Att träna på det man är dålig på

Jag älskar att träna. Att utmana mig själv. Att flytta fram mina egna gränser. Att testa på nya saker. Att bli starkare. Men jag är bara människa och ibland blir man lite bekväm, man håller sig innanför sin egen comfort zone utan att ens reflektera över det.

Det här året har jag försökt att vara mer vaken angående hur jag tränar och vad jag bör träna mer på. Efter en vecka på Mallis så blev det ganska uppenbart att jag behöver träna mer på backar och högintensiv träning. Jag är stark och uthållig, framför allt på flacka partier där man kan lägga i en hög växel och bara trycka på. I backar där man växlar ner och trampar med högre kadens så är jag inte lika stark, jag blir trött mycket snabbare. Det är nu dags att ändra på det. Jag vill ju kunna hänga på de bästa tjejerna även uppför.

Mallis blev en bra start för mig. Där insåg jag att backarna var lite av min akilleshäl. Jag har aldrig varit dålig på backar, men det har heller aldrig varit min starka sida.Tunga ben, hög puls, dåligt med energi. Jag fick verkligen utmana mig själv på Mallis, efter en lång varm dag med ”serpentinklättring” så bonkade jag rejält. Väggen, ni vet. Slut på energi. Fick krypcykla de sista milen. Det var tufft men det gjorde mig också starkare.

När jag kom hem från Mallis så bestämde jag mig. Mer backar. Mer intervaller. Sagt och gjort. Tur att man bor i ”staden mellan bergen”. I Sundsvall har vi Norra berget och Södra berget. Södra ger definitivt en backe som heter duga. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Så många gånger som du orkar. Kämpa och tugga styrlinda på vägen upp. Njuta av utsikten på toppen. Känna farten och friheten på vägen ner.

Efter Vänern runt körde vi backträning med Team Ljungskog upp för Södra berget. Jag var trött och sliten i kroppen efter 60 intensiva mil på cykeln, men något hade hänt. Jag kände mig stark upp för backen. Första rundan var lite seg, då gällde det mest bara att väcka kroppen och bli varm. Andra och tredje varvet kändes ovanligt lätt. Den känslan. När något som brukar vara svårt helt plötsligt känns lätt. Eller i alla fall mindre svårt. Då blir man stolt över sig. Tänk vad kroppen är kapabel till.

Nu ska jag fortsätta träna backar och ladda inför Bollnäsrundan då tanken är att vi ska samla ihop en grupp starka tjejer och cykla tio mil så fort vi kan. En tid under tre timmar är drömmen och drömmar kan bli verklighet. Men då måste vi dock tänka på att Bollnäsrundan bjuder på en hel del backar och höjdmeter. Vi får se vad det blir, det ska bli väldigt roligt att köra i alla fall. Ett lopp med ett gäng starka brudar är rätt så oslagbart. För två år sedan cyklade vi Bollnäsrundan med en tjejklunga och rullade i mål på 03:07, vilket vi var mycket nöjda med. Starka tjejer, starka ben!

#GIRLPOWER

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

13695845_10154153129630310_1061726876_n 13695213_10154153129810310_447568548_n 13694980_10154153129695310_190865620_n 13735236_10154153129575310_1549089563_n 13734701_10154153129475310_490395028_n 13713357_10154153129530310_1677470050_n 13706230_10154153129910310_1613263351_n 13734823_10154153129725310_1492804632_n

”Tack för din anmälan Sofia!”

Tack själv Bollnäsrundan 2016. Den 16 juli blir det 99 kilometer med brudarna från Alnö Race Team. Tack brudar för att jag får vara en del av ert starka lag. Rullsnitt kommer ligga på 30+ och efter styrkebeskedet runt Vättern så känns det faktiskt lätt… Det vill säga om allt går som planerat. Om kroppen får vara frisk och hel, om cykeln inte strular, om vädret är med oss, osv. Det är det som är charmen med landsvägscykling, man vet aldrig vad som väntar eller hur det kommer att sluta. Det enda man kan göra är att förbereda sig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt, hoppas på det bästa och koppla på det där hårda pannbenet. Trampa, rulla och NJUT. Så låter min cykelfilosofi. Hur låter din?

Det känns härligt med ett nytt mål. En ny tävling…. Eller jag menar såklart motionslopp. Eller vad menar jag egentligen? Bra fråga. Jag vet i alla fall att det känns härligt att avbryta semester och vila med nya genomkörare på cykeln och på gymmet. Igår körde jag ett tungt styrkepass och lättare löpning, idag blev det ett tufft spinningpass med intervaller och imorgon kan det bli vad som helst. Svetten ska flöda, det ska smaka blod i munnen och benen ska skriiiika SLUTA. Men vad gör man då? Man fortsätter! Älskade cykling, älskade träning och älskade endorfiner. Vad vore livet utan er?

Vad har du för mål?

logo