Polis-SM 2016 – Race Report

Det är över två veckor sedan nu men kroppen och det mentala har behövt en paus. Ladda om. Fokusera på rätt saker. Bara vara. Leva i nuet. Allt det där som egentligen betyder något, ni vet. Ja, jag hoppas verkligen att ni vet och att ni inte har fallit ned i någon meningslös livsfälla.

Efter fjällvandringen i Norge så röt kroppen ifrån med en hosta som inte ville släppa. Jag hostade innan loppet men kände mig trots det tillräckligt stark för att köra. Helgen innan så körde jag en testrunda på 6 mil. En mycket lugn sådan. Kroppen svarade bra så det fick helt enkelt bära eller brista.

Jag och en kollega samåkte till Karlstad där Polis-SM 2016 ägde rum. Nervositeten började sakta men säkert att smyga sig på. Vi fick testköra banan innan start. En bana som vi skulle köra fem varv, totalt 3 mil. En uppvärmningssträcka under normala omständigheter. Men nu handlade det inte om ett motionslopp på 15 mil utan en varvbana på 3 mil. Polis-SM. Vad hade jag egentligen tagit mig an? Jag hade verkligen ingen aning. Tjejerna jag skulle tävla mot såg starka ut. En gigantisk triathlet, cyklister från GP Race Team. GP står för Göteborgspolisen, kända för att vara duktiga och starka cyklister. De såg onekligen starka ut.

På startlinjen så infann sig en nygammal känsla. Samma känsla som alltid brukade infinna sig på start när jag tävlade i alpint. Samma känsla som brukade infinna sig innan en viktig fotbollsmatch. Pirr i magen, skakiga knän och ett darrigt leende. Ska jag skratta eller gråta? Varför utsätter jag min kropp för detta igen? Skräckblandad förtjusning. Varför älskar jag det så mycket? Antagligen för att jag vill känna att jag lever, det måste vara det.

Startsignalen gick och vi trampade iväg. Jag fick en dålig start, jag hade svårt att klicka i ena pedalen. Jag tappade två tjejer direkt. Jag försökte cykla ikapp genom att ligga utanför den stora klungan men jag ångrade mig direkt. Jag ska inte göra som på Sundsvall Classics. Då gick jag ut för hårt och väggade efter några mil. Jag gled in i ledet och trampade på. Tempot var högt. Flåset kändes tungt. Vi trampade på i 35-40 km/h redan första varvet. Fullt ös. Det var jag inte van vid. Jag är van vid en lång uppvärmning. Nu fanns ingen tid för uppvärmning och pulsen stegrade. För lite intervaller var det enda jag kunde tänka. Varvet avslutades med en seg uppförskörning, då kom illamåendet. Illamående första varvet. Fan, jag är körd hann jag tänka i en överbelastad hjärna som försökte tänka goda tankar. Jag tappade klungan och fick ligga helt själv och trampa. Jag tappade tempo och självförtroende. Jag kände mig usel. Målet var en pallplats men nu visste jag att det var kört. Alla tjejer låg i förstaklungan, jag hade bara några äldre herrar bakom mig.

Jag bestämde mig för att detta får bli ett lopp som jag bara kör för mig själv. Det är lika bra att göra det bästa av situationen. Försöka njuta trots illamående och besvikelse. Jag trampade på, återfick lite flås och tempo. I slutet av andra varvet så hörde jag cyklister bakom mig. Perfekt tänkte jag, nu blir jag ifrånkörd av gubbarna också. Men icke. På min vänstra sida dök två tjejer upp. Lyckan var total. Jag var helt säker på att de låg i förstaklungan men de låg bakom mig. Helt otroligt. ”Haka på” skrek en av tjejerna och jag la mig längst bak i ledet. Men jäklar vad trött jag var efter ett ensamvarv. I uppförskörningen så tappade jag bakhjulet. Jag var ensam igen.

Jag kämpade mig upp för backen och bestämde mig för att inte ge upp än. Det är tre varv kvar, allt kan hända. Om de har cyklat ikapp mig så kan jag cykla ikapp dem. Energi kommer och går. Så jag trampade på i mitt eget tempo och kände hur styrkan kom åter på platten. Jag knappade in på tjejerna framför. Försökte räkna sekunder fram och insåg att jag hela tiden knappade in. Energi fanns kvar. Och då kom ytterliga två räddande änglar. ”Kom igen, här har du två starka ryggar” skrek en man och så sant som det var sagt. Jag la mig bakom männen och vi kunde äta upp avståndet fram till tjejerna. Nu var vi fem. Tre varv cyklade, två kvar. Jag kände mig stark igen. Trött men stark.

Fjärde varvet var bara taktik. Jag vägrade att gå fram och dra. Jag bara låg och trampade och försökte känna av hur starka tjejerna var. Kunde jag ta ett brons? Vem var starkast?

Sista varvet var nervöst men jag kände mig redo för att slåss om en medalj. I slutet av femte varvet så kom första den lilla backen innan den stora backen. Då kom en av tjejerna susandes till vänster om mig. Hon tryckte på allt vad hon kunde och drog förbi mig och den andra tjejen. Vad håller hon på med? Tänkte jag. Hon satsar för tidigt, hon kommer inte att orka. Hon var stark men jag och den andra tjejen bet ihop och lyckades fånga upp hennes bakhjul. Hon fick ligga och dra i vinden och vi bara gled med. Perfekt tänkte jag, hon kommer aldrig orka hela vägen. Den stora backen tittade fram bakom kurvan och det var nu det gällde. Nu eller aldrig. Jag tog i för kung och fosterland och cyklade förbi och ifrån tjejen som hade satsat för tidigt. Hon var slut. Illamåendet återvände men det spelade ingen roll, jag skulle ha mitt brons. Andningen kändes inge vidare, hostan ville bryta ut men jag bet ihop. Jag vände mig om flera gånger för att försäkra mig om att hon var för långt bort för att kunna cykla ikapp. Det blev ingen riktig spurtuppgörelse, tack och lov, jag var helt slut. Jag cyklade i mål som trea. Nöjd. Jag hade ingen chans på guldet eller silvret. Jag hade gjort vad jag kunde, det är det viktigaste ovasett placering.

14192771_10154292598105310_6950128701302691358_n

 

Tankar inför Polis-SM

Jag har bestämt mig för att delta i Polis-SM och det handlar om cykling, linjelopp, 30 kilometer. En timme av mitt liv, typ. Men den timmen är viktig och jag är nervös. Igår fick jag startlistan. Vi är fyra damer i min åldersgrupp. Fyra. Det innebär att en av oss inte ryms på pallen, den är för liten.

Jag har ingen aning om vilka jag ska tävla mot. Det kanske är gamla tävlingscyklister, elit, tre brutalt starka och snabba polisbrudar. Tanken skrämmer mig lite. Tänk om jag blir avhängd direkt. Jag kanske inte har en chans. Jag får se mig besegrad och blir den sorgsna tjejen som inte får ta ett kliv upp på pallen. Det låter kanske inte så allvarligt, men för mig är det allvarligt. Det hade tagit hårt.

Jag är tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Att komma sist vore tufft, det spelar ingen roll vad det är för motstånd. Jag vill INTE komma sist. Mitt mål blir alltså att inte komma sist, jag vill vara sämst trea. Det känns rimligt, men vad vet jag, det kanske är helt orimligt. Jag är ingen cyklist i grunden, jag var en fotbollstjej som gillade att åka alpint på vintrarna. Sen rök korsband och menisk och då blev jag cykeltjej. Sen blev jag Polis och nu ska jag delta i SM. Holy shit. Hur gick det till? You tell me.

Jag har nästan inte cyklat på en månad. Det är sant. Jag körde Sundsvalls Classics och ett kort pass dagen efter. Sen tränade jag inför testerna för GMU, jag gjorde testerna, fick semester, drog till Skåne, fjällvandrade i Norge och nu ligger jag hemma och hostar. Planen var att ladda med cyklingen hela denna vecka men det sket sig. Så ja, jag är nervös. Med all rätt, right?

Men nu måste jag alltså bestämma mig. för min egen skull och för alla andras skull, men mest för min egen. Jag måste bestämma mig för att det INTE är ett nederlag att komma sist. Det är förbannat modigt av mig att ens ställa upp. Jag har ingen aning om vad som väntar. Jag känner ingen där. Jag har tagit ut semester för detta äventyr. Jag vågar… och jag kanske vinner? Jag måste bestämma mig för att bara ett deltagande är en vinst. Det handlar inte om att komma först i mål, det handlar om att vara där, att delta, cykla, njuta och ta vara på chansen. Carpe Diem och allt sånt där klyschigt, härligt, löjligt, jobbigt… ja ni vet. Allt det där. Jag måste bestämma mig. Detta är ett äventyr INTE en tävling. Detta är en rolig grej INTE blodigt allvar.

Det är inte lätt att bestämma sig men jag försöker och jag ska försöka träna mitt mentala och den där onda svarta lilla fläcken uppe i mitt huvud som säger att en fjärdeplats vore ett stort nederlag. Goda tankar, positiva tankar. Inget annat. Keep it coming.

Jag hoppas på en kryare kropp imorgon, då ska jag ta ett lättare pass på cykeln, om inte så blir det på fredag. Lägerdag med cykellaget på lördag, vila söndag och uppladdning med cykling på måndag. Känna på benen, känna på formen. Jag försöker tänka på resan till Mallis. Den var i april och då hade jag inte cyklat något innan, men jag cyklade starkt och bra. Jag var i toppform på Mallis utan uppladdning. Jag kan göra det igen. Jag kan och jag vill.

Om en vecka kan jag skriva en race report om Polis-SM på cykel. Är det okej att tycka att man är cool? Lite cool är jag.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n

Tillbaka efter semester, fjällvandring och sjukdom

Som ni har märkt så har det varit tyst på hemsidan ett tag. Jag valde att ta ett uppehåll under semestern. Ingen blogg och inga sociala medier i några veckor, så himla skönt. Men nu är jag tillbaka! Jag har bara en envis hosta som ska ge med sig, sen så är jag helt tillbaka.

Dagen innan semestern så gjorde jag tester för GMU (GrundMilitärUtbildning). Det gick bra. Man får poäng 1 till 9 på allt man gör. Mest nöjd är jag med en 8:a på begåvningstestet, en 8:a hos psykologen (jag fick en 9:a när jag sökte till polis men man kan inte alltid få nior) och en 7:a på cykeltestet. Enligt instruktören på cykeltestet så är det inte många tjejer som får en 7:a på cykeln, så det kändes bra. Den militära yrkesvägledaren tyckte att jag var ”för smart” och skulle bli ”understimulerad” som vanlig soldat så han föreslog militärtolk. Det låter väldigt lockande men med tanke på att det är plugg i 1,5 så måste jag tacka nej. Min plan var tre månaders GMU, något de slutat med, nu är det minst nio månader som gäller. Jag vill inte skjuta upp min flytt och min nya tjänst i Sundsvall så det militära blir det inget av, tyvärr. Man kan inte få allt, man måste välja. Men det var roligt att se vad man kunde prestera på testerna.

Under semestern så drog jag och karln till Norge och fjällvandrade, något av det bästa jag någonsin gjort. Vi började i den söta lilla byn Odda där vi besteg Trolltunga. Det blev en lång och tuff vandring på totalt 22 kilometer men det var helt klart värt det. Vilken magnifik, och lite läbbig, utsikt! Helt magiskt. Och väldigt respektingivande. En ung tjej ramlade ner från Trolltunga förra året och omkom så jag och karln valde att inte gå ända ut till kanten, det kändes bara onödigt att sitta allra längst ut.

Dagen efter Trolltunga så var jag helt slut som artist. Vi tog en lugn dag i den fina hamnstaden Bergen och turistade loss på gator och torg. En fantastiskt fin och mysig stad som jag tycker att ni ska besöka om ni är i Norge.

Dag nummer tre så började vi dagen med att gå en kortare vandringsled på 5,1 kilometer i Haugesund. En vacker led längs havet. Vi vandrade längs klipporna och tog en liten avstickare upp i en fyr. Efter vandringsleden så var planen att köra till Preikestolen som vi tänkte bestiga dag fyra men planerna ändrades. När vi körde mot Preikestolen såg vi ett vackert berg som vi båda ville bestiga. Sagt och gjort. Vi parkerade bilen hos en trevlig bonde och vandrade upp för berget. På toppen av berget så slog vi upp tältet, lagade mat och njöt av en helt fantastisk utsikt. Vi tänkte stanna kvar över natten men när vi insåg att klockan bara var 15:30 så tog vi ner tältet och gick ner igen. Sedan åkte vi vidare till Preikestolen.

Dag nummer fyra så besteg vi Preikestolen, en mycket lättare och mer turistvänlig vandring än Trolltunga. Totala sträckan, upp och ner, blev 12 kilometer. Det regnade men det gjorde ingenting. Vi tog oss till toppen, blev återigen helt tagna av Norges fantastiska natur, vi lagade mat, drack kaffe och gick sedan ner igen.

Dag nummer fem så sa min kropp nej och en förkylning bröt sakta men säkert ut, vilket inte gjorde så mycket. Vi var på väg hemåt och hade redan bestigit mer berg än vi planerat. Vi stannade i Kristiansand på väg hem och promenerade genom Oslo dag nummer sex. Dag nummer sju var vi åter i Sverige och det kändes skönt efter en vecka sovandes i en skåpbil. Rinnande vatten och värme ska ej underskattas! Men jag gillar verkligen ”the simple Life”. Jag tror att vi alla mår bra av att dra ut i skogen i några dagar, laga mat i stormkök, bo i tält och skita i allt som har med sociala medier att göra. Det är verkligen medveten närvaro, eller mindfullness som många väljer att kalla det.

Nu är semestern slut, jag är tillbaka på hemmaplan med jobb, rutiner och allt vad det innebär. Det känns faktiskt skönt. Jag ser fram emot en mysig höst med mycket styrketräning, spinning och även löppass. Jag har äntligen kommit igång med löpningen och jag har, någonstans långt där inne, en liten löpare inom mig. Variation i träningen är det bästa, helt klart.

Nästa vecka väntar Polis-SM i cykling (linjelopp) i Karlstad. Det är det loppet som får sätta punkt för den här säsongen på racern. En säsong som helt klart har gått över förväntan. Inga skador, bara en krasch som gick bra både för mig och för cykeln, en genomförd Vätternrunda med nytt PB och många nya härliga cykelkompisar. Och jag höll nästan på att glömma, cykelresan till Mallis med pappa och Alnö Race Team! Ett minne för livet.

Nu ska jag återgå till att vila och hoppas på att kroppen är frisk till helgens träningsläger med Team Sky Blue! Vill ni ha något mer att läsa så kan ni läsa inlägget som jag precis skrev här: Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report.

Må gott så hörs vi snart igen!

Här kommer lite bilder från Norgeresan…

14021487_10154253878710310_5218115914966766538_n 14034769_10154253876775310_7047080879261306769_n 14040106_10154253877850310_6415637627744618903_n 14055076_10154253876390310_8856224168470993380_n 14067581_10154262387040310_1563654812483112474_n 14089289_10154262387130310_8430564030258211133_n 14102443_10154253877970310_4684411628022685374_n 14117853_10154253878420310_3933280039980401121_n 14183842_10154262386950310_4756762691132935461_n