Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report

Bättre sent än aldrig, här kommer en race report för Sundsvall Classics 49 kilometer…

Jag kunde inte riktigt bestämma mig. 49 kilometer, 95 eller 200? Formen var osäker och med tanke på Polis-SM som väntar i september där sträckan är 30 kilometer så kändes 49 kilometer som det klokaste beslutet och ibland måste man vara klok. Jag visste inte vilka som skulle köra sträckan så jag var inställd på att köra själv och hoppades på en placering i toppskiktet.

30 minuter innan start så bestämde jag mig för att värma upp. Det brukar jag aldrig göra men med tanke på att en kortare sträcka väntade så kunde det vara klokt att vara varm i kroppen redan på start. Jag cyklade cirka 100 meter sen small det i bakdäcket. Tur i oturen. Tänk om det hade hänt under loppet, då hade jag varit körd. Jag rullade bort till starten där jag fick hjälp av grabbarna från Sportson med att byta däck, det var tydligen en stor reva i det. Sedan var jag redo för start.

Starten gick och jag tog täten. Jag var lite övertaggad och drog på ganska hårt i första backen. Jag vände mig om och insåg att jag hade tappat hela startfältet, jag var helt själv längst fram. Jag slog av på farten och hoppades på att någon skulle gå upp och dra men alla la sig bakom mig. Jag fick vinka fram cyklister för att få draghjälp men tempot var för långsamt så jag valde att lägga mig längst fram och dra. Det skulle jag inte ha gjort. Det var inte det minsta taktiskt. Jag skulle haft is i magen men det hade jag inte, jag var alldeles för övertaggad.

Efter några mil kom en lång backe och då gick jag mer eller mindre in i väggen, jag orkade inte haka på tätklungan. Jag svor några gånger men bestämde mig för att göra det bästa av situationen och bara köra för mig själv, mitt eget race. En tjej från Alnö Race Team som jag hade pratat med på start tappade också tätklungan och hon låg nu några hundra meter framför mig. Målet blev att cykla ikapp henne och ta rygg på henne. Sagt och gjort. Jag pressade på ganska bra och la mig bakom henne och samlade lite energi. Vi turades sedan om att dra och det rullade på riktigt fint. När halva loppet var kört så drog jag förbi henne och hon hamnade cirka 100 meter bakom mig. Vi cyklade igenom en rondell och då hörde jag hur det small bakom mig, det var tjejen från ART som gick i backen. Hon reste sig upp snabbt så jag valde att cykla vidare, hon såg ut att vara okej.

Nästa mål blev nu att cykla ikapp två grabbar framför mig som också hade tappat tätklungan. Sagt och gjort. Vi cyklade ihop några kilometer sen drog jag ifrån och var återigen ensam. Tätklungan syntes inte till och jag visste att jag aldrig skulle komma ikapp. Jag valde att pressa på så gott jag kunde och jag försökte att njuta av loppet, det gjorde jag också… Sen kom regnet. Och vilket jäkla regn det blev. Ett riktigt hällregn, det kändes nästan som hagel. Det avtog efter någon mil och sista milen blev en riktig njutarmil. Jag hade ingen aning om hur fort jag hade cyklat men jag hade gjort mitt bästa, synd bara att jag valde att dra på för hårt första milen… Det förstörde min plan för hela loppet, jag ville ju gå i mål med tätklungan. En spurtuppgörelse hade varit kul, men nu blev det inte så. Kanske nästa år?

Jag rullade i mål, blöt men glad. Jag tog emot min medalj och insåg att jag blev näst bästa tjej på sträckan. Det kändes kul, nästa år är jag dock gärna den bästa tjejen. Tävlingsmänniska som man är. Aldrig riktigt nöjd.

Det var ett fint lopp, trots regn och rusk. Jag rekommenderar det till alla som gillar vackra vyer och en del knixiga backar.

13901317_10154202014435310_2562608897349660740_n

13912506_10154204662825310_5689703952515020758_n 13876430_10154201043100310_4106497523472752109_n

 

 

 

En nytändning – Sundsvall Classics & GMU

Jag skrev ett inlägg om att ”dippa” lite i sin träning efter Vätternrundan. Jag hade en lätt dipp och en semestervecka då jag mest åt, solade, badade och umgicks med nära och kära. Inget fel med det, absolut inte. Men jag vill inte tappa allt det fina flåset och den fina styrkan jag byggt upp under höst, vinter och vår. En månad efter Vätternrundan cyklade jag Bollnäsrundan. 10 mil med ett rullsnitt på cirka 32-33 km/h. Rekord för mig. Jobbigt, tufft och roligt. Efter Bollnäsrundan kom en ny dipp. Jag visste inte riktigt vad jag tränade inför och att veta det, att ha ett mål, det är SÅ viktigt för mig. Tävlingsmänniska som man är.

Men sen började kläderna sitta lite tightare, semestermagen gjorde sig till känna och cykeln började damma lite… Det kändes nästan som att den sneglade lite sorgset på mig från hallen. Nu låter detta värre än vad det är, men det är lite typiskt mig, dramaqueen som man är. Och jag har höga krav på mig själv. Jag vill prestera och jag vill ta hand om min kropp. Jag gillar att vara tränad och stark. Jag tycker om när kläderna sitter extra bra. De sitter fortfarande bra men något kilo mindre hade inte gjort ont. Nu låter jag nog sådär typiskt ”tjejig”, men jag är ju trots allt det… Tjej alltså.

Förra veckan fick jag ett ryck. Jag vet inte vad som hände men det var någon form av inre röst som sa åt mig att ta tag i ”skiten”, det vill säga träningen. Inte bara träningen dock, utan även kosten. Kosten är för mig den svåra biten. Jag är en liten godisgris som gärna tar tre chokladbitar istället för två. Jag älskar choklad. Och lösvikt. Mwaaaha. Älskar. Träningen gick bra men kosten gick… sådär. Det åkte ner några chokladkakor i korgen på ICA. Så lätt hänt efter en lång dag på jobbet. Man ska aldrig handla hungrig. Aldrig.

Träningen rullade dock på. Jag började till och med springa på löpbandet. Jag som HATAR löpning. Jag känner mig så långsam och det är så jobbigt att springa. Men jag sprang, inte så länge, men jag sprang. Och ganska snabbt. 12km/h. Bara några kilometer, men ändå. Och jag har fortsatt springa. Jag börjar nästan tycka att det är roligt, men bara nästan. Vad är det som motiverar mig? Förutom att bli snabbare, starkare och snyggare. Ja det är klart man vill bli snyggare, vilket man automatiskt blir när man tränar. Att säga något annat vore att ljuga, sådeså. Men vad motiverar mig, på riktigt? Vilket mål siktar jag mot nu? Jo, om knappt två veckor ska jag göra tester inför GMU. GMU som i Grundläggande Militärutbildning. Jag påbörjade värnplikten år 2009 men fick avbryta på grund av en gammal knäskada. Menisken rök och knäskålen hoppade ur led. Det gjorde ont. Jag grät och svor och grät lite till. Jag hatar att inte få avsluta saker jag påbörjat. Jag hatar att få lägga ner drömmar på grund av min knäskada. Först fotbollen och sedan försvaret. Vilket nederlag. Men nu är jag tillbaka. Läkaren sa att jag aldrig skulle kunna jobba som polis, tji fick läkarn’. Nu vill jag slå läkaren lite på näsan igen och alla andra som tvivlar på mig. När någon säger att jag inte kan så kan jag lite mer och lite bättre. Tack för det, alla tvivlare.

GMU är alltså en motivation. Min andra är Sundsvall Classics, ett cykellopp, som körs nu på lördag. Det blir en impulsresa hem till norr till helgen och det visade sig vara samma helg som Sundsvall Classics. Vilket flyt. Frågan är om jag ska köra 5, 10 eller 20 mil? Jag kan verkligen inte bestämma mig. Jag kommer nog bestämma mig på fredagkväll. No stress.

Kosten blir dock den största utmaningen. Nu har jag klarat mig utan godis en hel dag. Alltid något. Jag ska dessutom försöka att inte äta efter klockan 19:00, det ska tydligen vara bra att undvika föda senare på kvällen. Det har jag också klarat… I typ 23 minuter. Hah!

Jag kommer att hålla er uppdaterade under veckan, både när det kommer till träning och kost. Det ska bli spännande och se hur löpningen tar sig. Cykel blir det såklart också. Pärlan är klar på servicen nu. Hon har knakat lite läskigt på slutet men nu ska det vara fixat.

Vi ses ute på vägarna! Cykla snabbt, snyggt och SÄKERT.

13871840_10154188883685310_711913107_n