En vecka till Vätternrundan – Hur gör du? Hur gör djur?

”Trampa,

Trampa,

Överlev.”

En vecka kvar till Vätternrundan, eller för mig är det drygt en vecka för att vara exakt. Startskottet för Team Sky Blues sub11-lag går klockan 06:04 på lördag morgon. En löjligt bra starttid med tanke på förra året då vi startade vid 12 på kvällen och året innan det då vi startade vid 20-tiden på kvällen. Det är något magiskt med att cykla hela natten men det är fruktansvärt jobbigt och slitsamt. Kroppen är inte gjord för att vara vaken på natten, speciellt inte sittandes på en cykel, trampandes 30 mil runt en stor pöl.

Den där älskade, hatade, fantastiska och fruktade pölen. Pölen som vi alla känner till som Vättern. Hur gör du med en vecka kvar till start? Hur gör djur? Cyklister är ett flockdjur men vi agerar säkerligen väldigt olika inom denna flock. Jag läser mycket bloggar och artiklar om hur man bör agera och inte agera sista veckan innan Vättern men jag försöker att agera mer på min egen erfarenhet och mindre på tips från skribenter av olika rang och med olika klang. Det blir trots allt min fjärde Vätternrunda i år så jag vill tro att jag har lite koll på läget… Men med Vättern så vet man aldrig, det kan hända vad som helst under 30 mil. Och då menar jag vaaad som helst.

Hur ser min plan ut kommande vecka?

Imorgon, lördag – Ensamtur från Uppsala till omtalade fiket Drömkåken och sedan tillbaka. Det blir cirka 12-13 mil totalt. Det sista längre passet innan pölen.

Söndag – Ett kortare pass på förmiddagen, cirka 4 mil, för att cykla ur benen efter lördagen pass. På kvällen blir det styrketräning och rehab för mitt knä på gymmet. Jag har slarvat med rehabträningen och det är INTE bra. Skärpning Sofia, skärpning.

Måndag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Tisdag – Lättare styrketräningspass och rehab på gymmet.

Onsdag – Lättare pass på cykeln, cirka 3 mil, samt rörlighet och stretch deluxe.

Torsdag – PACKA och cykla ett lättare pass, cirka 3 mil, om jag hinner.

Fredag- Bilresa till Motala, lättare pass på kvällen bara för att bli av med stelheten från bilresan.

Lördag- VÄTTERNRUNDAN, startskottet går 06:04. Wihohohohho! *peppad och nervös*

Söndag – Slagen hjälte.

Jag tycker att planen känns lovande och jag känner mig stark med mina 150 mil i benen. Det enda som oroar mig något är att min gamla knäskada gjorde sig tillkänna under cykelpasset i onsdags. Men jag försöker tänka att jag tog mig runt Vättern på dryga 12 timmar förra året och då var knäet paj, jag fick låna en cykel som hade en sadel som hoppade ”ur led” x antal gånger under rundan och jag hade dessutom en riktig läskig hosta… Men det gick ju det också. Fast det var ingen trevlig åktur. Sista tio milen cyklade jag nästan bara med ett ben kändes det som. Jag hade så ont i det högra knäet. Och jag svor över cykeln. Min cykel, som inte kunde närvara runt pölen, hade susat av biltaket ute på motorvägen en vecka innan Vätternrundan så det kom inte på fråga att jag skulle cykla på den. Nog om Vättern 2015, det var en stor besvikelse på alla sätt och jag VET att årets runda kommer att bli tusen gånger bättre. TUSEN och MILJONER. Det har jag bestämt.

Hur ser din sista träningsvecka innan Vätternrundan ut?

Jag avslutar inlägget med en text som jag skrev precis efter förra årets målgång på Vättern och en bild på mig och Tina precis innan start. Jag älskar den där bilden! Texten är dock inte lika älskvärd…

”Här står jag med ett leende på läpparna och tårar i ögonen. Konstigaste Vätternrundan hittills. Första 13 milen strulade min sadel men jag cyklade med laget i klungan. Sen skrek knäet av smärta och min hosta blev bara värre. Jag och en annan skadad och tapper soldat i laget släppte klungan och cyklade tillsammans i 7 mil. Vi kramades, grät av smärta och besvikelse, taggade varandra och fick tillbaka energi efter långa vilopauser. Sista 10 drog jag iväg själv och sket i pauserna och rullade på löjligt bra. Knäet gjorde ont men inte mer än vanligt. Gick i mål, ledsen av flera anledningar. Var först bara arg och besviken men efter några djupa andetag och perspektiv på det hela så är jag mer än nöjd. Jag bet ihop och visade för mig själv hur mentalt stark jag är när det krävs. Jag borde inte ha cyklat med tanke på att kroppen inte varit helt 100 på slutet men nu står jag här.”

11391322_10153287577740310_7656482806505072206_n

Smérundan 104 km – Race Report

”Life is like riding a bicycle,

To keep your balance you must keep moving”

Här kommer en kort race report från Smérundan i Eskilstuna den 28 maj…

Allting löste sig i sista stund. Jag som varken har bil eller cykelresväska trodde först inte att jag skulle kunna delta i Smérundan. Jag tittade på cykelresväskor på nätet som jag skulle kunna köpa, packa ner cykeln i och ta med på tåget men den enda väskan som var i min prisklass var slutsåld. Det är dyrt med cykelresväskor, väldigt dyrt. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig till Eskilstuna med min cykel, jag ville så gärna cykla Smérundan. Jag postade ett litet rop på hjälp på Facebook och då kom lösningen på problemet i form av min cykelhandlare Mantra Sport. Jag fick låna en stor cykelresväska och kunde packa ner pärlan och ta med henne på tåget. Ja, det är en hon. Det var en ganska märklig känsla att gå runt med sin cykel hängandes på axeln, helt otroligt egentligen. Tack till Mantra Sport, ni är grymma. Men nog om väskor, nu till loppet…

Jag sov skit under natten. Det var fest utanför sovrummet, ett gäng brudar skrek och kacklade som bara brudar kan. Jag bet mig själv i tungan, vred och vända på mig x antal gånger och fick efter många om och men några timmars sömn. Frukost, klövervaselin mellan benen och på med TSB-kläderna… Nu började det där härliga pirret infinna sig, ni vet det där pirret som alltid infinner sig inför ett lopp. Jag vet, det är bara ett motionslopp men i mitt huvud så är det tävling när nummerlappen åker på. Det bara är så. Jag är tävlingsmänniska och kan inte tänka på något annat sätt.

Min fina pojkvän följde med mig bort till starten och gav mig den där extra lilla energin som jag behövde inför starten. Vi var ett gäng på cirka 45 cyklister som stod på startlinjen. Jag kände ingen av deltagarna, jag visste inte hur bansträckningen såg ut, jag kände mig helt klart rätt så vilsen. Men det är något härligt med att inte veta vad man ger sig in i och att kasta sig ut i det okända. Det handlar om att utmana sig själv. Det enda jag kunde tänka var ”hoppas att jag hittar några att köra med, ett gäng som håller mitt tempo”.

Starten gick och jag hamnade helt själv mellan två stora klungor. ”Fan” svor jag tyst för mig själv. Det var precis det jag hade fruktat mest på startlinjen, att få cykla själv i drygt 10 mil. Klungan framför mig brakade på i ett ruskigt tempo, där hade jag inte en chans att haka på. Klungan bakom mig körde lite för lugnt så jag valde att köra själv men efter några kilometer så insåg jag att det var ohållbart. Jag valde att invänta klungan bakom mig. Jag frågade snällt om jag fick köra med dom och fick svaret att jag gärna fick ligga längst bak i klungan och agera grindvakt men jag fick inte cykla med i klungan. Det kändes lite surt, såklart, jag ville också ligga längst fram och dra… Men jag accepterade och respekterade deras svar. De tränade inför Vättern och ville såklart inte ha några oäktingar med i klungan.

Jag och tre karlar, som också var oäktingar, låg bakom den stora klungan och gled med… Eller ”fulåkte” som jag brukar kalla det. Tempot var till en början helt okej men efter en stund så började mina ben bli rastlösa. Eter cirka 3 mil och det första depåstoppet så valde jag och de andra tre oäktingarna att bilda en egen klunga och drog på i ett högre tempo. ”Vi får se om vi kommer ikapp er” sa en man i klungan som vi lämnade. Jag flinade och tänkte ”Inte en chans”. Det han sa fick hornen i min panna att växa ut ytterligare en bit. Tävlingshornen, ni vet.

Kilometrarna rullade på i det vackra landskapet och jag kände mig fräsch i kroppen. Benen svarade bra och jag lyckades både hänga på och dra karlarna. Med cirka 3 mil kvar så gick en av karlarna in i den kända väggen och han sa med andan i halsen (och antagligen brännande ben) att vi kunde köra vidare utan honom. Sagt och gjort. Tre tappra kvar i en motvind som bet i riktigt hårt mot slutet. Jag och den äldsta herren (jag tror att han hette Tommy?) försökte haka på Håkan (jag tror att det var ditt namn?) men han var pumpade på som en maskin så vi valde att släppa. Två tappra kvar. Jag och Tommy, en man i 70-årsåldern som har kört 16 Vätternrundor. En gammal man med en imponerande fysik, ett rejält pannben och en mycket trevlig och ödmjuk framtoning. Vi pratade om livet och gnetade på i motvinden. Livet är fint stunder som dessa, det är svårt att sätta ord på alla känslor som infinner sig i kroppen. Man känner sig så levande, så fri och så stark… Men samtidigt så svag. Benen värker och rumpan ömmar. Med en mil kvar till mål så försvann dock all smärta, då fanns det bara utrymme för njutning.

Jag och Tommy passerade mållinjen tillsammans, sida vid sida. Jag vill skriva hand i hand men riktigt så var det inte. Men det var en fin känsla, på många olika sätt. Jag tror dessutom att jag rullade in som näst bästa tjej vilket bidrog till en ännu finare känsla. Jag vet, det är ingen tävling på pappret, men för mig så var det viktigt med placeringen. Lite tävling är det alltid, trots att vi kallar det för motionslopp. En nummerlapp skriker tävling och då skriker mitt huvud också tävling. Punkt slut.

Eller riktigt slut är det inte än. Jag vill avsluta med att tacka Team Sméstan för ett mycket fint arrangemang. En vacker runda med bra backar och fina vägar, många funktionärer med tanke på få deltagare och dessutom gofika efter målgång. TACK ska ni ha, mycket bra styrt!

Här kommer två bilder från rundan…

Den övre är på mig och Tommy, mannen som cyklade med mig hela vägen in i mål.

Den nedre är på mig, Tommy och Håkan som pumpade på som en maskin mot slutet och drog ifrån sista milen.

Till Tommy och Håkan: Tack för fint cykelsällskap och…

Jag ber om ursäkt om Tommy och Håkan inte är era namn! Haha

20160528_110657 IMG_0332

… och nej, klungan som vi lämnade körde inte ikapp oss. Viktigt! 😉

Cyklist, javisst! – En lista

”Jag tänker cykling,

Jag drömmer cykling,

Jag andas, äter och skiter cykling”

Jag var inne på Annas hemsida och hittade en härlig och inspirerande lista á la cykel. Jag tänkte först skriva om helgens motionslopp i Eskilstuna i form av Smérundan 104 kilometer men jag inväntar bilder tagna från rundan så det får bli en lista så länge, för er som vill ha lite inspiration samtidigt som ni får lära känna mig bättre.

Vilken typ av cyklist är du?

Bra fråga, och svår fråga. Jag har bara haft min racer i cirka tre år men jag är tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna, mina små horn växer ut direkt nummerlappen åker på. Det spelar ingen roll om det ”bara” är ett motionslopp, i mitt lilla huvud så är det tävling. Det krävs egentligen inte ens en nummerlapp för att hornen ska växa ut, dom gör det i alla sammanhang. Under träningar, motionslopp, tävlingar… Ja, alltid. Jag har dock aldrig tävlat i cykling, något jag filurar på att testa nästa år. Jag börjar sakta men säkert att hitta mig själv som cyklist och i år har jag verkligen känt en enorm utveckling, både i styrka, uthållighet, teknik och taktik. Jag känner dessutom min cykel mycket bättre och vet hur jag ska ta hand om den för att hon ska må bra. Ja, min cykel är en kvinna. Summa sumarum, jag har svårt att cykla bara för att njuta… Jag vill utmana mig själv och jag föredrar lite smärta framför det behagliga, man ska ur sin comfort zone och ständigt utvecklas.

Hur länge har du cyklat? 

Som jag skrev ovan så har jag haft min racer i cirka tre år. Jag gjorde en svensk klassiker år 2013 och då köpte jag min första racer. Jag är med andra ord ganska ny inom cykelsporten.

Hur mycket cyklar du per vecka?

Det varierar, vissa veckor blir det 30 mil, andra blir det 10. I snitt runt 20? Jag är inte extrem men jag cyklar en hel del. Jag gillar dock att kombinera cykelträningen med styrketräning och lite löpning någon gång ibland.

Vilket är ditt ”feel good”-pass?

Att cykla i klunga, cirka 16 personer, varva vanlig klungkörning med belgisk kedja. När allting bara flyter på och man kan lita på ryggen framför till 110%, man kan ligga och nosa på varandras bakhjul. Benen känns lätta men kroppen får samtidigt jobba hårt, hastigheten är aldrig nere under 30 km/h. Efter cirka 7 mil (halvvägs) så dricker man kaffe och äter kladdkaka med grädde sen så cyklar man 7 mil till och är sådär fantastiskt slut i kropp och knopp när man går i ”mål”.

Vad måste du ha med dig på ett pass?

Telefonfodral med telefon, pengar och kort. Snickers. Vatten. Cykelpump. Två extra slangar. Multitool. Kolsyrepatron. Regnjacka.

Varför cyklar du?

För att må bra. Jag älskar farten och friheten.

Har du någonsin ljugit för att få cykla?

Det är inte omöjligt men jag kan inte komma på när det skulle ha varit.

Hur ofta köper du nya cykelsaker?

Alldeles för sällan, det är så dyrt. Men det blir nog någon gång i månaden eller i alla fall varannan månad.

Var/hur handlar du din cykelutrustning?

Det varierar. Det blir mycket hos Mantra Sport där jag köpte min cykel. Team Sportia är en annan favorit.

Dygnets bästa cykeltid?

Tidigt på morgonen, gärna vid 09-tiden en lördag.

Hur ofta tävlar du?

Precis som jag skrev tidigare så har jag aldrig tävlat i cykling. Jag har kört en hel drös med motionslopp men det räknas inte som tävling.

Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du är trött?

”Trampa, trampa, överlev” eller ”Det ska vara jobbigt, det är då man blir bättre”.

Cyklar du helst i grupp eller ensam?

I grupp, helt klart.

Hur återställer du dig efter ett cykelpass?

Vatten, mycket vatten! En rejäl laddning med mat och gärna lite lösviktsgodis.

Vilket lopp drömmer du om att få cykla?

Vänern runt vore magiskt.

10366302_10152449977860310_3089364922343110535_n

Träningsläger på Wenngarn med TSB

”Tjejer kan”

Hej och hå vad tiden går. Dagarna bara susar förbi och Vätternrundan 2016 närmar sig med stormsteg. Jag tänkte skriva några rader om helgens träningsläger på Wenngarn med tjejerna från Team Sky Blue. Och precis som citatet ovan säger så kan tjejer. Jag är stolt över att vara tjej, cyklande tjej dessutom. Vi var 60 stycken  TSB-tjejer med Susanne Ljungskogen i spetsen som spenderade helgen tillsammans på Wenngarn för att cykla, lära oss mer om cykling, äta gott, umgås och bara njuta av livet.

Träningslägret kickade igång på lördagmorgon klockan 10. Jag och två tjejer från Uppsala valde att cykla till Wenngarn, en sträcka på cirka tre mil, så vi var uppe med tuppen. Ambitiöst och duktigt tyckte de andra tjejerna, härligt med en bra uppvärmning tyckte jag. Vi var framme på Wenngarn redan vid klockan 09 på morgonen så vi sörplade i oss några koppar kaffe innan det var dags för dagens första punkt på schemat, en föreläsning om kost och träning med dietisten Sanna. En mycket givande föreläsning om kroppens energibalans, näringsämnen, kroppens energiförråd, tallriksmodellen och mycket annat matnyttigt. Efter Sannas föreläsning så pratade TSB-ledaren Milla om ledarskap och hur en bra ledare ska agera i och för gruppen, även detta en mycket givande föreläsning.

Efter föreläsningarna och en smaskig bönsmoothie så käkade vi lunch och fyllde på depåerna innan dagens höjdpunkt… cyklingen! Jag valde att köra med grupp 1 (rullsnitt 28-30 km/h) med Susanne Ljungskog och ”Smack-Anna” som ledare. Anna visade vägen, Susanne styrde upp klungan och vi andra trampade och njöt. Det blev en fin runda på dryga 8 mil i krokarna runt Arlanda och Märsta. Efter cyklingen så fikade vi, kacklade som bara kvinnor kan, tog en dusch och gjorde oss redo för tipsrundan. Tipsrundan gick inge vidare för mitt lag men det gjorde ingenting, vi fick se stora delar av Wenngarns fantastiska område och det kompenserade för det dåliga resultatet. Efter tipsrundan åt vi trerätters och efter maten så rullade vi i säng.

Andra och sista dagen startade med något av det bästa jag vet, frukostbuffé! Jag åt och njöt och åt lite till sen så smörjde jag in rumpan med klövervaselin och hoppade ner i cykelkläderna. Dagens cykeltur toppade lördagens cykeltur. Varför? Jo, vi hann med cykelfika på Linnés Hammarby och det var ett riktigt smultronställe med fikabröd som heter duga. Dit ska jag cykla igen, minst en gång denna sommar. Vi tog en gruppbild bland de vackra träden sen cyklade vi tillbaka till Wenngarn för återsamling och en sista måltid ihop innan hemgång. Efter ganska prick 9 mil så kom vi tillbaka till Wenngarn. Vi åt en god lunch, Susanne höll ett trevligt avslutningstal, vi fick goodiebags (älskar’t!) sedan cyklade jag och Sofia hem till Uppsala i ett ruskigt bra tempo. Jag tror att vi snittade runt 32-33, vilket är väldigt bra för bara två personer på den sträckan.

Det var en kort sammanfattning av två fantastiskt dagar med ett härligt gäng TSB-brudar! Det bästa med helgen var att jag fick cykla ihop med några Boråsbrudar som ska cykla i min sub11-grupp runt Vättern. Det är alltid skönt att hinna köra ihop sig lite och lära känna varandra innan man ska cykla runt ”pölen”. Det är trots allt 30 mil man ska cykla tillsammans i en etapp och det är minst sagt krävande, det är inget man bara gör. Det krävs förberedelse i form av träning, både x antal mil i benen och den mentala biten.

Nu ska jag avrunda, imorgon drar jag till Eskilstuna för på lördag väntar Smérundan 104 kilometer. Spännande med ett nytt motionslopp!

Hej så länge! Cykla säkert, snabbt och snyggt.

13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n

Gruppfoto av ”snabbgruppen” efter målgång dag två. Mig ser ni i mitten i den gula TR-hjälmen.

13221442_1209193755757618_3693407654805909640_n Susanne, Frida och Sofia vid Lunda Livs.

Skandisloppet LVG 2016 – Race Report

”Lyssna till ditt hjärta”

Efter en magisk vecka på Mallorca där jag lyckades samla på mig 65 mil och x antal höjdmeter så kom jag tillbaka till Sverige, jobb och rutiner. Borta bra men hemma bäst. Kroppen svarade fruktansvärt (och förvånansvärt) bra på den tuffa träningen på Mallis men kroppen fick nog en liten chock för efter några dagar på hemmaplan bröt en riktig dunderförkylning ut. Med bara några dagar kvar till Skandisloppet och 167 kilometer på landsvägscykeln så började jag känna en lätt frustration och stress. Jag som hade hoppats på att leverera och prestera på topp efter en perfekt uppladdning på Mallis, men det blir inte alltid som man har tänkt sig… men det kan bli bra ändå.

Jag velade in i det sista. Köra? Inte köra?

Jag låg och googlade på ”kan man träna med förkylning?” och ”hjärtmuskelinflammation” kvällen innan loppet. Jag vet att man inte ska träna med en förkylning, man måste lyssna till sitt hjärta, men febern hade försvunnit och det halsonda likaså. Det enda som hängde kvar var en rejält snorig näsa och jag vet att det är okej att träna trots detta, det gäller bara att försöka ta det hyfsat lugnt och inte bli alltför andfådd. Efter lite googlande så bestämde jag mig för att sova på saken och ta ett beslut på plats, det vill säga precis innan loppet.

Jag vaknade tidigt, redan vid 05:20. Täppt näsa. Trött kropp. Men ändå taggad. Jag drack varm mjölk med ingefära till frukosten för att kroppen skulle få en skön kick. Några mackor och en snickers slank också ner. Snickers ska man äta innan ett längre lopp på cykeln, punkt slut.

Jag rullade iväg mot Slottet, nummerlappsutdelningen, starten och Team Sky Blue. Jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället för 167 kilometer. Inte ett lätt beslut för en vinnarskalle (och tjurskalle) som jag är. Inte lätt när man har mentalt förberett sig för en längre sträcka men måste lyssna på kroppen och tänka om. Det är inte lätt att lyssna på kroppen och hjärtat när hjärnan vill så mycket mer. Men det gäller att vara klok. Man har bara en kropp och den måste man ta hand om.

TSB-gänget som körde 85 kilometer hade inte satt upp något mål med loppet utan tänkte bara cykla efter ”alla-ska-med-tempo”. Det lät som en lagom utmaning för mig och min snoriga näsa, jag antog utmaningen. Jag fick helt enkelt sänka ribban och tänka bort allt som hade med hastighet och tid att göra. Inte lätt för en tävlingsmänniska, men oerhört nyttigt.

Loppet gick helt klart över förväntan. Backarna (guppen?) längs bansträckningen kändes nästan obefintliga efter bergen man bestigit på Mallis. När jag cyklade Skandisloppet 85 kilometer för två år sedan så tyckte jag att några av backarna var jobbiga, nu nästan flyger jag upp för dom. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina egna gränser hela tiden. Det är fantastiskt vad kroppen faktiskt klarar av. Hård träning och disciplin ger goda resultat. Ingenting kommer gratis. Bra saker tar tid. Klyscha på klyscha. Jag älskar klyschor. Jag är en vandrande klyscha. Men nog om klyschor.

Efter cirka halva loppet var det ett depåstopp vid Wenngarn och jag kände mig knappt ansträngd, trots snoret som rann. Det var ett mycket behagligt tempo i gruppen och trots motvind så svarade kroppen mycket positivt när jag låg längst fram i klungan och drog. Benen var starka och det mentala var i balans. Det är cykellycka mina vänner. Riktig cykellycka. Några i gruppen droppade av längs vägen, en klunga på tio blev sju. Jag väntade på att tröttheten skulle smyga sig på. Jag tänkte ”snart kommer förkylningen ge mig en rejäl käftsmäll och min kropp kommer skrika SLUTA”… Men käftsmällen kom aldrig. Jag kände mig snarare starkare efter halva loppet. Jag ville dra på hårdare, jag ville ge mer.

Med cirka 15 kilometer kvar så valde jag att lämna gruppen och tog istället rygg på några grabbar som hade ett tempo som fick mina ben att jobba lite hårdare. Kroppen fortsatte att svara fint och med cirka 5 kilometer kvar till mål så drog jag ifrån grabbarna och tog rygg på några andra grabbar som hade ett härligt ”spurt-tempo” som gav mig den där kicken som jag saknat längs vägen. Nu kickade det till ordentligt och jag kände mig sådär löjligt lycklig som man bara kan göra när man blir ett med cykeln.

Sista backen upp till slottet och mållinjen så blev det en liten inofficiell tävling mellan mig och de tre grabbarna som jag spurtat med de sista fem kilometrarna. En av grabbarna drog ifrån men de andra två lyckades jag dra ifrån i backen. Precis innan mållinjen så hör jag någon skrika mitt namn, där står gamla lagkamraten Katja från Team Rynkeby Täby. Hon skriker! Jag skriker! Energin flödar. Tack bästa Katja för en underbar skjuts in i mål. Och tack till grabbarna för bra ryggar att ligga bakom, och framför, i den hårda motvinden sista biten.

Medaljen satt extra fint runt halsen och ölen smakade extra gott efter ett lopp som jag var så nära att ställa in men som istället blev en ren och skär njutning hela vägen. Kroppen kändes stark trots att den inte var helt hundra och jag tror, nej jag vet, att jag aldrig har varit såhär stark på cykeln tidigare. Jag tränar rätt, tänker rätt, sover bättre, äter hälsosammare och cyklar bara för mig själv, inte för någon annan. Jag har släppt stress och press och då kommer resultaten. Tack kroppen! Tack för att du fortfarande är på min sida, du har inte alltid haft det lätt.

Tack till bästa TSB-gänget som alltid ger härlig och positiv energi både på och utanför vägarna. Ni är grymma!

13101442_10154003285195310_1501394159_n 13220041_10154003285160310_481079743_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13233309_10154003285240310_1431681060_n 13236209_10154003285050310_2105188629_n 13249364_10154003285095310_1586637657_n 13249467_10154003285170310_730283626_n 13250380_10154003285200310_1146122765_n

Ett magiskt Mallorca med Alnö Race Team

”När du tror att du inte orkar mer, då orkar du lite till”

Hej cykelvänner!

Det har hänt mycket sedan sist. Mantra Sport har fixat mitt knastrande vevlager som numera inte knastrar. Velotek hjälpte mig att skruva loss pedalerna från min cykel inför resan till Mallorca, jag försökte först själv men efter en timmes slit och x antal svordomar så gav jag upp. Mekanikern på Velotek snurrade loss pedalerna utan problem på sisådär 10 sekunder. Löjligt lätt. Tack för snabb och bra service Mantra Sport och Velotek! Precis vad jag behövde innan resan till Mallorca med Alnö Race Team.

Det finns otroligt mycket jag vill skriva om resan till Mallorca med Alnö Race Team. En resa som gav mig oerhört mycket, både fysiskt och mentalt. Veckan gjorde mig till en bättre cyklist men också till en bättre människa. Så klyschigt, jag vet, men det är sant. Jag behövde verkligen ett ordentligt break från jobb, rutiner och stress på hemmaplan. Jag behövde ta ett kliv ut ur mig själv och få ett nytt perspektiv på saker, något jag verkligen fick på Mallis. Ett härligt gäng från Alnö Race Team, kvalitetstid med pappa, serpentiner att cykla sig upp- och nedför i bergen, god mat i mängder, strålande sol och helt sagolika utförskörningar gjorde verkligen gott för kropp, knopp och inte minst själ. Det finns som sagt mycket jag vill skriva om den magiska veckan på Mallorca men idag ligger jag hemma i soffan med en riktig dunderförkylning och orken räcker tyvärr inte till för att hitta de rätta orden så idag får ni nöja er med den här korta texten, se det som ett smakprov på vad som väntar, och ett gäng härliga bilder från resan.

När jag är frisk igen och orken är tillbaka så tänker jag skriva mer om…

  • Hur jag utvecklades som cyklist på bara en vecka.
  • Hur det var att bestiga omtalade Sa Calobra.
  • Hur bergsturen på 12 tuffa mil fick mig att inse hur stark jag är.
  • Hur stark min pappa är! Han är en riktig bergsget.
  • Hur många mil och höjdmeter jag fick ihop på sex dagar.
  • Hur det mentala fungerade högst upp bland bergen i värmen.
  • Och lite annat smått och gott…

… Men nu blir det ett härligt bildregn sedan ska jag vila mig i form. Vila är ett vapen! Kram på er så länge

IMG_2756 IMG_2799 IMG_2800 IMG_2818 IMG_2836 IMG_2838 IMG_2913 IMG_2914 IMG_2916 IMG_2917 IMG_2937 IMG_2948 IMG_2964

 

Träningsvecka – April, vecka 2

”Wake up.

Kick ass.

Repeat.”

Jag har en ganska klar mental bild av hur jag vill ha allting på hemsidan men det är mycket pyssel innan allt faller på plats. Upplägget med olika länkar, kategorier, sökfunktioner, taggar och annat smått och gott pysslar jag med för fullt och jag skulle gärna vilja ha allting klart NU (helst igår) men bra saker tar tid.

Skönt i alla fall att designen i stort är klar och att jag kan köra igång med bloggandet, ni som känner mig vet hur mycket jag älskar att skriva. Och att få skriva om något jag älskar (cykling!) gör såklart det hela rätt så oslagbart. Idag tänkte jag sammanfatta min träningsvecka och det blir vecka 2 av april. Min plan är att sammanfatta alla mina träningsveckor här på sidan för att få en bra överblick av hur jag tränar, när jag tränar, vad jag tränar, osv. Förhoppningsvis kan mina redovisade träningsveckor bidra till en hel del inspiration till er läsare också. Win win!

Hur har min träningsvecka sett ut?

Måndag – Landsvägscykling, backintervaller

Efter förra veckans kedjestrul och fix och trix med pärlan (läs: cykeln) så var det extra skönt att få dra ut på premiärturen på landsvägscykeln för denna säsong. Det blev en kort runda med några intensiva backintervaller. Benen kändes starka, flåset satt på sin plats och solen sken. Livskvalité!

Tisdag – VILA!

Onsdag – Landsvägscykling, 5 mil

Första turen ute på vägarna med Team Sky Blue. Vi blev tre tappra tjejer som cyklade mot solnedgången tillsammans. Vi cyklade ihop 5 mil i ett lugnt tempo (26 km/h i snitt), jag kände mig riktigt stark i kroppen och fick ligga längst fram och dra långa sträckor. Skönt att få känna sig stark efter förra säsongen som bestod av mycket knäproblem och sjukdom som en följd av för mycket stress, för lite sömn och dålig kosthållning.

Torsdag – VILA!

Fredag – Landsvägscykling, backträning

Backträning i form av intervaller tillsammans med Susanne och grabbarna från Upsala CK. Ett riktigt härligt gäng som drog upp ett bra tempo som i sin tur fick både puls och flås att jobba ordentligt. Härlig känsla! Inga känningar i mitt dåliga knä utan jag kunde trycka på ordentligt utan några som helst problem. Solen sken, vi peppade varandra, skrattade, svettades och bara njöt av det bästa som finns… Cykling! En bättre kväll, helt klart. Jag väljer att citera Urban som styrde upp träningspasset: ”De bästa rundorna är de som blir av”. Så sant, så sant.

Lördag – Landsvägscykling, 5 mil

Andra turen ute på vägarna med Team Sky Blue. Denna gång blev vi fyra tappra tjejer. Gråmulet väder med lite regnstänk men trots detta glada miner. Ett lugnt tempo och en ordentlig genomgång av hur man cyklar i klunga, hur viktigt det är med tecken och att kommunicera i gruppen. Vi gick igenom dagsform och förväntningar på rundan. Jag kände mig förvånansvärt stark efter fredagens tuffa backintervaller. Kroppen svarar bra till träningen nu och det känns så fantastiskt skönt. Tack kroppen för att du är med mig på min resa, jag har inte alltid varit så snäll mot dig. Vi avslutade passet med fri fart och då kunde jag trycka på ordentligt, så gött! Efter passet blev det cykelfika i form av kaffe och belgisk våffla med sylt och grädde. Snacka om livskvalité.

Söndag – ?

Planen var en runda på cykeln, cirka 7 mil. Men det blir inte alltid som planerat, nu regnar det och dagens pass är i vänteläge. Om vädret inte tänker om så blir det spinning och core på Friskis&Svettis lite senare idag. Time will tell…

Nu lite bilder från veckans träningar!

image2 image1image3

Presentation – Sofia, tjejen som gillar att cykla

”Du kanske inte vet vad som händer om du försöker,

men om du inte försöker händer ingenting”

För ungefär ett år sedan så bestämde jag mig för att starta en hemsida vid namn ”Cykla med Sofia”. Då förstod jag inte hur mycket jobb det krävs för att komma igång och få det som man vill ha det, nu förstår jag det. Stort TACK till Helena Enqvist som har jobbat med designen och Lowa Wallman som har utformat den snygga ”Cykla med Sofia”-loggan som ni ser som header på sidan, utan er så hade sidan antagligen aldrig kommit igång på riktigt. Nu är sidan så gott som klar och cykelsäsongen 2016 är igång på riktigt… Så vad gör vi? Nu kör vi! Eller ja, vi cyklar.

Jag vill börja med presentera mig själv ordentligt så ni vet vem jag är och vad det är för sida ni har ramlat in på. Sofia heter jag. Jag är 26 år, född och uppväxt i södra Norrland men bor numera längre söderut i detta avlånga och ack så vackra mellanmjölksland. Precis som ni kan läsa under fliken ”Om Sofia, cykeln och hemsidan” så är jag i grund och botten en alpinist- och  fotbollstjej. Jag valde att satsa på fotbollen men slet av korsbandet och pajade menisken, efter tre knäoperationer så fick jag tänka om. År 2013 bestämde jag mig för att genomföra en Svensk Klassiker och fastnade för landsvägscyklingen. Farten, friheten, gemenskapen och dessutom den bästa träningsformen för mitt skadade knä. År 2014 genomförde jag Vätternrunda nummer två och lurade med mig både pappa och syrrans man runt sjön. År 2015 cyklade jag med Team Rynkeby Täby för att samla in pengar till Barncancerfonden, en fantastisk resa med många toppar och dalar, jag kommer skriva mer om det framöver under fliken ”Mina äventyr”. I år cyklar jag med Team Sky Blue, Susanne Ljungskogs lag, och målet för mig detta år blir sub11 med laget på Vätternrundan. Cykling är en hel vetenskap men jag blir sakta men säkert en bättre (och nördigare) cyklist med åren… Men oj vad mycket jag har kvar att lära! Ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man vet.

Hemsidan Cykla med Sofia kommer att vara en sida där jag skriver om främst cykling men också om fysisk träning i allmänhet, mental träning, om livets toppar och dalar, om stort och smått. Jag kommer att dela med mig av tankar, känslor, idéer, drömmar, erfarenheter och mål som förhoppningsvis kan inspirera och motivera er som finner mina skrivna ord värda att läsa. Under fliken ”Bli inspirerad” så kommer ni med tiden att hitta intervjuer med personer som jag inspireras av, det kan vara allt från den motionerande cyklisten till den egna företagaren, människor som har valt att gå sin egen väg i livet och som på olika sätt får andra människor att vilja ge lite mer.

Under fliken ”Bloggen” så hittar ni alla mina texter som jag (Helena?) kommer att koppla ihop med fliken ”Hem”, eller så försvinner fliken ”Bloggen”, vi får se hur jag gör. Oavsett vart bloggen hamnar så blir bloggen sidans hjärta, där kommer jag att dela med mig av allt och ingenting. Hoppas att ni vill bolla tankar och idéer med mig, gå lös totalt i kommentarsfältet, det viktiga är att hålla en god ton men det är jag övertygad om att ni klarar galant.

Tack för att DU tittade in hos mig i min lilla cykelvärld, hoppas att du tittar in igen… För nu går startskottet på riktigt! Vill ni följa mig på instagram så hittar ni mig under namnet ”CyklamedSofia”, länk till instagram hittar ni längst upp till höger.

Cykla med Sofia är i rullning, rullar du med mig?

image1ada