Kardiologen, en påminnelse om livets skörhet

Hej hösten och hej alla läsare,

Och tack för er respons på mitt senaste inlägg om stress, vad som händer i kroppen vid stress och hur man ska hantera stressen för att kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag tror att många känner igen sig i stress och hur den kan påverka både det emotionella, fysiska och mentala. Jag tycker att jag har börjat hitta en bra balans i tillvaron, en bra balans mellan aktiviteter och vila/återhämtning. En balans där jag kan hantera min stress, självklart så blir jag stressad ibland men jag låter inte stressen styra mitt liv och hur jag mår. Nu är utmaningen att behålla balansen och att inte ramla tillbaka i gamla och destruktiva mönster.

Sommaren gav mig ny balans i livet efter en hektisk vinter och vår. Nu är hösten här med sitt lugn och sina vackra färger. Jag älskar årstider och hösten är nog den vackraste årstiden. Och kanske den mysigaste också. Hösten bjuder inte på lika mycket aktiviteter som sommaren utan nu känner man lugnet lite mer, tänder ljus, dricker te och myser under en varm filt framför Netflix. I love it. Men hösten började inte så lugnt som jag hade hoppats på…

Planen var att cykla Stockholm Velothon 160 kilometer. Jag skulle vara en av ledarna i TSB-klungans fartgrupp 30+ km/h. Jag hade verkligen sett fram emot att få cykla med tjejerna, att få peppa, inspirera och motivera. Och inte minst att bli peppad, inspirerad och motiverad! Det handlar ju om att ge och ta.

Planen var som sagt att cykla men som ni säkert har fått erfara så blir det inte alltid som man planerat. ”Life is what happens when you’re busy making other plans”. Och livet var precis vad som hände. Livet och en påminnelse om att vi alla ska dö någon gång. Man vill ju gärna tro att man är odödlig, det vill i alla fall jag tro att jag är, det känns lite bättre att tänka så. Lite bättre och lite lättare. Jag gillar inte att tänka på döden. Jag vill gärna tro att jag är odödlig och jag vill framför allt tro att mina nära och kära är odödliga. Mamma, pappa, storasyster och min stora kärlek Ted. Jag vill gärna tro att de alla ska leva för alltid tillsammans med mig. Happily ever after. Men så fungerar inte livet, livet är inte för alltid. Livet kommer att ta slut. Vi kommer alla att dö. Det enda vi vet säkert om livet är att vi ska dö. En fredags eftermiddag i september så blev jag påmind om det.

Livets yttre faktorer spräckte hål på min lilla bubbla när pappa rasade ihop och fick åka upp till akuten. Han var vid medvetande men väldigt yr. Jag har sett min pappa dålig men aldrig så dålig. Efter några timmars väntan, som kändes som en evighet, så kom en läkare och gjorde sin bedömning. Pappa fick stanna kvar för hjärtövervakning på kardiologen. Efter fyra dagar, som också kändes som en evighet, så fick pappa opereras. Han fick en pacemaker inopererad och samma dag som operationen ägde rum så kunde han lämna sjukhuset. Han blev opererad och hemskickad samma dag. Hur otroligt?!

Många tankar och känslor hann komma och gå under de där fyra dagarna, det kan jag lova. Jag är evigt tacksam till den svenska sjukvården som faktiskt, när det kommer till kritan, är helt enastående. Pappa mår bra idag. Han är tillbaka i spinningsalen och trampar så att watten slår i taket. Han är helt otrolig, min pappa. Jag är evigt tacksam över att det inte var något allvarligare som hade drabbat honom. Nu var det något som man kunde undersöka och åtgärda bara på några dagar. Hur fantastiskt är inte det?

Det är fantastiskt att leva. Livet är fantastiskt, men också väldigt skört. Den där skörheten får vi nog alla uppleva på ett eller annat sätt. En del får uppleva det lite mer och andra lite mindre. Man vet aldrig när skörheten gör sig påmind nästa gång. Jag vet att det är klyschigt men klyschor är ju klyschor av en anledning, de är klyschor för att de är nötta slagord och de är nötta för slagord för att de talar om sanningen. Klyschor är sanna. Inte alltid, men för det mesta. Det klyschiga jag tänkte skriva är att vi måste leva här och nu, fånga dagen! Snacka om nött uttryck. Men det är ju exakt det vi måste göra. Ingen vet vad morgondagen har att erbjuda, och tur är väl det. Ingen vet när skörheten slår till igen, därför måste vi vara här och nu. Med varandra. Närvarande. Levande. Älskande.

Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att leva här och nu. Förut så oroade jag mig mer över framtiden och grämdes mer över det förflutna. Det var ungefär som att jag gick och bar på tre problem samtidigt. Gårdagens problem, dagens problem och morgondagens problem. Det blir för många problem att hantera samtidigt. Nu hanterar jag bara dagens problem, och jag väljer att se möjligheter mer än problem. Något i mitt tankesätt har förändrats och när pappa blev dålig så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt ännu mer. Jag har blivit bättre på att leva här och nu och se möjligheter i saker istället för problem men jag har fortfarande en lång väg kvar tills jag är tillräckligt bra på att kontrollera mina tankar. För det är trots allt det som det handlar om. Att kontrollera tankarna, att ta makten över sitt mentala.

De senaste veckorna så har jag verkligen försökt att se det positiva i saker, både i det stora och det lilla. Varje kväll så försöker jag komma på tre bra saker med dagen som varit. Det är lätt att komma på tre bra saker, men det är också lätt att lägga fokus på det som är dåligt istället för det som är bra. Nu försöker jag lägga mitt fokus på det som ger mig positiv energi. Det är en utmaning, speciellt efter en natts dålig sömn och en lång och hektisk dag på jobbet. Men det går. Tro mig. Det går. Det gäller bara att försöka lite mer efter de dagar som känts lite tuffare.

Nog med visdomsord för idag! 

Avslutningsvis så vill jag bjuda på några vackra höstbilder från ”mitt” vackra Norrland.

Kram på er!

Jag vill tacka cyklingen

”Res dig efter varje smäll,

Du har en ängel på din axel.”

Efter en otrolig upplevelse runt Vättern så har jag funderat på ett och annat. Min krasch resulterade i ett besök på sjukhuset, inget var brutet. Jag tänker på alla dessa människor som låg blodiga längs vägen. Cyklisterna i ambulanserna. Hur gick det egentligen för dem? Jag tänker på alla dessa människor som aldrig har kunnat cykla eller som inte kan cykla efter att livet har delat ut hårda slag. Slag i form av trafikolyckor, sjukdomar och andra hemskheter som får hjärtat att gå i tusen bitar.

Jag är väldigt tacksam. Tacksam över att få leva det liv jag lever. Att jag är frisk och hel. Frisk i som att mitt hjärta slår, att mina lungor andas och att alla andra fantastiska och vitala organ inom mig fungerar som de ska. Hel som i att jag har två armar och två ben. Det är lätt att ta sin kropp för given och att inte uppskatta den så som man bör. Det är lätt att klanka ner på sig själv, att inte vara nöjd. Min rumpa är för stor, mina bröst för små, mina armar för tjocka, mina ben olika stora, min näsa sned och min hy finnig. Ja, ni känner säkert igen allt det där. Det är lätt att vara självkritisk. Tro mig, jag vet.

Det har alltid bott en duktig flicka inom mig och den duktiga flickan har en röst som ofta är väldigt elak och hård. Rösten säger att jag kan bättre, rösten är aldrig nöjd. Den där rösten och den där flickan har nästan slitit sönder mitt inre. Jag har varit på botten, sett svart, haft många och långa sömnlösa nätter, gråtit floder, haft dimmiga dagar och knappt orkat möta min egen blick i spegeln. Jag har vridit och vänt på alla tankar oändligt många gånger, jag kan vara en riktig grubblare och överanalysera sönder saker. Jag har varit min egen största fiende. Hur blev det såhär?

Jag har tänkt mycket på livet, hur jag fungerar och varför jag blev som jag blev. Jag tror, och nästan vet, att allt började när jag skadade mitt knä. Jag var ”slalom- och fotbollsfia”. Sen kom skadorna och då tappade jag mig själv. Jag var ingen utan idrotten. Idrotten var jag, det var min identitet. Jag fick börja om från början med mig själv och livet. Jag var vilsen och tog många dåliga beslut. Jag festade hårt och sökte tröst hos människor som bara grävde gropen som jag satt i ännu djupare. Jag hade djupa dalar och höga toppar. I perioder hittade jag tillbaka till mig själv, på riktigt. Men något har fattats mig. Livets pussel har inte varit helt, några bitar har jag haft svårt att hitta. En av bitarna var cyklingen och när jag hittade den så blev jag helt plötsligt hel.

Cyklingen ger mig så mycket och jag känner en enorm tacksamhet över den, en tacksamhet som jag inte kan beskriva med ord. Cyklingen ger mig gemenskap och vänner för livet. Cyklingen ger mig utmaningar, både psykiskt och fysiskt. Jag får leva ut tävlingsdjävulen inom mig och det är viktigt, om man stänger inne en tävlingsdjävul så kokar det i hela kroppen av obehag. Cyklingen ger mig frihet och fart. Cyklingen gör framför allt att jag känner att jag lever och det mina vänner är en känsla som tyvärr inte alla människor får uppleva.

Jag lever här och nu. Jag har min cykel och jag tänker cykla tills mina ben inte orkar trampa mer. Jag tänker cykla för jag älskar att cykla och cyklingen gör att jag känner mig levande och jag älskar livet. Livet är till för att leva. Cykling är att leva.

Tack cyklingen, jag älskar dig.

13516299_10154086197570310_4074616144748620946_n