Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

13695845_10154153129630310_1061726876_n 13695213_10154153129810310_447568548_n 13694980_10154153129695310_190865620_n 13735236_10154153129575310_1549089563_n 13734701_10154153129475310_490395028_n 13713357_10154153129530310_1677470050_n 13706230_10154153129910310_1613263351_n 13734823_10154153129725310_1492804632_n

Smérundan 104 km – Race Report

”Life is like riding a bicycle,

To keep your balance you must keep moving”

Här kommer en kort race report från Smérundan i Eskilstuna den 28 maj…

Allting löste sig i sista stund. Jag som varken har bil eller cykelresväska trodde först inte att jag skulle kunna delta i Smérundan. Jag tittade på cykelresväskor på nätet som jag skulle kunna köpa, packa ner cykeln i och ta med på tåget men den enda väskan som var i min prisklass var slutsåld. Det är dyrt med cykelresväskor, väldigt dyrt. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig till Eskilstuna med min cykel, jag ville så gärna cykla Smérundan. Jag postade ett litet rop på hjälp på Facebook och då kom lösningen på problemet i form av min cykelhandlare Mantra Sport. Jag fick låna en stor cykelresväska och kunde packa ner pärlan och ta med henne på tåget. Ja, det är en hon. Det var en ganska märklig känsla att gå runt med sin cykel hängandes på axeln, helt otroligt egentligen. Tack till Mantra Sport, ni är grymma. Men nog om väskor, nu till loppet…

Jag sov skit under natten. Det var fest utanför sovrummet, ett gäng brudar skrek och kacklade som bara brudar kan. Jag bet mig själv i tungan, vred och vända på mig x antal gånger och fick efter många om och men några timmars sömn. Frukost, klövervaselin mellan benen och på med TSB-kläderna… Nu började det där härliga pirret infinna sig, ni vet det där pirret som alltid infinner sig inför ett lopp. Jag vet, det är bara ett motionslopp men i mitt huvud så är det tävling när nummerlappen åker på. Det bara är så. Jag är tävlingsmänniska och kan inte tänka på något annat sätt.

Min fina pojkvän följde med mig bort till starten och gav mig den där extra lilla energin som jag behövde inför starten. Vi var ett gäng på cirka 45 cyklister som stod på startlinjen. Jag kände ingen av deltagarna, jag visste inte hur bansträckningen såg ut, jag kände mig helt klart rätt så vilsen. Men det är något härligt med att inte veta vad man ger sig in i och att kasta sig ut i det okända. Det handlar om att utmana sig själv. Det enda jag kunde tänka var ”hoppas att jag hittar några att köra med, ett gäng som håller mitt tempo”.

Starten gick och jag hamnade helt själv mellan två stora klungor. ”Fan” svor jag tyst för mig själv. Det var precis det jag hade fruktat mest på startlinjen, att få cykla själv i drygt 10 mil. Klungan framför mig brakade på i ett ruskigt tempo, där hade jag inte en chans att haka på. Klungan bakom mig körde lite för lugnt så jag valde att köra själv men efter några kilometer så insåg jag att det var ohållbart. Jag valde att invänta klungan bakom mig. Jag frågade snällt om jag fick köra med dom och fick svaret att jag gärna fick ligga längst bak i klungan och agera grindvakt men jag fick inte cykla med i klungan. Det kändes lite surt, såklart, jag ville också ligga längst fram och dra… Men jag accepterade och respekterade deras svar. De tränade inför Vättern och ville såklart inte ha några oäktingar med i klungan.

Jag och tre karlar, som också var oäktingar, låg bakom den stora klungan och gled med… Eller ”fulåkte” som jag brukar kalla det. Tempot var till en början helt okej men efter en stund så började mina ben bli rastlösa. Eter cirka 3 mil och det första depåstoppet så valde jag och de andra tre oäktingarna att bilda en egen klunga och drog på i ett högre tempo. ”Vi får se om vi kommer ikapp er” sa en man i klungan som vi lämnade. Jag flinade och tänkte ”Inte en chans”. Det han sa fick hornen i min panna att växa ut ytterligare en bit. Tävlingshornen, ni vet.

Kilometrarna rullade på i det vackra landskapet och jag kände mig fräsch i kroppen. Benen svarade bra och jag lyckades både hänga på och dra karlarna. Med cirka 3 mil kvar så gick en av karlarna in i den kända väggen och han sa med andan i halsen (och antagligen brännande ben) att vi kunde köra vidare utan honom. Sagt och gjort. Tre tappra kvar i en motvind som bet i riktigt hårt mot slutet. Jag och den äldsta herren (jag tror att han hette Tommy?) försökte haka på Håkan (jag tror att det var ditt namn?) men han var pumpade på som en maskin så vi valde att släppa. Två tappra kvar. Jag och Tommy, en man i 70-årsåldern som har kört 16 Vätternrundor. En gammal man med en imponerande fysik, ett rejält pannben och en mycket trevlig och ödmjuk framtoning. Vi pratade om livet och gnetade på i motvinden. Livet är fint stunder som dessa, det är svårt att sätta ord på alla känslor som infinner sig i kroppen. Man känner sig så levande, så fri och så stark… Men samtidigt så svag. Benen värker och rumpan ömmar. Med en mil kvar till mål så försvann dock all smärta, då fanns det bara utrymme för njutning.

Jag och Tommy passerade mållinjen tillsammans, sida vid sida. Jag vill skriva hand i hand men riktigt så var det inte. Men det var en fin känsla, på många olika sätt. Jag tror dessutom att jag rullade in som näst bästa tjej vilket bidrog till en ännu finare känsla. Jag vet, det är ingen tävling på pappret, men för mig så var det viktigt med placeringen. Lite tävling är det alltid, trots att vi kallar det för motionslopp. En nummerlapp skriker tävling och då skriker mitt huvud också tävling. Punkt slut.

Eller riktigt slut är det inte än. Jag vill avsluta med att tacka Team Sméstan för ett mycket fint arrangemang. En vacker runda med bra backar och fina vägar, många funktionärer med tanke på få deltagare och dessutom gofika efter målgång. TACK ska ni ha, mycket bra styrt!

Här kommer två bilder från rundan…

Den övre är på mig och Tommy, mannen som cyklade med mig hela vägen in i mål.

Den nedre är på mig, Tommy och Håkan som pumpade på som en maskin mot slutet och drog ifrån sista milen.

Till Tommy och Håkan: Tack för fint cykelsällskap och…

Jag ber om ursäkt om Tommy och Håkan inte är era namn! Haha

20160528_110657 IMG_0332

… och nej, klungan som vi lämnade körde inte ikapp oss. Viktigt! 😉

Skandisloppet LVG 2016 – Race Report

”Lyssna till ditt hjärta”

Efter en magisk vecka på Mallorca där jag lyckades samla på mig 65 mil och x antal höjdmeter så kom jag tillbaka till Sverige, jobb och rutiner. Borta bra men hemma bäst. Kroppen svarade fruktansvärt (och förvånansvärt) bra på den tuffa träningen på Mallis men kroppen fick nog en liten chock för efter några dagar på hemmaplan bröt en riktig dunderförkylning ut. Med bara några dagar kvar till Skandisloppet och 167 kilometer på landsvägscykeln så började jag känna en lätt frustration och stress. Jag som hade hoppats på att leverera och prestera på topp efter en perfekt uppladdning på Mallis, men det blir inte alltid som man har tänkt sig… men det kan bli bra ändå.

Jag velade in i det sista. Köra? Inte köra?

Jag låg och googlade på ”kan man träna med förkylning?” och ”hjärtmuskelinflammation” kvällen innan loppet. Jag vet att man inte ska träna med en förkylning, man måste lyssna till sitt hjärta, men febern hade försvunnit och det halsonda likaså. Det enda som hängde kvar var en rejält snorig näsa och jag vet att det är okej att träna trots detta, det gäller bara att försöka ta det hyfsat lugnt och inte bli alltför andfådd. Efter lite googlande så bestämde jag mig för att sova på saken och ta ett beslut på plats, det vill säga precis innan loppet.

Jag vaknade tidigt, redan vid 05:20. Täppt näsa. Trött kropp. Men ändå taggad. Jag drack varm mjölk med ingefära till frukosten för att kroppen skulle få en skön kick. Några mackor och en snickers slank också ner. Snickers ska man äta innan ett längre lopp på cykeln, punkt slut.

Jag rullade iväg mot Slottet, nummerlappsutdelningen, starten och Team Sky Blue. Jag bestämde mig för att köra 85 kilometer istället för 167 kilometer. Inte ett lätt beslut för en vinnarskalle (och tjurskalle) som jag är. Inte lätt när man har mentalt förberett sig för en längre sträcka men måste lyssna på kroppen och tänka om. Det är inte lätt att lyssna på kroppen och hjärtat när hjärnan vill så mycket mer. Men det gäller att vara klok. Man har bara en kropp och den måste man ta hand om.

TSB-gänget som körde 85 kilometer hade inte satt upp något mål med loppet utan tänkte bara cykla efter ”alla-ska-med-tempo”. Det lät som en lagom utmaning för mig och min snoriga näsa, jag antog utmaningen. Jag fick helt enkelt sänka ribban och tänka bort allt som hade med hastighet och tid att göra. Inte lätt för en tävlingsmänniska, men oerhört nyttigt.

Loppet gick helt klart över förväntan. Backarna (guppen?) längs bansträckningen kändes nästan obefintliga efter bergen man bestigit på Mallis. När jag cyklade Skandisloppet 85 kilometer för två år sedan så tyckte jag att några av backarna var jobbiga, nu nästan flyger jag upp för dom. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina egna gränser hela tiden. Det är fantastiskt vad kroppen faktiskt klarar av. Hård träning och disciplin ger goda resultat. Ingenting kommer gratis. Bra saker tar tid. Klyscha på klyscha. Jag älskar klyschor. Jag är en vandrande klyscha. Men nog om klyschor.

Efter cirka halva loppet var det ett depåstopp vid Wenngarn och jag kände mig knappt ansträngd, trots snoret som rann. Det var ett mycket behagligt tempo i gruppen och trots motvind så svarade kroppen mycket positivt när jag låg längst fram i klungan och drog. Benen var starka och det mentala var i balans. Det är cykellycka mina vänner. Riktig cykellycka. Några i gruppen droppade av längs vägen, en klunga på tio blev sju. Jag väntade på att tröttheten skulle smyga sig på. Jag tänkte ”snart kommer förkylningen ge mig en rejäl käftsmäll och min kropp kommer skrika SLUTA”… Men käftsmällen kom aldrig. Jag kände mig snarare starkare efter halva loppet. Jag ville dra på hårdare, jag ville ge mer.

Med cirka 15 kilometer kvar så valde jag att lämna gruppen och tog istället rygg på några grabbar som hade ett tempo som fick mina ben att jobba lite hårdare. Kroppen fortsatte att svara fint och med cirka 5 kilometer kvar till mål så drog jag ifrån grabbarna och tog rygg på några andra grabbar som hade ett härligt ”spurt-tempo” som gav mig den där kicken som jag saknat längs vägen. Nu kickade det till ordentligt och jag kände mig sådär löjligt lycklig som man bara kan göra när man blir ett med cykeln.

Sista backen upp till slottet och mållinjen så blev det en liten inofficiell tävling mellan mig och de tre grabbarna som jag spurtat med de sista fem kilometrarna. En av grabbarna drog ifrån men de andra två lyckades jag dra ifrån i backen. Precis innan mållinjen så hör jag någon skrika mitt namn, där står gamla lagkamraten Katja från Team Rynkeby Täby. Hon skriker! Jag skriker! Energin flödar. Tack bästa Katja för en underbar skjuts in i mål. Och tack till grabbarna för bra ryggar att ligga bakom, och framför, i den hårda motvinden sista biten.

Medaljen satt extra fint runt halsen och ölen smakade extra gott efter ett lopp som jag var så nära att ställa in men som istället blev en ren och skär njutning hela vägen. Kroppen kändes stark trots att den inte var helt hundra och jag tror, nej jag vet, att jag aldrig har varit såhär stark på cykeln tidigare. Jag tränar rätt, tänker rätt, sover bättre, äter hälsosammare och cyklar bara för mig själv, inte för någon annan. Jag har släppt stress och press och då kommer resultaten. Tack kroppen! Tack för att du fortfarande är på min sida, du har inte alltid haft det lätt.

Tack till bästa TSB-gänget som alltid ger härlig och positiv energi både på och utanför vägarna. Ni är grymma!

13101442_10154003285195310_1501394159_n 13220041_10154003285160310_481079743_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13233309_10154003285240310_1431681060_n 13236209_10154003285050310_2105188629_n 13249364_10154003285095310_1586637657_n 13249467_10154003285170310_730283626_n 13250380_10154003285200310_1146122765_n