibland så måste man gå utanför sin comfort zone och testa något nytt för att utvecklas och växa som cyklist. Sagt och gjort, jag anmälde mig till landsvägstempot.

Jag hade tur som fick köpa ett par tempopinnar av en cykelvän för en billig peng. Sambon monterade dessa på cykeln och vi åkte sedan ut till vackra Holmsjön för att jag skulle få inviga tempopinnarna i en vacker miljö. Första tramptagen kändes lite vingliga när jag skulle ”lägga mig ned” i tempopinnarna. Jag trampade över några gupp och det vinglade mer än vad jag är van vid men jag vande mig snabbt och gillade verkligen hur avlastande det var för axlar och nacke. Det är skönt att ligga ned i tempopinnarna och bara trampa allt vad man kan. Och jäklar vilket tryck man får i pedalerna. En riktigt härlig känsla!

Veckorna innan tävlingen så har jag försökt att lägga mer fokus på korta och högintensiva pass. Jag har kört intervaller och cyklat väldigt mycket själv. Man blir stark av att cykla själv och det är också väldigt skönt att få vara helt själv med cykeln.

Uppladdningen inför tävlingen har känns helt okej men inte optimal. Vi hade två veckors sen semester och spenderade en av dessa på Kreta och en i Skåne. Det blev lite cykling men inte så mycket. Skönt att få ett break från jobb och ladda batterierna men någon större träningsmängd blev det som sagt inte. Efter semestern hann jag köra några pass och jag har känt mig väldigt stark i benen, flåset har dock inte riktigt varit där. En liten bakterie kan ha legat och stört i kroppen men inget som på något sätt skulle få mig att ställa in tävlingen.

 

DAGEN INNAN TÄVLING

Jag fick sällskap av sambon till Örebro vilket var väldigt skönt. Vi turades om att köra på vägen ned och regnet bara öste ned. Det såg ut att bli regn även under tävlingsdagen så jag var mentalt inställd på ett kyligt lopp. Vi kom ned till Örebro vid 20-tiden och då åkte jag direkt ut till banan för att reka lite. Jag körde bilen fram och tillbaka för att se hur banprofilen såg ut.

Det var en lång raksträcka med en del motlut men ingen riktig backe. Den här säsongen har jag blivit bättre på backar så jag blev lite besviken över att det var så pass platt. Vändningen var vid en kyrka och sedan var det bara att cykla samma väg tillbaka. Det kändes skönt att få se banan på riktigt en gång innan start, en stor avlastning för det mentala. Det började pirra till ordentligt i magen vilket är ett gott tecken, lite nervös måste man vara för att kroppen och knoppen ska kunna förbereda sig för det som komma skall.

 

TÄVLINGEN

Första start skulle vara klockan 13:00. Min starttid var 13:06. Jag var uppe redan vid 09 och fick paket av min sambo. Nej, jag fick inte paket för att jag skulle tävla. Jag fick paket för att det var min födelsedag. Vilken dag! Fylla år och få cykla SM.

Jag hade kollat in startlistan och anmälda i klassen D20 var bara jag och en till, en tjej vid namn Caroline. Caroline tog silver i linje 2016, det år jag tog brons. Jag minns henne väl, hon sa redan då att hon föredrog tempo och att hon brukade köra triathlon. Bra för henne, minde bra för mig. Lite besviken var jag såklart över att vi var så få anmälda, år 2016 var vi fler och med tanke på att cykelsporten har vuxit en hel del så trodde jag att vi skulle vara ännu fler detta år. Det kanske är tempot som skrämmer iväg vissa? Eller vädret? Eller både och? Jag har inte svar på det men bestämde mig för att det skulle bli en härlig utmaning trots att det var så få i min tävlingsklass.

Jag åkte och hämtade ut min nummerlapp, rekade banan en gång till, fyllde på med energi, sprang på toa fyra gånger, pumpade däcken och putsade glasögonen. När klockan var strax efter 12 så parkerade jag bilen och rullade bort mot starten. Det började droppa lite från himmelen, precis som väntat. Det skulle komma regn vid 13-14 tiden. Jag hade inga rengskydd med till mina cykelskor men jag tänkte att det inte spelar någon roll, vi skulle ju bara cykla knappt 20 kilometer och jag hoppades på att cykla på under 35 minuter.

När jag kom till start så var Caroline den första jag såg. Hon är nästan en hel linjal längre än mig och hade både tempocykel och en sån där snabb och cool tempohjälm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite i underläge. Jag valde att se detta som en rejäl morot. Att få tävla mot en tempocyklist i ett tempolopp, det om något är utvecklande för mig och kommer få mig att växa som cyklist. Vi småpratade lite och sedan värmde vi upp.

Under uppvärmningen så kom det en riktig störtskur. Jag kände hur regnet smög innanför både skor och strumpor. Jag var helt genomblöt. Jag cyklade tillbaka till starten och ställde mig under ett tält och försökte hålla igång värmen så gott som möjligt. Med några minuter kvar till start så cyklade jag ett kort varv och rullade sedan fram. Några djupa andetag sedan var det dags.

Caroline startade en minut innan mig. Skönt att få jaga och inte bli jagad. Caroline cyklade iväg sedan var det min tur. På start så klickade jag i skorna i båda pedalerna och en person stod bakom mig och höll i mig och min cykel. En riktig tempostart. På detta sätt så kommer man iväg direkt och kan trampa istället för att hålla på och böka med att klicka i skorna i pedalerna efter startskottet. Smidigt men ovant.

Starten gick bra. Jag stod upp och trampade igång rejält för att gå med mig bra med fart ut på banan. Regnet öste fortfarande ned men det var inget jag reflekterade så mycket över. Jag var redan blöt, sikten var fullgod genom glasögonen och jag hade fokus framåt. Jag la mig ned i tempopinnarna och trampade allt vad jag kunde. Jag kände hur pulsen drog iväg direkt. Det mentala drog också iväg. Många tankar både om mig själv och min motståndare Caroline. Jag sa åt mig själv att sluta tänka så mycket och bara köra, det viktiga var att jag gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar.

Efter cirka 5 minuter såg jag en cyklist en bit fram på banan. ”Är det Caroline?” tänkte jag för mig själv. De enda som hade startat innan oss var herrar 70 samt herrar 50 brand. Brand innebär att det var brandmän, det var alltså inte bara poliser på banan. Det heter ”Brand och Polis-SM”. Brandkåren och polisen anordnar alltid cykel-SM tillsammans. Riktigt roligt tycker jag! Alltid kul att få träffa andra blåljuskollegor. Jag fick i alla fall ny energi när jag skymtade en cyklist framför mig. Jag försökte räkna ut ungefär hur långt före mig denna cyklist var och det var ganska precis 60 sekunder, det vill säga samma avstånd som jag hade till Caroline när jag startade.

Efter ytterliga några kurvor så kom en raksträcka då jag skymtade denna cyklist på nytt, nu hade jag kommit närmre och jag såg till min stora besvikelse att det inte var Caroline. Det var en av herrarna ur H70. Jag cyklade förbi honom i en liten uppförsbacke och hejade glatt. Det gav mig i alla fall lite ny energi att få se någon annan längs banan.

Efter knappt en mil så kom jag fram till vändpunkten som låg vid en gul liten kyrka. Strax innan jag skulle vända så mötte jag Caroline. Jag klockade henne och skulle klocka mig själv på samma ställe för att se hur långt efter jag var. Det var en liten knix upp till vändpunkten sen skulle jag trampa ned en bit för att komma till den plats där jag mötte Caroline. Jag trampade upp för knixen, fick ta emot lite hejarop från funktionärerna och trampade sedan på allt vad jag kunde ned för den lilla knixen. Jag kollade på klockan. Jag hade tappat tid mot Caroline, cirka 30 sekunder. Jag visste att det skulle bli svårt att ta igen detta men jag fortsatte att köra för guld (det måste man ju göra!).

 

När femkilometersskylten dök upp så kände jag mig trött. Jag är ovan vid korta och högintensiva lopp och hade svårt att bestämma mig för vilken nivå och vilket tempo jag skulle lägga cyklingen på. Ena sekunden kände jag mig stark och att jag kunde trycka på mer, i nästa kände jag mig trött och slut. En fin och svår balansgång det där. Men med bara fem kilometer kvar så ville jag få ut det där sista som man alltid har kvar fast det kanske inte känns så. Jag försökte öka trycket i pedalerna (watten) och maxa sista biten in i mål. Spurten kändes bra och jag var nöjd när jag gick i mål. Känslan var att jag kom tvåa och den känslan var rätt. Jag hade givit allt jag hade men det räckte inte riktigt hela vägen.

 

EFTER TÄVLINGEN

Jag kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag kände mig. Jag var trött men ändå inte. Jag var nöjd men ändå besviken. Jag är och kommer alltid vara en tävlingsmänniska och då nöjer man sig aldrig med en andraplats, oavsett hur många eller få som deltar. Så helt nöjd var jag inte. Å andra sidan så var det mitt första tempolopp efter en månads träning med tempopinnar, motståndet var en tempocyklist med tempocykel som har kört tempo i flera år. På pappret var jag slagen redan innan start, rent krasst. Så i det stora hela var jag ändå ganska nöjd. Och tiden 33:01 var en tid som gör mig nöjd med tanke på att regnet öste ned under hela loppet.

Ett silver är alltid ett silver och en erfarenhet som detta kan leda till vad som helst… kanske en tempocykel och en blivande triathlonsatsning? Man ska aldrig säga aldrig. En sak kan jag dock säga och det är att tempocykling är fruktansvärt roligt!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.