MIN FÖRLOSSNING

Det är exakt en månad sedan jag skrev något här på hemsidan. Tänk vad mycket som kan äga rum under en månad. Jag har gjort något som inte går att beskriva med ord, något som måste upplevas för att man ska förstå. Jag har fött ett barn. Och nu har jag varit mamma i två veckor. Det har varit de två bästa veckorna i mitt liv, utan tvekan. Jag älskar livet som mamma och det är helt makalöst hur mycket kärlek som ryms i mammahjärtat. Kärlek och oro skall tilläggas. Och tusen andra olika typer av känslor som jag aldrig stött på tidigare. Hormonrubbningar? Ja delvis, men förmodligen också nya “mammakänslor” som alltid kommer finnas där. Nu ska jag med ord försöka beskriva min upplevelse innan, under och efter förlossningen.

TISDAG 20/8

Vattnet går klockan 22:30 på kvällen. Jag står i sovrummet och tar av mig stödstrumporna, med en del våld skall tilläggas. Ben och fötter hade lagt på sig en hel del vätska och stödstrumporna satt som ett klister på benen. När jag med lite våld får av mig den vänstra strumpan så säger det “splash”. Golvet under mig är helt plötsligt en stor blöt fläck. “Vattnet har gått” ropar jag högt. Sambon kommer springandes från toaletten. Jag känner mig så lycklig över att vattnet har gått. Bebis var beräknad den 7/8 så jag har alltså vid detta tillfälle gått 13 dagar över tiden. Vi ringer till förlossningen som ber oss komma in.

Vi åker in till sjukhuset och jag blir uppkopplad till en maskin som övervakar CTG (elektronisk fosterövervakning). Bebis värden ser bra ut. Jag har dock inga värkar så vi får åka hem igen. Jag lyckas somna men vaknar vid 2-3 tiden, då har jag värkar. Jag ringer in till förlossningen på nytt. Jag har för långt mellanrum mellan värkarna så de säger åt mig att försöka somna om. Man ska ha 3-4 värkar inom loppet av 10 minuter under en längre tid för att vara redo för förlossning. Det hade jag alltså inte. Jag somnar om.

ONSDAG 21/8

På morgonen har jag mer värkar än under natten och de är riktigt intensiva. Vi ringer in till förlossningen som säger åt oss att komma in. Vi åker in på nytt och jag blir uppkopplad till CTG ännu en gång. Nu har jag mer värkar än tidigare men fortfarande för få och jag är inte tillräckligt öppen där nere. Det är alltså inte dags än. Jag blir frustrerad och besviken. När ska bebis komma? Nu har det gått två veckor över tiden och värkarna börjar göra riktigt ont. Jag får ett papper där det står följande:

“Till dig som är i latensfas – Förlossningen består av två olika faser: latensfas och aktivfas. Under latensfasen ska livmodern förbereda sig för förlossning. Det är mycket som händer under latensfasen, livmoderhalsen ska mjunka, förkortas, ändra riktning och börja öppna sig lite. Latensfasen upplevs mycket olika. Några märker nästan inte av den, andra har “molvärk” och vissa upplever den smärtsam och besvärlig. När förlossningen sedan övergår i aktivfas är livmoderhalsen väl förberedd för att vidgas och barnet kan tränga ner genom bäckenet. Det är individuellt hur lång en förlossning blir, både latensfasen och den aktiva fasen.”

Typiskt att man åker på en riktigt lång och intensiv latensfas. Jag upplever redan värkarna som smärtsamma och besvärliga. Barnmorskan säger att vi får checka in på vårdhotellet om vi känner att vi inte orkar åka hem en gång till. Det känns som ett bra alternativ så vi väljer att stanna kvar på sjukhuset och får ett rum på vårdhotellet. Värkarna blir mer och mer intensiva. Det går inte att vila ordentligt för värkarna kommer ungefär var femte minut och de gör riktigt ont. Jag försöker andas in genom näsan och ut genom munnen varje gång en värk kommer. Samma andning som jag tränat på yogan. Det hjälper lite men det är omöjligt att få riktig vila, varje gång jag håller på att somna så kommer en värk och väcker mig.

Vi går tillbaka in till förlossningen på eftermiddagen, jag är fortfarande inte tillräckligt öppen där nere och värkarna kommer för sällan. Jag får smärtstillande och sömntablett för att få sova någon timme. Det hjälper litegrann men jag blir fortfarande väckt av värkarna. Jag börjar känna mig ännu mer frustrerad. Det gör ont att sitta, ligga, halvligga, stå och gå. Allt gör ont. Jag minns inte riktigt allt som händer under kvällen men det slutar i alla fall med att jag och sambon får ett rum inne på förlossningsavdelningen som inte är ett förlossningsrum. Där får jag ligga i en sjukhussäng som går att höja och sänka i ryggen vilket verkligen underlättar för mig då jag inte kan ligga på rygg och har väldigt ont när jag ligger på sidan.

Värkarna har vid detta tillfälle börjat “sprida sig” från mina nedre delar upp till ryggen. Jag är fortfarande inte i aktivfas så jag får en spruta med morfin för att kunna sova under natten. “Om du inte får sova i natt så kommer du aldrig orka med förlossningen” säger en barnmorska. Tankarna snurrar. Om detta fortfarande räknas som latensfas, hur ont kommer då aktivfas att kännas? Det är tur att man inte vet svaret på den frågan innan det är dags.

Jag är som i en dimma hela natten. Jag vaknar flera gånger för att gå på toaletten och hela kroppen skakar. Jag blir lite rädd och trycker på knappen som tillkallar personal. Jag frågar barnmorskan om man verkligen ska skaka så mycket? Hon skrattar, lägger en hand på min axel och svarar: “Det är helt normalt, det är kroppen som slappnar av”. Jag lägger mig i sängen och sover vidare.

TORSDAG 22/8

Nu är det äntligen dags. Tidigare under veckan hade vi fått tid för igångsättning och tiden vi fått var torsdagen den 22/8 klockan 08:00, det vill säga dagens datum. Mitt vatten hade dessutom gått tisdag kväll och det får inte gå mer än 2-3 dygn till förlossning efter vattenavgången. Detta med anledning av att fostervattnet är det som skyddar bebisen mot infektioner.

Enligt min förlossningsjournal startar igångsättningen klockan 08:40, då får jag min första dos med cytotec. Vi har fortfarande inte fått komma in i en riktig förlossningssal. Värkarna blir sakta men säkert mer och mer intensiva. Jag står upp och lutar mig mot min sambo. Jag trycker hårt på hans axlar och försöker andas igenom smärtan. Det gör riktigt ont i ryggen.

Barnmorskan frågar om jag har tänkt något på smärtlindring under förlossningen. Jag säger att jag absolut kan tänka mig medicinsk smärtlindring och då främst EDA (epiduralbedövning/ryggbedövning) och lustgas. Jag hade läst på en del och pratat med vänner som fött barn och dessa två smärtlindringsmetoder kändes som de bästa.

Vid 10:30-tiden börjar det göra ont på riktigt, riktigt. Vi får äntligen tillgång till en riktig förlossningssal och då får jag genast börja använda lustgas. Det var något av ett “hallelujah moment”. Lustgasen fick mig att sväva iväg i en skön dimma, lite som att vara sådär skönt salongsberusad och avslappnad. Värkarna kändes fortfarande men det var mycket lättare att andas igenom dem med hjälp av lustgasen.

Barnmorskan konstaterar att jag nu är 3 centimeter öppen där nere, vilket innebär att det är en bra bit kvar till bebis ankomst. Man ska vara öppen cirka 10 centimeter för att kunna föda. Barnmorskan berättar att de första 5 centimetrarna vanligtvis brukat ta lång tid och de sista 5 kan gå väldigt snabbt, det brukar vara det klassiska men alla förlossningar är unika och man vet aldrig hur kroppen reagerar på igångsättningen. Alla kroppar är olika.

Jag får min andra dos med cytotec och vid 12:30-tiden har jag enligt förlossningsjournalen “väldigt ont”. Barnmorskan höjer lustgasen och beställer en tidig EDA för min ryggvärk, läkaren godkänner att en EDA skall sättas in. En halvtimme senare så sätter man in en EDA. Jag får sitta framåtlutad mot sambon och kröka ryggen för att läkaren skall kunna sätta EDA på korrekt sätt. Det gjorde inte ont att få själva bedövningen insprutad men det gjorde ont att sitta ihopkrupen på det där sättet. En stor mage och ett enorm tryck nedåt vid varje värk. Inte skönt. Väldigt oskönt. Men det var det värt. När ryggbedövningen kickade in så kunde jag äntligen slappna av lite igen och samla energi inför kommande timmar.

Vid 13:30-tiden får jag dos nummer tre av cytotec och jag använder lustgas som “backup”. En timme senare, vid 14:30, är det personalbyte och jag får bekanta mig med en ny barnmorska och en ny undersköterska. I samband med detta avslutar jag lustgasen och är uppe och promenerar. Jag och sambon tar några varv ute i korridoren och barnmorskan tycker att jag ser riktigt snabb ut. Någon minut senare säger det “splash” mellan benen, det är en stor laddning med fostervatten som rinner ut i korridoren. Jag ber om ursäkt och skrattar lite generat.

Vid 15-tiden tar dom min temp och jag har feber. Jag får paracetamol via dropp. Jag vet inte varför jag fick feber under förlossningen, det var ingen som sa något om det. Det kanske är något man brukar få? Det kanske var kroppen som var slut? Jag vet faktiskt inte.

Klockan 15:57 bedöms jag vara i aktiv förlossning. Då har jag alltså redan dragit i mig massa lustgas, fått en EDA och haft feber. En latensfas som heter duga. Det får mig såklart att känna lite oro inför den aktiva fasen. Hur ont kommer det egentligen att göra? Hur kommer jag kunna hantera den smärtan? Hur kommer krystvärkarna att kännas? Snälla låt det gå fort nu… skynda dig ut bebis.

Timmarna efter detta är allt lite dimmigt. I förlossningsjournalen står det att jag vid klockan 18:00 är öppen 4 centimeter. Det går med andra ord inte snabbt där nere. Det står också att jag har bra tryck i värkarna, att jag börjar få mer ont och börjar med lustgasen igen. Ryggbedövningen börjar med andra ord gå ur kroppen och värkarna blir tätare och intensivare.

Klockan 19:00 får jag ställa mig upp med ett gåbord för att gå igång värkarna ännu mer. Detta minns jag väldigt tydligt för det gjorde så fruktansvärt ont. Ett enorm tryck nedåt, mot anus och mellangården. Ett tryck som inte går att beskriva med ord. Varje värk fick mig att vilja gråta. Jag balanserar från höger till vänster ben. Jag kan inte stå still, det gör för ont. Trycket nedåt ökar. Jag sätter mig ned en stund. Ställer mig upp. Sätter mig ned. Vet inte vart jag ska ta vägen. Det slutar med att jag lägger mig ned och får en spetsig kudde att lägga in under mina knän. Benen liksom hänger och dinglar i luften över kuddkanten och anspänningarna gör att benen skakar som två asplöv när de får slappna av. Jag ligger där på sängen och skakar. Det gör ont, så in i helvetes jävla ont.

Klockan 20:00, nu står det att jag har jobbigt och gråter. Detta är också ett tydligt minne. Jag tappar andningen helt och börjar nästan hyperventilera. Jag känner mig så maktlös inför värkarna. Det gör så ont och ingenting hjälper. Undersköterskan sätter sig bredvid mig och försöker trösta mig. Hon säger åt mig att försöka andas genom värkarna. Hon säger att jag gör allting rätt. Jag säger att det känns som att jag gör allting fel. Jag har undersköterskan på min vänstra sida och min sambo på höger sida. De försöker trösta mig men jag får lite lätt panik när de kommer för nära, jag vill inte att någon tar i mig. Ibland greppar jag min sambos hand. Barnmorskan höjer lustgasen. Jag är nu 5 centimeter öppen. Min temp har ökat något, jag får mer och starkare febernedsättande läkemedel.

Klockan 20:30 står det “krystvärkar” i förlossningsjournalen. Ett ord. Inget mer.

Klockan 21:30 står det allt möjligt i journalen, jag kan inte riktigt tyda allt. Det är läkarens anteckningar. Det står bland annat att jag har för täta värkar och att barnet tolererar det så de låter det fortsätta så att man får ned barnet.

Det jag själv minns av sista timmen är att det återigen sker ett personalbyte. Min förlossning är alltså inne på skift nummer tre. Den nya barnmorskan kommer fram och frågar hur jag mår och lägger en hand på mig. Jag minns att jag har så intensiva värkar så jag blir irriterad och ryter ifrån. Den tidigare barnmorskan säger “hon vill inte att någon tar på henne” och ler. Den nya barnmorskan förstår. En läkare kommer in i rummet, eller så var hon där innan. Jag minns inte. Allt bara flyter ihop. Jag får avsluta lustgasen för den får man inte använda när man har krystvärkar, man ska känna värkarna ordentligt och kunna krysta sig igenom dem. Jag har min sambo på min vänstra sida och han pushar mig genom krystvärkarna tillsammans med barnmorskan. Jag minns att jag innan varje värk tänker att jag inte orkar mer, energin är slut. Jag är alldeles genomsvettig och vill bara att detta skall vara över.

Helt plötsligt säger barnmorskan att hon ser ett huvud, då får jag ny energi. Hon pratar med min sambo och säger “ser du? titta vad mycket hår”. Jag tänker att jag också vill se, NU ska han ut. De sista krystvärkarna går inte att beskriva. Känslan av att ha ett litet huvud som är på väg ut mellan benen. Det gör ont, en obehaglig och väldigt annorlunda smärta. Läkaren nämner något om en sugklocka och frågar mig om det är okej. Självklart är det okej. En sugklocka använder man för att hjälpa till att få ut bebis. Man fäster sugklockan på bebis huvud och drar ut den samtidigt som jag krystar. Precis när läkaren ska hämta sugklockan så bestämmer jag mig, nu räcker det. NU ska han ut. Det bränner till där nere och jag känner hur något liksom glider ut ur mig. Jag ser hur barnmorskan fångar upp bebis och lägger honom sedan direkt på mitt bröst. Klockan är då 22:21.

Den känslan. När bebis ligger på mitt bröst för första gången. Den känslan alltså. Så overklig. Så på riktigt. Så… obeskrivligt mäktig och känslosam. Jag minns inte om jag grät, jag tror att jag gjorde det. Bebis skrek direkt och såg väldigt välmående ut. Jag kunde andas ut. Min sambo kunde andas ut. Efter en stund fick min sambo klippa av navelsträngen och jag fick krysta en sista gång för att få ut moderkakan. Barnmorskan visade upp moderkakan för mig, tänk att det är den som via navelsträngen har försett bebis med näring under 9 månader. Hur häftigt är inte det? Kroppen är helt fantastisk. Jag har fått en helt ny respekt för min kropp, och kvinnokroppen överlag, efter min graviditet och förlossning.

Efter första bebismyset gjorde barnmorskan en undersökning på mig. Hon tryckte till några gånger på min mage för att få ut blod (avslag) från livmoderväggen där moderkakan har suttit fast. Det är det såret som skall läka i 6-8 veckor efter förlossningen. Sedan kollade hon om jag fått någon bristning och var tvungen att sys. Bristning är något jag varit orolig över. Tänk om man går sönder där nere? Barnmorskans kommentar var dock väldigt lugnande, “jag tror aldrig jag har sett en förstföderska som är så hel”. Jag kunde andas ut igen. Allt hade gått bra.

Efter detta tog jag en dusch och kände hur tokslut jag var. Helt tömd på all energi. Vi fick förlossningsfika för att fira bebis födelse. Jag var både enormt hungrig men framför allt törstig. Efter fikat fick vi ett rum på BB och kunde njuta av den första tiden tillsammans som en familj.

Historien tar inte slut här, efter en natt på BB blev vi inskrivna på Neonatal i några dygn, men jag känner att det här är vad jag vill och orkar skriva just nu. Jag fick aldrig prata igenom förlossningen med någon på BB, något som det innan var sagt att man skulle få göra men så blev det aldrig. Jag har pratat mycket med min sambo vilket är det viktigaste men jag kände också ett behov av att skriva om allt. Det är såklart en väldigt personlig upplevelse men samtidigt något av det mest naturliga man kan göra. Jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon eller i varje fall vara lite intressant att ta del av. Jag har svårt att se att jag kommer uppleva något som är mer fysiskt smärtsamt än detta och jag tror att detta kommer att stärka mig som cyklist, min smärttröskel har definitivt uppgraderats efter detta.

Har du orkat läsa såhär långt? Kudos till dig!

Nu ska jag mysa vidare med min lilla familj. Snart kommer ett inlägg om mina kommande mål med träningen samt hur jag tänker bygga upp kroppen efter graviditet och förlossning. Det ska bli så spännande och utmanande att komma tillbaka till träningen ordentligt igen!

Kram på er så länge!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like