Vätternrundan 2016 – Race report

Årets runda blev runda nummer fyra för mig.

image 22

År 2013 – Året då jag genomförde en Svensk Klassiker och köpte min första racer. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i och jag hade nog aldrig kunnat tro att jag tre år senare skulle stå på startlinjen för fjärde året i rad. En Svensk Klassiker fick mig att få upp ögonen för landsvägscykling och jag föll pladask. År 2013 skulle jag cykla med två vänner men den ena var sjuk och den andra skadad så det slutade med att jag och en av kompisarnas pojkvän stod på startlinjen tillsammans. Han fick bryta efter 13 mil på grund av ett dåligt knä så jag cyklade själv i 17 mil och rullade i mål på 13:20. Helt klart godkänt med tanke på att jag bara hade 60 mil i benen och inte hade en aning om vad jag gav mig in i.

År 2014 – Året då jag, pappa och syrrans man cyklade runt ”pölen” tillsammans. Jag hade endast 50 mil i benen och satt riktigt dåligt på cykeln. Efter brutal motvind i cirka 20 mil så rullade vi i mål på 11:43.

År 2015 – En vecka innan start gick min racer i bitar så jag stod på startlinjen med en lånecykel, en förkylning och ett dåligt knä. Alla dåliga ting är tre? Efter några mil hoppade sadeln ”ur led” och den fortsatte att göra det hela vägen in i mål. Jag cyklade med Team Rynkeby Täby men fick släppa klungan efter cirka 13 mil och rullade i mål på 13:01. En STOR besvikelse men jag tog mig i alla fall runt.

År 2016 – I bättre cykelform än någonsin. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och vila när den behöver och träna när den är i form för det. Jag har lärt mig att det är inte är hur många mil man har cyklat som räknas utan hur BRA milen man har cyklat faktiskt är. Kvalité före kvantitet. Jag har lärt mig att bålträning är oerhört viktigt. Jag har lärt mig att rätt inställningar på cykeln är A och O för att orka hela vägen och få med sig kraften i pedalerna i rätt riktning. Allting har känts så bra inför årets runda… Men hur gick det egentligen?

Vätternrundan 2016, en race report…

Strax efter 05:30 rullade jag mot start. Jag hade sovit halvkasst men det var inget som oroade mig. Tidigare rundor har jag startat på kvällen eller natten och cyklat helt utan sömn. Jag hade lyckats äta en stadig frukost i form av risifrutti, mackor, nutella, ägg och dryck. Kaffet hoppade jag dock denna morgon, det är inget kroppen vill ha när den ska cykla 30 mil. Jag var först till start i laget. Jag såg några cyklister med medaljer runt halsen, ”Oj, de har redan cyklat 30 mil och vi har inte ens startat” tänkte jag för mig själv. Kvart i sex började stora delar av laget att rulla in till startfållan. Alla var på gott humör. Vi kramades, peppade varandra, pratade om klädsel, vind och energi att äta och dricka längs vägen. Jag fick en bra känsla i magen, en känsla som sa att vi skulle fixa detta.

image23

Lagkamraten Anneli hade pannkakor i ramväskan, mycket kreativt!

Första milen var riktigt oroväckande, på flera olika sätt. Jag kände en stor osäkerhet i klungan, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på att vi kommer från olika delar av landet och tyvärr inte haft chans att köra ihop oss ordentligt. Kommunikationen var riktigt dålig, nästan obefintlig, tempot var lite för dåligt och det var flera i laget som droppade av bara efter några mil. En liten stress växte inne i mitt bröst men jag bet ihop, försökte peppa laget och hoppades på att detta bara var något tillfälligt.

Efter drygt 5 mil susade pappas Alnö Race Team sub9 förbi oss. Jag hejade glatt och pappa körde upp bredvid mig och frågade hur det gick. Jag svarade glatt att ”det går bra!” men jag förstod inte att det var pappa jag pratade med. Jag såg bara en ART-tröja i ögonvrån som susade förbi snabbt och tänkte att det är någon jag känner. Lite komiskt.

Bara några minuter efter Alnöcyklisternas framfart gick jag i backen. Vi drog på ganska hårt i en uppförskörning och det blev en stor lucka bakom mig. Jag vände mig om i toppen av backen för att se hur stor lucka vi hade. Precis då så skrek laget ”LUCKA” och lagkamraterna framför mig bromsade in. Jag hade blicken bakåt och rullade framåt samtidigt som farten bromsades in, mindre bra. Jag vände mig om och insåg att mitt framhjul var ruskigt nära ett annat bakhjul, men då var det försent. Jag körde in i bakhjulet på min kompis, sladdade till och gick i backen. Jag landade på höger sida. Jag slog i mitt knä, min arm, ansiktet och handen. Laget stannade, plockade upp mig och mina grejer. Eller, jag snarare flög upp från backen. Är det något jag har lärt mig av krascher så är det att man ska upp på benen så fort man kan och köra vidare utan att hinna tänka allt för mycket. Jag kände hur det snurrade till i huvudet som hade fått sig en smäll, någon i laget kom med mina GT-tabletter som hade rullat ut ur ramväskan och någon annan frågade ”hur gick det Sofia, är du okej?”. Jag minns knappt att jag svarade, jag minns bara att jag var uppe på cykeln illa kvickt och sa åt laget att trampa vidare. När jag kommit upp på cykeln igen och börjat rulla så såg jag att vänstra sidan av styret var böjt och pekade snett inåt. Jag fick först lite panik och tänkte ”faaan, cykeln är paj”. Men jag testade bromsen, den funkade, och jag insåg att det faktiskt gick att cyklade med ett böjt styre också. Med tre mil kvar till första depåstoppet så kändes det lugnt, då kunde vi böja tillbaka styret vid depån. Cykeln var intakt men det som oroade mig mest var att jag hade landat på mitt dåliga knä och kände att det ömmade. ”Fan, ska min Vätternrunda sluta efter 5 mil med en klantvurpa?” tänkte jag argt för mig själv. Det får inte sluta här och nu.

Efter cirka 8 mil rullade vi in på vårt första depåstopp. Jag fick kontakt med ett yngre par. Killen i paret hjälpte mig med styret, han ”knäckte” tillbaka det utan någon större ansträngning. Tjejen i paret drog fram två plåster till mina blödande fingrar. Vips! Jag och cykeln kände oss som nya. Knäet ömmade men inte på något oroväckande sätt, det kändes bara som en ytlig skada. Efter drygt 10 år med knäproblem och tre operationer så har jag och mitt högerknä lärt känna varandra väldigt bra, jag vet dock inte om det är något bra eller dåligt. Efter fyra minuters stopp så rullade vi vidare.

image24

Efter drygt tio mil kom det där fruktade regnet. Vi fick två rejäla skurar över oss. Sikten försvann och skorna fylldes med vatten. Det var tungt, kallt och frustrerande. Jag trodde att målet på under 11 timmar var kört och någon i laget mumlade ”sub12-gruppen är nog ikapp oss snart”. Gruppens humör var inte på topp men vi kämpade vidare. Vi tog det lugnt i nedförsbackarna på grund av den luriga halkan men trots detta så försvann hela mitt bakhjul när jag bromsade in. Jag lyckades dock, på något makalöst sätt, rädda upp det hela och rullade vidare. Kompisen bakom mig beskrev det som att jag mer eller mindre låg ner och hon trodde att det var kört, men skam den som ger sig! Mina reflexer var med mig.

Efter cirka 13-14 mil så hade vi depåstopp nummer två. Då tog kapten Malin från Borås ett bra snack med laget. Vi hade redan tappat 4 av 19 cyklister ur gruppen och hon frågade oss om vi ville pressa på och klara sub11-målet eller om vi skulle dra ner tempot och få med oss alla? Svaret var självklart, vi ska under 11 timmar! Alla i laget var eniga och vi lämnade depåstopp nummer två med ny energi och en känsla som sa ”vi är ett lag, vi fixar detta tillsammans”.

image25

Efter depåstopp nummer två så hände något i laget. Många fick ny energi och blev helt plötsligt starkare och kunde gå upp och dra i både med- och motvind. Nu hade vi bestämt oss på riktigt, vi ska fixa detta. Nu började vi cykla och peppa varandra som ett lag. Självförtroende växte och bidrog till en ökad hastighet. Vi låg och rullade i dryga 30 km/h mest hela tiden utan att behöva ligga på gränsen. Det kändes stabilt och jag njöt av vartenda tramptag. Cykelglädje, ni vet.

Sista depåstoppet gick undan. Jag kissade snabbt, drog i mig en bulle, lite saltgurka och blåbärssoppa. Vi rullade vidare mot mål med mindre än 10 mil kvar. Mina ben kändes fortfarande fräscha och kommunikationen inom laget fungerade mycket bättre. Vi drog förbi en ”grabbklunga” från Vallentuna CK och killen längst fram skrek ut ”Vafan grabbar, vi blir omkörda av tjejer”. Jag skrattade högt och drog på ännu hårdare. Den känslan är rätt så oslagbar. Jag älskar att cykla med ett gäng starka tjejer, ni är fantastiska brudar.

Sista milen var tunga men inte alls så tunga som jag hade förväntat mig. Jag kunde fortfarande ligga uppe och dra, något jag hade gjort hela vägen, och det kändes skönt att få bidra ordentligt till laget. För mig är det viktigt. Det blev dessutom ännu viktigare efter min vurpa. Jag skämdes lite, det var så onödigt och så klantigt. Tack och lov så drog jag inte med mig någon i fallet och jag blev inte påkörd av någon men ändå… Jag skämdes lite trots att jag vet att det kan hända vem som helst, det är så små marginaler.

När det var drygt en mil kvar fick vi ett kedjehopp och stannade till längs vägkanten. Men det gjorde ingenting. Vi hade gott om tid på oss för att klara sub11-målet och vi hade inte haft en enda punka längs hela vägen så det kändes hur lugnt som helst. Efter någon minut var problemet löst och vi rullade vidare mot mål.

Skylten ”10 kilometer” dök upp på höger sida och vi jublade högt och glatt i klungan. Vi tog fram vårt sista krut och drog på ännu hårdare.  Folk stod och hejade längs vägen och jag bara njöt. Njöt av känslan att vara på rull och att veta att vi har mindre än 1 mil kvar av 30. Vi har cyklat över 29 mil och jag känner mig pigg. Den känslan!

När vi närmade oss målgång så klev våra kaptener upp i topp och drog laget ända in i mål. Vi jublade, skrattade och skrek av glädje! En fantastisk målgång på alla sätt. Jag fick en medalj runt halsen, den finaste medaljen av mina fyra. Det blev personbästa i form av 10:23 vilket innebar att vi krossade vårt sub11-mål. Jag drog upp luren och ringde pappa. Han gratulerade mig och jag gratulerade honom, hans sub9-gäng hade rullat in på fantastiska 08:47. Det blev en fin revansch för oss båda. Jag hade, som jag nämnde ovan, oflyt förra året och pappa fick bryta. Nu kunde vi fira tillsammans och bara njuta av två fantastiska prestationer.

Sedan så har jag lärt mig att man ska tacka och jag vill tacka…

  • Pappa! Som både inspirerar och motiverar mig när det kommer till cyklingen. Han är en stor förebild och jag har alltid varit pappas flicka. TACK pappa, du är grym!
  • Laget i form av Team Sky Blue sub11! Utan er så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” på 10:23, det fixar man inte ensam. TACK för att ni kämpade hela vägen in i mål och inte gav upp efter en tuff start och en mindre rolig vurpa.
  • Min familj och min pojkvän som stöttar mig allt jag gör! Ni tror på mig och peppar mig i med- och motgångar och det är jag evigt tacksam över.
  • Alla mina cykelvänner som har stöttat och peppat mig och som vet hur tufft och samtidigt underbart det kan vara med cykling.
  • Alla mina vänner som inte vet någonting om cykling men som trots detta stöttar mig, orkar lyssna på mitt cykelprat och gillar mina ”cykeluppdateringar” på sociala medier.

image27

 

7 Kommentarer

  1. Goaste Sofia! Vilken underbar berättelse av Vätternrundan. Sitter och ryser när jag läser detta. Och minns allt som om det var igår. Haha. Tack för att jag fått lära känna en underbar tjej som du. Hoppas att vi träffas framöver på många cykellopp. Heja dig ??

    • Man blir ju tårögd av alla dessa fina kommentarer. Tack fina Anneli för en fantastisk tur runt Vättern! Den var givande på flera olika nivåer. Hoppas verkligen att vi får cykla ihop igen i framtiden! Kramar till dig

  2. Jag är @lundbergc från instagram!

    Du är verkligen en inspiration i cyklelns djungel!
    Har en sund syn på cykling och träningen i huvud taget.
    kloka ord och fina bilder!
    grattis till ett starkt och bra lopp!!

  3. mycket grym läsning. vad lite peppning kan göra på 30 mil tack att jag får ta del av din utveckling.

  4. Grymma du! Älskar att läsa racereports…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *