Mallis – Ett magiskt avslut

Hemma på svensk mark igen, har snart varit hemma i en vecka. Tiden bara susar förbi och Vänern Runt närmar sig med stormsteg. Hur blev sista dagarna på Mallis då? Jo…

Efter att ha cyklat 46 mil under fyra dagar så sa kroppen ifrån. Det var varmt, benen var tunga, det mentala var inte med i matchen, skavsåren i röven sved, jag var helt enkelt helt slut. Dag fem bjöd vädret upp till storm och det kom väldigt lägligt. Det blev en vilodag med god mat, kaffe och lite shopping på Huerzeler. Jag insåg att jag ätit och druckit för lite tidigare dagar, framför allt ätit för lite. Inte konstigt att kroppen säger ifrån när man äter en liten baguette till lunch. Men jag tycker att det är svårt att äta mycket under ett cykelpass. Kroppen är igång och musklerna jobbar för fullt, då kan jag inte trycka en stor tallrik med pasta, det går bara inte. Men jag måste försöka äta mer, så är det bara. Jag vill inte vägga igen, inte så brutalt. Men vägga gör alla ibland, så det får man nog leva med.

Men nog om väggen. Dag sex, sista cykeldagen, så åkte jag och pappa ut på en härlig far-och-dotter-tur. Pappa hade hostat under natten och ville inte upp i bergen och cykla så vi valde platten… men notera att vi är på Mallis och där finns det alltid lite backar och höjdmeter att håva in, oavsett vart du cyklar. Vilodagen hade gjort susen för min del och jag kände mig stark igen, mycket starkare än tidigare dagar. Kroppen började vänja sig vid långpassen och värmen. Benen ville trampa och det mentala bjöd på positiva tankar. Helt fantastiskt! Hårt arbete lönar sig, ingenting kommer gratis… i alla fall inte starka cykelben.

Hur cyklade vi resans sista tur?

Vi cyklade ut ur Palma mot Cala Pi och stannade vid Cap Blanc och njöt av en helt magisk utsikt över havet. Vi cyklade vidare och tog en kaffe i Sant Jordi. Vi lunchade i den mysiga lilla turistorten Cala D’or efter 7,5 mil och tog fika nummer två i Petra på det kända ”cykelfikatorget” efter 10, 5 mil. Sedan cyklade vi drygt 4 mil in till Palma. Kroppen svarade hela vägen fram. 15 mil in på cykelkontot. Cykeln skulle lämnas tillbaka klockan 18:00, jag rullade in i hyrbutiken klockan 17:59, magisk tajming. Kan verkligen rekommendera att hyra cykel på Pro Cycling Mallorca som ägs av svenske Fredric. Mycket bra cykel och mycket bra service! Jag har inte cyklat med elväxlar och skivbromsar tidigare… jag blev lite kär. Tack cykeln för en fin vecka.

Avslutar med att bjuda på två filmer från resan. Ett klipp från lite serpentiner i Militärbacken och ett klipp från Palma City då Alnö Race Team försöker att orientera sig… inte alltid det lättaste.


Cykel, svett och tårar

Trodde ni att cykla på Mallis bara är guld, gröna skogar och vackra vyer? Då trodde ni fel. Låt mig berätta om dagens tur…

Efter tre dagars cykling med totalt 32 mil i benen så var kroppen lite mör, med all rätt. Vi cyklade 6 mil i medvind fram till lunchstoppet. Livet lekte. Jag kände mig stark. Underbara känsla. Jag tröck en pizza och njöt av livet. Sedan var vi fem personer som bestämde oss för att ta en omväg hem. Vi ville upp till klostret Sant Salvador, en fin klättring som skulle bjuda på vyer som hette duga.

Sagt och gjort. Jag, en stark kvinnlig triathlet och tre starka cykelgubbar trampade upp för Sant Salvador. Jag hamnade sist. Hatar känslan. Man vill ju vara starkast. Jag gillade läget. Fick stanna halvvägs upp för att äta en gel och dränka huvudet i vatten. Varmt och jäkligt. Ja, jäkligt. Jag gillar inte att cykla i värme. Jag bara bränner mig och blir trött. Helt värdelöst. Det är väl finnen i mig som talar. Well, jag tog mig upp. Njöt av utsikten. Fotade. Drack en fanta. Susade nedför (jag älskar nedförsbackar!). Kom inte sist. Allt är en tävling, eller?

Mätaren stod på 9 mil, 5 kvar till Palma. Benen kändes möra. Jag gick på rött. Hängde med klungan i 1,5 mil. Såg rött. Vi stannade. Jag hängde mot en mur. En cykelkompis kom fram, la en hand på min axel och jag bröt ihop. Grät som ett litet barn. Så skönt men också lite jobbigt. Ville bara hem och lägga mig i sängen. Ville inte cykla. Ville kasta cykeln i diket. Det gjorde jag dock inte. Jag drog ned på tempot med pappa i spetsen. Älskade pappa, världens bästa cykelkompis. Så stark och snäll.

Vi cyklade vidare. Lite backar. Motvind. Tog en glass på en mack. Livet återvände. Vi cyklade lite till. Motvinden avtog och det gick lätt utför hela vägen tillbaka. Jag blundade till och med i en utförslöpa och tackade livet för stunden. Sen tutade en bil och stunden var över.

14 mil senare. Nu sitter jag här med skavsår i röven, brända armar och en mör kropp. Dricker cava i miniformat, äter pringles och Milka choklad. Cykla är ju ganska kul ändå. Mycket kul. Men inte alltid kul.

Halvtid på Mallis

Ja tänk vad tiden går fort när man har roligt. Halva tiden har redan gått. Nu är jag alltså här igen, tredje våren i rad. Första året bodde vi i Port Pollenca, sedan i Alcudia och nu i Palma. Var stad har sin charm men jag kände mig mer hemma på ”Alcudiasidan”. Där har man närhet till Cap Formentor, Sa Calobra osv. Men variation är bra.

Hur har dagarna varit då? 

Dag ett blev en fin platt runda till Cala Pi, lunchstopp i Sant Jordi och sedan tillbaka. Bra och behaglig start på cykelveckan.

Dag två blev allt annat än behaglig. Blåsigt och bergigt. Tre klättringar, bland annat Militärbacken. Drygt 1000 höjdmeter. Det var kallt i bergen och jag var genomfrusen efter lunchen. Cyklade sista milen i mitt eget tempo med pappa i spetsen. Avslutade kvällen med andra halvan av familjen som är här på weekend. Magiskt. Däckade på hotellet vid 19 med en burk pringles. Magiskt? Ja!

Dag tre. Slitna ben. Trött hjärna. Släppte gruppen efter en mil. Kände att jag behövde cykla själv i mitt eget tempo med mina egna tankar. Det är nyttigt. Hamnade i Petra och där cyklade jag in i mina cykelvänner från Borås som jag cyklat Vättern med. Hur grymt?! Vi tog sällskap till Palma via Randa och hittade resans grymmaste utförslöpa. Det gick undan! Ni vet när man flyger fram och man bara måste skrika rakt ut. Man känner sig SÅ levande. Solade lite vid poolen, som för övrigt var iskall. Tog mig sedan in till Palma och åt en fantastisk god Tagliatelle Carbonara, Mallorcas största glass och drack cava med mamma och syrran. Vilken dag!! Älskar livet och känner mig så tacksam över att min kropp orkar med detta.

Nu är det sängen som gäller. Tre dagar kvar… och vem vet vad de kan bjuda på?