Nyårskrönika 2016 – Del 1

Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har inte riktigt funnit ro för att sätta mig ned och skriva. Jag har inte hittat rätt ord, stämning eller känsla. Det har varit lite för mycket av livet helt enkelt. Veckorna har försvunnit lite för fort, på gott och ont. I november så jobbade jag min sista dag hos Polisen i Uppsala. Jag tog avsked av både stad och kollegor, sedan packade och städade jag ur lägenheten. Men jag gjorde det inte med ett tungt hjärta, snarare tvärtom. Jag kände mig lättad, jag nästan lyfte lite från marken när jag låste lägenhetsdörren för sista gången och kastade in nycklarna i brevinkastet till hyresvärden. Det har varit tre fina, tuffa och framför allt lärorika år i Uppsala men det var aldrig hemma. Det var mitt hem men det kändes aldrig som hemma. Jag hittade aldrig riktigt min plats. Men det var i Uppsala som jag träffade min fästman. Det var i Uppsala som jag på riktigt hittade mig själv. Det var i Uppsala som jag gjorde rätt, fel och allt där emellan. Det har varit ett år fyllt av kärlek, jobb, cykling, resor och så mycket mer. Från mig till er, min nyårskrönika för år 2016.

Det är svårt att minnas januari, det är ju ett helt år sedan, men jag minns de snötäckta skidbackarna i Vemdalen. Jag och min nyfunna kärlek hade bara träffats i några månader men jag bestämde mig för att bjuda med honom till fjällen, det kändes rätt. Första gången för kärleken i den alpina världen och första gången som han fick träffa mina föräldrar. En stor resa på flera sätt. Allt gick bra, till och med över förväntan, bortsett från att jag blev matförgiftad och sängliggandes en hel dag i stugan. Min kärlek, som också är skånepåg, slängdes sig modigt, och lite dumdristigt, ut i backarna. ”Det viktiga är att man vet hur man ska ramla på rätt sätt” för att citera en lite småkaxig skåning. Han ville imponera och hade sitt liv som insats, eller ja, i alla fall sina ben som tack och lov förblev obrutna. Tänk att jag fick lära min kärlek att åka alpint. Jag är en mycket stolt skidlärare, han är en naturbegåvning min påg från Skåne. Det är vad jag minns av januari. I övrigt så är januari en dimma fylld av jobb, dålig sömn och långdistansförhållande.

Februari blev också en halvdimmig månad fylld med dålig sömn. Den dåliga sömnen omvandlades till dålig energi och mycket av den energin gick ut över min kärlek. Jag var inte lätt att hantera i början av året, det vet jag. Jag pratade mycket om att jag ville flytta hem till Norrland, jag var klar med Uppsala. Det var tufft för honom att höra, min hemstad i norr ligger 100 mil från hans hemstad i söder. Men vi tog oss igenom februari med några extra mysiga inslag. Jag och Lina gick på Melissa Horns konsert i Stockholm, det gav gåshud och ett minne för livet. Några veckor senare gick jag och kärleken på världscupstävlingen i parallellslalom i Hammarbybacken i Stockholm och det var verkligen något utöver det vanliga. Vilken magisk och fartfylld tillställning! Så med facit i hand så var februari ingen dålig månad.

Mars, en till månad som jag inte minns så starkt som jag önskar att jag gjorde. Tänk vad fort man glömmer. Jag minns den dåliga sömnen återigen, den sög sig fast som en oönskad igel i min säng som under den här perioden kändes alldeles för liten. Jag fick inte plats med mig själv, kärleken och alla mina dåliga tankar. Jag hade kört fast i en ond spiral när det kom till min tankeverksamhet.  Jag ville så mycket med livet men jag visste inte riktigt vart jag var på väg, det kändes i perioder som att jag inte var på väg någonstans. Tålamodet fanns inte riktigt där, det jag behövde men saknade. Bra saker tar tid och den här gången var inget undantag. Det som höll mitt humör uppe var mina helgvisiter i Sundsvall, att våren och därmed landsvägscyklingen närmade sig och självklart att jag hade min kärlek. Han förstod nog inte hyr mycket han betydde för mig under den här perioden, tack och lov så förstår han det idag.

April, det började lukta vår i luften. Ljusare dagar, solsken, bättre sömn, organiserad tankeverksamhet och cykel. Jag kände att jag var på väg någonstans igen, i dubbel bemärkelse. Jag kände att livet var på väg i rätt riktning men jag var också på väg någon annanstans, jag var på väg till Mallis och mitt första riktiga cykelträningsläger. Jag, pappa och ett gäng från Alnö Race Team packade våra väskor och drog till varmare breddgrader för en rejäl utmaning i bergen. Det blev 60 mils cykling och x antal höjdmeter under 6 dagar på Mallis. Vi besteg den snirkliga, fruktansvärda men ack så vackra Sa Calobra. Benen kändes som två kylskåp sista serpentinen och jag var så nära att hoppa av cykeln men mitt mentala lyckades besegra det fysiska och med några energigels i benen så lyckades jag cykla hela vägen upp till toppen utan stopp. Den känslan går inte att sätta ord på.

Cyklingen tog ordentlig fart i maj, kanske lite för hög fart. Jag prioriterade bort kärleken och var ibland lite för egoistisk, men jag har lärt mig av misstagen. Det blev en del bråk i maj men också en hel del cykling. Träningsläger med Team Sky Blue på Wenngarn i Sigtuna. Cykling, föreläsningar, god mat, nya bekantskaper och en tipsrunda på kvällen. Vilket läger och vilka tjejer! Maj bjöd också på Skandisloppet och en rejäl förkylning. Jag hade tänkt cykla 167 kilometer men fick nöja mig med ”bara” 87. Egentligen så borde jag inte ha deltagit överhuvudtaget med tanke på min snoriga och rinniga näsa men huvudet ville cykla och då fick benen ställa upp på det. Skandisloppet bjöd på rejäl motvind och en förvånansvärt pigg och fräsch kropp. Jag valde att dra ifrån min egen grupp med cirka 1,5 mil kvar. Jag hade lagrat mycket energi under loppet och ville bränna ut mina krafter innan målgång. Sagt och gjort. Inte smart, inte alls, men väldigt skönt där och då.

Juni, sommar och Vätternrundan. Alla goda ting är tre! Jag och brudarna från Team Sky Blue hade bestämt oss för att cykla sub11. Jag kände mig väl förberedd med cirka 150 mil i benen och en god känsla i kroppen. Under alla träningar med laget så hade jag varit den som kunde trycka till lite extra och fick många gånger vänta in tjejerna. Alla träningar hade gått som planerat förutom den sista träningen med laget innan Vättern. Vi var ett gäng ur laget som cyklade ihop i Stockholm för att känna på ”Vättern-formen”. Tyvärr så hamnade vi på villovägar i form av grus, grus och åter grus. Det resulterade i tre punkteringar och en mindre bra stämning. Jag åkte hem till Uppsala med en dålig känsla i kroppen men den försvann genast när jag anlände till Motala och ”dan före dan”… Vätternrundan blev ingen dans på rosor utan snarare en blöt upplevelse på hal asfalt. Jag drog i backen efter fem mil och slog mig ganska bra både i huvud, arm och ben. Styret till cykeln var krokigt och mina tillhörigheter flög ut över hela vägen. Jag var dock snabbt upp på cykeln igen, jag rafsade ihop mina tillhörigheter och fick hjälp med att ”knäcka tillbaka” styret vid nästa depå. Resterande del av rundan var inte helt smärtfri men så gott som, jag kände mig både stark och uthållig. Jag kunde ligga längst fram och dra i långa perioder och jag försökte dela med mig av min energi till alla i laget. Efter 10 timmar och 23 minuter så rullade vi i mål och krossade därmed sub11-målet.

Som pricken över i:et så bjöd juni på semester hemma i Norrland med kärleken. Vi paddlade kanot, badade, solade på klippor och bara njöt av varandra.

Det var första halvan av år 2016, den andra kommer längre fram under veckan. Jag tror inte att ni orkar läsa om hela mitt år i en stöt, ni som har orkat läsa om mitt halvår i en stöt… en STOR eloge till er!