Vätternrundan 2017 – Race Report

Femte Vätternrundan, femte året i rad. Målet var först sub10 men det blev, efter många om och men samt byte av lag, sub9:30. Att cykla Vätternrundan under 10 timmar är en magisk och nästan lite helig gräns för mig. För fyra år sedan stod jag på startlinjen med 60 mil i benen, en felinställd aluminiumracer och med målet att överleva runt ”pölen”.

Då hade jag aldrig trott att jag fyra år senare skulle stå på startlinjen för femte Vätternrundan i rad. Då cyklade jag på 15:20, jag hade med mig en bekant i 13 mil. 17 mil cyklade jag helt själv, med hjälp av olika cyklister längs vägen såklart. Jag överlevde och genomförde en Svensk Klassiker som det året var mitt stora mål.

Det här året cyklade jag inte själv. Jag fick äran att cykla med Team Sky Blue sub 9:30 med ett gäng grymt starka Boråstjejer i spetsen. Mer eller mindre samma tjejer som jag cyklade sub11 med förra året. Jag trodde inte att jag skulle klara av sub 9:30 detta år efter en vår och försommar med alldeles för lite mil i ben och alldeles för mycket stress och förkylningar i kroppen. Men skam den som ger sig!

Här kommer årets race report för Vätternrundan…

(Jag har delat in texten i olika delar: Innan start, rundan runt ”pölen”, efter målgång, fakta och statistik, lärdomar och tankar samt tack. Då kan du välja ut de delar som du tycker är mest intressanta, det vill säga om du inte orkar läsa hela, men det är klart du orkar det!)

 

INNAN START…

Fredagen spenderades i en Volvo utan AC. Det var varmt och svettigt. Både jag och min käre fästman, Ted, drack vatten med lime i mängder. Åt gjorde vi också, i mängder. Jag kissade i mängder. Man måste fylla på depåerna i kroppen med extra mycket vätska och energi innan rundan. Väderprognosen för lördagen visade dessutom på mycket värme och sol. Jag gillar inte värme. Jag bara bränner mig och får svårt att andas. Min bleka kropp är inte gjord för värme. Men, det är dumt att klaga. Bättre med skinande sol än motvind och spöregn i 30 mil.

Vi anlände till Motala vid 16-tiden. Vi fick bo i en fin villa centralt i Motala som ett gäng grabbar från Alnö Race Team fixat, tack igen för det! Vi packade upp cyklar och diverse tillhörigheter och bytte om till cykelkläder. Vi cyklade ned till ”cykelområdet” trots regnet. Att leta parkering skulle i värsta fall kunna ta en evighet, så vi valde cyklarna. Det var dessutom skönt att få känna på cykeln efter servicen samt en veckas förkylning.

Cykeln rullade fint. Jag har haft problem med mycket kedjehopp den senaste månaden. Kedjan har nästan alltid hoppat av när jag växlat från lilla till stora klingan. Två gånger så har det till och med varit så illa så att jag trampat in med pedalen i kedjan när den hoppat av, så kedjan har liksom snurrat sig runt pedalen. Det kan i värsta fall sluta med en trasig kedja, men sådan otur har jag inte haft.

Nu var det dock inget problem med kedjehopp längre, Sportson i Sundsvall hade lyckats rätta till felet och pärlan kändes som ny. Ted var dock tvungen att justera sina växlar så vi rullade ned till Sportsons tält nere i ”cykelområdet” i Motala. Vi fick snabb och proffsig hjälp av Jonas Holtbo och nu var även Teds cykel som ny.

Efter cykelservice så bytte vi starttider, hämtade ut nummerlappar och hade sedan ett sista möte och ”pepptalk” med laget. Alla verkade väldigt fokuserade på uppgiften. Våra ledare, Malin, Eva och Giesela, gick igenom upplägget för rundan en sista gång och vi fick en chans att ställa några sista frågor. Det kändes bra. Alla såg starka ut. Jag kände mig dock inte helt 100 på min egen form och kylan från regnet smög sig in i kroppen. ”Måtte jag inte bli sjuk nu, igen” tänkte jag samtidigt som jag försökte hålla igång värmen i kroppen.

Vi cyklade sedan tillbaka till boendet. På vägen hem köpte vi pasta med köttfärssås och fyra påsar med godis. Vi drack och åt tills magarna nästan sprängdes. Vi satt fast nummerlapp på våra styren, tröjor och hjälmar. Vi packade ryggfickorna med gels och bars. Vi lade fram våra cykelkläder och andra tillbehör. Allting måste vara klart innan morgonen. Uppstigning klockan 03:40. Samling med laget 05:00. Start 05:32.

Vid 22:30 så somnade vi. Jag vaknade 01:30, tre timmar senare, och trodde då att det var dags att kliva upp. Det var det inte. Jag gick på toaletten och försökte sedan att somna om men kroppen ville inte sova, den ville cykla runt ”pölen”. Jag fick nöja mig med tre timmars sömn. De sista timmarna låg jag och lyssnade på Teds djupa andetag. Han kunde sova tills klockan ringde. ”Den lilla j*veln” tänkte jag för mig själv men visste samtidigt att lite sömn inför Vättern inte gör någonting. Jag försökte tänka positivt, det mentala kan lura kroppen till både ett och annat… till exempel att cykla runt ”pölen” under 10 timmar.

 

RUNDAN RUNT ”PÖLEN”

Samling 05:00 med laget. Ett gäng starka tjejer och fem starka ”hangarounds” (läs: manliga cyklister) samt en egen ”langingsman” som efter 76 kilometer stod och ”langade” fyllda vattenflaskor till oss under vår första paus på  2 minuter.

Alla var fokuserade, taggade och lite fnissiga innan start. Nerverna blev synliga hos de flesta av oss. Jag själv blir lite ”spretig” och måste springa på toaletten konstant… och det var jag inte ensam om. Under samlingen så såg jag Roberto Vacchi en bit bort, det tog jag som ett gott tecken. Detta kan inte bli något annat än bra! Bara positiva tankar nu, ingenting annat. Det mentala måste vara med, hela vägen!

Vi rullade cyklarna mot starten, då hör jag någon ropa ”Soooofiiiaaaa”. Jag känner igen rösten, ”Katjaaaa”. Vi kramades och hann utbyta några snabba meningar med varandra. ”Du strålar” säger hon. Jag ler. Katja, du fina människa. Tack för energin. Ett mycket gott tecken att träffa dig innan start.

05:32 trampade vi iväg. Från Motala, mot Motala! Femte året. 300 kilometer. Allt kan hända. Många tankar hinner passera i huvudet den första milen… ”jäklar, jag har ont i halsen”, ”eller nej, jag har nog inte ont halsen”, ”jag har för mycket kläder på mig”, ”eller nej, jag har nog för lite kläder på mig”, ”mitt dåliga knä gör ont, eller?”, ”hoppas att kedjan inte hoppar något idag”, ”tänk om jag får punktering, då är det kört”… osv.

Jag ventilerade mina tankar med en annan tjej i laget som tänkte likadant, vi skrattade och sen var de dåliga och oroliga tankarna som bortblåsta. Vätternrundan är verkligen ett riktigt tufft test för både nerver och demonerna i det mentala. Det gäller att övervinna både det förstnämnda och det sistnämnda. Har du lyckats med det, då har du kommit en god bit på väg runt ”pölen”. Och ja, Vätternrundan är givetvis ett mycket tufft test även för den fysiska delen, men den kan du inte göra så mycket åt när du väl är på plats. Det jobbet måste du ha gjort innan, annars blir det extremt tufft. Inte omöjligt, absolut inte, men tufft.

Första fem milen bara försvann i dimman, bokstavligt talat. Vi hade dessutom lite flyt och hamnade bakom en bra klunga som vi kunde få lite draghjälp av. Roberto Vacchi svischade förbi i mitten av en blå klunga, han såg knappt ansträngd ut. Han liksom seglade fram på asfalten. Vackert. Det såg dock mindre vackert ut på himlen en stund men det kom tack och lov bara lite ”stänk” från molnen och sedan var det över. Jag tyckte att det var skönt med lite kyla, perfekt väder att värma upp i, men regn ville jag inte ha. Jag hade lämnat skoskydden hemma men jag startade med både långa ärmar, vindväst och en tunn liten ”buff” runt halsen för att skydda mot vinddraget. Jag får ofta ont i nacken när jag cyklar runt Vättern så jag försöker alltid skydda nacken så gott som det går.

Vi cyklade förbi backen där jag kraschade förra året, jag kände en liten klump i magen men tänkte bara positiva tankar… ”du har kraschat här en gång, det kommer inte att hända igen”. Den kraschen gick ju dock bra. Ett snett styre som vi kunde knäcka tillbaka, trasiga benvärmare och lite förlorade gels. Ingen ko på isen med andra ord.

Efter 7,6 mil kom vårt första egna lilla depåstopp. Där kunde vi kissa, byta ut tomma vattenflaskor och ta av oss kläder. Jag tog av mig ärmarna, vindvästen och buffen och stoppade ner det i Teds lilla ryggsäck. Jag drack vatten och flyttade plats på lite gels, sen var jag redo! Två minuter går fort. Speciellt när vi hade uppställning med en minut kvar. Ordning och reda. Militärisk disciplin. Det är bra grejer. Om någon inte var klar efter två minuter så blev den personen lämnad, det var det vi hade avtalat innan start och det stod vi fast vid hela vägen. Samma sak gällde vid punktering, den personen som fick punka fick klara sig själv. Det fanns inga marginaler till sub 9:30-målet.

7,6 mil blev tio mil, vi passerade Jönköping och jag kände mig fortfarande hyfsat fräsch i kropp och knopp med tanke på att jag inte hade lyckats toppa formen till Vättern detta år. Ted såg också väldigt fräsch ut. Han har cyklat mycket mindre än mig denna säsong och är helt ny när det kommer till ”racer” så vi var båda inställda på att han kanske inte skulle orka cykla med i TSB-klungan hela vägen in i mål. Men han hade inga problem att ligga och dra i 35 km/h samtidigt som han pratade glatt med sin härliga skånska dialekt. Jag är en stolt flickvän, minst sagt. Här fick klungan dock ett bakslag. Lotta fick punktering. Hon svor. Jag svor. Alla svor. Men vi hade bestämt att klungan inte stannar för punktering så Lotta fick klara sig själv. Starka, starka Lotta.

Efter 13,4 mil kom vi till vårt andra depåstopp, Fagerhult. Jag behövde verkligen gå på toa och uträtta både det ena och det andra men tiden var för knapp så jag fick prioritera. Jag valde att fylla på vätska i mina vattenflaskor, jag åt en bulle, en saltgurka och drog i mig en mugg med blåbärssoppa. Sedan hann jag inte göra så mycket mer. Jag stuvade om lite saker i ryggfickorna sedan var det dags för uppställning igen. Det ”tröck på” nå fruktansvärt där bak men jag hann inte gå på toa. Jag mådde illa. Rapade både gel och lite annat smått och gott. Jag hade tappat räkningen på hur många gels jag hade tryckt i mig vid det här laget. En i halvtimmen är rekommenderat. Så många hade jag nog inte stoppat i mig men det var många. Snickers åt jag också med jämna mellanrum. Sockersmaken gjorde mig illamående. Men det var bara att bita ihop. Jag hade tappat bort min parkompis men ställde mig i högerledet, samma led som jag stod i när jag rullade in i depån. Det är viktigt att veta sin plats, annars blir det vilda västern och det är inte att föredra när man cyklar klunga.

Efter halva sträckan så började de smärtsamma känningarna att komma både i hals, rygg, nacke och mitt dåliga högerknä. Det var inget som inte gick att övervinna på cykeln men det kändes lite oroväckande. Tankar som ”kommer jag att orka hela vägen?” och ”är det bara tillfällig smärta eller kommer det bli värre?” smög sig på. Ted såg sliten ut. Han lade sig bakom grindvakterna. Jag låg kvar i rotationen. Jag hörde Teds härliga skånska i några mil till sedan så blev det tyst. En av tjejerna i laget meddelade att han hade släppt klungan. ”Det är lugnt, han klarar sig” sa jag och kunde bara känna en stor stolthet över att han orkat cykla med oss så länge, han som aldrig cyklat klunga i dessa hastigheter tidigare. Min skånska hjälte.

Nästa stora utmaning för laget blev om vi skulle hinna förbi broöppningen i Karlsborg eller om vi skulle komma dit precis då det var broöppning. Vi diskuterade hur vi skulle göra in i det sista. Enligt tidsplanen så skulle vi vara där 12:03, det vill säga när det var broöppning. Då var tanken att vi skulle ha stannat på depån i Karlsborg, plan B, istället för depån i Boviken, plan A. Vi hade dock cyklat på snabbare än planerat så vi hann förbi broöppningen innan klockan 12:00 och kunde stanna i Boviken som var plan A.

Nu hade dock mina krafter börjat ta slut på riktigt. Jag vet inte exakt vilken mil det var men jag var tvungen att svälja min förbannade stolthet och rulla ut ur rotationen. Benen orkade inte dra mer, och inte pannbenet heller för den delen. Jag lade mig först bakom grindvakterna för att vila och sedan agerade jag grindvakt så att de starka grindvakterna kunde gå upp i rotationen och dra.

Vi var flera som började bli trötta. Några hade tappat klungan helt och några valde att vila från rotationen i perioder. Jag lämnade grindvaktsplatsen och gick in i rotationen igen och försökte dra men det var som att cykla in i en vägg… benen och kroppen skrek ”sluta”. Hjärtat och hjärnan skrek ”fortsätt”. Vad tror ni att jag lyssnade på? Hjärtat och hjärnan, såklart. Jag fick lägga mig som grindvakt igen. En position som jag trivs väldigt bra med, man måste vara vaken och ha ett helikopterperspektiv över den roterande klungan. Jag ville dock ligga och rotera och dra mina kära klungkompisar men pannbenet kunde inte övervinna den lite halvt krampande känslan i benen.

Vårt sista depåstopp kom i Boviken efter 22,6 mil. Jag var så fruktansvärt bajsnödig nu men jag fick återigen prioritera att fylla på vattenflaskorna med energidryck och jag åt saltgurka mot krampen och en banan för att få lite annan energi än bara gels och snickers. Jag tryckte dock in en gel i munnen också. Jag mådde fruktansvärt illa nu. Jag ville bajsa men hann inte. Tiden räckte inte till. Jag stretchade ut min vänstra ljumske som jag på något sätt lyckats sträcka med tio mil kvar. Kroppen var sliten, oerhört sliten.

Det rullade på fruktansvärt fort i klungan efter sista pausen. Någon skrek att vi hade 34 km/h i rullsnitt. Planen var 32 km/h för att hålla sub 9:30-målet. Någon mumlade att krafterna var slut. Några andra såg helt oberörda ut och cyklade på med samma energi som de första fem milen. Jag försökte hålla fokus på att vara en bra grindvakt samtidigt som jag fick ställa mig upp på cykeln med jämna mellanrum för att lätta på ”krampandet” i benen. Det började skava ordentligt mellan benen också, nacken var stel och jag hade gel över hela min cykeldator, mina händer och växlar. Det var klibbigt och kladdigt. Jag spottade mig ren om fingrarna. Nu handlade det om överlevnad, allt annat var sekundärt.

De sista 10 milen var en ständig kamp mellan kroppen och huvudet. Kroppen skrek hela tiden ”sluta” men hjärnan sa åt mig att fortsätta. Jag försökte visualisera hur jag gick i mål tillsammans med TSB-klungan. Jag bestämde mig för att antingen så cyklar jag med klungan hela vägen in i mål eller så bryter jag. Det hjälpte mig att fortsätta hänga på i klungan. Jag hade aldrig brutit om jag inte hade varit riktigt skadad eller liknande men just den där tanken fick mig att fortsätta trolla fram energi ur min kropp som egentligen var helt tömd på just det, energi.

Det var säkert vid minst fem olika tillfällen som jag tänkte att ”nu orkar inte kroppen detta tempo något mer, jag måste släppa klungan”. Men jag hade bestämt mig för att inte släppa och på något sätt så lyckades jag suga mig fast som en blodigel i klungan på grindvaktsplats hela vägen in i mål. Jag och Anneli, som jag cyklade med förra året också, tog varandra i handen och sträckte upp armarna mot skyn i ett upp-och-nedvänt V. Den känslan. Vilken känsla. Helt obeskrivligt. Klockan stannade på 09:17. Personbästa. Overkligt.

De två killarna bakom vår klunga, en i orange tröja och en med helsvarta kläder som gör tummen upp, hängde på vår klunga hela vägen från Gränna och in i mål. De var mycket tacksamma och imponerade över vår klungkörning. Roligt med positivt feedback och att man kan hjälpas åt runt ”pölen”.

 

EFTER MÅLGÅNG

En känsla av tomhet men samtidigt så mycket tankar och känslor, hur det nu går ihop? En del av mig var enormt nöjd med min prestation med tanke på att jag känt mig helt ur form hela veckan inför Vättern samt att alla förkylningar under våren och försommaren förstört för min träning och gjort att jag fått mycket mindre mil i benen än planerat. 95 mil hade jag i benen innan Vättern denna säsong. Mycket backar och intervaller men ändå på tok för lite. Men jag lyckades ta mig in under 10 timmar (det som var målet för detta året). Jag lyckades till och med ta mig in under 9:30. Helt otroligt.

En annan del av mig var missnöjd. Jag orkade inte ligga i rotationen och dra hela vägen in i mål. Jag älskar att ligga lägst fram med klungan i ryggen och bara pressa men det gick inte riktigt hela vägen detta år. Jag hade velat orka lite mer. Jag vill gärna alltid vara lite bättre. Mycket vill ha mer. Höga ambitioner. Tävlingsmänniska. Ni vet.

Men till slut så bestämde jag mig för att vara nöjd. Man kan inte vara annat än nöjd efter detta. Bara att ta sig runt ”pölen” är ju en enorm prestation. 300 kilometer är ingen lek för kroppen och inte minst knoppen.

Hur gick det för Ted? Han trampade i mål på 10:40 med ett stort leende på sina läppar. Det ryms mycket krut i den skåningen! Jag vågar inte ens tänka på hur vass han kan bli om han fortsätter cykla racer…

Grattis älskling för en makalös prestation och tack för allt stöd både på och bredvid cykeln! Ditt stöd betyder allt. Aldrig utan dig.

Ted till vänster och Lotta till höger. Det var Lotta som fick punktering efter 10 mi. Hon bytte slang och tog sig i mål på helt otroliga 09:40. Snacka om prestation! Grattis!

 

FAKTA OCH STATISTIK

Vätternrundan är ingen tävling, det är ett motionslopp. Men jag är tävlingsmänniska och gillar både fakta och statistik…

  • Vi hade en medelhastighet på 32,0 km/h inklusive alla stopp.
  • När vi satt på cykeln snittade vi 32,9 km/h.
  • Vi gick in på plats 3096 av 18800 som fullföljde, vilket betyder att vi var snabbare än 84 % av alla startande.
  • Bland alla startande tjejer var vi på runt plats 90-95!!! 💪👏👏
  • Vi körde om 4640 cyklister och blev bara omkörda av 338 cyklister!

 

LÄRDOMAR OCH TANKAR

Jag är för trött i knoppen för att skriva något under denna rubrik just nu, det kommer i ett senare inlägg.

 

TACK… till TEAM SKY BLUE och alla tjejer och killar i sub9:30. Utan er så hade jag aldrig tagit mig i mål på denna fantastiska tid. Tack till ledarna och allt jobb ni lagt ner innan och under rundan, ni är otroliga. Tack till Ted, min favoritperson som följde med mig på detta galna äventyr runt ”pölen”. Tack till alla som peppat mig innan och under rundan, TACK för att ni tror på mig när jag inte själv gör det. Tack för alla grattis, kramar och fina ord i samband med rundan! Det värmer i mitt cykelhjärta som växer sig större för varje dag som går. Jag älskar cykling mer än vad ord kan beskriva, det har givit mig och det ger mig så otroligt mycket. TACK cykeln, tack Sportson för fin service och tack Vätternrundan för ett otroligt fint evenemang!

 

Over and out. / Sofia

 

5 Kommentarer

  1. TACK för en grym racereport! Stort grattis till en fin tid 🙂 Jag har gjort resan runt pölen fem gånger. 2011 var sista gången och varje gång vid den här tiden är det som om något saknas. Jag vill igen men är så himla rädd för att krascha numer. Men kanske någon gång lite längre fram. Därför är det så fint att få läsa sådana här inlägg, man kastas liksom tillbaka på något sätt.

    • Tack själv Helena! Dina ord värmer extra mycket med tanke på att du är en ”cykelförebild” för mig. Var sak har sin tid, om några år så kanske du är mer bekväm med att ta dig an Vätternrundan igen. Kram!

  2. Åh vad fantastiskt Sofia! Älskar att läsa racereports. Grattis!

  3. Pingback: Vätterunrundan 2017 – Lärdomar – Cykla med Sofia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *