Gravidvecka 25 – Piggare, starkare och gladare

Vi är redan inne i gravidvecka 25, hur gick det till?! Det känns precis som att jag satt här hemma i fåtöljen med en nedkissad gravidsticka i handen som visade positivt. Det känns som igår. Men det var vecka sex, nästan tjugo veckor sedan. Om ytterligare tjugo veckor så sitter vi förhoppningsvis med bebis i famnen. Tänk, en liten person ska flytta in hos oss. OMG! Hittar verkligen inte orden, bara OMG! Lycka.

Men hur har den senaste månaden varit egentligen? Jo, den har faktiskt varit riktigt bra. Det känns som att kroppen blir piggare och starkare för varje dag som går. Jag har haft mycket energi på jobbet, energi till att träna och energi till att ”boa” hemma i lägenheten.

ATT BOA – Att städa maniskt och utforma varje rum perfekt inför bebis ankomst.

Jag var verkligen gått lös på att det ska vara tipp topp här hemma till bebis ankomst. Vi har gjort en mindre renovering/uppfräschning i badrummet och vi har äntligen omvandlat balkongen från ett cykelförråd till ett riktigt trevligt extrarum med loungemöbler. Tänk vad mycket vi ska hänga där ute under våren och sommaren. Hög mysfaktor!

Vi är nu inne på projekt barnrum som är det andra sovrummet i vår trea. Det rummet har tidigare varit en salig blandning mellan gästrum, kontor, tvättrum och förråd. Det har med andra ord varit kaos. Nu har vi börjat få ordning i kaoset och tanken är att vi ska behålla gästsängen och skrivbordet tills vidare men inredningen är barninspirerad med barntavlor och leksaker. Bebis kommer ju sova inne i vårt sovrum till en början och det är alltid bra att ha ett extrarum där man kan få vara ifred och sova eller blogga, två saker som jag gillar att göra.

ATT TRÄNA SOM GRAVID – Kroppen kommer att tacka dig.

Men nog om boandet, mer om träning! Jag hade varit inställd på att bli tröttare och tröttare för varje vecka under graviditeten men min kropp verkar anpassa sig bra till den nya uppgiften, just nu så mår jag nästan oförskämt bra. Jag har försökt att gå på spinning i alla fall en till två gånger i veckan, styrketränat en till två gånger i veckan och i lördags så blev det ett tvåtimmars yinyoga-pass med bästa Hanna. Alla övningar kunde jag såklart inte göra, man får vara extra försiktigt att töja ut kroppen åt olika håll och kanter när man är gravid. Lederna luckras upp under graviditeten vilket innebär att man blir mer rörlig (och känslig!) i bäcken och höfter, så pressa inte ut kroppen när du yogar som gravid. Var försiktig, fokusera på andning och njut. Yinyoga är rörlighet och återhämtning i en perfekt kombination, precis vad min kropp behövde.

Så tack igen kroppen, TACK! Och tack till mig själv som tar hand om kroppen med min träning, jag är helt övertygad om att jag inte hade mått lika bra under min graviditet om jag inte hade tränat så bra som jag gjort innan och som jag fortsätter att göra nu. Nu handlar det om att lyssna extra noga på kroppen och träna lite mer lagom, då säger kroppen också tack.

Jag fick några papper från barnmorskan där det står om graviditet och fysisk aktivitet. Där står det att vältränade kvinnor anpassar sig bättre till de förändringar graviditeten innebär samt mår bättre och får färre komplikationer. Träning är ett bra sätt att förbereda kroppen inför själva förlossningen. Så till alla blivande mammor där ute, var inte rädda för att träna! Om era kroppar tillåter träning så ska ni tacka kroppen genom att träna.

Kroppen mår bra och det känns verkligen som att bebis mår bra. De senaste veckorna har plutten verkligen levt om i magen. Bebis växer och rörelserna blir större och starkare. Det har gått från ett fladder i magen till små sparkar och kullerbyttor och det är verkligen något som är så häftigt så det går inte att beskriva med ord. Igår fick min sambo känna en spark mot sin hand för första gången. Vi satt ute i solen på balkongen och då kom det tre små sparkar mot handen som han höll på min mage. Jag tror att bebis gjorde high five till sin pappa.

Nu ska jag lägga mig i soffan och ta in en härlig dag som har varit fylld med både jobb, spinning och solsken. Våren är här på riktigt nu.

Kram på er!

PS. Min mage har verkligen poppat ut ordentligt de senaste veckorna och nio dagar av tio så älskar jag det! Det är så mysigt med en riktig bebiskula.

Att vara gravid är att vara levande – Vecka 17 till 21

Gravidvecka 20 har precis susat förbi och vi är nu inne i vecka 21. Helt otroligt vad snabbt tiden har rullat på de senaste veckorna.

Sist jag skrev något så var vi i vecka 16 och jag hade en graviddipp med tryckande huvudvärk som inte ville släppa. Jag började googla på havandeskapsförgiftning efter att min sambo nämnt det. Vi båda kände på oss att läget var lugnt men vi ville ändå kolla så att jag hade inte hade för högt blodtryck.

Jag åkte först ut till min storasyster som jobbar på Apotek, hon tog mitt blodtryck där och det visade 57 genom 77, med andra ord väldigt lågt. Jag och sambon åkte sedan upp till akuten där han jobbar och tog ett till blodtryck även där, det visade då 60 genom 90, något bättre men fortfarande lågt. Jag har dock lågt blodtryck även i vanliga fall så det var inget som oroade mig jättemycket, det enda som var jobbigt var tröttheten och yrseln som kunde smyga sig på lite nu och då.

Dagen efter att jag kollat mitt blodtryck ringde jag barnmorskan för att se om det fanns något speciellt jag kunde göra för att få upp mitt blodtryck lite. Hennes svar var precis vad jag var inställd på, det var bara att gilla läget. Hon sa åt mig att försöka lyssna på kroppen, vila ordentligt, äta på regelbundna tider, dricka ordentligt och träna om kroppen tillät det. Hon gav mig också ett ”google-förbud” efter att jag berättat om mitt googlande, haha. Älskade barnmorskor, vad skulle jag/vi göra utan er?

Någon vecka efter detta så släppte huvudvärken något och energin började komma tillbaka igen. Denna gång lovade jag mig själv att inte fara och flänga lika mycket utan istället prioritera vila och att bara vara ännu mer. Jag har under min graviditet blivit mycket bättre på att vila och bara vara men det är svårt att gå från att vara en person som nästan alltid har något på gång till att vara en person som jobbar, tränar och i övrigt ”bara” känner lugnet. Men lugn är ju faktiskt exakt det som min kropp behöver nu, det är ju trots allt en liten bebis som växer i min mage och tar en stor del av min energi.

Vissa dagar så slår det mig att vi snart är tre här hemma i lägenheten, det slår mig verkligen på riktigt. Detta är på riktigt. WOW!

Vecka 19 var det äntligen dags för… *trumvirvel*… ultraljud! Jag trodde inte att jag var nervös inför det men när vi satt i väntrummet kände jag att anspänningen fanns där och den var för en stund så stark så att den nästan gick att ta på. Barnmorskan kom ut i väntrummet, ropade upp mitt namn och gav mig ett stort leende och ett varmt handslag. Det kändes bra. Nervositeten släppte efter en stund inne på britsen och att sedan få se vår lilla bebis för första gången är det häftigaste jag har upplevt, livet togs till en ny nivå. Livet 2.0! Vi fick höra hjärtljudet, se hjärnhalvorna, en liten hand som vinkade och en tumme upp. Vi fick se en riktig liten rackarunge som busade på ordentligt i magen och det fick mig att känna en sådan obeskrivlig lycka och ett sådant obeskrivligt lugn.

Vår bebis mår bra inne i magen. Allt ser bra ut. Nu tror och hoppas vi att allt kommer att gå bra den andra halvan av graviditeten.

Det har gått 1,5 vecka sedan ultraljudet och vi har svävat på små moln här hemma… om de är rosa eller blå, det vill jag inte riktigt berätta än utan det håller vi för oss själva och de som finns i vår närhet. Det här inlägget är dock inte publicerat än, det är inget av gravidinläggen jag skrivit. Jag kanske publicerar dem efter förlossningen? Då vi på riktigt RIKTIGT vet att allt har gått bra. Graviditeten är trots allt något väldigt privat, speciellt och känsligt. Det händer så mycket i både kroppen och det mentala och just nu så vill jag hålla det för mig själv, det är dock väldigt skönt att skriva av sig om det. Och tänk vad roligt att kunna gå in och läsa detta om några år.

Nu är vi alltså inne i vecka 21 och den senaste veckan så har vi varit i fjällen och åkt slalom, något av det bästa jag vet. Det var svårt att hålla tillbaka i backarna, jag tänkte självklart på bebis och gasade inte på mer än nödvändigt men efter någon dag på hemmaplan så känner jag att kroppen är riktigt trött. Fem dagars skidåkning tar på krafterna, men det var också precis vad jag behövde. Få komma bort, vara med familjen, åka slalom och andas in fjälluft. Det är rätt så oslagbart i min värld.

Jag är otroligt tacksam över att kroppen får må såhär bra halvvägs in i graviditeten, jag känner mig lyckligt lottad. Kroppen är fantastisk.

Nu väntar vila och uppladdning inför en ny jobbvecka. Solen skiner, det är nio grader varmt och fåglarna sjunger vårsånger utanför fönstret. Helt fantastiskt!

Kram på er, vi hörs snart igen.

Gravidvecka 16 – En riktig utmaning

Ni som känner mig vet att jag gillar utmaningar och att vara gravid är verkligen en utmaning som heter duga. Ena sekunden kan man känna sig fylld med energi och på topp, i nästa sekund så känner man sig trött och låg. Det svänger ofta och det svänger fort. Energin kommer och den går. Man har mindre energi än vad man hade innan graviditeten och man förbrukar den energi man har väldigt fort om man inte tänker sig för.

Tänker sig för som i att inte ta på sig för mycket, att våga tacka nej till saker, att prioritera och schemalägga vila, att göra en sak åt gången och dra ned ordentligt på tempot. Lättare sagt än gjort för någon som ofta håller ett högt tempo och gärna vill vara med på allt och göra flera saker samtidigt.

Men det här är väldigt nyttigt för mig. Jag måste lyssna på kroppen nu, det finns inga andra alternativ för man orkar verkligen inte agera mot sin kropp just nu, man måste agera med den. Och jag har blivit riktigt bra på att lyssna på min kropp, jag är lugnare och mer harmonisk… för det mesta.

Vecka 16 var dock ett undantag, då kände jag mig allt annat än lugn och harmonisk. Efter en intensiv vecka på jobbet med långa dagar och en helg i Östersund/Åre så var min energi på minus på söndagkväll när vi kom hem. Jag sprang dock på Frida Hansdotter och Anna Swenn Larsson och fick en sån där idolbild som man är löjligt stolt över, något som såklart gav energi.

På måndagen var jag helt slut. Totalt slut. Kände mig som en zombie. Flexade ut lite tidigare från jobbet (en av flera fördelar med att numera jobba kontorstider och med andra arbetsuppgifter) och åkte till Birsta City med min sambo. Vi tittade på nytt handfat och överskåp till toaletten och åkte sedan vidare till Babyproffsen, det sistnämnda skulle vi dock inte ha gjort…

Jag fick ett riktigt ”gravid-breakdown”. Jag är övertygad om att alla gravida får det minst en gång under sin graviditet. MINST.

Det började med att jag sågen superfin spjälsäng med himmelsäng som var alldeles för dyr. Sen såg jag andra saker som också var dyra. Jag såg gulliga saker med dyra prislappar överallt. Jag kände hur frustrationen började koka inom mig. Frustration blandat med trötthet, det fick mig att se rött.

Jag började svära över ”instagram-morsor” som kör runt med sin fina barnvagnar från Emmaljunga och ler och ser fräscha ut trots att de aldrig får sova ordentligt. Då sa min mycket kloka och förstående sambo att det var dags att åka hem. Då svor jag åt honom också. Sen åkte vi hem och jag började tokböla i bilen. Tårarna verkligen sprutade, det fanns inget stopp.

Jag kände mig lite löjlig samtidigt som jag tyckte synd om mig själv. Ska det vara såhär? Ska man vara såhär trött? Ska bebissaker vara såhär dyra? Hur ska jag orka? Hur orkar alla andra som har barn? Tusen frågor som snurrade i huvudet, många av dessa frågor snurrar fortfarande med jämna mellanrum men där och då så blev det för mycket av allt och hela min bebisvärld snurrade som aldrig förr.

Efter den där lilla kraschen blev jag sjuk, kroppen behövde verkligen vila. Jag har vilat bra den senaste veckan men jag har haft en tryckande huvudvärk i en vecka nu som inte riktigt vill släppa. Googlar på havandeskapsförgiftning och oroar mig förmodligen helt i onödan.

Imorgon ska jag kolla mitt blodtryck och det är med stor sannolikhet lika bra som det var sist hos barnmorskan. Men jag vill vara på den säkra sidan. Jag tar kroppens signaler på allvar, jag tar det säkra före det osäkra. Men jag känner på mig att allt är som det ska, jag behöver bara vila.

Det händer mycket i kroppen nu, bebisen är lika stor som ett päron och under kvällen på hotellet i Östersund så kände jag lite fladder i magen. Ingen spark utan någon lättare form av rörelse. Så overkligt och så fantastiskt. Tänk att det växer en liten människa i mig. Tänk…

Jag är för övrigt snart i vecka 18, det innebär att det snart är halvtid och ultraljudet närmar sig med stormsteg! Livet alltså, livet. Älskade livet.

Kram på er!

Att träna som gravid – Vecka 13 och 14

Första trimestern (de första tolv veckorna) var slitsamma med nya hormoner i kroppen som sprutade till höger och vänster och gjorde mig både trött och illamående. I slutet av vecka tolv så kände jag att något i kroppen började att vakna till liv igen, en del av energin som jag saknat började komma tillbaka.

Jag har hittat tillbaka till cykeln igen. Jag har varit på spinning och jag använder spinningcykeln nere i källargymmet på jobbet mer och mer. Jag kombinerar ofta cyklingen med rygg- och magövningar, rörlighetsövningar, rodd, benböj med viktplatta osv. Styrke- och rörlighetsövningar helt enkelt. Kroppen mår verkligen bra av träningen och jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen.

Självklart så har jag dagar då jag dippar rejält. Nätter då jag sover dåligt och springer till toaletten och kissar konstant. Illamåendet kommer och går och tröttheten likaså. Men i det stora hela så mår jag väldigt bra. Jag kan jobba 100% och älskar verkligen att vara på jobbet. Jag kan träna, på en mycket lugnare nivå än vad jag är van vid men jag är glad så länge jag kan träna och kroppen svarar positivt på det.

Jag försöker verkligen njuta av graviditeten och nio dagar av tio så gör jag det. Sedan så kommer dag nummer tio, dagen då jag är väldigt trött och tänker väldigt mycket på vad som händer i kroppen och hur allting kommer att gå. Det är mycket tankar och känslor som såklart tar energi, på gott och ont. Jag är väldigt lyckligt lottad över att få känna allt det här, att få vara gravid. Det finns de som vill men inte kan bli gravida. Det är viktigt att försöka se allt som händer i kroppen, både det som känns jobbigt och det som känns bra, som något positivt. Det händer och det känns för att barnet växer i min mage.

Vi ska ha barn. VI SKA HA BARN. Jag börjar förstå det på riktigt nu. Nu när jag har en liten kula och har inhandlat mina första mammabyxor. Livet är fantastiskt och kroppen är fantastisk som kan skapa liv. Livet alltså. Livet.

Kram på er!

Att träna som gravid – Första trimestern

Jag tänkte skriva ett inlägg om mina mål för 2019. Mål jag behöver för att bli en bättre cyklist. Bättre som i starkare och uthålligare. Nu har dock livet andra planer.

Planer som vi – jag och min sambo – hade hoppats på att de skulle bli verklighet, men man vet aldrig med livet och kroppen. Men nu blev det som planerat, vi är gravida och jag är just nu i vecka 13 vilket innebär att trimester 1 – de första tolv veckorna – har passerat. Det innebär också att vi har avverkat en tredjedel av graviditeten.

Tiden har gått fort men samtidigt så känns det som att vissa dagar och veckor kryper fram i snigelfart. Tröttheten kommer och går, illamåendet likaså. Kroppen vill och behöver träna men kan såklart inte träna på samma nivå som tidigare. Jag har gjort omfall när det kommer till träningsmålen för år 2019 och därmed också omfall i hur jag ska träna.

Mitt mål är nu att fortsätta träna så mycket som kroppen kan och orkar. Jag måste lyssna på kroppen, det är prio nummer ett.

CYKLING

Cykling är skonsam träning även under en graviditet så jag ska fortsätta gå på spinning och cykla på trainern här hemma… som just nu har punktering på bakdäcket men det är lätt och snabbt fixat, jag måste bara få tummen ur och köpa en ny slang.

Jag kommer vara stor och rund om magen till sommaren då det är dags för utesäsongen, den som jag varje vinter längtar brutalt mycket efter, men den här sommaren kommer såklart inte innebära någon landsvägscykling. Jag kanske cyklar lite på min ”kärringcykel” och det kommer bli fortsatt trainer och spinning. Det kommer att räcka och bli över, att vara ute på racern med kulan är inget alternativ. Tänk vad taggad jag kommer vara för utesäsongen år 2020! Då ska jag cykla landsväg som aldrig förr.

STYRKETRÄNING

Förutom cykling så kommer det bli fokus på styrketräning under graviditeten. Jag har fuskat med styrketräningen under cykelsäsongen, det är så obeskrivligt roligt att cykla så då gör jag det mest hela tiden. Jag vet, man blir en bättre cyklist om man styrketränar men jag har helt enkelt inte haft den disciplinen. Nu måste jag dock ha disciplin, jag vill ha en stark och tålig kropp både under graviditeten, förlossningen och efteråt. Träning är bra ur så många olika aspekter, både som gravid och icke gravid. Det gäller bara att lägga träningen på rätt nivå.

VARIERAD TRÄNING

Det kommer säkert bli andra former av träning också. Promenader, lättare joggingrundor och kanske simning i slutskedet då det förmodligen är väldigt skönt att ”flyta fram” med kulan. Varierad träning för att få en stark och uthållig kropp, vilket både jag och bebis kommer må bra av.

TRIMERSTER 1

Första trimestern har varit väldigt upp och ner när det kommer till träning. Första månaden visste jag knappt att jag var gravid så jag tränade på som vanligt med framför allt högintensiva spinningpass. Jag var dock sjuk en lång period så det var en hel del frustration som infann sig i kroppen när jag inte kunde träna som jag ville.

Efter första månaden så kom tröttheten som en riktig käftsmäll, då visste vi att vi var gravida så lyckan var total. Jag fortsatte att instruera i giropassen på Friskis. 90 minuter spinning med intervaller. Kroppen svarade inte som vanligt så jag fick lätta på motståndet, le och se glad ut. Det fungerade bra men i vecka tio så kände jag att kroppen behövde ett uppehåll från giropassen så jag tackade för mig och hoppas såklart på att vara tillbaka och instruera i spinningsalen om kanske ett år? Vi får se vad kroppen säger helt enkelt. Ingen stress.

Jag har fortsatt träna så gott som det går. Tröttheten och illamåendet samt en förkylning mellan vecka sex till nio gjorde att jag tappade en del träning men jag har under mina bättre dagar fått till ett och annat pass på gymmet.

Senaste veckorna så har kroppen levererat riktigt bra när det kommer till styrketräning, något som jag verkligen behöver efter det tidigare fusket med just styrka. Kroppen har dock inte varit sugen på att cykla men i fredags, för två dagar sedan, så hände något. Jag hoppade upp på spinningcykeln som vi har i gymmet på jobbet och jag trampade igång med lite intervaller. Kroppen svarade fint och idag så gick jag på ett 60 minuter långt spinningpass och kände mig i riktigt bra form med tanke på omständigheterna. Illamåendet kommer och går hela tiden men jag mår illa när jag sitter hemma i TV-soffan så då kan jag lika gärna må lika illa på spinningcykeln. Och efter ett träningspass mår jag oftast bättre.

Det viktiga är att göra allt med sunt förnuft och att LYSSNA PÅ KROPPEN! Tåls att säga många gånger.

Ja, här börjar vår resa mot vårt första barn och min resa mot att försöka träna och må så bra som det bara går hela vägen fram till förlossning och efter förlossningen. Vi tar en dag i taget och hoppas på att allt går som planerat. Nu längtar vi efter första ultraljudet och att få se bebisens hjärta slå för första gången. Vilken grej, livet alltså.

Kram på er!

Cykelsäsongen 2018 – ”Stravahetsen” och ”må-bra-cyklingen” som gav riktiga resultat

Det pratas och skrivs mycket om att summera den cykelsäsong som varit och sätta upp nya mål för den cykelsäsong som väntar. Jag vet att många har bokat plats till motionslopp som Vätternrundan, Vänern runt, Siljan runt, Tjejvättern, osv. Jag vet också att många har bokat cykelresor till bland annat Mallis i april-maj för att nöta asfalt och samla på sig ordentligt med mil och vänja kroppen vid cykeln innan säsongen drar igång på riktigt här hemma i Sverige.

Men vet ni vad? Jag har inte bokat in någonting. Inget motionslopp, ingen tävling och ingen cykelresa.

För ett år sedan så hade jag bokat in både Mallis i slutet av april och Vänern Runt i slutet av maj. Men år 2019 kommer att bli annorlunda. Innan vi går in på vad framtiden har att erbjuda så vill jag ta en titt i backspegeln och sammanfatta den säsong som har varit, cykelsäsongen år 2018. Jag ska försöka att fatta mig kort, med betoning på försöka. 

CYKELSÄSONGEN 2018 

1. Mallis –  Säsongen började med tunga ben på Europas kanske bästa cykelö, Mallis. Innan resan så hade jag bara hunnit med ETT pass utomhus och det var sju mil med pappa längs Indalsleden. Vintern hade bokstavligt talat tagit oss med storm och det var fortfarande snö kvar på marken när vi cyklade vår sjumilatur.

Nere på Mallis så körde jag riktigt hårt med tanke på hur lite jag cyklat innan resan. Det blev långa dagar med tvåsiffriga milsträckor och dag nummer fyra så ”bonkade” jag rejält. Värmen, höjdmetrarna och milen som jag började samla på mig i mina otränade cykelben gjorde sig tillkänna. Det kom lite tårar och några mindre vackra, men väl valda, ord ur min trötta kropp. Pappa var snäll och drog ned på sitt tempo och tog vinden hela vägen tillbaka till hotellet. Pappa har förmodligen världens bästa och tryggaste cykelrygg att ligga bakom. Vi stannade vid en mack och åt glass och drack cola. Energin och livet återvände. Vi tog oss tillbaka till Palma och jag fick ett och annat att fundera över på hotellrummet. Är jag inte bättre cyklist än såhär? Självförtroendet svajade rejält.

Sista dagen på Mallis, dag nummer sex, började jag känna att kroppen svarade på ett annat sätt än tidigare dagar. Jag hade lättare att hänga på pappa och sista dagen drog vi till med en episk femtonmilatur. Den dagen gav mig självförtroendet tillbaka och jag kände att cykelsäsongen 2018 kanske kunde blir något bra trots allt.

2. Vänern Runt – Mallis gav mig en riktig kickstart på säsongen med cirka 60 mil i benen på totalt fem cykeldagar. När jag kom hem från Mallis så var det fullt fokus på Vänern Runt som skulle gå av stapeln i slutet av maj. Jag hade en bra bit över 100 mil i benen innan Vänern och jag kände mig stark när jag stod på start med gänget från Team Ljungskog. Vi skulle ha ett rullsnitt på 28-30 km/h på de 60 mil som vi hade framför oss under totalt tre dagar. Det målet klarade vi och det blev en av de bästa cykelhelgerna någonsin. Solen sken hela helgen, kroppen svarade bra, sällskapet var det bästa och hela arrangemanget får fem av fem cyklar. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att cykla Vänern Runt igen. Mycket mindre cyklister än på Vätternrundan, ingen tidshets och mer gemenskap i och med att alla sov tillsammans i gymnastiksalar längs vägen. Som ett extremt träningsläger skulle man kunna säga.

3. Juni till mitten av september (”Stravahetsen”) – Efter Mallis och Vänern så hade jag ingenting inbokat i cykelväg, jag skulle bara ta en dag i taget och föröka lyssna in kroppen och på så sätt bli både starkare och framför allt må bättre. Pappa hade introducerat mig för Strava och från att ha hånat applikationen som ett ”gubbfacebook” så blev det efter några veckor mitt nya beroende. ”Stravahetsen” hade officiellt tagit plats i mitt liv.

Hets kan vara på gott och det kan vara på ont. Jag hade för första gången på sex år inte bokat in någon Vätternrunda på grund av att jag inte ville ”tidshetsa” runt pölen för sjätte året i rad. Strava blev också en hets men mer i positiv bemärkelse. Det blev på mina egna villkor och jag kunde när som helst stänga av antingen Strava eller min cykeldator och på så sätt ta bort hetsen helt. Men jag kunde inte hålla fingrarna borta från Strava, det gick bara inte. Jag föll pladask. Att få cykla olika sträckor över hela Sundsvall och kunna jämföra tider både mot sig själv och mot andra gjorde att en lagom stor tävlingsdjävul tog över min cykelkropp och tog mitt cyklande till en ny nivå.

Jag har cyklat mycket klungcykling i år, framför allt med Alnö Race Team, men största delen av säsongen har jag cyklat själv. Det har blivit många soloturer á la fem mil med insprängda intervaller och det har verkligen byggt upp en cykelstyrka som jag inte varit i närheten av tidigare. När jag har cyklat med pappa så har han inte dragit ifrån mig i backar på samma sätt som han gjort tidigare och på flackare partier så har jag kunnat gå fram och dra kortare sträckor i pappas tempo, det har inte heller hänt tidigare.

Jag tror att min styrka och uthållighet på cykeln i år till stor del beror på ”Stravahetsen”. Jag behöver sätta upp mål och slänga in en tävlingsdjävul för att verkligen kunna prestera och utvecklas. Jag gillar utmaningar och jag växer av dem, så länge de inte blir för stora och övermäktiga, då har jag istället en förmåga att överträna och gå sönder… det hände säsongen 2015 då först min cykel gick sönder, sedan hostade jag mig runt Vättern och cyklade från Malmö till Paris på en vecka med en kropp som egentligen bara behövde vila. Jag gick sönder. Där vill jag inte hamna igen. Det var såklart ett minne för livet och utan den resan hade jag förmodligen inte kommit såhär långt med mig själv och cyklingen, men man måste vara rädd om sig själv. Man har bara en kropp.

Det är såklart inte bara Strava, utan flera olika faktorer, som har bidragit till att den här cykelsäsongen har varit den bästa för mig rent fysiskt. Det tar tid att bli en uthållig och seg cyklist, det sägs att man blir bättre med åren och såhär långt så stämmer det för min del.

Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp. Jag har vilat och avbokat pass då kroppen känts trött och låg. Jag har maxat och lagt till pass då kroppen känts pigg och hög.

Jag har börjat ta kosttillskott innan och efter mina cykelpass, det är svårt att svara på om det verkligen har givit någon effekt men det har känts bra och jag tror faktiskt att det har bidragit till att min kropp har orkat mer och att jag har kunnat hålla mig borta från sjukdom nästan hela säsongen. Jag hade bara några förkylningsveckor i mitten av säsongen och efter den dippen så formtoppade jag rejält. Vila är ett vapen. 

Sist men inte minst så har jag verkligen njutit av att cykla den här säsongen. Jag valde att planera in mindre lopp och tog istället dagarna mer som de kom. Det blev ett mer kravlöst cyklande och då kom resultaten som ett brev på posten.

Den här säsongen har bjudit på cykellycka i alla dess former. Det blev bland annat en Bollnäsrunda med Alnö Race Team i 32 graders värme. Det blev brutal MTB-cykling i bergen på Kreta och fantastisk cykling med ”räääsern” i vackra Skåne. Det blev Ljungandalen Runt i brutala vindar som säsongsavslutning med Team Ljungskog.

Jag har gått utanför min comfort zone och cyklat mitt livs första tempolopp, i ösregn skall tilläggas. Den här cykelsäsongen har på många sätt varit den bästa någonsin. Vi har haft en fantastisk sommar och trots att jag jobbar treskift så har jag kunnat cykla mer mil än någon säsong tidigare.

Frukostrundorna med Alnö Race Team blev nog sommarens stora cykelsuccé. Att få starta dagen med klungcykling och sedan avsluta cykelturen med frukost med utsikt över Sundsvalls hamn… det är livet.

Det är mycket jag tar med mig från den här säsongen men framför allt att jag kan bli både starkare och uthålligare om jag planerar min träning rätt och fullföljer planen.

Att sova, äta och dricka ordentligt är givetvis också grundläggande för att kunna prestera och nå sina uppsatta mål. Förra året hade jag sömnproblem och åt för dåligt vilket såklart resulterade i både sjukdom och sämre resultat. I år har jag fått ordning på sömnen, jag äter ordentligt och försöker tänka på vad jag stoppar i mig vilket ger positiva resultat direkt.

Livet i stort har såklart inverkan på cyklingen och hur man cyklar. Allt som händer i livet ger och tar energi. Har man balans i livet så cyklar man bättre, simple as that.

Det är mycket att tänka på om man vill bli en bättre cyklist men det viktigaste är att man cyklar för att det är kul och för att man vill må bra. Cykling är det bästa jag vet och jag har svårt att se att jag någonsin kommer att tycka att det är tråkigt.

Kudos till alla er som har läst såhär långt. I nästa inlägg berättar jag vad min plan för säsongen 2019 är. 

Kram så länge!

 

 

Race Report – Ljungandalen Runt 115 km

Årets sista race report? Mycket möjligt. Säsongen närmar sig sitt slut, på gott och ont. Jag är låg på energi efter en intensiv säsong och kroppen skriker efter vila och mer varierad träning. Men mer om det i nästa inlägg, här kommer min race report från Ljungandalen runt 115 km.

INFÖR LOPPET

Jag hade inte funderat så mycket över loppet. Mitt största fokus hade legat på Polis-SM som var fyra dagar tidigare. Efter Polis-SM var jag ganska sliten men ville verkligen genomföra Ljungandalen runt med tjejerna i Team Ljungskog. Jag vilade ons, tors och fre. Sen var det dags. Jag och pappa samåkte ut till Ånge där starten ägde rum. Jag var inte alls speciellt sugen på frukost på morgonen, jag var alldeles för trött, men jag åt två rejäla mackor i bilen och drack sportdryck. Cykla nästan 12 mil på tom mage, det blir inge bra.

Vid start var det full aktivitet. Jag skymtade många ”Ljungskogare” samt ”Artare” (Alnö Race Team). Så roligt med ett lokalt cykellopp med mycket folk man känner. Jag sprang in på toaletten, i vanlig ordning innan en start. Jag fyllde mina vattenflaskor, fyllde den ena med resorb, tog på mig armvärmarna, bytte skor, fyllde ryggfickorna med energi, putsade glasögonen och tog några djupa andetag. Lite nervigt var det trots allt. Vi hade inte satt upp något tidsmål utan skulle cykla runt 30 km/h i ett ”fart-efter-kamrat-tempo”. Alla ska med, helt enkelt! Jag hade mest cyklat korta och intensiva tempopass senaste månaden så 12 mil kändes ganska långt för dagsformen. Men jag skulle fixa det, det bara visste jag.

LOPPET

På start var vi fem stycken Ljungskogare som skulle köra 115 kilometer, övriga skulle köra 60 kilometer. Det var jag, Emelie, Katarina, Towe och vår ”hangaround” (manlig cyklist) Per. Ett starkt och härligt gäng. Det blev dock problem direkt. Katarina hade slitna klossar och hon kunde inte klicka i sin vänstra sko i pedalen. Hon kämpade på med detta hela första kilometern och fick stanna flera gånger men hon fick inte till det. Vi stod och väntade på henne i flera minuter men bestämde oss till slut för att cykla utan henne. Det kändes inte alls kul att lämna en av fem så tidigt i loppet men cykling är som det är och ibland sviker materialet.

Fyra kvar. Vi låg på ett led och turades om att dra. Vi hade en tacksam medvind i ryggen och kunde ligga och trycka på mellan 30-40 km/h under stora sträckor. Helt magiskt. Solen sken och vi sken ikapp med den. Vi tuggade på och cyklade förbi några cyklister längs vägen. Vi hade tappat en del tid i starten men det var inget om störde oss, vi hade som sagt inget tidsmål. Vi skulle ta oss runt och njuta av årets sista lopp.

Efter halva loppet, knappt 6 mil, så cyklade vi över Ljungan och vände om mot Ånge. Då kom motvinden som en jäkla vägg. Vi visste att den skulle komma men det kändes ändå lite som en chock. Vi susade förbi första depån och vinkade glatt till funktionärerna. När jag släppte styret med ena handen så kände jag hur hela cykeln hoppade till. Det var ett stort gupp mitt på vägen och jag såg i ögonvrån hur övriga i laget också hoppade till med lite lätt panik i ögonen. Sedan hörde jag en smäll. Jag vände mig om och såg att en cyklist låg mitt på vägen. Ingen i vårt lag utan en man som legat i vår svans och rullat med. Vi såg att funktionärerna tog hand om honom så vi valde att fortsätta.

Vi kämpade oss fram i motvinden och jag märkte att energin började att tryta hos samtliga i klungan. Jag ropade att alla skulle ta korta förningar i motvinden, det är lätt att ta slut annars. Efter cirka 2 mil i motvind, 8 totalt, så började jag dippa. Det var mycket små knixar och i en längre knix kändes benen helt stumma. Vad är det för fel på mig? Tänkte jag. Är jag sjuk? Är jag otränad för längre sträckor? Är det fel på cykeln? Mycket riktigt. Jag tittade ned på mitt framdäck och såg att det var helt platt. Punktering. Skönt att det inte var fel på kroppen men alltid trist med punka. Vi stannade och pumpade upp mitt däck lite snabbt. Planen var att göra slangbytet vid nästa depå… men depån kom aldrig och min energi började ta slut. Det är jobbigt att trampa med luft i endast ett däck.

När cykeldatorn visade cirka 89 kilometer så stannade vi vid en parkering där det stod ett gäng damer som inväntade sina anhöriga. De hejade glatt och var genast behjälpliga. De plockade fram en stor pump ur sin bil och peppade oss. TACK! De sa att de kände mannen som legat i vår svans och ramlat vid första depån. Han hade klarat sig med lite skrapsår och var på cykeln igen. Skönt. De skämtade lite och sa ”det kanske är bra att ni får punktering, då har han en chans att komma ikapp”. Vi skrattade lite och precis då dök han upp.

Per bytte min slang lätt som en plätt och vi var på rull igen. Vi cyklade någon kilometer och såg äntligen den där efterlängtade depån. Min mage skrek av hunger och benen skrek efter energi. Jag åt en banan, en chokladbit, drack en celsius och stoppade ned ytterligare en chokladbit i ryggfickan.

Men då kom nästa problem. Per hade problem med växlarna och det var bara hans stora klinga som fungerade. Towe sa att hon och Per kunde cykla något långsammare tillsammans. Jag tittade på Emelie, jag såg att hon var taggad och ville komma i mål så fort som möjligt. Så vi bestämde oss för att kötta på så gott som vi bara kunde. Knappt 3 mil kvar i motvind. En utmaning då man bara är två men vi kopplade på pannbenen på nytt och trampade.

Vi tog korta förningar och väntade in varandra. Vi var båda väldigt trötta och kände hur benen började krampa rejält. Nej, nej… inte nu. Vi stannade, jag fick en gt-tablett av Emelie och sköljde ned den med lite vatten. Den gjorde susen. Jag krampade inte lika mycket och kunde trycka på lite mer.

Energi fanns kvar men benen var inte riktigt med i matchen. Vi fick sällskap av en herre en bit men han försvann. Hans fru (tror jag) körde dock bil längs banan och stannade titt som tätt och räknade ned kilometrarna åt oss. Magiskt! TACK. Med 9 kilometer kvar så var mina ben tvärslut. Men då sa Emelie något som gav mig ny energi… ”vi har cyklat 103 kilometer, då kan vi cykla 9 till”. Så sant som det var sagt. I det stora hela var 9 kilometer ingenting. Vi hjälptes åt, som ett riktigt team, och tog oss i mål sida vid sida. En medalj runt halsen och lite bilder i målfållan. Den känslan. Att få fira lite efter en rejäl urladdning. Oslagbart.

TACK

Till alla underbara tjejer (och killar!) i Team Ljungskog.

Till pappa som också var på plats och cyklade med ART.

Till ART och alla härliga cyklister.

Men STÖRST TACK till de som arrangerat Ljungandalen runt, alla funktionärer osv. Ett fantastiskt vackert lopp!

Race Report – Polis-SM tempocykling

INFÖR TÄVLINGEN

Det är mycket tankar och känslor i kroppen just nu, vet inte riktigt vart jag ska börja. Men det blir nog bäst om jag börjar i augusti då jag köpte mina tempopinnar…

Efter lite (läs: mycket!) funderingar hit och dit så bestämde jag mig för att delta i Polis-SM för andra gången. Första gången jag deltog var för två år sedan i Karlstad då linjelopp stod på schemat. Linjelopp känns mer spontant som min grej, det påminner lite mer om de motionslopp jag kört. Tempolopp, som stod på schemat detta år, det är något helt annat. Jag har ingen tempocykel och tempopinnar har jag aldrig testat tidigare. Men ibland så måste man gå utanför sin comfort zone och testa något nytt för att utvecklas och växa som cyklist. Sagt och gjort, jag anmälde mig till landsvägstempot.

Jag hade tur som fick köpa ett par tempopinnar av en cykelvän för en billig peng. Sambon monterade dessa på cykeln och vi åkte sedan ut till vackra Holmsjön för att jag skulle få inviga tempopinnarna i en vacker miljö. Första tramptagen kändes lite vingliga när jag skulle ”lägga mig ned” i tempopinnarna. Jag trampade över några gupp och det vinglade mer än vad jag är van vid men jag vande mig snabbt och gillade verkligen hur avlastande det var för axlar och nacke. Det är skönt att ligga ned i tempopinnarna och bara trampa allt vad man kan. Och jäklar vilket tryck man får i pedalerna. En riktigt härlig känsla!

Veckorna innan tävlingen så har jag försökt att lägga mer fokus på korta och högintensiva pass. Jag har kört intervaller och cyklat väldigt mycket själv. Man blir stark av att cykla själv och det är också väldigt skönt att få vara helt själv med cykeln.

Uppladdningen inför tävlingen har känns helt okej men inte optimal. Vi hade två veckors sen semester och spenderade en av dessa på Kreta och en i Skåne. Det blev lite cykling men inte så mycket. Skönt att få ett break från jobb och ladda batterierna men någon större träningsmängd blev det som sagt inte. Efter semestern hann jag köra några pass och jag har känt mig väldigt stark i benen, flåset har dock inte riktigt varit där. En liten bakterie kan ha legat och stört i kroppen men inget som på något sätt skulle få mig att ställa in tävlingen.

 

DAGEN INNAN TÄVLING

Jag fick sällskap av sambon till Örebro vilket var väldigt skönt. Vi turades om att köra på vägen ned och regnet bara öste ned. Det såg ut att bli regn även under tävlingsdagen så jag var mentalt inställd på ett kyligt lopp. Vi kom ned till Örebro vid 20-tiden och då åkte jag direkt ut till banan för att reka lite. Jag körde bilen fram och tillbaka för att se hur banprofilen såg ut.

Det var en lång raksträcka med en del motlut men ingen riktig backe. Den här säsongen har jag blivit bättre på backar så jag blev lite besviken över att det var så pass platt. Vändningen var vid en kyrka och sedan var det bara att cykla samma väg tillbaka. Det kändes skönt att få se banan på riktigt en gång innan start, en stor avlastning för det mentala. Det började pirra till ordentligt i magen vilket är ett gott tecken, lite nervös måste man vara för att kroppen och knoppen ska kunna förbereda sig för det som komma skall.

 

TÄVLINGEN

Första start skulle vara klockan 13:00. Min starttid var 13:06. Jag var uppe redan vid 09 och fick paket av min sambo. Nej, jag fick inte paket för att jag skulle tävla. Jag fick paket för att det var min födelsedag. Vilken dag! Fylla år och få cykla SM.

Jag hade kollat in startlistan och anmälda i klassen D20 var bara jag och en till, en tjej vid namn Caroline. Caroline tog silver i linje 2016, det år jag tog brons. Jag minns henne väl, hon sa redan då att hon föredrog tempo och att hon brukade köra triathlon. Bra för henne, minde bra för mig. Lite besviken var jag såklart över att vi var så få anmälda, år 2016 var vi fler och med tanke på att cykelsporten har vuxit en hel del så trodde jag att vi skulle vara ännu fler detta år. Det kanske är tempot som skrämmer iväg vissa? Eller vädret? Eller både och? Jag har inte svar på det men bestämde mig för att det skulle bli en härlig utmaning trots att det var så få i min tävlingsklass.

Jag åkte och hämtade ut min nummerlapp, rekade banan en gång till, fyllde på med energi, sprang på toa fyra gånger, pumpade däcken och putsade glasögonen. När klockan var strax efter 12 så parkerade jag bilen och rullade bort mot starten. Det började droppa lite från himmelen, precis som väntat. Det skulle komma regn vid 13-14 tiden. Jag hade inga rengskydd med till mina cykelskor men jag tänkte att det inte spelar någon roll, vi skulle ju bara cykla knappt 20 kilometer och jag hoppades på att cykla på under 35 minuter.

När jag kom till start så var Caroline den första jag såg. Hon är nästan en hel linjal längre än mig och hade både tempocykel och en sån där snabb och cool tempohjälm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite i underläge. Jag valde att se detta som en rejäl morot. Att få tävla mot en tempocyklist i ett tempolopp, det om något är utvecklande för mig och kommer få mig att växa som cyklist. Vi småpratade lite och sedan värmde vi upp.

Under uppvärmningen så kom det en riktig störtskur. Jag kände hur regnet smög innanför både skor och strumpor. Jag var helt genomblöt. Jag cyklade tillbaka till starten och ställde mig under ett tält och försökte hålla igång värmen så gott som möjligt. Med några minuter kvar till start så cyklade jag ett kort varv och rullade sedan fram. Några djupa andetag sedan var det dags.

Caroline startade en minut innan mig. Skönt att få jaga och inte bli jagad. Caroline cyklade iväg sedan var det min tur. På start så klickade jag i skorna i båda pedalerna och en person stod bakom mig och höll i mig och min cykel. En riktig tempostart. På detta sätt så kommer man iväg direkt och kan trampa istället för att hålla på och böka med att klicka i skorna i pedalerna efter startskottet. Smidigt men ovant.

Starten gick bra. Jag stod upp och trampade igång rejält för att gå med mig bra med fart ut på banan. Regnet öste fortfarande ned men det var inget jag reflekterade så mycket över. Jag var redan blöt, sikten var fullgod genom glasögonen och jag hade fokus framåt. Jag la mig ned i tempopinnarna och trampade allt vad jag kunde. Jag kände hur pulsen drog iväg direkt. Det mentala drog också iväg. Många tankar både om mig själv och min motståndare Caroline. Jag sa åt mig själv att sluta tänka så mycket och bara köra, det viktiga var att jag gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar.

Efter cirka 5 minuter såg jag en cyklist en bit fram på banan. ”Är det Caroline?” tänkte jag för mig själv. De enda som hade startat innan oss var herrar 70 samt herrar 50 brand. Brand innebär att det var brandmän, det var alltså inte bara poliser på banan. Det heter ”Brand och Polis-SM”. Brandkåren och polisen anordnar alltid cykel-SM tillsammans. Riktigt roligt tycker jag! Alltid kul att få träffa andra blåljuskollegor. Jag fick i alla fall ny energi när jag skymtade en cyklist framför mig. Jag försökte räkna ut ungefär hur långt före mig denna cyklist var och det var ganska precis 60 sekunder, det vill säga samma avstånd som jag hade till Caroline när jag startade.

Efter ytterliga några kurvor så kom en raksträcka då jag skymtade denna cyklist på nytt, nu hade jag kommit närmre och jag såg till min stora besvikelse att det inte var Caroline. Det var en av herrarna ur H70. Jag cyklade förbi honom i en liten uppförsbacke och hejade glatt. Det gav mig i alla fall lite ny energi att få se någon annan längs banan.

Efter knappt en mil så kom jag fram till vändpunkten som låg vid en gul liten kyrka. Strax innan jag skulle vända så mötte jag Caroline. Jag klockade henne och skulle klocka mig själv på samma ställe för att se hur långt efter jag var. Det var en liten knix upp till vändpunkten sen skulle jag trampa ned en bit för att komma till den plats där jag mötte Caroline. Jag trampade upp för knixen, fick ta emot lite hejarop från funktionärerna och trampade sedan på allt vad jag kunde ned för den lilla knixen. Jag kollade på klockan. Jag hade tappat tid mot Caroline, cirka 30 sekunder. Jag visste att det skulle bli svårt att ta igen detta men jag fortsatte att köra för guld (det måste man ju göra!).

 

När femkilometersskylten dök upp så kände jag mig trött. Jag är ovan vid korta och högintensiva lopp och hade svårt att bestämma mig för vilken nivå och vilket tempo jag skulle lägga cyklingen på. Ena sekunden kände jag mig stark och att jag kunde trycka på mer, i nästa kände jag mig trött och slut. En fin och svår balansgång det där. Men med bara fem kilometer kvar så ville jag få ut det där sista som man alltid har kvar fast det kanske inte känns så. Jag försökte öka trycket i pedalerna (watten) och maxa sista biten in i mål. Spurten kändes bra och jag var nöjd när jag gick i mål. Känslan var att jag kom tvåa och den känslan var rätt. Jag hade givit allt jag hade men det räckte inte riktigt hela vägen.

 

EFTER TÄVLINGEN

Jag kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag kände mig. Jag var trött men ändå inte. Jag var nöjd men ändå besviken. Jag är och kommer alltid vara en tävlingsmänniska och då nöjer man sig aldrig med en andraplats, oavsett hur många eller få som deltar. Så helt nöjd var jag inte. Å andra sidan så var det mitt första tempolopp efter en månads träning med tempopinnar, motståndet var en tempocyklist med tempocykel som har kört tempo i flera år. På pappret var jag slagen redan innan start, rent krasst. Så i det stora hela var jag ändå ganska nöjd. Och tiden 33:01 var en tid som gör mig nöjd med tanke på att regnet öste ned under hela loppet.

Ett silver är alltid ett silver och en erfarenhet som detta kan leda till vad som helst… kanske en tempocykel och en blivande triathlonsatsning? Man ska aldrig säga aldrig. En sak kan jag dock säga och det är att tempocykling är fruktansvärt roligt!

 

Cykla i Skåne

Efter en vecka på Kreta så styrde vi sedan mot Skåne och vackra Ystad. Där fick vi bo i en makalöst vacker Skånelänga och hade tillgång till massor av spektakulära cykelvägar. Det blev två cykeldagar och totalt 10 mil. Första dagen körde vi lite vilse, hamnade på grusvägar, hälsade på kossorna och fick känna på den kända skånska blåsten…

 

Andra cykeldagen så guidade Teds bror Tim oss genom mellanrundan för motionsloppet ”Tre slott”. För er som har missat det så finns det väldigt mycket slott nere i Skåne. Motionsloppet ”Tre slott” har tre olika sträckningar. En sträckning på cirka 4 mil, en på cirka 6 mil och en på cirka 10 mil. Om man cyklar den kortaste sträckningen på 4 mil så får man se tre slott, om man cyklar 6 mil får man se 5 slott, osv…

Vi cyklade alltså 6 mil och fick se både slott, öppna landskap, mäktiga alléer och en helt makalös solnedgång…

MTB-äventyr på Kreta

Efter två efterlängtade veckors semester så är jag tillbaka. Första veckan spenderades på Kreta och där hyrde vi mountainbikes. Ni hörde rätt, inga landsvägscyklar. Jag hade fått tipset av min fadder Peter på Friskis & Svettis. Så vi följde hans tips och hyrde MTB på Hellas Bike som sägs vara det bästa stället att hyra cyklar på i Agia Marina.

Två hardtails och en cykelkarta senare så var vi på väg upp mot bergen. Temperaturen stod på cirka 33 grader. Vi startade tidigt på morgonen men det spelade ingen roll, solen var också uppe tidigt.

Vi hade hittat en MTB-led på kartan som skulle ta oss upp i bergen via Sirili och vidare mot några andra små grekiska byar. Till en början gick det som planerat. Vi hittade Sirili, en mysig by i bergen med vänliga bybor som hejade glatt när vi susade förbi. ”Kalimera” sa dem och log.

Vi passerade Sirili och det var någonstans här som det riktiga äventyret började. Vi läste kartan som vi köpt väldigt noga men den stämde inte överens med Google maps. Och verkligheten stämde varken överens med kartan eller Google maps. Hmmm… vad göra? Vi hade cyklat asfalterade serpentinvägar hela vägen upp till toppen av berget. Jobbigt, svettigt och roligt. Men vi ville ha lite stigar med sten och grus också, vi hade trots allt hyrt MTB.

Vi bestämde oss till slut för att ta en stig som såg ut att gå ned till samma ställe som vi kom ifrån och enligt kartan vi köpt så skulle stigen ta oss ned till havet igen.

Det var en hyfsat stökig stig med mycket grus och stora stenar. Den slingrade sig som små serpentiner och en del av backarna var riktigt branta, då fick man lägga tyngdpunkten så långt bak man bara kunde och lita på grejerna. Det hoppade till i maggropen ibland av adrenalinet, oj så roligt!

Men sen tog stigen slut. Vi hade inte cyklat ned så långt så vi vände och cyklade tillbaka en bit och tog en annan stig. Där hittade vi ännu brantare backar och ännu större stenar. En riktig utmaning!

Vi cyklade på en bra stund och helt plötsligt så tog stigen tvärslut och det enda vi hade framför oss var en stor bergsvägg. Nej nej nej, tänkte jag och försökte frustrerat hitta en väg ned. Men det fanns ingen väg ned. Det fanns bara en väg och det var upp, samma väg som vi cyklat ned för.

Vid det här laget så hade vi cyklat x antal timmar, bestigit ett berg och sedan cyklat rakt ned i en kokhet grusgrop. Vi var med andra ord rätt så trötta. Tack och lov så hade vi varsin ryggsäck med extra vatten, fikabröd och frukt. Det var det som räddade oss.

Vägen upp blev även det en riktig utmaning. Vissa sträckor kunde man cykla fram men andra var så branta och steniga så man fick hoppa av cykeln och dra den upp bredvid sig. Värmen testade verkligen både det mentala och fysiska. Vi fick stanna i varje skuggparti och dricka vatten. Det kändes lite surt, kartan sa ju något helt annat än verkligheten, men något gnäll blev det inte. Gnäll hjälper ju ingen. Vi bet ihop och peppade varandra hela vägen tillbaka upp till toppen.

Den känslan var för övrigt med andra ord rätt så oslagbar. Känslan när man ser asfalt och toppen av berget. Grusstigen var slut och vi kunde hoppa upp på våra cyklar och trampa ned för alla serpentiner som vi trampat upp för. Vyerna var magiska och kroppen var så nöjd!

Det är fantastiskt fint att cykla på Kreta, jag kan verkligen rekommendera det. Men lita inte på kartorna, haha. Något man däremot kan lita på är de grekiska byborna. En bonde stannade bredvid oss med sin bil uppe i bergen och frågade om vi behövde vatten. Vilken medmänsklighet! Helt underbart.