#racereport – Cykla med Sofia

Race Report – Ljungandalen Runt 115 km

Sofia september 21, 2018 september 21, 2018Fysisk träning, Race Reports 0

Årets sista race report? Mycket möjligt. Säsongen närmar sig sitt slut, på gott och ont. Jag är låg på energi efter en intensiv säsong och kroppen skriker efter vila och mer varierad träning. Men mer om det i nästa inlägg, här kommer min race report från Ljungandalen runt 115 km.

INFÖR LOPPET

Jag hade inte funderat så mycket över loppet. Mitt största fokus hade legat på Polis-SM som var fyra dagar tidigare. Efter Polis-SM var jag ganska sliten men ville verkligen genomföra Ljungandalen runt med tjejerna i Team Ljungskog. Jag vilade ons, tors och fre. Sen var det dags. Jag och pappa samåkte ut till Ånge där starten ägde rum. Jag var inte alls speciellt sugen på frukost på morgonen, jag var alldeles för trött, men jag åt två rejäla mackor i bilen och drack sportdryck. Cykla nästan 12 mil på tom mage, det blir inge bra.

Vid start var det full aktivitet. Jag skymtade många ”Ljungskogare” samt ”Artare” (Alnö Race Team). Så roligt med ett lokalt cykellopp med mycket folk man känner. Jag sprang in på toaletten, i vanlig ordning innan en start. Jag fyllde mina vattenflaskor, fyllde den ena med resorb, tog på mig armvärmarna, bytte skor, fyllde ryggfickorna med energi, putsade glasögonen och tog några djupa andetag. Lite nervigt var det trots allt. Vi hade inte satt upp något tidsmål utan skulle cykla runt 30 km/h i ett ”fart-efter-kamrat-tempo”. Alla ska med, helt enkelt! Jag hade mest cyklat korta och intensiva tempopass senaste månaden så 12 mil kändes ganska långt för dagsformen. Men jag skulle fixa det, det bara visste jag.

LOPPET

På start var vi fem stycken Ljungskogare som skulle köra 115 kilometer, övriga skulle köra 60 kilometer. Det var jag, Emelie, Katarina, Towe och vår ”hangaround” (manlig cyklist) Per. Ett starkt och härligt gäng. Det blev dock problem direkt. Katarina hade slitna klossar och hon kunde inte klicka i sin vänstra sko i pedalen. Hon kämpade på med detta hela första kilometern och fick stanna flera gånger men hon fick inte till det. Vi stod och väntade på henne i flera minuter men bestämde oss till slut för att cykla utan henne. Det kändes inte alls kul att lämna en av fem så tidigt i loppet men cykling är som det är och ibland sviker materialet.

Fyra kvar. Vi låg på ett led och turades om att dra. Vi hade en tacksam medvind i ryggen och kunde ligga och trycka på mellan 30-40 km/h under stora sträckor. Helt magiskt. Solen sken och vi sken ikapp med den. Vi tuggade på och cyklade förbi några cyklister längs vägen. Vi hade tappat en del tid i starten men det var inget om störde oss, vi hade som sagt inget tidsmål. Vi skulle ta oss runt och njuta av årets sista lopp.

Efter halva loppet, knappt 6 mil, så cyklade vi över Ljungan och vände om mot Ånge. Då kom motvinden som en jäkla vägg. Vi visste att den skulle komma men det kändes ändå lite som en chock. Vi susade förbi första depån och vinkade glatt till funktionärerna. När jag släppte styret med ena handen så kände jag hur hela cykeln hoppade till. Det var ett stort gupp mitt på vägen och jag såg i ögonvrån hur övriga i laget också hoppade till med lite lätt panik i ögonen. Sedan hörde jag en smäll. Jag vände mig om och såg att en cyklist låg mitt på vägen. Ingen i vårt lag utan en man som legat i vår svans och rullat med. Vi såg att funktionärerna tog hand om honom så vi valde att fortsätta.

Vi kämpade oss fram i motvinden och jag märkte att energin började att tryta hos samtliga i klungan. Jag ropade att alla skulle ta korta förningar i motvinden, det är lätt att ta slut annars. Efter cirka 2 mil i motvind, 8 totalt, så började jag dippa. Det var mycket små knixar och i en längre knix kändes benen helt stumma. Vad är det för fel på mig? Tänkte jag. Är jag sjuk? Är jag otränad för längre sträckor? Är det fel på cykeln? Mycket riktigt. Jag tittade ned på mitt framdäck och såg att det var helt platt. Punktering. Skönt att det inte var fel på kroppen men alltid trist med punka. Vi stannade och pumpade upp mitt däck lite snabbt. Planen var att göra slangbytet vid nästa depå… men depån kom aldrig och min energi började ta slut. Det är jobbigt att trampa med luft i endast ett däck.

När cykeldatorn visade cirka 89 kilometer så stannade vi vid en parkering där det stod ett gäng damer som inväntade sina anhöriga. De hejade glatt och var genast behjälpliga. De plockade fram en stor pump ur sin bil och peppade oss. TACK! De sa att de kände mannen som legat i vår svans och ramlat vid första depån. Han hade klarat sig med lite skrapsår och var på cykeln igen. Skönt. De skämtade lite och sa ”det kanske är bra att ni får punktering, då har han en chans att komma ikapp”. Vi skrattade lite och precis då dök han upp.

Per bytte min slang lätt som en plätt och vi var på rull igen. Vi cyklade någon kilometer och såg äntligen den där efterlängtade depån. Min mage skrek av hunger och benen skrek efter energi. Jag åt en banan, en chokladbit, drack en celsius och stoppade ned ytterligare en chokladbit i ryggfickan.

Men då kom nästa problem. Per hade problem med växlarna och det var bara hans stora klinga som fungerade. Towe sa att hon och Per kunde cykla något långsammare tillsammans. Jag tittade på Emelie, jag såg att hon var taggad och ville komma i mål så fort som möjligt. Så vi bestämde oss för att kötta på så gott som vi bara kunde. Knappt 3 mil kvar i motvind. En utmaning då man bara är två men vi kopplade på pannbenen på nytt och trampade.

Vi tog korta förningar och väntade in varandra. Vi var båda väldigt trötta och kände hur benen började krampa rejält. Nej, nej… inte nu. Vi stannade, jag fick en gt-tablett av Emelie och sköljde ned den med lite vatten. Den gjorde susen. Jag krampade inte lika mycket och kunde trycka på lite mer.

Energi fanns kvar men benen var inte riktigt med i matchen. Vi fick sällskap av en herre en bit men han försvann. Hans fru (tror jag) körde dock bil längs banan och stannade titt som tätt och räknade ned kilometrarna åt oss. Magiskt! TACK. Med 9 kilometer kvar så var mina ben tvärslut. Men då sa Emelie något som gav mig ny energi… ”vi har cyklat 103 kilometer, då kan vi cykla 9 till”. Så sant som det var sagt. I det stora hela var 9 kilometer ingenting. Vi hjälptes åt, som ett riktigt team, och tog oss i mål sida vid sida. En medalj runt halsen och lite bilder i målfållan. Den känslan. Att få fira lite efter en rejäl urladdning. Oslagbart.

TACK

Till alla underbara tjejer (och killar!) i Team Ljungskog.

Till pappa som också var på plats och cyklade med ART.

Till ART och alla härliga cyklister.

Men STÖRST TACK till de som arrangerat Ljungandalen runt, alla funktionärer osv. Ett fantastiskt vackert lopp!

Race Report – Polis-SM tempocykling

Sofia september 14, 2018 september 14, 2018Fysisk träning, Race Reports 0

INFÖR TÄVLINGEN

Det är mycket tankar och känslor i kroppen just nu, vet inte riktigt vart jag ska börja. Men det blir nog bäst om jag börjar i augusti då jag köpte mina tempopinnar…

Efter lite (läs: mycket!) funderingar hit och dit så bestämde jag mig för att delta i Polis-SM för andra gången. Första gången jag deltog var för två år sedan i Karlstad då linjelopp stod på schemat. Linjelopp känns mer spontant som min grej, det påminner lite mer om de motionslopp jag kört. Tempolopp, som stod på schemat detta år, det är något helt annat. Jag har ingen tempocykel och tempopinnar har jag aldrig testat tidigare. Men ibland så måste man gå utanför sin comfort zone och testa något nytt för att utvecklas och växa som cyklist. Sagt och gjort, jag anmälde mig till landsvägstempot.

Jag hade tur som fick köpa ett par tempopinnar av en cykelvän för en billig peng. Sambon monterade dessa på cykeln och vi åkte sedan ut till vackra Holmsjön för att jag skulle få inviga tempopinnarna i en vacker miljö. Första tramptagen kändes lite vingliga när jag skulle ”lägga mig ned” i tempopinnarna. Jag trampade över några gupp och det vinglade mer än vad jag är van vid men jag vande mig snabbt och gillade verkligen hur avlastande det var för axlar och nacke. Det är skönt att ligga ned i tempopinnarna och bara trampa allt vad man kan. Och jäklar vilket tryck man får i pedalerna. En riktigt härlig känsla!

Veckorna innan tävlingen så har jag försökt att lägga mer fokus på korta och högintensiva pass. Jag har kört intervaller och cyklat väldigt mycket själv. Man blir stark av att cykla själv och det är också väldigt skönt att få vara helt själv med cykeln.

Uppladdningen inför tävlingen har känns helt okej men inte optimal. Vi hade två veckors sen semester och spenderade en av dessa på Kreta och en i Skåne. Det blev lite cykling men inte så mycket. Skönt att få ett break från jobb och ladda batterierna men någon större träningsmängd blev det som sagt inte. Efter semestern hann jag köra några pass och jag har känt mig väldigt stark i benen, flåset har dock inte riktigt varit där. En liten bakterie kan ha legat och stört i kroppen men inget som på något sätt skulle få mig att ställa in tävlingen.

DAGEN INNAN TÄVLING

Jag fick sällskap av sambon till Örebro vilket var väldigt skönt. Vi turades om att köra på vägen ned och regnet bara öste ned. Det såg ut att bli regn även under tävlingsdagen så jag var mentalt inställd på ett kyligt lopp. Vi kom ned till Örebro vid 20-tiden och då åkte jag direkt ut till banan för att reka lite. Jag körde bilen fram och tillbaka för att se hur banprofilen såg ut.

Det var en lång raksträcka med en del motlut men ingen riktig backe. Den här säsongen har jag blivit bättre på backar så jag blev lite besviken över att det var så pass platt. Vändningen var vid en kyrka och sedan var det bara att cykla samma väg tillbaka. Det kändes skönt att få se banan på riktigt en gång innan start, en stor avlastning för det mentala. Det började pirra till ordentligt i magen vilket är ett gott tecken, lite nervös måste man vara för att kroppen och knoppen ska kunna förbereda sig för det som komma skall.

TÄVLINGEN

Första start skulle vara klockan 13:00. Min starttid var 13:06. Jag var uppe redan vid 09 och fick paket av min sambo. Nej, jag fick inte paket för att jag skulle tävla. Jag fick paket för att det var min födelsedag. Vilken dag! Fylla år och få cykla SM.

Jag hade kollat in startlistan och anmälda i klassen D20 var bara jag och en till, en tjej vid namn Caroline. Caroline tog silver i linje 2016, det år jag tog brons. Jag minns henne väl, hon sa redan då att hon föredrog tempo och att hon brukade köra triathlon. Bra för henne, minde bra för mig. Lite besviken var jag såklart över att vi var så få anmälda, år 2016 var vi fler och med tanke på att cykelsporten har vuxit en hel del så trodde jag att vi skulle vara ännu fler detta år. Det kanske är tempot som skrämmer iväg vissa? Eller vädret? Eller både och? Jag har inte svar på det men bestämde mig för att det skulle bli en härlig utmaning trots att det var så få i min tävlingsklass.

Jag åkte och hämtade ut min nummerlapp, rekade banan en gång till, fyllde på med energi, sprang på toa fyra gånger, pumpade däcken och putsade glasögonen. När klockan var strax efter 12 så parkerade jag bilen och rullade bort mot starten. Det började droppa lite från himmelen, precis som väntat. Det skulle komma regn vid 13-14 tiden. Jag hade inga rengskydd med till mina cykelskor men jag tänkte att det inte spelar någon roll, vi skulle ju bara cykla knappt 20 kilometer och jag hoppades på att cykla på under 35 minuter.

När jag kom till start så var Caroline den första jag såg. Hon är nästan en hel linjal längre än mig och hade både tempocykel och en sån där snabb och cool tempohjälm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite i underläge. Jag valde att se detta som en rejäl morot. Att få tävla mot en tempocyklist i ett tempolopp, det om något är utvecklande för mig och kommer få mig att växa som cyklist. Vi småpratade lite och sedan värmde vi upp.

Under uppvärmningen så kom det en riktig störtskur. Jag kände hur regnet smög innanför både skor och strumpor. Jag var helt genomblöt. Jag cyklade tillbaka till starten och ställde mig under ett tält och försökte hålla igång värmen så gott som möjligt. Med några minuter kvar till start så cyklade jag ett kort varv och rullade sedan fram. Några djupa andetag sedan var det dags.

Caroline startade en minut innan mig. Skönt att få jaga och inte bli jagad. Caroline cyklade iväg sedan var det min tur. På start så klickade jag i skorna i båda pedalerna och en person stod bakom mig och höll i mig och min cykel. En riktig tempostart. På detta sätt så kommer man iväg direkt och kan trampa istället för att hålla på och böka med att klicka i skorna i pedalerna efter startskottet. Smidigt men ovant.

Starten gick bra. Jag stod upp och trampade igång rejält för att gå med mig bra med fart ut på banan. Regnet öste fortfarande ned men det var inget jag reflekterade så mycket över. Jag var redan blöt, sikten var fullgod genom glasögonen och jag hade fokus framåt. Jag la mig ned i tempopinnarna och trampade allt vad jag kunde. Jag kände hur pulsen drog iväg direkt. Det mentala drog också iväg. Många tankar både om mig själv och min motståndare Caroline. Jag sa åt mig själv att sluta tänka så mycket och bara köra, det viktiga var att jag gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar.

Efter cirka 5 minuter såg jag en cyklist en bit fram på banan. ”Är det Caroline?” tänkte jag för mig själv. De enda som hade startat innan oss var herrar 70 samt herrar 50 brand. Brand innebär att det var brandmän, det var alltså inte bara poliser på banan. Det heter ”Brand och Polis-SM”. Brandkåren och polisen anordnar alltid cykel-SM tillsammans. Riktigt roligt tycker jag! Alltid kul att få träffa andra blåljuskollegor. Jag fick i alla fall ny energi när jag skymtade en cyklist framför mig. Jag försökte räkna ut ungefär hur långt före mig denna cyklist var och det var ganska precis 60 sekunder, det vill säga samma avstånd som jag hade till Caroline när jag startade.

Efter ytterliga några kurvor så kom en raksträcka då jag skymtade denna cyklist på nytt, nu hade jag kommit närmre och jag såg till min stora besvikelse att det inte var Caroline. Det var en av herrarna ur H70. Jag cyklade förbi honom i en liten uppförsbacke och hejade glatt. Det gav mig i alla fall lite ny energi att få se någon annan längs banan.

Efter knappt en mil så kom jag fram till vändpunkten som låg vid en gul liten kyrka. Strax innan jag skulle vända så mötte jag Caroline. Jag klockade henne och skulle klocka mig själv på samma ställe för att se hur långt efter jag var. Det var en liten knix upp till vändpunkten sen skulle jag trampa ned en bit för att komma till den plats där jag mötte Caroline. Jag trampade upp för knixen, fick ta emot lite hejarop från funktionärerna och trampade sedan på allt vad jag kunde ned för den lilla knixen. Jag kollade på klockan. Jag hade tappat tid mot Caroline, cirka 30 sekunder. Jag visste att det skulle bli svårt att ta igen detta men jag fortsatte att köra för guld (det måste man ju göra!).

När femkilometersskylten dök upp så kände jag mig trött. Jag är ovan vid korta och högintensiva lopp och hade svårt att bestämma mig för vilken nivå och vilket tempo jag skulle lägga cyklingen på. Ena sekunden kände jag mig stark och att jag kunde trycka på mer, i nästa kände jag mig trött och slut. En fin och svår balansgång det där. Men med bara fem kilometer kvar så ville jag få ut det där sista som man alltid har kvar fast det kanske inte känns så. Jag försökte öka trycket i pedalerna (watten) och maxa sista biten in i mål. Spurten kändes bra och jag var nöjd när jag gick i mål. Känslan var att jag kom tvåa och den känslan var rätt. Jag hade givit allt jag hade men det räckte inte riktigt hela vägen.

EFTER TÄVLINGEN

Jag kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag kände mig. Jag var trött men ändå inte. Jag var nöjd men ändå besviken. Jag är och kommer alltid vara en tävlingsmänniska och då nöjer man sig aldrig med en andraplats, oavsett hur många eller få som deltar. Så helt nöjd var jag inte. Å andra sidan så var det mitt första tempolopp efter en månads träning med tempopinnar, motståndet var en tempocyklist med tempocykel som har kört tempo i flera år. På pappret var jag slagen redan innan start, rent krasst. Så i det stora hela var jag ändå ganska nöjd. Och tiden 33:01 var en tid som gör mig nöjd med tanke på att regnet öste ned under hela loppet.

Ett silver är alltid ett silver och en erfarenhet som detta kan leda till vad som helst… kanske en tempocykel och en blivande triathlonsatsning? Man ska aldrig säga aldrig. En sak kan jag dock säga och det är att tempocykling är fruktansvärt roligt!

Bollnäsrundan – Race Report

Sofia juli 14, 2018 juli 15, 2018Fysisk träning, Race Reports 0

KVÄLLEN INNAN

Jag blir alltid lite ”all over the place” kvällen innan ett lopp. Jag far runt som ett yrväder, ”klättrar på väggarna” och pratar i gåtor. Min sambo skrattar åt mig, men det är okej, för han gör det av kärlek. Han tycker att jag blir lite väl dramatisk men sån är jag och jag tror inte att det går att träna bort, jag har alltid blivit lika knepig kvällen innan varje lopp jag kört. Men jag försöker se det som ett gott tecken, då är kroppen i fas och det mentala har förstått att det snart kommer att hända något som kräver det där lilla extra.

INNAN START

Efter en hyfsat god natts sömn och ett dramatiskt beteende som landat nere på jorden så kände jag mig redo. Vi var på plats i god tid, cirka en timme innan start, och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan det klassiska… ”nervöskisset”, fylla på vattenflaskor, blanda med resorb, fylla ryggfickorna med energi, kolla däcken, slå igång garmin osv. Ni känner säkert igen rutinen. Sedan rullade vi ned till starten. Vi hade en kort genomgång av upplägget: Inga depåstopp, vänta in alla vid punkteringar och dylikt, kommunicera tydligt, peppa varandra, ta det lugnt i backar och ös på när det flackar ut, korta förningar framme i täten, lägga sig sist i klungan om man blir trött och HA KUL! Typ så. Sedan var det dags, Bollnäsrundan 2018!

LOPPET

Starten gick, som alltid, med en bil i täten i några kilometer sedan släppte man fram alla cyklister och den fria farten var ett faktum! Rätt skönt att rulla igång benen i ett lugnt tempo men nackdelen är att rullsnittet och totaltiden tar stryk… men det är som sagt inte en tävling, det är bara ett motionslopp. Jag försöker intala min lilla hjärna det i alla fall, lättare sagt än gjort då man föddes som tävlingsmänniska.

Första milen rullade på fint. Jag hade druckit vatten med resorb i bilen hela vägen från Sundsvall till Bollnäs och började klunka vatten direkt på cykeln, vätskebrist skulle inte vara ett alternativ. Solen låg på ordentligt och det var runt 30 grader varmt, alldeles för varmt för mig med andra ord. Men jag hade bestämt mig, jag skulle fixa värmen. Solskyddet var såklart också på, jag har glömt det en gång tidigare i sommar och då var jag helt sönderbränd i flera dyn, inte kul.

Efter några mil så märkte man att några cyklister i klungan började ta stryk. Vi var många som inte kört med varandra tidigare, vi var en ganska stor klunga, det blev ryckigt med olika tempon och värmen gjorde såklart sitt. Men vi kämpade vidare. Annika, som var klungans härliga pratkvarn och solstråle, utbrast glatt ”vi är halvvägs” när vi passerade skylten som påminde oss om att vi hade 50 kilometer kvar. Alltid skönt när man kommit halvvägs, benen blir nästan lite lättare… fast ändå inte.

Efter en kuperad start så var loppets första riktiga klättring ett faktum. Först en lång seg backe och sedan ett par brantare och kortare klättringar. Några i täten drog på i ett ganska bra tempo. Det sög till i benen. Någon sa ”tempot i backarna är för högt för mig” och en annan sa ”nu släpper jag”. Jag försökte få med alla i samlad klunga men det gick inte, klungan splittrades och vi tappade några cyklister. Jag hade lagt mig en bit bak i klungan och insåg att jag tappat nästan alla mina cykelkamrater. Jag fick jaga ikapp tillsammans med några andra och var både slut och lite irriterad när jag kom ikapp. ”Nu har vi tappat några stycken, varför väntade ni inte?!” utbrast jag. Men det fanns såklart inget uppsåt i att lämna någon, de i täten hade inte hört hur vi skrek en bit bak. Det var bara att gilla läget. Och det är som sagt INTE en tävling.

Jag var rätt slut i benen efter att ha jagat ikapp klungan så jag la mig som grindvakt med hjälp av några andra i omgångar. Energin återvände sakta men säkert och jag var tillbaka från min dipp. Värmen kom i vågor men vi fick också lite regnstänk på oss, helt magiskt! Milen rullade på och helt plötsligt så var det bara några mil kvar. Klungan hade hittat tillbaka till sin rytm och alla var väldigt samspelta. Någon skrek ”kramp” men bet ihop och hängde i, riktig kämparglöd. Annika började sjunga och några andra skakade på huvudet. Vad får kvinnan all energi ifrån? Ingen som vet, inte ens Annika tror jag.

Med bara någon kilometer kvar så började några cyklister bakom mig att krypa närmre och närmre. De hade legat som vår svans i x antal mil men nu ville de spurta i mål. Någon bakom mig skrek till samtidigt som jag kände att det slog till i mitt bakhjul. Jag hörde dock ingen krash så allt gick förmodligen bra. Jag låg kvar på min plats och överlät spurtandet till de andra. Någon sekund hit eller dit spelar ingen roll, jag ville bara stå på benen…. eller sitta kvar på cykeln snarare. Jag tog mig i mål, fick min medalj och en iskall cola serverad av funktionären och cykelkompisen Magnus! Dagens bästa, tack snälla.

STATISTIK

Vi rullade in på 3 timmar och 4 minuter efter cirka 99 cyklade kilometrar, rullsnitt 32,5 km/h, 790 hödjmeter och 30 grader varmt!! Riktigt nöjd med tanke på värmen och en hyfsat kuperad bana. Det innebär också att jag kapade år 2016 års tid med cirka 8 minuter, win!

TACK Alnö Race Team för en grymt stark klunga och

TACK Bollnäs CK för ett grymt arrangemang!

Vänern Runt 2018 – Race Report

Sofia maj 29, 2018 maj 29, 2018Fysisk träning, Race Reports, Team Ljungskog 0

Hur ska man sammanfatta tre dagars cykling och 60 mil runt Vänern? Det blir svårt att göra det med bara ord, men jag ska försöka. Lite bilder ska jag givetvis också bjuda på, för att förstärka känslan. Välkomna med på min resa runt Vänern!

Förberedelser och resan ner till Örebro

Uppladdningen inför Vänern har fungerat precis som planerat. Jag hade mer än 100 cyklade mil i benen, kroppen var fri från sjukdom och formen har sakta men säkert smugit sig uppåt. Det enda jag inte planerat så bra var nattpasset jag lagt i mitt schema mellan onsdag och torsdag. Hur tänkte jag där? Jag kom i säng vid åtta på torsdag morgon, sov några timmar och skulle sedan köra bil hela vägen från Sundsvall till Örebro. En liten tankevurpa, helt klart, men det gick bra ändå. Jag plockade upp en cykelkompis i Upplands Väsby och vi hämtade ut nummerlapparna innan 20:00 och checkade sedan in på Good Morning Hotel i Örebro. Innan läggdags jagade vi en bra restaurang med pasta i halva Örebro. Pasta finns väl överallt, eller? Tydligen inte. Efter många om och men så hittade vi Fratelli där jag fick min pasta och min cykelkompis fick sin pizza. Alla nöjda och glada.

Dag 1 – Örebro till Åmål, 245 kilometer

Det blev några timmars sömn på hotellet. Tidig morgon med hotellfrukost, sista fixet med utrustningen och smörjning av rumpan. Sedan rullade vi med bilen till Tybblelundshallen i Örebro där start och mål för rundan ägde rum. Min cykelkompis startade redan vid 07:30, en hel timme innan min grupp, så jag var på plats i god tid. Jag pumpade däcken en sista gång, justerade bromsarna och packade ned lite energi i ryggfickorna på cykeltröjan. Cykeldatorn, min älskade Garmin, var fulladdad och klar för färd. Sträckorna måste ju redovisas på Strava så man kan se hur man har cyklat och stolt visa upp det för sina cykelkompisar som inte närvarande på Vänern runt.

Vid 08:30 gick starten för vår grupp, Team Ljungskog Blå (det står Sky Blue i listorna, vilket är vårt gamla namn). 12 stycken tjejer och tre karlar stod på startlinjen. Kapterna Maria och Micke Nord hade som vanligt ordning och reda på gruppen och eftersträvade en strukturerad och härlig må-bra-cykling. Maria frågade mig flera gånger längs vägen om jag njöt och hon sa också ”vi cyklar i nuet” vilket är bra då man ofta glömmer bort det och istället mentalt är i depån eller i mål. Första milen rullade på makalöst lätt. Lite lätt sned medvind, fina vägar, starka ben och ett rullsnitt på 31,9 km/h när vi rullade in i första depån. Allt klaffade direkt. Solen var med oss, nästan lite för mycket, och vattenflaskan blev snabbt vår bästa vän.

Jag minns inte allt från dag ett, kanske för att det mesta bara klaffade och kanske för att det var väldigt varmt. Jag fick dock aldrig någon mental eller fysisk dipp längs vägen vilket var väldigt tacksamt. Jag var noga med att fylla på depåerna både med vätska och energi och vi peppade varandra bra i laget. När vi kom fram till lunchdepån i Karlstad så frågade någon vilken grupp vi var. Vi svarade grupp 11 och då frågade personen i fråga, en trevlig herre, vem som är Sofia. ”Det är jag” utbrast jag nyfiket och gick fram till den trevlige herren. Han gick i sin tur fram till en kartong och plockade fram en stor påse med vaniljbullar. Sockriga och härliga, precis som de ska vara. ”Specialleverans till er” sa han och överlämnade påsen till mig. Vilken fantastiskt gåva. Jag tackade och tog honom i hand. Det visade sig att han kommenterat mitt inlägg angående Vänern i gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling” på Facebook. Han var en av alla fantastiska funktionärer längs vägen. Tack ”Pebben” för det bästa cykelfikat jag fått på länge. Hela laget tackar dig.

Efter lunchdepån i Karlstad så rullade vi vidare igen. Och allting rullade på hela vägen in till Åmål. Inga punkteringar, inga kedjehopp som inte gick att lösa i farten, inga skador, ingenting. En helt fantastiska runda utan något att klaga på. Vi checkade in i gympahallen, åt mat, lyssnade på fantastiska Fredrik Ek och gjorde oss sedan redo för sängen. Min säng var för övrigt ett litet tunt liggunderlag, vilket inte är optimalt efter nästan 25 mil på cykeln… men jag fick sova några timmar i alla fall.

Dag 2 – Åmål till Mariestad, 232 kilometer

Efter några timmars sömn och en mycket hård natt på golvet så var det dags igen. Frukost, fixa cykeln, klä på sig, smörja rumpan, solskydd på, ladda fickorna med energi, fylla vattenflaskor med sport resorb och vatten, borsta tänder, osv. Det är härligt med rutiner på morgonen, det får mig att både vakna och tagga till. Nu väntade 232 kilometers cykling och en liten cyklist hade viskat i mitt öra att det skulle bli mer backar idag. Den som lever får se, tänkte jag.

Första milen var benen tunga, det tog ungefär två mil innan de förstod att de skulle cykla långt idag också. Solen var med oss igen och alla verkade fokuserade på att göra ett bra jobb i klungan, lagarbete när det är som bäst. Vi visste att det skulle komma ett parti med backar efter 38 kilometer, backar som sträckte sig cirka 10 kilometer innan första depån på 48 kilometer. Kapten bestämde att vi skulle köra fri fart under milen med backar, vilket kändes klokt.

Efter 38 kilometer nådde vi backarna vid namn Brudfjället. Partiet startade med en rejäl utförslöpa på 21% lutning (det var det en annan cyklist som viskade i mitt öra) sen blev det uppförsbackar, nedförsbackar, uppförsbackar och nedförsbackar. Ja, upp och ner i en härlig mix under en hel mil. En böljande sträcka då det gällde att få med sig farten från nedförsbackarna och försöka driva på i uppförsbackarna. Helt fantastiskt! Jag kände mig riktigt starkt och kunde trycka på både upp och ner. Vi var tre tjejer som låg i täten tillsammans och vi fick syn på två karlar i slutet av partiet. Då slog såklart jaktinstinkten in. Jag vet inte varför men det är alltid lite extra gött att få cykla om karlar, girlpower liksom. Vi cyklade om karlarna, sträckte lite extra på oss och trampade in i depån. Den känslan!

Efter lite påfyllning av vätska, gifflar, vingummin och risifrutti så cyklade vi vidare. Vi nådde depå nummer två i Vänersborg efter 111 kilometer, där åt vi lunch och konstaterade att halva sträckan för dagen var avklarad. Med åtta mil till nästa depå gällde det att fylla på ordentligt med energi. Jag tror att jag fyllde på för lite för några mil efter lunchen, ute i motvinden på slätten så kom rundans första dipp. Det var sned motvind så hela ytterledet fick ligga och slita i vinden. Vi bytte håll på rotationen för att göra det hela något lättare för alla, det blev lättare men det var fortfarande inte lätt. Vi slet på ordentligt men det kändes som att vi stod stilla. Jag kände mig sliten, nästan lite illamående. Värmen är inte min bästa vän och definitivt inte motvinden heller. Men att ge upp, det är inget alternativ. Efter något som kändes som en evighet så var slätten slut, vi nådde fram till sista depån i Lidköping och kunde andas ut en stund.

Efter sista depån klättrade vi upp för en lång backe med lite lätt motlut, vi tog oss upp till Kinnekulle (så vackert!) och kunde sedan ösa på utför. Jag älskar att ösa på utför, farten och friheten! Helt magiskt. Jag har stor hjälp av mina gamla fotbolls- och slalomben, jag orkar trycka på ordentligt med tunga växlar. Det rullade på bra sista biten och efter 232 kilometer tog vi oss till Mariestad och en ny gympasal. Den här dagen var både den roligaste och jobbigaste under hela rundan, Brudfjället blev en ny favorit och slätten blev ett nytt hatobjekt.

En till natt på ett tunt liggunderlag var inget alternativ så jag och två andra tjejer i laget lånade en stor madrass inne i gympasalen och sov på den. Jag kände mig som en liten prinsessa. Jag unnade mig till och med en massage i 15 minuter på kvällskvisten. Jag har en vänsteraxel som alltid strular under längre cykelpass, jag blir stel och får ont. Massösen trodde att det kunde vara kopplat till min gamla knäskada i höger knä. När jag står still så belastar jag alltid vänster sida utan att tänka på det, min vänstra sida är både starkare och stabilare efter skadorna och operationerna i höger knä. Detta bidrar till överbelastning i vänster sida och också en stelhet. Det kan alltså vara därifrån min smärta i vänster axel uppstår. Men nog om smärta och åter till rundan.

Dag 3 – Mariestad till Örebro, 130 kilometer

Efter en natt med bättre sömn så kände jag mig redo för sista etappen. I mitt mentala hade jag redan gått i mål, vilket kan vara lite vanskligt. Allt kan hände under 13 mil på cykeln. Men 13 mil kändes kort efter två dagar med dryga 20 mil på cykeln. Det är häftigt hur man kan flytta fram sina gränser och tycka att 13 mil, som på hemmaplan är ett långt träningspass, helt plötsligt är kort.

Starten gick i vanlig ordning vid 08:30 för vår grupp. Speakertältet rockade loss med ABBA och lite 80-talsdängor, det gav hela laget feeling och vi dansade igång morgonen tillsammans. Jag hade ingen aning om hur benen och kroppen skulle svara efter nästan 50 mils cykling på två dagar. Rumpan skavde ordentligt första milen men i övrigt så kände jag mig pigg. Benen svarade direkt och det mentala var med på banan. Min axel började smärta lite efter första milen men det var inget som inte gick att övervinna.

Första fyra milen till depå nummer ett av två för dagen rullade på väldigt bra. Stora vägar med fin asfalt och skydd från skogen, skydd både från sol och vind. Precis vad jag hade önskat mig för dagen. Vid första depån fick jag värktabletter av funktionärerna, några glas cola, bullar och vingummin. Det gjorde susen för kroppen och framför allt min axel. Smärtan försvann när vi cyklade ut ur första depån. Tack!

Med fyra mil till depå nummer två och den sista depån på hela rundan så kändes hela laget pigga och glada. Alla kunde se mållinjen framför sig nu och alla ville komma i mål. De här fyra milen var nog de fyra milen som försvann snabbast under hela rundan. Fyra mil kändes som två. Klungan rullade på exemplariskt och vi kunde med lätthet ta oss till depån i Gullspång. Allting kändes som i en dröm, en dröm som blev verklighet. Solen sken, alla var på gott humör, funktionärerna levererade i vanlig ordning och vi hade bara fem mil kvar till mål. På bilen nedan ser ni alla Team Ljungskogare som var på plats, totalt tre olika grupper. Vid sista depån var alla där samtidigt så vi tog en gruppbild.

När jag tänker på de sista fem milen, då blir jag lycklig. Inte nog med att vårt lag kör klunga som om vi aldrig gjort något annat, vi är också riktigt bra på att peppa varandra och sprida positiv energi i leden. Gnäll, det existerade inte. Någon kunde ropa ut ”det är en fröjd att cykla med er”, bara apropå ingenting. Någon lade en hand på någon annans rygg för att med utan ord säga ”jag tycker om dig, du är bra”. Några andra gjorde high-five. Ja, vart man än tittade i leden så var det bara positiva vibbar. Det är därför jag älskar att cykla med tjejerna i Team Ljungskog (och våra hangarounds också såklart). Det är verkligen en fröjd att cykla i en klunga där alla har samma tänk och vet hur man ska cykla för att orka hela vägen. Tack tjejer, ni är bäst!

Efter totalt 600 kilometer trampade vi in i Örebro och gick i mål vid Tybblelundshallen. Vi fick medaljer, kramades, fotograferades och bara njöt. Jag kände mig så otroligt tacksam. Tacksam över att ha en frisk kropp som kan prestera på det här sättet. Tacksam över att få vara en del av Team Ljungskog och en gemenskap som är helt otrolig. Tacksam över livet, helt enkelt.

TACK!

Tack till laget som alltid går före jaget, Team Ljungskog!

Tack till kaptenerna Maria och Micke Nord som styrt upp denna resa och gjort det med bravur!

Tack till Örebrocyklisterna som arrangerat ett helt makalöst cykellopp!

Tack till alla funktionärer, ni är vår överlevnad längs vägen!

Tack till alla som hejat på oss längs vägen, via sociala medier, osv!

Tack till min fästman och min familj som alltid stöttar mig i allt jag gör!

Tack till alla som på något sätt bidragit till att denna helg blev en av de bästa jag upplevt!

Avslutande ord

Vättern i all ära men jag måste faktiskt sticka ut hakan och säga att Vänern är bättre. Bättre för att det är mindre cyklister och mer cykelglädje. Och det menar jag verkligen. Det här gav mig energi för resten av cykelsäsongen. Efter Vätternrundan har jag ofta känt mig dränerad på energi och jag har inte velat titta på cykeln. Nu vill jag cykla mer!

Vätternrundan 2017 – Race Report

Sofia juni 19, 2017 juni 19, 2017Race Reports 5

Femte Vätternrundan, femte året i rad. Målet var först sub10 men det blev, efter många om och men samt byte av lag, sub9:30. Att cykla Vätternrundan under 10 timmar är en magisk och nästan lite helig gräns för mig. För fyra år sedan stod jag på startlinjen med 60 mil i benen, en felinställd aluminiumracer och med målet att överleva runt ”pölen”.

Då hade jag aldrig trott att jag fyra år senare skulle stå på startlinjen för femte Vätternrundan i rad. Då cyklade jag på 15:20, jag hade med mig en bekant i 13 mil. 17 mil cyklade jag helt själv, med hjälp av olika cyklister längs vägen såklart. Jag överlevde och genomförde en Svensk Klassiker som det året var mitt stora mål.

Det här året cyklade jag inte själv. Jag fick äran att cykla med Team Sky Blue sub 9:30 med ett gäng grymt starka Boråstjejer i spetsen. Mer eller mindre samma tjejer som jag cyklade sub11 med förra året. Jag trodde inte att jag skulle klara av sub 9:30 detta år efter en vår och försommar med alldeles för lite mil i ben och alldeles för mycket stress och förkylningar i kroppen. Men skam den som ger sig!

Här kommer årets race report för Vätternrundan…

(Jag har delat in texten i olika delar: Innan start, rundan runt ”pölen”, efter målgång, fakta och statistik, lärdomar och tankar samt tack. Då kan du välja ut de delar som du tycker är mest intressanta, det vill säga om du inte orkar läsa hela, men det är klart du orkar det!)

INNAN START…

Fredagen spenderades i en Volvo utan AC. Det var varmt och svettigt. Både jag och min käre fästman, Ted, drack vatten med lime i mängder. Åt gjorde vi också, i mängder. Jag kissade i mängder. Man måste fylla på depåerna i kroppen med extra mycket vätska och energi innan rundan. Väderprognosen för lördagen visade dessutom på mycket värme och sol. Jag gillar inte värme. Jag bara bränner mig och får svårt att andas. Min bleka kropp är inte gjord för värme. Men, det är dumt att klaga. Bättre med skinande sol än motvind och spöregn i 30 mil.

Vi anlände till Motala vid 16-tiden. Vi fick bo i en fin villa centralt i Motala som ett gäng grabbar från Alnö Race Team fixat, tack igen för det! Vi packade upp cyklar och diverse tillhörigheter och bytte om till cykelkläder. Vi cyklade ned till ”cykelområdet” trots regnet. Att leta parkering skulle i värsta fall kunna ta en evighet, så vi valde cyklarna. Det var dessutom skönt att få känna på cykeln efter servicen samt en veckas förkylning.

Cykeln rullade fint. Jag har haft problem med mycket kedjehopp den senaste månaden. Kedjan har nästan alltid hoppat av när jag växlat från lilla till stora klingan. Två gånger så har det till och med varit så illa så att jag trampat in med pedalen i kedjan när den hoppat av, så kedjan har liksom snurrat sig runt pedalen. Det kan i värsta fall sluta med en trasig kedja, men sådan otur har jag inte haft.

Nu var det dock inget problem med kedjehopp längre, Sportson i Sundsvall hade lyckats rätta till felet och pärlan kändes som ny. Ted var dock tvungen att justera sina växlar så vi rullade ned till Sportsons tält nere i ”cykelområdet” i Motala. Vi fick snabb och proffsig hjälp av Jonas Holtbo och nu var även Teds cykel som ny.

Efter cykelservice så bytte vi starttider, hämtade ut nummerlappar och hade sedan ett sista möte och ”pepptalk” med laget. Alla verkade väldigt fokuserade på uppgiften. Våra ledare, Malin, Eva och Giesela, gick igenom upplägget för rundan en sista gång och vi fick en chans att ställa några sista frågor. Det kändes bra. Alla såg starka ut. Jag kände mig dock inte helt 100 på min egen form och kylan från regnet smög sig in i kroppen. ”Måtte jag inte bli sjuk nu, igen” tänkte jag samtidigt som jag försökte hålla igång värmen i kroppen.

Vi cyklade sedan tillbaka till boendet. På vägen hem köpte vi pasta med köttfärssås och fyra påsar med godis. Vi drack och åt tills magarna nästan sprängdes. Vi satt fast nummerlapp på våra styren, tröjor och hjälmar. Vi packade ryggfickorna med gels och bars. Vi lade fram våra cykelkläder och andra tillbehör. Allting måste vara klart innan morgonen. Uppstigning klockan 03:40. Samling med laget 05:00. Start 05:32.

Vid 22:30 så somnade vi. Jag vaknade 01:30, tre timmar senare, och trodde då att det var dags att kliva upp. Det var det inte. Jag gick på toaletten och försökte sedan att somna om men kroppen ville inte sova, den ville cykla runt ”pölen”. Jag fick nöja mig med tre timmars sömn. De sista timmarna låg jag och lyssnade på Teds djupa andetag. Han kunde sova tills klockan ringde. ”Den lilla j*veln” tänkte jag för mig själv men visste samtidigt att lite sömn inför Vättern inte gör någonting. Jag försökte tänka positivt, det mentala kan lura kroppen till både ett och annat… till exempel att cykla runt ”pölen” under 10 timmar.

RUNDAN RUNT ”PÖLEN”

Samling 05:00 med laget. Ett gäng starka tjejer och fem starka ”hangarounds” (läs: manliga cyklister) samt en egen ”langingsman” som efter 76 kilometer stod och ”langade” fyllda vattenflaskor till oss under vår första paus på 2 minuter.

Alla var fokuserade, taggade och lite fnissiga innan start. Nerverna blev synliga hos de flesta av oss. Jag själv blir lite ”spretig” och måste springa på toaletten konstant… och det var jag inte ensam om. Under samlingen så såg jag Roberto Vacchi en bit bort, det tog jag som ett gott tecken. Detta kan inte bli något annat än bra! Bara positiva tankar nu, ingenting annat. Det mentala måste vara med, hela vägen!

Vi rullade cyklarna mot starten, då hör jag någon ropa ”Soooofiiiaaaa”. Jag känner igen rösten, ”Katjaaaa”. Vi kramades och hann utbyta några snabba meningar med varandra. ”Du strålar” säger hon. Jag ler. Katja, du fina människa. Tack för energin. Ett mycket gott tecken att träffa dig innan start.

05:32 trampade vi iväg. Från Motala, mot Motala! Femte året. 300 kilometer. Allt kan hända. Många tankar hinner passera i huvudet den första milen… ”jäklar, jag har ont i halsen”, ”eller nej, jag har nog inte ont halsen”, ”jag har för mycket kläder på mig”, ”eller nej, jag har nog för lite kläder på mig”, ”mitt dåliga knä gör ont, eller?”, ”hoppas att kedjan inte hoppar något idag”, ”tänk om jag får punktering, då är det kört”… osv.

Jag ventilerade mina tankar med en annan tjej i laget som tänkte likadant, vi skrattade och sen var de dåliga och oroliga tankarna som bortblåsta. Vätternrundan är verkligen ett riktigt tufft test för både nerver och demonerna i det mentala. Det gäller att övervinna både det förstnämnda och det sistnämnda. Har du lyckats med det, då har du kommit en god bit på väg runt ”pölen”. Och ja, Vätternrundan är givetvis ett mycket tufft test även för den fysiska delen, men den kan du inte göra så mycket åt när du väl är på plats. Det jobbet måste du ha gjort innan, annars blir det extremt tufft. Inte omöjligt, absolut inte, men tufft.

Första fem milen bara försvann i dimman, bokstavligt talat. Vi hade dessutom lite flyt och hamnade bakom en bra klunga som vi kunde få lite draghjälp av. Roberto Vacchi svischade förbi i mitten av en blå klunga, han såg knappt ansträngd ut. Han liksom seglade fram på asfalten. Vackert. Det såg dock mindre vackert ut på himlen en stund men det kom tack och lov bara lite ”stänk” från molnen och sedan var det över. Jag tyckte att det var skönt med lite kyla, perfekt väder att värma upp i, men regn ville jag inte ha. Jag hade lämnat skoskydden hemma men jag startade med både långa ärmar, vindväst och en tunn liten ”buff” runt halsen för att skydda mot vinddraget. Jag får ofta ont i nacken när jag cyklar runt Vättern så jag försöker alltid skydda nacken så gott som det går.

Vi cyklade förbi backen där jag kraschade förra året, jag kände en liten klump i magen men tänkte bara positiva tankar… ”du har kraschat här en gång, det kommer inte att hända igen”. Den kraschen gick ju dock bra. Ett snett styre som vi kunde knäcka tillbaka, trasiga benvärmare och lite förlorade gels. Ingen ko på isen med andra ord.

Efter 7,6 mil kom vårt första egna lilla depåstopp. Där kunde vi kissa, byta ut tomma vattenflaskor och ta av oss kläder. Jag tog av mig ärmarna, vindvästen och buffen och stoppade ner det i Teds lilla ryggsäck. Jag drack vatten och flyttade plats på lite gels, sen var jag redo! Två minuter går fort. Speciellt när vi hade uppställning med en minut kvar. Ordning och reda. Militärisk disciplin. Det är bra grejer. Om någon inte var klar efter två minuter så blev den personen lämnad, det var det vi hade avtalat innan start och det stod vi fast vid hela vägen. Samma sak gällde vid punktering, den personen som fick punka fick klara sig själv. Det fanns inga marginaler till sub 9:30-målet.

7,6 mil blev tio mil, vi passerade Jönköping och jag kände mig fortfarande hyfsat fräsch i kropp och knopp med tanke på att jag inte hade lyckats toppa formen till Vättern detta år. Ted såg också väldigt fräsch ut. Han har cyklat mycket mindre än mig denna säsong och är helt ny när det kommer till ”racer” så vi var båda inställda på att han kanske inte skulle orka cykla med i TSB-klungan hela vägen in i mål. Men han hade inga problem att ligga och dra i 35 km/h samtidigt som han pratade glatt med sin härliga skånska dialekt. Jag är en stolt flickvän, minst sagt. Här fick klungan dock ett bakslag. Lotta fick punktering. Hon svor. Jag svor. Alla svor. Men vi hade bestämt att klungan inte stannar för punktering så Lotta fick klara sig själv. Starka, starka Lotta.

Efter 13,4 mil kom vi till vårt andra depåstopp, Fagerhult. Jag behövde verkligen gå på toa och uträtta både det ena och det andra men tiden var för knapp så jag fick prioritera. Jag valde att fylla på vätska i mina vattenflaskor, jag åt en bulle, en saltgurka och drog i mig en mugg med blåbärssoppa. Sedan hann jag inte göra så mycket mer. Jag stuvade om lite saker i ryggfickorna sedan var det dags för uppställning igen. Det ”tröck på” nå fruktansvärt där bak men jag hann inte gå på toa. Jag mådde illa. Rapade både gel och lite annat smått och gott. Jag hade tappat räkningen på hur många gels jag hade tryckt i mig vid det här laget. En i halvtimmen är rekommenderat. Så många hade jag nog inte stoppat i mig men det var många. Snickers åt jag också med jämna mellanrum. Sockersmaken gjorde mig illamående. Men det var bara att bita ihop. Jag hade tappat bort min parkompis men ställde mig i högerledet, samma led som jag stod i när jag rullade in i depån. Det är viktigt att veta sin plats, annars blir det vilda västern och det är inte att föredra när man cyklar klunga.

Efter halva sträckan så började de smärtsamma känningarna att komma både i hals, rygg, nacke och mitt dåliga högerknä. Det var inget som inte gick att övervinna på cykeln men det kändes lite oroväckande. Tankar som ”kommer jag att orka hela vägen?” och ”är det bara tillfällig smärta eller kommer det bli värre?” smög sig på. Ted såg sliten ut. Han lade sig bakom grindvakterna. Jag låg kvar i rotationen. Jag hörde Teds härliga skånska i några mil till sedan så blev det tyst. En av tjejerna i laget meddelade att han hade släppt klungan. ”Det är lugnt, han klarar sig” sa jag och kunde bara känna en stor stolthet över att han orkat cykla med oss så länge, han som aldrig cyklat klunga i dessa hastigheter tidigare. Min skånska hjälte.

Nästa stora utmaning för laget blev om vi skulle hinna förbi broöppningen i Karlsborg eller om vi skulle komma dit precis då det var broöppning. Vi diskuterade hur vi skulle göra in i det sista. Enligt tidsplanen så skulle vi vara där 12:03, det vill säga när det var broöppning. Då var tanken att vi skulle ha stannat på depån i Karlsborg, plan B, istället för depån i Boviken, plan A. Vi hade dock cyklat på snabbare än planerat så vi hann förbi broöppningen innan klockan 12:00 och kunde stanna i Boviken som var plan A.

Nu hade dock mina krafter börjat ta slut på riktigt. Jag vet inte exakt vilken mil det var men jag var tvungen att svälja min förbannade stolthet och rulla ut ur rotationen. Benen orkade inte dra mer, och inte pannbenet heller för den delen. Jag lade mig först bakom grindvakterna för att vila och sedan agerade jag grindvakt så att de starka grindvakterna kunde gå upp i rotationen och dra.

Vi var flera som började bli trötta. Några hade tappat klungan helt och några valde att vila från rotationen i perioder. Jag lämnade grindvaktsplatsen och gick in i rotationen igen och försökte dra men det var som att cykla in i en vägg… benen och kroppen skrek ”sluta”. Hjärtat och hjärnan skrek ”fortsätt”. Vad tror ni att jag lyssnade på? Hjärtat och hjärnan, såklart. Jag fick lägga mig som grindvakt igen. En position som jag trivs väldigt bra med, man måste vara vaken och ha ett helikopterperspektiv över den roterande klungan. Jag ville dock ligga och rotera och dra mina kära klungkompisar men pannbenet kunde inte övervinna den lite halvt krampande känslan i benen.

Vårt sista depåstopp kom i Boviken efter 22,6 mil. Jag var så fruktansvärt bajsnödig nu men jag fick återigen prioritera att fylla på vattenflaskorna med energidryck och jag åt saltgurka mot krampen och en banan för att få lite annan energi än bara gels och snickers. Jag tryckte dock in en gel i munnen också. Jag mådde fruktansvärt illa nu. Jag ville bajsa men hann inte. Tiden räckte inte till. Jag stretchade ut min vänstra ljumske som jag på något sätt lyckats sträcka med tio mil kvar. Kroppen var sliten, oerhört sliten.

Det rullade på fruktansvärt fort i klungan efter sista pausen. Någon skrek att vi hade 34 km/h i rullsnitt. Planen var 32 km/h för att hålla sub 9:30-målet. Någon mumlade att krafterna var slut. Några andra såg helt oberörda ut och cyklade på med samma energi som de första fem milen. Jag försökte hålla fokus på att vara en bra grindvakt samtidigt som jag fick ställa mig upp på cykeln med jämna mellanrum för att lätta på ”krampandet” i benen. Det började skava ordentligt mellan benen också, nacken var stel och jag hade gel över hela min cykeldator, mina händer och växlar. Det var klibbigt och kladdigt. Jag spottade mig ren om fingrarna. Nu handlade det om överlevnad, allt annat var sekundärt.

De sista 10 milen var en ständig kamp mellan kroppen och huvudet. Kroppen skrek hela tiden ”sluta” men hjärnan sa åt mig att fortsätta. Jag försökte visualisera hur jag gick i mål tillsammans med TSB-klungan. Jag bestämde mig för att antingen så cyklar jag med klungan hela vägen in i mål eller så bryter jag. Det hjälpte mig att fortsätta hänga på i klungan. Jag hade aldrig brutit om jag inte hade varit riktigt skadad eller liknande men just den där tanken fick mig att fortsätta trolla fram energi ur min kropp som egentligen var helt tömd på just det, energi.

Det var säkert vid minst fem olika tillfällen som jag tänkte att ”nu orkar inte kroppen detta tempo något mer, jag måste släppa klungan”. Men jag hade bestämt mig för att inte släppa och på något sätt så lyckades jag suga mig fast som en blodigel i klungan på grindvaktsplats hela vägen in i mål. Jag och Anneli, som jag cyklade med förra året också, tog varandra i handen och sträckte upp armarna mot skyn i ett upp-och-nedvänt V. Den känslan. Vilken känsla. Helt obeskrivligt. Klockan stannade på 09:17. Personbästa. Overkligt.

De två killarna bakom vår klunga, en i orange tröja och en med helsvarta kläder som gör tummen upp, hängde på vår klunga hela vägen från Gränna och in i mål. De var mycket tacksamma och imponerade över vår klungkörning. Roligt med positivt feedback och att man kan hjälpas åt runt ”pölen”.

EFTER MÅLGÅNG

En känsla av tomhet men samtidigt så mycket tankar och känslor, hur det nu går ihop? En del av mig var enormt nöjd med min prestation med tanke på att jag känt mig helt ur form hela veckan inför Vättern samt att alla förkylningar under våren och försommaren förstört för min träning och gjort att jag fått mycket mindre mil i benen än planerat. 95 mil hade jag i benen innan Vättern denna säsong. Mycket backar och intervaller men ändå på tok för lite. Men jag lyckades ta mig in under 10 timmar (det som var målet för detta året). Jag lyckades till och med ta mig in under 9:30. Helt otroligt.

En annan del av mig var missnöjd. Jag orkade inte ligga i rotationen och dra hela vägen in i mål. Jag älskar att ligga lägst fram med klungan i ryggen och bara pressa men det gick inte riktigt hela vägen detta år. Jag hade velat orka lite mer. Jag vill gärna alltid vara lite bättre. Mycket vill ha mer. Höga ambitioner. Tävlingsmänniska. Ni vet.

Men till slut så bestämde jag mig för att vara nöjd. Man kan inte vara annat än nöjd efter detta. Bara att ta sig runt ”pölen” är ju en enorm prestation. 300 kilometer är ingen lek för kroppen och inte minst knoppen.

Hur gick det för Ted? Han trampade i mål på 10:40 med ett stort leende på sina läppar. Det ryms mycket krut i den skåningen! Jag vågar inte ens tänka på hur vass han kan bli om han fortsätter cykla racer…

Grattis älskling för en makalös prestation och tack för allt stöd både på och bredvid cykeln! Ditt stöd betyder allt. Aldrig utan dig.

Ted till vänster och Lotta till höger. Det var Lotta som fick punktering efter 10 mi. Hon bytte slang och tog sig i mål på helt otroliga 09:40. Snacka om prestation! Grattis!

FAKTA OCH STATISTIK

Vätternrundan är ingen tävling, det är ett motionslopp. Men jag är tävlingsmänniska och gillar både fakta och statistik…

Vi hade en medelhastighet på 32,0 km/h inklusive alla stopp.
När vi satt på cykeln snittade vi 32,9 km/h.
Vi gick in på plats 3096 av 18800 som fullföljde, vilket betyder att vi var snabbare än 84 % av alla startande.
Bland alla startande tjejer var vi på runt plats 90-95!!! 💪👏👏
Vi körde om 4640 cyklister och blev bara omkörda av 338 cyklister!…

LÄRDOMAR OCH TANKAR

Jag är för trött i knoppen för att skriva något under denna rubrik just nu, det kommer i ett senare inlägg.

TACK… till TEAM SKY BLUE och alla tjejer och killar i sub9:30. Utan er så hade jag aldrig tagit mig i mål på denna fantastiska tid. Tack till ledarna och allt jobb ni lagt ner innan och under rundan, ni är otroliga. Tack till Ted, min favoritperson som följde med mig på detta galna äventyr runt ”pölen”. Tack till alla som peppat mig innan och under rundan, TACK för att ni tror på mig när jag inte själv gör det. Tack för alla grattis, kramar och fina ord i samband med rundan! Det värmer i mitt cykelhjärta som växer sig större för varje dag som går. Jag älskar cykling mer än vad ord kan beskriva, det har givit mig och det ger mig så otroligt mycket. TACK cykeln, tack Sportson för fin service och tack Vätternrundan för ett otroligt fint evenemang!

Over and out. / Sofia

Polis-SM 2016 – Race Report

Sofia september 24, 2016 juni 28, 2017Fysisk träning, Race Reports 0

Det är över två veckor sedan nu men kroppen och det mentala har behövt en paus. Ladda om. Fokusera på rätt saker. Bara vara. Leva i nuet. Allt det där som egentligen betyder något, ni vet. Ja, jag hoppas verkligen att ni vet och att ni inte har fallit ned i någon meningslös livsfälla.

Efter fjällvandringen i Norge så röt kroppen ifrån med en hosta som inte ville släppa. Jag hostade innan loppet men kände mig trots det tillräckligt stark för att köra. Helgen innan så körde jag en testrunda på 6 mil. En mycket lugn sådan. Kroppen svarade bra så det fick helt enkelt bära eller brista.

Jag och en kollega samåkte till Karlstad där Polis-SM 2016 ägde rum. Nervositeten började sakta men säkert att smyga sig på. Vi fick testköra banan innan start. En bana som vi skulle köra fem varv, totalt 3 mil. En uppvärmningssträcka under normala omständigheter. Men nu handlade det inte om ett motionslopp på 15 mil utan en varvbana på 3 mil. Polis-SM. Vad hade jag egentligen tagit mig an? Jag hade verkligen ingen aning. Tjejerna jag skulle tävla mot såg starka ut. En gigantisk triathlet, cyklister från GP Race Team. GP står för Göteborgspolisen, kända för att vara duktiga och starka cyklister. De såg onekligen starka ut.

På startlinjen så infann sig en nygammal känsla. Samma känsla som alltid brukade infinna sig på start när jag tävlade i alpint. Samma känsla som brukade infinna sig innan en viktig fotbollsmatch. Pirr i magen, skakiga knän och ett darrigt leende. Ska jag skratta eller gråta? Varför utsätter jag min kropp för detta igen? Skräckblandad förtjusning. Varför älskar jag det så mycket? Antagligen för att jag vill känna att jag lever, det måste vara det.

Startsignalen gick och vi trampade iväg. Jag fick en dålig start, jag hade svårt att klicka i ena pedalen. Jag tappade två tjejer direkt. Jag försökte cykla ikapp genom att ligga utanför den stora klungan men jag ångrade mig direkt. Jag ska inte göra som på Sundsvall Classics. Då gick jag ut för hårt och väggade efter några mil. Jag gled in i ledet och trampade på. Tempot var högt. Flåset kändes tungt. Vi trampade på i 35-40 km/h redan första varvet. Fullt ös. Det var jag inte van vid. Jag är van vid en lång uppvärmning. Nu fanns ingen tid för uppvärmning och pulsen stegrade. För lite intervaller var det enda jag kunde tänka. Varvet avslutades med en seg uppförskörning, då kom illamåendet. Illamående första varvet. Fan, jag är körd hann jag tänka i en överbelastad hjärna som försökte tänka goda tankar. Jag tappade klungan och fick ligga helt själv och trampa. Jag tappade tempo och självförtroende. Jag kände mig usel. Målet var en pallplats men nu visste jag att det var kört. Alla tjejer låg i förstaklungan, jag hade bara några äldre herrar bakom mig.

Jag bestämde mig för att detta får bli ett lopp som jag bara kör för mig själv. Det är lika bra att göra det bästa av situationen. Försöka njuta trots illamående och besvikelse. Jag trampade på, återfick lite flås och tempo. I slutet av andra varvet så hörde jag cyklister bakom mig. Perfekt tänkte jag, nu blir jag ifrånkörd av gubbarna också. Men icke. På min vänstra sida dök två tjejer upp. Lyckan var total. Jag var helt säker på att de låg i förstaklungan men de låg bakom mig. Helt otroligt. ”Haka på” skrek en av tjejerna och jag la mig längst bak i ledet. Men jäklar vad trött jag var efter ett ensamvarv. I uppförskörningen så tappade jag bakhjulet. Jag var ensam igen.

Jag kämpade mig upp för backen och bestämde mig för att inte ge upp än. Det är tre varv kvar, allt kan hända. Om de har cyklat ikapp mig så kan jag cykla ikapp dem. Energi kommer och går. Så jag trampade på i mitt eget tempo och kände hur styrkan kom åter på platten. Jag knappade in på tjejerna framför. Försökte räkna sekunder fram och insåg att jag hela tiden knappade in. Energi fanns kvar. Och då kom ytterliga två räddande änglar. ”Kom igen, här har du två starka ryggar” skrek en man och så sant som det var sagt. Jag la mig bakom männen och vi kunde äta upp avståndet fram till tjejerna. Nu var vi fem. Tre varv cyklade, två kvar. Jag kände mig stark igen. Trött men stark.

Fjärde varvet var bara taktik. Jag vägrade att gå fram och dra. Jag bara låg och trampade och försökte känna av hur starka tjejerna var. Kunde jag ta ett brons? Vem var starkast?

Sista varvet var nervöst men jag kände mig redo för att slåss om en medalj. I slutet av femte varvet så kom första den lilla backen innan den stora backen. Då kom en av tjejerna susandes till vänster om mig. Hon tryckte på allt vad hon kunde och drog förbi mig och den andra tjejen. Vad håller hon på med? Tänkte jag. Hon satsar för tidigt, hon kommer inte att orka. Hon var stark men jag och den andra tjejen bet ihop och lyckades fånga upp hennes bakhjul. Hon fick ligga och dra i vinden och vi bara gled med. Perfekt tänkte jag, hon kommer aldrig orka hela vägen. Den stora backen tittade fram bakom kurvan och det var nu det gällde. Nu eller aldrig. Jag tog i för kung och fosterland och cyklade förbi och ifrån tjejen som hade satsat för tidigt. Hon var slut. Illamåendet återvände men det spelade ingen roll, jag skulle ha mitt brons. Andningen kändes inge vidare, hostan ville bryta ut men jag bet ihop. Jag vände mig om flera gånger för att försäkra mig om att hon var för långt bort för att kunna cykla ikapp. Det blev ingen riktig spurtuppgörelse, tack och lov, jag var helt slut. Jag cyklade i mål som trea. Nöjd. Jag hade ingen chans på guldet eller silvret. Jag hade gjort vad jag kunde, det är det viktigaste ovasett placering.

Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report

Sofia augusti 30, 2016 juni 28, 2017Fysisk träning, Race Reports 1

Bättre sent än aldrig, här kommer en race report för Sundsvall Classics 49 kilometer…

Jag kunde inte riktigt bestämma mig. 49 kilometer, 95 eller 200? Formen var osäker och med tanke på Polis-SM som väntar i september där sträckan är 30 kilometer så kändes 49 kilometer som det klokaste beslutet och ibland måste man vara klok. Jag visste inte vilka som skulle köra sträckan så jag var inställd på att köra själv och hoppades på en placering i toppskiktet.

30 minuter innan start så bestämde jag mig för att värma upp. Det brukar jag aldrig göra men med tanke på att en kortare sträcka väntade så kunde det vara klokt att vara varm i kroppen redan på start. Jag cyklade cirka 100 meter sen small det i bakdäcket. Tur i oturen. Tänk om det hade hänt under loppet, då hade jag varit körd. Jag rullade bort till starten där jag fick hjälp av grabbarna från Sportson med att byta däck, det var tydligen en stor reva i det. Sedan var jag redo för start.

Starten gick och jag tog täten. Jag var lite övertaggad och drog på ganska hårt i första backen. Jag vände mig om och insåg att jag hade tappat hela startfältet, jag var helt själv längst fram. Jag slog av på farten och hoppades på att någon skulle gå upp och dra men alla la sig bakom mig. Jag fick vinka fram cyklister för att få draghjälp men tempot var för långsamt så jag valde att lägga mig längst fram och dra. Det skulle jag inte ha gjort. Det var inte det minsta taktiskt. Jag skulle haft is i magen men det hade jag inte, jag var alldeles för övertaggad.

Efter några mil kom en lång backe och då gick jag mer eller mindre in i väggen, jag orkade inte haka på tätklungan. Jag svor några gånger men bestämde mig för att göra det bästa av situationen och bara köra för mig själv, mitt eget race. En tjej från Alnö Race Team som jag hade pratat med på start tappade också tätklungan och hon låg nu några hundra meter framför mig. Målet blev att cykla ikapp henne och ta rygg på henne. Sagt och gjort. Jag pressade på ganska bra och la mig bakom henne och samlade lite energi. Vi turades sedan om att dra och det rullade på riktigt fint. När halva loppet var kört så drog jag förbi henne och hon hamnade cirka 100 meter bakom mig. Vi cyklade igenom en rondell och då hörde jag hur det small bakom mig, det var tjejen från ART som gick i backen. Hon reste sig upp snabbt så jag valde att cykla vidare, hon såg ut att vara okej.

Nästa mål blev nu att cykla ikapp två grabbar framför mig som också hade tappat tätklungan. Sagt och gjort. Vi cyklade ihop några kilometer sen drog jag ifrån och var återigen ensam. Tätklungan syntes inte till och jag visste att jag aldrig skulle komma ikapp. Jag valde att pressa på så gott jag kunde och jag försökte att njuta av loppet, det gjorde jag också… Sen kom regnet. Och vilket jäkla regn det blev. Ett riktigt hällregn, det kändes nästan som hagel. Det avtog efter någon mil och sista milen blev en riktig njutarmil. Jag hade ingen aning om hur fort jag hade cyklat men jag hade gjort mitt bästa, synd bara att jag valde att dra på för hårt första milen… Det förstörde min plan för hela loppet, jag ville ju gå i mål med tätklungan. En spurtuppgörelse hade varit kul, men nu blev det inte så. Kanske nästa år?

Jag rullade i mål, blöt men glad. Jag tog emot min medalj och insåg att jag blev näst bästa tjej på sträckan. Det kändes kul, nästa år är jag dock gärna den bästa tjejen. Tävlingsmänniska som man är. Aldrig riktigt nöjd.

Det var ett fint lopp, trots regn och rusk. Jag rekommenderar det till alla som gillar vackra vyer och en del knixiga backar.

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Sofia juli 18, 2016 juni 28, 2017Fysisk träning, Race Reports 0

Efter Vätternrundan så fick jag frågan om jag ville cykla med ett gäng brudar från Alnö Race Team på ett motionslopp vid namn Bollnäsrundan. Ja, varför inte? Det är bra med ett nytt mål att träna inför en månad efter Vätternrundan. Då hinner man båda vila upp sig och komma igång igen efter Vättern.

Jag ska vara ärlig, jag har inte cyklat jättemycket efter Vättern. Det har blivit några kortare rundor, lite spinning och styrketräning. Jag har haft lite semester och glassat runt en del. Det är helt okej men formen var ett stort frågetecken inför Bollnäsrundan. Jag kände mig dock rejält taggad och fokuserad. Att köra ett lopp med ett gäng starka brudar, det är mäktigt. Och jag visste att det här var riktigt starka brudar. Skulle jag orka hela vägen?

Jag och killen bilade upp till Bollnäs och var på plats i god tid. Jag hämtade ut nummerlapp, åt en banan och gick på toaletten i vanlig ordning. Jag fick låna en ART-tröja av Laila och kände mig genast som en i gänget. Jag hälsade på brudarna i laget och glömde bort alla namnen direkt.

Starten var lugn och fin, vi fick trampa bakom en ”startbil” ut ur den lilla stadskärnan i några kilometer, sedan så bar det av på riktigt. Första milen gick det upp och ner, upp och ner och lite mer upp och ner i en jäkla fart. Det var lite ryckigt och knyckigt till en början men det hör till, nerver och övertaggade cyklister. Efter några mil började vi hitta ett flow och kroppen svarade bra på både backar och motvind. Skönt!

Efter cirka 4 mil dippade jag lite och tänkte ”Måste jag släppa så gör jag det… Eller så lägger jag mig längst bak i klungan bakom våra manliga grindvakter och bara flyter med”. Men då kom jag på mig själv och mina dumma tankar och tänkte istället ”Skärp dig, du har cyklat en Vätternrunda, 6 mil till är ingenting”. Det mentala är så oerhört viktigt. Förmågan att kunna välja rätt tankar. Det är inte alltid lätt men det går. Jag lyckades mata på med positiva tankar och pumpet i benen återvände.

Milen rullade på löjligt lätt. Det kom några jobbiga backar men ingen ”ta-mig-härifrån-jag-vill-kräkas-backe”. Efter 8 mil dippade jag igen. Tempot var högt och motvinden bet på hårt i partier. Benen kändes tunga. Det mentala sviktade igen. ”Men nej, jag får inte ge upp nu! Det är så nära, så nära”, tankarna snurrade. Några av tjejerna blev trötta och la sig sist i klungan. Jag funderade på att göra detsamma, inte en utan två gånger, men jag bet ihop. ”Jag vill inte lägga mig sist, jag vill INTE!”.

Med bara milen kvar så var jag så trött så jag inte ens ville sträcka mig efter vattenflaskan. Jag bara trampade och trampade. Snart mål, snart. Det kom skyltar längs vägen som räknade ner kilometer för kilometer. Och sen, till slut, 1 kilometer kvar… Vips så var krafterna tillbaka. Det där sista ”finishkrutet” plockades fram och jag ville så gärna spurta, men det hade vi sagt att vi inte skulle göra, så jag trampade fint på min cykel och rullade in snyggt i ledet med brudarna. Mål, MÅÅÅÅL! Hallelujah!

10 mil på 3 timmar och 7 minuter, rullsnitt cirka 32-33 km/h. Riktigt bra med tanke på motvinden! Tjejer kan. Jäklar vad vi kan! Starkt jobbar brudar. Nästa gång rullar vi in under 3 timmar. Och nu… ett klassiskt bildregn.

Vätternrundan 2016 – Race report

Sofia juni 19, 2016 juni 28, 2017Fysisk träning, Race Reports 7

Årets runda blev runda nummer fyra för mig.

År 2013 – Året då jag genomförde en Svensk Klassiker och köpte min första racer. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i och jag hade nog aldrig kunnat tro att jag tre år senare skulle stå på startlinjen för fjärde året i rad. En Svensk Klassiker fick mig att få upp ögonen för landsvägscykling och jag föll pladask. År 2013 skulle jag cykla med två vänner men den ena var sjuk och den andra skadad så det slutade med att jag och en av kompisarnas pojkvän stod på startlinjen tillsammans. Han fick bryta efter 13 mil på grund av ett dåligt knä så jag cyklade själv i 17 mil och rullade i mål på 13:20. Helt klart godkänt med tanke på att jag bara hade 60 mil i benen och inte hade en aning om vad jag gav mig in i.

År 2014 – Året då jag, pappa och syrrans man cyklade runt ”pölen” tillsammans. Jag hade endast 50 mil i benen och satt riktigt dåligt på cykeln. Efter brutal motvind i cirka 20 mil så rullade vi i mål på 11:43.

År 2015 – En vecka innan start gick min racer i bitar så jag stod på startlinjen med en lånecykel, en förkylning och ett dåligt knä. Alla dåliga ting är tre? Efter några mil hoppade sadeln ”ur led” och den fortsatte att göra det hela vägen in i mål. Jag cyklade med Team Rynkeby Täby men fick släppa klungan efter cirka 13 mil och rullade i mål på 13:01. En STOR besvikelse men jag tog mig i alla fall runt.

År 2016 – I bättre cykelform än någonsin. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och vila när den behöver och träna när den är i form för det. Jag har lärt mig att det är inte är hur många mil man har cyklat som räknas utan hur BRA milen man har cyklat faktiskt är. Kvalité före kvantitet. Jag har lärt mig att bålträning är oerhört viktigt. Jag har lärt mig att rätt inställningar på cykeln är A och O för att orka hela vägen och få med sig kraften i pedalerna i rätt riktning. Allting har känts så bra inför årets runda… Men hur gick det egentligen?

Vätternrundan 2016, en race report…

Strax efter 05:30 rullade jag mot start. Jag hade sovit halvkasst men det var inget som oroade mig. Tidigare rundor har jag startat på kvällen eller natten och cyklat helt utan sömn. Jag hade lyckats äta en stadig frukost i form av risifrutti, mackor, nutella, ägg och dryck. Kaffet hoppade jag dock denna morgon, det är inget kroppen vill ha när den ska cykla 30 mil. Jag var först till start i laget. Jag såg några cyklister med medaljer runt halsen, ”Oj, de har redan cyklat 30 mil och vi har inte ens startat” tänkte jag för mig själv. Kvart i sex började stora delar av laget att rulla in till startfållan. Alla var på gott humör. Vi kramades, peppade varandra, pratade om klädsel, vind och energi att äta och dricka längs vägen. Jag fick en bra känsla i magen, en känsla som sa att vi skulle fixa detta.

Lagkamraten Anneli hade pannkakor i ramväskan, mycket kreativt!

Första milen var riktigt oroväckande, på flera olika sätt. Jag kände en stor osäkerhet i klungan, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på att vi kommer från olika delar av landet och tyvärr inte haft chans att köra ihop oss ordentligt. Kommunikationen var riktigt dålig, nästan obefintlig, tempot var lite för dåligt och det var flera i laget som droppade av bara efter några mil. En liten stress växte inne i mitt bröst men jag bet ihop, försökte peppa laget och hoppades på att detta bara var något tillfälligt.

Efter drygt 5 mil susade pappas Alnö Race Team sub9 förbi oss. Jag hejade glatt och pappa körde upp bredvid mig och frågade hur det gick. Jag svarade glatt att ”det går bra!” men jag förstod inte att det var pappa jag pratade med. Jag såg bara en ART-tröja i ögonvrån som susade förbi snabbt och tänkte att det är någon jag känner. Lite komiskt.

Bara några minuter efter Alnöcyklisternas framfart gick jag i backen. Vi drog på ganska hårt i en uppförskörning och det blev en stor lucka bakom mig. Jag vände mig om i toppen av backen för att se hur stor lucka vi hade. Precis då så skrek laget ”LUCKA” och lagkamraterna framför mig bromsade in. Jag hade blicken bakåt och rullade framåt samtidigt som farten bromsades in, mindre bra. Jag vände mig om och insåg att mitt framhjul var ruskigt nära ett annat bakhjul, men då var det försent. Jag körde in i bakhjulet på min kompis, sladdade till och gick i backen. Jag landade på höger sida. Jag slog i mitt knä, min arm, ansiktet och handen. Laget stannade, plockade upp mig och mina grejer. Eller, jag snarare flög upp från backen. Är det något jag har lärt mig av krascher så är det att man ska upp på benen så fort man kan och köra vidare utan att hinna tänka allt för mycket. Jag kände hur det snurrade till i huvudet som hade fått sig en smäll, någon i laget kom med mina GT-tabletter som hade rullat ut ur ramväskan och någon annan frågade ”hur gick det Sofia, är du okej?”. Jag minns knappt att jag svarade, jag minns bara att jag var uppe på cykeln illa kvickt och sa åt laget att trampa vidare. När jag kommit upp på cykeln igen och börjat rulla så såg jag att vänstra sidan av styret var böjt och pekade snett inåt. Jag fick först lite panik och tänkte ”faaan, cykeln är paj”. Men jag testade bromsen, den funkade, och jag insåg att det faktiskt gick att cyklade med ett böjt styre också. Med tre mil kvar till första depåstoppet så kändes det lugnt, då kunde vi böja tillbaka styret vid depån. Cykeln var intakt men det som oroade mig mest var att jag hade landat på mitt dåliga knä och kände att det ömmade. ”Fan, ska min Vätternrunda sluta efter 5 mil med en klantvurpa?” tänkte jag argt för mig själv. Det får inte sluta här och nu.

Efter cirka 8 mil rullade vi in på vårt första depåstopp. Jag fick kontakt med ett yngre par. Killen i paret hjälpte mig med styret, han ”knäckte” tillbaka det utan någon större ansträngning. Tjejen i paret drog fram två plåster till mina blödande fingrar. Vips! Jag och cykeln kände oss som nya. Knäet ömmade men inte på något oroväckande sätt, det kändes bara som en ytlig skada. Efter drygt 10 år med knäproblem och tre operationer så har jag och mitt högerknä lärt känna varandra väldigt bra, jag vet dock inte om det är något bra eller dåligt. Efter fyra minuters stopp så rullade vi vidare.

Efter drygt tio mil kom det där fruktade regnet. Vi fick två rejäla skurar över oss. Sikten försvann och skorna fylldes med vatten. Det var tungt, kallt och frustrerande. Jag trodde att målet på under 11 timmar var kört och någon i laget mumlade ”sub12-gruppen är nog ikapp oss snart”. Gruppens humör var inte på topp men vi kämpade vidare. Vi tog det lugnt i nedförsbackarna på grund av den luriga halkan men trots detta så försvann hela mitt bakhjul när jag bromsade in. Jag lyckades dock, på något makalöst sätt, rädda upp det hela och rullade vidare. Kompisen bakom mig beskrev det som att jag mer eller mindre låg ner och hon trodde att det var kört, men skam den som ger sig! Mina reflexer var med mig.

Efter cirka 13-14 mil så hade vi depåstopp nummer två. Då tog kapten Malin från Borås ett bra snack med laget. Vi hade redan tappat 4 av 19 cyklister ur gruppen och hon frågade oss om vi ville pressa på och klara sub11-målet eller om vi skulle dra ner tempot och få med oss alla? Svaret var självklart, vi ska under 11 timmar! Alla i laget var eniga och vi lämnade depåstopp nummer två med ny energi och en känsla som sa ”vi är ett lag, vi fixar detta tillsammans”.

Efter depåstopp nummer två så hände något i laget. Många fick ny energi och blev helt plötsligt starkare och kunde gå upp och dra i både med- och motvind. Nu hade vi bestämt oss på riktigt, vi ska fixa detta. Nu började vi cykla och peppa varandra som ett lag. Självförtroende växte och bidrog till en ökad hastighet. Vi låg och rullade i dryga 30 km/h mest hela tiden utan att behöva ligga på gränsen. Det kändes stabilt och jag njöt av vartenda tramptag. Cykelglädje, ni vet.

Sista depåstoppet gick undan. Jag kissade snabbt, drog i mig en bulle, lite saltgurka och blåbärssoppa. Vi rullade vidare mot mål med mindre än 10 mil kvar. Mina ben kändes fortfarande fräscha och kommunikationen inom laget fungerade mycket bättre. Vi drog förbi en ”grabbklunga” från Vallentuna CK och killen längst fram skrek ut ”Vafan grabbar, vi blir omkörda av tjejer”. Jag skrattade högt och drog på ännu hårdare. Den känslan är rätt så oslagbar. Jag älskar att cykla med ett gäng starka tjejer, ni är fantastiska brudar.

Sista milen var tunga men inte alls så tunga som jag hade förväntat mig. Jag kunde fortfarande ligga uppe och dra, något jag hade gjort hela vägen, och det kändes skönt att få bidra ordentligt till laget. För mig är det viktigt. Det blev dessutom ännu viktigare efter min vurpa. Jag skämdes lite, det var så onödigt och så klantigt. Tack och lov så drog jag inte med mig någon i fallet och jag blev inte påkörd av någon men ändå… Jag skämdes lite trots att jag vet att det kan hända vem som helst, det är så små marginaler.

När det var drygt en mil kvar fick vi ett kedjehopp och stannade till längs vägkanten. Men det gjorde ingenting. Vi hade gott om tid på oss för att klara sub11-målet och vi hade inte haft en enda punka längs hela vägen så det kändes hur lugnt som helst. Efter någon minut var problemet löst och vi rullade vidare mot mål.

Skylten ”10 kilometer” dök upp på höger sida och vi jublade högt och glatt i klungan. Vi tog fram vårt sista krut och drog på ännu hårdare. Folk stod och hejade längs vägen och jag bara njöt. Njöt av känslan att vara på rull och att veta att vi har mindre än 1 mil kvar av 30. Vi har cyklat över 29 mil och jag känner mig pigg. Den känslan!

När vi närmade oss målgång så klev våra kaptener upp i topp och drog laget ända in i mål. Vi jublade, skrattade och skrek av glädje! En fantastisk målgång på alla sätt. Jag fick en medalj runt halsen, den finaste medaljen av mina fyra. Det blev personbästa i form av 10:23 vilket innebar att vi krossade vårt sub11-mål. Jag drog upp luren och ringde pappa. Han gratulerade mig och jag gratulerade honom, hans sub9-gäng hade rullat in på fantastiska 08:47. Det blev en fin revansch för oss båda. Jag hade, som jag nämnde ovan, oflyt förra året och pappa fick bryta. Nu kunde vi fira tillsammans och bara njuta av två fantastiska prestationer.

Sedan så har jag lärt mig att man ska tacka och jag vill tacka…

Pappa! Som både inspirerar och motiverar mig när det kommer till cyklingen. Han är en stor förebild och jag har alltid varit pappas flicka. TACK pappa, du är grym!
Laget i form av Team Sky Blue sub11! Utan er så hade jag aldrig tagit mig runt ”pölen” på 10:23, det fixar man inte ensam. TACK för att ni kämpade hela vägen in i mål och inte gav upp efter en tuff start och en mindre rolig vurpa.
Min familj och min pojkvän som stöttar mig allt jag gör! Ni tror på mig och peppar mig i med- och motgångar och det är jag evigt tacksam över.
Alla mina cykelvänner som har stöttat och peppat mig och som vet hur tufft och samtidigt underbart det kan vara med cykling.
Alla mina vänner som inte vet någonting om cykling men som trots detta stöttar mig, orkar lyssna på mitt cykelprat och gillar mina ”cykeluppdateringar” på sociala medier.

Smérundan 104 km – Race Report

Sofia juni 7, 2016 juni 28, 2017Fysisk träning, Race Reports 2

”Life is like riding a bicycle,

To keep your balance you must keep moving”

Här kommer en kort race report från Smérundan i Eskilstuna den 28 maj…

Allting löste sig i sista stund. Jag som varken har bil eller cykelresväska trodde först inte att jag skulle kunna delta i Smérundan. Jag tittade på cykelresväskor på nätet som jag skulle kunna köpa, packa ner cykeln i och ta med på tåget men den enda väskan som var i min prisklass var slutsåld. Det är dyrt med cykelresväskor, väldigt dyrt. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig till Eskilstuna med min cykel, jag ville så gärna cykla Smérundan. Jag postade ett litet rop på hjälp på Facebook och då kom lösningen på problemet i form av min cykelhandlare Mantra Sport. Jag fick låna en stor cykelresväska och kunde packa ner pärlan och ta med henne på tåget. Ja, det är en hon. Det var en ganska märklig känsla att gå runt med sin cykel hängandes på axeln, helt otroligt egentligen. Tack till Mantra Sport, ni är grymma. Men nog om väskor, nu till loppet…

Jag sov skit under natten. Det var fest utanför sovrummet, ett gäng brudar skrek och kacklade som bara brudar kan. Jag bet mig själv i tungan, vred och vända på mig x antal gånger och fick efter många om och men några timmars sömn. Frukost, klövervaselin mellan benen och på med TSB-kläderna… Nu började det där härliga pirret infinna sig, ni vet det där pirret som alltid infinner sig inför ett lopp. Jag vet, det är bara ett motionslopp men i mitt huvud så är det tävling när nummerlappen åker på. Det bara är så. Jag är tävlingsmänniska och kan inte tänka på något annat sätt.

Min fina pojkvän följde med mig bort till starten och gav mig den där extra lilla energin som jag behövde inför starten. Vi var ett gäng på cirka 45 cyklister som stod på startlinjen. Jag kände ingen av deltagarna, jag visste inte hur bansträckningen såg ut, jag kände mig helt klart rätt så vilsen. Men det är något härligt med att inte veta vad man ger sig in i och att kasta sig ut i det okända. Det handlar om att utmana sig själv. Det enda jag kunde tänka var ”hoppas att jag hittar några att köra med, ett gäng som håller mitt tempo”.

Starten gick och jag hamnade helt själv mellan två stora klungor. ”Fan” svor jag tyst för mig själv. Det var precis det jag hade fruktat mest på startlinjen, att få cykla själv i drygt 10 mil. Klungan framför mig brakade på i ett ruskigt tempo, där hade jag inte en chans att haka på. Klungan bakom mig körde lite för lugnt så jag valde att köra själv men efter några kilometer så insåg jag att det var ohållbart. Jag valde att invänta klungan bakom mig. Jag frågade snällt om jag fick köra med dom och fick svaret att jag gärna fick ligga längst bak i klungan och agera grindvakt men jag fick inte cykla med i klungan. Det kändes lite surt, såklart, jag ville också ligga längst fram och dra… Men jag accepterade och respekterade deras svar. De tränade inför Vättern och ville såklart inte ha några oäktingar med i klungan.

Jag och tre karlar, som också var oäktingar, låg bakom den stora klungan och gled med… Eller ”fulåkte” som jag brukar kalla det. Tempot var till en början helt okej men efter en stund så började mina ben bli rastlösa. Eter cirka 3 mil och det första depåstoppet så valde jag och de andra tre oäktingarna att bilda en egen klunga och drog på i ett högre tempo. ”Vi får se om vi kommer ikapp er” sa en man i klungan som vi lämnade. Jag flinade och tänkte ”Inte en chans”. Det han sa fick hornen i min panna att växa ut ytterligare en bit. Tävlingshornen, ni vet.

Kilometrarna rullade på i det vackra landskapet och jag kände mig fräsch i kroppen. Benen svarade bra och jag lyckades både hänga på och dra karlarna. Med cirka 3 mil kvar så gick en av karlarna in i den kända väggen och han sa med andan i halsen (och antagligen brännande ben) att vi kunde köra vidare utan honom. Sagt och gjort. Tre tappra kvar i en motvind som bet i riktigt hårt mot slutet. Jag och den äldsta herren (jag tror att han hette Tommy?) försökte haka på Håkan (jag tror att det var ditt namn?) men han var pumpade på som en maskin så vi valde att släppa. Två tappra kvar. Jag och Tommy, en man i 70-årsåldern som har kört 16 Vätternrundor. En gammal man med en imponerande fysik, ett rejält pannben och en mycket trevlig och ödmjuk framtoning. Vi pratade om livet och gnetade på i motvinden. Livet är fint stunder som dessa, det är svårt att sätta ord på alla känslor som infinner sig i kroppen. Man känner sig så levande, så fri och så stark… Men samtidigt så svag. Benen värker och rumpan ömmar. Med en mil kvar till mål så försvann dock all smärta, då fanns det bara utrymme för njutning.

Jag och Tommy passerade mållinjen tillsammans, sida vid sida. Jag vill skriva hand i hand men riktigt så var det inte. Men det var en fin känsla, på många olika sätt. Jag tror dessutom att jag rullade in som näst bästa tjej vilket bidrog till en ännu finare känsla. Jag vet, det är ingen tävling på pappret, men för mig så var det viktigt med placeringen. Lite tävling är det alltid, trots att vi kallar det för motionslopp. En nummerlapp skriker tävling och då skriker mitt huvud också tävling. Punkt slut.

Eller riktigt slut är det inte än. Jag vill avsluta med att tacka Team Sméstan för ett mycket fint arrangemang. En vacker runda med bra backar och fina vägar, många funktionärer med tanke på få deltagare och dessutom gofika efter målgång. TACK ska ni ha, mycket bra styrt!

Här kommer två bilder från rundan…

Den övre är på mig och Tommy, mannen som cyklade med mig hela vägen in i mål.

Den nedre är på mig, Tommy och Håkan som pumpade på som en maskin mot slutet och drog ifrån sista milen.

Till Tommy och Håkan: Tack för fint cykelsällskap och…

Jag ber om ursäkt om Tommy och Håkan inte är era namn! Haha

… och nej, klungan som vi lämnade körde inte ikapp oss. Viktigt! 😉

Etikett: #racereport

Race Report – Ljungandalen Runt 115 km

Race Report – Polis-SM tempocykling

Bollnäsrundan – Race Report

Vänern Runt 2018 – Race Report

Vätternrundan 2017 – Race Report

Polis-SM 2016 – Race Report

Sundsvall Classics 49 kilometer – Race Report

Bollnäsrundan 2016 – Race Report

Vätternrundan 2016 – Race report

Smérundan 104 km – Race Report

Instagram

Sofia

MÅL 2019

Kategorier

Sofias favoriter

Senaste kommentarer