Vätternrundan 2017 – Race Report

Femte Vätternrundan, femte året i rad. Målet var först sub10 men det blev, efter många om och men samt byte av lag, sub9:30. Att cykla Vätternrundan under 10 timmar är en magisk och nästan lite helig gräns för mig. För fyra år sedan stod jag på startlinjen med 60 mil i benen, en felinställd aluminiumracer och med målet att överleva runt ”pölen”.

Då hade jag aldrig trott att jag fyra år senare skulle stå på startlinjen för femte Vätternrundan i rad. Då cyklade jag på 15:20, jag hade med mig en bekant i 13 mil. 17 mil cyklade jag helt själv, med hjälp av olika cyklister längs vägen såklart. Jag överlevde och genomförde en Svensk Klassiker som det året var mitt stora mål.

Det här året cyklade jag inte själv. Jag fick äran att cykla med Team Sky Blue sub 9:30 med ett gäng grymt starka Boråstjejer i spetsen. Mer eller mindre samma tjejer som jag cyklade sub11 med förra året. Jag trodde inte att jag skulle klara av sub 9:30 detta år efter en vår och försommar med alldeles för lite mil i ben och alldeles för mycket stress och förkylningar i kroppen. Men skam den som ger sig!

Här kommer årets race report för Vätternrundan…

(Jag har delat in texten i olika delar: Innan start, rundan runt ”pölen”, efter målgång, fakta och statistik, lärdomar och tankar samt tack. Då kan du välja ut de delar som du tycker är mest intressanta, det vill säga om du inte orkar läsa hela, men det är klart du orkar det!)

 

INNAN START…

Fredagen spenderades i en Volvo utan AC. Det var varmt och svettigt. Både jag och min käre fästman, Ted, drack vatten med lime i mängder. Åt gjorde vi också, i mängder. Jag kissade i mängder. Man måste fylla på depåerna i kroppen med extra mycket vätska och energi innan rundan. Väderprognosen för lördagen visade dessutom på mycket värme och sol. Jag gillar inte värme. Jag bara bränner mig och får svårt att andas. Min bleka kropp är inte gjord för värme. Men, det är dumt att klaga. Bättre med skinande sol än motvind och spöregn i 30 mil.

Vi anlände till Motala vid 16-tiden. Vi fick bo i en fin villa centralt i Motala som ett gäng grabbar från Alnö Race Team fixat, tack igen för det! Vi packade upp cyklar och diverse tillhörigheter och bytte om till cykelkläder. Vi cyklade ned till ”cykelområdet” trots regnet. Att leta parkering skulle i värsta fall kunna ta en evighet, så vi valde cyklarna. Det var dessutom skönt att få känna på cykeln efter servicen samt en veckas förkylning.

Cykeln rullade fint. Jag har haft problem med mycket kedjehopp den senaste månaden. Kedjan har nästan alltid hoppat av när jag växlat från lilla till stora klingan. Två gånger så har det till och med varit så illa så att jag trampat in med pedalen i kedjan när den hoppat av, så kedjan har liksom snurrat sig runt pedalen. Det kan i värsta fall sluta med en trasig kedja, men sådan otur har jag inte haft.

Nu var det dock inget problem med kedjehopp längre, Sportson i Sundsvall hade lyckats rätta till felet och pärlan kändes som ny. Ted var dock tvungen att justera sina växlar så vi rullade ned till Sportsons tält nere i ”cykelområdet” i Motala. Vi fick snabb och proffsig hjälp av Jonas Holtbo och nu var även Teds cykel som ny.

Efter cykelservice så bytte vi starttider, hämtade ut nummerlappar och hade sedan ett sista möte och ”pepptalk” med laget. Alla verkade väldigt fokuserade på uppgiften. Våra ledare, Malin, Eva och Giesela, gick igenom upplägget för rundan en sista gång och vi fick en chans att ställa några sista frågor. Det kändes bra. Alla såg starka ut. Jag kände mig dock inte helt 100 på min egen form och kylan från regnet smög sig in i kroppen. ”Måtte jag inte bli sjuk nu, igen” tänkte jag samtidigt som jag försökte hålla igång värmen i kroppen.

Vi cyklade sedan tillbaka till boendet. På vägen hem köpte vi pasta med köttfärssås och fyra påsar med godis. Vi drack och åt tills magarna nästan sprängdes. Vi satt fast nummerlapp på våra styren, tröjor och hjälmar. Vi packade ryggfickorna med gels och bars. Vi lade fram våra cykelkläder och andra tillbehör. Allting måste vara klart innan morgonen. Uppstigning klockan 03:40. Samling med laget 05:00. Start 05:32.

Vid 22:30 så somnade vi. Jag vaknade 01:30, tre timmar senare, och trodde då att det var dags att kliva upp. Det var det inte. Jag gick på toaletten och försökte sedan att somna om men kroppen ville inte sova, den ville cykla runt ”pölen”. Jag fick nöja mig med tre timmars sömn. De sista timmarna låg jag och lyssnade på Teds djupa andetag. Han kunde sova tills klockan ringde. ”Den lilla j*veln” tänkte jag för mig själv men visste samtidigt att lite sömn inför Vättern inte gör någonting. Jag försökte tänka positivt, det mentala kan lura kroppen till både ett och annat… till exempel att cykla runt ”pölen” under 10 timmar.

 

RUNDAN RUNT ”PÖLEN”

Samling 05:00 med laget. Ett gäng starka tjejer och fem starka ”hangarounds” (läs: manliga cyklister) samt en egen ”langingsman” som efter 76 kilometer stod och ”langade” fyllda vattenflaskor till oss under vår första paus på  2 minuter.

Alla var fokuserade, taggade och lite fnissiga innan start. Nerverna blev synliga hos de flesta av oss. Jag själv blir lite ”spretig” och måste springa på toaletten konstant… och det var jag inte ensam om. Under samlingen så såg jag Roberto Vacchi en bit bort, det tog jag som ett gott tecken. Detta kan inte bli något annat än bra! Bara positiva tankar nu, ingenting annat. Det mentala måste vara med, hela vägen!

Vi rullade cyklarna mot starten, då hör jag någon ropa ”Soooofiiiaaaa”. Jag känner igen rösten, ”Katjaaaa”. Vi kramades och hann utbyta några snabba meningar med varandra. ”Du strålar” säger hon. Jag ler. Katja, du fina människa. Tack för energin. Ett mycket gott tecken att träffa dig innan start.

05:32 trampade vi iväg. Från Motala, mot Motala! Femte året. 300 kilometer. Allt kan hända. Många tankar hinner passera i huvudet den första milen… ”jäklar, jag har ont i halsen”, ”eller nej, jag har nog inte ont halsen”, ”jag har för mycket kläder på mig”, ”eller nej, jag har nog för lite kläder på mig”, ”mitt dåliga knä gör ont, eller?”, ”hoppas att kedjan inte hoppar något idag”, ”tänk om jag får punktering, då är det kört”… osv.

Jag ventilerade mina tankar med en annan tjej i laget som tänkte likadant, vi skrattade och sen var de dåliga och oroliga tankarna som bortblåsta. Vätternrundan är verkligen ett riktigt tufft test för både nerver och demonerna i det mentala. Det gäller att övervinna både det förstnämnda och det sistnämnda. Har du lyckats med det, då har du kommit en god bit på väg runt ”pölen”. Och ja, Vätternrundan är givetvis ett mycket tufft test även för den fysiska delen, men den kan du inte göra så mycket åt när du väl är på plats. Det jobbet måste du ha gjort innan, annars blir det extremt tufft. Inte omöjligt, absolut inte, men tufft.

Första fem milen bara försvann i dimman, bokstavligt talat. Vi hade dessutom lite flyt och hamnade bakom en bra klunga som vi kunde få lite draghjälp av. Roberto Vacchi svischade förbi i mitten av en blå klunga, han såg knappt ansträngd ut. Han liksom seglade fram på asfalten. Vackert. Det såg dock mindre vackert ut på himlen en stund men det kom tack och lov bara lite ”stänk” från molnen och sedan var det över. Jag tyckte att det var skönt med lite kyla, perfekt väder att värma upp i, men regn ville jag inte ha. Jag hade lämnat skoskydden hemma men jag startade med både långa ärmar, vindväst och en tunn liten ”buff” runt halsen för att skydda mot vinddraget. Jag får ofta ont i nacken när jag cyklar runt Vättern så jag försöker alltid skydda nacken så gott som det går.

Vi cyklade förbi backen där jag kraschade förra året, jag kände en liten klump i magen men tänkte bara positiva tankar… ”du har kraschat här en gång, det kommer inte att hända igen”. Den kraschen gick ju dock bra. Ett snett styre som vi kunde knäcka tillbaka, trasiga benvärmare och lite förlorade gels. Ingen ko på isen med andra ord.

Efter 7,6 mil kom vårt första egna lilla depåstopp. Där kunde vi kissa, byta ut tomma vattenflaskor och ta av oss kläder. Jag tog av mig ärmarna, vindvästen och buffen och stoppade ner det i Teds lilla ryggsäck. Jag drack vatten och flyttade plats på lite gels, sen var jag redo! Två minuter går fort. Speciellt när vi hade uppställning med en minut kvar. Ordning och reda. Militärisk disciplin. Det är bra grejer. Om någon inte var klar efter två minuter så blev den personen lämnad, det var det vi hade avtalat innan start och det stod vi fast vid hela vägen. Samma sak gällde vid punktering, den personen som fick punka fick klara sig själv. Det fanns inga marginaler till sub 9:30-målet.

7,6 mil blev tio mil, vi passerade Jönköping och jag kände mig fortfarande hyfsat fräsch i kropp och knopp med tanke på att jag inte hade lyckats toppa formen till Vättern detta år. Ted såg också väldigt fräsch ut. Han har cyklat mycket mindre än mig denna säsong och är helt ny när det kommer till ”racer” så vi var båda inställda på att han kanske inte skulle orka cykla med i TSB-klungan hela vägen in i mål. Men han hade inga problem att ligga och dra i 35 km/h samtidigt som han pratade glatt med sin härliga skånska dialekt. Jag är en stolt flickvän, minst sagt. Här fick klungan dock ett bakslag. Lotta fick punktering. Hon svor. Jag svor. Alla svor. Men vi hade bestämt att klungan inte stannar för punktering så Lotta fick klara sig själv. Starka, starka Lotta.

Efter 13,4 mil kom vi till vårt andra depåstopp, Fagerhult. Jag behövde verkligen gå på toa och uträtta både det ena och det andra men tiden var för knapp så jag fick prioritera. Jag valde att fylla på vätska i mina vattenflaskor, jag åt en bulle, en saltgurka och drog i mig en mugg med blåbärssoppa. Sedan hann jag inte göra så mycket mer. Jag stuvade om lite saker i ryggfickorna sedan var det dags för uppställning igen. Det ”tröck på” nå fruktansvärt där bak men jag hann inte gå på toa. Jag mådde illa. Rapade både gel och lite annat smått och gott. Jag hade tappat räkningen på hur många gels jag hade tryckt i mig vid det här laget. En i halvtimmen är rekommenderat. Så många hade jag nog inte stoppat i mig men det var många. Snickers åt jag också med jämna mellanrum. Sockersmaken gjorde mig illamående. Men det var bara att bita ihop. Jag hade tappat bort min parkompis men ställde mig i högerledet, samma led som jag stod i när jag rullade in i depån. Det är viktigt att veta sin plats, annars blir det vilda västern och det är inte att föredra när man cyklar klunga.

Efter halva sträckan så började de smärtsamma känningarna att komma både i hals, rygg, nacke och mitt dåliga högerknä. Det var inget som inte gick att övervinna på cykeln men det kändes lite oroväckande. Tankar som ”kommer jag att orka hela vägen?” och ”är det bara tillfällig smärta eller kommer det bli värre?” smög sig på. Ted såg sliten ut. Han lade sig bakom grindvakterna. Jag låg kvar i rotationen. Jag hörde Teds härliga skånska i några mil till sedan så blev det tyst. En av tjejerna i laget meddelade att han hade släppt klungan. ”Det är lugnt, han klarar sig” sa jag och kunde bara känna en stor stolthet över att han orkat cykla med oss så länge, han som aldrig cyklat klunga i dessa hastigheter tidigare. Min skånska hjälte.

Nästa stora utmaning för laget blev om vi skulle hinna förbi broöppningen i Karlsborg eller om vi skulle komma dit precis då det var broöppning. Vi diskuterade hur vi skulle göra in i det sista. Enligt tidsplanen så skulle vi vara där 12:03, det vill säga när det var broöppning. Då var tanken att vi skulle ha stannat på depån i Karlsborg, plan B, istället för depån i Boviken, plan A. Vi hade dock cyklat på snabbare än planerat så vi hann förbi broöppningen innan klockan 12:00 och kunde stanna i Boviken som var plan A.

Nu hade dock mina krafter börjat ta slut på riktigt. Jag vet inte exakt vilken mil det var men jag var tvungen att svälja min förbannade stolthet och rulla ut ur rotationen. Benen orkade inte dra mer, och inte pannbenet heller för den delen. Jag lade mig först bakom grindvakterna för att vila och sedan agerade jag grindvakt så att de starka grindvakterna kunde gå upp i rotationen och dra.

Vi var flera som började bli trötta. Några hade tappat klungan helt och några valde att vila från rotationen i perioder. Jag lämnade grindvaktsplatsen och gick in i rotationen igen och försökte dra men det var som att cykla in i en vägg… benen och kroppen skrek ”sluta”. Hjärtat och hjärnan skrek ”fortsätt”. Vad tror ni att jag lyssnade på? Hjärtat och hjärnan, såklart. Jag fick lägga mig som grindvakt igen. En position som jag trivs väldigt bra med, man måste vara vaken och ha ett helikopterperspektiv över den roterande klungan. Jag ville dock ligga och rotera och dra mina kära klungkompisar men pannbenet kunde inte övervinna den lite halvt krampande känslan i benen.

Vårt sista depåstopp kom i Boviken efter 22,6 mil. Jag var så fruktansvärt bajsnödig nu men jag fick återigen prioritera att fylla på vattenflaskorna med energidryck och jag åt saltgurka mot krampen och en banan för att få lite annan energi än bara gels och snickers. Jag tryckte dock in en gel i munnen också. Jag mådde fruktansvärt illa nu. Jag ville bajsa men hann inte. Tiden räckte inte till. Jag stretchade ut min vänstra ljumske som jag på något sätt lyckats sträcka med tio mil kvar. Kroppen var sliten, oerhört sliten.

Det rullade på fruktansvärt fort i klungan efter sista pausen. Någon skrek att vi hade 34 km/h i rullsnitt. Planen var 32 km/h för att hålla sub 9:30-målet. Någon mumlade att krafterna var slut. Några andra såg helt oberörda ut och cyklade på med samma energi som de första fem milen. Jag försökte hålla fokus på att vara en bra grindvakt samtidigt som jag fick ställa mig upp på cykeln med jämna mellanrum för att lätta på ”krampandet” i benen. Det började skava ordentligt mellan benen också, nacken var stel och jag hade gel över hela min cykeldator, mina händer och växlar. Det var klibbigt och kladdigt. Jag spottade mig ren om fingrarna. Nu handlade det om överlevnad, allt annat var sekundärt.

De sista 10 milen var en ständig kamp mellan kroppen och huvudet. Kroppen skrek hela tiden ”sluta” men hjärnan sa åt mig att fortsätta. Jag försökte visualisera hur jag gick i mål tillsammans med TSB-klungan. Jag bestämde mig för att antingen så cyklar jag med klungan hela vägen in i mål eller så bryter jag. Det hjälpte mig att fortsätta hänga på i klungan. Jag hade aldrig brutit om jag inte hade varit riktigt skadad eller liknande men just den där tanken fick mig att fortsätta trolla fram energi ur min kropp som egentligen var helt tömd på just det, energi.

Det var säkert vid minst fem olika tillfällen som jag tänkte att ”nu orkar inte kroppen detta tempo något mer, jag måste släppa klungan”. Men jag hade bestämt mig för att inte släppa och på något sätt så lyckades jag suga mig fast som en blodigel i klungan på grindvaktsplats hela vägen in i mål. Jag och Anneli, som jag cyklade med förra året också, tog varandra i handen och sträckte upp armarna mot skyn i ett upp-och-nedvänt V. Den känslan. Vilken känsla. Helt obeskrivligt. Klockan stannade på 09:17. Personbästa. Overkligt.

De två killarna bakom vår klunga, en i orange tröja och en med helsvarta kläder som gör tummen upp, hängde på vår klunga hela vägen från Gränna och in i mål. De var mycket tacksamma och imponerade över vår klungkörning. Roligt med positivt feedback och att man kan hjälpas åt runt ”pölen”.

 

EFTER MÅLGÅNG

En känsla av tomhet men samtidigt så mycket tankar och känslor, hur det nu går ihop? En del av mig var enormt nöjd med min prestation med tanke på att jag känt mig helt ur form hela veckan inför Vättern samt att alla förkylningar under våren och försommaren förstört för min träning och gjort att jag fått mycket mindre mil i benen än planerat. 95 mil hade jag i benen innan Vättern denna säsong. Mycket backar och intervaller men ändå på tok för lite. Men jag lyckades ta mig in under 10 timmar (det som var målet för detta året). Jag lyckades till och med ta mig in under 9:30. Helt otroligt.

En annan del av mig var missnöjd. Jag orkade inte ligga i rotationen och dra hela vägen in i mål. Jag älskar att ligga lägst fram med klungan i ryggen och bara pressa men det gick inte riktigt hela vägen detta år. Jag hade velat orka lite mer. Jag vill gärna alltid vara lite bättre. Mycket vill ha mer. Höga ambitioner. Tävlingsmänniska. Ni vet.

Men till slut så bestämde jag mig för att vara nöjd. Man kan inte vara annat än nöjd efter detta. Bara att ta sig runt ”pölen” är ju en enorm prestation. 300 kilometer är ingen lek för kroppen och inte minst knoppen.

Hur gick det för Ted? Han trampade i mål på 10:40 med ett stort leende på sina läppar. Det ryms mycket krut i den skåningen! Jag vågar inte ens tänka på hur vass han kan bli om han fortsätter cykla racer…

Grattis älskling för en makalös prestation och tack för allt stöd både på och bredvid cykeln! Ditt stöd betyder allt. Aldrig utan dig.

Ted till vänster och Lotta till höger. Det var Lotta som fick punktering efter 10 mi. Hon bytte slang och tog sig i mål på helt otroliga 09:40. Snacka om prestation! Grattis!

 

FAKTA OCH STATISTIK

Vätternrundan är ingen tävling, det är ett motionslopp. Men jag är tävlingsmänniska och gillar både fakta och statistik…

  • Vi hade en medelhastighet på 32,0 km/h inklusive alla stopp.
  • När vi satt på cykeln snittade vi 32,9 km/h.
  • Vi gick in på plats 3096 av 18800 som fullföljde, vilket betyder att vi var snabbare än 84 % av alla startande.
  • Bland alla startande tjejer var vi på runt plats 90-95!!! 💪👏👏
  • Vi körde om 4640 cyklister och blev bara omkörda av 338 cyklister!

 

LÄRDOMAR OCH TANKAR

Jag är för trött i knoppen för att skriva något under denna rubrik just nu, det kommer i ett senare inlägg.

 

TACK… till TEAM SKY BLUE och alla tjejer och killar i sub9:30. Utan er så hade jag aldrig tagit mig i mål på denna fantastiska tid. Tack till ledarna och allt jobb ni lagt ner innan och under rundan, ni är otroliga. Tack till Ted, min favoritperson som följde med mig på detta galna äventyr runt ”pölen”. Tack till alla som peppat mig innan och under rundan, TACK för att ni tror på mig när jag inte själv gör det. Tack för alla grattis, kramar och fina ord i samband med rundan! Det värmer i mitt cykelhjärta som växer sig större för varje dag som går. Jag älskar cykling mer än vad ord kan beskriva, det har givit mig och det ger mig så otroligt mycket. TACK cykeln, tack Sportson för fin service och tack Vätternrundan för ett otroligt fint evenemang!

 

Over and out. / Sofia

 

Det får bära eller brista, jag kommer kämpa in i det sista!

Jag blir alltid lite ”all over the place” under Vätternveckan. Jag varnade till och med mina arbetskamrater i måndags… ”om jag beter mig lite märkligt den här veckan så behöver ni inte oroa er, det är för att det är Vättern på lördag”. Tack och lov så har jag förstående arbetskamrater, och inte minst en förstående sambo. Det är min sambo som får ta den största ”smällen”.

Ena sekunden kan jag springa runt i lägenheten och nynna på ”Bo Diddley” med Arvingarna och i nästa sekund kan jag sitta på köksbordet (ja, på köksbordet) och stirra tomt in i väggen. Känslorna och tankarna går med andra ord både upp och ner och hit och dit. Men det är väl det som är charmen med denna älskade galenskap? Javisst! Och sambon verkar inte helt avskräckt, han ska ju faktiskt också cykla runt den kända pölen på lördag.

Apropå pöl, Facebook levererade dubbla minnen från pölen igår. Ett minne från år 2015 då jag cyklade med Team Rynkeby. År 2015 var året då ingenting gick som planerat. Min cykel flög av ett biltak på motorvägen en vecka innan Vättern och samma helg som cykeln försökte flyga så cyklade jag 16 mil i ösregn runt Siljan och skadade mitt opererade knä. Kyla kombinerat med knäskada är en dålig kombination. Det var ett mindre bra år med andra ord. Men jag tog mig i alla fall runt pölen, efter många om och men…

 

 

Och revansch fick jag ta förra året då min sub11-grupp trampade i mål på 10:23. Minne nummer två är från år 2014 då jag, pappa och syrrans man cyklade runt Vättern på under 12 timmar. Jag hade cyklat drygt 50 mil innan, alldeles för lite med andra ord. Pappa och Markus drog mig runt pölen och vi fick en helt fantastiskt bra tid med tanke på hur få vi var samt att vi knappt hade någon Vätternrutin…

 

 

Nu är det dags för min femte runda och jag försöker att sluta analysera min träning inför samt min nuvarande form. Det får gå som det går. Jag ska göra mitt bästa och lite till. Det får bära eller brista. Jag ska cykla säkert, snabbt och snyggt. Jag ska NJUTA!

Nu ska jag hämta min och sambons cykel som är servade hos Sportson i Sundsvall. Pärlan har fått sig en riktig uppfräschning. Startbevisen är utskrivna. Energi, bars, snickers, resorb sport, rumpsalva, kolsyrepatroner, knävärmare och lite annat smått och gott är inhandlat. Nu är resten upp till mina kära ben.

Lycka till i helgen alla galna cyklister som ska ta sig runt ”pölen”. Sväng höger!  😉

 

Kram, Sofia

 

Min femte Vätternrunda är åtta dagar bort…

… och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är likadant varje år. Den där skräckblandade förtjusningen smyger sig på och kroppen fylls med en känslostorm från topp till tå.

Jag har inte cyklat lika många mil som förra säsongen, men jag har cyklat mer inomhus (det blir en omställning att flytta från söder till norr), kört mer intervaller och cyklat i mer backar. Jag försöker intala mig själv att det inte är HUR MÅNGA mil man cyklat som är det viktigaste utan det viktiga är HUR BRA milen man cyklat har varit. Kvalitet före kvantitet.

Det har varit en ganska hektiskt vår. Eller ja, ganska är en stor underdrift. Ny arbetsplats, mycket arbete, uppstart av Team Sky Blue Sundsvall (ni är underbara brudar!) där jag har klivit in som huvudledare, grundledarutbildning för Friskis & Svettis i Lillsved, en del sjukdom, inredning och annat fix i vår nya lägenhet, sambon har köpt sin första racer… ja, en hel hög med härliga händelser och aktiviteter. Men det kan bli för mycket av det goda och det blev det för mig.

Stressen smög sig på, förkylningarna likaså, träningen och sömnen uteblev, jag fick avboka spinningledarutbildningen (himla långt ord) i Uppsala, osv. Men när man tar ett steg tillbaka och får ett större perspektiv på saker så inser man att detta är så kallade I-landsproblem. Jag är lite smått allergisk mot ordet, ”I-landsproblem”, men det är ju faktiskt sant. Det är inga stora världsproblem, det kan dock upplevas som väldigt stora problem när man är mitt uppe i allting och det där kända ekorrhjulet bara snurrar på i en högre och högre hastighet. Nu har jag dock lyckats stanna ekorrhjulet och känner mest bara tacksamhet inför livet och allt som jag får uppleva och vara del av.

Jag har läst mycket om påkörda cyklister i media och igår såg jag SVT-dokumentären ”Drottninggatan 14:53”, en dokumentär om terrordådet på Drottninggatan detta år. Under dokumentären så får man bland annat möta ett av offrens vänner, en äldre herre som uttrycker det hela, med tårarna i ögonen, på ett mycket fint och samtidigt sorgligt sätt:

”Det är ett sånt där väldigt konkret exempel på hur snabbt livet kan förändras, och hur fort det går alltså, och så den där tunna, tunna hinnan mellan liv och död, det är så tunt alltså”.

Helt plötsligt så känns min stress över Vätternrundan väldigt, väldigt obetydlig. Jag lever, jag är frisk. Mina nära och kära lever och är friska. Jag mår bra. Vi mår bra.

Så låt oss nu ladda inför Vätternrundan på ett sunt sätt. Det handlar inte om liv och död. Det är inte VM. Det är ett viktigt lopp för många av oss men världen går inte under om loppet inte går som planerat. Den tanken kan vara bra att ha med sig, för under 30 mil runt ”pölen” så kan allt hända.

Kram på er!

Bildbomb – Mallis 2017

Oj vad tiden går! Jag har inte skrivit här på nästan tre månader. Det har med andra ord varit fullt upp. Jag tänkte skriva några rader om cykling och de senaste månaderna men först… en bildbomb från Mallis 2017 som såklart bjöd på både sol, bad och cykling. Vi cyklade inte alla dagar under den vecka vi var där men i tre dagar så trampade vi runt på ön och nötte fin asfalt inför kommande utmaningar. Det blev bland annat en bergstur upp till Cap de Formentor. Där fick vi se den kända bergsgeten och vi insöp en helt magnifik utsikt. Tack Mallis för denna gång, vi ses igen!

Ledarutbildning gånger två och ett rim om hur tiden rullar på

Nu var det längesen jag var här inne och skrev några rader,

Jag har jobbat, varit sjuk, gått på kurs med Friskis och lite andra trevliga bravader,

Igår var Susanne Ljungskog här och presenterade sitt cykelnätverk för tjejer,

Vi pratade om cykling, god mat och delade ut goodiebags med massa trevliga grejer,

Det ska bli fantastiskt kul att både bli spinninginstruktör och ledare för Team Sky Blue,

Tänk vilka möjligheter cyklingen bjuder på, tjoho!

Nu ska jag återgå till att vila och bli frisk inför morgondagens äventyr,

Då blir det en ny ledaturbildning med Susanne då jag mot Stockholm åter styr,

Nu räcker det med rim för denna gång,

Jag ska fortsätta slå in paket till min sambo som jag ikväll ska bjuda på skönsång!

Det finns så mycket att berätta men så lite tid och ork just nu, därför sammanfattar jag allt med ett härligt rim. Förra veckan gick jag ”Ettan” med Friskis & Svettis, grundutbildningen för alla ledare. Det var fyra helt fantastiska dagar ute på Lillsved med ett härligt gäng, mer om det framöver.

Igår hälsade Susanne Ljungskog på här hemma i Sundsvall och presenterade Team Sky Blue för ett gäng cyklande tjejer. Det är redan 12 stycken Sundsvallstjejer som har signat upp sig, det bådar gott. Tretton med mig! Det ska bli så fantastiskt kul att få agera ledare både i spinningsalen och ute på landsvägen.

Imorgon bär det av till Stockholm igen och ledarutbildning med Susanne och övriga ledare i Team Sky Blue. Men först vila och firande av världens bästa sambo som fyller år idag.

Livet, visst är det fantastiskt?

Ett litet bildregn från gårdagens informationskväll med Team Sky Blue Sundsvall…

 

Det finns så mycket att se fram emot!

Jag känner att jag är lite uppe i varv. Lite sådär all over the place. Spretig. Ja, ni vet nog vad jag menar. Jag har mycket härliga känslor som bubblar i kroppen och det är mycket på grund av att det finns så mycket att se fram emot. Jag har landat på det nya jobbet och sambolivet känns fantastiskt, jag njuter av det men kan också se framåt.

  • Den 9-12 mars väntar grundutbildningen för instruktörer på Friskis & Svettis. Att få instruera på sadeln är en dröm som blir verklighet! Tänk att jag ska få inspirera och motivera andra till att träna och må bättre, det är få förunnat.
  • Den 16 mars kommer Susanne Ljungskog till Norrland för att prata om sitt tjejnätverk Team Sky Blue. Det ska bli så kul att få kicka igång detta med Susanne och gå in som ambassadör/ledare.
  • Den 18-19 mars åker jag till Stockholm med alla ledare för Team Sky Blue, där väntar ledarutbildning tillsammans med Susanne.
  • Den 23-26 mars åker jag, kärleken och hela familjen till fjällen för alpin skidåkning.

Det var mer eller mindre hela mars månad. Cykel, cykel, cykel och lite skidor på det! Livet är fint och det är viktigt att ibland få ner det svart på vitt för att förstå hur bra man har det och att det finns mycket att glädjas över. Vad har Du att se fram emot?

Kramar!

Jag ska bli spinninginstruktör!

Efter en månads väntan och massa pirr i magen så kom det där efterlängtade samtalet från Friskis och Svettis. Rekryteringen har gått bra och jag ska bli spinninginstruktör!! Hallelujah. Nu väntar en utbildning under våren och sedan kickar jag igång med att instruera i spinningsadeln. En dröm bli verklighet!

Och inte nog med det. I mars så väntar en ledarutbildning med Team Sky Blue och Susanne Ljungskog i spetsen. Det kommer helt klart att bli några givande månader i sadeln framöver. 2017 börjar bättre än jag någonsin kunnat drömma om och jag ska se till att det fortsätter på samma spår.

Kram på er och fortsätta drömma, drömmar blir verklighet!

Bilden är från våren 2015 då jag cyklade för Team Rynkeby Täby och agerade instruktör på ett marathonspinningpass i Uppsala.

Team Sky Blue kommer till Sundsvall

Det är mycket spännande som händer just nu…

  • Jag har anmält mig till Vätternrundan 2017 med Alnö Race Team sub10. Jag har till och med lyckats få pojkvännen att anmäla sig. *stolt flickvän*
  • Jag har kommit igång riktigt bra med spinningen. Idag körde jag ett pass på morgonen INNAN jobbet. Helt otroligt. Jag som aldrig varit en morgonmänniska. Men jag känner mig verkligen motiverad just nu.
  • Idag fick jag en förfrågan från Susanne Ljungskog om jag vill agera ledare för Team Sky Blue i Sundsvall. Jag svarade såklart JA! Vilken möjlighet. Att få lära andra att cykla, att få umgås, äta gott och lära av varandra. Att få växa som cyklist och människa. Vi planerar en informationsträff i Sundsvall i början av nästa år. Sök på ”Informationsträff Team Sky Blue Sundsvall” på Facebook så hittar DU eventet. Bjud in alla du känner! VÄLKOMNA

13221442_1209193755757618_3693407654805909640_n 13231002_10154003285215310_312438727_n 13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n 13249467_10154003285170310_730283626_n

Träningsläger på Wenngarn med TSB

”Tjejer kan”

Hej och hå vad tiden går. Dagarna bara susar förbi och Vätternrundan 2016 närmar sig med stormsteg. Jag tänkte skriva några rader om helgens träningsläger på Wenngarn med tjejerna från Team Sky Blue. Och precis som citatet ovan säger så kan tjejer. Jag är stolt över att vara tjej, cyklande tjej dessutom. Vi var 60 stycken  TSB-tjejer med Susanne Ljungskogen i spetsen som spenderade helgen tillsammans på Wenngarn för att cykla, lära oss mer om cykling, äta gott, umgås och bara njuta av livet.

Träningslägret kickade igång på lördagmorgon klockan 10. Jag och två tjejer från Uppsala valde att cykla till Wenngarn, en sträcka på cirka tre mil, så vi var uppe med tuppen. Ambitiöst och duktigt tyckte de andra tjejerna, härligt med en bra uppvärmning tyckte jag. Vi var framme på Wenngarn redan vid klockan 09 på morgonen så vi sörplade i oss några koppar kaffe innan det var dags för dagens första punkt på schemat, en föreläsning om kost och träning med dietisten Sanna. En mycket givande föreläsning om kroppens energibalans, näringsämnen, kroppens energiförråd, tallriksmodellen och mycket annat matnyttigt. Efter Sannas föreläsning så pratade TSB-ledaren Milla om ledarskap och hur en bra ledare ska agera i och för gruppen, även detta en mycket givande föreläsning.

Efter föreläsningarna och en smaskig bönsmoothie så käkade vi lunch och fyllde på depåerna innan dagens höjdpunkt… cyklingen! Jag valde att köra med grupp 1 (rullsnitt 28-30 km/h) med Susanne Ljungskog och ”Smack-Anna” som ledare. Anna visade vägen, Susanne styrde upp klungan och vi andra trampade och njöt. Det blev en fin runda på dryga 8 mil i krokarna runt Arlanda och Märsta. Efter cyklingen så fikade vi, kacklade som bara kvinnor kan, tog en dusch och gjorde oss redo för tipsrundan. Tipsrundan gick inge vidare för mitt lag men det gjorde ingenting, vi fick se stora delar av Wenngarns fantastiska område och det kompenserade för det dåliga resultatet. Efter tipsrundan åt vi trerätters och efter maten så rullade vi i säng.

Andra och sista dagen startade med något av det bästa jag vet, frukostbuffé! Jag åt och njöt och åt lite till sen så smörjde jag in rumpan med klövervaselin och hoppade ner i cykelkläderna. Dagens cykeltur toppade lördagens cykeltur. Varför? Jo, vi hann med cykelfika på Linnés Hammarby och det var ett riktigt smultronställe med fikabröd som heter duga. Dit ska jag cykla igen, minst en gång denna sommar. Vi tog en gruppbild bland de vackra träden sen cyklade vi tillbaka till Wenngarn för återsamling och en sista måltid ihop innan hemgång. Efter ganska prick 9 mil så kom vi tillbaka till Wenngarn. Vi åt en god lunch, Susanne höll ett trevligt avslutningstal, vi fick goodiebags (älskar’t!) sedan cyklade jag och Sofia hem till Uppsala i ett ruskigt bra tempo. Jag tror att vi snittade runt 32-33, vilket är väldigt bra för bara två personer på den sträckan.

Det var en kort sammanfattning av två fantastiskt dagar med ett härligt gäng TSB-brudar! Det bästa med helgen var att jag fick cykla ihop med några Boråsbrudar som ska cykla i min sub11-grupp runt Vättern. Det är alltid skönt att hinna köra ihop sig lite och lära känna varandra innan man ska cykla runt ”pölen”. Det är trots allt 30 mil man ska cykla tillsammans i en etapp och det är minst sagt krävande, det är inget man bara gör. Det krävs förberedelse i form av träning, både x antal mil i benen och den mentala biten.

Nu ska jag avrunda, imorgon drar jag till Eskilstuna för på lördag väntar Smérundan 104 kilometer. Spännande med ett nytt motionslopp!

Hej så länge! Cykla säkert, snabbt och snyggt.

13239117_10154024138585310_5730453241819115593_n

Gruppfoto av ”snabbgruppen” efter målgång dag två. Mig ser ni i mitten i den gula TR-hjälmen.

13221442_1209193755757618_3693407654805909640_n Susanne, Frida och Sofia vid Lunda Livs.

Träningsvecka – April, vecka 2

”Wake up.

Kick ass.

Repeat.”

Jag har en ganska klar mental bild av hur jag vill ha allting på hemsidan men det är mycket pyssel innan allt faller på plats. Upplägget med olika länkar, kategorier, sökfunktioner, taggar och annat smått och gott pysslar jag med för fullt och jag skulle gärna vilja ha allting klart NU (helst igår) men bra saker tar tid.

Skönt i alla fall att designen i stort är klar och att jag kan köra igång med bloggandet, ni som känner mig vet hur mycket jag älskar att skriva. Och att få skriva om något jag älskar (cykling!) gör såklart det hela rätt så oslagbart. Idag tänkte jag sammanfatta min träningsvecka och det blir vecka 2 av april. Min plan är att sammanfatta alla mina träningsveckor här på sidan för att få en bra överblick av hur jag tränar, när jag tränar, vad jag tränar, osv. Förhoppningsvis kan mina redovisade träningsveckor bidra till en hel del inspiration till er läsare också. Win win!

Hur har min träningsvecka sett ut?

Måndag – Landsvägscykling, backintervaller

Efter förra veckans kedjestrul och fix och trix med pärlan (läs: cykeln) så var det extra skönt att få dra ut på premiärturen på landsvägscykeln för denna säsong. Det blev en kort runda med några intensiva backintervaller. Benen kändes starka, flåset satt på sin plats och solen sken. Livskvalité!

Tisdag – VILA!

Onsdag – Landsvägscykling, 5 mil

Första turen ute på vägarna med Team Sky Blue. Vi blev tre tappra tjejer som cyklade mot solnedgången tillsammans. Vi cyklade ihop 5 mil i ett lugnt tempo (26 km/h i snitt), jag kände mig riktigt stark i kroppen och fick ligga längst fram och dra långa sträckor. Skönt att få känna sig stark efter förra säsongen som bestod av mycket knäproblem och sjukdom som en följd av för mycket stress, för lite sömn och dålig kosthållning.

Torsdag – VILA!

Fredag – Landsvägscykling, backträning

Backträning i form av intervaller tillsammans med Susanne och grabbarna från Upsala CK. Ett riktigt härligt gäng som drog upp ett bra tempo som i sin tur fick både puls och flås att jobba ordentligt. Härlig känsla! Inga känningar i mitt dåliga knä utan jag kunde trycka på ordentligt utan några som helst problem. Solen sken, vi peppade varandra, skrattade, svettades och bara njöt av det bästa som finns… Cykling! En bättre kväll, helt klart. Jag väljer att citera Urban som styrde upp träningspasset: ”De bästa rundorna är de som blir av”. Så sant, så sant.

Lördag – Landsvägscykling, 5 mil

Andra turen ute på vägarna med Team Sky Blue. Denna gång blev vi fyra tappra tjejer. Gråmulet väder med lite regnstänk men trots detta glada miner. Ett lugnt tempo och en ordentlig genomgång av hur man cyklar i klunga, hur viktigt det är med tecken och att kommunicera i gruppen. Vi gick igenom dagsform och förväntningar på rundan. Jag kände mig förvånansvärt stark efter fredagens tuffa backintervaller. Kroppen svarar bra till träningen nu och det känns så fantastiskt skönt. Tack kroppen för att du är med mig på min resa, jag har inte alltid varit så snäll mot dig. Vi avslutade passet med fri fart och då kunde jag trycka på ordentligt, så gött! Efter passet blev det cykelfika i form av kaffe och belgisk våffla med sylt och grädde. Snacka om livskvalité.

Söndag – ?

Planen var en runda på cykeln, cirka 7 mil. Men det blir inte alltid som planerat, nu regnar det och dagens pass är i vänteläge. Om vädret inte tänker om så blir det spinning och core på Friskis&Svettis lite senare idag. Time will tell…

Nu lite bilder från veckans träningar!

image2 image1image3