Cykellängtan

De senaste veckorna har det fullkomligt haglat in cykelbilder från framför allt cykelparadiset Mallis på sociala medier. Det känns som att alla är ute och cyklar nu, alla förutom jag. Minnen från tidigare år dyker upp på Facebook och det är cykel i överflöd. 2016, 17 och 18 har det blivit cykling på Mallis i april-maj så detta året är det första året på fyra år som det inte blir så. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är helt oberörd av detta, jag älskar ju att cykla landsväg och tänker på det varenda dag nu när asfalten tittat fram under snön. Samtidigt så trodde jag att det skulle vara ännu jobbigare att inte få cykla ute, jag har tagit detta bättre än förväntat. Cykeln finns kvar och kroppen kommer att få cykla massor kommande säsonger. 

Nu är det något större och viktigare som händer, kroppen har en ny utmaning och uppgift att ta sig an och den gör det med bravur. 

Tröttheten kommer som en käftsmäll ibland men jag mår i det stora hela oförskämt bra och bebis fosterrörelser blir tydligare för varje dag som går. Klockan 04 varje morgon vaknar jag och då sparkas det febrilt i magen. Bebis säger godmorgon och det är en känsla som slår varenda cykelmil i hela världen, såklart. 

Med det sagt så skickar jag ut lite kärlek till alla cykelvänner där ute, jag saknar er! År 2020 får vi nöta asfalt ihop igen.

Bilderna nedan är från Mallis år 2018. Jag ser fram emot att cykla bakom ditt bakhjul nästa år pappa. 😉