Det har varit väldigt mycket av allt på slutet, men det har bara varit mycket av positiva saker. Kärleken har flyttat upp till mig, vi har blivit sambos, gått på visningar, budat på lägenheter, köpt en lägenhet, tittat på inredning och tapeter, handlat möbler, flyttat möbler och kartonger, åkt längdskidor, köpt och åkt skridskor, vi har jobbat båda två och jag har agerat skidskolelärare för första gången samtidigt som jag blivit antagen till att bli spinninginstruktör hos Friskis & Svettis och ledare för Team Sky Blue. I samma veva skriver en till cykelklubb till mig och frågar om jag vill gå in som ambassadör… Det är klart man känner sig hedrad bara att bli tillfrågad men då kände jag NEJ, nej, nej nej. Jag måste sätta stopp här. Det blir för mycket av det goda.
För en vecka sedan fick vi nycklarna till den nya lägenheten och eftersom varken jag eller min sambo har något som kallas för tålamod så flyttade vi in direkt. På söndagen bjöd vi vänner på trerätters och på måndagen var det dags för jobb igen. Då gick luften ur mig. Jag börjar äntligen landa i allting efter ett år med långdistans och ett halvårs väntan på att få flytta tillbaka till Norrland. Nu är jag och kärleken här tillsammans, vi har köpt en lägenhet och bor ihop. Efter cirka 10 år med 14 olika hyreslägenheter så äger VI någonting tillsammans. Luften gick ur mig och tröttheten slog till.
För er som inte känner mig så är jag en person som går in helhjärtat i allt jag gör. Det är allt eller inget som gäller. Svart eller vitt. Jag har höga krav på mig själv och har en förmåga att lägga ribban högt oavsett vad jag tar mig an i livet. Det är i grunden en bra egenskap som tar mig framåt i livet och jag uppnår ofta mina mål men när det går överstyr så kan det också vara den egenskap som får mig på fall. Jag kan hantera den egenskapen bättre idag än när jag var yngre, jag hade perioder då jag mådde fruktansvärt dåligt. Kraven blev för höga och energin försvann efter sömnlösa nätter och självkritiska tankar. Duktiga flickan kommer alltid att bo i mig men hennes rum krymper för varje år som går.
Idag har jag lärt mig att stanna upp innan luften går ur mig helt. Jag kan vara trött och sliten men jag smäller inte in i väggen på samma sätt som förut. Det gör inte lika ont nu som då. Jag ligger inte vaken hela nätterna och vrider och vänder på mig, det gjorde jag förut. Sömnen har varit en stor utmaning för mig under många år, idag sover jag gott på nätterna. Det är nyttigt att ta några steg tillbaka och se sig själv ur ett större perspektiv i perioder då det blir lite för mycket av allt och tröttheten slår till. Då kan man ofta se att man har växt och hur mycket man faktiskt har lärt sig av tidigare motgångar och svackor.
Jag är starkare idag, den där osäkerheten som svävade runt i mitt bröst för några år sedan, den osäkerheten finns inte längre. Idag har jag dessutom en livskamrat att bolla mina tankar med, stora som små. En livskamrat som håller mig i handen både i med- och motgångar. Han ser mig för den jag är och har valt att leva med alla mina små egenheter. Han har dessutom valt att leva sitt liv med mig och flyttat 100 mil från sin hemstad för min skull. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad som är det. Jag älskar dig Ted.
Tänk vad skönt det är att få ned sina tankar svart på vitt, detta må bara vara en hemsida för er men för mig så är det en fristad. Här får jag ventilera och kan blotta mig själv på ett sätt som är svårt att göra i verkliga livet, det kanske inte är något man gör runt lunchbordet på jobbet. Men här så kan jag ventilera vad jag vill. Nu återgår jag till Alpina VM, min kopp kaffe och planeringen av Team Sky Blues informationskväll i Sundsvall om drygt en månad.
Puss och kram på er!
Vy över Sa Calobra, Mallorca. Jag drömmer mig tillbaka till denna plats ganska ofta…
