Bollnäsrundan – Race Report

KVÄLLEN INNAN

Jag blir alltid lite ”all over the place” kvällen innan ett lopp. Jag far runt som ett yrväder, ”klättrar på väggarna” och pratar i gåtor. Min sambo skrattar åt mig, men det är okej, för han gör det av kärlek. Han tycker att jag blir lite väl dramatisk men sån är jag och jag tror inte att det går att träna bort, jag har alltid blivit lika knepig kvällen innan varje lopp jag kört. Men jag försöker se det som ett gott tecken, då är kroppen i fas och det mentala har förstått att det snart kommer att hända något som kräver det där lilla extra.

INNAN START

Efter en hyfsat god natts sömn och ett dramatiskt beteende som landat nere på jorden så kände jag mig redo. Vi var på plats i god tid, cirka en timme innan start, och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan det klassiska… ”nervöskisset”, fylla på vattenflaskor, blanda med resorb, fylla ryggfickorna med energi, kolla däcken, slå igång garmin osv. Ni känner säkert igen rutinen. Sedan rullade vi ned till starten. Vi hade en kort genomgång av upplägget: Inga depåstopp, vänta in alla vid punkteringar och dylikt, kommunicera tydligt, peppa varandra, ta det lugnt i backar och ös på när det flackar ut, korta förningar framme i täten, lägga sig sist i klungan om man blir trött och HA KUL! Typ så. Sedan var det dags, Bollnäsrundan 2018!

 

LOPPET

Starten gick, som alltid, med en bil i täten i några kilometer sedan släppte man fram alla cyklister och den fria farten var ett faktum! Rätt skönt att rulla igång benen i ett lugnt tempo men nackdelen är att rullsnittet och totaltiden tar stryk… men det är som sagt inte en tävling, det är bara ett motionslopp. Jag försöker intala min lilla hjärna det i alla fall, lättare sagt än gjort då man föddes som tävlingsmänniska.

Första milen rullade på fint. Jag hade druckit vatten med resorb i bilen hela vägen från Sundsvall till Bollnäs och började klunka vatten direkt på cykeln, vätskebrist skulle inte vara ett alternativ. Solen låg på ordentligt och det var runt 30 grader varmt, alldeles för varmt för mig med andra ord. Men jag hade bestämt mig, jag skulle fixa värmen. Solskyddet var såklart också på, jag har glömt det en gång tidigare i sommar och då var jag helt sönderbränd i flera dyn, inte kul.

Efter några mil så märkte man att några cyklister i klungan började ta stryk. Vi var många som inte kört med varandra tidigare, vi var en ganska stor klunga, det blev ryckigt med olika tempon och värmen gjorde såklart sitt. Men vi kämpade vidare. Annika, som var klungans härliga pratkvarn och solstråle, utbrast glatt ”vi är halvvägs” när vi passerade skylten som påminde oss om att vi hade 50 kilometer kvar. Alltid skönt när man kommit halvvägs, benen blir nästan lite lättare… fast ändå inte.

Efter en kuperad start så var loppets första riktiga klättring ett faktum. Först en lång seg backe och sedan ett par brantare och kortare klättringar. Några i täten drog på i ett ganska bra tempo. Det sög till i benen. Någon sa ”tempot i backarna är för högt för mig” och en annan sa ”nu släpper jag”. Jag försökte få med alla i samlad klunga men det gick inte, klungan splittrades och vi tappade några cyklister. Jag hade lagt mig en bit bak i klungan och insåg att jag tappat nästan alla mina cykelkamrater. Jag fick jaga ikapp tillsammans med några andra och var både slut och lite irriterad när jag kom ikapp. ”Nu har vi tappat några stycken, varför väntade ni inte?!” utbrast jag. Men det fanns såklart inget uppsåt i att lämna någon, de i täten hade inte hört hur vi skrek en bit bak. Det var bara att gilla läget. Och det är som sagt INTE en tävling.

Jag var rätt slut i benen efter att ha jagat ikapp klungan så jag la mig som grindvakt med hjälp av några andra i omgångar. Energin återvände sakta men säkert och jag var tillbaka från min dipp. Värmen kom i vågor men vi fick också lite regnstänk på oss, helt magiskt! Milen rullade på och helt plötsligt så var det bara några mil kvar. Klungan hade hittat tillbaka till sin rytm och alla var väldigt samspelta. Någon skrek ”kramp” men bet ihop och hängde i, riktig kämparglöd. Annika började sjunga och några andra skakade på huvudet. Vad får kvinnan all energi ifrån? Ingen som vet, inte ens Annika tror jag.

Med bara någon kilometer kvar så började några cyklister bakom mig att krypa närmre och närmre. De hade legat som vår svans i x antal mil men nu ville de spurta i mål. Någon bakom mig skrek till samtidigt som jag kände att det slog till i mitt bakhjul. Jag hörde dock ingen krash så allt gick förmodligen bra. Jag låg kvar på min plats och överlät spurtandet till de andra. Någon sekund hit eller dit spelar ingen roll, jag ville bara stå på benen…. eller sitta kvar på cykeln snarare. Jag tog mig i mål, fick min medalj och en iskall cola serverad av funktionären och cykelkompisen Magnus! Dagens bästa, tack snälla.

 

STATISTIK

Vi rullade in på 3 timmar och 4 minuter efter cirka 99 cyklade kilometrar, rullsnitt 32,5 km/h, 790 hödjmeter och 30 grader varmt!! Riktigt nöjd med tanke på värmen och en hyfsat kuperad bana. Det innebär också att jag kapade år 2016 års tid med cirka 8 minuter, win!

 

TACK Alnö Race Team för en grymt stark klunga och

TACK Bollnäs CK för ett grymt arrangemang!

 

 

Semestercykling – Dalarna och på hemmaplan

Jag har lite utspridd semester detta år. En vecka på Mallis i slutet av april, två veckor i Skåne i slutet av augusti och en vecka NU. Insåg precis att det redan är fredag, tiden går fort när man är ledig och har roligt. Hur har semesterdagarna spenderats? Jo…

Jag hakade på mamma, pappa, syrran och hennes familj till Leksand Sommarland. Jag och pappa tog givetvis med oss cyklarna. Med 7 mil kvar till Leksand så tog vi ner cyklarna från taket och cyklade sista biten. Det var sköna vindar, lätt regnstänk varvat med uppehållsväder, mycket skog och härliga vyer. En perfekt runda helt enkelt. Snabbt gick det också! Vi snittade 34,5 km/h på 7 mil vilket känns väldigt stabilt inför Bollnäsrundan som går av stapeln imorgon. Jag har nog aldrig varit så stark som jag är nu, jag har lättare att hänga på pappa i uppförsbackar och jag har aldrig haft så höga rullsnitt tidigare… bara när jag legat i en stor klunga men det räknas inte riktigt.

Leksand Sommarland bjöd på sol och värme, vattenlek, höghöjdsbana, Zipline och annat skoj! Det blev flera bad i Siljan också, årets första dopp för mig. Det var faktiskt ganska varmt för att vara öppet vatten i Sverige.

På onsdag morgon var det dags för en till cykeltur. Klockan var ställd på 06:00 och planen var att cykla 5 mil innan frukost och innan solens strålar började värma för mycket. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en person som ställde klockan på 06:00 under semestern för att cykla 5 mil men nu har jag blivit en ”sån” person, det känns himla bra. Vi cyklade genom små söta byar med de klassiska röda husen med vita knutar. Lite kuperat men inga monsterbackar. Varken med- eller motvind. Det rullade på fint och vi kunde lägga ytterligare ett fint pass till träningsboken.

Igår åkte vi hem till Norrland igen. Jag kände mig trött och sliten efter bilturen och flera nätter med dålig sömn… det blir ju så när man bor med en fyraåring och en tvååring. Jag somnade framför Tour De France igår och bestämde mig för att inte cykla utan rengöra cykel och cykelskor istället. Man måste vårda sin cykel på samma sätt som man vårdar sig själv, det handlar om hållbarhet. Och det ser ju dessutom mycket bättre ut med en ren cykeln än en skitig. Nu är kedja och drev som nya inför morgondagens Bollnäsrunda, så skönt!

Idag tog jag en ”känna-på-benen-runda” inför loppet imorgon. Det blev tre solomil i gassande solsken. Det ska bli riktigt varmt imorgon under loppet också så det gäller att vätska upp ordentligt. Vatten och resorb! Fina grejer. Är för övrigt väldigt nöjd med dagens runda. Benen känns pigga, flåset är där det ska vara och jag älskar att cykla i mina gamla hemtrakter på väg 86 längs Indalsälven, helt fantastiska vyer.

Nu: Vila och uppladdning inför Bollnäsrundan 99 kilometer med Alnö Race Team imorgon!

 

 

Efter sjukdom kommer formtopp

Vila är verkligen ett vapen. Jag har haft en envis förkylning i kroppen som äntligen börjar släppa. Idag drog jag och sambon ut på en efterlängtad cykeltur efter 1,5 veckas uppehåll. Ett lugnt tempo med tempoökningar i backarna. Inget halsont. Ingen hosta. Lite snor. Men kroppen kändes överlag väldigt pigg. Ingen puls som rusade. ”Undra vad Strava kommer säger efter passet?” tänkte jag flera gånger. Några backar kändes lekande lätt. Eller tog jag inte i ordentligt? Det blev en riktigt fin tur med solen som sken från en klarblå himmel. Svensk sommar när den är på topp.

När jag kom hem kopplade jag in min Garmin för att ladda upp rundan i Strava. Pirret i magen. Skräckblandad förtjusning. Förväntan. Garmin uppdaterades och jag slängde mig över Strava-appen. Yessss! Queen of ”Grisbacken” och andra bästa tid i två andra backar. Magiskt. Personbästa och höga placeringar i topplistorna. Härligt att få formen svart på vitt och för en tävlingsmänniska som mig är det extra härligt att se att man toppar en lista före ett gäng starka cykeltjejer.

 

 

Nu ska jag sakta men säkert öka träningsdosen inför Bollnäsrundan som är om knappt två veckor. Då ska vi försöka skaka ihop ett gäng starka Alnö Race Team B-R-U-D-A-R. Jag älskar tjejklungor. Girlpower med glitter, rosa och fluff. Eller nja, inte riktigt så. Men girlpower med starka ben och pannben. Oj vad jag längtar!

Imorgon tar jag en tur upp till Västerbotten för att hälsa på min farmor. Cykeln får följa med, ska bli kul att testa på lite nya rutter! Sedan blir det jobbhelg som följs av en veckas semester. Mycket bra på schemat nu!

Några bilder från dagens pass…

Fördelen med att man har varit sjuk, utöver att kroppen får en chans att bygga upp muskler och bli starkare, är att man veeeerkligen uppskattar cyklingen när man är back on track. Jag njöt varenda sekund idag. Av starka ben, bra flås, vinden, farten, friheten, sällskapet, vyerna, solen… ja, allt. LIVET.

Vad är ditt nästa mål på cykeln? Något lopp som väntar? Semestercykling? Eller något annat spännande?

 

Att träna på det man är dålig på

Jag älskar att träna. Att utmana mig själv. Att flytta fram mina egna gränser. Att testa på nya saker. Att bli starkare. Men jag är bara människa och ibland blir man lite bekväm, man håller sig innanför sin egen comfort zone utan att ens reflektera över det.

Det här året har jag försökt att vara mer vaken angående hur jag tränar och vad jag bör träna mer på. Efter en vecka på Mallis så blev det ganska uppenbart att jag behöver träna mer på backar och högintensiv träning. Jag är stark och uthållig, framför allt på flacka partier där man kan lägga i en hög växel och bara trycka på. I backar där man växlar ner och trampar med högre kadens så är jag inte lika stark, jag blir trött mycket snabbare. Det är nu dags att ändra på det. Jag vill ju kunna hänga på de bästa tjejerna även uppför.

Mallis blev en bra start för mig. Där insåg jag att backarna var lite av min akilleshäl. Jag har aldrig varit dålig på backar, men det har heller aldrig varit min starka sida.Tunga ben, hög puls, dåligt med energi. Jag fick verkligen utmana mig själv på Mallis, efter en lång varm dag med ”serpentinklättring” så bonkade jag rejält. Väggen, ni vet. Slut på energi. Fick krypcykla de sista milen. Det var tufft men det gjorde mig också starkare.

När jag kom hem från Mallis så bestämde jag mig. Mer backar. Mer intervaller. Sagt och gjort. Tur att man bor i ”staden mellan bergen”. I Sundsvall har vi Norra berget och Södra berget. Södra ger definitivt en backe som heter duga. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Så många gånger som du orkar. Kämpa och tugga styrlinda på vägen upp. Njuta av utsikten på toppen. Känna farten och friheten på vägen ner.

Efter Vänern runt körde vi backträning med Team Ljungskog upp för Södra berget. Jag var trött och sliten i kroppen efter 60 intensiva mil på cykeln, men något hade hänt. Jag kände mig stark upp för backen. Första rundan var lite seg, då gällde det mest bara att väcka kroppen och bli varm. Andra och tredje varvet kändes ovanligt lätt. Den känslan. När något som brukar vara svårt helt plötsligt känns lätt. Eller i alla fall mindre svårt. Då blir man stolt över sig. Tänk vad kroppen är kapabel till.

Nu ska jag fortsätta träna backar och ladda inför Bollnäsrundan då tanken är att vi ska samla ihop en grupp starka tjejer och cykla tio mil så fort vi kan. En tid under tre timmar är drömmen och drömmar kan bli verklighet. Men då måste vi dock tänka på att Bollnäsrundan bjuder på en hel del backar och höjdmeter. Vi får se vad det blir, det ska bli väldigt roligt att köra i alla fall. Ett lopp med ett gäng starka brudar är rätt så oslagbart. För två år sedan cyklade vi Bollnäsrundan med en tjejklunga och rullade i mål på 03:07, vilket vi var mycket nöjda med. Starka tjejer, starka ben!

#GIRLPOWER

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

13695845_10154153129630310_1061726876_n 13695213_10154153129810310_447568548_n 13694980_10154153129695310_190865620_n 13735236_10154153129575310_1549089563_n 13734701_10154153129475310_490395028_n 13713357_10154153129530310_1677470050_n 13706230_10154153129910310_1613263351_n 13734823_10154153129725310_1492804632_n

”Tack för din anmälan Sofia!”

Tack själv Bollnäsrundan 2016. Den 16 juli blir det 99 kilometer med brudarna från Alnö Race Team. Tack brudar för att jag får vara en del av ert starka lag. Rullsnitt kommer ligga på 30+ och efter styrkebeskedet runt Vättern så känns det faktiskt lätt… Det vill säga om allt går som planerat. Om kroppen får vara frisk och hel, om cykeln inte strular, om vädret är med oss, osv. Det är det som är charmen med landsvägscykling, man vet aldrig vad som väntar eller hur det kommer att sluta. Det enda man kan göra är att förbereda sig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt, hoppas på det bästa och koppla på det där hårda pannbenet. Trampa, rulla och NJUT. Så låter min cykelfilosofi. Hur låter din?

Det känns härligt med ett nytt mål. En ny tävling…. Eller jag menar såklart motionslopp. Eller vad menar jag egentligen? Bra fråga. Jag vet i alla fall att det känns härligt att avbryta semester och vila med nya genomkörare på cykeln och på gymmet. Igår körde jag ett tungt styrkepass och lättare löpning, idag blev det ett tufft spinningpass med intervaller och imorgon kan det bli vad som helst. Svetten ska flöda, det ska smaka blod i munnen och benen ska skriiiika SLUTA. Men vad gör man då? Man fortsätter! Älskade cykling, älskade träning och älskade endorfiner. Vad vore livet utan er?

Vad har du för mål?

logo