Februari, OS och guldregn

Tiden bara försvinner. Jag har tydligen inte bloggat på över en månad nu. Vad har hänt?

  • Jag har jobbat i vanlig ordning, börjar trivas riktigt bra med treskiftet igen. Sover bra efter nattpassen och har ödmjuka och duktiga kollegor.
  • Jag har snart varit licenserad spinninginstruktör i två månader. Passen rullar på bättre och bättre, orden liksom bara kommer av sig själv. Jag har redan fått ett gäng stammisar trots att mitt pass är schemalagt ganska sent på kvällen. Min sambo överhörde en motionär från passet innan mitt igår som sa ”tjejen som sitter där har jättebra pass, synd bara att det är så sent”. Ord som värmer! Rörelseglädje, det bästa som finns. Apropå spinning, i lördags hade jag och Agneta tjejspinning i två timmar. Agneta körde ett intervallpass och jag körde ett distanspass. Riktigt härligt med brudar som fyllde hela salen och cirka 1500 kronor insamlat till Barncancerfonden!

  • Jag har bokat resa till Mallis i slutet av april. Då drar jag dit med pappa och Alnö Race Team för att cykla i en vecka. Vi bor i Palma och kommer cykla på den sidan av ön. Det blir tredje våren i rad som jag åker dit nu, älskade Mallis. Försöker få igång benen på trainern, det blir mycket intervallpass.
  • Det har varit snöstorm här uppe, sjuka mängder med snö. Jag älskar snö men nu räcker det!
  • Förra helgen hade vi en liten reunion med slalomtjejerna. Vi åkte då slalombana för första gången på tio år med vår gamla tränare. Magiskt! Det finns dock en del att jobba på. Apropå slalom, två OS-guld i slalom. Hansdotter och Myhrer toppade formen och åkte hem varsin guldmedalj! Det är stort, riktigt stort. Speciellt för en gammal tävlingsåkare som jag är. Skidskyttelandslaget dundrar till med fyra medaljer varav två guld. Det är också riktigt stort, Sverige är tillbaka igen! Det om något inspirerar till att träna lite mer och lite hårdare.
  • Det har varit alla hjärtans dag och min fantastiske sambo överraskar mig år efter år. Det gäller att unna sig och fira kärleken. Må kärleken övervinna allt!

Den där perfekta känslan efter ett pass på ledarcykeln

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Den där obeskrivliga känslan som jag känner just nu. Men jag ska försöka få er att förstå hur jag känner.

Jag har precis avslutat mitt andra spinpass på ledarcykeln som färdig instruktör. Salen var nästan fylld till max. Förväntansfulla motionärer på i princip varenda cykel. Jag kände hur nervositeten smög sig på, men också en släng av självsäkerhet. Jag kände att jag hade mitt mentala i balans och en kropp som ville hoppa upp på cykeln och börja trampa. Allt stämde. Så är det inte alla dagar, absolut inte. Så jag tog vara på den där härliga känslan och försökte göra det bästa av den, vilket jag med facit i hand tyckte att jag gjorde.

Jag är ofta väldigt självkritisk, men inte idag. Idag var jag nöjd med allas prestation, inklusive min egen. Jag hittade takten i låtarna, känslan i kroppen, orden i min mun… allt bara flöt på. Jag behövde knappt tänka, bara trampa. Resten kom av sig själv. Svetten rann nedför pannan, starka ben, tunga andetag och en hög puls. Den känslan. Ett leende spred sig över mina läppar och i hela min kropp, jag tror att det smittade. Jag skrek rätt ut, av glädje. ”Tryck och dra!”. Alla cyklade tillsammans, hela vägen in i mål.

Efter passet fick jag beröm för passet, motionärerna var också nöjda. DEN känslan. Nu sitter jag här i min fåtölj, hög på spinning och endorfiner. Jag känner mig så lyckligt lottad som får guida och coacha människor i träning. Det är få saker som gör mig lyckligare. Att ge och ta. Ge energi och få energi tillbaka. Så fantastiskt.

Tack alla för idag.

Jag känner mig så tacksam.

Livet.

 

Vägen till ledarcykeln i spinningsalen

Nu är jag spinninginstruktör. Ja, det är jag faktiskt nu. På riktigt. Vägen dit har inte varit spikrak och tur är väl det… hur roligt är det med spikraka vägar? Man lär sig av kurvorna som svänger hit och dit och backarna som går upp och ner.

Hur har vägen sett ut?

Här följer en kort sammanfattning av året då jag blev spinninginstruktör…

  • I slutet av 2016 skickade jag in en ansökan via Frikis & Svettis hemsida.
  • Någon månad senare fick jag svaret att jag gått vidare i ansökningsprocessen och var välkommen till Friskis lokaler för att provcykla tillsammans med spinansvarig i Sundsvalls förening.
  • Jag provcyklade tillsammans med spinansvarig. Pirrigt och väldigt roligt. Jag hade svårt att hålla takten i position ett (när man sitter ner i sadeln och trampar). Mina ”cyklistgener” ville trampa på alldeles för fort. Typiskt landsvägscyklister sa hon. Är det kört nu? Tänkte jag.
  • Nej, det var inte kört. Jag fick ett härligt samtal från Friskis som meddelade att jag skulle få gå deras omtalade (i väldigt positiv bemärkelse!) utbildning och bli spinninginstruktör. Wow! Vilken grej. Detta har jag drömt om sedan jag började spinna, vilket är sisådär 12 år sedan då jag hade dragit av mitt korsband och förstört menisken i en fotbollsmatch och var tvungen att lägga fotbollsskorna på hyllan och istället börja cykla mer för att återfå styrkan och stabiliteten i mitt högra knä. Jag ska ärligt säga att jag inte var något stort fan av spinning när jag började spinna, jag tyckte mest att det gjorde ont i rumpan, men med tiden så insåg jag vilken fantastiskt bra och rolig träning det är.
  • Efter det positiva beskedet så började jag plugga inför ”Ettan” (en fyradagars grundutbildning med Friskis & Svettis som alla instruktörer och funktionärer går).  Jag pluggade anatomi, träningsfysiologi och allt som har med träning att göra. Uthållighet, styrka, andning, endorfiner, återhämtning och framför allt rörelseglädje!
  • ”Ettan” ägde rum i fantastiska Lillsved. Det var fyra intensiva, lärorika och roliga dagar där vi varvade teori i klassrummet med praktik både utomhus och inomhus. Vi körde bland annat löpintervaller där vi fick putsa på vår löpteknik, styrketräning, skivstångspass och yoga. Så jädra kul!
  • I maj skulle jag åka till Uppsala för att gå andra delen av utbildningen med inriktning på spinning. Jag började plugga inför den men blev sjuk och fick avboka.
  • I slutet av november var det istället dags för del två. Oj vad jag hade längtat! Fyra dagar på Ultunas Friskisanläggning i Uppsala. Under dessa fyra dagar varvade vi teori i klassrummet med spinning i Spinningsalen. Mycket fokus på att bygga upp ett pass, räkna bpm (beats per minute) och att leda en spinningklass. Jag lärde mig massor och fick lära känna ett gäng tokiga och härliga cykelfantaster. Del två av utbildningen var snäppet vassare än del ett, inte så konstigt med tanke på att jag älskar att cykla och sitta och trampa i en spinningsal. Tryck och dra! Tack alla för fyra magiska dagar, ett minne för livet.
  • Första advent kom jag hem från utbildningen, trött och lycklig. Jag bokade in en licensiering i slutet av december. Jag vill inte vänta för länge utan jag ville bygga upp ett pass när kunskaperna från utbildningen var färska… plus att jag vill börja instruera på en gång. Tålamod lika med noll. Men en sak har jag lärt mig och det är att bra saker tar tid.
  • Inför licensieringen så fick jag mycket hjälp av min fantastiska ”Friskisfadder” Peter som också är spinninginstruktör och instruerar i Giro 4, ett tufft och cykelnördigt pass som har utvecklats tillsammans med Mattias Reck. Peter hjälpte mig med att gå igenom kurvan i det spinningpass jag byggt upp (ett spin distans 60 minuter, det pass som de flesta nya spinninginstruktörer börjar med) , han förklarade hur musikanläggning och belysning i spinningsalen fungerar samt hur man laddar ned musik och mixar det i Mix Meister. Mycket att pussla ihop på kort tid men med Peters hjälp och pepp från nära, kära och cykelvänner så lyckades jag lägga ihop detta spinningpussel mitt i jul- och jobbstök.
  • Licensieringen var helt fantastisk och jag fick instruera mitt första pass inför en fullsatt spinningsal. Tack alla som kom! Licenseraren sammanfattade det hela som ”en mycket duktig ledare med ett tydligt ledarskap, bra pass rent tekniskt men för lite guidning i känslan”. Jag fick finputsa på det sistnämnda och hade ytterligare ett pass bara inför licenseraren, några friskisledare, pappa och min sambo. En kär liten skara. Jag lade mer fokus på att guida i känslan så att de kunde följa den ansträngningskurva jag byggt upp för passet och jag fick lämna spinningsalen med min licens! Jag var så trött efter tio timmars jobb den dagen, en julvecka fylld med jobb, dålig sömn, en punktering, en insnöad bil och lite andra tokigheter… luften bara gick ur mig samtidigt som lyckan var total. Nu är jag spinninginstruktör och ska leda mitt spinpass varje torsdag klockan 19:45 på Friskis.
  • Drömmar blir verklighet! Så fortsätta drömma.

Ledarutbildning gånger två och ett rim om hur tiden rullar på

Nu var det längesen jag var här inne och skrev några rader,

Jag har jobbat, varit sjuk, gått på kurs med Friskis och lite andra trevliga bravader,

Igår var Susanne Ljungskog här och presenterade sitt cykelnätverk för tjejer,

Vi pratade om cykling, god mat och delade ut goodiebags med massa trevliga grejer,

Det ska bli fantastiskt kul att både bli spinninginstruktör och ledare för Team Sky Blue,

Tänk vilka möjligheter cyklingen bjuder på, tjoho!

Nu ska jag återgå till att vila och bli frisk inför morgondagens äventyr,

Då blir det en ny ledaturbildning med Susanne då jag mot Stockholm åter styr,

Nu räcker det med rim för denna gång,

Jag ska fortsätta slå in paket till min sambo som jag ikväll ska bjuda på skönsång!

Det finns så mycket att berätta men så lite tid och ork just nu, därför sammanfattar jag allt med ett härligt rim. Förra veckan gick jag ”Ettan” med Friskis & Svettis, grundutbildningen för alla ledare. Det var fyra helt fantastiska dagar ute på Lillsved med ett härligt gäng, mer om det framöver.

Igår hälsade Susanne Ljungskog på här hemma i Sundsvall och presenterade Team Sky Blue för ett gäng cyklande tjejer. Det är redan 12 stycken Sundsvallstjejer som har signat upp sig, det bådar gott. Tretton med mig! Det ska bli så fantastiskt kul att få agera ledare både i spinningsalen och ute på landsvägen.

Imorgon bär det av till Stockholm igen och ledarutbildning med Susanne och övriga ledare i Team Sky Blue. Men först vila och firande av världens bästa sambo som fyller år idag.

Livet, visst är det fantastiskt?

Ett litet bildregn från gårdagens informationskväll med Team Sky Blue Sundsvall…

 

Skidskola, budgivning, allt och ingenting

Tröttheten har slagit till efter en intensiv vecka. I lördags agerade jag skidlärare för små knattar i Sundsvalls slalomklubb. 4-åriga små troll som aldrig hade åkt skidor gav sig ut i backen tillsammans med lite äldre troll som hade åkt skidor några gånger. Det var ingen lätt utmaning. Försöka ha koll på alla samtidigt. Rycka ut när någon trillade i liften. Lyfta upp när någon trillade i backen. Prata, ge instruktioner, hålla handen och agera föredömligt. Jag var både mentalt och fysiskt slut efter dagen men en fantastisk känsla infann sig i kroppen… En känsla som sa att man hade gjort något bra. De små liven strålade av lycka trots vurpor och tjat om fika. Det här ska jag göra igen, det ger så mycket att lära ut något som man själv älskar. Jag vill att de ska få uppleva samma saker i slalombacken som jag har fått göra under min uppväxt.

Söndagen försvann i en grisblink. Vi var på visning och köpte skridskor.

Måndag, ny vecka. Invigning av skridskor. Budgivning.

Tisdag. Vaknade upp efter en mardrömslik natt. Drömmar om höga bud och besvikelse. Samtal från mäklaren. Säljaren hade accepterat vårt bud. Lycka och en liten osäkerhet. Det kan fortfarande komma nya bud. Vi har inte skriva på kontraktet än. Dubbla spinningpass.

Onsdag. Ledig dag. Skridskoåkning på Sidsjön. Samtal från mäklare. Signering av kontrakt. LYCKA! Lägenheten är vår. Pizza och rödvin.

Torsdag. Trött och oerhört lättad. Ingen mer budgivning. Inget mer febrilt letande efter lägenhet på Hemnet. En stund för vila och återhämtning. En långpromenad väntar ikväll…

Jag känner tacksamhet över så mycket just nu. Min sambo, mitt jobb, vår lägenhet, min fina familj som alltid ställer upp, vänner som tycker om mig för den jag är… Så mycket. Kram på er allihopa!