Gravidvecka 37 – Simning, cykling och ett besök på förlossningen

En halvtimme efter att jag skrivit punkt för det förra inlägget så fick jag åka in på förlossningen. Min sambo jobbar på sjukhuset så han var redan på plats. Min kära storasyster agerade skjuts eftersom sambon hade bilen på jobbet. Det var en blödning där nere och jag hann tänka många tankar innan vi satt inne på förlossningen och fick höra från både barnmorska och läkare att allt såg bra ut.

Att blöda under graviditeten är inte ovanligt och behöver absolut inte vara något dåligt men det kan vara det och det fick tankarna att vandra iväg till mörka platser. Jag gör allt för att min älskade lilla bebis i magen ska ha det bra, det där lilla livet är det finaste som livet givit oss.

När jag tänkte tanken att allt kanske inte var bra med bebis så kände jag något jag aldrig känt förut, en stark rädsla och maktlöshet som inte går att beskriva med ord. Att jag mår dåligt är en sak och det kan jag hantera men att bebis mår dåligt, det är något helt annat. Jag grät okontrollerat men lugnade sedan ned mig och tänkte att allt förmodligen var okej, vilket det också var.

Vi fick först se bebis puls under en längre stund och den låg mellan 120-160. Bebis ska ha hög puls i magen så det var med andra ord väldigt bra. Vår bebis hade några pulstoppar och barnmorskan sa att det var ett tecken på att bebis är pigg och stark. Fantastiskt ju! Vår starka lilla bebis.

Vi fick sedan se bebis på ett ultraljud och bebis är verkligen stor nu, bebis har det trångt i magen och är mer eller mindre överallt. Vi fick se en knuten liten hand med fem tydliga fingrar och det var magiskt. Tänk att bebis ligger där inne och snart är redo för att komma ut.

Efter några timmar på förlossningen så fick vi åka hem. Blödningen var inget att oroa sig över utan allt såg väldigt bra ut. Det tog någon dag att återhämta sig efter all oro som det mentala hann bygga upp på kort tid.

Nu har det gått drygt en vecka sedan besöket på förlossningen och det känns skönt att ha varit där och “rekat” lite. Personalen var helt fantastisk, så lugna och fina. Hatten av!

Den senaste veckan så har jag dragit ned på tempot och bara gjort det som fallit mig in. Jag har solat, badat, simmat, cyklat och läst böcker. Jag försöker simma en gång i veckan vilket är så skönt för kroppen. Jag får känna mig lätt i vattnet och simningen är bra träning för hela kroppen. Tio längder (totalt 500 meter) var rejält flåsigt sist jag simmade men det gick med lite pannben och det var så skönt efteråt.

Igår rullade jag ut på mountainbiken och lyckades cykla två varv i elljusspåret. Jag trodde inte att jag skulle klara av att cykla upp för den brantaste backen men det gick utan problem! Det var flåsigt men jag kände mig SÅ stark, en känsla som jag saknat den senaste tiden. Cykelbenen finns kvar och jag ser fram emot att få bygga upp dem ordentligt efter förlossningen.

Nu ska jag fortsätta att njuta av semester och att kroppen mår så otroligt bra! Foglossningen som jag tidigare kände av ned mot vänster ljumske är i princip obefintlig nu och jag rör mig lättare, flåset är dock flåsigare nu men det gör mig inte så mycket. Jag är väldigt tacksam över min kropp och vad den klarar av. Och bebis rör sig för fullt där inne, ibland gör det mig illamående men det är också ett mindre problem… bebis mår bra, det är allt som betyder något.

Kram på er!

Vecka 37 and still going strong!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like