Vänern Runt 2018 – Race Report

Hur ska man sammanfatta tre dagars cykling och 60 mil runt Vänern? Det blir svårt att göra det med bara ord, men jag ska försöka. Lite bilder ska jag givetvis också bjuda på, för att förstärka känslan. Välkomna med på min resa runt Vänern!

 

Förberedelser och resan ner till Örebro

Uppladdningen inför Vänern har fungerat precis som planerat. Jag hade mer än 100 cyklade mil i benen, kroppen var fri från sjukdom och formen har sakta men säkert smugit sig uppåt. Det enda jag inte planerat så bra var nattpasset jag lagt i mitt schema mellan onsdag och torsdag. Hur tänkte jag där? Jag kom i säng vid åtta på torsdag morgon, sov några timmar och skulle sedan köra bil hela vägen från Sundsvall till Örebro. En liten tankevurpa, helt klart, men det gick bra ändå. Jag plockade upp en cykelkompis i Upplands Väsby och vi hämtade ut nummerlapparna innan 20:00 och checkade sedan in på Good Morning Hotel i Örebro. Innan läggdags jagade vi en bra restaurang med pasta i halva Örebro. Pasta finns väl överallt, eller? Tydligen inte. Efter många om och men så hittade vi Fratelli där jag fick min pasta och min cykelkompis fick sin pizza. Alla nöjda och glada.

 

Dag 1 – Örebro till Åmål, 245 kilometer

Det blev några timmars sömn på hotellet. Tidig morgon med hotellfrukost, sista fixet med utrustningen och smörjning av rumpan. Sedan rullade vi med bilen till Tybblelundshallen i Örebro där start och mål för rundan ägde rum. Min cykelkompis startade redan vid 07:30, en hel timme innan min grupp, så jag var på plats i god tid. Jag pumpade däcken en sista gång, justerade bromsarna och packade ned lite energi i ryggfickorna på cykeltröjan. Cykeldatorn, min älskade Garmin, var fulladdad och klar för färd. Sträckorna måste ju redovisas på Strava så man kan se hur man har cyklat och stolt visa upp det för sina cykelkompisar som inte närvarande på Vänern runt.

Vid 08:30 gick starten för vår grupp, Team Ljungskog Blå (det står Sky Blue i listorna, vilket är vårt gamla namn). 12 stycken tjejer och tre karlar stod på startlinjen. Kapterna Maria och Micke Nord hade som vanligt ordning och reda på gruppen och eftersträvade en strukturerad och härlig må-bra-cykling. Maria frågade mig flera gånger längs vägen om jag njöt och hon sa också ”vi cyklar i nuet” vilket är bra då man ofta glömmer bort det och istället mentalt är i depån eller i mål. Första milen rullade på makalöst lätt. Lite lätt sned medvind, fina vägar, starka ben och ett rullsnitt på 31,9 km/h när vi rullade in i första depån. Allt klaffade direkt. Solen var med oss, nästan lite för mycket, och vattenflaskan blev snabbt vår bästa vän.

Jag minns inte allt från dag ett, kanske för att det mesta bara klaffade och kanske för att det var väldigt varmt. Jag fick dock aldrig någon mental eller fysisk dipp längs vägen vilket var väldigt tacksamt. Jag var noga med att fylla på depåerna både med vätska och energi och vi peppade varandra bra i laget. När vi kom fram till lunchdepån i Karlstad så frågade någon vilken grupp vi var. Vi svarade grupp 11 och då frågade personen i fråga, en trevlig herre, vem som är Sofia. ”Det är jag” utbrast jag nyfiket och gick fram till den trevlige herren. Han gick i sin tur fram till en kartong och plockade fram en stor påse med vaniljbullar. Sockriga och härliga, precis som de ska vara. ”Specialleverans till er” sa han och överlämnade påsen till mig. Vilken fantastiskt gåva. Jag tackade och tog honom i hand. Det visade sig att han kommenterat mitt inlägg angående Vänern i gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling” på Facebook. Han var en av alla fantastiska funktionärer längs vägen. Tack ”Pebben” för det bästa cykelfikat jag fått på länge. Hela laget tackar dig.

Efter lunchdepån i Karlstad så rullade vi vidare igen. Och allting rullade på hela vägen in till Åmål. Inga punkteringar, inga kedjehopp som inte gick att lösa i farten, inga skador, ingenting. En helt fantastiska runda utan något att klaga på. Vi checkade in i gympahallen, åt mat, lyssnade på fantastiska Fredrik Ek och gjorde oss sedan redo för sängen. Min säng var för övrigt ett litet tunt liggunderlag, vilket inte är optimalt efter nästan 25 mil på cykeln… men jag fick sova några timmar i alla fall.

 

Dag 2 – Åmål till Mariestad, 232 kilometer

Efter några timmars sömn och en mycket hård natt på golvet så var det dags igen. Frukost, fixa cykeln, klä på sig, smörja rumpan, solskydd på, ladda fickorna med energi, fylla vattenflaskor med sport resorb och vatten, borsta tänder, osv. Det är härligt med rutiner på morgonen, det får mig att både vakna och tagga till. Nu väntade 232 kilometers cykling och en liten cyklist hade viskat i mitt öra att det skulle bli mer backar idag. Den som lever får se, tänkte jag.

Första milen var benen tunga, det tog ungefär två mil innan de förstod att de skulle cykla långt idag också. Solen var med oss igen och alla verkade fokuserade på att göra ett bra jobb i klungan, lagarbete när det är som bäst. Vi visste att det skulle komma ett parti med backar efter 38 kilometer, backar som sträckte sig cirka 10 kilometer innan första depån på 48 kilometer. Kapten bestämde att vi skulle köra fri fart under milen med backar, vilket kändes klokt.

Efter 38 kilometer nådde vi backarna vid namn Brudfjället. Partiet startade med en rejäl utförslöpa på 21% lutning (det var det en annan cyklist som viskade i mitt öra) sen blev det uppförsbackar, nedförsbackar, uppförsbackar och nedförsbackar. Ja, upp och ner i en härlig mix under en hel mil. En böljande sträcka då det gällde att få med sig farten från nedförsbackarna och försöka driva på i uppförsbackarna. Helt fantastiskt! Jag kände mig riktigt starkt och kunde trycka på både upp och ner. Vi var tre tjejer som låg i täten tillsammans och vi fick syn på två karlar i slutet av partiet. Då slog såklart jaktinstinkten in. Jag vet inte varför men det är alltid lite extra gött att få cykla om karlar, girlpower liksom. Vi cyklade om karlarna, sträckte lite extra på oss och trampade in i depån. Den känslan!

Efter lite påfyllning av vätska, gifflar, vingummin och risifrutti så cyklade vi vidare. Vi nådde depå nummer två i Vänersborg efter 111 kilometer, där åt vi lunch och konstaterade att halva sträckan för dagen var avklarad. Med åtta mil till nästa depå gällde det att fylla på ordentligt med energi. Jag tror att jag fyllde på för lite för några mil efter lunchen, ute i motvinden på slätten så kom rundans första dipp. Det var sned motvind så hela ytterledet fick ligga och slita i vinden. Vi bytte håll på rotationen för att göra det hela något lättare för alla, det blev lättare men det var fortfarande inte lätt. Vi slet på ordentligt men det kändes som att vi stod stilla. Jag kände mig sliten, nästan lite illamående. Värmen är inte min bästa vän och definitivt inte motvinden heller. Men att ge upp, det är inget alternativ. Efter något som kändes som en evighet så var slätten slut, vi nådde fram till sista depån i Lidköping och kunde andas ut en stund.

Efter sista depån klättrade vi upp för en lång backe med lite lätt motlut, vi tog oss upp till Kinnekulle (så vackert!) och kunde sedan ösa på utför. Jag älskar att ösa på utför, farten och friheten! Helt magiskt. Jag har stor hjälp av mina gamla fotbolls- och slalomben, jag orkar trycka på ordentligt med tunga växlar. Det rullade på bra sista biten och efter 232 kilometer tog vi oss till Mariestad och en ny gympasal. Den här dagen var både den roligaste och jobbigaste under hela rundan, Brudfjället blev en ny favorit och slätten blev ett nytt hatobjekt.

En till natt på ett tunt liggunderlag var inget alternativ så jag och två andra tjejer i laget lånade en stor madrass inne i gympasalen och sov på den. Jag kände mig som en liten prinsessa. Jag unnade mig till och med en massage i 15 minuter på kvällskvisten. Jag har en vänsteraxel som alltid strular under längre cykelpass, jag blir stel och får ont. Massösen trodde att det kunde vara kopplat till min gamla knäskada i höger knä. När jag står still så belastar jag alltid vänster sida utan att tänka på det, min vänstra sida är både starkare och stabilare efter skadorna och operationerna i höger knä. Detta bidrar till överbelastning i vänster sida och också en stelhet. Det kan alltså vara därifrån min smärta i vänster axel uppstår. Men nog om smärta och åter till rundan.

 

Dag 3 – Mariestad till Örebro, 130 kilometer

Efter en natt med bättre sömn så kände jag mig redo för sista etappen. I mitt mentala hade jag redan gått i mål, vilket kan vara lite vanskligt. Allt kan hände under 13 mil på cykeln. Men 13 mil kändes kort efter två dagar med dryga 20 mil på cykeln. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina gränser och tycka att 13 mil, som på hemmaplan är ett långt träningspass, helt plötsligt är kort.

Starten gick i vanlig ordning vid 08:30 för vår grupp. Speakertältet rockade loss med ABBA och lite 80-talsdängor, det gav hela laget feeling och vi dansade igång morgonen tillsammans. Jag hade ingen aning om hur benen och kroppen skulle svara efter nästan 50 mils cykling på två dagar. Rumpan skavde ordentligt första milen men i övrigt så kände jag mig pigg. Benen svarade direkt och det mentala var med på banan. Min axel började smärta lite efter första milen men det var inget som inte gick att övervinna.

Första fyra milen till depå nummer ett av två för dagen rullade på väldigt bra. Stora vägar med fin asfalt och skydd från skogen, skydd både från sol och vind. Precis vad jag hade önskat mig för dagen. Vid första depån fick jag värktabletter av funktionärerna, några glas cola, bullar och vingummin. Det gjorde susen för kroppen och framför allt min axel. Smärtan försvann när vi cyklade ut ur första depån. Tack!

Med fyra mil till depå nummer två och den sista depån på hela rundan så kändes hela laget pigga och glada. Alla kunde se mållinjen framför sig nu och alla ville komma i mål. De här fyra milen var nog de fyra milen som försvann snabbast under hela rundan. Fyra mil kändes som två. Klungan rullade på exemplariskt och vi kunde med lätthet ta oss till depån i Gullspång. Allting kändes som i en dröm, en dröm som blev verklighet. Solen sken, alla var på gott humör, funktionärerna levererade i vanlig ordning och vi hade bara fem mil kvar till mål. På bilen nedan ser ni alla Team Ljungskogare som var på plats, totalt tre olika grupper. Vid sista depån var alla där samtidigt så vi tog en gruppbild.

När jag tänker på de sista fem milen, då blir jag lycklig. Inte nog med att vårt lag kör klunga som om vi aldrig gjort något annat, vi är också riktigt bra på att peppa varandra och sprida positiv energi i leden. Gnäll, det existerade inte. Någon kunde ropa ut ”det är en fröjd att cykla med er”, bara apropå ingenting. Någon lade en hand på någon annans rygg för att med utan ord säga ”jag tycker om dig, du är bra”. Några andra gjorde high-five. Ja, vart man än tittade i leden så var det bara positiva vibbar. Det är därför jag älskar att cykla med tjejerna i Team Ljungskog (och våra hangarounds också såklart). Det är verkligen en fröjd att cykla i en klunga där alla har samma tänk och vet hur man ska cykla för att orka hela vägen. Tack tjejer, ni är bäst!

Efter totalt 600 kilometer trampade vi in i Örebro och gick i mål vid Tybblelundshallen. Vi fick medaljer, kramades, fotograferades och bara njöt. Jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam över att ha en frisk kropp som kan prestera på det här sättet. Tacksam över att få vara en del av Team Ljungskog och en gemenskap som är helt otrolig. Tacksam över livet, helt enkelt.

 

TACK!

Tack till laget som alltid går före jaget, Team Ljungskog!

Tack till kaptenerna Maria och Micke Nord som styrt upp denna resa och gjort det med bravur!

Tack till Örebrocyklisterna som arrangerat ett helt makalöst cykellopp!

Tack till alla funktionärer, ni är vår överlevnad längs vägen!

Tack till alla som hejat på oss längs vägen, via sociala medier, osv!

Tack till min fästman och min familj som alltid stöttar mig i allt jag gör!

Tack till alla som på något sätt bidragit till att denna helg blev en av de bästa jag upplevt!

 

Avslutande ord

Vättern i all ära men jag måste faktiskt sticka ut hakan och säga att Vänern är bättre. Bättre för att det är mindre cyklister och mer cykelglädje. Och det menar jag verkligen. Det här gav mig energi för resten av cykelsäsongen. Efter Vätternrundan har jag ofta känt mig dränerad på energi och jag har inte velat titta på cykeln. Nu vill jag cykla mer!