Kategori: Cykelbilder

Efter två efterlängtade veckors semester så är jag tillbaka. Första veckan spenderades på Kreta och där hyrde vi mountainbikes. Ni hörde rätt, inga landsvägscyklar. Jag hade fått tipset av min fadder Peter på Friskis & Svettis. Så vi följde hans tips och hyrde MTB på Hellas Bike som sägs vara det bästa stället att hyra cyklar på i Agia Marina.

Två hardtails och en cykelkarta senare så var vi på väg upp mot bergen. Temperaturen stod på cirka 33 grader. Vi startade tidigt på morgonen men det spelade ingen roll, solen var också uppe tidigt.

Vi hade hittat en MTB-led på kartan som skulle ta oss upp i bergen via Sirili och vidare mot några andra små grekiska byar. Till en början gick det som planerat. Vi hittade Sirili, en mysig by i bergen med vänliga bybor som hejade glatt när vi susade förbi. ”Kalimera” sa dem och log.

Vi passerade Sirili och det var någonstans här som det riktiga äventyret började. Vi läste kartan som vi köpt väldigt noga men den stämde inte överens med Google maps. Och verkligheten stämde varken överens med kartan eller Google maps. Hmmm… vad göra? Vi hade cyklat asfalterade serpentinvägar hela vägen upp till toppen av berget. Jobbigt, svettigt och roligt. Men vi ville ha lite stigar med sten och grus också, vi hade trots allt hyrt MTB.

Vi bestämde oss till slut för att ta en stig som såg ut att gå ned till samma ställe som vi kom ifrån och enligt kartan vi köpt så skulle stigen ta oss ned till havet igen.

Det var en hyfsat stökig stig med mycket grus och stora stenar. Den slingrade sig som små serpentiner och en del av backarna var riktigt branta, då fick man lägga tyngdpunkten så långt bak man bara kunde och lita på grejerna. Det hoppade till i maggropen ibland av adrenalinet, oj så roligt!

Men sen tog stigen slut. Vi hade inte cyklat ned så långt så vi vände och cyklade tillbaka en bit och tog en annan stig. Där hittade vi ännu brantare backar och ännu större stenar. En riktig utmaning!

Vi cyklade på en bra stund och helt plötsligt så tog stigen tvärslut och det enda vi hade framför oss var en stor bergsvägg. Nej nej nej, tänkte jag och försökte frustrerat hitta en väg ned. Men det fanns ingen väg ned. Det fanns bara en väg och det var upp, samma väg som vi cyklat ned för.

Vid det här laget så hade vi cyklat x antal timmar, bestigit ett berg och sedan cyklat rakt ned i en kokhet grusgrop. Vi var med andra ord rätt så trötta. Tack och lov så hade vi varsin ryggsäck med extra vatten, fikabröd och frukt. Det var det som räddade oss.

Vägen upp blev även det en riktig utmaning. Vissa sträckor kunde man cykla fram men andra var så branta och steniga så man fick hoppa av cykeln och dra den upp bredvid sig. Värmen testade verkligen både det mentala och fysiska. Vi fick stanna i varje skuggparti och dricka vatten. Det kändes lite surt, kartan sa ju något helt annat än verkligheten, men något gnäll blev det inte. Gnäll hjälper ju ingen. Vi bet ihop och peppade varandra hela vägen tillbaka upp till toppen.

Den känslan var för övrigt med andra ord rätt så oslagbar. Känslan när man ser asfalt och toppen av berget. Grusstigen var slut och vi kunde hoppa upp på våra cyklar och trampa ned för alla serpentiner som vi trampat upp för. Vyerna var magiska och kroppen var så nöjd!

Det är fantastiskt fint att cykla på Kreta, jag kan verkligen rekommendera det. Men lita inte på kartorna, haha. Något man däremot kan lita på är de grekiska byborna. En bonde stannade bredvid oss med sin bil uppe i bergen och frågade om vi behövde vatten. Vilken medmänsklighet! Helt underbart.