Det får bära eller brista, jag kommer kämpa in i det sista!

Jag blir alltid lite ”all over the place” under Vätternveckan. Jag varnade till och med mina arbetskamrater i måndags… ”om jag beter mig lite märkligt den här veckan så behöver ni inte oroa er, det är för att det är Vättern på lördag”. Tack och lov så har jag förstående arbetskamrater, och inte minst en förstående sambo. Det är min sambo som får ta den största ”smällen”.

Ena sekunden kan jag springa runt i lägenheten och nynna på ”Bo Diddley” med Arvingarna och i nästa sekund kan jag sitta på köksbordet (ja, på köksbordet) och stirra tomt in i väggen. Känslorna och tankarna går med andra ord både upp och ner och hit och dit. Men det är väl det som är charmen med denna älskade galenskap? Javisst! Och sambon verkar inte helt avskräckt, han ska ju faktiskt också cykla runt den kända pölen på lördag.

Apropå pöl, Facebook levererade dubbla minnen från pölen igår. Ett minne från år 2015 då jag cyklade med Team Rynkeby. År 2015 var året då ingenting gick som planerat. Min cykel flög av ett biltak på motorvägen en vecka innan Vättern och samma helg som cykeln försökte flyga så cyklade jag 16 mil i ösregn runt Siljan och skadade mitt opererade knä. Kyla kombinerat med knäskada är en dålig kombination. Det var ett mindre bra år med andra ord. Men jag tog mig i alla fall runt pölen, efter många om och men…

 

 

Och revansch fick jag ta förra året då min sub11-grupp trampade i mål på 10:23. Minne nummer två är från år 2014 då jag, pappa och syrrans man cyklade runt Vättern på under 12 timmar. Jag hade cyklat drygt 50 mil innan, alldeles för lite med andra ord. Pappa och Markus drog mig runt pölen och vi fick en helt fantastiskt bra tid med tanke på hur få vi var samt att vi knappt hade någon Vätternrutin…

 

 

Nu är det dags för min femte runda och jag försöker att sluta analysera min träning inför samt min nuvarande form. Det får gå som det går. Jag ska göra mitt bästa och lite till. Det får bära eller brista. Jag ska cykla säkert, snabbt och snyggt. Jag ska NJUTA!

Nu ska jag hämta min och sambons cykel som är servade hos Sportson i Sundsvall. Pärlan har fått sig en riktig uppfräschning. Startbevisen är utskrivna. Energi, bars, snickers, resorb sport, rumpsalva, kolsyrepatroner, knävärmare och lite annat smått och gott är inhandlat. Nu är resten upp till mina kära ben.

Lycka till i helgen alla galna cyklister som ska ta sig runt ”pölen”. Sväng höger!  😉

 

Kram, Sofia

 

Ledarutbildning gånger två och ett rim om hur tiden rullar på

Nu var det längesen jag var här inne och skrev några rader,

Jag har jobbat, varit sjuk, gått på kurs med Friskis och lite andra trevliga bravader,

Igår var Susanne Ljungskog här och presenterade sitt cykelnätverk för tjejer,

Vi pratade om cykling, god mat och delade ut goodiebags med massa trevliga grejer,

Det ska bli fantastiskt kul att både bli spinninginstruktör och ledare för Team Sky Blue,

Tänk vilka möjligheter cyklingen bjuder på, tjoho!

Nu ska jag återgå till att vila och bli frisk inför morgondagens äventyr,

Då blir det en ny ledaturbildning med Susanne då jag mot Stockholm åter styr,

Nu räcker det med rim för denna gång,

Jag ska fortsätta slå in paket till min sambo som jag ikväll ska bjuda på skönsång!

Det finns så mycket att berätta men så lite tid och ork just nu, därför sammanfattar jag allt med ett härligt rim. Förra veckan gick jag ”Ettan” med Friskis & Svettis, grundutbildningen för alla ledare. Det var fyra helt fantastiska dagar ute på Lillsved med ett härligt gäng, mer om det framöver.

Igår hälsade Susanne Ljungskog på här hemma i Sundsvall och presenterade Team Sky Blue för ett gäng cyklande tjejer. Det är redan 12 stycken Sundsvallstjejer som har signat upp sig, det bådar gott. Tretton med mig! Det ska bli så fantastiskt kul att få agera ledare både i spinningsalen och ute på landsvägen.

Imorgon bär det av till Stockholm igen och ledarutbildning med Susanne och övriga ledare i Team Sky Blue. Men först vila och firande av världens bästa sambo som fyller år idag.

Livet, visst är det fantastiskt?

Ett litet bildregn från gårdagens informationskväll med Team Sky Blue Sundsvall…

 

Cykelåret 2016 – Sammanfattning

Cykelsäsongen ute på landsvägen är slut och jag vill skriva en liten sammanfattning. Jag vill skriva om höjdpunkter, motgångar, vad jag har lärt mig, människor jag lärt känna, om smått och stort. 

Förra året cyklade jag med Team Rynkeby Täby till Paris. En upplevelse för livet men jag tog mig lite vatten över huvudet. Jag jobbade treskift, bodde i Uppsala och skulle ta mig till Täby utan bil. Jag sov för lite, åt för dåligt och stressade för mycket. Jag blev sjuk, överansträngde mitt knä och gick på rehab hos sjukgymnasten sista veckan innan avfärd. Cyklingen till Paris blev framför allt en mental resa då jag ifrågasatte mig själv och vad som egentligen är viktigt. Det gäller att kunna sätta gränser för sig själv. Vad är realistiskt? Varför gör jag det här? Måste jag göra det här nu eller borde jag vänta? Det bästa hade varit att vänta med äventyret men tålamod är inte min starka sida så vänta fanns inte på kartan. Jag ångrar ingenting men jag har lärt mig massor. Den lärdomen tog jag med mig till detta cykelår som är det bästa hittills…

Det började i våras. Ett nytt medlemskap i Susanne Ljungskogs Team Sky Blue. Ett tjejnätverk där det handlar om att alla ska med och att man ska ha roligt. Ingen stress, ingen press. Jag hakade på några träningar med brudarna som från dag ett fångade mitt hjärta med en otrolig värme och gemenskap.

I slutet av april så drog jag, pappa och Alnö Race Team till Mallis för träningsläger. Höjdmeter som hette duga och ett starkt gäng herrar och damer. Det blev 6 dagars cykling med totalt 60 mil i benen. Det var då jag insåg vilken styrka jag byggt på mig sedan förra året. Kroppen svarade otroligt bra i bergen och jag kände att utvecklingen helt klart gått åt rätt håll.

Efter träningslägret så blev jag dyngförkyld, kroppen är inte van vid den typen av ansträngning. Jag vilade en hel vecka inför Skandisloppet 167 kilometer. Tyvärr så var inte den vilan tillräcklig. När jag cyklade till starten så stegrade pulsen i en lätt uppförsbacke så jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället. Hade jag varit riktigt klok så hade jag inte kört överhuvudtaget men jag är inte riktigt klok. Loppet gick bra, jag valde till och med att lämna laget och köra själv sista biten, jag ville ösa på rejält. Sagt och gjort.

Efter Skandisloppet så blev det fokus på vila under vardagarna för att sedan kunna träna på helgerna. Kroppen var inte riktigt återställd men den var på god väg. Under våren hade vi träningsläger på Wenngarn med Team Sky Blue. Cykling, föreläsningar, god mat och gemenskap. Det blev totalt 23 mil på två dagar. Då fick jag chansen att köra ihop med några brudar ur sub11 Vätternlaget. Det flöt på fint och känslan inför Vätternrundan var god.

Veckorna gick och jag gnetade på så gott jag kunde och kroppen svarade bra. Målet innan Vättern var minst 100 mil i benen och det klarade jag lätt efter 60 mil på Mallis. Jag drog till Eskilstuna och körde ytterligare ett motionslopp, Smérundan 104 kilometer. Ett mindre lopp på cirka 40 startande. Jag hittade tre starka karlar som jag körde med mer eller mindre hela vägen.

Veckan innan Vätternrundan så blev det fokus på vila och kortare cykelrundor. Med cirka 150 mil i benen så kände jag mig väl förberedd. Målet var sub11 och det kändes helt klart realistiskt. Sub10 lockade men det får bli nästa år. Vätternrundan blev ingen smärtfri upplevelse. En vurpa och krokig cykel hade kunnat sätta punkt för min resa redan efter 5 mil men jag och cykeln kunde trots detta cykla vidare och hela vägen in i mål. Jag kände mig stark hela vägen och kunde ligga framme och dra väldigt mycket. Vi rullade i mål på otroliga 10:23 och krossade därmed vårt uppsatta mål. Vätterunrundan 2017 och sub 09:30, here I come!

Efter Vätternrundan så tappade jag lite cykelsug. Jag hade en veckas semester och njöt av vila och ledighet. Men jag kände att det var dumt att kasta bort en riktigt bra form så jag anmälde mig till Bollnäsrundan i mitten av juli tillsammans med brudarna ur Alnö Race Team. Ett lopp på 10 mil som vi cyklade på 3 timmar och 7 minuter. Väldigt bra med tanke på hård motvind under vissa sträckor. Det kanske blir en ny runda nästa år med målet under 3 timmar.

Efter Bollnäsrundan så trappade jag sakta men säkert ned med cyklingen. Jag började fokusera på fjällvandringen i augusti och lade in mer styrketräning och löpning i träningsschemat. Jag bestämde mig dock för att delta i Sundsvalls Classics 50 kilometer och Polis-SM.

Sundsvall Classics blev en lärorik och regnig historia där jag drog på alldeles för hårt de första två milen. Jag låg själv längst fram och drog hela klungan sen väggade jag. Jag gick trots detta, regn och ensamkörning in på ett snitt över 30 km/h och en andraplats på damsidan. Nöjd tjej!

Polis-SM, 3 mil på en varvbana i Karlstad. Högt tempo och trött ben. Illamående och frustration. Pallplats och glädje. Mycket blandade känslor men en sak är säker och det är att jag måste träna mer intervaller nästa år.

Nu är säsongen slut och höjdpunkterna är helt klart följande:

  • Att vi lyckades med sub11 målet under Vätternrundan.
  • Alla nya vänner jag fått genom Team Sky Blue. Ni är grymma brudar!
  • Bronset på Polis-SM.
  • Träningslägret på Mallis.

Nästa år siktar jag på följande:

  • Sub 09:30 på Vätternrundan.
  • Att cykla något motionslopp på 10 mil under 3 timmar.
  • Att ställa upp i en riktig tävling, jag fick mersmak efter Polis-SM.

Nu är det höst och det innebär mer träning inomhus. Träningen inför nästa säsong har redan börjat. Efter en längre tids förkylning så är jag tillbaka på banan och den här veckan har jag testat på friskisjympa, skivstångspass och corepass. Nya muskler har vaknat till liv och jag inser att jag kan bli mycket starkare och uthålligare än jag varit denna säsong. Spinning blir det givetvis i massor, jag blev erbjuden att instruera på Nordic Wellness men jag var tyvärr tvungen att tacka nej på grund av flytt.

Så vad gör vi? Nu kör vi!

13735236_10154153129575310_1549089563_n 13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n 13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n 13101442_10154003285195310_1501394159_n IMG_2964 IMG_2916

Polis-SM 2016 – Race Report

Det är över två veckor sedan nu men kroppen och det mentala har behövt en paus. Ladda om. Fokusera på rätt saker. Bara vara. Leva i nuet. Allt det där som egentligen betyder något, ni vet. Ja, jag hoppas verkligen att ni vet och att ni inte har fallit ned i någon meningslös livsfälla.

Efter fjällvandringen i Norge så röt kroppen ifrån med en hosta som inte ville släppa. Jag hostade innan loppet men kände mig trots det tillräckligt stark för att köra. Helgen innan så körde jag en testrunda på 6 mil. En mycket lugn sådan. Kroppen svarade bra så det fick helt enkelt bära eller brista.

Jag och en kollega samåkte till Karlstad där Polis-SM 2016 ägde rum. Nervositeten började sakta men säkert att smyga sig på. Vi fick testköra banan innan start. En bana som vi skulle köra fem varv, totalt 3 mil. En uppvärmningssträcka under normala omständigheter. Men nu handlade det inte om ett motionslopp på 15 mil utan en varvbana på 3 mil. Polis-SM. Vad hade jag egentligen tagit mig an? Jag hade verkligen ingen aning. Tjejerna jag skulle tävla mot såg starka ut. En gigantisk triathlet, cyklister från GP Race Team. GP står för Göteborgspolisen, kända för att vara duktiga och starka cyklister. De såg onekligen starka ut.

På startlinjen så infann sig en nygammal känsla. Samma känsla som alltid brukade infinna sig på start när jag tävlade i alpint. Samma känsla som brukade infinna sig innan en viktig fotbollsmatch. Pirr i magen, skakiga knän och ett darrigt leende. Ska jag skratta eller gråta? Varför utsätter jag min kropp för detta igen? Skräckblandad förtjusning. Varför älskar jag det så mycket? Antagligen för att jag vill känna att jag lever, det måste vara det.

Startsignalen gick och vi trampade iväg. Jag fick en dålig start, jag hade svårt att klicka i ena pedalen. Jag tappade två tjejer direkt. Jag försökte cykla ikapp genom att ligga utanför den stora klungan men jag ångrade mig direkt. Jag ska inte göra som på Sundsvall Classics. Då gick jag ut för hårt och väggade efter några mil. Jag gled in i ledet och trampade på. Tempot var högt. Flåset kändes tungt. Vi trampade på i 35-40 km/h redan första varvet. Fullt ös. Det var jag inte van vid. Jag är van vid en lång uppvärmning. Nu fanns ingen tid för uppvärmning och pulsen stegrade. För lite intervaller var det enda jag kunde tänka. Varvet avslutades med en seg uppförskörning, då kom illamåendet. Illamående första varvet. Fan, jag är körd hann jag tänka i en överbelastad hjärna som försökte tänka goda tankar. Jag tappade klungan och fick ligga helt själv och trampa. Jag tappade tempo och självförtroende. Jag kände mig usel. Målet var en pallplats men nu visste jag att det var kört. Alla tjejer låg i förstaklungan, jag hade bara några äldre herrar bakom mig.

Jag bestämde mig för att detta får bli ett lopp som jag bara kör för mig själv. Det är lika bra att göra det bästa av situationen. Försöka njuta trots illamående och besvikelse. Jag trampade på, återfick lite flås och tempo. I slutet av andra varvet så hörde jag cyklister bakom mig. Perfekt tänkte jag, nu blir jag ifrånkörd av gubbarna också. Men icke. På min vänstra sida dök två tjejer upp. Lyckan var total. Jag var helt säker på att de låg i förstaklungan men de låg bakom mig. Helt otroligt. ”Haka på” skrek en av tjejerna och jag la mig längst bak i ledet. Men jäklar vad trött jag var efter ett ensamvarv. I uppförskörningen så tappade jag bakhjulet. Jag var ensam igen.

Jag kämpade mig upp för backen och bestämde mig för att inte ge upp än. Det är tre varv kvar, allt kan hända. Om de har cyklat ikapp mig så kan jag cykla ikapp dem. Energi kommer och går. Så jag trampade på i mitt eget tempo och kände hur styrkan kom åter på platten. Jag knappade in på tjejerna framför. Försökte räkna sekunder fram och insåg att jag hela tiden knappade in. Energi fanns kvar. Och då kom ytterliga två räddande änglar. ”Kom igen, här har du två starka ryggar” skrek en man och så sant som det var sagt. Jag la mig bakom männen och vi kunde äta upp avståndet fram till tjejerna. Nu var vi fem. Tre varv cyklade, två kvar. Jag kände mig stark igen. Trött men stark.

Fjärde varvet var bara taktik. Jag vägrade att gå fram och dra. Jag bara låg och trampade och försökte känna av hur starka tjejerna var. Kunde jag ta ett brons? Vem var starkast?

Sista varvet var nervöst men jag kände mig redo för att slåss om en medalj. I slutet av femte varvet så kom första den lilla backen innan den stora backen. Då kom en av tjejerna susandes till vänster om mig. Hon tryckte på allt vad hon kunde och drog förbi mig och den andra tjejen. Vad håller hon på med? Tänkte jag. Hon satsar för tidigt, hon kommer inte att orka. Hon var stark men jag och den andra tjejen bet ihop och lyckades fånga upp hennes bakhjul. Hon fick ligga och dra i vinden och vi bara gled med. Perfekt tänkte jag, hon kommer aldrig orka hela vägen. Den stora backen tittade fram bakom kurvan och det var nu det gällde. Nu eller aldrig. Jag tog i för kung och fosterland och cyklade förbi och ifrån tjejen som hade satsat för tidigt. Hon var slut. Illamåendet återvände men det spelade ingen roll, jag skulle ha mitt brons. Andningen kändes inge vidare, hostan ville bryta ut men jag bet ihop. Jag vände mig om flera gånger för att försäkra mig om att hon var för långt bort för att kunna cykla ikapp. Det blev ingen riktig spurtuppgörelse, tack och lov, jag var helt slut. Jag cyklade i mål som trea. Nöjd. Jag hade ingen chans på guldet eller silvret. Jag hade gjort vad jag kunde, det är det viktigaste ovasett placering.

14192771_10154292598105310_6950128701302691358_n

 

Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report

Bättre sent än aldrig, här kommer en race report för Sundsvall Classics 49 kilometer…

Jag kunde inte riktigt bestämma mig. 49 kilometer, 95 eller 200? Formen var osäker och med tanke på Polis-SM som väntar i september där sträckan är 30 kilometer så kändes 49 kilometer som det klokaste beslutet och ibland måste man vara klok. Jag visste inte vilka som skulle köra sträckan så jag var inställd på att köra själv och hoppades på en placering i toppskiktet.

30 minuter innan start så bestämde jag mig för att värma upp. Det brukar jag aldrig göra men med tanke på att en kortare sträcka väntade så kunde det vara klokt att vara varm i kroppen redan på start. Jag cyklade cirka 100 meter sen small det i bakdäcket. Tur i oturen. Tänk om det hade hänt under loppet, då hade jag varit körd. Jag rullade bort till starten där jag fick hjälp av grabbarna från Sportson med att byta däck, det var tydligen en stor reva i det. Sedan var jag redo för start.

Starten gick och jag tog täten. Jag var lite övertaggad och drog på ganska hårt i första backen. Jag vände mig om och insåg att jag hade tappat hela startfältet, jag var helt själv längst fram. Jag slog av på farten och hoppades på att någon skulle gå upp och dra men alla la sig bakom mig. Jag fick vinka fram cyklister för att få draghjälp men tempot var för långsamt så jag valde att lägga mig längst fram och dra. Det skulle jag inte ha gjort. Det var inte det minsta taktiskt. Jag skulle haft is i magen men det hade jag inte, jag var alldeles för övertaggad.

Efter några mil kom en lång backe och då gick jag mer eller mindre in i väggen, jag orkade inte haka på tätklungan. Jag svor några gånger men bestämde mig för att göra det bästa av situationen och bara köra för mig själv, mitt eget race. En tjej från Alnö Race Team som jag hade pratat med på start tappade också tätklungan och hon låg nu några hundra meter framför mig. Målet blev att cykla ikapp henne och ta rygg på henne. Sagt och gjort. Jag pressade på ganska bra och la mig bakom henne och samlade lite energi. Vi turades sedan om att dra och det rullade på riktigt fint. När halva loppet var kört så drog jag förbi henne och hon hamnade cirka 100 meter bakom mig. Vi cyklade igenom en rondell och då hörde jag hur det small bakom mig, det var tjejen från ART som gick i backen. Hon reste sig upp snabbt så jag valde att cykla vidare, hon såg ut att vara okej.

Nästa mål blev nu att cykla ikapp två grabbar framför mig som också hade tappat tätklungan. Sagt och gjort. Vi cyklade ihop några kilometer sen drog jag ifrån och var återigen ensam. Tätklungan syntes inte till och jag visste att jag aldrig skulle komma ikapp. Jag valde att pressa på så gott jag kunde och jag försökte att njuta av loppet, det gjorde jag också… Sen kom regnet. Och vilket jäkla regn det blev. Ett riktigt hällregn, det kändes nästan som hagel. Det avtog efter någon mil och sista milen blev en riktig njutarmil. Jag hade ingen aning om hur fort jag hade cyklat men jag hade gjort mitt bästa, synd bara att jag valde att dra på för hårt första milen… Det förstörde min plan för hela loppet, jag ville ju gå i mål med tätklungan. En spurtuppgörelse hade varit kul, men nu blev det inte så. Kanske nästa år?

Jag rullade i mål, blöt men glad. Jag tog emot min medalj och insåg att jag blev näst bästa tjej på sträckan. Det kändes kul, nästa år är jag dock gärna den bästa tjejen. Tävlingsmänniska som man är. Aldrig riktigt nöjd.

Det var ett fint lopp, trots regn och rusk. Jag rekommenderar det till alla som gillar vackra vyer och en del knixiga backar.

13901317_10154202014435310_2562608897349660740_n

13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13876430_10154201043100310_4106497523472752109_n

 

 

 

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

13695845_10154153129630310_1061726876_n 13695213_10154153129810310_447568548_n 13694980_10154153129695310_190865620_n 13735236_10154153129575310_1549089563_n 13734701_10154153129475310_490395028_n 13713357_10154153129530310_1677470050_n 13706230_10154153129910310_1613263351_n 13734823_10154153129725310_1492804632_n

BILDBOMD á la cykel

”En bild säger mer än tusen ord”

Imorgon är det dags för Bollnäsrundan tio mil med Alnö Race Team. Den här veckan har jag förberett mig genom träning i form av cykling, spinning, simning och styrketräning. En salig blandning av allt och ingenting. I förrgår åkte jag ut på en sen cykeltur tillsammans med systemkameran och det resulterade i en riktigt härlig BILDBOMB. Enjoy!

DSC_0247 DSC_0250 DSC_0255 DSC_0258 DSC_0261 DSC_0264 DSC_0270 DSC_0283 DSC_0286 DSC_0294 DSC_0297 DSC_0303 DSC_0338 DSC_0343 DSC_0349 DSC_0351 DSC_0359 DSC_0362 DSC_0366 DSC_0369 DSC_0377 DSC_0378 DSC_0379 DSC_0385 DSC_0389

 

”Tack för din anmälan Sofia!”

Tack själv Bollnäsrundan 2016. Den 16 juli blir det 99 kilometer med brudarna från Alnö Race Team. Tack brudar för att jag får vara en del av ert starka lag. Rullsnitt kommer ligga på 30+ och efter styrkebeskedet runt Vättern så känns det faktiskt lätt… Det vill säga om allt går som planerat. Om kroppen får vara frisk och hel, om cykeln inte strular, om vädret är med oss, osv. Det är det som är charmen med landsvägscykling, man vet aldrig vad som väntar eller hur det kommer att sluta. Det enda man kan göra är att förbereda sig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt, hoppas på det bästa och koppla på det där hårda pannbenet. Trampa, rulla och NJUT. Så låter min cykelfilosofi. Hur låter din?

Det känns härligt med ett nytt mål. En ny tävling…. Eller jag menar såklart motionslopp. Eller vad menar jag egentligen? Bra fråga. Jag vet i alla fall att det känns härligt att avbryta semester och vila med nya genomkörare på cykeln och på gymmet. Igår körde jag ett tungt styrkepass och lättare löpning, idag blev det ett tufft spinningpass med intervaller och imorgon kan det bli vad som helst. Svetten ska flöda, det ska smaka blod i munnen och benen ska skriiiika SLUTA. Men vad gör man då? Man fortsätter! Älskade cykling, älskade träning och älskade endorfiner. Vad vore livet utan er?

Vad har du för mål?

logo

 

Vätternrundan 2016 – Race report

Årets runda blev runda nummer fyra för mig.

image 22

År 2013 – Året då jag genomförde en Svensk Klassiker och köpte min första racer. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i och jag hade nog aldrig kunnat tro att jag tre år senare skulle stå på startlinjen för fjärde året i rad. En Svensk Klassiker fick mig att få upp ögonen för landsvägscykling och jag föll pladask. År 2013 skulle jag cykla med två vänner men den ena var sjuk och den andra skadad så det slutade med att jag och en av kompisarnas pojkvän stod på startlinjen tillsammans. Han fick bryta efter 13 mil på grund av ett dåligt knä så jag cyklade själv i 17 mil och rullade i mål på 13:20. Helt klart godkänt med tanke på att jag bara hade 60 mil i benen och inte hade en aning om vad jag gav mig in i.

År 2014 – Året då jag, pappa och syrrans man cyklade runt ”pölen” tillsammans. Jag hade endast 50 mil i benen och satt riktigt dåligt på cykeln. Efter brutal motvind i cirka 20 mil så rullade vi i mål på 11:43.

År 2015 – En vecka innan start gick min racer i bitar så jag stod på startlinjen med en lånecykel, en förkylning och ett dåligt knä. Alla dåliga ting är tre? Efter några mil hoppade sadeln ”ur led” och den fortsatte att göra det hela vägen in i mål. Jag cyklade med Team Rynkeby Täby men fick släppa klungan efter cirka 13 mil och rullade i mål på 13:01. En STOR besvikelse men jag tog mig i alla fall runt.

År 2016 – I bättre cykelform än någonsin. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och vila när den behöver och träna när den är i form för det. Jag har lärt mig att det är inte är hur många mil man har cyklat som räknas utan hur BRA milen man har cyklat faktiskt är. Kvalité före kvantitet. Jag har lärt mig att bålträning är oerhört viktigt. Jag har lärt mig att rätt inställningar på cykeln är A och O för att orka hela vägen och få med sig kraften i pedalerna i rätt riktning. Allting har känts så bra inför årets runda… Men hur gick det egentligen?

Vätternrundan 2016, en race report…

Strax efter 05:30 rullade jag mot start. Jag hade sovit halvkasst men det var inget som oroade mig. Tidigare rundor har jag startat på kvällen eller natten och cyklat helt utan sömn. Jag hade lyckats äta en stadig frukost i form av risifrutti, mackor, nutella, ägg och dryck. Kaffet hoppade jag dock denna morgon, det är inget kroppen vill ha när den ska cykla 30 mil. Jag var först till start i laget. Jag såg några cyklister med medaljer runt halsen, ”Oj, de har redan cyklat 30 mil och vi har inte ens startat” tänkte jag för mig själv. Kvart i sex började stora delar av laget att rulla in till startfållan. Alla var på gott humör. Vi kramades, peppade varandra, pratade om klädsel, vind och energi att äta och dricka längs vägen. Jag fick en bra känsla i magen, en känsla som sa att vi skulle fixa detta.

image23

Lagkamraten Anneli hade pannkakor i ramväskan, mycket kreativt!

Första milen var riktigt oroväckande, på flera olika sätt. Jag kände en stor osäkerhet i klungan, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på att vi kommer från olika delar av landet och tyvärr inte haft chans att köra ihop oss ordentligt. Kommunikationen var riktigt dålig, nästan obefintlig, tempot var lite för dåligt och det var flera i laget som droppade av bara efter några mil. En liten stress växte inne i mitt bröst men jag bet ihop, försökte peppa laget och hoppades på att detta bara var något tillfälligt.

Efter drygt 5 mil susade pappas Alnö Race Team sub9 förbi oss. Jag hejade glatt och pappa körde upp bredvid mig och frågade hur det gick. Jag svarade glatt att ”det går bra!” men jag förstod inte att det var pappa jag pratade med. Jag såg bara en ART-tröja i ögonvrån som susade förbi snabbt och tänkte att det är någon jag känner. Lite komiskt.

Bara några minuter efter Alnöcyklisternas framfart gick jag i backen. Vi drog på ganska hårt i en uppförskörning och det blev en stor lucka bakom mig. Jag vände mig om i toppen av backen för att se hur stor lucka vi hade. Precis då så skrek laget ”LUCKA” och lagkamraterna framför mig bromsade in. Jag hade blicken bakåt och rullade framåt samtidigt som farten bromsades in, mindre bra. Jag vände mig om och insåg att mitt framhjul var ruskigt nära ett annat bakhjul, men då var det försent. Jag körde in i bakhjulet på min kompis, sladdade till och gick i backen. Jag landade på höger sida. Jag slog i mitt knä, min arm, ansiktet och handen. Laget stannade, plockade upp mig och mina grejer. Eller, jag snarare flög upp från backen. Är det något jag har lärt mig av krascher så är det att man ska upp på benen så fort man kan och köra vidare utan att hinna tänka allt för mycket. Jag kände hur det snurrade till i huvudet som hade fått sig en smäll, någon i laget kom med mina GT-tabletter som hade rullat ut ur ramväskan och någon annan frågade ”hur gick det Sofia, är du okej?”. Jag minns knappt att jag svarade, jag minns bara att jag var uppe på cykeln illa kvickt och sa åt laget att trampa vidare. När jag kommit upp på cykeln igen och börjat rulla så såg jag att vänstra sidan av styret var böjt och pekade snett inåt. Jag fick först lite panik och tänkte ”faaan, cykeln är paj”. Men jag testade bromsen, den funkade, och jag insåg att det faktiskt gick att cyklade med ett böjt styre också. Med tre mil kvar till första depåstoppet så kändes det lugnt, då kunde vi böja tillbaka styret vid depån. Cykeln var intakt men det som oroade mig mest var att jag hade landat på mitt dåliga knä och kände att det ömmade. ”Fan, ska min Vätternrunda sluta efter 5 mil med en klantvurpa?” tänkte jag argt för mig själv. Det får inte sluta här och nu.

Efter cirka 8 mil rullade vi in på vårt första depåstopp. Jag fick kontakt med ett yngre par. Killen i paret hjälpte mig med styret, han ”knäckte” tillbaka det utan någon större ansträngning. Tjejen i paret drog fram två plåster till mina blödande fingrar. Vips! Jag och cykeln kände oss som nya. Knäet ömmade men inte på något oroväckande sätt, det kändes bara som en ytlig skada. Efter drygt 10 år med knäproblem och tre operationer så har jag och mitt högerknä lärt känna varandra väldigt bra, jag vet dock inte om det är något bra eller dåligt. Efter fyra minuters stopp så rullade vi vidare.

image24

Efter drygt tio mil kom det där fruktade regnet. Vi fick två rejäla skurar över oss. Sikten försvann och skorna fylldes med vatten. Det var tungt, kallt och frustrerande. Jag trodde att målet på under 11 timmar var kört och någon i laget mumlade ”sub12-gruppen är nog ikapp oss snart”. Gruppens humör var inte på topp men vi kämpade vidare. Vi tog det lugnt i nedförsbackarna på grund av den luriga halkan men trots detta så försvann hela mitt bakhjul när jag bromsade in. Jag lyckades dock, på något makalöst sätt, rädda upp det hela och rullade vidare. Kompisen bakom mig beskrev det som att jag mer eller mindre låg ner och hon trodde att det var kört, men skam den som ger sig! Mina reflexer var med mig.

Efter cirka 13-14 mil så hade vi depåstopp nummer två. Då tog kapten Malin från Borås ett bra snack med laget. Vi hade redan tappat 4 av 19 cyklister ur gruppen och hon frågade oss om vi ville pressa på och klara sub11-målet eller om vi skulle dra ner tempot och få med oss alla? Svaret var självklart, vi ska under 11 timmar! Alla i laget var eniga och vi lämnade depåstopp nummer två med ny energi och en känsla som sa ”vi är ett lag, vi fixar detta tillsammans”.

image25

Efter depåstopp nummer två så hände något i laget. Många fick ny energi och blev helt plötsligt starkare och kunde gå upp och dra i både med- och motvind. Nu hade vi bestämt oss på riktigt, vi ska fixa detta. Nu började vi cykla och peppa varandra som ett lag. Självförtroende växte och bidrog till en ökad hastighet. Vi låg och rullade i dryga 30 km/h mest hela tiden utan att behöva ligga på gränsen. Det kändes stabilt och jag njöt av vartenda tramptag. Cykelglädje, ni vet.

Sista depåstoppet gick undan. Jag kissade snabbt, drog i mig en bulle, lite saltgurka och blåbärssoppa. Vi rullade vidare mot mål med mindre än 10 mil kvar. Mina ben kändes fortfarande fräscha och kommunikationen inom laget fungerade mycket bättre. Vi drog förbi en ”grabbklunga” från Vallentuna CK och killen längst fram skrek ut ”Vafan grabbar, vi blir omkörda av tjejer”. Jag skrattade högt och drog på ännu hårdare. Den känslan är rätt så oslagbar. Jag älskar att cykla med ett gäng starka tjejer, ni är fantastiska brudar.

Sista milen var tunga men inte alls så tunga som jag hade förväntat mig. Jag kunde fortfarande ligga uppe och dra, något jag hade gjort hela vägen, och det kändes skönt att få bidra ordentligt till laget. För mig är det viktigt. Det blev dessutom ännu viktigare efter min vurpa. Jag skämdes lite, det var så onödigt och så klantigt. Tack och lov så drog jag inte med mig någon i fallet och jag blev inte påkörd av någon men ändå… Jag skämdes lite trots att jag vet att det kan hända vem som helst, det är så små marginaler.

När det var drygt en mil kvar fick vi ett kedjehopp och stannade till längs vägkanten. Men det gjorde ingenting. Vi hade gott om tid på oss för att klara sub11-målet och vi hade inte haft en enda punka längs hela vägen så det kändes hur lugnt som helst. Efter någon minut var problemet löst och vi rullade vidare mot mål.

Skylten ”10 kilometer” dök upp på höger sida och vi jublade högt och glatt i klungan. Vi tog fram vårt sista krut och drog på ännu hårdare.  Folk stod och hejade längs vägen och jag bara njöt. Njöt av känslan att vara på rull och att veta att vi har mindre än 1 mil kvar av 30. Vi har cyklat över 29 mil och jag känner mig pigg. Den känslan!

När vi närmade oss målgång så klev våra kaptener upp i topp och drog laget ända in i mål. Vi jublade, skrattade och skrek av glädje! En fantastisk målgång på alla sätt. Jag fick en medalj runt halsen, den finaste medaljen av mina fyra. Det blev personbästa i form av 10:23 vilket innebar att vi krossade vårt sub11-mål. Jag drog upp luren och ringde pappa. Han gratulerade mig och jag gratulerade honom, hans sub9-gäng hade rullat in på fantastiska 08:47. Det blev en fin revansch för oss båda. Jag hade, som jag nämnde ovan, oflyt förra året och pappa fick bryta. Nu kunde vi fira tillsammans och bara njuta av två fantastiska prestationer.

Sedan så har jag lärt mig att man ska tacka och jag vill tacka…

  • Pappa! Som både inspirerar och motiverar mig när det kommer till cyklingen. Han är en stor förebild och jag har alltid varit pappas flicka. TACK pappa, du är grym!
  • Laget i form av Team Sky Blue sub11! Utan er så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” på 10:23, det fixar man inte ensam. TACK för att ni kämpade hela vägen in i mål och inte gav upp efter en tuff start och en mindre rolig vurpa.
  • Min familj och min pojkvän som stöttar mig allt jag gör! Ni tror på mig och peppar mig i med- och motgångar och det är jag evigt tacksam över.
  • Alla mina cykelvänner som har stöttat och peppat mig och som vet hur tufft och samtidigt underbart det kan vara med cykling.
  • Alla mina vänner som inte vet någonting om cykling men som trots detta stöttar mig, orkar lyssna på mitt cykelprat och gillar mina ”cykeluppdateringar” på sociala medier.

image27

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

… men det kan bli bra ändå, till och med bättre.

”Laga efter läge”

Jag hade en ”sista-vecka-plan” inför Vätternrundan men den planen gick i stöpet efter två övertidspass i form av halvnätter på jobbet samt en gammal knäskada som gjort sig tillkänna. Omfall i planeringen och den nya planen blev att laga efter läge.

Lördagens planerade långtur på 12-13 mil blev istället 4 mil i motvind och regn samt ett rehabpass för mitt knä och lite bålövningar på gymmet.

Söndagens planerade tur på cirka 4-5 mil blev istället 2 lätta ”njutarmil” innan halvnatten på jobbet.

Idag vaknade jag sent och med en trötthet i kroppen som heter duga. Jag känner mig lite sliten, inte sliten som i sjuk utan bara sliten som i sliten. Benen har känts tunga och tröga de senaste cykelpassen och mitt knä har protesterat så det kanske är vila jag behöver? Jag tror det, men jag vet inte. Hur ska man veta? Jag funderar på att köra ett spinning- och/eller ett yogapass idag. Jag känner inte för att hoppa upp på racern och är det något jag har lärt mig så är det att man ska träna det man känner för. Cykelglädjen kan lätt försvinna om man tvingar sig själv upp på racern när både kropp, knopp och hjärta säger NEJ.

Imorgon blir det en tur på racern, förhoppningsvis så är kroppen lite gladare på mig efter dagens aktiva vila.

Onsdag, inlämning av cykeln för ”Vätternservice” vilket innebär att det blir ett pass på gymmet istället och det lutar åt ett spinningpass.

Torsdag, packa och rulla några lätta mil på cykeln bara för att se så att den rullar fint efter servicen.

Fredag, avresa! Mot Motala och den stora ”pölen”.

Lördag, VÄTTERNRUNDAN! Start 06:04 på morgonen.

Söndag, slut som artist.

Ja, där har ni min plan B. Man måste alltid ha en plan B, gärna en plan C också. Man vet aldrig vad som händer i livet och med kropp och knopp. Jag är tack och lov en person som gillar omfall, ”laga efter läge” är ett av mina favorituttryck, mycket på grund av att livet i stort handlar mycket om att laga efter läge. Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Jag är positiv in i det sista och är övertygad om att min kropp kommer att fungera fint på lördag, den behöver bara vila och lätt träning i några dagar för att komma tillbaka ännu starkare än innan. Kroppen, jag tror på dig!

Apropå Vättern och förberedelser. Den senaste veckan så har jag inhandlat energi till rundan och jag har lånat en damsadel från min cykelhandlare Mantra Sport för att sitta behagligare och därmed slappna av mer och få mindre ont i kroppen, framför allt axlarna. Lånet av sadeln kommer att sluta med ett köp. Min rumpa får mer och bättre plats på damsadeln och jag känner direkt att min kropp slappnar av på ett bättre sätt. Det är vågat att byta sadel en vecka innan Vättern, jag vet, men det är verkligen värt det med tanke på hur mycket bättre jag sitter på den nya sadeln.

Tidigare Vätternrundor så har jag köpt Enervits ”Vätternpaket” och det har fungerat helt okej men det är för sötsliskigt för min smak och min mage har varit lite för orolig under rundan så i år har jag bytt till SiS och Zipvit, deras produkter är inte lika sötsliskiga och jag tror att det kommer att underlätta för min kära mage.

Ja, nu börjar jag känner mig Vätternredo på riktigt. Jag har cyklat över 150 mil, jag har vilat när kroppen har behövt det och jag har sovit och ätit mycket bättre än vad jag gjorde förra våren. Kost och sömn måste vara i balans för att träningen ska ge det resultat man eftersträvar, det är dock lättare sagt än gjort att få kost och sömn att fungera.

Efter förra årets stress och press så har jag verkligen försökt att hitta en balans i livet, inte bara när det kommer till cyklingen. Jag tror att jag har lyckats med balansen och jag hoppas verkligen att det kommer att ge resultat på Vättern och att sub11 kommer att bli en lagom plågsam resa runt Vättern. Jag har fått höra att jag borde köra sub10 istället men jag tror starkt på att sub11 blir bra för mig det här året, jag vill inte lägga ribban för högt och på så sätt ta död på njutningen. Det handlar ju trots allt om att må bra och njuta, det handlar inte bara om att prestera och leverera i form av bra tider. Jag tycker dock att en tid under 11 timmar är en riktigt bra tid, men jag är inte nöjd med det. Det kommer fler år och nästa år är mitt mål sub10, men det tar vi då. Nu är nu. Ett steg i taget.

Avslutningsvis bjuder jag på ett litet bildregn. Energi i form av Sis och Zipvit, sadelbyte (till höger ser ni min nya sköna och snygga damsadel), cykelkaoset som man ramlar in i när man kommer in i min lägenhet (Välkommen, här bor det en cyklist!), lördagens fikatur till Linnés Hammarby i motvind och spöregn och en bild på mig ute i det fria.

Kram på er! Cykla snabbt, snyggt och SÄKERT.

image4 image1 image2 image3 image5