Tankar inför Polis-SM

Jag har bestämt mig för att delta i Polis-SM och det handlar om cykling, linjelopp, 30 kilometer. En timme av mitt liv, typ. Men den timmen är viktig och jag är nervös. Igår fick jag startlistan. Vi är fyra damer i min åldersgrupp. Fyra. Det innebär att en av oss inte ryms på pallen, den är för liten.

Jag har ingen aning om vilka jag ska tävla mot. Det kanske är gamla tävlingscyklister, elit, tre brutalt starka och snabba polisbrudar. Tanken skrämmer mig lite. Tänk om jag blir avhängd direkt. Jag kanske inte har en chans. Jag får se mig besegrad och blir den sorgsna tjejen som inte får ta ett kliv upp på pallen. Det låter kanske inte så allvarligt, men för mig är det allvarligt. Det hade tagit hårt.

Jag är tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Att komma sist vore tufft, det spelar ingen roll vad det är för motstånd. Jag vill INTE komma sist. Mitt mål blir alltså att inte komma sist, jag vill vara sämst trea. Det känns rimligt, men vad vet jag, det kanske är helt orimligt. Jag är ingen cyklist i grunden, jag var en fotbollstjej som gillade att åka alpint på vintrarna. Sen rök korsband och menisk och då blev jag cykeltjej. Sen blev jag Polis och nu ska jag delta i SM. Holy shit. Hur gick det till? You tell me.

Jag har nästan inte cyklat på en månad. Det är sant. Jag körde Sundsvalls Classics och ett kort pass dagen efter. Sen tränade jag inför testerna för GMU, jag gjorde testerna, fick semester, drog till Skåne, fjällvandrade i Norge och nu ligger jag hemma och hostar. Planen var att ladda med cyklingen hela denna vecka men det sket sig. Så ja, jag är nervös. Med all rätt, right?

Men nu måste jag alltså bestämma mig. för min egen skull och för alla andras skull, men mest för min egen. Jag måste bestämma mig för att det INTE är ett nederlag att komma sist. Det är förbannat modigt av mig att ens ställa upp. Jag har ingen aning om vad som väntar. Jag känner ingen där. Jag har tagit ut semester för detta äventyr. Jag vågar… och jag kanske vinner? Jag måste bestämma mig för att bara ett deltagande är en vinst. Det handlar inte om att komma först i mål, det handlar om att vara där, att delta, cykla, njuta och ta vara på chansen. Carpe Diem och allt sånt där klyschigt, härligt, löjligt, jobbigt… ja ni vet. Allt det där. Jag måste bestämma mig. Detta är ett äventyr INTE en tävling. Detta är en rolig grej INTE blodigt allvar.

Det är inte lätt att bestämma sig men jag försöker och jag ska försöka träna mitt mentala och den där onda svarta lilla fläcken uppe i mitt huvud som säger att en fjärdeplats vore ett stort nederlag. Goda tankar, positiva tankar. Inget annat. Keep it coming.

Jag hoppas på en kryare kropp imorgon, då ska jag ta ett lättare pass på cykeln, om inte så blir det på fredag. Lägerdag med cykellaget på lördag, vila söndag och uppladdning med cykling på måndag. Känna på benen, känna på formen. Jag försöker tänka på resan till Mallis. Den var i april och då hade jag inte cyklat något innan, men jag cyklade starkt och bra. Jag var i toppform på Mallis utan uppladdning. Jag kan göra det igen. Jag kan och jag vill.

Om en vecka kan jag skriva en race report om Polis-SM på cykel. Är det okej att tycka att man är cool? Lite cool är jag.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n