Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim

Jag minns år 2011 då jag dansade till ”Levels” på alla irländska uteställen när jag och några svenska tjejer var där och jobbade på ett shelter för hemlösa hundar.

Jag minns år 2013 då jag skulle cykla min första Vätternrunda och ”Wake me up” gick på repeat.

Jag minns år 2018 då ”Without you” spelades på radion och jag sjöng med så högt i bilen så att sambon rynkade på näsan.

Jag tror att nästan alla har något speciellt minne kopplat till en av Aviciis låtar. Avicii har berört en hel värld med sin musik. Men strålkastarljus och kändisskap är inte lika med lycka. Att stå på scenen och uppträda kan vara lika med obeskrivlig ångest och en handfull hemska tankar. Jag kände inte Tim, ja han heter ju faktiskt inte Avicii. Jag lyssnade på Avicii, men jag kände inte Tim. Jag såg SVT:s dokumentär om det unga stjärnskottet med psykisk ohälsa. Jag blev obeskrivligt berörd av detta. Jag har gått och funderat på Tim och hela Avicii-karusellen i flera veckor. Det har etsat sig fast i min hjärnhinna. Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på hur dåligt han faktiskt mådde, han var väldigt öppen med det, men ingen lyssnade. Alla lyssnade på Avicii, ingen lyssnade på Tim. 

Det är dags nu, att vi pratar om psykisk ohälsa. Hur utbredd den är i dagens samhälle. Alla känner någon som varit där, du har kanske själv varit där. Längst ner i ett träsk av hemska tankar, sömnlösa nätter, svettig ångest och en livslust som stått på minus. Det är okej att må dåligt, det är okej att be om hjälp. Vi måste prata om detta, vi måste lyssna på varandra. Ingen ska behöva slåss mot sina demoner ensam. Vi är starka tillsammans.

Igår hade jag Avicii-spinning på Friskis & Svettis i Sundsvall. 60 minuter med bara Aviciis låtar. Det var ett sent pass men det var trots detta fullbokat. Vi trampade och svettades tillsammans och jag upplevde någon form av spinning-magi. Jag kände mig så tacksam och så lycklig över att få dela ett så känslosamt pass med så många motionärer. Efter passet var det många som kom fram till mig och de fina orden bara haglade. Alla älskar Avicii, alla ville ha mer.

Avicii lever vidare med oss via sin musik. Alltid saknad, aldrig glömd. 

Den där perfekta känslan efter ett pass på ledarcykeln

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Den där obeskrivliga känslan som jag känner just nu. Men jag ska försöka få er att förstå hur jag känner.

Jag har precis avslutat mitt andra spinpass på ledarcykeln som färdig instruktör. Salen var nästan fylld till max. Förväntansfulla motionärer på i princip varenda cykel. Jag kände hur nervositeten smög sig på, men också en släng av självsäkerhet. Jag kände att jag hade mitt mentala i balans och en kropp som ville hoppa upp på cykeln och börja trampa. Allt stämde. Så är det inte alla dagar, absolut inte. Så jag tog vara på den där härliga känslan och försökte göra det bästa av den, vilket jag med facit i hand tyckte att jag gjorde.

Jag är ofta väldigt självkritisk, men inte idag. Idag var jag nöjd med allas prestation, inklusive min egen. Jag hittade takten i låtarna, känslan i kroppen, orden i min mun… allt bara flöt på. Jag behövde knappt tänka, bara trampa. Resten kom av sig själv. Svetten rann nedför pannan, starka ben, tunga andetag och en hög puls. Den känslan. Ett leende spred sig över mina läppar och i hela min kropp, jag tror att det smittade. Jag skrek rätt ut, av glädje. ”Tryck och dra!”. Alla cyklade tillsammans, hela vägen in i mål.

Efter passet fick jag beröm för passet, motionärerna var också nöjda. DEN känslan. Nu sitter jag här i min fåtölj, hög på spinning och endorfiner. Jag känner mig så lyckligt lottad som får guida och coacha människor i träning. Det är få saker som gör mig lyckligare. Att ge och ta. Ge energi och få energi tillbaka. Så fantastiskt.

Tack alla för idag.

Jag känner mig så tacksam.

Livet.

 

Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.