Tour de Paris – Ett gammalt inlägg med lite nya tankar

Just nu så cyklar Team Rynkeby till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. För dig som inte vet vad Team Rynkeby är så kan du titta in på deras hemsida, http://www.team-rynkeby.se/, eller på denna video https://youtu.be/IM0bfNtCEj4.

År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. Det var stort för mig, av flera olika anledningar. Jag fick bidra till något bra och viktigt, jag fick en rejäl utmaning både för det fysiska och det mentala och jag insåg både ett och annat om mig själv, andra människor och livet i stort.

Med facit i hand så borde jag inte ha cyklat med Team Rynkeby år 2015. Jag var inte redo för den utmaningen. Jag var lite för hungrig på livet, lite för girig. Och som ni kanske vet så är girighet en av de sju dödssynderna. Jag jobbade treskift, jag bodde i fel stad (det vill säga inte den staden som jag tränade i med laget, jag hade dessutom ingen bil att bruka), jag hade det kärvt ekonomiskt och prioriterade fel saker i allmänhet.

Jag sov för lite, åt för dåligt (läs: fel kost), stressade för mycket, cyklade på en felinställd cykel osv. Det resulterade i en knäskada, en sjuhelvetes hosta som satt i hela sommaren, en misslyckad Vätternrunda, en cykel som blåste av taket i hög hastighet och gick i bitar (det var dock bara ren och skär otur men kanske ett tecken från en ”högre makt” på att jag skulle tagga ner och cykla till Paris något annat år) och lite andra missöden.

Jag lyssnade dock inte på ”den högre makten” och jag valde att blunda för alla dessa tecken som bara pekade på en sak och det var att jag skulle ta ett stort steg tillbaka, men jag tog istället flera steg framåt och körde på. Typiskt mig. Ibland så vill jag alldeles för mycket. Då ville jag på tok för mycket.

Jag lärde mig dock mycket av denna resa som mest gjorde mig åksjuk. Det svängde hit och dit och upp och ner längs resans gång. Jag visste inte vart jag hade mig själv varken mentalt eller fysiskt. Jag gjorde mitt bästa och lite till, det gör jag alltid, men jag mådde inte bra av det. Jag var sliten och slut. Ville bara hem till mamma och kramas, typ. Jag kände mig liten.

Men det är lätt att vara efterklok. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vi samlade in en fin summa till Barncancerfonden och jag ser annorlunda på mig själv och de utmaningar jag tar mig an idag. Jag kan tänka före, prioritera bättre, vara mer ödmjuk och jag har insett att jag bara är människa, jag är ingen supermänniska oavsett hur mycket jag ibland vill och försöker. Jag har blivit lite äldre och lite klokare. Ibland kan jag längta till min 40-årsdag. Tänk vad klok jag måste vara då.

Jag tycker absolut att du ska testa på denna fantastiska och givande utmaning, men läs på om det ordentligt innan. Var realistisk. Tänk igenom det, flera gånger. Gärna två gånger för mycket. Det krävs mycket tid, jobb, energi och pengar för att kunna delta. Det är inte bara cykling det handlar om, utan allt arbete runtomkring för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det är inte bara. Men det är viktigt, oerhört viktigt.

Men nog om detta, här kommer sammanfattningen av Tour de Paris som jag skrev år 2015 på Team Rynkeby Täbys blogg. Enjoy…

 

STORA HJÄRTAN OCH SÅRIGA RUMPOR – SAMMANFATTNING AV TOUR DE PARIS

Team Rynkeby Täby 2015

Det tog oss sju dagar att cykla till Paris. Det tog oss två timmar att åka hem med flygplanet. Den här resan går inte att beskriva med ord, samtidigt så känns det som att jag kan skriva en hel bok om den. Allt är inte alltid logiskt men jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta resan på mitt sätt, det vill säga i ord.

Första dagen började med fyrtio graders värme, det var som att cykla i en bastu. Jag kommer från Norrland och gillar kyla, behöver jag säga mer? Jag drack på tok för lite och efter 14 mil så började jag frossa och skaka på cykeln och jag valde att stanna. Jag grät som ett litet barn på grund av rädsla och besvikelse. Jag fick ingen luft och ville inget hellre än att bada i ett badkar fyllt med isbitar. Det slutade inte med ett badkar utan med en biltur hem till hotellet där jag med hjälp av lagkamraterna samlade ihop mig. Vi var flera som gick in i den berömda ”värmeväggen” den dagen, främst på grund av vätskebrist. Tur att vi har två läkare i laget som kunde pyssla om oss och ge oss körförbud när man tänkte för mycket med hjärtat och för lite med hjärnan.

Jag och Chatarina, min fina vän och stora trygghet i laget.

Andra dagen hade värmen lättat och ingen var gladare än jag. Jag bytte ut den kokande kepsen mot ett huckle och drack vatten med resorb i mängder. Klövervaselinet satt givetvis på plats mellan skinkorna och jag kände mig redo för en ny dag med nya möjligheter. Efter cirka 17,2 mil drog en storm in över laget samtidigt som regnet öste ner. Draglaget med navigatörer var snabbtänkta och lyckades få bort hela laget från vägen innan vi hann blåsa bort. Det är på riktigt bland det sjukaste (och häftigaste) jag har varit med om och då har jag varit i New York när ”The Hurricane Irene” kom på besök. Hur som helst, vi stod under ett hustak tills stormen hade lagt sig och cyklade sakta men säkert mot serviceteamet som hade dukat upp med ett ordentligt mysfika där det fanns både filtar och kramar. Några valde att bryta efter stormen men de flesta cyklade vidare och tog sig fram till hotellet efter cirka 24 mil.

Tredje dagen… Det är väl någonstans här som mycket börjar bli lite av en dimma för mig. Värmen på nätterna i kombination med en överanalyserande hjärna gjorde att jag inte kunde sova. Jag låg och svettades och vred och vände på mig tills jag efter många om och men lade mig med täcke och kudde på hallgolvet och sov 1,5 timme. Samma procedur upprepades mellan dag tre och fyra. 3 timmars sömn på golvet under två nätter, det är inte att rekommendera. Det blev ytterligare några mil i servicebilen för mig men med facit i hand så gjorde det mig absolut ingenting, snarare tvärtom. Det gav mig ett helikopterperspektiv på hela laget och resan. Jag insåg på riktigt vilket jobb som ligger bakom den här resan och hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av den. Innan jag insåg detta så var det mycket ångest som bubblade innanför mitt bröst och jag grät nästan ohälsosamt mycket emellanåt. Men jag har lärt mig att det är en styrka att våga visa sig svag så jag lät tårarna komma och kunde sedan skratta mitt i eländet. Med hjälp av skrivandet som sorterade upp mina överanalytiska tankar, min sjuka humor (som de flesta i laget delade med mig), fina lagkamrater och nära och kära hemma i Sverige så lyckades jag vända allting till något bra. Allting löser sig, nästan allting.

Dagarna rullade på och runt dag fyra så insåg jag att ett av de stora problemen för mig och många andra i laget var att hitta sin roll. Vem är jag i laget? Hur bidrar jag bäst och får det mig och de andra i laget att må bra? Hittar man inte sin roll så väljer man en roll som man är bekväm i och för mig blev det att agera ”säkerhetsman”, på gott och ont. Jag vet att jag har ett säkerhetstänk som ibland går lite för långt, inte bara på grund av mitt yrke utan även på grund av saker jag varit med om privat. Jag har förlorat människor jag växt upp med i trafiken och jag har varit nära att förlora familjemedlemmar på samma sätt. Jag kommer aldrig tumma på säkerheten och jag kommer alltid att ställa upp för människor som jag bryr mig om. Jag bryr mig om Team Rynkeby Täby, ett lag fyllt med många fantastiska människor som alla har sina egna demoner att fightas mot. Jag vet inte vad alla i laget har i sitt bagage men jag har fått titta i en del ryggsäckar och många har mycket att bära på sina axlar.

Dag fem, mer fokus på cyklingen och mindre på de inre demonerna som vi alla bär på. Den här dagen så väntade en av resans stora utmaningar, Mur De Huy i Belgien. På morgonen utanför hotellet så kom en man fram till mig och frågade om vi cyklade för Tour de France. Jag flinade nöjt men skakade på huvudet åt mannen som såg förvirrat på mig och mina gula vänner i laget. Innan Mur De Huy så plockade jag fram den gamla tävlingsmänniskan som på något sätt alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag åt bara flytande saker (lätt i magen, lätt i kroppen), jag såg till att ha lite vatten i vattenflaskorna (lätt cykel, lätt uppförsbacke), jag slog mig själv i ansiktet och på benen (tagga till, fokus!) och jag försökte att bara tänka positiva tankar och gav mitt knä det onda ögat en sista gång. Den kända ”mördarbacken” gick bra, helt klart över förväntan. Jag hoppade av cykeln när jag trodde att det var långt kvar men fick höra en liten stund senare att vi snart var uppe så då slängde jag mig upp på cykeln igen och spurtade upp sista biten. Den känslan mina vänner, den känslan. På toppen så började jag gråta, igen. Jag vet egentligen inte varför. ”Var inte backen längre?”, fick jag fram lite besviket mellan tårarna. Jag fick en lång kram av en fin vän och några peppande ord sen så var det bra igen.

Dag sex, dagen innan målgång. Jag och sömnen var på banan igen. Mur de Huy kändes som en stor seger. Jag och min sjukgymnast hade aldrig trott att jag skulle kunna cykla upp för den så kallade mördarbacken men det gick, det mentala besegrade det fysiska och dess begränsningar. Jag var lycklig och kände att nu får det gå hur som helst de sista dagarna, jag har gjort mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra. Jag hade framför allt mött mina inre demoner och börjat rannsaka mig själv. Man ska inte förtränga sitt förflutna, samtidigt så är det en tanke med att framrutan är större än backspegeln. Den sjätte dagen blev en mycket bra dag med långa uppförsbackar, härliga nedförsbackar, goda väderförhållanden, såriga rumpor, glada miner och ett vackert landskap i det franska Champagne. Stämningen i laget var fantastisk och vi kändes som ett riktigt lag.

Den sjunde dagen, målgång i Paris. Den här delen går inte att beskriva med ord men jag ska göra vad jag kan med dessa tangenter. Väckarklockan ringde innan 05 men varken jag eller min roomie kände någon trötthet, vi kände bara lukten av Paris. Jag plockade fram min lila och lurviga penna från företaget och en av våra guldsponsorer Kamoja och stoppade den i min bakficka på cykeltröjan. Den lila lurviga pennan är en fågel som ska inspirera och jag döpte honom till Rune. Jag och Rune fick en fantastisk sista dag tillsammans på cykeln. Han sa åt mig att bara tänka positiva tankar, att fokusera på cyklingen och göra det bästa av situationen. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min första vurpa längs vägen, en klassisk ”SPD-vurpa” när man står still och inte får loss skon ur pedalen. Jag ramlade fint på vänster sida och en lagkamrat sa ”Du log i alla fall hela vägen ner”. Ibland är det skönt att falla, det är bara att resa sig upp igen och cykla vidare.

Att cykla genom Paris med drygt 1400 Team Rynkeby-cyklister är något som måste upplevas för att man ska förstå känslan, det går INTE att beskriva med ord. Hela staden var avspärrad av franska polisen för att vi skulle få cykla fram till målgången som detta år var belägen vid parken Les Invalides mitt i centrala Paris. När jag kom fram så kände jag först bara en enorm tomhet. Det var så mycket känslor i kroppen så det blev övermäktigt för kroppen att hantera, det kändes helt tomt i bröstet. Finns det tårar kvar? Ska jag skratta nu? Ska jag sätta mig ner och känna lugnet? Ska jag kramas? Ska jag ta den där ”måste-ha-bilden” på mig själv när jag lyfter upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag gjorde det sistnämnda. En lagkamrat tog en bild på mig när jag lyfte upp cykeln ovanför mitt huvud. Jag kände fortfarande ingenting. Då plockade jag fram mobiltelefonen och ringde hem till mamma och pappa. Då kom tårarna. Floden med tårar. Jag kallar den för Seine. Efter samtalet och tårarna så kände jag lättnad och lycka. Lycka. Jag kramade hela cykellaget och serviceteamet, jag tror i alla fall att jag kramade alla. Allt var som i en dimma, overkligt men samtidigt så på riktigt som det kan bli. Till sist så njöt jag av stunden och insåg att detta är en av de största stunderna i mitt liv, helt klart topp tre.

Så vad har jag lärt mig av den här resan? Jo… Det är bra att hjälpa andra men ibland måste man hjälpa sig själv först. Ålder är verkligen bara en siffra. Kramar är helande. Ensam är INTE stark, laget före jaget. Fördomar kan vara bra men också väldigt farliga. Det finns stora hjärtan och snygga (och såriga) rumpor i Team Rynkeby Täby. Man blir aldrig för gammal för kiss- och bajshumor. Delad glädje är dubbel glädje. Ibland är det skönt att gråta tillsammans, det gör mindre ont i bröstet då. Säkerheten kommer alltid först. Om någon säger att jag inte kan så är det som att hälla bensin på elden, lite som Zlatan. Militärisk disciplin är bra, positiv feedback är ett måste. Att cykla till Paris på en cykel som är för stor är en utmaning. Att köra intervaller i 24 mil är jobbigt. Det är viktigt att prata om saker. Alla har en ryggsäck att bära på, det är bara innehållet och vikten som är olika. I grund och botten så är vi alla människor, inte maskiner. Människor är fantastiska och kan tillsammans åstadkomma underverk.

Tack Team Rynkeby Täby, TACK alla för allt. Vi har samlat ihop en enorm summa pengar till Barncancerfonden och vi har hittat vänner för livet i varandra. Nu väntar Barncancertrampet i augusti och Stockholm Velothon och checköverlämning i september. På återseende!