Jag vill tacka cyklingen

”Res dig efter varje smäll,

Du har en ängel på din axel.”

Efter en otrolig upplevelse runt Vättern så har jag funderat på ett och annat. Min krasch resulterade i ett besök på sjukhuset, inget var brutet. Jag tänker på alla dessa människor som låg blodiga längs vägen. Cyklisterna i ambulanserna. Hur gick det egentligen för dem? Jag tänker på alla dessa människor som aldrig har kunnat cykla eller som inte kan cykla efter att livet har delat ut hårda slag. Slag i form av trafikolyckor, sjukdomar och andra hemskheter som får hjärtat att gå i tusen bitar.

Jag är väldigt tacksam. Tacksam över att få leva det liv jag lever. Att jag är frisk och hel. Frisk i som att mitt hjärta slår, att mina lungor andas och att alla andra fantastiska och vitala organ inom mig fungerar som de ska. Hel som i att jag har två armar och två ben. Det är lätt att ta sin kropp för given och att inte uppskatta den så som man bör. Det är lätt att klanka ner på sig själv, att inte vara nöjd. Min rumpa är för stor, mina bröst för små, mina armar för tjocka, mina ben olika stora, min näsa sned och min hy finnig. Ja, ni känner säkert igen allt det där. Det är lätt att vara självkritisk. Tro mig, jag vet.

Det har alltid bott en duktig flicka inom mig och den duktiga flickan har en röst som ofta är väldigt elak och hård. Rösten säger att jag kan bättre, rösten är aldrig nöjd. Den där rösten och den där flickan har nästan slitit sönder mitt inre. Jag har varit på botten, sett svart, haft många och långa sömnlösa nätter, gråtit floder, haft dimmiga dagar och knappt orkat möta min egen blick i spegeln. Jag har vridit och vänt på alla tankar oändligt många gånger, jag kan vara en riktig grubblare och överanalysera sönder saker. Jag har varit min egen största fiende. Hur blev det såhär?

Jag har tänkt mycket på livet, hur jag fungerar och varför jag blev som jag blev. Jag tror, och nästan vet, att allt började när jag skadade mitt knä. Jag var ”slalom- och fotbollsfia”. Sen kom skadorna och då tappade jag mig själv. Jag var ingen utan idrotten. Idrotten var jag, det var min identitet. Jag fick börja om från början med mig själv och livet. Jag var vilsen och tog många dåliga beslut. Jag festade hårt och sökte tröst hos människor som bara grävde gropen som jag satt i ännu djupare. Jag hade djupa dalar och höga toppar. I perioder hittade jag tillbaka till mig själv, på riktigt. Men något har fattats mig. Livets pussel har inte varit helt, några bitar har jag haft svårt att hitta. En av bitarna var cyklingen och när jag hittade den så blev jag helt plötsligt hel.

Cyklingen ger mig så mycket och jag känner en enorm tacksamhet över den, en tacksamhet som jag inte kan beskriva med ord. Cyklingen ger mig gemenskap och vänner för livet. Cyklingen ger mig utmaningar, både psykiskt och fysiskt. Jag får leva ut tävlingsdjävulen inom mig och det är viktigt, om man stänger inne en tävlingsdjävul så kokar det i hela kroppen av obehag. Cyklingen ger mig frihet och fart. Cyklingen gör framför allt att jag känner att jag lever och det mina vänner är en känsla som tyvärr inte alla människor får uppleva.

Jag lever här och nu. Jag har min cykel och jag tänker cykla tills mina ben inte orkar trampa mer. Jag tänker cykla för jag älskar att cykla och cyklingen gör att jag känner mig levande och jag älskar livet. Livet är till för att leva. Cykling är att leva.

Tack cyklingen, jag älskar dig.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n

Skandisloppet LVG 2016 – Race Report

”Lyssna till ditt hjärta”

Efter en magisk vecka på Mallorca där jag lyckades samla på mig 65 mil och x antal höjdmeter så kom jag tillbaka till Sverige, jobb och rutiner. Borta bra men hemma bäst. Kroppen svarade fruktansvärt (och förvånansvärt) bra på den tuffa träningen på Mallis men kroppen fick nog en liten chock för efter några dagar på hemmaplan bröt en riktig dunderförkylning ut. Med bara några dagar kvar till Skandisloppet och 167 kilometer på landsvägscykeln så började jag känna en lätt frustration och stress. Jag som hade hoppats på att leverera och prestera på topp efter en perfekt uppladdning på Mallis, men det blir inte alltid som man har tänkt sig… men det kan bli bra ändå.

Jag velade in i det sista. Köra? Inte köra?

Jag låg och googlade på ”kan man träna med förkylning?” och ”hjärtmuskelinflammation” kvällen innan loppet. Jag vet att man inte ska träna med en förkylning, man måste lyssna till sitt hjärta, men febern hade försvunnit och det halsonda likaså. Det enda som hängde kvar var en rejält snorig näsa och jag vet att det är okej att träna trots detta, det gäller bara att försöka ta det hyfsat lugnt och inte bli alltför andfådd. Efter lite googlande så bestämde jag mig för att sova på saken och ta ett beslut på plats, det vill säga precis innan loppet.

Jag vaknade tidigt, redan vid 05:20. Täppt näsa. Trött kropp. Men ändå taggad. Jag drack varm mjölk med ingefära till frukosten för att kroppen skulle få en skön kick. Några mackor och en snickers slank också ner. Snickers ska man äta innan ett längre lopp på cykeln, punkt slut.

Jag rullade iväg mot Slottet, nummerlappsutdelningen, starten och Team Sky Blue. Jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället för 167 kilometer. Inte ett lätt beslut för en vinnarskalle (och tjurskalle) som jag är. Inte lätt när man har mentalt förberett sig för en längre sträcka men måste lyssna på kroppen och tänka om. Det är inte lätt att lyssna på kroppen och hjärtat när hjärnan vill så mycket mer. Men det gäller att vara klok. Man har bara en kropp och den måste man ta hand om.

TSB-gänget som körde 85 kilometer hade inte satt upp något mål med loppet utan tänkte bara cykla efter ”alla-ska-med-tempo”. Det lät som en lagom utmaning för mig och min snoriga näsa, jag antog utmaningen. Jag fick helt enkelt sänka ribban och tänka bort allt som hade med hastighet och tid att göra. Inte lätt för en tävlingsmänniska, men oerhört nyttigt.

Loppet gick helt klart över förväntan. Backarna (guppen?) längs bansträckningen kändes nästan obefintliga efter bergen man bestigit på Mallis. När jag cyklade Skandisloppet 85 kilometer för två år sedan så tyckte jag att några av backarna var jobbiga, nu nästan flyger jag upp för dom. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina egna gränser hela tiden. Det är fantastiskt vad kroppen faktiskt klarar av. Hård träning och disciplin ger goda resultat. Ingenting kommer gratis. Bra saker tar tid. Klyscha på klyscha. Jag älskar klyschor. Jag är en vandrande klyscha. Men nog om klyschor.

Efter cirka halva loppet var det ett depåstopp vid Wenngarn och jag kände mig knappt ansträngd, trots snoret som rann. Det var ett mycket behagligt tempo i gruppen och trots motvind så svarade kroppen mycket positivt när jag låg längst fram i klungan och drog. Benen var starka och det mentala var i balans. Det är cykellycka mina vänner. Riktig cykellycka. Några i gruppen droppade av längs vägen, en klunga på tio blev sju. Jag väntade på att tröttheten skulle smyga sig på. Jag tänkte ”snart kommer förkylningen ge mig en rejäl käftsmäll och min kropp kommer skrika SLUTA”… Men käftsmällen kom aldrig. Jag kände mig snarare starkare efter halva loppet. Jag ville dra på hårdare, jag ville ge mer.

Med cirka 15 kilometer kvar så valde jag att lämna gruppen och tog istället rygg på några grabbar som hade ett tempo som fick mina ben att jobba lite hårdare. Kroppen fortsatte att svara fint och med cirka 5 kilometer kvar till mål så drog jag ifrån grabbarna och tog rygg på några andra grabbar som hade ett härligt ”spurt-tempo” som gav mig den där kicken som jag saknat längs vägen. Nu kickade det till ordentligt och jag kände mig sådär löjligt lycklig som man bara kan göra när man blir ett med cykeln.

Sista backen upp till slottet och mållinjen så blev det en liten inofficiell tävling mellan mig och de tre grabbarna som jag spurtat med de sista fem kilometrarna. En av grabbarna drog ifrån men de andra två lyckades jag dra ifrån i backen. Precis innan mållinjen så hör jag någon skrika mitt namn, där står gamla lagkamraten Katja från Team Rynkeby Täby. Hon skriker! Jag skriker! Energin flödar. Tack bästa Katja för en underbar skjuts in i mål. Och tack till grabbarna för bra ryggar att ligga bakom, och framför, i den hårda motvinden sista biten.

Medaljen satt extra fint runt halsen och ölen smakade extra gott efter ett lopp som jag var så nära att ställa in men som istället blev en ren och skär njutning hela vägen. Kroppen kändes stark trots att den inte var helt hundra och jag tror, nej jag vet, att jag aldrig har varit såhär stark på cykeln tidigare. Jag tränar rätt, tänker rätt, sover bättre, äter hälsosammare och cyklar bara för mig själv, inte för någon annan. Jag har släppt stress och press och då kommer resultaten. Tack kroppen! Tack för att du fortfarande är på min sida, du har inte alltid haft det lätt.

Tack till bästa TSB-gänget som alltid ger härlig och positiv energi både på och utanför vägarna. Ni är grymma!

13101442_10154003285195310_1501394159_n 13220041_10154003285160310_481079743_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13233309_10154003285240310_1431681060_n 13236209_10154003285050310_2105188629_n 13249364_10154003285095310_1586637657_n 13249467_10154003285170310_730283626_n 13250380_10154003285200310_1146122765_n

Ett magiskt Mallorca med Alnö Race Team

”När du tror att du inte orkar mer, då orkar du lite till”

Hej cykelvänner!

Det har hänt mycket sedan sist. Mantra Sport har fixat mitt knastrande vevlager som numera inte knastrar. Velotek hjälpte mig att skruva loss pedalerna från min cykel inför resan till Mallorca, jag försökte först själv men efter en timmes slit och x antal svordomar så gav jag upp. Mekanikern på Velotek snurrade loss pedalerna utan problem på sisådär 10 sekunder. Löjligt lätt. Tack för snabb och bra service Mantra Sport och Velotek! Precis vad jag behövde innan resan till Mallorca med Alnö Race Team.

Det finns otroligt mycket jag vill skriva om resan till Mallorca med Alnö Race Team. En resa som gav mig oerhört mycket, både fysiskt och mentalt. Veckan gjorde mig till en bättre cyklist men också till en bättre människa. Så klyschigt, jag vet, men det är sant. Jag behövde verkligen ett ordentligt break från jobb, rutiner och stress på hemmaplan. Jag behövde ta ett kliv ut ur mig själv och få ett nytt perspektiv på saker, något jag verkligen fick på Mallis. Ett härligt gäng från Alnö Race Team, kvalitetstid med pappa, serpentiner att cykla sig upp- och nedför i bergen, god mat i mängder, strålande sol och helt sagolika utförskörningar gjorde verkligen gott för kropp, knopp och inte minst själ. Det finns som sagt mycket jag vill skriva om den magiska veckan på Mallorca men idag ligger jag hemma i soffan med en riktig dunderförkylning och orken räcker tyvärr inte till för att hitta de rätta orden så idag får ni nöja er med den här korta texten, se det som ett smakprov på vad som väntar, och ett gäng härliga bilder från resan.

När jag är frisk igen och orken är tillbaka så tänker jag skriva mer om…

  • Hur jag utvecklades som cyklist på bara en vecka.
  • Hur det var att bestiga omtalade Sa Calobra.
  • Hur bergsturen på 12 tuffa mil fick mig att inse hur stark jag är.
  • Hur stark min pappa är! Han är en riktig bergsget.
  • Hur många mil och höjdmeter jag fick ihop på sex dagar.
  • Hur det mentala fungerade högst upp bland bergen i värmen.
  • Och lite annat smått och gott…

… Men nu blir det ett härligt bildregn sedan ska jag vila mig i form. Vila är ett vapen! Kram på er så länge

IMG_2756 IMG_2799 IMG_2800 IMG_2818 IMG_2836 IMG_2838 IMG_2913 IMG_2914 IMG_2916 IMG_2917 IMG_2937 IMG_2948 IMG_2964