VASALOPPSCYKLING

Igår var vi fem cyklande tjejer från samma cykelklubb som tog med oss varsin racercykel och trainer och kopplade upp oss tillsammans framför Vasaloppet hemma hos en av tjejerna. Det blev 4,5 timme på cykeln, mitt första “långlopp” efter graviditeten. Hur gick det då? Låt mig berätta…

Jag hade inte funderat så mycket på cyklingen innan, jag är van vid att cykla långt och ser det egentligen som vilket pass som helst. Nu hade jag dock inte riktigt tänkt på den “lilla” detaljen att sist jag cyklade såhär länge var sensommaren 2018, det vill säga innan jag blev gravid. Kroppen har förändrats och det krävs några långlopp innan man är på banan igen.

Vi bunkrade upp med bananer, blåbärssoppa, kaffe, hemmagjorda bars och rödbetsjuice. Snabb energi som ska gå rakt ut i kroppen. Jag hade ätit en rejäl frukost innan också och kände mig redo för en lång dag på cykeln. Vi kopplade in våra trainers och några kopplade upp sig mot zwift. Klockan 08:00 gick starten och det är en underdrift att säga att vi var taggade… vi var rejält övertaggade alla fem, precis som det ska vara.

Första timmen kändes tung. Flåset var på plats men mina ben var som två stockar. Det där drivet och flowet som man behöver för att cykla långt och länge fanns inte där. Jag försökte anpassa motståndet för att komma igång men benen svarade inte riktigt.

Efter en timme släppte den där tunga första spärren och jag fick igång något form av flow. I varje depå så klev jag av cykeln och fyllde på med energi. Det var skönt att sträcka på en ovan cykelkropp och framför allt att vädra rumpan som inte alls är van vid så långa stunder på sadeln.

Timme två och tre tickade på utan några större problem men när vi passerat timme tre så började energin att tryta rejält. Benen kändes tunga igen och varje trampsteg var både en stor fysisk och mental ansträngning. Jag visste att vi hade minst en timme kvar att trampa men försökte tänka att vi faktiskt cyklat tre, bara positiva tankar!

Vi passerade fyra timmar och Vasaloppsåkarna hade fortfarande en bit kvar till målsnöret. Jag har själv åkt Vasaloppet en gång för sex år sedan och det är utan tvekan det jobbigaste jag gjort så jag försökte tänka “vilken tur att jag sitter här och trampar och inte är ute i spåret”. Det hjälpte litegrann men benen ville liksom inte trampa mer. Då försökte jag vara snäll mot mig själv och påminde mig själv om att det var cirka 1,5 år sedan jag cyklade såhär länge och att det bara var 6 månader sedan jag krystade ut en liten bebis ur min kropp.

Efter cirka 4,5 timme tog vi oss i mål och jag kan inte vara annat än nöjd. Jag har fortfarande mycket cykel i mig men det är bra bit kvar innan jag är där jag slutade säsongen 2018. Men det gäller att lyssna på kroppen, vara hård men samtidigt snäll och ta ett steg i taget.

Tack tjejer för ett grymt peppigt pass tillsammans! Utan er hade det aldrig gått och GRATTIS till alla som genomförde Vasaloppet i tuffa förutsättningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like