Gravidvecka 39 & 40 – Livet ger och livet tar

Det här blir förmodligen det sista inlägget jag skriver under min graviditet. Jag har inte riktigt funnit ork eller ro att skriva något den senaste veckan men nu känner jag att jag verkligen behöver skriva av mig.

Jag har varit väldigt känslosam den senaste veckan, vilket egentligen inte är så konstigt. I torsdags gick vi in i vecka 40 och idag är det två dagar kvar till BF. Jag känner verkligen hur bebis gör sig redo för att komma ut – det är ett helt annat tryck nedåt – samtidigt som jag inte har en aning om det kommer ta en dag eller två veckor till förlossning.

Det jag vet är i alla fall att jag är mer än redo. Jag känner mig otroligt redo för både förlossning och bebis. Det är såklart lite skräckblandad förtjusning över det hela. Jag har ingen aning om hur förlossningen kommer att gå eller hur min kropp kommer att hantera smärtan.

Om jag är nervös? Nej, konstigt nog så är jag inte det. Jag kan inte påverka förlossningen mer än att ha rätt mindset och bara tänka positiva tankar. Den mentala träningen jag har med mig i min ryggsäck kan jag verkligen plocka fram och få användning för nu. Jag försöker visualisera förlossningen och varje gång jag gör det så känner jag mig stark och jag ser hur bebis kommer ut välmåendes. Bara positiva tankar är accepterade, man tjänar inget till att oroa sig i onödan. Jag har tidigare varit expert på att oroa mig för saker, jag har valt att tänka dåliga tankar och det har många gånger gjort att jag har lagt krokben för mig själv. Det vill jag inte göra om, speciellt inte nu.

TÄNK PÅ VAD DU TÄNKER, DET DU TÄNKER SKAPAR DIN VERKLIGHET. Träna på att välja rätt tankar, det kommer underlätta så otroligt mycket för dig. Tro mig, jag vet.

Under den här graviditeten så har jag känt mig förvånansvärt balanserad. Jag är en känslomänniska som många gånger bär mina känslor utanpå. Det är nästan som om man både kan se och ta på mina känslor, jag kan sällan dölja dem. Därför hade jag inte förväntat mig att en graviditet skulle få mig att känna mig så balanserad med alla nya hormoner som slår frivolter i kroppen. Men balanserad är precis vad jag har känt mig. Jag har fokuserat på bebis och min kropp, att må bra och på så sätt få bebis att må bra. Jag har lyssnat till kroppens signaler mer än någonsin förut och jag har fått lära känna min kropp på nytt. Det är verkligen en häftig resa man gör under sin graviditet, så häftig att den inte går att beskriva med ord.

Den senaste veckan har dock dessa frivoltande hormoner gjort sig tillkänna på riktigt. Jag har haft väldigt nära till tårar och jag kan gå från att vara glad till att bli irriterad och frustrerad på bara några sekunder. Det har såklart att göra med tröttheten också. Kroppen är trött nu och behöver vila inför förlossningen och jag har varit lite för dålig på att vila. Vi är mitt uppe i ett flyttkaos och det har varit något att göra hela tiden. Min sambo säger hela tiden åt mig att vila och låta honom jobba med flytten men jag har så svårt att sitta still och bara vara, jag finner liksom ingen ro.

Det är såklart svårt att finna ro när man vet att bebis kan titta ut vilken dag som helst. Det är många frågor man vill ha svar på. Kommer bebis komma innan eller efter vi har flyttat? Hur kommer bebis se ut? Hur kommer bebis att må? Kommer det bli vaginal förlossning eller kejsarsnitt? Kommer jag gå långt över tiden och bli igångsatt? Kommer jag behöva medicinsk smärtlindring? Osv.

Och mitt uppe i denna härliga bebislycka så finns också mycket tankar kring livet. Om hur livet tar och hur livet ger. En nära vän har fått ett tungt cancerbesked som såklart är svårt att greppa, inte minst för min vän. Livet är inte rättvist, jag vet det, men det gör mig ändå så ledsen och frustrerad. Varför? Vad är meningen? Samtidigt så känner jag mig hoppfull då jag vet den mentala styrka som min vän besitter. Ni vet en sån där mental styrka som kan flytta berg.

Man vet aldrig med livet, man vet aldrig vad som väntar… Och tur är väl det. Det enda vi kan göra är att leva idag, inte imorgon. Livet är här, livet är nu. Lev nu.

Jag väljer att sätta punkt där. Nästa gång vi hörs så sitter jag förmodligen med en bebis i famnen. Då ska ni få ta del av hur jag tänker kring att bygga upp min kropp efter graviditet och förlossning samt mina fysiska träningsmål till år 2020. Jag vill såklart tillbaka till cykeln och den form jag hade innan graviditeten. Men bra saker tar tid, ett steg i taget.

Kram på er!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like