Gå DIN egen väg…

… gör vad DU vill och ge aldrig, ALDRIG upp.

 

Så tänker jag. Förhoppningsvis du också. Det är dock inte alltid lätt att tänka så. Det är lätt att lyssna på vad alla andra tycker och tänker. Att dras med i grupptrycket. Att inte våga gå sin egen väg. Att inte tro på sig själv. Att höra den där dumma rösten i huvudet som säger att man inte kan, att man inte duger, att man måste bättra sig. Känner du igen den rösten? Den rösten finns i mitt huvud, men den tar mycket mindre plats idag än vad den gjorde förut. Jag märker skillnad bara under detta halvår.

Jag fick en riktig ”aha-upplevelse” när jag var på min spinningledarutbildning med Friskis & Svettis för drygt en vecka sedan. Då gjorde jag något jag älskar (spinning!) och något jag drömt om länge (att bli spinninginstruktör!) och jag var utanför min Comfort zone många gånger. Jag stod upp och talade inför folk, jag lyckades till och med skoja till det lite och få mina kurskamrater att skratta. Jag agerade spinningledare inför alla mina kurskamrater. Jag hade headset, coachade, guidade, försökte le mitt i all anspänning och blev samtidigt filmad av en av kursutbildarna.

Det var pirrigt på många sätt men det slog mig gång på gång att jag peppar mig själv inför saker jag tycker är pirriga på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag tror på mig själv. Jag tycker att jag är bra. Jag duger. Rösten i mitt huvud är snällare idag. Den är inte alltid snäll, men för det mesta.

Nu tror jag att jag kan och då kan jag och andra tror att jag kan. Man måste tro på sig själv om andra ska göra det. Tidigare så har rösten i mitt huvud tagit över min tro och kastat den åt fanders. Rösten har varit elak och sagt att jag inte kan. Anspänningen har då tagit över och folk runtomkring mig har inte trott på mig. De kan ju inte tro på någon som inte tror på sig själv.

De senaste åren så har jag trott mer på mig själv men jag gör fortfarande stora framsteg med mig själv. I april detta år så var jag på ”Ettan” med Friskis & Svettis, en grundutbildning i Stockholm för instruktörer och funktionärer. Då var jag inte lika bekväm med att tala in för folk. Jag tvivlade, rösten i mitt huvud tog över och jag sa inte alltid saker som jag ville säga. Jag höll tillbaka. Vågade inte riktigt ta steget ut och säga ”hej, här är jag, ni får tycka vad ni vill om mig men såhär tycker jag…”.

Det är häftigt hur mycket man kan utvecklas på ett halvår och hur man kan få kontroll över sina tankar på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag tänker idag, jag försöker att välja mina tankar, jag har kontrollen över mina tankar. Tankarna har INTE kontrollen över mig.

Det ligger mycket jobb bakom detta, att förändra sina tankegångar och hur man ser på sig själv. Bra saker tar tid och än är jag inte i mål. Man kommer nog aldrig i mål med sig själv. Jag är ett ständigt jobb. Men det viktiga är att jag älskar mig själv.

Tanken var inte alls att skriva om ovanstående, det kom lite av bara farten. Det brukar bli bäst så, om man skriver utan att tänka för mycket. Att skriva från hjärtat.

Det jag tänkte skriva om var spinningledarutbildning i Uppsala med F&S, träningsglädjen jag upplever tillsammans med Team Ljungskog, lugnet jag finner i yogan tillsammans med bästa instruktören Hanna som ni hittar på Yoga by Hanna. Hon är ledare tillsammans med mig i Team Ljungskog och instruerar i både spinning och yoga. En sann inspiration och vän som jag ser upp till på flera olika sätt.

Hoppas att ni finner inspiration i mina texter, kanske lite igenkänningsfaktor också? Lämna gärna en kommentar, jag gillar när ni kommenterar.

Kram på er!

Ovanstående bilder är från spinningledarutbildningen med F&S på Ultuna i Uppsala med världens bästa spinninggäng. Jag lärde mig massor om spinning och mig själv. Vi skrattade så vi grät och åt mat och fikade tills vi fick ont i magen. Magiskt.

Nedanstående bilder är på underbara Team Ljungskog i Sundsvall och några bilder från Hannas yinyoga i Östanskär.  Kombinationen av cykling, styrketräning och yoga gör mig hel och stark i kropp och knopp.

 

 

Tankar inför Polis-SM

Jag har bestämt mig för att delta i Polis-SM och det handlar om cykling, linjelopp, 30 kilometer. En timme av mitt liv, typ. Men den timmen är viktig och jag är nervös. Igår fick jag startlistan. Vi är fyra damer i min åldersgrupp. Fyra. Det innebär att en av oss inte ryms på pallen, den är för liten.

Jag har ingen aning om vilka jag ska tävla mot. Det kanske är gamla tävlingscyklister, elit, tre brutalt starka och snabba polisbrudar. Tanken skrämmer mig lite. Tänk om jag blir avhängd direkt. Jag kanske inte har en chans. Jag får se mig besegrad och blir den sorgsna tjejen som inte får ta ett kliv upp på pallen. Det låter kanske inte så allvarligt, men för mig är det allvarligt. Det hade tagit hårt.

Jag är tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Att komma sist vore tufft, det spelar ingen roll vad det är för motstånd. Jag vill INTE komma sist. Mitt mål blir alltså att inte komma sist, jag vill vara sämst trea. Det känns rimligt, men vad vet jag, det kanske är helt orimligt. Jag är ingen cyklist i grunden, jag var en fotbollstjej som gillade att åka alpint på vintrarna. Sen rök korsband och menisk och då blev jag cykeltjej. Sen blev jag Polis och nu ska jag delta i SM. Holy shit. Hur gick det till? You tell me.

Jag har nästan inte cyklat på en månad. Det är sant. Jag körde Sundsvalls Classics och ett kort pass dagen efter. Sen tränade jag inför testerna för GMU, jag gjorde testerna, fick semester, drog till Skåne, fjällvandrade i Norge och nu ligger jag hemma och hostar. Planen var att ladda med cyklingen hela denna vecka men det sket sig. Så ja, jag är nervös. Med all rätt, right?

Men nu måste jag alltså bestämma mig. för min egen skull och för alla andras skull, men mest för min egen. Jag måste bestämma mig för att det INTE är ett nederlag att komma sist. Det är förbannat modigt av mig att ens ställa upp. Jag har ingen aning om vad som väntar. Jag känner ingen där. Jag har tagit ut semester för detta äventyr. Jag vågar… och jag kanske vinner? Jag måste bestämma mig för att bara ett deltagande är en vinst. Det handlar inte om att komma först i mål, det handlar om att vara där, att delta, cykla, njuta och ta vara på chansen. Carpe Diem och allt sånt där klyschigt, härligt, löjligt, jobbigt… ja ni vet. Allt det där. Jag måste bestämma mig. Detta är ett äventyr INTE en tävling. Detta är en rolig grej INTE blodigt allvar.

Det är inte lätt att bestämma sig men jag försöker och jag ska försöka träna mitt mentala och den där onda svarta lilla fläcken uppe i mitt huvud som säger att en fjärdeplats vore ett stort nederlag. Goda tankar, positiva tankar. Inget annat. Keep it coming.

Jag hoppas på en kryare kropp imorgon, då ska jag ta ett lättare pass på cykeln, om inte så blir det på fredag. Lägerdag med cykellaget på lördag, vila söndag och uppladdning med cykling på måndag. Känna på benen, känna på formen. Jag försöker tänka på resan till Mallis. Den var i april och då hade jag inte cyklat något innan, men jag cyklade starkt och bra. Jag var i toppform på Mallis utan uppladdning. Jag kan göra det igen. Jag kan och jag vill.

Om en vecka kan jag skriva en race report om Polis-SM på cykel. Är det okej att tycka att man är cool? Lite cool är jag.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n